Mitt såkallade liv

Min dag är inte särskilt intressant, men jag har mot bättre vetande bestämt mig för att göra en EFIT - ett foto i timmen - och försöka skriva något putslustigt om det hela.

08.20. På väg till jobbet upptäcker jag att någon klottrat detta i porten. Det är litet roligt, eftersom det inte känns stortyskt att klottra i portuppgången. Det hela är en paradox.


09.20-15.20 Jag förskonar er från en bild i timmen från min arbetsdag. Den ser exakt ut såhär, även på lunchen.


16.20. Jag går ut till receptionen för att koppla upp mig mot en kunds nätverk. När jag står bakom disken kommer en kund in för möte. Han tror jag är receptionist, och det slutar med att jag tar hand om hans ytterkläder och hämtar en läsk till honom.


17.20. Hisschaktet på väg ner till perrongen. Precis vid dörrarna har en kvinna parkerat sitt bagage medan hon står en bit bort och SMS:ar. Det blir handgemäng.


18.20. Pappa har köpt chips och läsk till mig och syrran som vi trycker i oss i väntan på middagen. Det känns litet som fredagsmys 1988. Lilla E får inga chips. Istället rostar vi en brödskiva som vi bryter små smulor av och lägger framför henne. Lilla E plockar i sig en smula i taget och skrattar ystert varje gång.


19.20. Pappa är ur bild, men sjunger Imse Vimse Spindel.


20.20. Den sedvanliga ytterkläderschocken sätter in när Lilla E tråcklas ner i en overall. Kort innnan bilden togs har syrran tryckt ner en mössa över ögonen på Lilla E. Det uppskattades föga.


21.20. Jag kommer hem och ser på Lie To Me för Tim Roths skull. Den är inget vidare, men på det här viset har jag något att prata med min kollega MF vid lunchen.


22.20. Jag sätter ihop några förvaringslådor som legat och skräpat sedan senaste IKEA-besöket, och fyller sedan på pepparkvarn, saltströare och saltkopp. Stortysk ordning, indeed.


23.30. Jag lägger mig och läser klart Steve Martins Born Standing Up och några avsnitt ur David Sedaris Dress Your Family in Courderoy and Denim medan jag lyssnar på Neko Case nya skiva. Sedan somnar jag ganska snabbt.