Dear Ndugu

I brist på annat blev det raffinerat utsökta temakvällar i helgen. I lördags var vädret alldeles för oberäkneligt för att vistas i. Därför: Star Wars ep IV-VI i originaltappning utan vare sig dataanimerade muppar eller rockringsexplosion kring Dödsstjärnan. Det hela blev både en prövning och en lisa, det visade sig att mitt behov av att mata nörden var ganska stort. Jag tror aldrig jag tidigare sett Star Wars när jag varit på så dåligt humör förut, och det var en speciell upplevelse, som att ha förvandlat sig till en annan person. Annars brukar alltid tioåringen i mig lyckas armbåga sig upp till ytan. Som sitter andlös och låter allting passera utan att riktigt registrera vare sig ewoker eller Admiral Ackbar eftersom det hela setts så många gånger förut, tills det hela tar slut och eftertexterna börjar. Men eftersom vreden och frustrationen på något sätt lyckats vinkla hjärnan tog jag in hela konkarrongen som om jag aldrig sett Star Wars förut. Rekommenderas!

Därefter beslutar jag mig för att helt omfamna mitt eget vansinne, så jag tittar på Transformersfilmen, som verkligen är en guilty pleasure, och därefter är klockan tio. Jag säger fuck you till mig själv och tittar på The Aviator. Jag vrider mig på soffan. Runt runt vrider jag mig. Dåligt mår jag. Men Howard Hughes tycks må om möjligt ännu sämre. Leonardo DiCaprio får något väldigt hårt kring munnen när han tittar på något som han tycker är äckligt, som t ex en bäckforell eller en snorkråka på ett kavajslag. Han kör samma sak i The Departed, minns jag, och bestämmer mig där och då att nästföljande dag ha ett maraton med filmer där Jack Nicholson skildrar psykisk ohälsa i varierande grad och form.

Söndagmorgonen inleds med About Schmidt, där Nicholson efter sin frus död bejakar sitt Id på ett ganska nedtonat och icke-Nicholsonskt sätt. Jag gillar att han plötsligt svävar ut i ursinniga fatwor om sin fru och sin blivande svärson i sina brev till sitt fadderbarn Ndugu. Annars är han inte så fasligt galen. Jag går vidare till The Pledge, och det är där det börjar hända grejer. Här skildrar Nicholson ett vansinne, eller snarare en besatthet, som hela tiden ligger som ett vilddjur bakom ögonen på honom. Och i slutet, när det brister för honom, brister det även för mig. Jag får för mig att jag måste Ta Tag I Saker och ner en massa gammalt stereomög till grovsoprummet, vilket tar en timme eller så. Går sedan och fikar med MH och hans son på Åsögatan.

Jag kommer tillbaka runt fyrarycket och kör As Good As It Gets, där James L. Brooks tydligen sade till Nicholson att tona ner sig när det blev för mycket sjukdom över det hela. Det är lugnt, Nicholson framstår ändå som ganska galen. Men sympatisk. Hur Carol kan överse med alla hans rasistiska kommentarer tycker jag dock är litet väl orealistiskt. Om det här var ett verkligt förhållande skulle jag ge det fem veckor – tops.

Sedan Gökboet. Här spelar Nicholson frisk – kriminell och litet sådär frisjälig, men frisk. Han mår efter ett tag ganska dåligt dock, känner sig frustrerad och låst i den eviga maktkampen mellan honom själv, den mänskliga rätten till frihet och syster Ratched. Tills det går som det går.

Det hela avslutas med The Departed. Här låter Scorsese Nicholson gå bananers med allt vansinne (och det är här DiCaprio åter får det där hårda kring munnen när Nicholson leker med en avhuggen hand över sina stekta ägg), han fräser och hånler och psykoblänger och drar i sig koks och går på operan.

Efter den här dagen har jag inte lärt mig så mycket. Jag har heller inte dragit några direkta slutsatser kring Nicholson och hans val av roller som jag inte redan gjort. Däremot har jag fått spendera tio timmar på ett mycket angenämt sätt.

Nästa vecka kör vi The Shining, Chinatown, Wolf, Witches of Eastwick och The Crossig Guard.