Har gått runt med en underlig känsla av att ha blivit lämnad, av någon anledning. Det finns egentligen ingenting som pekar på det, kanske ett par indicier (som att jag inte fått ett livstecken från henne på en vecka) och en allmän sense of impending doom, som innehar tredjeplatsen på min topp 5-lista över ångestsymptom.
När sådant här inträffar brukar jag passa på att vältra mig så mycket jag kan, eftersom jag två tredjedelar av livet bara går runt och känner ingenting, förutom vissa toppar av nördpepp och farbroderlig kärlek inför mina vänners barn.
Så när känslan drabbade mig igår framför Chasing Amy (av alla jävla filmer) var det bara att dra på med patetiken - koka thé, tända ljus och rökelse, och sjunga med till "Waiting for that Day" med George Michael - you're a fool boy, why don't you go out find somebody else?
Just Chasing Amy. Eftersom jag de senaste veckorna handskats med frågor som vida överstiger min mognadsnivå (för att parafrasera Juno) har jag haft ett View Askew-maraton de senaste dagarna för att locka tillbaka den infantilitet som jag vet egentligen är min mest framträdande egenskap. Men helt glömt att Chasing Amy handlar om frågor som för mig just nu är högaktuella. Jag tror att det var det som fick SOID att infinna sig.
Kanske inte så mycket det här att bli kär i en gaytjej, men andra saker (det här med att bli kär i en gaytjej är sååå 2001).
Men sedan blev det Jay & Silent Bob Strike Back och Dogma, och då blev det ju ganska larvigt igen. Man kan säga att Alan Rickmans lena skrev fick mig på åtminstone tillfälligt bättre humör.
Jag åker ut till AS och JR i em med krustader och skagenröra. Gick mig ner i Hötorgshallen på lunchen för att kolla skagen. Den kostade 40 kr hg. Inte ens om den innehöll löjrom av renaste guld och räkor av diamanter skulle jag köpa skagenröra till det priset.
Fuckers.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar