fredag 29 augusti 2008
torsdag 28 augusti 2008
I can kill ME with a single thought
Jag och SL låste och larmade IKEA igår. Dessutom lyckades jag med att ljuga för henne om en händelse som hon faktiskt bevittnade med egna ögon, genom att försöka beskriva den för henne så att jag framstod som coolare än jag egentligen var. Well, I guess you had to be there. Man kan säga att det var som om Andy och Maggie i Extras var på IKEA tillsammans. Exakt så outhärdligt pinsamt blev det. Om man hade sett det hela på TV hade man behövt ta till världens största skämskudde. Jag tänkte att jag skulle försöka släta över det hela genom att anförtro henne något som jag aldrig någonsin berättat för en annan människa, vilket kändes mycket underligt, och som jag sedan låg sömnlös över.
Drog ner demot till Star Wars: The Force Unleashed som gjorde mig både upprymd och besviken samtidigt. Nästan exakt som det var att förlora oskulden, kan man säga. SW: TFU är något som jag sett fram emot under en lång tid, och som jag aldrig på riktigt trodde att jag skulle få uppleva. Fysiken var fantastisk och det kändes riktigt, riktigt skönt att slänga en TIE-jagare tvärs över ett hangar, likaså att klyva en AT-ST på mitten (visserligen genom en tröttsam quicktime event), men det hela var över på mindre än tio minuter och sedan var man bara svettig och tom. So yeah, upplevelsen var nästan exakt som att ha samlag. Fast med en cameo av Darth Vader.
Drog ner demot till Star Wars: The Force Unleashed som gjorde mig både upprymd och besviken samtidigt. Nästan exakt som det var att förlora oskulden, kan man säga. SW: TFU är något som jag sett fram emot under en lång tid, och som jag aldrig på riktigt trodde att jag skulle få uppleva. Fysiken var fantastisk och det kändes riktigt, riktigt skönt att slänga en TIE-jagare tvärs över ett hangar, likaså att klyva en AT-ST på mitten (visserligen genom en tröttsam quicktime event), men det hela var över på mindre än tio minuter och sedan var man bara svettig och tom. So yeah, upplevelsen var nästan exakt som att ha samlag. Fast med en cameo av Darth Vader.
I had sixteen stitches all around my head
”Oh my goodness gracious me”, utbrister jag ofrivilligt när min doktor närmar sig med sprutan. Jag ska få ett födelsemärke bortskuret från underarmen, och behöver därför bedövning. ”Ojdå”, säger min doktor, en vacker, högrest kvinna av afrikanskt ursprung, ”om det är goodness gracious me får vi nog ta en mindre spruta”.
För att hon inte ska tro att jag är en mes tittar jag på hela tiden när hon snittar bort den lilla utväxten med skalpell och sedan syr igen såret. Jag känner mig även nödgad att berätta historien om när jag var tolv år och var tvungen att ta bort mina egna stygn efter en knäoperation, eftersom skolsköterskan inte mäktade med.
För att hon inte ska tro att jag är en mes tittar jag på hela tiden när hon snittar bort den lilla utväxten med skalpell och sedan syr igen såret. Jag känner mig även nödgad att berätta historien om när jag var tolv år och var tvungen att ta bort mina egna stygn efter en knäoperation, eftersom skolsköterskan inte mäktade med.
onsdag 27 augusti 2008
A nation turns its back and gags
Låt mig berätta en sedelärande historia om självbedrägeri. Den är rätt bra, så björna med mig.
Inför millennieskiftet gick jag till Massimo Dutti i Sturegallerian och slantade upp närmare 600 spänn för en skjorta. Vilket på den tiden var en hiskelig summa pengar (de skjortor jag kör med nu går loss på runt 700 pix). Jag köpte en skjorta av storlek 43-44, vilket jag tänkte skulle vara lämpligt. Då hade jag dock inte räknat med att Massimo Duttis skjortor var utformade för att passa medelhavsmännens tämligen slimmade torso, så när jag kom hem märkte jag snart att jag absolut inte, under några som helst omständigheter, kunde knäppa skortan över vare sig mage eller bröst. Moloket hängde jag in skjortan i garderoben och tänkte: ”En dag! En vacker dag ska jag kunna ta på mig den där skjortan! Inte bara det – den ska vara för stor!” Jag vägde vid det här tillfället runt nittio pannor, så jag insåg att jag hade en lång, mödosam väg framför mig.
Efter det köpte jag nästan bara skjortor av storleken 45-46, dessutom från shirt factory. Deras skjortor är parodiskt stora redan från början, eftersom de är sydda för skandinaviska män.
Under de följande åren pendlade jag upp och ner i vikt, men sakta lyckades jag ta mig ner under sjuttipannorsstrecket. Till nyår i fjol testade jag Massimo Dutti-skjortan igen. Jag hade tagit på mig den den då och då under årens lopp, och sakta men säkert hade jag väl upptäckt att jag faktiskt kunde knäppa en eller ett par knappar, men inte bära den bekvämt. Men nu var det alltså dags. Jag tog andäktigt på mig skjortan. Knäppte knapparna. Såg mig i spegeln. Den satt bra, och lämnade ett behagligt mellanrum mellan tyg och mage.
Men.
Till min förskräckelse märkte jag att jag inte kunde dra fram axlarna.
Till min förskräckelse märkte jag att ärmarna var alldeles för korta.
Till min förskräckelse märkte jag att den nedersta knappen hamnade ovanför naveln.
Jag hade alltså bantat i åtta år för att komma i en skjorta som var alldeles för liten.
Jag var en tjock tonåring på nittiotalet. Jag ville bli smal och se ut som Brett Anderson. Som Damon Albarn. Som Liam Gallagher. Som Ian Brown. Nu står det väl ganska klart att det inte kommer bli så. Även om jag nu gått ner runt tjugo pannor sedan den där nyårsafton 1999. Det hela har varit bra för mig i alla fall, även om jag reflexmässigt fortfarande köper skjortor som är åtminstone en storlek för stora över magen (men alldeles lagom över axlarna). Dessutom är alla mina byxor på tok för stora, vilket har resulterat i en stor mängd slapstickartade situationer, varav den senaste inträffade imorse. Men mer om det imorgon, mina små fuckbuttons. Mer om det imorgon. Nu ska jag ge mig in i IKEA-dödens käftar med SL.
Inför millennieskiftet gick jag till Massimo Dutti i Sturegallerian och slantade upp närmare 600 spänn för en skjorta. Vilket på den tiden var en hiskelig summa pengar (de skjortor jag kör med nu går loss på runt 700 pix). Jag köpte en skjorta av storlek 43-44, vilket jag tänkte skulle vara lämpligt. Då hade jag dock inte räknat med att Massimo Duttis skjortor var utformade för att passa medelhavsmännens tämligen slimmade torso, så när jag kom hem märkte jag snart att jag absolut inte, under några som helst omständigheter, kunde knäppa skortan över vare sig mage eller bröst. Moloket hängde jag in skjortan i garderoben och tänkte: ”En dag! En vacker dag ska jag kunna ta på mig den där skjortan! Inte bara det – den ska vara för stor!” Jag vägde vid det här tillfället runt nittio pannor, så jag insåg att jag hade en lång, mödosam väg framför mig.
Efter det köpte jag nästan bara skjortor av storleken 45-46, dessutom från shirt factory. Deras skjortor är parodiskt stora redan från början, eftersom de är sydda för skandinaviska män.
Under de följande åren pendlade jag upp och ner i vikt, men sakta lyckades jag ta mig ner under sjuttipannorsstrecket. Till nyår i fjol testade jag Massimo Dutti-skjortan igen. Jag hade tagit på mig den den då och då under årens lopp, och sakta men säkert hade jag väl upptäckt att jag faktiskt kunde knäppa en eller ett par knappar, men inte bära den bekvämt. Men nu var det alltså dags. Jag tog andäktigt på mig skjortan. Knäppte knapparna. Såg mig i spegeln. Den satt bra, och lämnade ett behagligt mellanrum mellan tyg och mage.
Men.
Till min förskräckelse märkte jag att jag inte kunde dra fram axlarna.
Till min förskräckelse märkte jag att ärmarna var alldeles för korta.
Till min förskräckelse märkte jag att den nedersta knappen hamnade ovanför naveln.
Jag hade alltså bantat i åtta år för att komma i en skjorta som var alldeles för liten.
Jag var en tjock tonåring på nittiotalet. Jag ville bli smal och se ut som Brett Anderson. Som Damon Albarn. Som Liam Gallagher. Som Ian Brown. Nu står det väl ganska klart att det inte kommer bli så. Även om jag nu gått ner runt tjugo pannor sedan den där nyårsafton 1999. Det hela har varit bra för mig i alla fall, även om jag reflexmässigt fortfarande köper skjortor som är åtminstone en storlek för stora över magen (men alldeles lagom över axlarna). Dessutom är alla mina byxor på tok för stora, vilket har resulterat i en stor mängd slapstickartade situationer, varav den senaste inträffade imorse. Men mer om det imorgon, mina små fuckbuttons. Mer om det imorgon. Nu ska jag ge mig in i IKEA-dödens käftar med SL.
tisdag 26 augusti 2008
But we cannot cling to the old dreams anymore
Brevbomben till Comhem är nästan klar och behöver i princip bara läggas på lådan, så det är skönt att ha det ur världen. Gött. Nu behöver mitt hat riktas någon annanstans, så vi riktar väl det mot corp som sabbat hela mitt liv. Motherfuckers. Skicka filer som vi inte ska använda. Bygga sidor som inte går att editera på ett smidigt sätt. Jag kanske borde skicka en brevbomb till dem också.
Får man verkligen skriva sådant här?
Anyhoo. I helgen gjorde jag misstaget att söka kontakt med tjejen jag dejtade i somras. Jag hade druckit 20 cl Skåne, ett par öl och kanske så mycket som sex glas vin och fick för mig att det var en bra idé att ringa och göra upp. Det är ju sådant man får för sig i sådana lägen.
Till min stora förvåning svarade hon. Vi pratade ett tag. Det visade sig att hon hade haft goda skäl att inte höra av sig. Om man ska välja att tro på henne, och det vet jag inte om jag gör. Visa mig ärren, R! Visa mig ärren!
I alla fall. Hon ville ses på söndagen. Jag suckade uppgivet och sade att det kunde vi väl. Klockan elva följande morgon fick jag ett sms där hon ställde in och ville ses senare i veckan. Som jag skrattade!
Som jag skrattade!
UPDATED: Jag lyckades koda in den där skiten i alla fall! Men det var fan inte lätt och nu vill jag bara lägga mig i fosterställning.
Får man verkligen skriva sådant här?
Anyhoo. I helgen gjorde jag misstaget att söka kontakt med tjejen jag dejtade i somras. Jag hade druckit 20 cl Skåne, ett par öl och kanske så mycket som sex glas vin och fick för mig att det var en bra idé att ringa och göra upp. Det är ju sådant man får för sig i sådana lägen.
Till min stora förvåning svarade hon. Vi pratade ett tag. Det visade sig att hon hade haft goda skäl att inte höra av sig. Om man ska välja att tro på henne, och det vet jag inte om jag gör. Visa mig ärren, R! Visa mig ärren!
I alla fall. Hon ville ses på söndagen. Jag suckade uppgivet och sade att det kunde vi väl. Klockan elva följande morgon fick jag ett sms där hon ställde in och ville ses senare i veckan. Som jag skrattade!
Som jag skrattade!
UPDATED: Jag lyckades koda in den där skiten i alla fall! Men det var fan inte lätt och nu vill jag bara lägga mig i fosterställning.
måndag 25 augusti 2008
fredag 22 augusti 2008
Vi stöder Jörgen
Vi har byggt ett pingisbord i stora konferensrummet, lyssnar på Huey Lewis & The News och dricker vin. Vad gör ni på ert jobb?
UPDATE: Jag har spelat pingis och förlorat.
I'm just sitting on a shelf
I somras bestämde sig min libido att jag skulle lyssna på She & Him, liksom ge det en chans, och min libido hade rätt - det var charmigt, gulligt och tralligt, och till och med så bra att jag lyssnat på den ganska ofta. Ibland kommer det en treplusskiva som man bara fortsätter lyssna på, skrev en Aftonbladetrecensent om Paolas soloskiva "Above The Candystore", och She & Hims ”Volume One” är exakt en sådan skiva. She & Him består av M. Ward och Zooey Deschanel, och man kan säga att det var på grund av den sistnämnda som min libido grep in.
En ganska stor invändning jag har är dock ”oh la la la”-kören i en av låtarna. Ända sedan jag var liten och hörde The Beatles ”You won’t see me” har jag fått ta till en mental skämskudde när jag hör ”oh la la la”-körer. Allt detta överskuggas dock av Zooey Deschanels adorability.
En ganska stor invändning jag har är dock ”oh la la la”-kören i en av låtarna. Ända sedan jag var liten och hörde The Beatles ”You won’t see me” har jag fått ta till en mental skämskudde när jag hör ”oh la la la”-körer. Allt detta överskuggas dock av Zooey Deschanels adorability.
torsdag 21 augusti 2008
Fyra korta
Jag samlar litet grejer som inte kan broderas ut till egna inlägg.
1) Många frågar mig: ”Steelwheels, varför går du upp kvart i sex på morgonen? Är du dum i huvudet eller?” Jag brukar svara att det är nyckeln till ett framgångsrikt och lyckligt liv. Den egentliga anledningen är naturligtvis att jag vill hinna se en film eller spela ett par timmar innan jag måste göra mig i ordning och äta frukost. Jag gillar att ha fritid även innan arbetet. Att få två timmar med Mass Effect innan duschen är fantastiskt.
2) Som rullstolsburen sitter jag ju ganska lågt, i stjärthöjd kan man säga. Det innebär att jag tre eller fyra gånger om dagen är tvungen att passera genom andra människors fjärtar på stan. Eller funkar det så även för gående? Känner ni doften av andras fjärtar?
3) Jag är inte rädd för så många saker som finns på riktigt. Spindlar, ormar, krig, höga höjder, flygresor, döden – jag skrattar dem alla högt och hjärtligt i ansiktet. Däremot är jag livrädd för sjöodjur och Cthulhu (som visserligen vistas en del under vatten, men som ju ursprungligen kommer från rymden). Jag kunde inte slutföra Tomb Raider: Legend för att det dök upp ett sjöodjur, och inte lär jag kunna spela Tomb Raider: Underworld på grund av den stora bläckfisken). Jag är även rädd för art déco (finns i verkligheten). När jag var yngre tyckte jag att art déco var coolt. Sedan spelade jag BioShock. Nu kan jag inte ens gå in i trappen på jobbet utan att bli nervös – där finns bland annat marmor, takkronor, valv och schackrutigt golv. Jag kommer inte heller kunna åka till Miami.
4) Jag skälver av förväntan inför att se The Dark Knight för andra gången ikväll. Första gången överskuggades hela upplevelsen av att jag satt och tänkte ”herrejävlar, jag sitter och kollar på The Dark Knight, jag kan fanimig inte tro det, woohoo”. Den här gången förväntar jag mig en snäppet mer nyanserad och samlad upplevelse.
1) Många frågar mig: ”Steelwheels, varför går du upp kvart i sex på morgonen? Är du dum i huvudet eller?” Jag brukar svara att det är nyckeln till ett framgångsrikt och lyckligt liv. Den egentliga anledningen är naturligtvis att jag vill hinna se en film eller spela ett par timmar innan jag måste göra mig i ordning och äta frukost. Jag gillar att ha fritid även innan arbetet. Att få två timmar med Mass Effect innan duschen är fantastiskt.
2) Som rullstolsburen sitter jag ju ganska lågt, i stjärthöjd kan man säga. Det innebär att jag tre eller fyra gånger om dagen är tvungen att passera genom andra människors fjärtar på stan. Eller funkar det så även för gående? Känner ni doften av andras fjärtar?
3) Jag är inte rädd för så många saker som finns på riktigt. Spindlar, ormar, krig, höga höjder, flygresor, döden – jag skrattar dem alla högt och hjärtligt i ansiktet. Däremot är jag livrädd för sjöodjur och Cthulhu (som visserligen vistas en del under vatten, men som ju ursprungligen kommer från rymden). Jag kunde inte slutföra Tomb Raider: Legend för att det dök upp ett sjöodjur, och inte lär jag kunna spela Tomb Raider: Underworld på grund av den stora bläckfisken). Jag är även rädd för art déco (finns i verkligheten). När jag var yngre tyckte jag att art déco var coolt. Sedan spelade jag BioShock. Nu kan jag inte ens gå in i trappen på jobbet utan att bli nervös – där finns bland annat marmor, takkronor, valv och schackrutigt golv. Jag kommer inte heller kunna åka till Miami.
4) Jag skälver av förväntan inför att se The Dark Knight för andra gången ikväll. Första gången överskuggades hela upplevelsen av att jag satt och tänkte ”herrejävlar, jag sitter och kollar på The Dark Knight, jag kan fanimig inte tro det, woohoo”. Den här gången förväntar jag mig en snäppet mer nyanserad och samlad upplevelse.
Tårtfascism
Gröna linjen mot Hässelby Strand. En man med tårtkartong från NK kliver på tåget. Han sätter sig mitt emot en man som också har en tårtkartong med sig, från Gunnarssons. Gunnarssonsmannen ler mot NK-mannen, som liksom för att säga ”hej, kolla på oss liksom, här sitter vi, två killar med varsin tårta! Vilket härligt och oväntat sammanträffande!” NK-mannen möter hans blick i en sekund, men ler inte tillbaka. Istället viker han med blicken och blänger ut genom fönstret. In i mörkret. Bort från den enklare tårtan.
onsdag 20 augusti 2008
Vidgade vyer vortex
Hamnade på hjälpmedelscentralen med trasig rygg imorse. Hängde läpp. Man hänger liksom alltid läpp när dagen måste inledas med ett besök på hjälpmedelscentralen. Det är en av världens mest deprimerande platser. Som en akutmottagning. Eller ännu värre – en psykakutmottagning.
Man dimper in, man anmäler sig och säger att det är akut, man sätter sig på en hård bänk, det kommer en tjomme i snickarbyxor och för bort rullstolen och sedan sitter man där.
Sedan sitter man där.
Eftersom jag inte kan resa mig upp och knalla iväg på muggen eller ta en sväng i parken eller motsvarande medan jag väntar, kan känslan av att vara inburad infinna sig, speciellt om väntrummet sakteliga fylls till bredden av allehanda besökare av varierande kognitiv förmåga och/eller funktionshinder.
Jag kommer inte i kontakt med andra funktionshindrade särskilt ofta. De senaste åren har det faktiskt begränsats till de gånger som jag suttit i väntrummet på hjälpmedelscentralen. Det känns litet underligt, jag är ju en av dem, samtidigt som jag inte alls kan identifiera mig med dem. Jag brukar sitta där och blänga på någon som sitter i vad som bara kan beskrivas som ett portabelt livsuppehållande system, någon med slangar i halsen och dropp och dränering, och jag tänker dels att det är tur att jag ändå kan leva som jag gör med bil och jobb och insynsfri livsstil, men också att det är litet synd att jag inte är så pass funktionshindrad att det är socialt accepterat att alltid ha på sig mjukisbyxor och sandaler med öppna tår.
Det är litet trist att vara så pass funktionshindrad att man inte kan knalla fritt omkring, men ändå vara vid så pass god vigör att man förväntas skaffa ett jobb och ta hand om sig själv. Det är kluvet. Det är fint.
Jag får helt enkelt grav existentiell ångest av hjälpmedelscentralen.
(Apropå mitt funktionshinder, det här visste ni inte om Steelwheels: Anledningen till att jag är Xbox-människa är främst att PS-kontrollen är för liten och plottrig för mina delvis förlamade händer. Hade PS1 för tio år sedan och det hände att jag krampade rejält efter åtta timmar med Final Fantasy VII. Så när Xbox kom med sin Controller S var det som en skänk från ovan. Och jag har inte sett tillbaka sedan dess).
Man dimper in, man anmäler sig och säger att det är akut, man sätter sig på en hård bänk, det kommer en tjomme i snickarbyxor och för bort rullstolen och sedan sitter man där.
Sedan sitter man där.
Eftersom jag inte kan resa mig upp och knalla iväg på muggen eller ta en sväng i parken eller motsvarande medan jag väntar, kan känslan av att vara inburad infinna sig, speciellt om väntrummet sakteliga fylls till bredden av allehanda besökare av varierande kognitiv förmåga och/eller funktionshinder.
Jag kommer inte i kontakt med andra funktionshindrade särskilt ofta. De senaste åren har det faktiskt begränsats till de gånger som jag suttit i väntrummet på hjälpmedelscentralen. Det känns litet underligt, jag är ju en av dem, samtidigt som jag inte alls kan identifiera mig med dem. Jag brukar sitta där och blänga på någon som sitter i vad som bara kan beskrivas som ett portabelt livsuppehållande system, någon med slangar i halsen och dropp och dränering, och jag tänker dels att det är tur att jag ändå kan leva som jag gör med bil och jobb och insynsfri livsstil, men också att det är litet synd att jag inte är så pass funktionshindrad att det är socialt accepterat att alltid ha på sig mjukisbyxor och sandaler med öppna tår.
Det är litet trist att vara så pass funktionshindrad att man inte kan knalla fritt omkring, men ändå vara vid så pass god vigör att man förväntas skaffa ett jobb och ta hand om sig själv. Det är kluvet. Det är fint.
Jag får helt enkelt grav existentiell ångest av hjälpmedelscentralen.
(Apropå mitt funktionshinder, det här visste ni inte om Steelwheels: Anledningen till att jag är Xbox-människa är främst att PS-kontrollen är för liten och plottrig för mina delvis förlamade händer. Hade PS1 för tio år sedan och det hände att jag krampade rejält efter åtta timmar med Final Fantasy VII. Så när Xbox kom med sin Controller S var det som en skänk från ovan. Och jag har inte sett tillbaka sedan dess).
tisdag 19 augusti 2008
Why, thank you
Två av varandra helt oberoende personer har spontant utbrustit ”Men hon ser ju helt normal ut!” när jag visat en bild av tjejen jag dejtade i somras.
"Well, whores will have their trinkets."
Farstagrenen var len och fin, men hissen vid Farsta var trasig, vilket kändes underligt och Polen. SL stod bakom mig i rulltrappan ner och släppte taget om rullstolen när vi inte riktigt var nere ännu, men det var okej och litet roligt. Farsta Centrum, denna utandning, denna oas, detta rövhål. En pizza som kanske inte var den sunkigaste, men som fyllde sin funktion och lämnade den rätta postpizzakänslan, och det är det som är det viktigaste.
Postpizzakänsla.
Den satt i hela vägen tillbaka också, och även en bit in på kvällen när jag stod på knä i soffan och gjorde mina höftsträckningar. Ner i Arrested Development-träsket i några timmar, sedan tjejlyssning av Ryan Adams ”Follow The Lights” och Mass Effect-grindande.
Tänker börja ha tjejaccessoarer i höst. Hårspännen, halsband, armband, diadem. Kanske också börjar köra katolsk skolflickeutstyrsel. Kanske. Det känns spännande. En plan! Skoluniform är syndens uniform.
JD fyller år idag. Grattis. I guess.
Läste något bjäffs om att det är bra att tanter tillåts ha sin sexualitet även i hög ålder. Allt det är fine and dandy I guess, men när ska det bli okej och accepterat att rörelsehindrade har sexualitet? Mer om det när jag känner mig lagom uppeldad/full. Kanske fredag eftermiddag.
Finns det något mer deprimerande än en kräftskiva som inte blir av? Funderar på full-tilt manskräftskiva med TG på lördag istället, men kanske ska höra med honom först.
Och jag är fullspäckad av omeprazol och Voltaren.
Postpizzakänsla.
Den satt i hela vägen tillbaka också, och även en bit in på kvällen när jag stod på knä i soffan och gjorde mina höftsträckningar. Ner i Arrested Development-träsket i några timmar, sedan tjejlyssning av Ryan Adams ”Follow The Lights” och Mass Effect-grindande.
Tänker börja ha tjejaccessoarer i höst. Hårspännen, halsband, armband, diadem. Kanske också börjar köra katolsk skolflickeutstyrsel. Kanske. Det känns spännande. En plan! Skoluniform är syndens uniform.
JD fyller år idag. Grattis. I guess.
Läste något bjäffs om att det är bra att tanter tillåts ha sin sexualitet även i hög ålder. Allt det är fine and dandy I guess, men när ska det bli okej och accepterat att rörelsehindrade har sexualitet? Mer om det när jag känner mig lagom uppeldad/full. Kanske fredag eftermiddag.
Finns det något mer deprimerande än en kräftskiva som inte blir av? Funderar på full-tilt manskräftskiva med TG på lördag istället, men kanske ska höra med honom först.
Och jag är fullspäckad av omeprazol och Voltaren.
måndag 18 augusti 2008
Här sitter jag och och åker trick och ångrar att jag inte gick
Allt festligt skuldbeläggande och manipulerande aside, visst är det värt att fira Farstalinjens nyöppnande idag! Många är vi som känt att något stort saknats i våra liv medan 18-grenen varit avkapad vid Skärmarbrink de senaste månaderna. Så efter jobbet är det jag som sätter mig på första bästa Farsta Strand-tåg och åker ut och äter fulpizza i Farsta C med SL. Jag förväntar mig att rälsen känns som en bowlingbana under tåget. Inte den minsta skakning eller vibration vill jag känna, får då blir det minsann en arg insändare till Söder om söder om bortslösade skattepengar och den enkla människan och allt det där.
En ursäkt; en avbön
Jag gillar verkligen den typen av vänskap som kan stå pall för allehanda dålig kommunikation. Man ljuger litet, överdriver här, underdriver där, undanhåller vital information och skarvar högt och lågt, men i slutändan så är allt frid och fröjd i alla fall. Jag gillart. I helgen har jag till exempel betett mig mycket illa kring en eventuell upphämtning av SL på Centralstationen, men inte brytt mig om att vare sig styra upp eller ner det, utan lät det helt enkelt bero (mycket på grund av att jag under lördagen var så bakfull att jag bara orkade sitta och orera om Bruce Springsteens stickade mössa tillsammans med en skeptisk NP, som såg på mig på ett sätt man bara gör på människor med grava missbruksproblem). Dagen därpå kände jag mig lugn och fin och pratade litet med SL i telefon, som trott att jag skulle höra mig om att hämta upp henne.
Jag hävdade att jag trott att det var hon som skulle höra av sig om hon ville ha skjuts, så jag skyllde ifrån mig, kan man säga. Å andra sidan hade hon löst det där med hämtningen på annat håll. Jag blev litet indignerad över det, eftersom min jävla reptilhjärna tycker att det antingen är jag som hjälper SL i sådana här situationer eller ingen alls. Så jag sade ingenting om det där om att jag överhuvudtaget inte var i skick att köra bil under lördagen, så att jag kunde få skuldbelägga henne litet grann. Det tog skruv. Å andra sidan fick jag så dåligt samvete av det att jag senare (idag) var tvungen att göra hela bilden klar för henne.
Jag ökade på det här med skulden genom att göra planer med TG ganska tidigt på söndagsförmiddagen när jag bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret stängdes klockan tolv och jag ännu inte fått tag i SL, eftersom hon var på bio. Så jag bestämde mig för att låta litet avmätt och nonchalant när jag väl pratade med henne runt halv två. Det tog också skruv. Hon frågade om det var något som var fel, och jag svarade att jag bara var lugn och fin. Sådant funkar kanske på andra människor, men inte på den människa som känner en allra bäst. Så hon sade att hon skulle ringa snäppet senare. Egentligen ville jag ju säga till SL att jag ville träffa henne där och då, men min jävla reptilhjärna bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret var stängt, och så var det bra med det.
Så jag lunkade surmulet Götgatan bort i duggregnet och träffade TG för tantfika på Billströms och lommade sedan hem och såg fjorton avsnitt av Arrested Development.
Jag hävdade att jag trott att det var hon som skulle höra av sig om hon ville ha skjuts, så jag skyllde ifrån mig, kan man säga. Å andra sidan hade hon löst det där med hämtningen på annat håll. Jag blev litet indignerad över det, eftersom min jävla reptilhjärna tycker att det antingen är jag som hjälper SL i sådana här situationer eller ingen alls. Så jag sade ingenting om det där om att jag överhuvudtaget inte var i skick att köra bil under lördagen, så att jag kunde få skuldbelägga henne litet grann. Det tog skruv. Å andra sidan fick jag så dåligt samvete av det att jag senare (idag) var tvungen att göra hela bilden klar för henne.
Jag ökade på det här med skulden genom att göra planer med TG ganska tidigt på söndagsförmiddagen när jag bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret stängdes klockan tolv och jag ännu inte fått tag i SL, eftersom hon var på bio. Så jag bestämde mig för att låta litet avmätt och nonchalant när jag väl pratade med henne runt halv två. Det tog också skruv. Hon frågade om det var något som var fel, och jag svarade att jag bara var lugn och fin. Sådant funkar kanske på andra människor, men inte på den människa som känner en allra bäst. Så hon sade att hon skulle ringa snäppet senare. Egentligen ville jag ju säga till SL att jag ville träffa henne där och då, men min jävla reptilhjärna bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret var stängt, och så var det bra med det.
Så jag lunkade surmulet Götgatan bort i duggregnet och träffade TG för tantfika på Billströms och lommade sedan hem och såg fjorton avsnitt av Arrested Development.
fredag 15 augusti 2008
Fenix rising
Mina älskade Lovemonkeys, klockan är snart fem, och så här länge hade jag inte tänkt sitta på jobbet. Men efter två glas skumpa och två glas rött är det i det närmaste uthärdligt. Väntar på att en copy ska läsa korr på mina texter för G*eär*s o*f W*ür 2 och litet andra spel som kommer till hösten, ska skickas in praktiskt taget nu, men jag vet inte riktigt hur det går. Min text var ett riktigt skönt fantasifoster där jag lyfte fram allt möjligt nytt och spännande, och jag måste säga det - det är litet som porr att få sitta en hel dag och grotta ner sig i nya features och funktioner. Inte för att jag tycker att Cliffy B är det främste spelskaparen som många andra Xbox-fanboys, men det kommer bli något. Det kommer det. Jag kommer sitta småpackad på spelgalan i vår och krama fiamedknuffpjäserna igen, jag vet det bara. Bästa onlinespel. Bästa actionspel. Det vattnas i munnen.
UPDATE: Nu har vi kört fast med Fåbl'e 2. Vi måste skriva något om hunden man har med sig. Men vad?! VAD?!
UPDATE: Nu har vi kört fast med Fåbl'e 2. Vi måste skriva något om hunden man har med sig. Men vad?! VAD?!
En tsunami av populärkultur
God eftermiddag, mina små fuckbuttons. Mina försök att återgå till mitt normala liv fortgår, igår i ett potpurri av populärkulturyttringar. Kom hem, lyssnade på Kings of Convenience, läste litet Spider-Man, spelade sedan Gears of War, kollade på Iron Man, läste klart en Dave Eggers-bok, lyssnade på fler skivor, såg litet lätt BDSM-film, sedan tre avsnitt av Arrested Development innan jag lade mig och började läsa Jonathan Strange & Mr Norell. Sägas bör också att jag försökte se Star Wars Ep I: The Phantom Menace, men var tvungen att avbryta efter tjugo minuter när jag insåg att Jar Jar var ännu mer irriterande än jag mindes honom. Man kan säga att det var en perfekt storm av populärkultur, så pass mycket att det nästan, men bara nästan, blev överväldigande. Mycket angenämt. Det gör vi om ikväll! Fast på lyset!
torsdag 14 augusti 2008
Bortskänkes: Vrede
Ja, hej. Tydligen är det såhär att jag har en massa vrede till övers som jag inte riktigt vet vart jag ska rikta. Så jag tänkte att kanske någon av er skulle vara intresserade att ta över litet. Ni kan väl höra av er, så kan vi diskutera. Jag kan skicka över litet av min vrede i ett diskret paket eller kuvert.
onsdag 13 augusti 2008
Pärlor för svin
Om man ska vara litet krass kan man ju misstänka att anledningen till många amerikanska handikapporganisationer protesterat mot användningen av ordet ”retard” i kommande Ben Stiller-filmen ”Tropic Thunder” helt enkelt är att deras medlemmar är för efterblivna för att förstå satir.
Så här va – om en film porträtterar användningen att ordet ”retard” och hur förståndshandikappade skildras i media, dessutom på ett väldigt tydligt ironiserande sätt, tycker jag snarare handikapporganisationerna ska vara tacksamma, och istället protestera mot filmer som skildrar kognitiva funktionshinder på ett romantiserande sätt, som t ex I Am Sam, Forrest Gump och Rain Man.
Här är ett av många exempel på hur folk piskat upp sin indignation så till den milda grad att man inte ens bryr sig om att ta reda på fakta innan man uppmanar till bojkott och allehanda dumheter.
tisdag 12 augusti 2008
Asså, igår va ja så jääla full asså
Att hitta en kollegas privata blogg kändes på något mer snuskigt än att hitta porr på en kollegas hårddisk (vilket jag gjorde härmodagen). Porrbilderna var bara upskirts på litet kändisar, men den här privata bloggen - sheesh. Efter att ha läst ett par månader i arkivet känns det plötsligt väldigt klokt att inte skriva ut sitt namn här. Även om jag är långt från anonym.
Force Majeure
Den coolaste klausulen av alla tänkbara klausuler måste vara Force Majeure. Den täcker rätt mycket.
"No Party shall be liable for any failure to perform its obligations where such failure is as a result of Acts of God (including fire, flood, earthquake, storm, hurricane or other natural disaster), war, invasion, act of foreign enemies, hostilities (whether war is declared or not), civil war, rebellion, revolution, insurrection, military or usurped power or confiscation, terrorist activities, nationalisation, government sanction, blockage, embargo, labour dispute, strike, lockout or interruption or failure of electricity or telephone service, and no other Party will have a right to terminate this Agreement under in such circumstances".
"No Party shall be liable for any failure to perform its obligations where such failure is as a result of Acts of God (including fire, flood, earthquake, storm, hurricane or other natural disaster), war, invasion, act of foreign enemies, hostilities (whether war is declared or not), civil war, rebellion, revolution, insurrection, military or usurped power or confiscation, terrorist activities, nationalisation, government sanction, blockage, embargo, labour dispute, strike, lockout or interruption or failure of electricity or telephone service, and no other Party will have a right to terminate this Agreement under in such circumstances".
måndag 11 augusti 2008
Once more unto the breach
Jag likställer att frivilligt ge sig hem på middag hos mina föräldrar med att frivilligt gå med i FN:s fredsbevarande trupper - man vet att det är väldigt, väldigt farligt, men man vet också att man måste; dels för att lätta sitt dåliga samvete, men också för att visa för sig själv att man är en man och inte en mus. Förmodligen kommer jag ställas inför livshotande prövningar och psykologisk krigföring på väldigt hög nivå, men jag kommer bli glad och lättad när det hela är över och jag får åka hem.
I'll be waiting beside the phone, waiting for you.
När man sitter såhär i efterdyningarna av något som hade chansen att bli En Stor Grej I Ens Liv Men Som Egentligen Inte Blev Något Alls är det lätt, om man nu är som jag, att man försöker hitta en poplåt som beskriver den situation man just varit i - och i mitt fall grävt sig ur, för att slutligen kunna lämna hela grejen bakom sig och vidare. Så vilken låt kan bäst beskriva de två senaste månaderna? Är det kanske The Smiths "I Know It's Over"? Nä, jag hann ju aldrig egentligen känna något annat än kåtma. "Lover, You Should Have Come Over" med Jeff Buckley? Pja, textmässigt kanske, men den är för ledsen. Men så slog det mig. Som ett ton tegelsten. Det fanns en perfekt låt. När jag hittade den på min iPod igår eftermiddag lutade jag mig bara tillbaka i sängen och skrattade tills jag grät.
Vi illustrerar det hela med detta Gilmore Girls-relaterade klipp, bara för att vi kan.
Vi illustrerar det hela med detta Gilmore Girls-relaterade klipp, bara för att vi kan.
fredag 8 augusti 2008
Fredagsmys
Här går man omkring och visslar och har köpt rostlock på Hötorgshallen och man ser fram emot middag med TG och står i hissen på väg upp från saluhallen, när hissen åker neråt istället för uppåt. När dörrarna öppnas står där en medelålders kille och drar igen gylfen tillsammans med en ung, ung tjej som snörvlar och är rödnäst och rättar till kortkorten och har stilettskor och en liten handväska och man förstår exakt vad som hänt där nere i garaget. Hennes hår är rufsigt och hennes smink utsmetat och hon ser så himla sliten och rädd ut, och hon torkar sig kring munnen med baksidan av handen.
De kliver in i hissen och jag trycker på knappen och de börjar prata om hur tjejen inte tycker att killen ska fortsätta köpa grejer från någon annan kille, och killen ser besvärad ut och hmm:ar och han snörar åt skärpet och tjejen rättar till kläderna och jag stirrar på min egen spegelbild.
Ett par hundra meter därifrån ska Stureplan bli ett enda stort dansgolv, och Kungsan ska bli konsertarena och i Globen har det minsann serverats gratis frukost. Allt det där är naturligtvis i sin ordning, men jag tänker inte glömma att det samtidigt sugits kuk för koks idag - precis som alla andra dagar.
De kliver in i hissen och jag trycker på knappen och de börjar prata om hur tjejen inte tycker att killen ska fortsätta köpa grejer från någon annan kille, och killen ser besvärad ut och hmm:ar och han snörar åt skärpet och tjejen rättar till kläderna och jag stirrar på min egen spegelbild.
Ett par hundra meter därifrån ska Stureplan bli ett enda stort dansgolv, och Kungsan ska bli konsertarena och i Globen har det minsann serverats gratis frukost. Allt det där är naturligtvis i sin ordning, men jag tänker inte glömma att det samtidigt sugits kuk för koks idag - precis som alla andra dagar.
torsdag 7 augusti 2008
There are things worse in life than never being someone's sweetie
Det var efter två whisky som jag slutligen log mot mig själv i hallspegeln och sade: ”Nu räcker det. Det är bra så.” Jag mötte min egen blick och skrattade. Högt. Rättade till slipsen. Knyckte på huvudet. Gick in i vardagsrummet. Satte mig i soffan. Slog på en film. Och log rakt igenom. Fast att det var Traffic. Även när en knarklangare injicerar heroin mellan tårna på en sextonåring så log jag. Jag sade igen: ”Nu räcker det. Det är bra så”.
onsdag 6 augusti 2008
Resident Evil gameplay
Jag gillar att titta på gameplay från kommande spel lika mycket som the next person; kanske mer, och det här sju minuter långa klippet från Resident Evil 5 väcker stor entusiasm. Samtidigt stärker det min teori om att folk som får äran att spela in sådana här gameplayfilmer egentligen inte är något vidare på att spela alls. Kolla bara på hur jävla kass personen är på att skjuta med prickskyttegeväret...
I övrigt har jag inga invändningar; det hela är grymt snyggt och jag gillar atmosfären. Det här med stop and pop känns dock litet efterblivet. Har aldrig gillat det, gillar det inte nu heller. Visst är det en del av spelseriens charm, och visst stiger paniken när man är tvungen att stanna upp för att skjuta, men det känns så väldigt, väldigt begränsande.
I övrigt har jag inga invändningar; det hela är grymt snyggt och jag gillar atmosfären. Det här med stop and pop känns dock litet efterblivet. Har aldrig gillat det, gillar det inte nu heller. Visst är det en del av spelseriens charm, och visst stiger paniken när man är tvungen att stanna upp för att skjuta, men det känns så väldigt, väldigt begränsande.
tisdag 5 augusti 2008
If I could, I'd fold myself away like a card table
Nu: Hem och tjejlyssna på "Oh My God, Whatever, Etc" med Ryan Adams och börja om från början med Mass Effect.
Känner ingen som helst pepp inför Too Human som släpps i Europa om tre veckor. Borde verkligen försöka. Grottkrypande är sådär, verkligen, men jag är nyfiken på stridssystemet där man främst använder de analoga spakarna. Vare sig grafik eller gameplay verkar dock särskilt engagerande, vilket ju är synd på ett spel som varit under utveckling i mer eller mindre ett decennium.
Känner ingen som helst pepp inför Too Human som släpps i Europa om tre veckor. Borde verkligen försöka. Grottkrypande är sådär, verkligen, men jag är nyfiken på stridssystemet där man främst använder de analoga spakarna. Vare sig grafik eller gameplay verkar dock särskilt engagerande, vilket ju är synd på ett spel som varit under utveckling i mer eller mindre ett decennium.
A band apart
Okej, mina små porch monkeys. Jag har tänkt mycket på det här med skurkgäng. Ärligt talat, vem skulle inte vilja ingå i ett skönt skurkgäng? Planera stötar, bränna runt med bilen, kartlägga måltavlor, kontakta överläppssvettiga hälare, stjäla ritningar och så vidare. Jag menar inte i verkligheten. Att ingå i ett kriminellt gäng i verkligheten är patetiskt. Jag pratar om skurkgäng i filmer. Det finns en uppsjö.
Helst skulle jag vilja ingå i ett skurkgäng där ledaren är hands-on, inte som Laurence Tierny i Reservoir Dogs, snarare som Danny i Ocean’s 11. I övrigt är kanske just hans skurkgäng inte så mycket att hänga i julgranen. Det består till stor del av kulturella eller etniska stereotyper (rednecks, kineser, nördar) och misslyckas oftare än de lyckas. De går alltid efter helt sjukt svåra mål också, och låter det hela bli personligt. De gömmer sig i resväskor och har roliga lösmustascher och låtsas vara filmstjärnor; det hela blir litet larvigt.
Vad gällande skurkgänget i Reservoir Dogs – ett gäng hårdnackade typer som inte känner varandra och därför inte heller känner till varandras styrkor eller svagheter. Diamantstöten blir således litet ad hoc, och det hela går ju mycket riktigt åt helvete.
Nej, hellre skurkgänget i Heat. Där snackar vi! Robert De Niro! Danny motherfucking Trejo! Tom Sizemore! Dennis Haysbert! Val Kilmer! You better recognize. Och så Kevin Gage förstås, som den oefterhärmlige Waingro, som härom sistens gjorde en volta för att ha odlat ansenliga mängder marijuana. Där har vi ett gäng med både kunskap och armkraft. De är redo att lämna allt de har och håller kärt på tre sekunder.
Ett annat skönt skurkgäng är ju det i ”The Italian Job” – helst då versionen från 1969, den från 2003 påminner för mycket om Ocean’s 11. Och hellre utför jag en kupp på egen hand än har med mig Seth Green, så mycket kan jag säga.
Men mitt favoritskurkgäng är utan tvekan det i The Usual Suspects. Det består förvisso av ett gäng halvvissna losers, men vilket galleri – den buttre irländaren, den flummige puertoricanen, den veke sladdertackan, den ettrige prickskytten, den sarkastiska Queensjuden!
Ett skurkgäng behöver också en värdig motståndare. Där ligger ju Heatgänget främst – för att jaga ner De Niros gäng sätter man emot Al Pacino, Wes Studi och Ted Levine i en helt fantastisk mustasch. Reservoir Dogs har Tim Roth, som dock inte har så mycket att sätta emot, eftersom han mest ligger på golvet och blöder, men jag ser faktiskt Chazz Palmenteri i Usual Suspects som ungefär likvärdig Pacino. Även om han blir spelad som en chump under större delen av filmen. Han är dock mycket duktig på att köra ner händerna djupt i fickorna på sina sladdriga kostymbyxor och se nervärderande på Kevin Spacey, och sådant går minsann inte obemärkt förbi.
Den tämligen tråkige fratboykomikern Dane Cook pratar om att alla killar hellre skulle vilja vara med och planera och utföra en kupp än att ha sex. Det ligger något i det (Dane Cook hävdar också att alla män också skulle vilja slåss mot en apa, och det vet jag då inte).
Helst skulle jag vilja ingå i ett skurkgäng där ledaren är hands-on, inte som Laurence Tierny i Reservoir Dogs, snarare som Danny i Ocean’s 11. I övrigt är kanske just hans skurkgäng inte så mycket att hänga i julgranen. Det består till stor del av kulturella eller etniska stereotyper (rednecks, kineser, nördar) och misslyckas oftare än de lyckas. De går alltid efter helt sjukt svåra mål också, och låter det hela bli personligt. De gömmer sig i resväskor och har roliga lösmustascher och låtsas vara filmstjärnor; det hela blir litet larvigt.
Vad gällande skurkgänget i Reservoir Dogs – ett gäng hårdnackade typer som inte känner varandra och därför inte heller känner till varandras styrkor eller svagheter. Diamantstöten blir således litet ad hoc, och det hela går ju mycket riktigt åt helvete.
Nej, hellre skurkgänget i Heat. Där snackar vi! Robert De Niro! Danny motherfucking Trejo! Tom Sizemore! Dennis Haysbert! Val Kilmer! You better recognize. Och så Kevin Gage förstås, som den oefterhärmlige Waingro, som härom sistens gjorde en volta för att ha odlat ansenliga mängder marijuana. Där har vi ett gäng med både kunskap och armkraft. De är redo att lämna allt de har och håller kärt på tre sekunder.
Ett annat skönt skurkgäng är ju det i ”The Italian Job” – helst då versionen från 1969, den från 2003 påminner för mycket om Ocean’s 11. Och hellre utför jag en kupp på egen hand än har med mig Seth Green, så mycket kan jag säga.
Men mitt favoritskurkgäng är utan tvekan det i The Usual Suspects. Det består förvisso av ett gäng halvvissna losers, men vilket galleri – den buttre irländaren, den flummige puertoricanen, den veke sladdertackan, den ettrige prickskytten, den sarkastiska Queensjuden!
Ett skurkgäng behöver också en värdig motståndare. Där ligger ju Heatgänget främst – för att jaga ner De Niros gäng sätter man emot Al Pacino, Wes Studi och Ted Levine i en helt fantastisk mustasch. Reservoir Dogs har Tim Roth, som dock inte har så mycket att sätta emot, eftersom han mest ligger på golvet och blöder, men jag ser faktiskt Chazz Palmenteri i Usual Suspects som ungefär likvärdig Pacino. Även om han blir spelad som en chump under större delen av filmen. Han är dock mycket duktig på att köra ner händerna djupt i fickorna på sina sladdriga kostymbyxor och se nervärderande på Kevin Spacey, och sådant går minsann inte obemärkt förbi.
Den tämligen tråkige fratboykomikern Dane Cook pratar om att alla killar hellre skulle vilja vara med och planera och utföra en kupp än att ha sex. Det ligger något i det (Dane Cook hävdar också att alla män också skulle vilja slåss mot en apa, och det vet jag då inte).
I am not a smart man, but I know what love is
Nästa steg i att göra ett narrativ av mitt liv var naturligtvis att identifiera mig med Forrest Gump, världens kanske mest älskvärde idiot manchild.
måndag 4 augusti 2008
Dear Ndugu
I brist på annat blev det raffinerat utsökta temakvällar i helgen. I lördags var vädret alldeles för oberäkneligt för att vistas i. Därför: Star Wars ep IV-VI i originaltappning utan vare sig dataanimerade muppar eller rockringsexplosion kring Dödsstjärnan. Det hela blev både en prövning och en lisa, det visade sig att mitt behov av att mata nörden var ganska stort. Jag tror aldrig jag tidigare sett Star Wars när jag varit på så dåligt humör förut, och det var en speciell upplevelse, som att ha förvandlat sig till en annan person. Annars brukar alltid tioåringen i mig lyckas armbåga sig upp till ytan. Som sitter andlös och låter allting passera utan att riktigt registrera vare sig ewoker eller Admiral Ackbar eftersom det hela setts så många gånger förut, tills det hela tar slut och eftertexterna börjar. Men eftersom vreden och frustrationen på något sätt lyckats vinkla hjärnan tog jag in hela konkarrongen som om jag aldrig sett Star Wars förut. Rekommenderas!
Därefter beslutar jag mig för att helt omfamna mitt eget vansinne, så jag tittar på Transformersfilmen, som verkligen är en guilty pleasure, och därefter är klockan tio. Jag säger fuck you till mig själv och tittar på The Aviator. Jag vrider mig på soffan. Runt runt vrider jag mig. Dåligt mår jag. Men Howard Hughes tycks må om möjligt ännu sämre. Leonardo DiCaprio får något väldigt hårt kring munnen när han tittar på något som han tycker är äckligt, som t ex en bäckforell eller en snorkråka på ett kavajslag. Han kör samma sak i The Departed, minns jag, och bestämmer mig där och då att nästföljande dag ha ett maraton med filmer där Jack Nicholson skildrar psykisk ohälsa i varierande grad och form.
Söndagmorgonen inleds med About Schmidt, där Nicholson efter sin frus död bejakar sitt Id på ett ganska nedtonat och icke-Nicholsonskt sätt. Jag gillar att han plötsligt svävar ut i ursinniga fatwor om sin fru och sin blivande svärson i sina brev till sitt fadderbarn Ndugu. Annars är han inte så fasligt galen. Jag går vidare till The Pledge, och det är där det börjar hända grejer. Här skildrar Nicholson ett vansinne, eller snarare en besatthet, som hela tiden ligger som ett vilddjur bakom ögonen på honom. Och i slutet, när det brister för honom, brister det även för mig. Jag får för mig att jag måste Ta Tag I Saker och ner en massa gammalt stereomög till grovsoprummet, vilket tar en timme eller så. Går sedan och fikar med MH och hans son på Åsögatan.
Jag kommer tillbaka runt fyrarycket och kör As Good As It Gets, där James L. Brooks tydligen sade till Nicholson att tona ner sig när det blev för mycket sjukdom över det hela. Det är lugnt, Nicholson framstår ändå som ganska galen. Men sympatisk. Hur Carol kan överse med alla hans rasistiska kommentarer tycker jag dock är litet väl orealistiskt. Om det här var ett verkligt förhållande skulle jag ge det fem veckor – tops.
Sedan Gökboet. Här spelar Nicholson frisk – kriminell och litet sådär frisjälig, men frisk. Han mår efter ett tag ganska dåligt dock, känner sig frustrerad och låst i den eviga maktkampen mellan honom själv, den mänskliga rätten till frihet och syster Ratched. Tills det går som det går.
Det hela avslutas med The Departed. Här låter Scorsese Nicholson gå bananers med allt vansinne (och det är här DiCaprio åter får det där hårda kring munnen när Nicholson leker med en avhuggen hand över sina stekta ägg), han fräser och hånler och psykoblänger och drar i sig koks och går på operan.
Efter den här dagen har jag inte lärt mig så mycket. Jag har heller inte dragit några direkta slutsatser kring Nicholson och hans val av roller som jag inte redan gjort. Däremot har jag fått spendera tio timmar på ett mycket angenämt sätt.
Nästa vecka kör vi The Shining, Chinatown, Wolf, Witches of Eastwick och The Crossig Guard.
Därefter beslutar jag mig för att helt omfamna mitt eget vansinne, så jag tittar på Transformersfilmen, som verkligen är en guilty pleasure, och därefter är klockan tio. Jag säger fuck you till mig själv och tittar på The Aviator. Jag vrider mig på soffan. Runt runt vrider jag mig. Dåligt mår jag. Men Howard Hughes tycks må om möjligt ännu sämre. Leonardo DiCaprio får något väldigt hårt kring munnen när han tittar på något som han tycker är äckligt, som t ex en bäckforell eller en snorkråka på ett kavajslag. Han kör samma sak i The Departed, minns jag, och bestämmer mig där och då att nästföljande dag ha ett maraton med filmer där Jack Nicholson skildrar psykisk ohälsa i varierande grad och form.
Söndagmorgonen inleds med About Schmidt, där Nicholson efter sin frus död bejakar sitt Id på ett ganska nedtonat och icke-Nicholsonskt sätt. Jag gillar att han plötsligt svävar ut i ursinniga fatwor om sin fru och sin blivande svärson i sina brev till sitt fadderbarn Ndugu. Annars är han inte så fasligt galen. Jag går vidare till The Pledge, och det är där det börjar hända grejer. Här skildrar Nicholson ett vansinne, eller snarare en besatthet, som hela tiden ligger som ett vilddjur bakom ögonen på honom. Och i slutet, när det brister för honom, brister det även för mig. Jag får för mig att jag måste Ta Tag I Saker och ner en massa gammalt stereomög till grovsoprummet, vilket tar en timme eller så. Går sedan och fikar med MH och hans son på Åsögatan.
Jag kommer tillbaka runt fyrarycket och kör As Good As It Gets, där James L. Brooks tydligen sade till Nicholson att tona ner sig när det blev för mycket sjukdom över det hela. Det är lugnt, Nicholson framstår ändå som ganska galen. Men sympatisk. Hur Carol kan överse med alla hans rasistiska kommentarer tycker jag dock är litet väl orealistiskt. Om det här var ett verkligt förhållande skulle jag ge det fem veckor – tops.
Sedan Gökboet. Här spelar Nicholson frisk – kriminell och litet sådär frisjälig, men frisk. Han mår efter ett tag ganska dåligt dock, känner sig frustrerad och låst i den eviga maktkampen mellan honom själv, den mänskliga rätten till frihet och syster Ratched. Tills det går som det går.
Det hela avslutas med The Departed. Här låter Scorsese Nicholson gå bananers med allt vansinne (och det är här DiCaprio åter får det där hårda kring munnen när Nicholson leker med en avhuggen hand över sina stekta ägg), han fräser och hånler och psykoblänger och drar i sig koks och går på operan.
Efter den här dagen har jag inte lärt mig så mycket. Jag har heller inte dragit några direkta slutsatser kring Nicholson och hans val av roller som jag inte redan gjort. Däremot har jag fått spendera tio timmar på ett mycket angenämt sätt.
Nästa vecka kör vi The Shining, Chinatown, Wolf, Witches of Eastwick och The Crossig Guard.
fredag 1 augusti 2008
Du sa du behövde tid, du hade tid
Winnerbäck kommer och knackar på. Han står i farstun en stund och trampar. Jag säger: "Jaha?"
Han säger, "Tjena tjena, hur är läget?"
Ja ba: "Jo, det är väl bra. Vad fan vill du förresten, vi skulle vi ju inte ses mer, jag gillar inte dig, jag sade det till dig. Jag lyssnade på dig bara för att IS lyssnade på dig."
"Jo, jag vet. Men vafan, vi var ju grannar hur länge som helst. Släpp in en brorsa, va?"
Så nu sitter jag här på kontoret och dricker risigt vitt vin och lyssnar på "Över gränsen".
Sedan den här:
Han säger, "Tjena tjena, hur är läget?"
Ja ba: "Jo, det är väl bra. Vad fan vill du förresten, vi skulle vi ju inte ses mer, jag gillar inte dig, jag sade det till dig. Jag lyssnade på dig bara för att IS lyssnade på dig."
"Jo, jag vet. Men vafan, vi var ju grannar hur länge som helst. Släpp in en brorsa, va?"
Så nu sitter jag här på kontoret och dricker risigt vitt vin och lyssnar på "Över gränsen".
Sedan den här:
I deserve to see your face again
Har gått runt med en underlig känsla av att ha blivit lämnad, av någon anledning. Det finns egentligen ingenting som pekar på det, kanske ett par indicier (som att jag inte fått ett livstecken från henne på en vecka) och en allmän sense of impending doom, som innehar tredjeplatsen på min topp 5-lista över ångestsymptom.
När sådant här inträffar brukar jag passa på att vältra mig så mycket jag kan, eftersom jag två tredjedelar av livet bara går runt och känner ingenting, förutom vissa toppar av nördpepp och farbroderlig kärlek inför mina vänners barn.
Så när känslan drabbade mig igår framför Chasing Amy (av alla jävla filmer) var det bara att dra på med patetiken - koka thé, tända ljus och rökelse, och sjunga med till "Waiting for that Day" med George Michael - you're a fool boy, why don't you go out find somebody else?
Just Chasing Amy. Eftersom jag de senaste veckorna handskats med frågor som vida överstiger min mognadsnivå (för att parafrasera Juno) har jag haft ett View Askew-maraton de senaste dagarna för att locka tillbaka den infantilitet som jag vet egentligen är min mest framträdande egenskap. Men helt glömt att Chasing Amy handlar om frågor som för mig just nu är högaktuella. Jag tror att det var det som fick SOID att infinna sig.
Kanske inte så mycket det här att bli kär i en gaytjej, men andra saker (det här med att bli kär i en gaytjej är sååå 2001).
Men sedan blev det Jay & Silent Bob Strike Back och Dogma, och då blev det ju ganska larvigt igen. Man kan säga att Alan Rickmans lena skrev fick mig på åtminstone tillfälligt bättre humör.
Jag åker ut till AS och JR i em med krustader och skagenröra. Gick mig ner i Hötorgshallen på lunchen för att kolla skagen. Den kostade 40 kr hg. Inte ens om den innehöll löjrom av renaste guld och räkor av diamanter skulle jag köpa skagenröra till det priset.
Fuckers.
När sådant här inträffar brukar jag passa på att vältra mig så mycket jag kan, eftersom jag två tredjedelar av livet bara går runt och känner ingenting, förutom vissa toppar av nördpepp och farbroderlig kärlek inför mina vänners barn.
Så när känslan drabbade mig igår framför Chasing Amy (av alla jävla filmer) var det bara att dra på med patetiken - koka thé, tända ljus och rökelse, och sjunga med till "Waiting for that Day" med George Michael - you're a fool boy, why don't you go out find somebody else?
Just Chasing Amy. Eftersom jag de senaste veckorna handskats med frågor som vida överstiger min mognadsnivå (för att parafrasera Juno) har jag haft ett View Askew-maraton de senaste dagarna för att locka tillbaka den infantilitet som jag vet egentligen är min mest framträdande egenskap. Men helt glömt att Chasing Amy handlar om frågor som för mig just nu är högaktuella. Jag tror att det var det som fick SOID att infinna sig.
Kanske inte så mycket det här att bli kär i en gaytjej, men andra saker (det här med att bli kär i en gaytjej är sååå 2001).
Men sedan blev det Jay & Silent Bob Strike Back och Dogma, och då blev det ju ganska larvigt igen. Man kan säga att Alan Rickmans lena skrev fick mig på åtminstone tillfälligt bättre humör.
Jag åker ut till AS och JR i em med krustader och skagenröra. Gick mig ner i Hötorgshallen på lunchen för att kolla skagen. Den kostade 40 kr hg. Inte ens om den innehöll löjrom av renaste guld och räkor av diamanter skulle jag köpa skagenröra till det priset.
Fuckers.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)