Vidgade vyer vortex

Hamnade på hjälpmedelscentralen med trasig rygg imorse. Hängde läpp. Man hänger liksom alltid läpp när dagen måste inledas med ett besök på hjälpmedelscentralen. Det är en av världens mest deprimerande platser. Som en akutmottagning. Eller ännu värre – en psykakutmottagning.

Man dimper in, man anmäler sig och säger att det är akut, man sätter sig på en hård bänk, det kommer en tjomme i snickarbyxor och för bort rullstolen och sedan sitter man där.

Sedan sitter man där.

Eftersom jag inte kan resa mig upp och knalla iväg på muggen eller ta en sväng i parken eller motsvarande medan jag väntar, kan känslan av att vara inburad infinna sig, speciellt om väntrummet sakteliga fylls till bredden av allehanda besökare av varierande kognitiv förmåga och/eller funktionshinder.

Jag kommer inte i kontakt med andra funktionshindrade särskilt ofta. De senaste åren har det faktiskt begränsats till de gånger som jag suttit i väntrummet på hjälpmedelscentralen. Det känns litet underligt, jag är ju en av dem, samtidigt som jag inte alls kan identifiera mig med dem. Jag brukar sitta där och blänga på någon som sitter i vad som bara kan beskrivas som ett portabelt livsuppehållande system, någon med slangar i halsen och dropp och dränering, och jag tänker dels att det är tur att jag ändå kan leva som jag gör med bil och jobb och insynsfri livsstil, men också att det är litet synd att jag inte är så pass funktionshindrad att det är socialt accepterat att alltid ha på sig mjukisbyxor och sandaler med öppna tår.

Det är litet trist att vara så pass funktionshindrad att man inte kan knalla fritt omkring, men ändå vara vid så pass god vigör att man förväntas skaffa ett jobb och ta hand om sig själv. Det är kluvet. Det är fint.

Jag får helt enkelt grav existentiell ångest av hjälpmedelscentralen.

(Apropå mitt funktionshinder, det här visste ni inte om Steelwheels: Anledningen till att jag är Xbox-människa är främst att PS-kontrollen är för liten och plottrig för mina delvis förlamade händer. Hade PS1 för tio år sedan och det hände att jag krampade rejält efter åtta timmar med Final Fantasy VII. Så när Xbox kom med sin Controller S var det som en skänk från ovan. Och jag har inte sett tillbaka sedan dess).