Att komma hem ska vara som en hemkomst

Jag kommer hem klockan nio på kvällen med en flaska vin och en biff som pockar på uppmärksamhet. Hissknappen lyser rött i trappen. Trasig. Hittar en granne som konstaterar att hissen står still längst upp. Ringer reparatör. Han kan inte hitta något serviceavtal, men kan göra ett undantag och skicka en tekniker. Jag frågar vad vi pratar om för tidsrymd, reparatören vet inte. Klockan är kvart över nio. Jag är hungrig och trött och kissnödig.

Mamma och pappa sitter och ser på Let's Dance när jag kliver in genom dörren. Katterna ihoprullade på mattan. Jag förklarar hur besviken jag är över att inte kunna ha min fredagshemkomst som vanligt, och de säger att de kan hjälpa till med att försöka göra den här hemkomsten så lik som möjligt. Det går naturligtvis inte. Jag är någon helt annanstans, och det sitter två andra människor och tjafsar om fjärren i ett vardagsrum som defintivt inte är mitt. Det vet jag med säkerhet, för jag skulle aldrig ha så många porslinsprydnader framme. Inte heller har jag någon öppen spis.

Så jag bjuder mamma och pappa på varsitt glas vin, äter min biff och kopplar sedan upp mig i mitt gamla pojkrum. Drar igång litet musik, chattar litet, skriver, dricker upp vinet, ser på Supernatural - allt jag vanligtvis gör på en fredag. Inte riktigt samma sak. Men det är okej.

Jag känner mig litet som John C. Reilly i Stepbrothers. Tänk om det var så här alltid. Sitta i pojkrummet i jobbkläder; uppsnörd slips, saggande pressveck, katthårig skjorta. Mamma och pappa i strid om lokalnyheter, sport, Laila Bagge. Jag känner mig trängd.

När jag vaknar tar det mig åtminstone en halv minut att förstå var jag är och hur jag hamnat där. Det ligger en katt i knävecket. Jag drar upp rullgardinerna och stirrar på äppelträden.