And I know that the tide is turning 'round

Jag kommer inte ihåg vad jag åt till middag i söndags, eller vad jag hyrde för film på No 1 sist, och jag kommer uppenbarligen inte ens ihåg att jag och Caroline läste engelska samtidigt (i mitt huvud blev vi bekanta genom en kompis i gymnasiet), men jag kan exakt komma ihåg vad jag gjorde när jag köpte U2:s Zoo TV Live from Sydney på VHS.

Det är maj 1994, jag bär en stor rutig skjorta och röda rullstolshandskar, och jag kliver ut från polisstationen i Vällingby och stoppar en cigg mellan läpparna. Jag korsar torget, röker klart och går in på Åhléns. Köper videon. Går tillbaka. Går in på mitt rum och lyssnar på Achtung Baby på min plastiga, gula freestyle medan jag skriver ut förhörsprotokoll. Blaserat skriver jag ner detaljer om slag mot huvudet, knivsår i magen, huvud genom rutan och lyssnar på ”Acrobat”. Jag kan knappt bärga mig tills jag får gå hem och kolla på filmen.

Min handledare knackar på och sticker in huvudet.
”Vi planerar en resa till Estland i höst, ska du med?”
”Nej, jag har slutat här då, jag ska plugga.”
”Det gör inget, vi kan säkert fixa så du får åka med.”
”Jag gillar inte att åka färja”, säger jag. ”Jag tror jag hoppar över det.”

Femton år senare lyssnar jag på U2:s No Line on the Horizon medan jag sitter i duschen och ser min handledares ansikte framför mig. Samma bleka, vänliga rökrynkiga ansikte som måste ha varit förvridet i panik och skräck den där natten den 28 september för snart femton år sedan. Jag kliver ur duschen och rakar mig. Möter mitt eget ansikte i spegeln. Försöker föreställa mig min egen panik, min egen skräck i mörka, vattenfyllda korridorer. Den där vissheten att man kommer sluta existera snart.

Mitt ansikte förblir lugnt. Jag belönar det med återfuktning.