Som en ninja

Filmen är Along Came Polly. Ben Stiller står med svettig överläpp på en vernissage och försöker bete sig naturligt när Philip Seymour Hoffman släntrar fram till honom med rödbrusigt ansikte och väser: ”I gotta go, man. I think I sharted”. Ben Stiller tittar förvånat på Philip Seymour Hoffman och ber om en förklaring. En ”shart”, förklarar Hoffman, inträffar när man tror att man bara ska fisa, men när litet bajs kommer ut i alla fall.

Det kanske har hänt oss alla. Kanske inte.

Jag befinner mig på bilbesiktningsstationen i Sätra. Klockan är tjugo över tio på lördag morgon. Jag har gått upp klockan sju på morgonen, druckit kaffe, ätit surdegsknäckemackor med ägg och kaviar och känner mig ganska pigg och kry, förutom att jag är rädd för att jag min bil ska bli kuggad, och jag ska få fortsatt körförbud. På grund av kvällens tilldragelser är det Metallicadag på Bandit eller den andra rockstationen, och de spelar något från Master of puppets och jag lyfter på ena skinkan i väntan på att köra fram till porten och jag släpper mig.

För i helvete – jag har betalat 200 lax för min bil, så det är klart som fan att jag ska få sitta och släppa mig bäst jag vill i den. Som Bobby Brown skulle säga – it’s my prerogative.

Men jag vet inte riktigt vad som händer. Kom det ut något? Det känns annorlunda, på något sätt. Jag blir kallad till Port 2, och jag kör långsamt bort mot mitt öde. Herregud, jag har skitit på mig! Jag blir plötsligt säker på det.

Jag kliver ur bilen och tar fram varningstriangeln och räcker över trehundra spänn till den söta kvinnan som ska besiktiga min bil, och jag är övertygad om att hon kan se att jag skitit på mig. Jag frågar henne om det finns någon handikapptoalett. Det gör det inte. Jag går och sätter mig längst in i ett hörn och ber till Gud om att min bil inte luktar för mycket äggmök.

”Tyvärr alltså, allting var i toppskick – bromsarna funkade, alla bälten fanns på plats, däckmönstret var perfekt, men jag måste nog underkänna dig för att det luktade äggmök i bilen. Du ska få en ny tid; hur ser tisdag i nästa vecka ut för dig?”

Jag sitter där i mitt hörn och tror att jag luktar bajs, och det dyker upp en trevlig barnfamilj som vill sätta sig nära, och jag grips av panik och börjar vanka av och an i lokalen. ”Jag har bajsat ner mig, kom inte i närheten!” tänker jag.

Besiktningspersonen kommer bort till mig efter tio minuter och säger;
”Din bil är klar nu, kom med mig.”

Det känns som Gröna Milen, trots att jag egentligen bara korsar en besiktningshall, bort till en skrivare, där besiktningspersonen ger mig ett papper.

”Det var inga problem”, säger hon. ”Jag lämnade bilen med motorn igång därute, det verkar som om ditt batteri är svagt, så du kanske borde köra ett par mil innan du stänger av motorn”.
”Tack vad bra, man blir alltid litet nervös när man inte besiktigat på ett par år”, babblar jag. ”Äggmöken”, tänker jag. ”Hon måste ha lagt märke till äggmöken!”
Jag är säker på att jag försöker skoja till det litet, men jag minns inte, tar emot pappret, kastar ett getöga på det, skakar hand och tar mig ut genom dörren. Jag går ut till bilen och märker att fönstret på förarsidan är nervevat till hälften.

Jag bestämmer mig för att åka till landet, men innan dess måste jag bara åka hem och kolla en grej. Hela vägen hem tänker jag på Philip Seymour Hoffmans rödbrusiga ansikte. ”I think I sharted”.