Dubbelmickey med morfar

Den underligaste filmen som jag och min morfar såg tillsammans var förmodligen Johnny Handsome. Antingen den eller Harley Davidson & The Marlboro Man. Varför jag tvingade med honom på dåliga Mickey Rourke-filmer vet jag inte. Det blev nog bara så. Nu ska jag dock gå och se Hellboy II med Mickey Rourkes andebroder, Ron Perlman. Bra så.

Hejdå

”Han sade att han behövde raka sig”, hör jag pappa säga bakom ryggen. Jag stirrar ut över Årstaviken. ”Han hade ju fått ganska långt vitt skägg under de här veckorna. Så jag tog med mig trimmer och rakapparat och rakade honom igår kväll. Han blev så glad.”

Det där är ju inte morfar, tänker jag när jag blir ensam i det lilla instängda rummet. Någon har byggt ett monument i plast över min morfar i den där sjukhussängen. Det som ligger där är högst olevande. Det står ett ljus på ett bord vid sängen som jag tänder. Sedan skriker jag rakt ut.

Inga fler anakronistiska referenser från och med nu

En produktionsledare går förbi.
JAG: Ey Paco!
PRODUKTIONSLEDAREN: Mäh! Jag jobbar ju inte ens med dig nu!
JAG: Får man inte hälsa längre?
PRODUKTIONSLEDAREN: Vad sade du?
JAG: ... Ey Paco.
PRODUKTIONSLEDAREN: ... Jaha. Jag trodde du sade "fuck off"!
JAG: Nu blev det väldigt dålig stämning. Jag går hem nu.

MDDKDVTU?

”Men det där kan du väl träna upp?” är i likhet med ”Vad duktig du är!” en av mina favoritkommentarer. Båda yttras oftast i alla största välmening, men är så bisarra och avslöjar så mycket okunnighet att det mest av allt är roligt. Senast jag hörde ”Men det där kan du väl träna upp?” var i Lissabon när jag var tvungen klättra in i en turistbuss, eftersom det inte fanns någon lift. Jag förklarade för någon att jag inte har någon bålstabilitet, eftersom jag saknar de flesta viktiga muskelgrupper, då en kollega drämde till med ”MDDKDVTU”, som jag föredrar att kalla det. Jovisst, asshat, förlamning uppstår egentligen när man är för lat för att skaffa gymkort. Om jag bara orkade släpa mig iväg de till den där spinningklassen jag tänkt ta de senaste trettio åren så skulle jag väl kuta San Fransisco Marathon lagom till nästa år. Dumb motherfucker.

Markus har fel

Haha! Dave och Berry! Haha!

Av någon anledning känner jag ett underligt lugn lägga sig över mig när jag ser R logga in på MSN.

What might have been lost

Justin Vernon verkar genuint glad över det gensvar han får av en lyckorusig Bernspublik när han kliver av scenen. Han knäpper händerna i brösthöjd och skakar dem, böjer huvudet och vinkar sedan. Det är uppfriskande. Inga slentriantack, inga obligatoriska ”thank you Stockholm, we love you”, utan bara en uppriktig och förvånad tacksamhet över hur bra det har gått, hur vacker lokalen är och hur väl kommunikationen med publiken har fungerat. Det var inget långt set han körde, Justin Vernon, Bon Iver har bara gett ut en skiva, en kort skiva dessutom, och innan de kör igång med ”For Emma” säger Vernon att de nu spelat alla låtar de kan.

Jag har suttit till höger om scenen bakom ett rep, och det är en riktigt, riktigt bra plats för att beskåda Vernons långa, otympliga kropp utföra allehanda krumbukter. Oftast sitter han dock still, med ryggen lätt krökt. Under ”re: stacks” är han ensam på scen, och det är knäpptyst (sånär på när ett glas faller i golvet och krossas bakom baren). Det är mycket vackert. Det är det faktiskt från start till slut. TG säger att han önskar att de kört hela setlistan ett varv till. Jag säger att jag nog inte behöver gå på någon mer konsert nu. När jag släpper av TG utanför hans hus säger han: ”Ja, vi ses väl, eller…?” ”Nej, jag tror det är bra så”, säger jag. ”Vi kommer ändå inte kunna toppa det här”.

Lapping lakes like leary loons

Jaså, Bon Iver var ikväll! Om jag inte hade skådat postern utanför Konserthuset på väg till jobbet hade jag väl glad i hågen gått iväg till Kinakrogen och druckit fulpints med LA och mottagit ett irro-sms av TG framåt åttablecket. Jag har inte förberett mig alls, trodde det var på fredag av någon anledning. Vanligtvis behöver jag ett par dagar på mig till förberedelse, annars går konserten mig förbi. Jag har suttit och stirrat blankt på både Bob Dylan och The Cure för att jag inte varit i stämning alls. Inför R.E.M. häromveckan lyckades jag uppbåda tillräckligt med pepp för att kunna gå hem glad. Men det värsta exemplet var när Moz var här sist. Jag vet inte riktigt vad det var. Men konserten liksom bara gled rakt igenom mig. Det skulle vara synd om Bon Iver gick samma dystra öde till mötes. I värsta fall får jag väl skjuta en hjort och hugga ved för att komma i stämning.

Adaptation

REDAKTÖREN: Varför har du inte skickat in något på tre månader?
JAG: Men jag har ju inte fått några uppdrag… Jag trodde du hatade min senaste krönika, och att det var därför du var så kort i tonen när vi sågs på Street. Så jag tänkte att du inte ville veta av mig längre.
REDAKTÖREN: …
JAG: Du måste förstå att jag främst drivs av skam och skuld.
REDAKTÖREN: …
JAG: Okej, vad vill du ha?
REDAKTÖREN: Ge mig tvåtusen tecken om lokaltrafiken.
JAG: Okej.
REDAKTÖREN: Om du har fler grejer att skicka, så gör det. Vi har ju suttit och väntat på att du ska höra av dig. Vi trodde bara att du hade stressigt på jobbet.
JAG: Jag har ju tusentals förslag! Jag skickar en sammanfattning. Förlåt det där jag sade om skam och skuld, jag håller på att tända av voltaren.
REDAKTÖREN: …
JAG: Men då skickar jag den där sammanfattningen då. Hej då.

"My kidneys, my kidneys, my kidneys! My poor kidneys!"

Jag har haft yrsel sedan förra fredagen. En kollega har sagt att det är för att han drämde till mig på käften när jag kom tillbaka till hotellet i Lissabon efter att ha druckit en liter sprit och var odräglig och ramlade av sängen, men nu börjar jag förstå vad anledningen egentligen är: Mitt långvariga voltaren(miss)bruk. Egentligen ska man ju bara köra voltaren i fem dagar, men jag har nog kört voltaren i en månad på grund av smärta både litet här och där. Jag glömde bort det. Jag läser sällan bipacksedlar. Så nu måste jag försöka tända av voltaren och undersöka vad jag måste göra nu. Förslag från mina kolleger:
1) Dialys i en månad.
2) Åka till samma klinik som Keith Richards och byta blod.
3) Ättestupan.

Medan vi grubblar vidare på det kan vi ju lyssna på The Amazing SWE, eftersom det faktiskt är höst.

Do we look like the kind of store that sells "I Just Called to Say I Love You"? Go to the mall.

I bokhandeln, Globen City Shopping, fredag em:
STEELWHEELS: Det verkar vara väldigt många medelålders boråsare här idag, och det gör mig illa till mods.
EXPEDIT: Stevie Wonder ska spela på Globen, visste du inte det? Och så är det TV-Pucken.
STEELWHEELS: Det förklarar saken. Jag måste nog gå hem nu.

"Dance, Colin! Dance! Dance!"

Stora E lägger Lilla E på rygg på golvet. Vi ser andäktigt på. Lilla E sprattlar förtvivlat på benen under tystnad. Därefter händer det. Hon rullar över på mage. Stora E jublar. Jag jublar. Mamma jublar. Mormor jublar. Lilla Es pappa jublar.

”Gör det igen! Gör det igen!”

Stora E lägger Lilla E på rygg igen. Hon sprattlar med benen och rullar över på mage.

”Gör det igen! Gör det igen!”

Och så där håller vi på i tjugo minuter tills det brister för Lilla E och hon börjar gråta.

Höstporrade som fan igår. Stickad tröja, manchesterbyxor, läderjacka, Tretornspjuck. Beth Ortons ”Daybreaker” i bilstereon och 222:an ut till Lännersta och Boo Trädgård. Stå och huttra på ett lerigt fält och kolla på loppis, köpa en fickplunta för fem pix, krama snoriga barn, äta en ciabatta på handelsträdgården, det allra sista av sommaren sipprar ner i viken, barn i stövlar på bryggan, solkiga hängmattor kvar mellan träden och 50% på utekrukor, och njut av de sista sommarväxterna. Avlövning, dunvästar, rödkindade trettonåringar. Gulnande fält. Hem till mamma och äta kaka och bulle. Hem och steka kantareller, både tratt och vanliga. Fem avsnitt av Six Feet Under. Gatorna spolas rena klockan 23. Ändå är rännstenen full av löv nästa morgon.

Jag har stått på stationen i behov av utbildning i regnet.

Det var förhandslyssning på Oasis nya skiva igår på Pet Sounds. Jag var inte där. Eller, jag satt i baren däruppe och sörplade Anchor Steam. Det hela hölls i av Stefan, som tidigare jobbade på Rocks i Globen innan den lades ner. Han hade en liknande tillställning inför förra skivan, fast på Mondo.

”Men är den något bra då, skivan?” frågar jag. ”Jao, den var bra… Inga hittar kanske.” ”Men några singlar fanns det väl ändå?” ”Tre kanske. ” ”Men den var bra…?” ”Ja… Nu ska jag gå och dricka skivbolagsöl, hejdå.” Jag önskar han varit litet mer entusiastisk. Inte för att jag tror att den är bra, skivan, men man vill ändå Oasis väl. Man vill att det ska vara bra, för gamla tider skull, även om man knappt orkar engagera sig. Det är som med Bajen, liksom.

Vill gå hem

Vi ska ha kundfest. Det känns litet grann som jag kommer göra en riktigt halvhjärtad insats. Jag hatar mingel. Med eftertryck. Jag vill gå hem och se på Six Feet Under säsong 1 istället. Jag tar en öl. Eller två. Gnager på ett par snittar. Sedan får det vara bra.

Har ni hört den förut?

JK: Det var en norsk, en tysk och Bellman som...
STEELWHEELS: Woah woah woah... Vänta litet, vasaru?
JK: Det var en norsk, en tysk och Bellman som...
STEELWHEELS: Nej, det går inte.
JK: Varför inte?
STEELWHEELS: Man kan ju inte ha en norsk och Bellman i samma skämt. Antingen berättar man ett Bellmanskämt, eller så berättar man ett norgeskämt. Poängen är ju att det antingen är norsken eller Bellman som gör något puckat. Annars blir det tårta på tårta.
JK: Så det var Kålle, Ada och Bellman…
STEELWHEELS: Nej, det går inte heller.
JK: Nej, det blir väl för roligt…
STEELWHEELS: … Ja, så kan man väl se det.

Fuck you very much, Färdtjänsten

Förstoppad och hemorrojdskovig står jag vid bagagebandet i Terminal 2 och ringer till färdtjänst. Jag har nyligen landat och känner mig yr, omtumlad och frusen. Jag ber dem hämta mig utanför Terminal 2, vid Ankommande. Inga problem, får jag höra av tjejen i beställningen, den kommer halv fyra. Jag tar farväl av mina kompisar, som trycker in sig i vanliga taxibilar och virvlar hemåt. De frågar om jag ska dela taxi med dem, men jag säger att det inte är några problem, jag tar färdtjänst. Den egentliga anledningen är att jag verkligen behöver få vara för mig själv.

Så jag slår mig ner och väntar. I fyrtio minuter väntar jag. Sedan ringer jag resegarantin, som frågar om jag är på Vasaplan. ”Varför skulle jag vara på Vasaplan”, säger jag, ”jag hade ju beställt upphämtning på Arlanda.” ”Vi hämtar inte på Arlanda längre,” berättar resegarantin. ”Man måste åka till Vasaplan med Arlanda Express, där man hämtas med bil.” Jag frågar varför. De säger att de inte vet, men sådana är reglerna, så det finns ingen anledning att höja rösten. ”Det gör det visst det,” säger jag. ”Hur fan kan ni säga att ni ska komma och hämta mig vid Terminal 2 när ni egentligen inte gör det?” Resegarantin säger att det låter jättekonstigt, och jag säger att jag skiter i det här, det är förödmjukande och inte värdigt, och avbokar hela jävla färdtjänstgrejen. Det är inget synd om mig, jag kan bära mitt bagage i knäet, men tänk om jag varit ett huvud i en permobil utan assistent, som ju så många är? Jag kände en gång ett permohuve. Han hette Micke och vi var bra polare ända tills jag kallade honom för dvärgjävel när jag drog i mig ett par screwdrivers för mycket på Hard Rock Cafe (jag var sjutton bast). Han är död nu, har jag för mig.

Anyhoo.

Jag tar resväskan i knäet och slänger min man-purse över. Går ner till Arlanda Express och köper biljett. Tåget går snabbt. Jag frågar konduktören hur det funkar med färdtjänst på Arlanda Express. Hon säger att det kostar sjutti pix, och att mitt färdtjänstkonto kommer debiteras. Biljetten jag köpt kunde jag lämna tillbaka i biljettluckan på centralen för att få pengarna tillbaka. Mycket bra. Jag åker hem med tunnelbanan. Ganska bökigt. Men jag klarar det, eftersom jag är awesome. Men jag tänker på alla permohuven. Hur funkar det egentligen på Färdtjänsten? Hur tänkte de, liksom?

Saker jag sagt

Någon har filmat mig med en kamera där jag kläcker ur mig följande visdomsord samtidigt som jag gräver i plånboken efter pengar för att köpa mer sprit.

"Han har druckit fem caprihinhas, jag har druckit fyra caprihinhas, men det är ingen som vet vad det betyder."

"Anledningen till att man blir så full är att man inte vet hur mycket det kostar."

Obestridlig logik.

Obregado, senhor!

Jag har varit på semester, och jag är tröttare idag än jag varit på väldigt, väldigt länge. Lissabon är stad som till stor del består av backar och kullersten, vilka är två av den rullstolsburnes största fiender. Jag fick åka en hel del taxi, men det var så jävla billigt att det nästan bara var roligt.

Saker som jag insett under den här resan:
1) Filindelningen på de lissabonska vägarna är något som man inte behöver respektera
2) Man kan, men bör inte, dricka två öl, ett glas vitt, fem caipirinhas och en sexa whisky inom loppet av två timmar
3) Det kostar sextio spänn att åka taxi två mil
4) Många av handikapptoaletterna står på piedestaler för att göra även tarmtömning till ett äventyr
5) Super Bock är även ett populärt ölmärke
6) Amazing Grace kan framföras på jazzflöjt mitt i natten, gärna ur högtalare placerade direkt utanför hotellrummet
7) Det finns ett stort antal fiskar på Oceaneria. Även psykiskt störda uttrar och pingviner som slåss med hajar
8) Jag är fortfarande rädd för sjöodjur
9) Man kan äta åtminstone tolv djurarter under en enda måltid
10) Sillisdunkar är omåttligt populärt
11) Fiskrestaurangernas lägstanivår är väldigt hög
12) Marizas nya skiva går åt som smör i solsken

Warum ist das Kind im Flüghafen?

Det värsta man kan säga till en rullstolsburen person? Jävla CP? Nej. Krympling? Nej. Det absolut värsta man kan säga till en person i rullstol är ”vad duktig du är!” I alla fall i vardagssituationer. Idag kom jag in på kontoret med min resväska i knäet, och en projektledare utbrister ”vad duktig du är som bär resväskan själv!” Hon är ganska ny. De kolleger som befann sig i närheten stelnade till. Att säga till mig att jag är duktig är som att säga till Marty McFly att han är feg. Folk trodde att jag skulle släppa lös den jävla vreden, men det hela slutade med att situationen desarmerades av en annan kollega som med babyröst jollrade: ”jaa, Steelwheels, du är så duktig, så duktig, du!”, varpå alla föll in: ”ja duktiga, duktiga Steelwheels!” Jag flinade och sade, ”Och så har jag knutit slipsen alldeles själv också”.

Anywho. Varit uppe sedan 5.30. Hällt över schampoo i små flaskor. Vikt skjortor oklanderligt. Jag har suited up. Avföringen är fast och fin. Nu kör vi kör vi!

Det har varit en hård vår

När jag fick reda på att vi skulle åka till Portugal var min första fråga: ”Finns det KFC i Portugal?” Svaret var lyckligtvis ja. Så jag räknar med att till fredag lunch sitta med kycklingflott utsmetat över hela ansiktet. Kommer bli fint. Nu laddar vi med att lyssna på Fados. Jag gillar Fado, och speciellt gillar jag Mariza. Jag såg henne på Chinateatern för några år sedan, tillsammans med min teatergrupp. Otrolig röst, otrolig utstrålning. Här är "Primavera".

Past in present

Trycker en svettig kebab på Kebabkungen på Sveavägen med NP efter jobbet. Det regnar och är mörkt, trots att klockan bara är strax innan sex. Vi är båda småförkylda och genomfrusna. NP berättar att hon ska på trettioårsfest i helgen och att hon tillsammans med tre kompisar måste köpa någon slags present, men att det är oklart om en av de kompisarna kan gå på kalaset. Kompisen har bett att få vara med på presenten i alla fall. NP frågar mig hur jag ser på saken. Jag har i likhet med många ganska stor erfarenhet av de problem som kan uppstå att köpa in sig på presenter. Jag förklarar reglerna för henne.

Det finns olika krav och kriterier som måste uppfyllas om man ska kunna köpa in sig på och ta åt sig äran av en present.
1) Man måste ha som intention att närvara vid överlämningen av presenten.
2) Man måste bidra med idéer och tankar kring vad som kan vara lämpligt att överlämna
3) Man måste kunna betala sin del inom loppet av två (2) veckor efter det att presenten inhandlats

Om man inte kan närvara vid överlämningen av presenten är dessa skäl giltiga:
1) Sjukdom/död av den egna personen
2) Vård av barn, förälder, syskon eller mor- eller farförälder man har en nära relation till
3) Ett oförutsett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tag i det genast
4) En oförutsedd lösning på ett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tillfället i akt
5) Allvarliga sjukdomsfall/dödsfall inom nära vänkrets
6) Man han hamnar i öppen konflikt med mottagaren av presenten efter det att presenten inköpts

Dessa skäl är inte giltiga*:
1) Man skulle ursprungligen vara vid överlämningen, men har ingen lust längre
2) Man är för bakfull för att närvara
3) Något roligare har dykt upp som man hellre vill göra
4) Man glömmer bort att man skulle närvara
5) Man orkar inte
6) Man har av en olyckshändelse dubbelbokat
7) Man ertappas med att frånvara av ett icke godtagbart skäl när man ursprungligen angett ett godtagbart skäl

NP tackar mig för mina råd och ber mig skriva ner dem så hon kan skriva ut dem och ha redo i sin kalender. Hon ber mig följa med till NK och kolla på present. Jag avböjer och går istället hem och sammanställer den här listan.

Jag har själv en lång och brokig historia av att ha brutit mot någon/alla av dessa regler. Det är litet därför jag nu sammanställt dem på det här sättet. Så att jag kan söka bot och bättring.

* Om presenten redan inköpts i god tro måste man stå för sin del i alla fall. Däremot får man inte ta åt sig äran.

Autentisk dialog från jobbet

COPYWRITER: Tjena påre. Ska du ha mer vin?
STEELWHEELS: Ja, vafan, gärna. Fan jag hatar när det kommer in en massa jalla jalla klockan fyra på en fredag eftermiddag.
---
VD: Var är alla chipsen? Har ni redan ätit upp dem?
STEELWHEELS: Jag tror att de tog in dem i pingisrummet.

Muren har inte riktigt fallit på Mäster Samuelsgatan ännu

Trots de idoga renoveringarna och uppfräschningarna av Åhléns City de senaste åren har det ändå stannat kvar en känsla av gamla hederliga DDR-Sverige i form av den ändå ganska nya speakerrösten i hissarna. ”Våning tre – förd flår”, säger den snustorraste kvinnorösten i världshistorien. Vi pratar om en röst som härstammar djupt inifrån det mörkaste innandömet av den mest tillknäppta, panelhöniga russingumma som någonsin stämplat ”nekad” på någons socialbidragsansökan.

Jag begär inte att de fixar någon avancerad AI-lösning, som typ hissarna i Liftarens Guide Till Galaxen, som kunde se in i framtiden och resa i sidled, men kan de åtminstone inte hitta en kvinna som kan läsa upp våningsnumren utan att låta som om hon samtidigt sitter längst ner i en brunn, täckt av bin?

Gick och kollade på skor, vilket alltid gör mig glad, och testade den där moisturizern som Matthew Fox lånat ut sitt ansikte till. Tänkte: ”Så det är alltså såhär Matthew Fox luktar. Mmm… Musty!”

Sedan köpte jag en present till Palten, som fyllde ett igår.

Legen... Wait for it... Dary.

Jag står alldeles utanför spärrarna och gräver i min man-purse efter en tiokrona för att köpa en macka med brie och salami när hon seglar upp för rulltrappan med blicken fäst i marken. Hon ser upp på mig och tappar fattningen. Hon ler, men inte överraskat, utan mer som om hon väntat sig det här. Jag hade verkligen inte en aning om att jag skulle springa på henne idag också, men there it is. Vi utbyter puss och kram och går mot utgången.

”Jag är så trött idag”, säger R, hon ser faktiskt rätt trött ut. ”Jag kan inte ens prata. Förlåt.”
”Inte jag! Jag är pigg som en mört”, utbrister jag ystert. ”Jag har varit vaken sedan klockan sex!”

Jag har kavaj, svart skjorta, slips och kritstrecksrandiga byxor och har suited up för att det var en sådan dag där det känns bra att suit up på. Jag har dessutom sett tre avsnitt av How I Met Your Mother på morgonen, så jag är upplagd för skojiga sitcomsituationer som denna.

Vi tar rulltrappan upp och hinner inte prata så mycket mer innan vi är framme vid hennes jobb. Men det är roligt och breezy och vi pussas hejdå, och sedan går jag till jobbet där folk propsar på att jag ska sjunga ”Beds are Burning” med Cartmans röst.

Jag hade slagit det jag och R pratade om i somras ur hågen, att det var ödet att vi sprang på varandra så ofta – så ofta att hon till slut frågade ut mig på en dejt, men nu är det nästan så att jag börjar tro på det igen. Jag vet inte hur detta kommer sluta. Må chipsen falla där de vill. Jag är redo.

It takes a train to cry

SL ringer och vill prata om något ganska allvarligt på eftermiddagen, när stämningen på kontoret är uppsluppen och vi skickar filmer till varandra där folk sitter på kopieringsaparater så att de går sönder, och länkar till bisarra annonser på blocket. Precis när SL ber mig att ta ställning till ett dilemma får jag den här länken. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och kan inte sluta. Jag får försöka övertyga SL om att jag inte skrattar åt henne. Det gör det ännu roligare. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och där sitter SL i andra änden med ett problem som jag inte kan ta ställning till.

Hela livet blev en helg

Alldeles nyss sade jag till mina kolleger, på fullaste allvar, "den du med smör på" om Veronica Maggio.

Does the body rule the mind, or the does mind rule the body? I don't know.

När jag stirrade in i mig själv i spegeln medan jag ansade polisongerna imorse slogs jag av en plötslig och mycket stark känsla: Jag skulle träffa på R idag. Vanligtvis ägnar jag bara henne en ganska flyktig tanke på väg till tunnelbanan, chansen att springa på henne på väg till jobbet är ganska stor, det var ju så vi träffades, men just den här känslan var så stark att det kändes mer som ett faktum än något annat.

On with the jeans, the jacket and the shirt. De tre första tågen som anlände till stationen var litet för fulla för att jag skulle tycka att det var roligt, men det tredje var halvtomt. Hittills ingen R. Jag korsade armarna och väntade. Svalde en Voltaren. Kom fram. Klev av. Åkte hissen upp till biljetthallen. Klev ur. Knack på axeln. Jag vände mig långsamt, som i en skräckfilm.

R.

Det var R. Hennes hår var långt och brunt. Tidigare har hon haft rödblont. Hon var mycket vacker och klädd i kontorskläder. Vi kramades länge, hon tryckte läpparna mot min kind. Jag hade planerat det här ögonblicket i flera veckor, att jag skulle vara hård och avståndstagande och reserverad, men jag kände ögonblickligen att allt det där bara rann ur mig. Klandra mig inte; om ni såg henne skulle ni förstå – hon har ett väldigt avväpnande leende. Och hennes crazy eyes. Hennes crazy eyes.

”Du kommer inte tro mig”, säger R, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen”.

”Du kommer inte tro mig”, säger jag, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen också”.

(”Och hela kvällen innan”, tänker min Dark Passenger. ”Och större delen av min konvalescens”. Men inget jävla trånande, mest tankar om att måste ha varit galen om jag trodde att det verkligen skulle kunna funka mellan oss, ofta följt av ett galet kacklande skratt.)

Jag följde med henne till hennes jobb medan hon rökte en cigarett och berättade om hur hon haft det under de senaste veckorna. Hon visade mig ärret. Hon sparkade lätt mot min fotplatta, och jag sparkade mot hennes boots. Vi stod i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen och fånlog och stirrade in i varandras ögon, och även om jag gjorde allt det här kunde jag fortfarande förstå att det här var fel, och att jag hade gått vidare och att jag skulle skita i henne. Men hennes crazy eyes.

Hittade en mingelbild av henne igår, där hon agerar kuttersmycke åt en svensk B-skådespelare som jag känner sedan tidigare. Tydligen hade han propsat på att det skulle stå att hon var hans flickvän, vilket gjort henne förbannad och gjort att hon brutit med honom. Det är annars en mycket fin bild, på vilken hon ser ut som Bryce Dallas Howard hade gjort om hon hade fått spela Mary Jane Watson i Spider-Man, och där är hennes crazy eyes mycket tydliga.

Så vi stod i den där jävla korsningen ett tag och pratade. Sakta började mitt vansinne släppa och verkligheten kom tillbaka, ungefär som när man hukar bakom ett betongblock i Call of Duty 4 och väntar på att heala. ”Hon har en skruv lös”, tänkte jag medan hon pratade om hur hon hade på jobbet och att hon levde som en eremit och hade ont i magen och var svullen och jävlig. ”Det kommer aldrig att funka”.

”Kan du inte maila mig från jobbet”, säger hon. ”Jag kan inte MSN:a, min chef sitter precis bredvid”. ”Vad är det för jävla IT-policy ni har”, säger jag och hon rycker på axlarna. Vi kramas, hon trycker sina läppar snäppet för nära min mun för att jag ska tycka det är okej, och sedan säger vi hejdå och hon stolpar iväg. Jag ser efter henne ett par ögonblick innan jag går åt motsatt håll.

Jag har fortfarande inte mailat henne. Vet inte om jag ska. Är jag redo för en vända till? Funderar på att helt enkelt bara skriva. ”Hej! Mail enl. ök. Vänligen, Steelwheels”.

You can't take a picture of this. It's already gone.

Under min Michael C. Hall-temahelg har jag lärt mig följande: Dexter in The Dark är en riktigt dålig roman och en riktig besvikelse. Jag hade runt 39 graders feber när jag läste den, och feber brukar vanligtvis göra mig mindre kritiskt inställd. Men vilken jävla sörja! Lyckligtvis lever ju TV-serien och böckerna separata liv, och jag vet att säsong 3 (börjar den 28 september i staterna) kommer handla om helt andra saker än den tredje romanen.

På väg hem från Sunkmammans födelsedagsmiddag i lördags snubblade jag in på No1 Video och hyrde Six Feet Under säsong 5, som jag sedan började plöja. Två avsnitt direkt på kvällen, sedan de resterande tio under lördagen, när febern slet i mig. Det var en perfekt lördag. De sista tio minuterna av sista avsnittet får mig alltid att böla.

Det var en sådan där förkylning som man har när man är liten. När man stannade hemma och kollade på utbildningsradions engelska TV-program (Barn Theatre FTW) och mamma gjorde latkes till lunch. Men nu var det bara skit på UR, så jag fick kolla på Discovery Channel och lära mig om gula babianer, och på BBC Food där jag började yra om Nigella och vävde in henne i en riktigt skön dagdröm. Jag vill att Nigella ska ta hand om mig. Nigella är den perfekta kvinnan – underskönt ansikte kombinerat med en riktigt stadig timglasformad kropp. Det finns också en mysig tjomme som ser kanadensisk ut (googlat: han är kanadensare!!!) som lagar smarrig enkel mat och pratar med lugn och pedagogisk röst; perfekt när man ligger och hostar upp levern. Jag kan lätt se på BBC Food sex timmar om dagen. Jimmy’s Farm, Rick Stein, Floyd, Ainsley Harriott – I loves it.