A nation turns its back and gags

Låt mig berätta en sedelärande historia om självbedrägeri. Den är rätt bra, så björna med mig.

Inför millennieskiftet gick jag till Massimo Dutti i Sturegallerian och slantade upp närmare 600 spänn för en skjorta. Vilket på den tiden var en hiskelig summa pengar (de skjortor jag kör med nu går loss på runt 700 pix). Jag köpte en skjorta av storlek 43-44, vilket jag tänkte skulle vara lämpligt. Då hade jag dock inte räknat med att Massimo Duttis skjortor var utformade för att passa medelhavsmännens tämligen slimmade torso, så när jag kom hem märkte jag snart att jag absolut inte, under några som helst omständigheter, kunde knäppa skortan över vare sig mage eller bröst. Moloket hängde jag in skjortan i garderoben och tänkte: ”En dag! En vacker dag ska jag kunna ta på mig den där skjortan! Inte bara det – den ska vara för stor!” Jag vägde vid det här tillfället runt nittio pannor, så jag insåg att jag hade en lång, mödosam väg framför mig.

Efter det köpte jag nästan bara skjortor av storleken 45-46, dessutom från shirt factory. Deras skjortor är parodiskt stora redan från början, eftersom de är sydda för skandinaviska män.

Under de följande åren pendlade jag upp och ner i vikt, men sakta lyckades jag ta mig ner under sjuttipannorsstrecket. Till nyår i fjol testade jag Massimo Dutti-skjortan igen. Jag hade tagit på mig den den då och då under årens lopp, och sakta men säkert hade jag väl upptäckt att jag faktiskt kunde knäppa en eller ett par knappar, men inte bära den bekvämt. Men nu var det alltså dags. Jag tog andäktigt på mig skjortan. Knäppte knapparna. Såg mig i spegeln. Den satt bra, och lämnade ett behagligt mellanrum mellan tyg och mage.

Men.

Till min förskräckelse märkte jag att jag inte kunde dra fram axlarna.

Till min förskräckelse märkte jag att ärmarna var alldeles för korta.

Till min förskräckelse märkte jag att den nedersta knappen hamnade ovanför naveln.

Jag hade alltså bantat i åtta år för att komma i en skjorta som var alldeles för liten.

Jag var en tjock tonåring på nittiotalet. Jag ville bli smal och se ut som Brett Anderson. Som Damon Albarn. Som Liam Gallagher. Som Ian Brown. Nu står det väl ganska klart att det inte kommer bli så. Även om jag nu gått ner runt tjugo pannor sedan den där nyårsafton 1999. Det hela har varit bra för mig i alla fall, även om jag reflexmässigt fortfarande köper skjortor som är åtminstone en storlek för stora över magen (men alldeles lagom över axlarna). Dessutom är alla mina byxor på tok för stora, vilket har resulterat i en stor mängd slapstickartade situationer, varav den senaste inträffade imorse. Men mer om det imorgon, mina små fuckbuttons. Mer om det imorgon. Nu ska jag ge mig in i IKEA-dödens käftar med SL.