fredag 29 augusti 2008
torsdag 28 augusti 2008
I can kill ME with a single thought
Jag och SL låste och larmade IKEA igår. Dessutom lyckades jag med att ljuga för henne om en händelse som hon faktiskt bevittnade med egna ögon, genom att försöka beskriva den för henne så att jag framstod som coolare än jag egentligen var. Well, I guess you had to be there. Man kan säga att det var som om Andy och Maggie i Extras var på IKEA tillsammans. Exakt så outhärdligt pinsamt blev det. Om man hade sett det hela på TV hade man behövt ta till världens största skämskudde. Jag tänkte att jag skulle försöka släta över det hela genom att anförtro henne något som jag aldrig någonsin berättat för en annan människa, vilket kändes mycket underligt, och som jag sedan låg sömnlös över.
Drog ner demot till Star Wars: The Force Unleashed som gjorde mig både upprymd och besviken samtidigt. Nästan exakt som det var att förlora oskulden, kan man säga. SW: TFU är något som jag sett fram emot under en lång tid, och som jag aldrig på riktigt trodde att jag skulle få uppleva. Fysiken var fantastisk och det kändes riktigt, riktigt skönt att slänga en TIE-jagare tvärs över ett hangar, likaså att klyva en AT-ST på mitten (visserligen genom en tröttsam quicktime event), men det hela var över på mindre än tio minuter och sedan var man bara svettig och tom. So yeah, upplevelsen var nästan exakt som att ha samlag. Fast med en cameo av Darth Vader.
Drog ner demot till Star Wars: The Force Unleashed som gjorde mig både upprymd och besviken samtidigt. Nästan exakt som det var att förlora oskulden, kan man säga. SW: TFU är något som jag sett fram emot under en lång tid, och som jag aldrig på riktigt trodde att jag skulle få uppleva. Fysiken var fantastisk och det kändes riktigt, riktigt skönt att slänga en TIE-jagare tvärs över ett hangar, likaså att klyva en AT-ST på mitten (visserligen genom en tröttsam quicktime event), men det hela var över på mindre än tio minuter och sedan var man bara svettig och tom. So yeah, upplevelsen var nästan exakt som att ha samlag. Fast med en cameo av Darth Vader.
I had sixteen stitches all around my head
”Oh my goodness gracious me”, utbrister jag ofrivilligt när min doktor närmar sig med sprutan. Jag ska få ett födelsemärke bortskuret från underarmen, och behöver därför bedövning. ”Ojdå”, säger min doktor, en vacker, högrest kvinna av afrikanskt ursprung, ”om det är goodness gracious me får vi nog ta en mindre spruta”.
För att hon inte ska tro att jag är en mes tittar jag på hela tiden när hon snittar bort den lilla utväxten med skalpell och sedan syr igen såret. Jag känner mig även nödgad att berätta historien om när jag var tolv år och var tvungen att ta bort mina egna stygn efter en knäoperation, eftersom skolsköterskan inte mäktade med.
För att hon inte ska tro att jag är en mes tittar jag på hela tiden när hon snittar bort den lilla utväxten med skalpell och sedan syr igen såret. Jag känner mig även nödgad att berätta historien om när jag var tolv år och var tvungen att ta bort mina egna stygn efter en knäoperation, eftersom skolsköterskan inte mäktade med.
onsdag 27 augusti 2008
A nation turns its back and gags
Låt mig berätta en sedelärande historia om självbedrägeri. Den är rätt bra, så björna med mig.
Inför millennieskiftet gick jag till Massimo Dutti i Sturegallerian och slantade upp närmare 600 spänn för en skjorta. Vilket på den tiden var en hiskelig summa pengar (de skjortor jag kör med nu går loss på runt 700 pix). Jag köpte en skjorta av storlek 43-44, vilket jag tänkte skulle vara lämpligt. Då hade jag dock inte räknat med att Massimo Duttis skjortor var utformade för att passa medelhavsmännens tämligen slimmade torso, så när jag kom hem märkte jag snart att jag absolut inte, under några som helst omständigheter, kunde knäppa skortan över vare sig mage eller bröst. Moloket hängde jag in skjortan i garderoben och tänkte: ”En dag! En vacker dag ska jag kunna ta på mig den där skjortan! Inte bara det – den ska vara för stor!” Jag vägde vid det här tillfället runt nittio pannor, så jag insåg att jag hade en lång, mödosam väg framför mig.
Efter det köpte jag nästan bara skjortor av storleken 45-46, dessutom från shirt factory. Deras skjortor är parodiskt stora redan från början, eftersom de är sydda för skandinaviska män.
Under de följande åren pendlade jag upp och ner i vikt, men sakta lyckades jag ta mig ner under sjuttipannorsstrecket. Till nyår i fjol testade jag Massimo Dutti-skjortan igen. Jag hade tagit på mig den den då och då under årens lopp, och sakta men säkert hade jag väl upptäckt att jag faktiskt kunde knäppa en eller ett par knappar, men inte bära den bekvämt. Men nu var det alltså dags. Jag tog andäktigt på mig skjortan. Knäppte knapparna. Såg mig i spegeln. Den satt bra, och lämnade ett behagligt mellanrum mellan tyg och mage.
Men.
Till min förskräckelse märkte jag att jag inte kunde dra fram axlarna.
Till min förskräckelse märkte jag att ärmarna var alldeles för korta.
Till min förskräckelse märkte jag att den nedersta knappen hamnade ovanför naveln.
Jag hade alltså bantat i åtta år för att komma i en skjorta som var alldeles för liten.
Jag var en tjock tonåring på nittiotalet. Jag ville bli smal och se ut som Brett Anderson. Som Damon Albarn. Som Liam Gallagher. Som Ian Brown. Nu står det väl ganska klart att det inte kommer bli så. Även om jag nu gått ner runt tjugo pannor sedan den där nyårsafton 1999. Det hela har varit bra för mig i alla fall, även om jag reflexmässigt fortfarande köper skjortor som är åtminstone en storlek för stora över magen (men alldeles lagom över axlarna). Dessutom är alla mina byxor på tok för stora, vilket har resulterat i en stor mängd slapstickartade situationer, varav den senaste inträffade imorse. Men mer om det imorgon, mina små fuckbuttons. Mer om det imorgon. Nu ska jag ge mig in i IKEA-dödens käftar med SL.
Inför millennieskiftet gick jag till Massimo Dutti i Sturegallerian och slantade upp närmare 600 spänn för en skjorta. Vilket på den tiden var en hiskelig summa pengar (de skjortor jag kör med nu går loss på runt 700 pix). Jag köpte en skjorta av storlek 43-44, vilket jag tänkte skulle vara lämpligt. Då hade jag dock inte räknat med att Massimo Duttis skjortor var utformade för att passa medelhavsmännens tämligen slimmade torso, så när jag kom hem märkte jag snart att jag absolut inte, under några som helst omständigheter, kunde knäppa skortan över vare sig mage eller bröst. Moloket hängde jag in skjortan i garderoben och tänkte: ”En dag! En vacker dag ska jag kunna ta på mig den där skjortan! Inte bara det – den ska vara för stor!” Jag vägde vid det här tillfället runt nittio pannor, så jag insåg att jag hade en lång, mödosam väg framför mig.
Efter det köpte jag nästan bara skjortor av storleken 45-46, dessutom från shirt factory. Deras skjortor är parodiskt stora redan från början, eftersom de är sydda för skandinaviska män.
Under de följande åren pendlade jag upp och ner i vikt, men sakta lyckades jag ta mig ner under sjuttipannorsstrecket. Till nyår i fjol testade jag Massimo Dutti-skjortan igen. Jag hade tagit på mig den den då och då under årens lopp, och sakta men säkert hade jag väl upptäckt att jag faktiskt kunde knäppa en eller ett par knappar, men inte bära den bekvämt. Men nu var det alltså dags. Jag tog andäktigt på mig skjortan. Knäppte knapparna. Såg mig i spegeln. Den satt bra, och lämnade ett behagligt mellanrum mellan tyg och mage.
Men.
Till min förskräckelse märkte jag att jag inte kunde dra fram axlarna.
Till min förskräckelse märkte jag att ärmarna var alldeles för korta.
Till min förskräckelse märkte jag att den nedersta knappen hamnade ovanför naveln.
Jag hade alltså bantat i åtta år för att komma i en skjorta som var alldeles för liten.
Jag var en tjock tonåring på nittiotalet. Jag ville bli smal och se ut som Brett Anderson. Som Damon Albarn. Som Liam Gallagher. Som Ian Brown. Nu står det väl ganska klart att det inte kommer bli så. Även om jag nu gått ner runt tjugo pannor sedan den där nyårsafton 1999. Det hela har varit bra för mig i alla fall, även om jag reflexmässigt fortfarande köper skjortor som är åtminstone en storlek för stora över magen (men alldeles lagom över axlarna). Dessutom är alla mina byxor på tok för stora, vilket har resulterat i en stor mängd slapstickartade situationer, varav den senaste inträffade imorse. Men mer om det imorgon, mina små fuckbuttons. Mer om det imorgon. Nu ska jag ge mig in i IKEA-dödens käftar med SL.
tisdag 26 augusti 2008
But we cannot cling to the old dreams anymore
Brevbomben till Comhem är nästan klar och behöver i princip bara läggas på lådan, så det är skönt att ha det ur världen. Gött. Nu behöver mitt hat riktas någon annanstans, så vi riktar väl det mot corp som sabbat hela mitt liv. Motherfuckers. Skicka filer som vi inte ska använda. Bygga sidor som inte går att editera på ett smidigt sätt. Jag kanske borde skicka en brevbomb till dem också.
Får man verkligen skriva sådant här?
Anyhoo. I helgen gjorde jag misstaget att söka kontakt med tjejen jag dejtade i somras. Jag hade druckit 20 cl Skåne, ett par öl och kanske så mycket som sex glas vin och fick för mig att det var en bra idé att ringa och göra upp. Det är ju sådant man får för sig i sådana lägen.
Till min stora förvåning svarade hon. Vi pratade ett tag. Det visade sig att hon hade haft goda skäl att inte höra av sig. Om man ska välja att tro på henne, och det vet jag inte om jag gör. Visa mig ärren, R! Visa mig ärren!
I alla fall. Hon ville ses på söndagen. Jag suckade uppgivet och sade att det kunde vi väl. Klockan elva följande morgon fick jag ett sms där hon ställde in och ville ses senare i veckan. Som jag skrattade!
Som jag skrattade!
UPDATED: Jag lyckades koda in den där skiten i alla fall! Men det var fan inte lätt och nu vill jag bara lägga mig i fosterställning.
Får man verkligen skriva sådant här?
Anyhoo. I helgen gjorde jag misstaget att söka kontakt med tjejen jag dejtade i somras. Jag hade druckit 20 cl Skåne, ett par öl och kanske så mycket som sex glas vin och fick för mig att det var en bra idé att ringa och göra upp. Det är ju sådant man får för sig i sådana lägen.
Till min stora förvåning svarade hon. Vi pratade ett tag. Det visade sig att hon hade haft goda skäl att inte höra av sig. Om man ska välja att tro på henne, och det vet jag inte om jag gör. Visa mig ärren, R! Visa mig ärren!
I alla fall. Hon ville ses på söndagen. Jag suckade uppgivet och sade att det kunde vi väl. Klockan elva följande morgon fick jag ett sms där hon ställde in och ville ses senare i veckan. Som jag skrattade!
Som jag skrattade!
UPDATED: Jag lyckades koda in den där skiten i alla fall! Men det var fan inte lätt och nu vill jag bara lägga mig i fosterställning.
måndag 25 augusti 2008
fredag 22 augusti 2008
Vi stöder Jörgen
Vi har byggt ett pingisbord i stora konferensrummet, lyssnar på Huey Lewis & The News och dricker vin. Vad gör ni på ert jobb?
UPDATE: Jag har spelat pingis och förlorat.
I'm just sitting on a shelf
I somras bestämde sig min libido att jag skulle lyssna på She & Him, liksom ge det en chans, och min libido hade rätt - det var charmigt, gulligt och tralligt, och till och med så bra att jag lyssnat på den ganska ofta. Ibland kommer det en treplusskiva som man bara fortsätter lyssna på, skrev en Aftonbladetrecensent om Paolas soloskiva "Above The Candystore", och She & Hims ”Volume One” är exakt en sådan skiva. She & Him består av M. Ward och Zooey Deschanel, och man kan säga att det var på grund av den sistnämnda som min libido grep in.
En ganska stor invändning jag har är dock ”oh la la la”-kören i en av låtarna. Ända sedan jag var liten och hörde The Beatles ”You won’t see me” har jag fått ta till en mental skämskudde när jag hör ”oh la la la”-körer. Allt detta överskuggas dock av Zooey Deschanels adorability.
En ganska stor invändning jag har är dock ”oh la la la”-kören i en av låtarna. Ända sedan jag var liten och hörde The Beatles ”You won’t see me” har jag fått ta till en mental skämskudde när jag hör ”oh la la la”-körer. Allt detta överskuggas dock av Zooey Deschanels adorability.
torsdag 21 augusti 2008
Fyra korta
Jag samlar litet grejer som inte kan broderas ut till egna inlägg.
1) Många frågar mig: ”Steelwheels, varför går du upp kvart i sex på morgonen? Är du dum i huvudet eller?” Jag brukar svara att det är nyckeln till ett framgångsrikt och lyckligt liv. Den egentliga anledningen är naturligtvis att jag vill hinna se en film eller spela ett par timmar innan jag måste göra mig i ordning och äta frukost. Jag gillar att ha fritid även innan arbetet. Att få två timmar med Mass Effect innan duschen är fantastiskt.
2) Som rullstolsburen sitter jag ju ganska lågt, i stjärthöjd kan man säga. Det innebär att jag tre eller fyra gånger om dagen är tvungen att passera genom andra människors fjärtar på stan. Eller funkar det så även för gående? Känner ni doften av andras fjärtar?
3) Jag är inte rädd för så många saker som finns på riktigt. Spindlar, ormar, krig, höga höjder, flygresor, döden – jag skrattar dem alla högt och hjärtligt i ansiktet. Däremot är jag livrädd för sjöodjur och Cthulhu (som visserligen vistas en del under vatten, men som ju ursprungligen kommer från rymden). Jag kunde inte slutföra Tomb Raider: Legend för att det dök upp ett sjöodjur, och inte lär jag kunna spela Tomb Raider: Underworld på grund av den stora bläckfisken). Jag är även rädd för art déco (finns i verkligheten). När jag var yngre tyckte jag att art déco var coolt. Sedan spelade jag BioShock. Nu kan jag inte ens gå in i trappen på jobbet utan att bli nervös – där finns bland annat marmor, takkronor, valv och schackrutigt golv. Jag kommer inte heller kunna åka till Miami.
4) Jag skälver av förväntan inför att se The Dark Knight för andra gången ikväll. Första gången överskuggades hela upplevelsen av att jag satt och tänkte ”herrejävlar, jag sitter och kollar på The Dark Knight, jag kan fanimig inte tro det, woohoo”. Den här gången förväntar jag mig en snäppet mer nyanserad och samlad upplevelse.
1) Många frågar mig: ”Steelwheels, varför går du upp kvart i sex på morgonen? Är du dum i huvudet eller?” Jag brukar svara att det är nyckeln till ett framgångsrikt och lyckligt liv. Den egentliga anledningen är naturligtvis att jag vill hinna se en film eller spela ett par timmar innan jag måste göra mig i ordning och äta frukost. Jag gillar att ha fritid även innan arbetet. Att få två timmar med Mass Effect innan duschen är fantastiskt.
2) Som rullstolsburen sitter jag ju ganska lågt, i stjärthöjd kan man säga. Det innebär att jag tre eller fyra gånger om dagen är tvungen att passera genom andra människors fjärtar på stan. Eller funkar det så även för gående? Känner ni doften av andras fjärtar?
3) Jag är inte rädd för så många saker som finns på riktigt. Spindlar, ormar, krig, höga höjder, flygresor, döden – jag skrattar dem alla högt och hjärtligt i ansiktet. Däremot är jag livrädd för sjöodjur och Cthulhu (som visserligen vistas en del under vatten, men som ju ursprungligen kommer från rymden). Jag kunde inte slutföra Tomb Raider: Legend för att det dök upp ett sjöodjur, och inte lär jag kunna spela Tomb Raider: Underworld på grund av den stora bläckfisken). Jag är även rädd för art déco (finns i verkligheten). När jag var yngre tyckte jag att art déco var coolt. Sedan spelade jag BioShock. Nu kan jag inte ens gå in i trappen på jobbet utan att bli nervös – där finns bland annat marmor, takkronor, valv och schackrutigt golv. Jag kommer inte heller kunna åka till Miami.
4) Jag skälver av förväntan inför att se The Dark Knight för andra gången ikväll. Första gången överskuggades hela upplevelsen av att jag satt och tänkte ”herrejävlar, jag sitter och kollar på The Dark Knight, jag kan fanimig inte tro det, woohoo”. Den här gången förväntar jag mig en snäppet mer nyanserad och samlad upplevelse.
Tårtfascism
Gröna linjen mot Hässelby Strand. En man med tårtkartong från NK kliver på tåget. Han sätter sig mitt emot en man som också har en tårtkartong med sig, från Gunnarssons. Gunnarssonsmannen ler mot NK-mannen, som liksom för att säga ”hej, kolla på oss liksom, här sitter vi, två killar med varsin tårta! Vilket härligt och oväntat sammanträffande!” NK-mannen möter hans blick i en sekund, men ler inte tillbaka. Istället viker han med blicken och blänger ut genom fönstret. In i mörkret. Bort från den enklare tårtan.
onsdag 20 augusti 2008
Vidgade vyer vortex
Hamnade på hjälpmedelscentralen med trasig rygg imorse. Hängde läpp. Man hänger liksom alltid läpp när dagen måste inledas med ett besök på hjälpmedelscentralen. Det är en av världens mest deprimerande platser. Som en akutmottagning. Eller ännu värre – en psykakutmottagning.
Man dimper in, man anmäler sig och säger att det är akut, man sätter sig på en hård bänk, det kommer en tjomme i snickarbyxor och för bort rullstolen och sedan sitter man där.
Sedan sitter man där.
Eftersom jag inte kan resa mig upp och knalla iväg på muggen eller ta en sväng i parken eller motsvarande medan jag väntar, kan känslan av att vara inburad infinna sig, speciellt om väntrummet sakteliga fylls till bredden av allehanda besökare av varierande kognitiv förmåga och/eller funktionshinder.
Jag kommer inte i kontakt med andra funktionshindrade särskilt ofta. De senaste åren har det faktiskt begränsats till de gånger som jag suttit i väntrummet på hjälpmedelscentralen. Det känns litet underligt, jag är ju en av dem, samtidigt som jag inte alls kan identifiera mig med dem. Jag brukar sitta där och blänga på någon som sitter i vad som bara kan beskrivas som ett portabelt livsuppehållande system, någon med slangar i halsen och dropp och dränering, och jag tänker dels att det är tur att jag ändå kan leva som jag gör med bil och jobb och insynsfri livsstil, men också att det är litet synd att jag inte är så pass funktionshindrad att det är socialt accepterat att alltid ha på sig mjukisbyxor och sandaler med öppna tår.
Det är litet trist att vara så pass funktionshindrad att man inte kan knalla fritt omkring, men ändå vara vid så pass god vigör att man förväntas skaffa ett jobb och ta hand om sig själv. Det är kluvet. Det är fint.
Jag får helt enkelt grav existentiell ångest av hjälpmedelscentralen.
(Apropå mitt funktionshinder, det här visste ni inte om Steelwheels: Anledningen till att jag är Xbox-människa är främst att PS-kontrollen är för liten och plottrig för mina delvis förlamade händer. Hade PS1 för tio år sedan och det hände att jag krampade rejält efter åtta timmar med Final Fantasy VII. Så när Xbox kom med sin Controller S var det som en skänk från ovan. Och jag har inte sett tillbaka sedan dess).
Man dimper in, man anmäler sig och säger att det är akut, man sätter sig på en hård bänk, det kommer en tjomme i snickarbyxor och för bort rullstolen och sedan sitter man där.
Sedan sitter man där.
Eftersom jag inte kan resa mig upp och knalla iväg på muggen eller ta en sväng i parken eller motsvarande medan jag väntar, kan känslan av att vara inburad infinna sig, speciellt om väntrummet sakteliga fylls till bredden av allehanda besökare av varierande kognitiv förmåga och/eller funktionshinder.
Jag kommer inte i kontakt med andra funktionshindrade särskilt ofta. De senaste åren har det faktiskt begränsats till de gånger som jag suttit i väntrummet på hjälpmedelscentralen. Det känns litet underligt, jag är ju en av dem, samtidigt som jag inte alls kan identifiera mig med dem. Jag brukar sitta där och blänga på någon som sitter i vad som bara kan beskrivas som ett portabelt livsuppehållande system, någon med slangar i halsen och dropp och dränering, och jag tänker dels att det är tur att jag ändå kan leva som jag gör med bil och jobb och insynsfri livsstil, men också att det är litet synd att jag inte är så pass funktionshindrad att det är socialt accepterat att alltid ha på sig mjukisbyxor och sandaler med öppna tår.
Det är litet trist att vara så pass funktionshindrad att man inte kan knalla fritt omkring, men ändå vara vid så pass god vigör att man förväntas skaffa ett jobb och ta hand om sig själv. Det är kluvet. Det är fint.
Jag får helt enkelt grav existentiell ångest av hjälpmedelscentralen.
(Apropå mitt funktionshinder, det här visste ni inte om Steelwheels: Anledningen till att jag är Xbox-människa är främst att PS-kontrollen är för liten och plottrig för mina delvis förlamade händer. Hade PS1 för tio år sedan och det hände att jag krampade rejält efter åtta timmar med Final Fantasy VII. Så när Xbox kom med sin Controller S var det som en skänk från ovan. Och jag har inte sett tillbaka sedan dess).
tisdag 19 augusti 2008
Why, thank you
Två av varandra helt oberoende personer har spontant utbrustit ”Men hon ser ju helt normal ut!” när jag visat en bild av tjejen jag dejtade i somras.
"Well, whores will have their trinkets."
Farstagrenen var len och fin, men hissen vid Farsta var trasig, vilket kändes underligt och Polen. SL stod bakom mig i rulltrappan ner och släppte taget om rullstolen när vi inte riktigt var nere ännu, men det var okej och litet roligt. Farsta Centrum, denna utandning, denna oas, detta rövhål. En pizza som kanske inte var den sunkigaste, men som fyllde sin funktion och lämnade den rätta postpizzakänslan, och det är det som är det viktigaste.
Postpizzakänsla.
Den satt i hela vägen tillbaka också, och även en bit in på kvällen när jag stod på knä i soffan och gjorde mina höftsträckningar. Ner i Arrested Development-träsket i några timmar, sedan tjejlyssning av Ryan Adams ”Follow The Lights” och Mass Effect-grindande.
Tänker börja ha tjejaccessoarer i höst. Hårspännen, halsband, armband, diadem. Kanske också börjar köra katolsk skolflickeutstyrsel. Kanske. Det känns spännande. En plan! Skoluniform är syndens uniform.
JD fyller år idag. Grattis. I guess.
Läste något bjäffs om att det är bra att tanter tillåts ha sin sexualitet även i hög ålder. Allt det är fine and dandy I guess, men när ska det bli okej och accepterat att rörelsehindrade har sexualitet? Mer om det när jag känner mig lagom uppeldad/full. Kanske fredag eftermiddag.
Finns det något mer deprimerande än en kräftskiva som inte blir av? Funderar på full-tilt manskräftskiva med TG på lördag istället, men kanske ska höra med honom först.
Och jag är fullspäckad av omeprazol och Voltaren.
Postpizzakänsla.
Den satt i hela vägen tillbaka också, och även en bit in på kvällen när jag stod på knä i soffan och gjorde mina höftsträckningar. Ner i Arrested Development-träsket i några timmar, sedan tjejlyssning av Ryan Adams ”Follow The Lights” och Mass Effect-grindande.
Tänker börja ha tjejaccessoarer i höst. Hårspännen, halsband, armband, diadem. Kanske också börjar köra katolsk skolflickeutstyrsel. Kanske. Det känns spännande. En plan! Skoluniform är syndens uniform.
JD fyller år idag. Grattis. I guess.
Läste något bjäffs om att det är bra att tanter tillåts ha sin sexualitet även i hög ålder. Allt det är fine and dandy I guess, men när ska det bli okej och accepterat att rörelsehindrade har sexualitet? Mer om det när jag känner mig lagom uppeldad/full. Kanske fredag eftermiddag.
Finns det något mer deprimerande än en kräftskiva som inte blir av? Funderar på full-tilt manskräftskiva med TG på lördag istället, men kanske ska höra med honom först.
Och jag är fullspäckad av omeprazol och Voltaren.
måndag 18 augusti 2008
Här sitter jag och och åker trick och ångrar att jag inte gick
Allt festligt skuldbeläggande och manipulerande aside, visst är det värt att fira Farstalinjens nyöppnande idag! Många är vi som känt att något stort saknats i våra liv medan 18-grenen varit avkapad vid Skärmarbrink de senaste månaderna. Så efter jobbet är det jag som sätter mig på första bästa Farsta Strand-tåg och åker ut och äter fulpizza i Farsta C med SL. Jag förväntar mig att rälsen känns som en bowlingbana under tåget. Inte den minsta skakning eller vibration vill jag känna, får då blir det minsann en arg insändare till Söder om söder om bortslösade skattepengar och den enkla människan och allt det där.
En ursäkt; en avbön
Jag gillar verkligen den typen av vänskap som kan stå pall för allehanda dålig kommunikation. Man ljuger litet, överdriver här, underdriver där, undanhåller vital information och skarvar högt och lågt, men i slutändan så är allt frid och fröjd i alla fall. Jag gillart. I helgen har jag till exempel betett mig mycket illa kring en eventuell upphämtning av SL på Centralstationen, men inte brytt mig om att vare sig styra upp eller ner det, utan lät det helt enkelt bero (mycket på grund av att jag under lördagen var så bakfull att jag bara orkade sitta och orera om Bruce Springsteens stickade mössa tillsammans med en skeptisk NP, som såg på mig på ett sätt man bara gör på människor med grava missbruksproblem). Dagen därpå kände jag mig lugn och fin och pratade litet med SL i telefon, som trott att jag skulle höra mig om att hämta upp henne.
Jag hävdade att jag trott att det var hon som skulle höra av sig om hon ville ha skjuts, så jag skyllde ifrån mig, kan man säga. Å andra sidan hade hon löst det där med hämtningen på annat håll. Jag blev litet indignerad över det, eftersom min jävla reptilhjärna tycker att det antingen är jag som hjälper SL i sådana här situationer eller ingen alls. Så jag sade ingenting om det där om att jag överhuvudtaget inte var i skick att köra bil under lördagen, så att jag kunde få skuldbelägga henne litet grann. Det tog skruv. Å andra sidan fick jag så dåligt samvete av det att jag senare (idag) var tvungen att göra hela bilden klar för henne.
Jag ökade på det här med skulden genom att göra planer med TG ganska tidigt på söndagsförmiddagen när jag bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret stängdes klockan tolv och jag ännu inte fått tag i SL, eftersom hon var på bio. Så jag bestämde mig för att låta litet avmätt och nonchalant när jag väl pratade med henne runt halv två. Det tog också skruv. Hon frågade om det var något som var fel, och jag svarade att jag bara var lugn och fin. Sådant funkar kanske på andra människor, men inte på den människa som känner en allra bäst. Så hon sade att hon skulle ringa snäppet senare. Egentligen ville jag ju säga till SL att jag ville träffa henne där och då, men min jävla reptilhjärna bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret var stängt, och så var det bra med det.
Så jag lunkade surmulet Götgatan bort i duggregnet och träffade TG för tantfika på Billströms och lommade sedan hem och såg fjorton avsnitt av Arrested Development.
Jag hävdade att jag trott att det var hon som skulle höra av sig om hon ville ha skjuts, så jag skyllde ifrån mig, kan man säga. Å andra sidan hade hon löst det där med hämtningen på annat håll. Jag blev litet indignerad över det, eftersom min jävla reptilhjärna tycker att det antingen är jag som hjälper SL i sådana här situationer eller ingen alls. Så jag sade ingenting om det där om att jag överhuvudtaget inte var i skick att köra bil under lördagen, så att jag kunde få skuldbelägga henne litet grann. Det tog skruv. Å andra sidan fick jag så dåligt samvete av det att jag senare (idag) var tvungen att göra hela bilden klar för henne.
Jag ökade på det här med skulden genom att göra planer med TG ganska tidigt på söndagsförmiddagen när jag bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret stängdes klockan tolv och jag ännu inte fått tag i SL, eftersom hon var på bio. Så jag bestämde mig för att låta litet avmätt och nonchalant när jag väl pratade med henne runt halv två. Det tog också skruv. Hon frågade om det var något som var fel, och jag svarade att jag bara var lugn och fin. Sådant funkar kanske på andra människor, men inte på den människa som känner en allra bäst. Så hon sade att hon skulle ringa snäppet senare. Egentligen ville jag ju säga till SL att jag ville träffa henne där och då, men min jävla reptilhjärna bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret var stängt, och så var det bra med det.
Så jag lunkade surmulet Götgatan bort i duggregnet och träffade TG för tantfika på Billströms och lommade sedan hem och såg fjorton avsnitt av Arrested Development.
fredag 15 augusti 2008
Fenix rising
Mina älskade Lovemonkeys, klockan är snart fem, och så här länge hade jag inte tänkt sitta på jobbet. Men efter två glas skumpa och två glas rött är det i det närmaste uthärdligt. Väntar på att en copy ska läsa korr på mina texter för G*eär*s o*f W*ür 2 och litet andra spel som kommer till hösten, ska skickas in praktiskt taget nu, men jag vet inte riktigt hur det går. Min text var ett riktigt skönt fantasifoster där jag lyfte fram allt möjligt nytt och spännande, och jag måste säga det - det är litet som porr att få sitta en hel dag och grotta ner sig i nya features och funktioner. Inte för att jag tycker att Cliffy B är det främste spelskaparen som många andra Xbox-fanboys, men det kommer bli något. Det kommer det. Jag kommer sitta småpackad på spelgalan i vår och krama fiamedknuffpjäserna igen, jag vet det bara. Bästa onlinespel. Bästa actionspel. Det vattnas i munnen.
UPDATE: Nu har vi kört fast med Fåbl'e 2. Vi måste skriva något om hunden man har med sig. Men vad?! VAD?!
UPDATE: Nu har vi kört fast med Fåbl'e 2. Vi måste skriva något om hunden man har med sig. Men vad?! VAD?!
En tsunami av populärkultur
God eftermiddag, mina små fuckbuttons. Mina försök att återgå till mitt normala liv fortgår, igår i ett potpurri av populärkulturyttringar. Kom hem, lyssnade på Kings of Convenience, läste litet Spider-Man, spelade sedan Gears of War, kollade på Iron Man, läste klart en Dave Eggers-bok, lyssnade på fler skivor, såg litet lätt BDSM-film, sedan tre avsnitt av Arrested Development innan jag lade mig och började läsa Jonathan Strange & Mr Norell. Sägas bör också att jag försökte se Star Wars Ep I: The Phantom Menace, men var tvungen att avbryta efter tjugo minuter när jag insåg att Jar Jar var ännu mer irriterande än jag mindes honom. Man kan säga att det var en perfekt storm av populärkultur, så pass mycket att det nästan, men bara nästan, blev överväldigande. Mycket angenämt. Det gör vi om ikväll! Fast på lyset!
torsdag 14 augusti 2008
Bortskänkes: Vrede
Ja, hej. Tydligen är det såhär att jag har en massa vrede till övers som jag inte riktigt vet vart jag ska rikta. Så jag tänkte att kanske någon av er skulle vara intresserade att ta över litet. Ni kan väl höra av er, så kan vi diskutera. Jag kan skicka över litet av min vrede i ett diskret paket eller kuvert.
onsdag 13 augusti 2008
Pärlor för svin
Om man ska vara litet krass kan man ju misstänka att anledningen till många amerikanska handikapporganisationer protesterat mot användningen av ordet ”retard” i kommande Ben Stiller-filmen ”Tropic Thunder” helt enkelt är att deras medlemmar är för efterblivna för att förstå satir.
Så här va – om en film porträtterar användningen att ordet ”retard” och hur förståndshandikappade skildras i media, dessutom på ett väldigt tydligt ironiserande sätt, tycker jag snarare handikapporganisationerna ska vara tacksamma, och istället protestera mot filmer som skildrar kognitiva funktionshinder på ett romantiserande sätt, som t ex I Am Sam, Forrest Gump och Rain Man.
Här är ett av många exempel på hur folk piskat upp sin indignation så till den milda grad att man inte ens bryr sig om att ta reda på fakta innan man uppmanar till bojkott och allehanda dumheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)