No longer do the Dance of Joy, Numfar!

Snyft. Jättesnyft.

Angel S02E21 ikväll.

Å andra sidan fick Alyson Hannigan och Alexis Denisof en dotter förra veckan.

Blås locket av det!

Lämnar SL utanför hennes hus efter bion, och slår på radion för att lyssna på nyheterna. Ytterligare en glasbit har hittas i fryst kyckling, rapporterar Ekot, nu i Coops egna märke som produceras i Tyskland. Polisen misstänker att det rör sig om sabotage. Det känns som den där typen av nyhetsrapportering som bara existerar i filmer, sådana där nyheter som påpassligt kablas ut varje gång huvudpersonen slår på TV:n. Någonstans därute kanske det finns ett par svettiga och inrökta privatdeckare som googlar runt och söker i arkiv och tejpar upp tidningsartiklar och foton på väggarna, drar linjer mellan platser på en karta och wallraffar bland djuraktivister. Kanske en medelålders man med skamfilat rykte och en emotionellt söndertrasad ung kvinna med draktatuering och svart, svart lugg.

I'm not going to sleep with her just for the halibut

Jaha, det här blev ju suddigare än man hade kunnat hoppas. För sent nu, det här alternativet är bättre än att plåta det som nu ligger i min mage.

Efter att ha vaknat alldeles försent ligger du i soffan och ser fyra avsnitt av Mad Men. Sedan åker du och tittar på Andreas Gurskys tråkiga semesterbilder på Moderna Museet. När det skymmer åker du hem längs med Skeppsbron och lagar hälleflundra, till bredden full av den besvikelse man bara känner när man sett en intetsägande fotoutställning.

Du behöver, 2 pers:
600-650 gram hällefilé
En rejäl näve räkor

Sås:
75 gram smör
1 dl vitt vin
dill
citron

Garnering:
gräslök
dill

Tillbehör:
Småpotatis
1 knippe sparris

Koka upp potatisen. Jag körde småpotatis, för det känns krogigt. De har ofta en väldigt fin gul färg också. Koka upp vatten till sparris. Skala räkorna.

Bryn smör i en stor stekpanna. Dela filén i två bitar. Den ena biten blir tjockare än den andra, men man får slåss om vem som får vilken. Stek fisken tre minuter på varje sida på medelhög värme. Flingsalta. Vitpeppra.

Skär av roten på sparrisarna. Koka resten i två minuter i stormkokande saltat vatten. Ta sedan av från spisen och häll på kallt vatten. Låt stå i fem minuter.

Smält smör i en liten kastrull. Häll i vin och låt sjuda upp. I med dill och gräslök, kanske en skvätt citron, men var försiktig. Salta och peppra.

Lägg upp. Strö räkorna kring fisken eller lägg i en skön hög, jag bryr mig inte. Höll över såsen. Strö hackad gräslök och dill över. Lägg sparris litet här och var.
Och så potatisen på det! Fyfan vad gott!

Ät det hela framför Mad Men säsong 2, tidrapportera de arbetsdagar du glömt av och invänta måndagen.

Smaklig spis!

It's hard to believe that just a little while ago this was nothing but ingredients

Du behöver
450 gram kycklinglårfilé
100 gram haricots verts (färska)
2 st okra
1 st citrongräs
1 röd chili
1 grön chil
2 tsk röd currypasta
6 st vårlökar
6 st stora skogschampinjoner, alt. 8 shiitakesvampar
2 dl kokosmjölk
färsk koriander efter smak

Till stir fry-såsen
2 msk tamarindpasta
2 tsk palmsocker
3 msk fisksås
1 dl risvinäger
1 tumme galanga (vanlig ingefära går bra)
1 lime (juice)

Okej, det är litet bök, men det är helt sjukt värt det. Så du börjar med alla grönsakerna - skär upp vårlökarna grovt. Skär sedan okran tunt - ju tunnare desto bättre, jag kör ungefär 2 mm. Sedan chilin. Kärna inte ur dem eller så, skiva bara upp eländet. Sedan svampen. Här ska det vara riktigt tunna skivor. Sedan citrongräset. Det är litet knivigt. Jag brukar slanta citrongräset så tunt som möjligt, men försöker få en uppfattning om hur trådig och seg den är. Man gör som man vill, helt enkelt. Dela de gröna bönorna på mitten, rakt av bara.

Sedan såsen.
Koka upp allting, rör ordentligt, svalna, smaka av med vinäger och limejuice. Det ska vara syrligt. Var inte rädd, det ordnar sig. Galangan ska skäras tunt, helst med mandolin eller med potatisskalare. Den ska bara koka upp tillsammans med såsen, och sedan tas bort. Det är litet av ett problem; lös det!

Strimla kycklingen tunt. Stek den sedan i jordnötsolja. Eller raps-. Eller majs-. Men inte oliv-. Okej? Helst jordnöts-. Kycklingen ska inte brynas. Antingen kör du den i en wok eller så kör du den i en rymlig traktöris. Okej? Varmt som fan ska det vara. Min spis går till 6, så jag kör således på fem. Du hajar säkert.

Häll hälften av stir-fry-såsen på kycklingen och låt det koka in. Smaka eventuellt av med mer fisksås, men tänk på att den är väldigt salt. Den är ju trots allt gjord av anchovis. Och så i med litet röd currypasta. Rör om med trägaffel eller tång.

Och så ner med lök, svamp, chili, okra, haricots! Stek upp hela konkarongen. När du tycker det är läge slänger du i resten av stir-fry-såsen. Smakar av. Är det schysst? Klart det är! Dags för kokosmjölken! Kanske en näve koriander, kanske inte.

Låt koka ihop i tio minuter.

Du serverar detta i en skål som din gamla roomie köpt i New Yorks Chinatown och släpat över Atlanten för att senare upptäcka att de går att köpa på den asiatiska importaffären i Söderhallarna, fem minuter från lägenheten. Du lägger perfekt ångkokt ris i botten. Du strör koriander över (klippt grovt med sax, inte hackad). Du äter anrättningen samtidigt som du lyssnar på den skiva du sist hade sex till (i mitt fall Rilo Kileys Under the Blacklight, förmodligen något annat för dig) och dricker en god Pinot Noir och begrundar snövädret.

Latmagning

Fick för mig att laga litet mat. Så jävla ambitiöst, med tanke på hur trött jag är. Så någon form av ostasiatisk kyckling enligt konstens alla regler. Aaaaarrrgh. Vad har jag gett mig in på?!

René Descartes was a drunken fart

"Vanföreställd glädje är ofta mer värd än äkta sorg", är det möjligt att jag tänker när jag kliver ut på Västgötagränd efter att ha handlat mat och vin på Söderhallarna. Jag ska ha fredagstorsdag, för idag är ingen vanlig dag.

När jag var liten fick jag alltid bestämma vad vi skulle äta på just den här dagen (i regel kyckling och ris, än idag min favoriträtt). Jag fick en present; en Star Wars-gubbe, eller ett Tintinalbum. Det var som en extra födelsedag. Idag är min ankomstdag.

En dag om året tillåter jag mig att tänka tanken att jag egentligen skulle ha varit död, vilket är exakt det som driver mig till att kompromisslöst göra det jag vill göra i den utsträckning det nu är möjligt, anledningen till att jag måste - MÅSTE - få utrymme att vara den jag vill vara.

En dag om året där jag tvingar mig själv att inse hur lyckligt lottad jag är att jag kan sitta här med en biff i magen och vin i glaset och Foo Fighters i spellistan och Mad Men-boxen i DVD:n, istället för att ha lagts i en namnlös grav på en överväxt katolsk kyrkogård bakom ett förfallet barnhem.

Mamma SMS:ar och skriver något tårögt och storvulet, det var ju idag för trettiotvå år sedan hon först såg mig. Det var idag hennes liv påtagligt styrdes in på en ny bana. Det var på det här datumet som hon för trettiotvå år sedan blev mamma.

The geek shall inherit, etc.

Låt den rätte komma in släpptes på DVD i USA härförledens. Det dröjde inte länge innan forum på platser såsom avclub.com, aintitcoolnews.com och io9.com kokade över av människor som kraftigt reagerade på att undertexterna på DVD-versionen var mycket sämre än de som använts till bioversionen.

Det tog en dag innan distributören insåg allvaret i situationen och pudlade genast det hela genom att lova att framtida pressningar av filmen skulle innehålla den ursprungliga översättningen.

Det är så fint på något sätt.

Anteckningar från Intresseklubbens månadsmöte

Jag har märkt att folk ofta skriver ”meddelas endast på detta sätt” när de bloggar om något som egentligen inte är av intresse för någon annan än dem själva, ofta något litet anekdotiskt som har inträffat eller kommer att inträffa under dagen, som om de måste be om ursäkt för det. Jag har aldrig brytt mig om att göra det, förrän nu. Här kommer det en hel jävla lista på saker som meddelas endast på detta sätt:
- Jag har beställt alla säsonger av Red Dwarf på DVD idag, eftersom jag bara har dem på VHS.
- Jag har lämnat bilen på service idag och innan dess nästan bajsat på mig på en Shellmack.
- Jag ska äta middag på Nem Nem Quán med MS ikväll.
- Jag har litet ont i magen efter att ha ätit undermålig texmex till lunch.
- Jag har redan deklarerat.
- Jag har svarta Chucks på mig idag, och upptäckte att det egentligen var alldeles för kallt för det.
- Jag tog ut femtusen spänn i morse, ifall att servicen skulle kosta mer än jag räknat med.
- Ikväll ska jag hyra Lakeview Terrace.
- Anna Järvinens och Pete Dohertys nya skivor är riktigt, riktigt bra.

Meddelas endast på detta sätt.

Träningsvärk av kebab

Den där känslan av att ha simtränat i två timmar, av att ha spelat match mot Norrbackas gubblag och satt varenda jävla korg, av att ha jagat runt en bana på något jävla IP i någon förort till Uppsala. Tröttheten. Utmattningen. Mjölksyran. Vad nöjd man var när det var klart. Man satt i bilen på väg hem och stirrade på de brandgula gatljusen och pappa visslade med radion och man luktade klor och Dubbeldusch. Man var fjorton, man skulle ha glosförhör när man kom hem och sedan var det En röst i natten på TV.

Precis den där post-träningskänslan har jag haft varje kväll på senare tid. Speciellt i söndags, fast allt jag gjorde var att gå till kebaben, skivbutiken, videonasaren och sedan hem igen. Gammal. Och En röst i natten går fortfarande på TV.

Det var så enkelt och så rätt

Och man spolade aldrig, aldrig förbi den.

And don't speak too soon for the wheel's still in spin

Ja, då sitter man här igen med en rejäl bourbon i eftermälet av Dylankonserten. Det känns om jag alltid tar mig en redig kopp sprit efter jag varit på Dylankonsert, men det kan lika gärna vara en efterkonstruktion. Jag har varit på mången Dylankonsert i mitt liv, kanske en åtta-nio stycken, men kan inte minnas att jag varit så nöjd förut. Han spelar i en egen division, Dylan; kanske inte nödvändigtvis på det bra sättet. Han får kvällens största jubel när han stapplar ut mot mitten av scenen för att vicka på tårna - ett av de mer extravaganta inslagen i kvällens föreställning.

Jag tittar på min mammas ansikte. Hon verkar försatt i trans, eller kanske är det bara djup koncentration. Ibland för hon sin teaterkikare till ögonen, ibland fipplar hon med telefonen för att filma. Hon försöker mima med till Desolation Row och Like A Rolling Stone, men det är svårt, för Dylans nytolkningar är nyckfulla och oförutsägbara.

Luften fylls då och då av skärande fjortisskrik, folk ropar önskningar, en och annan tändare lyser upp här och var. Desto fler mobilskärmar. Det är en fantastiskt blandad publik. Aldrig förr har så många fjortisskrik ackompanjerat en snart 68-årig mans halvhjärtade munspelande.

Det är nästan omöjligt att på mer än ett intellektuellt plan förstå att Dylans fysiska gestalt en gång varit energisk, livfull, sprallig. I Springsteen, Tom Waits, Lundell, Neil Young kan man fortfarande skönja de unga män de en gång var; Dylan känns mer som en nerbrunnen zeppelinare, bara stålramen är intakt.

Mamma hoppade på Dylan-tåget runt Freewheelin', typ 1963 alltså. Då var hon tolv år. Det betyder att hon i runda slängar lyssnat på Dylan 79% av sitt liv. På vägen hem tar hon ett skutt upp i luften vid tanken på det. Jag gratulerar henne för den hängivenheten och undrar om hon hade kunnat ana att hon fortfarande skulle lyssna på Dylan 46 år senare. Hon säger att hon som tolvåring säkert lovade dyrt och heligt att för all framtid lyssna på Dylan. Hon påpekar också att det är exakt 32 år sedan jag kom till Sverige (den 26 mars 1977, för att vara exakt). Den första låt hon sjöng för mig, när hon hämtade mig på flygplatsen, var enligt hennes egna utsago The Times They Are A-Changin'. Jag är exakt 388 månader gammal. Det är 384 månader sedan jag hörde min första Dylanlåt. Det är nästan exakt 99% av mitt liv. Jag påpekar för mamma att jag rent procentuellt leder över henne. Hon tystnar.

Steelwheels - 1. Mamma - 0.

Det känns som om jag raljerar alldeles för mycket kring Bob Dylan - faktum är att jag har min mammas i det närmaste religiösa hängivenhet att tacka för att jag älskar just den här typen av musik, och att Don't Think Twice It's All Right förmodligen skulle hamna på min toppfemlista över favoritlåtar någonsin. Utan Dylan skulle mitt liv förmodligen ha tett sig på ett helt annat sätt, men det är en tanke för stor och överväldigande för att kunna dryftas.

As you stare into the vacuum of his eyes

Är det två år sedan jag sist satt där och ömsom gäspade, ömsom kisade med ögonen för att se vad gubbjäveln höll på med. Han var tydligen okej igår på Berns. Ikväll blir det Globen. Jag är där. Mamma är där. Så här är det: Mamma var och såg Bob Dylan när han var i Stockholm för första gången, 1966, och har gett sig den på att hon måste se hans sista spelning i Stockholm. Det är bara att låta henne hållas. Jag förstår poängen i hennes besatthet. Det är fascinerande att se.

Goth? Goth-gothi-goth-goth!

Så JR släpper av mig och jag måste ha något att äta. Så jag börjar gå mot Skanstull, men minns att TG och CFR sitter och värmer inför Sisters of Mercy på Brother Tuck. Mot bättre vetande går jag dit. CFR har ett par knappar innanför västen, han har värmt hemma, och berättar att han såg Sisters of Mercy 1982 för första gången. Han är rätt gammal, CFR.

De försöker locka med mig, de jävlarna, men jag säger att jag ska gå hem (finalen av Battlestar Galactica, för i helvete!). Så jag dricker en Staropramen och vinkar hejdå till dem när de hoppar in i en taxi på Götgatan. Jag går till Ica och köper kallskuret och kex och går hem och dricker upp vinet och bloggar, chattar med Julia... Vill gå ut och slåss. Julia har en önskeblogg om en kristen brud jag en gång dejtade. Det lär dyka upp inom snar framtid. It's gonna be a hum-dinger!

And we're shaking hands goodnight, so politely

JR och jag vinkar farväl till hans äldste son som står på uppfarten och uppmanande hytter med fingret i vår riktning. Vi ser hans mun röra sig, men hör honom inte. Det ser ut som om han läxar upp en Volvo C70, vilket som vi alla vet är riktigt otacksamt. Jag rullar ner fönstret.
"Vad säger du, Kniven?"
"Ni måste åka nu!" ropar Kniven.
Treåringens panna är rynkad. JR har just visat mig hur taxametern funkar och hur man måste blåsa i alkolåset innan man kan starta bilen och var stjärtvärmen sitter. Allt är mycket spännande.
"Jaja, vi ska åka!" ropar vi och backar ut. Kniven rusar ut ur ljuskäglorna och försvinner upp mot grinden, där hans mamma står med lillebrollan i famnen.

Tanken var god: Skjuts med Nasse ut från stan på väg hem från brunch, skjuts in till stan med JR när han ska jobba. Men det är inte så enkelt. Tydligen handlar det om odebiterade mil, loggar och annat. Det var aldrig min tanke att utnyttja hans jobb som taxichaffis. Det slog mig aldrig heller att det med taxi egentligen kostar 650 pickor att åka från deras hus till mitt hus på Söder. JR skulle helst vilja skjutsa gratis, men det finns ju faktiskt regler. Vi pratar om fastpris, men det knölar sig med systemet, så det slutar med att vi kör taxametern. Hela poängen är egentligen att jag vill se hur han har det på jobbet, hur det funkar att köra taxi och så vidare. Förut ägde han en kiosk, och då hängde jag där ganska ofta; läste tidningar, köpte cigg och snus billigt, drack kaffe, köpte refreshers och nötcreme. Det är roligt att hänga på sina kompisars arbetsplatser, så länge man inte är i vägen.

Så vi stannar taxametern på 200 pickor, när vi just kommit upp på motorvägen, och jag drabbas av dåligt samvete över att han för köra tom in till stan. Men JR tänker på ett annorlunda sätt. Han släpper av mig utanför mitt hus och säger att han kommer betala tillbaka de tvåhundra kronorna - betalningen var mest för att det skulle se snyggt ut. Jag blir förvånad och säger att det snarare är jag som ska betala honom för att han bjussat på skjuts. Jag ber om ursäkt för att jag inte förstått hur det funkar med att köra taxi. JR ber om ursäkt för att han måste ta betalt. Och sådär tjafsar vi en stund innan det är lika bra att sluta.
"Nu har du något att blogga om när du kommer hem," säger JR och det stämmer ju.
"Jag bjuder på middag nästa gång," svarar jag.
"Nej vi bjuder på middag nästa gång," säger han.
Vi kommer efter en stund fram till att någon bjuder någon annan på middag nästa gång. Någon annan lösning finns ju inte. Jag har en känsla av att det kommer bli ett överdådigt gästabud.

Sleep on and dream of love

Caroline berättar att hon haft en ganska underlig feberdröm om Morrissey, vilket man ju har ibland. Jag drömmer själv om Morrissey ett par gånger i månaden, så jag vet hur det kan vara. Medan Caroline i sin dröm lät sig bli förförd av Morrissey, brukar mina drömmar gå ut på att vi sitter och pratar med varandra eller spelar brädspel. Vi har varit ute och kört bil också, Morrissey har tokkört sin Jaguar genom Los Angeles och bränt rödljus. Vi har gått på gallerier och besökt boxningsklubbar, sett på fotboll hemma hos Boz Boorer och köpt slipsar. I mina drömmar äter Morrissey ibland varmkorv . Jag tror anledningen till det är att han brukar förbjuda varmkorvsförsäljning på sina konserter. Kan också vara så att korven inte bara är en korv i min dröm, men det tror jag inte.

I en dröm låg Morrisseys kille naken i sovrummet medan jag och Morrissey satt i vardagsrummet och kollade på fotboll och drack vin. Mitt i andra halvlek reste sig Moz upp, klappade mig på knäet och sade att det var dags för honom att gå och lägga sig. Det var skjutdörrar in till sovrummet, och i den lilla glipan mellan dörrarna kunde jag se hans kille (jag tror det var Jake, är inte säker) dra undan täcket i den stora sängen. Morrissey sköt igen dörrarna bakom sig med ett ursäktande leende. Jag minns att jag kände mig väldigt övergiven och oälskad. Jag drabbades också av vetskapen attb Morrissey aldrig skulle nöja sig med bara mig. Han skulle vilja ha något fysiskt, vilket jag skulle vara oförmögen till.

Det är fler än jag och Caroline som drömmer om Morrissey. Ryan Adams skrev ”Chin Up, Cheer Up” efter att ha drömt om Morrissey.


LAMF – drömmer du om Morrissey någonting?

From the ice-age to the dole-age

-Hur känns det nu då, grabbar, är ni peppade? frågar chefen där vi sitter i eftermiddagssolen på bussen. Jag och AD:n tittar på varandra. Jodå, tänker jag. Det känns som om vi fått ett samtal från guvernören. Det känns som att ha fått livet tillbaka, löftet om en fortsättning. Om en ljusnande framtid. Som om bilan inte längre hänger över oss.

Det har känts som om parkbänken bara varit en storkund borta. Och jag och AD:n kan fortsätta planera våra sparanden och framtida brunvaruinköp och betala restaurangnotor och köpa sneakers.

-Jorå, det känns väl bra, säger vi och rycker på axlarna.

Och livet finns i oss fortfarande.

Men på fredag klockan tre äter vi tårta för någon vars planer på nya brunvaror får läggas på hyllan ett tag framöver.

I will bring you hope, old friend, and I ask only one thing in return - don't get in my way.

Ja, som sagt, Frankssons debattinlägg var välformulerat och bra, men missade väl målet ganska ordentligt som kommentar till debatten om aktiv dödshjälp vid för tidig födsel. När det gäller handikappolitik är Franksson och jag litet som Xavier och Magneto - medan Franksson tror på att vi alla kan leva tillsammans och lära oss att respektera varandras olikheter, tror jag att den mänskliga rasen har ett behov av att förtrycka andra som inte kan socialiseras bort. Jag står fast vid att det finns en "vi-och-de"-mentalitet, och jag hävdar att det är en grundläggande funktion i det mänskliga psyket, om än väldigt beklaglig. Därmed inte sagt att jag inte tycker att alla ska ha samma möjligheter eller i det offentliga betraktas som likvärdiga. Jag tror bara inte att det möjligt att genomföra. Detta är den största anledningen till att jag vänt handikappolitiken ryggen. Man kan inte jobba för ideal man inte tror på.

Franksson har spritt kunskap och förståelse om funktionshindrade på många arenor och genom många medier, däribland CP-magasinet, för vilket han fick stora journalistpriset 2004, vilket är en enorm bragd och gjorde mig väldigt glad. Franksson är en av de allra viktigaste aktörerna inom handikapprörelsen. Däremot gjorde det mig ledsen när han upprepade gånger lät sig förnedras av Olle Palmlöf. ”Klart man ska få driva med funktionshindrade”, sade Palmlöf och slängde Franksson i en snödriva eller lämnade honom hängande i en klätterställning.

Det viktigaste som Franksson trycker på är avhumaniseringen av funktionshindrade. Det är dock ingenting som riskerar att hända, det är något som pågår och alltid har pågått (och enligt mig, handikappolitikens Magneto, alltid kommer att pågå). Det går inte en dag utan att jag påminns om hur jag betraktas. För att ta ett exempel från gårdagen: Jag åkte till en konsthall efter jobbet för att se en väns utställda verk. I kassan utgick kassören från att jag var pensionär, och han såg ganska förvånad ut när jag propsade på att få betala fullpris.

I en tid där folk inte ens kan få beviljad assistans - förlåt, personlig service - för att äta eller städa bör sådana som jag avstå från det. Det har flera gånger påpekats för mig att jag har rätt till att ha en personlig assistent, men i nuläget skulle det mest kännas som att ha en butler. Jag väntar med den personliga servicen till den dag jag verkligen behöver den – och tro mig, den dagen kommer. Stadsdelsnämnden har även velat bygga om mitt kök och försäkringskassan har velat ge mig alldeles för mycket i handikappersättning, men jag har tackat nej båda gångerna. Det finns andra som behöver det mer än jag.

Det är på den här nivån jag väljer att utföra kampen, eftersom jag känner att jag på det här sättet aktivt kan bidra till att andra får det bättre. Vi behöver naturligtvis sådana som Franksson också, sådana som är karismatiska och vältaliga, och som både är villiga och duktiga på att synas i offentliga sammanhang. Sådana som kan leda. Men under det att jag fortsätter smida mina ränker att ta över det här samhället och förslava er alla kommer jag agera i det tysta och samla mina styrkor.

My invalid friend

Jonas Franksson. Klok man. Skriver på Newsmill om människovärde/funktionshinder. Läs.

Att komma hem ska vara som en hemkomst

Jag kommer hem klockan nio på kvällen med en flaska vin och en biff som pockar på uppmärksamhet. Hissknappen lyser rött i trappen. Trasig. Hittar en granne som konstaterar att hissen står still längst upp. Ringer reparatör. Han kan inte hitta något serviceavtal, men kan göra ett undantag och skicka en tekniker. Jag frågar vad vi pratar om för tidsrymd, reparatören vet inte. Klockan är kvart över nio. Jag är hungrig och trött och kissnödig.

Mamma och pappa sitter och ser på Let's Dance när jag kliver in genom dörren. Katterna ihoprullade på mattan. Jag förklarar hur besviken jag är över att inte kunna ha min fredagshemkomst som vanligt, och de säger att de kan hjälpa till med att försöka göra den här hemkomsten så lik som möjligt. Det går naturligtvis inte. Jag är någon helt annanstans, och det sitter två andra människor och tjafsar om fjärren i ett vardagsrum som defintivt inte är mitt. Det vet jag med säkerhet, för jag skulle aldrig ha så många porslinsprydnader framme. Inte heller har jag någon öppen spis.

Så jag bjuder mamma och pappa på varsitt glas vin, äter min biff och kopplar sedan upp mig i mitt gamla pojkrum. Drar igång litet musik, chattar litet, skriver, dricker upp vinet, ser på Supernatural - allt jag vanligtvis gör på en fredag. Inte riktigt samma sak. Men det är okej.

Jag känner mig litet som John C. Reilly i Stepbrothers. Tänk om det var så här alltid. Sitta i pojkrummet i jobbkläder; uppsnörd slips, saggande pressveck, katthårig skjorta. Mamma och pappa i strid om lokalnyheter, sport, Laila Bagge. Jag känner mig trängd.

När jag vaknar tar det mig åtminstone en halv minut att förstå var jag är och hur jag hamnat där. Det ligger en katt i knävecket. Jag drar upp rullgardinerna och stirrar på äppelträden.

Läsförståelse

I sin recension av Watchmen kallar DN:s Mårten Blomqvist den stora konspirationen i serieversionen av Watchmen för en "pliktskyldig fond". Därför kan man helt avfärda hela recensionen.

That is all.

I'm a golden god!

Peppet blir allt högre. Imorgon kör vi!

Awesome!

Krisen drabbar oss alla, även Lex Luthor. Här tigger han pengar av presidenten för att kunna iscensätta sin plan att... Ja ni vet ju. Han är ju Lex Luthor.

"Lex Luthor Bailout" with Jon Hamm - watch more funny videos

And I know that the tide is turning 'round

Jag kommer inte ihåg vad jag åt till middag i söndags, eller vad jag hyrde för film på No 1 sist, och jag kommer uppenbarligen inte ens ihåg att jag och Caroline läste engelska samtidigt (i mitt huvud blev vi bekanta genom en kompis i gymnasiet), men jag kan exakt komma ihåg vad jag gjorde när jag köpte U2:s Zoo TV Live from Sydney på VHS.

Det är maj 1994, jag bär en stor rutig skjorta och röda rullstolshandskar, och jag kliver ut från polisstationen i Vällingby och stoppar en cigg mellan läpparna. Jag korsar torget, röker klart och går in på Åhléns. Köper videon. Går tillbaka. Går in på mitt rum och lyssnar på Achtung Baby på min plastiga, gula freestyle medan jag skriver ut förhörsprotokoll. Blaserat skriver jag ner detaljer om slag mot huvudet, knivsår i magen, huvud genom rutan och lyssnar på ”Acrobat”. Jag kan knappt bärga mig tills jag får gå hem och kolla på filmen.

Min handledare knackar på och sticker in huvudet.
”Vi planerar en resa till Estland i höst, ska du med?”
”Nej, jag har slutat här då, jag ska plugga.”
”Det gör inget, vi kan säkert fixa så du får åka med.”
”Jag gillar inte att åka färja”, säger jag. ”Jag tror jag hoppar över det.”

Femton år senare lyssnar jag på U2:s No Line on the Horizon medan jag sitter i duschen och ser min handledares ansikte framför mig. Samma bleka, vänliga rökrynkiga ansikte som måste ha varit förvridet i panik och skräck den där natten den 28 september för snart femton år sedan. Jag kliver ur duschen och rakar mig. Möter mitt eget ansikte i spegeln. Försöker föreställa mig min egen panik, min egen skräck i mörka, vattenfyllda korridorer. Den där vissheten att man kommer sluta existera snart.

Mitt ansikte förblir lugnt. Jag belönar det med återfuktning.

Have a meatball, Dizzy.

Mathias Dahlgren unnar jag allt - han kommer bli en legend på samma sätt som Wretman. Hans Bon Lloc-kokbok är en av de bästa kokböcker jag har. White guide har nu prisat hans matsal på Grand Hôtel för bästa totalupplevelse. Men när läser om det hela i På Stan jag kan inte undgå att notera att han är fem kilo och en liten mustasch ifrån att se ut som Oliver Hardy (jag vill dock bedyra att jag hellre äter mat tillagad av en tjock kock än en smal).

För övrigt tycker jag det är coolt att han döpt en restaurang efter sig själv, som vilken affärsrörelse som helst - som IKEA och Gudrun Sjödén. Awesome.

Goin' on a year now I ain't had nothin' twixt my nethers weren't run on batteries!

Jag går upp tidigt för att läsa nyheterna, och upptäcker att Nathan Fillions nya TV-serie Castle drar igång i USA ikväll. Den har fått dålig förhandskritik, men jag kommer åtminstone följa den i de tio avsnitt som spelats in. Bättre dålig Fillion än ingen Fillion alls. Fillions förra serie Drive kraschade ju häromåret, och risken finns ju att Castle leder till att jag blir ytterligare ett steg närmare att vara Fillion-apologist snarare än ett Fillion-fan. Det rapporteras också att Morena Baccarin, som spelade med Fillion i Firefly och Serenity, har axlat Jane Badlers mantel och ska spela ledarödlan i nyinspelningen av V. Jojo.

I fredags damp mitt nya exemplar av Firefly ner i brevlådan - var tvungen att beställa ett nytt eftersom min Region 1-kopia vägrade fungera. Imorse slog jag över från avsnittet "Our Mrs Reynolds" till VH1, och där de av någon anledning spelar Marillions "Kayleigh". Det är ett klart och tydligt Firefly-tema på min dag. Jag tänker; "någon jävel måste ha gjort ett bildspel av Fireflys Kaylee till tonerna av den här låten och lagt upp på Youtube". Och mycket riktigt.



Av detta lär jag mig två saker:
1) Oavsett hur nördig man tror man är finns det alltid någon annan som är nördigare.
2) Om jag varit femton 1984 skulle jag ha älskat Marillion.

Som en ninja

Filmen är Along Came Polly. Ben Stiller står med svettig överläpp på en vernissage och försöker bete sig naturligt när Philip Seymour Hoffman släntrar fram till honom med rödbrusigt ansikte och väser: ”I gotta go, man. I think I sharted”. Ben Stiller tittar förvånat på Philip Seymour Hoffman och ber om en förklaring. En ”shart”, förklarar Hoffman, inträffar när man tror att man bara ska fisa, men när litet bajs kommer ut i alla fall.

Det kanske har hänt oss alla. Kanske inte.

Jag befinner mig på bilbesiktningsstationen i Sätra. Klockan är tjugo över tio på lördag morgon. Jag har gått upp klockan sju på morgonen, druckit kaffe, ätit surdegsknäckemackor med ägg och kaviar och känner mig ganska pigg och kry, förutom att jag är rädd för att jag min bil ska bli kuggad, och jag ska få fortsatt körförbud. På grund av kvällens tilldragelser är det Metallicadag på Bandit eller den andra rockstationen, och de spelar något från Master of puppets och jag lyfter på ena skinkan i väntan på att köra fram till porten och jag släpper mig.

För i helvete – jag har betalat 200 lax för min bil, så det är klart som fan att jag ska få sitta och släppa mig bäst jag vill i den. Som Bobby Brown skulle säga – it’s my prerogative.

Men jag vet inte riktigt vad som händer. Kom det ut något? Det känns annorlunda, på något sätt. Jag blir kallad till Port 2, och jag kör långsamt bort mot mitt öde. Herregud, jag har skitit på mig! Jag blir plötsligt säker på det.

Jag kliver ur bilen och tar fram varningstriangeln och räcker över trehundra spänn till den söta kvinnan som ska besiktiga min bil, och jag är övertygad om att hon kan se att jag skitit på mig. Jag frågar henne om det finns någon handikapptoalett. Det gör det inte. Jag går och sätter mig längst in i ett hörn och ber till Gud om att min bil inte luktar för mycket äggmök.

”Tyvärr alltså, allting var i toppskick – bromsarna funkade, alla bälten fanns på plats, däckmönstret var perfekt, men jag måste nog underkänna dig för att det luktade äggmök i bilen. Du ska få en ny tid; hur ser tisdag i nästa vecka ut för dig?”

Jag sitter där i mitt hörn och tror att jag luktar bajs, och det dyker upp en trevlig barnfamilj som vill sätta sig nära, och jag grips av panik och börjar vanka av och an i lokalen. ”Jag har bajsat ner mig, kom inte i närheten!” tänker jag.

Besiktningspersonen kommer bort till mig efter tio minuter och säger;
”Din bil är klar nu, kom med mig.”

Det känns som Gröna Milen, trots att jag egentligen bara korsar en besiktningshall, bort till en skrivare, där besiktningspersonen ger mig ett papper.

”Det var inga problem”, säger hon. ”Jag lämnade bilen med motorn igång därute, det verkar som om ditt batteri är svagt, så du kanske borde köra ett par mil innan du stänger av motorn”.
”Tack vad bra, man blir alltid litet nervös när man inte besiktigat på ett par år”, babblar jag. ”Äggmöken”, tänker jag. ”Hon måste ha lagt märke till äggmöken!”
Jag är säker på att jag försöker skoja till det litet, men jag minns inte, tar emot pappret, kastar ett getöga på det, skakar hand och tar mig ut genom dörren. Jag går ut till bilen och märker att fönstret på förarsidan är nervevat till hälften.

Jag bestämmer mig för att åka till landet, men innan dess måste jag bara åka hem och kolla en grej. Hela vägen hem tänker jag på Philip Seymour Hoffmans rödbrusiga ansikte. ”I think I sharted”.

Win-win

- Om bilen går igenom besiktningen får jag äta hummer till middag
- Om bilen inte går igenom besiktningen får jag äta hummer till middag.

A Farewell to (Kara's) Arms

Fan vad jag kommer sakna henne. Efter ikväll är det bara tretimmarsfinalen kvar.

Mitt såkallade liv

Min dag är inte särskilt intressant, men jag har mot bättre vetande bestämt mig för att göra en EFIT - ett foto i timmen - och försöka skriva något putslustigt om det hela.

08.20. På väg till jobbet upptäcker jag att någon klottrat detta i porten. Det är litet roligt, eftersom det inte känns stortyskt att klottra i portuppgången. Det hela är en paradox.


09.20-15.20 Jag förskonar er från en bild i timmen från min arbetsdag. Den ser exakt ut såhär, även på lunchen.


16.20. Jag går ut till receptionen för att koppla upp mig mot en kunds nätverk. När jag står bakom disken kommer en kund in för möte. Han tror jag är receptionist, och det slutar med att jag tar hand om hans ytterkläder och hämtar en läsk till honom.


17.20. Hisschaktet på väg ner till perrongen. Precis vid dörrarna har en kvinna parkerat sitt bagage medan hon står en bit bort och SMS:ar. Det blir handgemäng.


18.20. Pappa har köpt chips och läsk till mig och syrran som vi trycker i oss i väntan på middagen. Det känns litet som fredagsmys 1988. Lilla E får inga chips. Istället rostar vi en brödskiva som vi bryter små smulor av och lägger framför henne. Lilla E plockar i sig en smula i taget och skrattar ystert varje gång.


19.20. Pappa är ur bild, men sjunger Imse Vimse Spindel.


20.20. Den sedvanliga ytterkläderschocken sätter in när Lilla E tråcklas ner i en overall. Kort innnan bilden togs har syrran tryckt ner en mössa över ögonen på Lilla E. Det uppskattades föga.


21.20. Jag kommer hem och ser på Lie To Me för Tim Roths skull. Den är inget vidare, men på det här viset har jag något att prata med min kollega MF vid lunchen.


22.20. Jag sätter ihop några förvaringslådor som legat och skräpat sedan senaste IKEA-besöket, och fyller sedan på pepparkvarn, saltströare och saltkopp. Stortysk ordning, indeed.


23.30. Jag lägger mig och läser klart Steve Martins Born Standing Up och några avsnitt ur David Sedaris Dress Your Family in Courderoy and Denim medan jag lyssnar på Neko Case nya skiva. Sedan somnar jag ganska snabbt.

So the life I have made may seem strange to you

Varje gång jag introducerats i en ny grupp – en ny skola, ett nytt jobb – har jag alltid tänkt att jag ska profilera om mig och kanske tona ner mitt nörderi, så att jag åter igen inte främst bedöms efter min mediekonsumtion. Det dröjer dock aldrig länge innan jag förstår att det faktiskt är min mediekonsumtion som avgör vem eller vilka människor jag väljer att liera mig med och vilka jag väljer att ta avstånd ifrån, och därför hamnar jag snabbt på exakt samma position, i exakt samma roll som jag alltid gjort. Jag har sedan länge förstått att man som geek alltid ställs mot någon form av förväntningshorisont.

Jag befäste min ställning som geek vid väldigt tidig ålder, långt innan begreppet hade fått fäste i Sverige. I grundskolan var jag killen som visste allt om serier och fick rita bilder av Spindelmannen och Hulken till alla, i tonåren var jag killen som dessutom kunde allt om film, musik och böcker, och ständigt fick i uppdrag att göra blandband och skriva noveller till folk – vilket jag alltid gjorde. Jag var vare sig bra på sport eller särskilt snygg, så det var mitt sätt göra mig populär. Att gå upp i den roll man tilldelas av andra är helt naturligt, och ofta fastnar man också i den rollen.

I tjugoårsåldern fick folk dessutom för sig att jag gillade TV-spel. Jag, som knappt rört en handkontroll innan jag köpte mig själv en PlayStation i 20-årspresent, blev överrumplad av detta. Förmodligen var det på grund av att geekbegreppet inkapsar TV-spel också. Det kan också ha att göra med att jag som första åtgärd köpte en Xbox när jag fick min första fasta anställning, för att som jag uttryckte mig då, ”dra en tydlig gräns mellan arbete och fritid”.

Som en del av er vet finns inte den gränsen riktigt längre. Man kanske kunde tänka sig att jag lever livets glada dagar, och det gör jag också, jag har två år förbetalt Xbox LIVE-medlemskap, jag får en hel del spel, och jag kan sitta hela dagarna och tänka på spel på arbetstid utan att någon gnäller. På jobbet presenteras jag ständigt som spelexperten. Jag kan inte längre gå in i en TV-spelsbutik utan att se en produkt, reklamskylt eller ett erbjudande som jag inte varit insyltad i. The thrill is gone, baby. The thrill has gone away.

Därför kommer mitt spelande i cykler – som mest under höstens sena månader, då de allra flesta AAA-spelen släpps. Mellan november och januari spelade jag ut åtta spel, och sedan sista januari har Xboxen mest stått orörd. Det blev helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Nu spelar jag halvhjärtat ett par barnspel och har dragit ner Destroy All Humans! från Xbox LIVE, ett spel som faktiskt väckte en del av den entusiasm som försvunnit under de senaste månaderna, då jag främst grävt ner mig i böcker och film.

Jag har inget emot epitetet geek, jag applicerar det på mig själv, men när det är det enda av mig som stannar kvar hos människor kan jag känna ett styng av ångest, är det här allt jag är? Killen som förvandlat sitt hem till ett Megastore?

Men jag vet bättre. När min syrra ringde igår och frågade om jag skulle följa med till mamma och pappa och käka middag lade jag planen om att dra ner och spela Watchmenspelet på hyllan direkt. Det var inget snack om saken. Jag vet var mina prioriteringar ligger. Jag skiter i om ingen annan gör det.

Password not valid

En av de webbsidor jag driver är en tävlingssite för en av de stora telefontillverkarna, där återförsäljare kan registera sina sålda telefoner och vinna fina priser, såsom resor till Egypten och exklusiva konserter med Jamiroquai. Idag registrerade sig en kille som valt lösenordet "fittjimmy".

Fittjimmy.

Killen hette inte ens Jimmy. Förstår han att det på andra sidan sitter en snubbe och kollar hans uppgifter? Jag har lust att skriva till killen och driva med honom.

"Tjena killen,

Ditt lösenord, "fittjimmy", är snäppet för långt. Kan du byta det till något kortare, till exempel "kukper"?

Vänligen,

Projektledaren"

Veckans bokskörd

Stora bokrean drog igång under fest och gamman, och folk gick man ur huse för att köpa Stora läkarboken, en och annan Clive Cussler-spionare och kokböcker av kockar som skymtat förbi i Gokväll och lagat rödlistad fisk. Jag har stått där också, rödbrusig med flackande blick, och försökt hitta något. Men misslyckats. Jag har istället vänt mig till andra boknasare. Pocket Shop har en bra och demokratisk rea, där rubbet är nedsatt med 25%, och på Papercut har man ingen rea över huvudtaget. Veckans bokskörd således:

David Sedaris - Dress Your Family in Courderoy and Denim
- Barrel Fever
Haruki Murakami - After Dark
Steve Martin - Born Standing Up
Joakim Arhammar (red) - Är det Saltmannen?
Chuck Klosterman - Downtown Owl

Nästa vecka lägger jag fokus på David Foster Wallace.