Saturday sun

Det är en av de där vackra dagarna som bäst avnjuts inifrån. Det blåser konstant, det vildvuxna gräset på garageuppfarten ligger som slickat mot marken. Jag är hemma hos mamma och pappa på minisemester, tar hand om katten medan de är på landet. Inte för att han behöver tas hand om, han klrar sig rätt bra, även om han tycker om att ligga i mitt knä medan jag ser på film eller skriver.

Igår var en fruktansvärt lång dag. Även om jag gick hem från Spelgalan i rimlig tid vaknade jag upp i envärld som rörde sig i ultrarapid. Alla de ölflaskor och champagneglas som stuckits i mina händer gjorde sig fortfarande påminda i mina tinningar, och jagsåg det som säkrast att lämna bilen hemma. Aldrig har tunnelbaneresan till norra förorten tett sig så långdragen, smärtsam. Men det var uthärdligt. Det var min sista konsultdag.

I avtackningspresent fick jag en flaska Gula Änkan. Det var mycket vänligt av dem. Jag kommer inte sakna mina arbetsuppgifter, men det finns en och annan person där ute som det känns litet underligt att inte träffa mer på en daglig basis. Hann förbi kontoret en stund också, där jag skrev litet text innan jag for hem, packade mina saker, matade fåglarna och åkte hit.

Nu sitter katten på uteplatsen och tvättar sig i solen, uppflugen på en utomhusmöbel. Jag knackar på fönstret och han tittar på mig innan han fortsätter sin hårdbevakning av reviret. Jag har tre filmer som jag planerar att se under kvällen, kanske läser litet, kanske skriver litet. Har bara varit utomhus för att hämta tidningen. Ett tag övervägde jag att ta en biltur, men den får gott vänta tills imorgon. Just nu känns det här som det ultimata sättet av vila. Så väldigt, väldigt lugnt och skönt.

Goodie bag

Den bästa spelmusen + Superman Returns (hade redan) + nån Beckfilm + nummer av Rateko + senaste Rocky (hade redan) + Dora The Explorer + annat. Taxåmycket! Nöjd och glad, trots att kund inte vann bästa spel- Vann två andra piser istället! Forza Motorsport 2 grymt snyggt. Rekommenderas varmt.

Bästa online och bästa action!

Hittills ett (1) pris

Spelgalan

20.38 Gears of War vinner bästa onlinespel!

Spelgala

20.15 allt lugnt.

"Drive" får punktering (vilken Dagens Media-rubbe...)

*** Men först litet "Lost"-spoilers ***

Kollade på "Lost" imorse innan jag gick till jobbet, eftersom jag insåg att jag nog kommer bli kvar på Spelgalan så pass länge att jag inte skulle hinna kolla på det innan jag var tvungen att gå och lägga mig. Och det som vi alla väntat på inträffade. Den stora gamechangern.

Tror jag.

Det har ryktats ett tag om det skulle framkomma ny information så unik, så omvälvande, att det skulle skaka "Lost" och hur vi ser på det i dess grundvalar. Och nu kom den. Eller? Finns det mer?

Just nu känner jag mig litet kluven inför det, vad innebär egentligen den nya siutaionen för de överlevande? I praktiken ingenting. Det enda som vi egentligen fått reda på är att det vi trodde var rätt egentligen var fel.

Men så finns det ju det där med källkritik. Informationen förmedlades av en karaktär vars existens på ön, och den personen överhuvudtaget kom dit, är ytterst suspekt. En hel del tyder på att hon är en plant, och det hon säger ska nog tas med en nypa salt. Vi får helt enkelt se. Om det skulle vara så att vad som avslöjades i det senaste avsnittet verkligen var gamechangern, är jag besviken.

Wow, vilket helt sjukt abstrakt inlägg.

Vad som docks tycks vara rätt konkret är att "Drive", som jag skrev om här, är nerlagt! Det fick jag reda på mitt under det att jag såg på senaste avsnittet, och jag övervägde för en stund att helt enkelt sluta titta. Men det gjorde jag inte. Nu får det gå som det går, Fox kommer köra Houserepriser fram till slutet av maj, och sänder sedan de två återstående avsnittet. Good night and good luck, Tim Minear. Han har det inte så lätt han, Tim Minear. Andra shower han står bakom som gått en för tidig död till mötes: "Firefly". "Wonderfalls". "The Inside". Det är bara att kämpa på.

Vad som hände i "Lost" kan ni läsa i kommentaren till det här inlägget.

En ursäkt

Jag ber om göteborgarens förlåtelse. Jag har haft grus i fittan hela dagen.

Stoppa göteborgaren full med valium

Jag har, rent ut sagt, en skitdag. Först och främst försov jag mig litet. Åt inte någonting men drack i alla fall en rejäl kopp kaffe och fastnade framför senaste Sopranos. Vilket resulterade i att jag tappade all tidsuppfattning, och satt i bilen först fem i nio. Dessutom känner jag en begynnande och otvivelaktig sjukdom komma smygande kring halsmandlarna. Den kommer så jävla olägligt. Jag vill bara hem och vila. Häromdagen blev jag hostad på av en turist på Chinateatern, och jag tänkte medan hans hostning landade rakt i ansiktet på mig, att "hej hopp, nu kommer en ny skön spännande form av influensa som jag inte haft förut!" Vi får se vad det här resulterar i.

Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.

I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.

Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.

Det våras för våren

Nu går jag till banken och fixar ett separat sparkonto

Om fyra år hänger jag på låset till vad som rimligtvis kommer bli ett magnifikt magplask.

Sony överraskande alternative

Får nyhetsbrev från Sony om Spider-Man 3. Det blir ju mer och mer vanligt att man lokaliserar soundtracks för olika marknader, "House" har ju en annan signaturmelodi här än i USA (där man kör Massive Attacks "Tear Drop"), men här är i alla fall soundtracket för det amerikanska släppet.

Spider-Man 3 Soundtrack
The Spider-Man 3 soundtrack, to be released on May 1st, includes all-new original songs from established and emerging alt-rock and pop bands, including Snow Patrol, Yeah Yeah Yeahs, Jet, The Flaming Lips, Wolfmother, The Walkmen and The Killers.

Snow Patrol - "Signal Fire"
The Killers - "Move Away"
Yeah Yeah Yeahs - "Sealings"
Wolfmother - "Pleased To Meet You"
The Walkmen - "Red River"
Black Mountain - "Stay Free"
The Flaming Lips - "The Supreme Being Teaches Spider-Man How To Be In Love"
Simon Dawes - "Scared Of Myself"
Chubby Checker - "The Twist"
Rogue Wave - "Sightlines"
Coconut Records - "Summer Day"
Jet - "Falling Star"
Sounds Under Radio - "Portrait of A Summer Thief"
The WYO's - "A Letter To St. Jude"
The Oohlas - "Small Parts"

Ganska spännande, med andra ord. Sticker ut gör ju Chubby Checkers "The Twist". Jag är säker på att den kommer att figurera i något tämligen tokroligt sammanhang, kanske på en firmafest på Daily Bugle där J Jonah Jameson knyter slipsen runt huvudet.

Notera även titeln på Flaming Lips-låten. Inte lika massiv titel som "The Wizard Turns On … The Giant Silver Flashlight and Puts on His Werewolf Moccasins", men nästan.

Min Spider-Man 3-pepp känner f t inga som helst övre gränser. Det ska bli Spindelmannenfrossa utan dess like ända fram till den 4 maj.

Rosor på kinden

Kom just hem från Danny Boyles "Sunshine", som övertygade på många, om än inte alla, plan. Först och främst var den mycket vacker. Den var också spännande och överraskande nog engagerande, även om jag kände att många skådespelare slösades bort (främst Michelle Yeoh). Det här var också den första film där jag känt sympati för och tyckt om en karaktär spelad av Chris Evans. Den håller ända fram till slutet, där det litet blir litet slentrianmässigt hackn'slash, men det kan jag ha överseende med.

Jag glömmer lätt hur filmer som utspelar sig i begränsade utrymmen påverkar mig, men det slutar alltid med att jag sitter och kippar efter andan när jag ser filmer som "Das Boot", "Alien" eller "The Descent" - det finns ju för helvete ingenstans att ta vägen!

Idag blev jag dessutom inbjuden till spelgalan som anordnas på torsdag i Münchenbryggeriet. Först litet bira och lira, som det stod i inbjudan, man ska få provspela Forza 2 som släpps till Xbox 360 den 29 maj, och sedan är det raka vägen till prisutdelningen, där jag hoppas att "Gears of War" vinner pris för bästa FPS, och "Dreamfall: The Longest Journey" vinner bästa äventyr. "Fight Night: Round 3" får gärna vinna bästa sportspel också, så är jag nöjd och glad.

Dagens fynd på hallmattan var ett C4-kuvert innehållande en otroligt pajig trycksak från Inspirationsdagen 2007, skickad till mig av min vän AS, som är egen företagare och födmodligen fått den för att kunna bjucka sina anställda på en "härlig dag fylld med kunskap och skratt". Man stoltserar med att "fler än 400.000 kvinnor har funnit inspiration, kunskap och kraft på [deras] härliga dagar med Sveriges absolut bästa talare".

För ynka 1600 pix (exkl. moms) kan man lyssna till storheter som Henrik Schyffert, Peter Jihde och Camilla Läckberg hålla föredrag och, får man förmoda, inspirera och locka till skratt. Störst var naturligtvis att Kjell Bergqvist också skulle tala. Bara en sådan sak. Jag kan se det framför mig nu - han står på scenen, utan podium, men med en hudfärgad mygga fasttejpad i ansiktet, svettig under strålkastarljuset. I ena handen håller han en papperspåse med kanelbullar, i den andra en halväten bulle som han goffar i sig samtidigt som han pratar. Med munnen full av smulor. Kan funka med Singoallakakor också. Ibland rensar han tänderna med tungan. Kliar sig i huvudet. Harklar sig. Pratar om hur han var tvungen att flytta tio mil för att bo nära sina döttrar. Trycker ännu en bulle. Eller en kaka.

Fan, jag måste kanske gå. Undrar om jag kan använda utbildningsbidraget från jobbet till det här.

En regelrätt dementi, helt sonika

Så här går det när man fylleskriver TV-krönika. Jag vet inte varför jag i mitt förra inlägg påstår att "24" nu har ett bra persongalleri, det tycker jag ju verkligen inte. Tony, Michelle, Aaron Pierce, Novick, David Palmer, Edgar - alla borta. Jag tror att fylle-Steelwheels helt enkelt är litet het på Chloë.

Hur mycket älskar jag Jeff Goldblum?

Det dyker upp TV-serie på TV-serie som jag märker att jag följer mycket på grund av huvudrollsinnehavaren. Just nu följer jag tre relativt nystartade serier där huvudrollshavarens tidigare meriter gjort att jag nu blivit indragen i deras nuvarande projekt. Jag tänker på
1) Nathan Fillion, huvrollsinnehavare i "Firefly", som nu är aktuell i high-conceptserien "Drive", som handlar om ett antal människor som ser sig tvingade att delta i ett hemligt vansinnesrace genom USA
2) Eddie Izzard, vars ståuppshower vaggar mig till sömns var natt, och som nu medverkar i habila "The Riches", som handlar om en familj tillhörande det irländska resandefolket som försöker stjäla den amerikanska drömmen genom att på olagligt sätt nästla sig in i det mondäna livet i en gated community, och
3) Jeff Goldblum, vars brokiga karriär jag följt de senaste femton tjugo åren, och som nu fått sin egen TV-serie, "Raines", i vilken han spelar en excentrisk polis som inbillar sig att mordoffren assisterar honom i hans utredningar.

Goldblums serie ter sig hittills som den svagaste, med ett ofokuserat tilltal till en odefinierad målgrupp. Den är litet för sofistikerad för de värsta "Medium"-svennebananerna, litet för kooky och mesig för "CSI"-junkiesarna, litet för ohipp för "Dexter"anhängarna. Just detta får mig att tro att den är riktad till sådana som jag - någon som är kapabel att uppskatta i stort sett allt.

Liksom "House" tycks serien dö en smula så fort huvudrollsinnehavaren inte är i bild, man bör definitivt tycka om Goldblum för att tycka om serien, likaväl som det är självklart att "House" inte skulle ha mycket att ge utan Hugh Laurie. Att hänga upp en TV-serie kring en skådespelare har sina risker, t o m "24", som i sin sjätte och senaste säsong lyckats etablera ett intresse för det övriga persongalleriet, har insett att Kiefer Sutherland allena knappast kan bära upp en serie alldels själv. "House" har till exempel på senare tid försökt få tittaren att engagera sig i vad som än försiggår mellan Cameron och Chase med blandat resultat.

Åter till "Raines", där Goldblum tillåts släppa sina manér fria, han spelar lika mycket arketypen Goldblum som Alec Baldwin spelar arketypen Alec Baldwin i "30 Rock", vilket på ett sätt fungerar bra - om man nu gillar Goldblums framtoning och allehanda skådespelartics.

Eddie Izzards "The Riches" har sviktat litet på senare tid, nu när serien är inne på sitt sjätte avsnitt. Sägas bör förstås att "The Riches", till skillnad från "Raines" och "House", även förlitar sig mycket på andra karaktärer, i det här fallet Izzards karaktärs hustru, spelad av Minnie Driver. Driver spelar här sitt livs roll, sällan har jag sett henne så bra. Izzard, som strålade i seriens tre inledande avsnitt, har på senare tid förpassats till något av en comic relief, även om jag tror att läget kan bli annorlunda längre fram.

"Drive" är så otroligt jävla high-concept att den knappt går att ta på allvar, och vad gällande Fillion spelar han åter igen en karaktär med någorlunda tvivelaktig moral som gör ungefär vad som helst för att nå det mål han har för ögonen. Fillion har, enligt upppgift från Variety, skrivit på ett femårskontrakt för Fox, TV-bolaget som lyckades fucka upp "Firefly", så jag kan bara se honom som en contract player just nu. Synd på så rara ärter. Jag tycker mycket om Fillion i "Firefly". Eller tycker jag om karaktären, kapten Mal Reynolds? Jag vet inte riktigt. Jag har beslutat mig för att fortsätta att kolla på "Drive" ett tag till.

Själv är jag övertygad om att "Raines" kommer bli nerlagd inom en snar framtid, varje avsnitt är praktiskt taget fristående, det finns hittills ingen karakärsutveckling att tala om, ingen övergripande arc att fastna i, knappt något alls utom Goldblums sköna stil.

"The Riches" har hittills både varit underhållande och ibland gripande, och har andra kvaliteter än Izzard och Driver. Om "The Riches" tillåts överleva ett tag till tror jag att den kan bli en svårdefinierad hit precis som Denis Learys "Rescue Me", som distrubueras av samma kanalbolag, FX.

Bortskämning

Scrubs. Vin. Lammentrecote med pytt på matvete, bönor, kikärter och sidfläsk.

Dagens namnsdagsbarn är Evanenscence, som har saxiskt ursprung och betyder Anne Rice-läsande gothposör

Först och främst är det väl på sin plats att gratulera det par som fick godkännande på att döpa sitt barn till Metallica. Nu väntar vi på bloggosfärens reaktioner. Jag förutspår en uppsjö av sådana här inlägg:

"Själv ska jag döpa mitt barn till Megadeath/Panthera/Kool & The Gang/Nate Dogg/Kanye/Tenascious D/Kajagoogoo etc."

Själv ska jag naturligtvis inte vara sämre. Jag ska döpa min förstfödda/e till Sillstryparen. Oavsett kön.

Fan tro't om inte iPoden slumpade fram The Smiths "Last Night I Dreamt Somebody Loved Me". So it goes.

Just nu känner jag för att på ett osunt och pubertalt sätt gräva ner mig i det här, så till den milda grad allt annat får ge vika. Men det ska jag ju inte!

Daddy done good today. Har en arbetslust som jag inte känt på flera månader. Det kanske är jobbet som jag ska gräva ner mig i istället. VK5 har hur som helst aldrig riktigt gått att på allvar fördjupa sig i.

Idag hade jag ett möte med några leverantörer. Den ene hade storre tänder i överkäken än vad han hade i underkäken och skrattade glädjelöst utan att röra ansiktsmusklerna, på ett sätt som påminde om Steve Carell i "The 40 year Old Virgin". Steve Carell är mycket bra på att skratta glädjelöst. Jag tror han gjorde det på Daily Show. Det krävs någon form av geni för att göra det bra, jag står ibland och testar själv framför spegeln.

Nevertheless. Nu spelas Neil Youngs "Thrasher". Den har ytterst litet att göra med just den här drömmen. Gott. Nyss var det "Mistress" med Red House Painters. Huh.

Tyranni

Det måste finnas en orsak att hon kommer tillbaka till mig, och jag tror jag hittat den. På IMDbs förstasida visar man varje dag i en liten låda i högerspalten vilka som fyller år. Igår var det America Ferrara, den lilla rultiga skådespelerskan i "Ugly Betty", som bastade 23, väl värt att fira. Jag var inne på IMDb uppskattningsvis femton-tjugo gånger under gårdagen, och det måste vara därför jag drömmer om Varm Kemi 5 (anagram av verkligt namn, hädanefter refererad till som VK5). Inte för att de är jättelika, men om man läser en annan text på sidan, och bara ser bilden perifert, är det mycket som stämmer överens - det långa mörka håret, den färgade huden, de mörka ögonen. Etc. Likt nog för att monstren inom mig ska börja möblera om.

Jag vill inte ge någon detaljerad bakgrund till VK5, låt oss bara säga att hon förblivit någon form av fix idé/osund idealbild/drömkvinna för mig under de senaste åren; varför är svårt att förklara, sätta fingret på eller ens ursäkta. Egentligen var det ingenting särskilt som hände mellan mig och VK5, pragmatiskt sett, vi träffades under meet-cute-omständigheter, fortsatte att höras av under något år genom sms och telefonsamtal (mest på fyllan), och sågs en gång till under ett minnesvärt tillfälle då hon kom till Stockholm för att hälsa på. Under de senaste åren trodde jag att förpassat henne till något mörkt skrymsle någonstans, men det verkar inte bättre än att den här bilden av America Ferrara drog fram henne i ljuset igen, i form av en otäckt levande och verklighetstrogen dröm.

Drömmen gick i stort ut på att vi slumpträffades utomhus i en stad som inte var Stockholm eller någon annan stad jag varit i. Vad jag minns. Den låg belägen vid ett större vattendrag, för där fanns en hamn vi såg ut över från en terass, där fanns en båt vi åkte på, och där fanns sol och där fanns restauranger. Kanske en semesterort, kanske inte. Det började med att jag skymtade VK5 ett par gånger, men ignorerade henne. Det hjälpte inte, för hon grabbade tag i mig och krävde att jag kände igen henne. Detta påmindre f ö mycket om en scen i "Kiss Kiss Bang Bang" som jag sett tidigare på kvällen. Hon var i sällskap med en tjejkompis, som såg ut som en av birollsinnehavarna i den nya TV-serien "Drive", vars pilotavsnitt jag sett alldeles innan jag gick och lade mig. Henne lämnade vi snabbt, och en stor del av drömmen gick sedan ut på att vi spatserade runt i hamnkvarteren och pratade och skrattade, drack öl och så vidare. Det var en ganska långdragen dröm, där inte mycket hände, men det var fruktansvärt trevligt. Jag tog snygga svartvita fotografier av henne med min telefon. För att verkligen kunna bevisa för mig själv senare att allt detta hade hänt.

När det undermedvetna dessutom kopplar in kroppsminnet kan en dröm bli extra verklighetstrogen. Eftersom vi kyssts på riktigt, även om det är mycket länge sedan nu, upplevde jag kyssarna i drömmen på samma sätt. Likadant med värmen och tyngden från hennes kropp. Ljudet av hennes andetag. Etc.

Vaknade av att hon i drömmen lämnade rummet. Var tvungen att kippa efter andan, drabbad av den starka kontrasten , när jag efter bara några sekunder tagit mig ur den där skymningzonen mellan dröm och brysk verklighet. Gick sedan upp och drack två stora glas vatten och somnade snabbt om.

Nu är hon förpassad tillbaka in det mörka skrymslet igen, och minnena av den där drömmen bleknar snabbt, såhär i dagsljus, när jag sitter på byrån, och JB sjunger till U2 i bakgrunden och jag äter en rostbiffsallad. Men vad händer ikväll, när jag lägger mig, i mörkret? Vad kommer hända när jag somnar?

_________________________________________
Citat ur anteckningarna om drömmen
inatt, kl. 02.10

Helt sjukt verklig dröm om VK5. först mötte henne på uteservering.igno. sedan passera henne på gatanh. igno. seedan på gata. hon var sällskap med någon hon lämnade. en tjej. hon kom fram. greppademinaaxlar, skrattade ett högt kristibrudskratt.vi gick runt och snackade och skrattadfe i en rikt detaljerad stadsmiljö, vi drack öl, träffade på min syrra, anna, annat folk, helt sjukt. Så otroligt verkkligt. detverklkigaste jag någonsin drömt. Allt försvinner nu, helt galet. jag dör, varför, jag trodde jag glömt henjne. vad kan ha sparkat igångdet? värst av allt är minnet av hennes kyssar, som fortfarande är så
verkliga. det var de mest verkoliga samtal jag någonsin fört med någon i en dröm, samtal som till karaktären påminde om sådana vi haft i verklliga livet. jag drömde om saker vi gjorde från att vi träffades, tills det var dags atrt gå och lägga sig. eftersom jag är en konstig jävel drömde jag inte om sex. jag drömde att hon sov i ett annat rum, och att jag sedan satt och tittade på fotografier av henne i telefonen när jag skulle somna. jag ville kolla på de där bilderna för att
försäkra mig om att det hade gänt. att det intte bara var en dröm. jag hörde VK5 ifrån andra rummet: jag är tillbaka nu. jag är här. sedan mer eller mindre vaknade jag. ska föröka komma ihåg mer. och skriva o detalj. värst av allt är att klovkan bara är två på natten. vaknade med ett ryck. varför?! det här var en dröm jasg önskar att jag aldrig
vaknat ifrån.

tagit in på hotell? ligger sked, kramas, känner hennes tyngd.

pga bild av america ferrara på imdbs etta?

lyssnar på dålig liveakt. strand, solnedgång. reling? räcke? båt? ser henne genom fönster.

"I like the movies!" "And I like TV!"

Jag inleder dagen med att se fyra musikvideor med Paula Abdul, i tur och ordning "Forever Your Girl", "Rush Rush", "Vibeology" och "Opposites Attract". Jag kan inte svara på varför, jag tycks gå in på Youtube och leta reda på dem helt automatiskt. Kanske var det något jag drömde. Kanske är det något jag undermedvetet behöver. Jag lyssnade rätt mycket på Paula Abdul åren 1989-1991. Det är inget jag skäms för. Om man skulle skämmas för allt man gjorde som fjortonåring skulle man inte få något annat gjort.

En timme senare sitter jag och förgås i Blekholmstunneln. På P3 intervjuas en adopterad tjej som samlar ihop pengar till barnhemmet i Indien hon kom ifrån. Programledaren frågar hur det faktum att hon är adopterad påverkat henne. Tjejen tänker efter litet och svarar att hon inte tror att det påverkat henne alls. Hon menar alltså att hon skulle arrangera en kyrkokonsert för att samla in kollekt till ett indiskt barnhem om hon inte varit adopterad. Intressant. Hon fortsätter med att berätta att hon bara haft positiva upplevelser av att vara adopterad, och att hon inte tänker någonting på sitt biologiska ursprung. Hon säger att hon sjungit i kör sedan hon var fyra år. Hon är tjugoett, så det innebär sjutton år av kör. Hon är kristen. Det måste hon vara. Religion har ett sätt att släta ut inre kaos och kväsa behovet av reflektion.

Jag kommer aldrig att förneka att det påverkat mig att vara adopterad. Jag kommer heller aldrig överdrirva betydelsen av det, jag vet att jag formats mer av mina riktiga föräldrar än mina biologiska. Det är bara när delar av min natur som inte kan förklaras som överförda av mina riktiga föräldrar som jag tänker att de säkert är genetiskt nedärvda. Jag har en förmåga att sabba saker för mig själv som mina föräldrar inte har, att överge personliga projekt som är för jobbiga att ta itu med. Då tänker jag på mina biologiska föräldrar, och hur de lyckades bli gravida som tonåringar. Hur min biologiska pappa smet en månad in i graviditeten, och hur min biologiska mamma lämnade sjukhuset fem timmar efter min födsel. Den förklaringen till mitt eget underliga beteende är en bekväm tillflyktsort, och jag tror på den. Jag är säker på att tjejen jag hörde på P3 imorse kommer komma underfund med att även hon stöpts efter någon form av predestinerad vilja, en kod, något djupt inom henne. Men det kommer senare. Just nu är hon 21, och i den åldern är det viktigt att tro på den fria viljan.

Irro

Vaknar upp och känner genast en stark irritation. Det bottnar förmodligen i flera saker, däribland en fördröjd reaktion på ett dagen innan blatant bevis på en väns bristande kommunikationsförmåga. Det är dessutom kallt i sovrummet, och jag är fortfarande övermätt efter gårdagkvällens biffochbea-utsvävning. Jag inser också att den stundande söndagen inte kommer ge något som helst utrymme till att se ”Hot Fuzz”. Dessutom, märker jag, är klockan bara kvart i sex.

Idag har jag en aktivitet inbokad som borde vara vigd åt kvällen, men som i det här fallet är planerad till eftermiddagen. Mormor bastar 87, vilket naturligtvis är helt klart värt att fira. Hon bjuckar på middag klockan fem, förmodligen en drink och presentöppning innan, därefter hoppas jag på hennes goda kycklingpaj. Men herregud. Jag ska möta upp min familj i barndomshemmet halv fem. Det betyder att halva jävla dagen går bort. Å andra sidan, inser jag nu, är det i skrivande stund exakt åtta timmar till dess. Jag hinner med en hel del. Kanske inte ”Hot Fuzz”. Den går förvisso klockan 13, men inte vill jag offra en dag i solen för att gå på bio. Jag kan fortfarande se Nick Frosts knubbiga ansikte le framför mig när jag tänker på löftet jag gav honom på Pet Sounds Bar för några veckor sedan. ”Jag lovar att gå och se ”Hot Fuzz” direkt när den kommer”. ”Gör du?” Frost kisar och blottar de stora framtänderna. ”Det behövs verkligen”. Går filmen dåligt? Det visste jag inte, tänkte jag. ”Jag kan se den flera gånger”, säger jag, och har verkligen lagt i högsta växeln på lismandet.

Men det blir nog inte idag, Mr. Frost. Det blir kanske imorgon. Men jag ska fan gå själv. Precis som jag ska gå och se ”Spider-Man 3” ensam. Jag vill inte ha med mig något jävla neggo som gnäller på än det ena, än det andra. Jag vill bara se filmen, ta den för vad den är och gå hem nöjd. Punkt slut.

Presenter till mormor: En påse praliner från Chokladfabriken. En flaska gott vin. Samma vin jag drack själv häromveckan.

Nu sitter jag i solen på altanen och har läst hela jämrans DN från pärm till pärm, utom sporten, och jag ska fan bli solbränd idag och kanske ta en biltur också, ja jävlar.

Irriterad. Så jävla irriterad. Kommer irritationen släppa om jag ser ”Hot Fuzz” klockan 13? Jag hoppas det.

Thees ees the good life, Stimpy

Sover

Sedan går LA hem. Vi går och lägger oss.

Senaste numret av Tara

Vegogrill med LA.

The Sopranos s06e13

C'est magnifique.

Här däremot.

Årsta är the dog's bollocks. Min syrra bor här. Jag gick till BVC i det här huset när jag var liten. I Folkets Hus (t v) var jag på bio första gången. Jag var två och ett halvt. Disneys "Djungelboken". Med pappa.

Åh vad fint

Här kommer vi säkert att trivas. Har någon någonsin sagt det om det här gudsförgätna huset i Solna?

Istället för museum

Det hela gick överstyr, det erkännes:
1. En vit skjorta (det fanns inga snygga byxor)
2. Fyra pocketböcker: Jonathan Safran Foer "Extremt högt och otroligt nära"; Marjaneh Bakhtaiari "Kalla det vad fan du vill", Jens Lapidus "Snabba Cash", Jenny Leeb "Grevgatan 22". En av de härr författarna jobbar på en mediebyrå inom samma koncern som jag. Ledtråd: Det är inte Jonathan Safran Foer.
3. DVD, "Casino Royale" (2006).
4. CD, Maia Hirasawa "Though, I'm Just Me"
5. Chips (vickning, Estrella)
6. Kudde och örngott. Sovkudde till soffan. Ska m a o kunna däcka i soffan utan att vakna upp med nackspärr.

Jag känner mig tom.

Kanske köper jag "Casino Royale" också

Eftersom min fritid på senare tid helt tycks gå ut på att konsumera och/eller äta, blev jag rätt nöjd med mig själv när jag på morgonen beslöt mig för att göra ett stärkande besök på Moderna Museet för att se utställningar av Robert Rauschenberg och William Kentridge. När TG i en MSN-konversation påpekade att museet stängde klockan 18 blev jag så nedstämd och besviken att jag kommer att bli tvungen att gå och köpa nya byxor och något gott till middag istället.

Pilgrim

”Kurt Vonnegut är död. Så kan det gå”. Får ett SMS av LA på väg till jobbet. Jag ler och gräms över att han hann före.

Idag nådde arbetsbördan nästan upp till den nivå jag är van vid, när en tävling skulle vara klar samtidigt som pressmeddelanden skulle ut samtidigt som en kritisk nyhet skulle ut samtidigt som tekniken krånglade. Under två ynka timmar var det som det ska vara; adrenalinnivån höjdes plötsligt och välkommet. Sedan var jag klar. Vi gick på lunch. Och nu är allt som vanligt igen.

Gårdagens ”Life on Mars” blev vare sig en besvikelse eller en positiv överraskning. Kanske något mittemellan. Kanske en hybrid. Kanske något helt eget. Nu ifrågasätter jag dock sanningshalten i ryktena kring Gene Hunts spin-offserie. Nog sagt.

You should see a doctor

Bästa användningen av Tom Waits I hope that I don't fall in love with you någonsin? Kom inte den 1973, förresten?

The long goodbye

Jag vill inte. Jag har total separationsångest. Ikväll måste jag ta avsked igen. Det har blivit dags att (för evigt?) ta farväl av Sam Tyler. "Life on Mars" har, enligt mig, inte haft enda riktigt svagt avsnitt på två säsonger. Det är först nu, när säcken ska knytas ihop, som jag börjar oroa mig. Tänk om det blir fel? Tänk om serien hoppar över hajen i slutminuterna.

Antingen vaknar Sam ut koman. Det är helt okej. Eller så blir läget kritiskt, och han dör. Det är helt okej. Eller så kommer han bada i ett vitt ljus, kliva genom en dörr, och befinna sig i dagens Manchester som om inget hade hänt. Det är inte okej.
Inte heller vill jag ha någon scen där Sam Tyler, i vaket tillstånd, stapplar ur sjukhussängen och släpar sig ner till stationen och upptäcker att Annie är hans chef. Jag vill att 1973 års Manchester ska vara Malkovich. Bara existera i Sams huvud.

Å andra sidan vet jag att det inte blir så.

**SPOILERVARNING EXTRAVAGANZA **
DCI Gene Hunt och Chris och Ray har fått en egen TV-serie, "Ashes to ashes", som förmodligen har premiär till hösten 2008 (eller var det 2007? Tror inte det...). Det betyder att Sam faktiskt rest tillbaka i tiden och fnulat runt, och förmodligen kommer ha ett och annat att förklara när han kliver in på polisstationen. För visst måste någon komma ihåg den där knäppe fan som envisades med sina noggranna förundersökningar, sina moderna förhörsmetoder och mänskliga sätt.

**SLUT PÅ SPOILERS**

Jag har t o m skjutit upp att titta på sista avsnittet till sent ikväll, bjöd ändamålsenligt in mig på middag hos ett par vänner. Jag VILL inte ta farväl av den där sunkiga, inrökta polisstationen, Hunts magnifika beiga rock eller Sams knarkiga drömmar.

I sommar ska jag till Manchester. Jag har redan kollat upp var de spelat in "Life On Mars", och tänker gå dit. Jag tänker se mig om och låtsas som om det är 1973.

Skalda pjäs, glo på garage: landet

Katt

Passar katt. Vi har sett Tennison och fattade redan i mitten av gårdagens avsnitt vem mördaren var. Sedan gick vi och lade oss. Katt lipade åt kameran när jag ville ta en bild av honom.

Pappan och musiken

”Är det här nåt du känner till?” frågar min farsa och sticker fram en LP-skiva framför ögonen på mig. Jag sitter i mitt rum på landet och läser en speltidning, och blickar ut över garaget, björkarna och de soliga fälten. Pappa tittar förväntansfullt på mig, och jag ser att det är en skiva med Gary U.S. Bonds, producerad av Steve van Zandt, med hela jävla E-Street Band som orkester, inklusive Bruce Springsteen. Har just tillbringat bilresan ner lyssnande på dem (det är en klyscha, men inget annat band passar så bra att lyssna på när man kör genom ett soligt Sörmland som Bruce Springsteen & The E Street Band). ”Bruce Springsteen är med”, säger pappa, och vi går ut i vardagsrummet och lyssnar. Det låter som förväntat väldigt mycket E Street. Clarence är Clarence, The Professor är The Professor, med allt vad det innebär. Som det ska vara. Första spåret är en duett med Bruce.

Gary U.S. Bonds låter som om någon fiffig person i Schweiz korsat John Fogerty med Rod Stewart i ett perverst genetiskt expriment, och det är mycket bra. Speciellt när trädgården mönstras av trädkronors gungande skuggor och man har sill, lax och ägg i magen. Pappa berättar att han har köpt femtio LP-skivor de senaste veckorna, han åker till Stadsmissionen i Liljeholmen efter jobbet och vittjar. En dag kan det vara helt tomt, för att dagen därpå vara fullt med skivor man vill ha, säger han. ”Jag köpte den här till dig”, säger pappa och plockar fram Michael Jacksons Bad. Han vet nog att jag redan har den, han var ju fanimig med för 22 år sedan när vi köpte den på Skivfönstret på Drottninggatan. Dessutom slutade jag lyssna på Michael Jackson typ 1994. Jag antar att han vet det också. Vi lyssnar på de två första spåren. Pappa frågar om ”I just can’t stop loving you” är bra, och jag säger, ”nej, nu räcker det, pappa”.

Pappas skivsamling på landet bara växer och växer. För ett år sedan stod här bara ett femtiotal skivor, idag är det säkert trehundra. Han har fyra Springsteenskivor; Darkness on The Edge Of Town, The River, Born in the USA, Tunnel of Love (”The River” är fortfarande plomberad och inplastad. Pappa har hört sig för, den är värd ett par hundra. Jag säger till honom att han borde öppna och lyssna på den, eller åtminstone låna mitt vinylexemplar - en skiva är ju hur som helst helt utan värde om man inte lyssnar på den). Han har en massa Dire Straits, Van Morrison, Orbison, Lundell, Fogerty och annat man kan tänka sig att en pappa skaffar på sig, som jazz, dansk pop, Elvis, klassiskt, men också en hel del otippade saker, som Sade, en stor samling Broadwayshowtunes (” från alla musikaler i världen”, hyperbolerar pappa) och U2. ”Gillar du U2?” frågar pappa och tar fram The Joshua Tree.

Pappa köper skivor på vinst och förlust, egentligen helt utan utskiljning, vilket blir smärtsamt uppenbart när han lägger på en skiva med någon anonym och bortglömd popsoulsångerska som låter värre än Kim Appleby under sin mest desperata soloperiod. Han tycker att det är prisvärt, skivor kostar bara ett par spänn på de loppisar han frekventerar över hela Sörmland. Jag ber honom byta skiva. Vi lyssnar på Barbara Hendricks ett tag, han är helt hänförd och sitter stilla i soffan och kliar sig i skägget. Han säger; ”Jag köpte en annan present till dig också”. Han försvinner ut i sovrummet och kommer tillbaka med en plastkasse. Den innehåller en tjock bunt Spider-Man från 2005. Jag har inte hjärta att säga att jag redan har dem. Jag säger ”tack så mycket, pappa”. Sedan sätter han på en skiva med instrumental calypso.

Två ögon röda

Ibland går flera månader i sträck utan att jag får något uträttat utom att gå till jobbet, om ens det, men så plötsligt kommer det ett par dagar där jag får för mig att ta tag i allting samtidigt. Tisdagen var en sådan dag. Skärtorsdagen blev ännu en.

05.00: Vaknar, fastän klockan är ställd på 06.00. Går upp, kokar kaffe, surfar, ser på nytt Lost, gör mig i ordning.
07.20: Tar bilen till Sätra och lämnar bilen på reparation.
08.10 Blir hämtad av taxi som tar mig till jobbet.
11.55: Blir hämtad av taxi efter halvdag som bestått av redigering och ett möte där jag lagt fram tankar om utvecklingen av ett projekt.
12.30: Hämtar bilen i Sätra. Pungar ut med 2.500.
13.00: Pumpar rullstolen på hjälpmedelscentralen i Fruängen.
13.15: Tankar och tvättar bilen.
13.45. Åker till Globen och köper en skjorta. Träffar Pet Sounds-Stefan som gör påsk och säger att det är knökfullt på ICA. Vi önskar varandra glad påsk. Träffar sedan Rocks-Stefan som säger att jag ser trött ut och frågar om jag ska vara ledig i påsk.
13.50: Jag är helt utpumpad och trött i kroppen. Går runt litet i Globen City och vilar.
14.30: Åker in till N.o1 och lämnar igen en film om en Stasiofficer som plötsligr drabbas av mänsklighet och konstnärlig skönhet, "De andras liv", rekommenderas varmt. Hyr av någon anledning "Rent". N:o1-Emilie säger att jag ser trött ut.
15.00: Åker till Vasastan för att träffa NP.
15.30: NP sluter upp på Lars Bengtsson där jag står och suktar efter en 65" Panasonic-TV. Vi fikar på Bönor & Bakat. Killen bakom disken frågar hur det är med mig och säger att jag ser trött ut. Jag har inte varit på B&B på säkert ett halvår, men det är kul att han bryr sig. NP instämmer; jag är rödögd och ser sliten ut.
17.00: Vi kommer på att vi ska gå på systemet, och tar det som är närmast hennes lgh, i korsningen Birger Jarlsgatan/Karlavägen. Jag köper något Amarone-tjosan för 175 spänn, har druckit det förut.
17.30. Åker till Globen igen för att handla. Lammentrecôte, vildsvsinssalami, Napoli-salami, potatisgratäng, sallad, torkad karl-johan till nästa veckas presumptiva risotto. Träffar en av mammas kompisar. Hon säger att jag ser trött ut. Mormor ringer. Hon ber mig komma förbi på påskafton innan jag åker till landet, så att jag kan få mitt påskägg. Å kära, kära mormor. Men just då står jag i charken. Jag försöker förklara för henne, men hon bara pratar på. Biträdet ler överseende. Min mormor fyller 87 i år.
18.45. Kommer hem. Korkar upp vinet, äter ett par skivor salami och väntar på att entrecôten ska nå rumstemperatur. Skriver ett lågintressant blogginlägg. Lägger upp ett par räkningar för betalning. Lyssnar på Kents förra för att gnälla in påsken. "Mannen i den vita hatten" fortfarande magnifik. Vanligtvis gillar jag inte ens Kent. Trots att jag har deras fullängdare. En gång intervjuade jag Kent i radio, det var för tio år sedan. Min programledarkollega glömde presentera mig, så när jag väl skulle ställa min första min första fråga blev Harri Mänty och Jocke Berg litet förvånade. True but not necessarily interesting story, för att citera Eddie Izzard.

Jag inser förstås att det här knappast är Herkules tio stordåd, men likförbannat känns det skönt att ha tvättat bilen så att den åtminstone från utsidan är representativ, Och min färddator funkar igen.

Skål. Jag börjar fyllna till litet. Kanske borde leta reda på mina nödcigg och skriva hela kvällen.

Sex saker jag en gång romantiserat, men nu ser krasst på

1) Bilfärder till småborgerliga resmål såsom slott, utställningshallar i pastoral miljö och/eller Djurgården. En gång i tiden tyckte jag att det var det finaste som fanns, att sätta sig i bilen med en god vän eller någon form av flickvän och åka och titta på glas eller gamla möbler. Det var någonting i själva resan, färden längs en dammig landsväg, men också att komma fram, att andäktigt spatsera genom utställningshallar, att köpa en dyr kopp kaffe i fiket efteråt. Nu känns tanken på en sådan resa som onödig och jobbig. Man inser snabbt att utställningsobjekten är skit, att konstnären är en prettopajas, och att kaffet stått på kokplattan hela förmiddagen. Och att ens sällskap antingen fryser, är kissnödigt eller hungrigt hela tiden.

2. Ensamma kvällspromenader. Det kan vara skönt att vandra runt på Söder med hörlurar efter maten, ungefär vid den tidpunkt då folk köar utanför biograferna eller tar in en varmrätt. Det brukar i regel sluta med att man efter ett tag inser hur meningslöst det är att bara gå runt runt, medan man bara blir allt tröttare och tröttare. Oundvikligen befinner man sig vid Mariatorget när man inser att man inte orkar gå tillbaka och är tvungen att ta en taxi de 1500 metrarna hem.

3. Högskolestudier. Man kliver in på uppropet helt inställd på ett nytt liv, ett liv som ska lyfta en ur ungdomen och in i vuxenvärlden - man ska bli en Tänkande Människa, man ska börja se Hur Det Hela Hänger Ihop. Det dröjer dock inte många veckor innan man inser att det man pluggar är helt meningslöst, och att de läroböcker man läser är skrivna ur ett mycket snävt perspektiv, förmodligen av en forskare med mycket begränsad erfarenhet av det riktiga livet, som använt sig av respondenter som är den sortens människor som gärna besvarar enkäter från forskare. Man super ner sig på vardagar och står och trängs på kåren, man lever på lån som man sedan måste betala tills den dag man dör, och man känner skuld, skuld, skuld.

4. Skaldande sent på kvällen med ett paket cigg, en flaska vin och tre sexor whisky. När man satt sig ner vid skrivbordet, korkat upp vinet, tagit på sig hörlurar, dragit ur ethernetsladden och tänt den första ciggen, känns allt perfekt. Man är Hemingway, Kerouac, Bukowski och Wilde i ett. Man skriver frenetiskt, tömmer vinflaskan, fyller askfatet och skriver fem sidor undermålig och krystad prosa. Man går och lägger sig klockan tre, nöjd, uppspelt och aspackad. Sedan vaknar man upp klockan sex med bultande hjärta och sprängande bakfylla och kan inte somna om. Resten av dagen blir letargisk, och det man skrev kvällen innan är lik förbannat tvunget att revideras. Idag har jag sedan länge slutat röka, och skriver mest på helgförmiddagar.

5. Publikt firande av Morrisseys födelsedag. En gång i tiden såg jag verkligen fram emot den 22 maj, då man fick stå i en bar och tjoa med höjd näve, sjunga med tillsammans med hundratals andra glansögda Mozfans som man aldrig såg annars. En känsla av gemenskap och förbrödring, en chans att se in i ögonen på människor som kände som en själv. Men sist jag var på Mozkalas stod jag med ansiktet upptryckt i Stefan Malmqvists armhåla, och kunde inte röra mig en kvadratcentimeter åt något håll.

6. Killgänget. Vi är fem killar som växte upp tillsammans. Först var det fotboll och trädklättring och sakletande, Star Warsgubbar och burkpantande, sedan blev det utgång på 18-årsställen och inpräntande av sociala umgängeskoder, tjejfummel och nattliga bilfärder. Sedan blev det campingresor till Tyskland, tentaöl, budgetmiddagar i Vasastan. Nu är det ut med båten, parmiddagar, 30-årsfester och barnvagnsfika i Rosendals trädgårdar. Under tjugo års tid har vi tillsammans gjort allt sådant som förväntats av en, hållit varandra sällskap genom slentrianlivet. Idag ses vi sällan alla tillsammans, svårt med fruar och och chefsjobb och deadlines och tjänsteresor, och när vi ses skakar vi hand med varandra.´Jag har åtminstone sju vänner jag hellre umgås med, som jag har mer gemensamt med. Visst skulle jag gladeligen ta en kula i magen för alla de här killarna, men mycket mer än så är det inte.

Det finns naturligtvis mycket mer jag en gång romantiserat, men det här räcker för nu.

Fridas nattlampor

Det har varit en spännande dag för pressmeddelanden idag kan jag lova. TV4 stoltserar litet med att Carolina Gynning och Carina Berg ska piska upp folkmassorna som programledare för säsongens Idol, Kanal 5 går ut med ett antal spännande inköp, och hej, där kom en inbjudan till en pressvisning på Berns av TV4:s nya sitcomsatsning. Hejkomåhjälpmä. Rena Rama Rolf? En fyra för tre? Vi har inte glömt, TV4. Vi kommer aldrig att glömma.

Kul förresten att få Carolina Gynning upptryckt i fejan när man rödgråten stapplar ut från en misslyckad audition där man just blivit skrattad i ansiktet av en kvinna med en pärla mellan ögonen och två skalliga passiv-aggressiva män.

Kanal 5 har köpt in Friday Night Lights och Psych, och det är bara att gratulera. Canal+ har köpt in The Black Donnellys, och det ju litet kul, eftersom den serien är nerlagd. I likhet med Day Break, ett annat av Kanal 5:s inköp. Den serien fick dock något av ett (om än något rumphugget) slut, men The Black Donnellys slutade väl rätt tvärt, av vad jag har läst mig till.

En annan serie jag skulle avråda Sveriges inköpschefer ifrån är Jeff Goldblums Raines. Jag har bara sett två avsnitt, men skönjer redan en nedläggning på horisonten.

I Kanal 5:s pressrelease döper Tryckfelsnisse om den amerikanska fotbollsserien till ”Fridas Night Lights”. Det är litet roligt. Å andra sidan särskrev jag själv Roomservice alldeles nyss, så what goes around comes around.

Idag ska jag tvätta bilen och återuppta min gamla vana att köra runt, runt, runt i stan, helt utan mål. FM-sändaren var dock inget vidare.

Jag köpte även en pläd till soffan

Mitt motto har länge varit "Varför skjuta upp till imorgon det du kan slingra dig ur idag", vilket naturligtvis föranlett till mycket dumheter. Idag var dock en dag jag blev av med många saker som jag tänkt göra under lång, lång tid.

1) Besiktigat bilen. Uppskjutet: 1 månad. Vaknade upp imorse och tänkte, "nej, idag ska jag besiktiga bilen". Bokade direkt på bilbesiktningens hemsida och fick tid i Sätra 16.40.
2) Kollat upp jordfelet på bilen. Uppskjutet: 9 månader. Mitt bakljus och min färddator har krånglat under en lång tid. Har tid på verkstaden torsdag kl. 8.00. Dyrt, men helt klart värt det.
3) Inköp av FM-sändare till iPoden. Uppskjutet: 13 månader. Äntligen kan jag lyssna på min iPod under resorna till landet.
4) Inköp av Rockstars "Table Tennis" till Xbox 360. Uppskjutet: 5 månader. Nu är det pingis som gäller hela kvällen för mig.

På något sätt känner jag mig fri.

Välkommen hem, Will

Will Ferrell ska flytta till Sverige permanent. Hans fru kommer ju härifrån, och Ferrell har i många intervjuer sagt hur mycket han gillar att vara i Sverige. När han var här sist sågs han träna skridskor på Bromm IP inför "Blades of Glory", som nu är aktuell i USA. Läste någonstans att Ferrell sagt: "Stellan Skarsgård bor ju kvar i Stockholm, och åker till location när det är dags att göra film. Låter skönt, det vill jag också göra." Vi ses på Restaurang Tung Fat på Ulvsundavägen, Will! Vi kan dra ett par friterade bananer. Det skulle vara kul att se Will Ferrell hämta sina grabbar Magnus och Mattias efter bandyn. Här kanske han göra verklighet av sin roll i "Kicking and Screaming" och blev kotfeinstinn fotbollsfarsa. Tänk att se Will Ferrell stå och gapa en mulen söndagförmiddag på IP när Brommapojkarnas 04:or möter EBK hemma.

Igår blev det konsumtion tillsammans med SL och JL. Det blev tre skivor på Pet Sounds, ett San∂manalbum på Alvglans, och en soffa på inneboende. Den är lagom stor och litet lila. Det blev ingen divan heller. Det skulle inte funka särskilt bra i min lgh i alla fall. Inget gör så gott för själen som att impulsköpa dyra saker.