måndag 18 augusti 2008

En ursäkt; en avbön

Jag gillar verkligen den typen av vänskap som kan stå pall för allehanda dålig kommunikation. Man ljuger litet, överdriver här, underdriver där, undanhåller vital information och skarvar högt och lågt, men i slutändan så är allt frid och fröjd i alla fall. Jag gillart. I helgen har jag till exempel betett mig mycket illa kring en eventuell upphämtning av SL på Centralstationen, men inte brytt mig om att vare sig styra upp eller ner det, utan lät det helt enkelt bero (mycket på grund av att jag under lördagen var så bakfull att jag bara orkade sitta och orera om Bruce Springsteens stickade mössa tillsammans med en skeptisk NP, som såg på mig på ett sätt man bara gör på människor med grava missbruksproblem). Dagen därpå kände jag mig lugn och fin och pratade litet med SL i telefon, som trott att jag skulle höra mig om att hämta upp henne.

Jag hävdade att jag trott att det var hon som skulle höra av sig om hon ville ha skjuts, så jag skyllde ifrån mig, kan man säga. Å andra sidan hade hon löst det där med hämtningen på annat håll. Jag blev litet indignerad över det, eftersom min jävla reptilhjärna tycker att det antingen är jag som hjälper SL i sådana här situationer eller ingen alls. Så jag sade ingenting om det där om att jag överhuvudtaget inte var i skick att köra bil under lördagen, så att jag kunde få skuldbelägga henne litet grann. Det tog skruv. Å andra sidan fick jag så dåligt samvete av det att jag senare (idag) var tvungen att göra hela bilden klar för henne.

Jag ökade på det här med skulden genom att göra planer med TG ganska tidigt på söndagsförmiddagen när jag bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret stängdes klockan tolv och jag ännu inte fått tag i SL, eftersom hon var på bio. Så jag bestämde mig för att låta litet avmätt och nonchalant när jag väl pratade med henne runt halv två. Det tog också skruv. Hon frågade om det var något som var fel, och jag svarade att jag bara var lugn och fin. Sådant funkar kanske på andra människor, men inte på den människa som känner en allra bäst. Så hon sade att hon skulle ringa snäppet senare. Egentligen ville jag ju säga till SL att jag ville träffa henne där och då, men min jävla reptilhjärna bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret var stängt, och så var det bra med det.

Så jag lunkade surmulet Götgatan bort i duggregnet och träffade TG för tantfika på Billströms och lommade sedan hem och såg fjorton avsnitt av Arrested Development.

1 kommentar:

Anonym sa...

blir helt rörd! det var väldigt fint det där!