Som bekant är det ju på lördagar som man slås av hur sunkigt allt hunnit bli under veckan som gått, inklusive en själv. Man vaknar upp, någorlunda utsövd, går ut i köket för att brygga kaffe och drabbas av den plötsliga insikten att en skenande hjord med gnuer måste ha passerat genom köket under natten.
Därefter ser man fingeravtrycken på köksluckorna, kaffefläckarna på köksbänken, högar av fågelfrö under buren, en slokande fredskalla, en törstig ormbunke och ett smuligt och belamrat köksbord. Ångest.
Nu är det någorlunda fint i köket igen. Resten av lgh väntar jag med tills imorgon, när jag ändå måste vara hemma ochj ha tvättstugan.
Försöker repa mig efter gårdagens biff- och bärskalas, och kan känna hur magsäcken tänjts ut av två liter öl, 300 gram filet mignon, frittar och sauce. Jag känner mig så uppsvälld att det tar emot att ta på sig byxor. Idag: Gå på stan med SL. Kanske middag med vänner ikväll, kanske inte. Kanske hyra film, kanske inte. Kanske spela 360-pingis. Kanske gå några ronder i Fight Night. Kanske sänka en vinare i min ensamhet.Förmodligen inte.
Ser på nya Turtlesfilmen. Som jag fått. Eller nåt. Av... min kompis. Steve. Berättarrösten låter bekant. Det är en man med roligt efternamn, en man som är van att leverera otroligt larvig dialog. "They are turles genetically reborn in the sewers of New York... Named after the great masters of the renaissance... Trained as ninjas""... Ja herreminje. Får mig att minnas annat killen tvingats säga i sina dagar, som t ex "The Matrix is everywhere. It is all around us. Even now, in this very room. You can see it when you look out your window or when you turn on your television. You can feel it when you go to work... when you go to church... when you pay your taxes. It is the world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth". Suck.
lördag 31 mars 2007
torsdag 29 mars 2007
Grattis Hagsätra!
Det är enligt säkra källor ett obestridligt faktum att så många som 89.000 människor, kanske fler, är bosatta i Hagsätra. Nya rön pekar även på att så få som 1.500 människor är bosatta i Bromma med omnejd, Äppelviken inkluderat. Skrämmande siffor, men enligt vissa helt korrekta.
Träffade SL i stan efter jobbet. Hon hade gått från S:t Eriksplan till Sergels torg med en tiokilos ryggsäck som ett annat beväringshjon, och hade nu ont i ryggen. Vi var båda trötta och hungriga och beslöt oss för att avbryta aktivitet och istället ha sällskap hem på tunnelbanan. Vi kikade runt litet på rean på Åhléns och jag gjorde ett halvhjärtat försök att spontanhandlöa DVD-boxar, men något inom mig satte stopp. Något utom mig också; SL avrådde.
Vi for hemåt, och det var där de häpnadsväckande sifforna som redovisades ovan dryftades. Vi tog farväl på Skanstull, och jag gick och handlade Varulvsvalsen. I bokhandeln stod två bloggare vars bloggar jag slaviskt följer, mycket på grund av att de båda skriver insiktsfulla vardagsbetraktelser och mycket på grund av att det blivit en vana. På ett sätt känns det litet som om jag känner dem, men det gör jag ju inte, och det finns ju inte en janne att jag skulle gå fram till dem och börja snacka. Sådant är litet flagg på. Jag ser dem då och då, vi bor rätt nära varandra.
Nu är det nytt Lost, nytt Life on Mars och nytt The Riches som gäller innan jag måste gå och lägga mig och sedan vakna upp och börja om på nytt. En öl på byrån ska väl hinnas med också.
I helgen ska jag fan skriva något meningsfullt här. Kanske något dräpande om Brett Andersons (förmodligen ofrivilligt) jätteroliga nya soloskiva.
Träffade SL i stan efter jobbet. Hon hade gått från S:t Eriksplan till Sergels torg med en tiokilos ryggsäck som ett annat beväringshjon, och hade nu ont i ryggen. Vi var båda trötta och hungriga och beslöt oss för att avbryta aktivitet och istället ha sällskap hem på tunnelbanan. Vi kikade runt litet på rean på Åhléns och jag gjorde ett halvhjärtat försök att spontanhandlöa DVD-boxar, men något inom mig satte stopp. Något utom mig också; SL avrådde.
Vi for hemåt, och det var där de häpnadsväckande sifforna som redovisades ovan dryftades. Vi tog farväl på Skanstull, och jag gick och handlade Varulvsvalsen. I bokhandeln stod två bloggare vars bloggar jag slaviskt följer, mycket på grund av att de båda skriver insiktsfulla vardagsbetraktelser och mycket på grund av att det blivit en vana. På ett sätt känns det litet som om jag känner dem, men det gör jag ju inte, och det finns ju inte en janne att jag skulle gå fram till dem och börja snacka. Sådant är litet flagg på. Jag ser dem då och då, vi bor rätt nära varandra.
Nu är det nytt Lost, nytt Life on Mars och nytt The Riches som gäller innan jag måste gå och lägga mig och sedan vakna upp och börja om på nytt. En öl på byrån ska väl hinnas med också.
I helgen ska jag fan skriva något meningsfullt här. Kanske något dräpande om Brett Andersons (förmodligen ofrivilligt) jätteroliga nya soloskiva.
Nu kan jag börja krocka bäst jag vill
Har gjort en sådan där svettig pappagrej igen. Bytt bilförsäkrtingsbolag. Förmodligen har jag blivit ripped off, men så kan det vara. Dryga 900 pix i månaden ska jag betala, vilket kan anses dyrt, men med tanke på min skadehistorik och att jag är bosatt kring några av de stökigaste korsningarna i Sverige (Ringvägen/Götgatan, Ringvägen/Hornsgatan) så är det inte så konstigt.
Bil i innerstad är f ö så jävla onödigt. Å andra sidan kan det vara skönt att bara cruisa runt på söndagar. När jag var runt tjugo brukade jag ibland bara köra runt runt i stan; jag upplevde det som ett sätt att rensa huvudet på. Idag gör jag sådant mycket sällan, dels på grund av att det är väldigt dyrt, dels på grund av att miljön förstörs och att jag bidrar till bullernivån.
Har man bil är det lätt att slentrianköra till Uppsala eller Norrköping, och använda bilen i ärenden som man egentligen lika gärna kan uträtta till fots. Om man har bil luras man ofta in i fällan att åka till IKEA och spontanhandla, och sådana infall ska förstås kväsas.
Bil i innerstad är f ö så jävla onödigt. Å andra sidan kan det vara skönt att bara cruisa runt på söndagar. När jag var runt tjugo brukade jag ibland bara köra runt runt i stan; jag upplevde det som ett sätt att rensa huvudet på. Idag gör jag sådant mycket sällan, dels på grund av att det är väldigt dyrt, dels på grund av att miljön förstörs och att jag bidrar till bullernivån.
Har man bil är det lätt att slentrianköra till Uppsala eller Norrköping, och använda bilen i ärenden som man egentligen lika gärna kan uträtta till fots. Om man har bil luras man ofta in i fällan att åka till IKEA och spontanhandla, och sådana infall ska förstås kväsas.
onsdag 28 mars 2007
Imorgon köper jag Varulvsvalsen
Antingen har jag blivit luttrad, eller så var Bob Dylan bra ikväll. Han var vid god vigör och vickade litet med höfterna och svängde med handen. Bara en sådan sak. Och så sjöng han bra. Mamma sade; "det är för att han inte är full ikväll", och det kan hon ju ha rätt i.
Å andra sidan kan ingen dag bli riktigt dålig när man från perrongen ser Sigge Eklund sitta nersjunken i ett tunnelbanesäte på tåg mot Hagsätra på morgonkvisten. Sigge Eklund är en rasande stilig man och en begåvad författare, och jag saknar hans blogg så. Hans riktiga. Inte den han har på Aftonbladet. Men nu är det snartuppåt, bortåt och utåt för Sigge, och bloggen är för evigt borta. Där den tidigare låg gapar bara ett loginfält hånfullt.
Har även hunnit med ett möte på byrån med projektledare om ny kund. Jag kände mig för en stund överrumplad och nedslagen av den stundande arbetsbördan, men tänkte sedan på allt roligt - kunden släpper en av de mest emotsedda produkterna i sin bransch i höst, och jävlarimig vilket hullabaloo det kommer bli. Och jag ska fan tigga till mig den gratis. Kom hit och kör co-op med mig, MS, SL eller någon annan som känner sig manad.
Nu: Nytt avsnitt av House och en rejäl whiskypinne.
Å andra sidan kan ingen dag bli riktigt dålig när man från perrongen ser Sigge Eklund sitta nersjunken i ett tunnelbanesäte på tåg mot Hagsätra på morgonkvisten. Sigge Eklund är en rasande stilig man och en begåvad författare, och jag saknar hans blogg så. Hans riktiga. Inte den han har på Aftonbladet. Men nu är det snartuppåt, bortåt och utåt för Sigge, och bloggen är för evigt borta. Där den tidigare låg gapar bara ett loginfält hånfullt.
Har även hunnit med ett möte på byrån med projektledare om ny kund. Jag kände mig för en stund överrumplad och nedslagen av den stundande arbetsbördan, men tänkte sedan på allt roligt - kunden släpper en av de mest emotsedda produkterna i sin bransch i höst, och jävlarimig vilket hullabaloo det kommer bli. Och jag ska fan tigga till mig den gratis. Kom hit och kör co-op med mig, MS, SL eller någon annan som känner sig manad.
Nu: Nytt avsnitt av House och en rejäl whiskypinne.
tisdag 27 mars 2007
Rena Sofer är i alla fall väldigt snygg
**24-SPOILERS**
Jag har otroligt svårt att känna mig engagerad av pågående säsongen av 24. Hittills har det gått 15 avsnitt, vilket betyder att det är nio kvar, och jag känner mig inte det minsta intresserade av utkomsten. Även om (på grund av att?) Jack Bauer humaniserats ett snäpp känns serien, som nu är inne på sin sjätte säsong, trist och repetitiv (men man ska inte ta ifrån dem att säsongens första tre fyra avsnitt var fantastiska). De flesta av ett från början ssympatiskt persongalleri har blivit killed off, kvar på CTU är en samling ointressanta tråkmånsar - och så Chloe, förstås, som till näsvishet till trots (när hon blir tvungen att göra något minsta ansträngande säger hon alltid "fine" och himlar med ögonen, man skulle kunna göra ett drinking game baserat enbart på det här och lyckas bli aspackad redan den första halvtimmen) saknar många andra drag som gör en karaktär intressant. Narrativets uppbyggnad - ett allvarligt hot uppstår och slås ner inom loppet av ett enda hektiskt dygn - inbjuder ju inte direkt till några övegripande karaktärsförändringar, men med tanke på att många månader hinner passera mellan dessa dagar, kunde man hoppats på åtminstone smärre utveckling hos karaktärerna. Som vanligt på CTU finns den rabiate mellanchefen, den sardoniske IT-specialisten, den hetlevrade färskingagenten och den samlade chefen. Inget CTU-team skulle heller vara komplett utan den misstänkte mullvaden. Ständigt dessa jävla mullvadar.
Problemet den här säsongen är att man blandat in ytterligare fler av Bauers familjemedlemmar, tidigare har hans dotter vid ett minnesvärt tillfälle blivit attackerad av en puma, hans fru strök med, nu är det hans pappa och hans brorsa som agerat antagonister.
Ett annat problem är Washingtondelen. Tidigare har de fiktiva topp-politikerna och deras närmaste rådgivare och säkerhetsstyrka varit intressanta, de många vändingarna i rävspel och andra konflikter har varit engagerande, men den här säsongen kan jag inte förmå mig att känna något som helst engagemang.
Det är klart som korvspad att jag kommer se klart den här säsongen. Andraakten brukar vara rätt trist i alla narrativ, så förhoppningsvis skruvas hela skiten upp de närmsta avsnitten.
De första två säsongerna av 24 lånade jag på DVD av en kompis, och plöjde dem som maraton. Det funkade mycket bättre än att avverka ett avsnitt i veckan. Kanske var det på grund av ren utmattning och/eller 24-indoktrinering som jag minns de säsongerna som särskilt fantastiska.
Men vem vet; kanske sitter jag här i sluett av maj och prisar 24:s lov.
Karaktärer jag saknar den här såsongen: President David Palmer. Tony "Soulpatch" Almeida. Aron Pierce (trots gästinhopp). Edgar Stiles. Mike Novick.
Good riddance: Audrey Raines.
Fråga: Var är Naked Mandy?
Jag har otroligt svårt att känna mig engagerad av pågående säsongen av 24. Hittills har det gått 15 avsnitt, vilket betyder att det är nio kvar, och jag känner mig inte det minsta intresserade av utkomsten. Även om (på grund av att?) Jack Bauer humaniserats ett snäpp känns serien, som nu är inne på sin sjätte säsong, trist och repetitiv (men man ska inte ta ifrån dem att säsongens första tre fyra avsnitt var fantastiska). De flesta av ett från början ssympatiskt persongalleri har blivit killed off, kvar på CTU är en samling ointressanta tråkmånsar - och så Chloe, förstås, som till näsvishet till trots (när hon blir tvungen att göra något minsta ansträngande säger hon alltid "fine" och himlar med ögonen, man skulle kunna göra ett drinking game baserat enbart på det här och lyckas bli aspackad redan den första halvtimmen) saknar många andra drag som gör en karaktär intressant. Narrativets uppbyggnad - ett allvarligt hot uppstår och slås ner inom loppet av ett enda hektiskt dygn - inbjuder ju inte direkt till några övegripande karaktärsförändringar, men med tanke på att många månader hinner passera mellan dessa dagar, kunde man hoppats på åtminstone smärre utveckling hos karaktärerna. Som vanligt på CTU finns den rabiate mellanchefen, den sardoniske IT-specialisten, den hetlevrade färskingagenten och den samlade chefen. Inget CTU-team skulle heller vara komplett utan den misstänkte mullvaden. Ständigt dessa jävla mullvadar.
Problemet den här säsongen är att man blandat in ytterligare fler av Bauers familjemedlemmar, tidigare har hans dotter vid ett minnesvärt tillfälle blivit attackerad av en puma, hans fru strök med, nu är det hans pappa och hans brorsa som agerat antagonister.
Ett annat problem är Washingtondelen. Tidigare har de fiktiva topp-politikerna och deras närmaste rådgivare och säkerhetsstyrka varit intressanta, de många vändingarna i rävspel och andra konflikter har varit engagerande, men den här säsongen kan jag inte förmå mig att känna något som helst engagemang.
Det är klart som korvspad att jag kommer se klart den här säsongen. Andraakten brukar vara rätt trist i alla narrativ, så förhoppningsvis skruvas hela skiten upp de närmsta avsnitten.
De första två säsongerna av 24 lånade jag på DVD av en kompis, och plöjde dem som maraton. Det funkade mycket bättre än att avverka ett avsnitt i veckan. Kanske var det på grund av ren utmattning och/eller 24-indoktrinering som jag minns de säsongerna som särskilt fantastiska.
Men vem vet; kanske sitter jag här i sluett av maj och prisar 24:s lov.
Karaktärer jag saknar den här såsongen: President David Palmer. Tony "Soulpatch" Almeida. Aron Pierce (trots gästinhopp). Edgar Stiles. Mike Novick.
Good riddance: Audrey Raines.
Fråga: Var är Naked Mandy?
Men någon morotskaka orkade jag inte
Efter en mödosam arbetsdag larvade jag mig bort till Bellmansgatan för att möta bästa tjejkompisarna på Soda för fjortisfika. Soda är långt ifrån en magisk eller ens särskilt vacker plats. Jag vet inte heller om jag hyser några särskilt varma känslor för det, men det är välbekant och hemtamt. Soda är mer en princip än någonting annat. Det är framför allt ett bra ställe att träffa sina tjejkompisar på. Vi dryftade gamla synder och åt mackor, och jag upplevde en stark regrediering. Nu var det ju inte särskilt länge sedan vi började gå dit, den mest intensiva perioden var 2003-2004, men det är något i väggarna på det där stället som väcker gymnasieesteten i mig.
På tunnelbanan hem hände två saker, varav en bra och en dålig. Bra var att A stötte på sin syeter som ska till samma station som hon, den dåliga var att en gammal bekant dök upp på tåget så att jag och S inte kunde ta farväl på ett bra sätt. Den gamle bekanten är den absolut tråkigaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv. Han är en vän till en vän som jag en gång i tiden skrev copy på frilansbasis för. Det visade sig sedan att han inte hade några pengar att betala mig med, så sedan dess har jag inte jobbat med honom.
På TV kör de gamla ful-Simpsons från 1990, från den tiden då Homer fortfarande porträtterades som någorlunda normalintelligent, och allt såg trevligt hemtecknat ut. Manuset var dock på den tiden i toppklass, vilket är mer än vad man kan säga om de senaste tre säsongerna.
Klockan är snart nio, och kan man egentligen göra något annat än att gå och lägga sig?
Imorgon ska jag se Dylan. När jag var yngre kändes det alltid speciellt att gå på en Dylankonsert. Nu ser jag mest fram emot det med skräckblandad skräck.
På tunnelbanan hem hände två saker, varav en bra och en dålig. Bra var att A stötte på sin syeter som ska till samma station som hon, den dåliga var att en gammal bekant dök upp på tåget så att jag och S inte kunde ta farväl på ett bra sätt. Den gamle bekanten är den absolut tråkigaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv. Han är en vän till en vän som jag en gång i tiden skrev copy på frilansbasis för. Det visade sig sedan att han inte hade några pengar att betala mig med, så sedan dess har jag inte jobbat med honom.
På TV kör de gamla ful-Simpsons från 1990, från den tiden då Homer fortfarande porträtterades som någorlunda normalintelligent, och allt såg trevligt hemtecknat ut. Manuset var dock på den tiden i toppklass, vilket är mer än vad man kan säga om de senaste tre säsongerna.
Klockan är snart nio, och kan man egentligen göra något annat än att gå och lägga sig?
Imorgon ska jag se Dylan. När jag var yngre kändes det alltid speciellt att gå på en Dylankonsert. Nu ser jag mest fram emot det med skräckblandad skräck.
söndag 25 mars 2007
"Dude, you gotta pee on my foot!"
Pratade med en kompis i telefon och gnällde över min onda axel. Hon sade; "så du har rullat till och från jobbet de senaste veckorna?" "Ja." "Tränar du något annars nu för tiden?" "Nej." "Och du har ont i axlarna". "Ja". "Killen, du har träningsvärk."
Polett: Trillat ner.
Polett: Trillat ner.
lördag 24 mars 2007
"Ni kommer hitta mig hängd i fire-wiren"
Min bipolära natur visade sig idag igen, då jag vaknade upp utan ett uns av den eufori jag kände igår eftermiddag kvar i kroppen. Den var istället ersatt av en överväldigande melankoli. Klockan var sex och trettio på morgonen, och min kropp kändes tung, uppsvälld och slö - resultatet av gårdagens biff- och bärsextravaganza med TG. Jag blev kvar i sängen en timme, läste bloggar och nyheterna, innan jag gick upp, matade mina fåglar och slog på kaffe. Axeln och höften värkte, höften ett resultat av min sittdynas uppenbara brister vad gällande avbelastnings- och viktfördelningsförmåga. Då kaffet var klart lade jag mig en stund platt på golvet i vardagsrummet, medan Lost malde på i bakgrunden, och försökte sträcka ut höften så mycket det gick. Kröp sedan runt på alla fyra en stund innan jag slutligen placerade mig i soffan med ena benet hängande utanför; ytterligare ett försök att lindra ömheten i höften. Låg så i ett par timmar, och det tycktes hjälpa.
Kände plötsligt att det var dags att gå ut, att jag skulle skrika rakt ut om jag inte fick gå hemifrån en stund, så det gjorde jag. Gick bort till Söderhallarna där jag handlade grillad kalkon till middag. Vandrade vidare- till Kocksgatan, där en ny serietidningsaffär hade öppnat i Kartagos gamla lokaler. Det var trappsteg utanför, så jag kunde inte komma in, men dörren stod på vid gavel, och jag kunde se en pall med Rockyalbum, hyllor med andra Rockyalbum och en söt tjej bakom disken. Ur högtalarna strömmande Tori Amos. Jag gick till Alvglans istället, där jag köpte serier, bland annar Frank Millers "300" och ett San∂manalbum jag inte hade. Samt, förstås, första numret av Buffy säsong 8. Alvglans har de senaste 18 åren varit en ypperlig kruka att skrika i.
Släntrade bort över Söder, hemåt, förbi Pet Sounds, förbi N:o 1, utan att vare sig köpa en skiva eller hyra en film. I Ringen träffade jag en kollega. Hon såg annorlunda ut privat. På jobbet har hon tantfrisyr, men på fritiden hade hon håret i hästsvans och såg betydlgt mindre tantig ut än jagär van att se henne.
Nu ska jag fortsätta mitt Lostathon. Säsong 2 är betydligt bättre än vad jag minns den och hur den beskrivs av dess många TV-bloggbelackare. Speciellt bra blev det ju framåt avsnitt 14, då "Henry Gale" (Michael Emerson) dök upp - en man som kan få blodläckage från näsan att se ondskefullt ut. Michelle Rodriguez medverkan drar dock ner hela säsong 2, både hennes karaktär och hennes övergripande närvaro är fullständigt olidliga. Men vi vet ju vad som stundar henne.
Imorgon är det katt, mormor och eventuellt aktivitet med TG - om vädret är bättre då. Idag känns väderleken på samma sätt som Tom Waits "Small Change" låter.
Kände plötsligt att det var dags att gå ut, att jag skulle skrika rakt ut om jag inte fick gå hemifrån en stund, så det gjorde jag. Gick bort till Söderhallarna där jag handlade grillad kalkon till middag. Vandrade vidare- till Kocksgatan, där en ny serietidningsaffär hade öppnat i Kartagos gamla lokaler. Det var trappsteg utanför, så jag kunde inte komma in, men dörren stod på vid gavel, och jag kunde se en pall med Rockyalbum, hyllor med andra Rockyalbum och en söt tjej bakom disken. Ur högtalarna strömmande Tori Amos. Jag gick till Alvglans istället, där jag köpte serier, bland annar Frank Millers "300" och ett San∂manalbum jag inte hade. Samt, förstås, första numret av Buffy säsong 8. Alvglans har de senaste 18 åren varit en ypperlig kruka att skrika i.
Släntrade bort över Söder, hemåt, förbi Pet Sounds, förbi N:o 1, utan att vare sig köpa en skiva eller hyra en film. I Ringen träffade jag en kollega. Hon såg annorlunda ut privat. På jobbet har hon tantfrisyr, men på fritiden hade hon håret i hästsvans och såg betydlgt mindre tantig ut än jagär van att se henne.
Nu ska jag fortsätta mitt Lostathon. Säsong 2 är betydligt bättre än vad jag minns den och hur den beskrivs av dess många TV-bloggbelackare. Speciellt bra blev det ju framåt avsnitt 14, då "Henry Gale" (Michael Emerson) dök upp - en man som kan få blodläckage från näsan att se ondskefullt ut. Michelle Rodriguez medverkan drar dock ner hela säsong 2, både hennes karaktär och hennes övergripande närvaro är fullständigt olidliga. Men vi vet ju vad som stundar henne.
Imorgon är det katt, mormor och eventuellt aktivitet med TG - om vädret är bättre då. Idag känns väderleken på samma sätt som Tom Waits "Small Change" låter.
fredag 23 mars 2007
Att komma till byrån ska vara som en schlager
Jag sitter och läppjar på en Starporamen och har just tidsrapporterat. Jag och en vän och kollega ska gå och äta litet kött innan helgens Lostathon påbörjas. Få i mig en immande pitcher och ett rejält stycke ko...
MSN:ar med en gammal kompis som jag springer in i titt som tätt, han sitter förmodligen just nu bara femtio meter från byrån och är trött och urlakad efter att ha gått live med en portal som han är insyltad i. Vi pratar om att fly staden, nu när alla tycks få barn på löpande band.
Jag möttes av allmänt jubel när jag klev in på byrån runt halv fyra, och ett stort skitätarleende spreds snabbt över mina läppar. Värmen här. Människorna. Godiset, chipsen och ölen. Snart är jag tillbaka. Bara fyra-fem veckor kvar nu. Pratade just med projektledaren vars kund jag ska ta över i april. Vi satte upp möte nästa vecka. Jag känner mig verkligen mer än redo att kasta mig huvudstupa in i deadlinehetsen igen.
Fråga mig igen runt midsommar om hur jävla kul det är. Förmodligen kommer jag inte kunna svara, eftersom min hjärna kommer att vara stekt.
MSN:ar med en gammal kompis som jag springer in i titt som tätt, han sitter förmodligen just nu bara femtio meter från byrån och är trött och urlakad efter att ha gått live med en portal som han är insyltad i. Vi pratar om att fly staden, nu när alla tycks få barn på löpande band.
Jag möttes av allmänt jubel när jag klev in på byrån runt halv fyra, och ett stort skitätarleende spreds snabbt över mina läppar. Värmen här. Människorna. Godiset, chipsen och ölen. Snart är jag tillbaka. Bara fyra-fem veckor kvar nu. Pratade just med projektledaren vars kund jag ska ta över i april. Vi satte upp möte nästa vecka. Jag känner mig verkligen mer än redo att kasta mig huvudstupa in i deadlinehetsen igen.
Fråga mig igen runt midsommar om hur jävla kul det är. Förmodligen kommer jag inte kunna svara, eftersom min hjärna kommer att vara stekt.
torsdag 22 mars 2007
Tre snabba innan köttbullar, spaghetti och Lostma
1) Var på OK-macken som ligger insprängd i berget under Södra teatern. Upptäckte att mina rullstolsdäck var nere på farliga 3 kilo i tryck. Inte undra på att mina axlar ömmat som fan de senaste dagarna. Det ska ju vara 6,5 kilo! Jag kan föreställa mig att ha dåligt pumpade däck är som att vandra runt med en kula runt fotleden som en annan Averell Dalton.
2) Köpte Daniel Åbergs "Dannyboy & kärleken" på bokhandeln i Ringen på väg hem, samtidigt som iPoden slumpade fram ett Pet Shop Boys-spår. Underligt.
3) Sedan kom folklivsforskaren Ebbe Schön släntrande. Han gjorde skäl för (efter)namnet, då han bar en stor cylinderformad pälsmössa med matchande rock. Hans skägg var mycket prydligt.
2) Köpte Daniel Åbergs "Dannyboy & kärleken" på bokhandeln i Ringen på väg hem, samtidigt som iPoden slumpade fram ett Pet Shop Boys-spår. Underligt.
3) Sedan kom folklivsforskaren Ebbe Schön släntrande. Han gjorde skäl för (efter)namnet, då han bar en stor cylinderformad pälsmössa med matchande rock. Hans skägg var mycket prydligt.
Och så har jag två lånat två säsonger av "Vänner" av honom
Dagen inleds med ett sms från en kär gammal vän: "So your sister looks asian. Good 1". Jag vet inte riktigt vad det ska betyda, men uppenbarligen har vännen läst min blogg och sedan inte instämt i påståendet att min syster ser asiatisk ut. För när han säger "good one" menar han väl det sarkastiskt? Som när man drar ett dåligt skämt eller yppar ett helt vansinnigt påstående? Eller så vet han inte hur man använder "good one", helt enkelt.
Det här är förresten samme vän som sms:ade mig detta häromdagen: "Redheads are whores". Utan vidare förklaring.
Gud välsigne den lille rackaren. Även om vi lever diametralt olika liv och tycks ha vitt skilda värderingar, prioteringar och världsbild (till exempel håller jag inte med i påståendet att rödhåriga är horor) är han min vän - på gott och ont.
Det här är förresten samme vän som sms:ade mig detta häromdagen: "Redheads are whores". Utan vidare förklaring.
Gud välsigne den lille rackaren. Även om vi lever diametralt olika liv och tycks ha vitt skilda värderingar, prioteringar och världsbild (till exempel håller jag inte med i påståendet att rödhåriga är horor) är han min vän - på gott och ont.
onsdag 21 mars 2007
Och så blir det djur till middag
Utan att någon som helst kom och försökte hindra mig spatserade jag helt sonika in hos min videonasare och köpte Lost säsong 2. Jag stod och velade ett tag, men sedan övertygade jag mig om att det a) var price performance - 17 timmar underhållning för 400 bagis, liksom, b) skulle se snyggt i hyllan bredvid säsong 1, och c) var mig väl värt en dag som denna.
Eftertankens kranka blekhet följde.
Schibsted har tagit över utgivningen av svenska Spider-Man efter Egmont märkte jag idag. Den är nu 52 sidor tjock, istället för 100, och ska utkomma med 12 nummer om året, istället för sex, eller fyra eller vad det nu var förut. Skönt att bli av med den där gneten som gav ut Spider-Man från en hydda i skogen, han som alltid skrev bittra kommentarer i marginalerna om hur han fick taskiga insändarbrev och krävde att man skickade med porto om man ville ha svar tillbaka. Rent instinktivt tror jag att Schibsted kan hantera sina kunder snäppet bättre.
Eftertankens kranka blekhet följde.
Schibsted har tagit över utgivningen av svenska Spider-Man efter Egmont märkte jag idag. Den är nu 52 sidor tjock, istället för 100, och ska utkomma med 12 nummer om året, istället för sex, eller fyra eller vad det nu var förut. Skönt att bli av med den där gneten som gav ut Spider-Man från en hydda i skogen, han som alltid skrev bittra kommentarer i marginalerna om hur han fick taskiga insändarbrev och krävde att man skickade med porto om man ville ha svar tillbaka. Rent instinktivt tror jag att Schibsted kan hantera sina kunder snäppet bättre.
Strömmingsflundran jag åt till lunch var dessutom inget vidare
Som ett grymt och onödigt socialt expriment mot mig själv har jag de senaste veckorna pendlat till jobbet utan att ha iPod på. Jag vet inte varför, omvärlden blir ju kanske 65% sämre om man inte bara tvingas se den, utan också höra den. Folk som grälar i mobiler om vem som ska släppa in hantverkare, fjortisar i samspråk om det politiska världsläget, äldre män med buskiga mustascher som i likhet med Homer Simpson inte har någon inomhusröst.
Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.
Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.
När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.
Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.
Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?
Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.
Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.
Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.
När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.
Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.
Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?
Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.
tisdag 20 mars 2007
Kjelle odelat positivt inställd!
Just nu sitter Kjell Bergqvist och recenserar "The Fountain" i Filmkrönikan, och häver ur sig superlativ på superlativ. Det är absolut en fin film, men att just Bergqvist skulle gilla - nej, älska - den förvånar mig. Han har alltid framstått som litet för jordnära, litet för no-nonsense, för att älska en sådan här film. Brunbränd och laidback, och med en klädsam kulmage, säger han hur makalöst bra Hugh Jackman är. Det svindlar litet för mig. Fredrik Sahlin är också förvånad, "krassa människor gillar inte new age-film". Sedan tipsar Kjelle om "Straight Story" och "Midnight Cowboy" och jag ångrar att jag slängde bort mina Kjelle-idolbilder jag hade i köket i min gamla lägenhet.
Och så har jag hyrt Zhang Yimous "Shanghai Triad" också
""Sympathy for Mr. Vengeance", har jag sett den?" tänkte jag grumligt. "Jag hart ju sett "Oldboy" och "Lady Vengeance", men hur fan var det med "Sympathy for Mr. Vengeance"? Bäst jag hyr den."
Tre minuter in i filmen inser jag att jag sett den, jag såg den förmodligen redan när den kom. Och sedan kom det tillbaka i en störtflod. Hur jävla jobbig jag tyckte att den var. Alltså, inte på samma sett som något dåligt är jobbigt, utan hur något som berör en riktigt jävla illa är jobbigt. Som t ex tiggande barn.
** SPOILER. **
Den lilla flickan som Ryu kidnappar är väldigt lik min syster när hon var i den åldern - glad, asiatisk och spinkig. När det hela sedaan går käpprätt åt pipsvängen blir det därför riktigt, riktigt jobbigt. "Sympathy for Mr. Vengeance" är ingen film man ser om för skojs skull. Nu är jag tvungen att ta skydd i sovrummet och se filmen på betryggande avstånd.
Tre minuter in i filmen inser jag att jag sett den, jag såg den förmodligen redan när den kom. Och sedan kom det tillbaka i en störtflod. Hur jävla jobbig jag tyckte att den var. Alltså, inte på samma sett som något dåligt är jobbigt, utan hur något som berör en riktigt jävla illa är jobbigt. Som t ex tiggande barn.
** SPOILER. **
Den lilla flickan som Ryu kidnappar är väldigt lik min syster när hon var i den åldern - glad, asiatisk och spinkig. När det hela sedaan går käpprätt åt pipsvängen blir det därför riktigt, riktigt jobbigt. "Sympathy for Mr. Vengeance" är ingen film man ser om för skojs skull. Nu är jag tvungen att ta skydd i sovrummet och se filmen på betryggande avstånd.
lördag 17 mars 2007
Quid pro quo
** SPOILERVARNING **
Häromdagen snubblade jag över någon gammal sammanställning över de otäckaste filmskurkarna, och noterade bland topplaceringarna Hannibal Lecter. Jag tänkte tillbaka på mitt eget intryck av honom, och kom fram till att emedan den gode doktorn visst är riktigt minnesvärd (mycket på grund av hans utsökta kombination av vansinne och hög intelligens, men också av hans oberäknelighet och goda smak gällande mat, kultur och framför allt humor) har jag aldrig funnit honom direkt otäck. Eftersom min konvalencens tillfälligt berövat mig både läs-, skriv- och talförmåga (utöver ork att gå till jobbet, sköta min personliga hygien och utföra allehanda vardagssysslor som t ex att klä på mig och diska), kunde jag lika gärna spendera tiden med att kolla på ohemult mycket film. Så jag satte igång med att väcka liv i min långa bekantskap med Lecter. Jag började med att se på den senaste i raden av Lecterfilmer, "Hannibal Rising", en häpnandsväckande tafflig eurotrashtolkning av Thomas Harris prequelroman om Lecters traumatiska barndom i ett krigshärjat Litauen. Unge Gaspard Ulliel från "En långvarig förlovning" gör en tonårig Lecter, helt utan att ens plantera ett frö av den vuxne Lecter någonstans i karaktären (förutom vad som tycks vara en begynnande tjusning för epikuriska utflykter). Lecter framstår i "Hannibal Rising" på sin höjd som hämndlysten ligist, där hans sadistiska tendenser mer påminner om Alex i "A Clockwork Orange" än om karaktärens senare bravader i t ex "Silence Of The Lambs" eller "Hannibal". Lecter är här en karaktär helt utan den sofistikering med vilken man förknippar honom.
Eftertexterna har knappt börjat rulla innan jag hoppar över till "Silence of the Lambs". Jag vet; om jag ville följa tidslinjen vore det lämpligare att följa upp med "Manhunter" eller "Red Dragon", men "SotL" blir mer behändig. Förutom att filmen är mycket bättre än "Hannibal Rising" bjuds vi även på Anthony Hopkins som Lecter. När Starling för första gången närmar sig Lecters cell, och vi ser honom stå där, rak i ryggen och med ett lugnt och vänligt leende, kan jag inte hindra mig från att yppa ett förtjust rop. Hopkins blinkar inte medan han pratar. Möjligtvis sluter han ögonen någon gång mellan replikskiften, eller blinkar med ett öga mot Starling för att göra henne illa till mods, annars släpper han henne aldrig med blicken. Han pratar som Katharine Hepburn, bara en sådan sak är ofantligt läskig. Annars är det hans lugn som är mest påfallande. Hans intelligens. Hans saklighet.
När han sedan iscensätter en rymning som ska föreställa raffinerad, men som egentligen ter sig som tämligen simpel, och som förhoppningsvis inget polisväsende i världen på riktigt skulle gå på, är Lecter metodisk och efffektiv, men återigen är det den där blicken som Hopkins har i ögonen som gör Lecter obehaglig. Samma rymning skulle i en standardthriller (i vilken uppgörelsen mellan Buffalo Bill och Starling förvånansvärt nog befinner sig i) te sig som exploativ och helt utan trovärdighet. Föreställ dig t ex John Malkovich som Lecter och beskåda överspelet för ditt inre öga.
Redan nu förstår jag att det är Hopkins som är jävligt läskig, inte karaktären Lecter. Mycket, förstås, på grund av föreställningen den genomsnittlige biobesökaren har av honom som kultiverad brittisk herre.
Brian Cox gör Lecter, eller Lecktor som han heter i "Manhunter" på ett högst ominnesvärt sätt. För mig är "Manhunter"-Lecktor bara en otäck snubbe i vit t-shirt på en brits. Men i Ridley Scotts "Hannibal" (eller "Hannibal grisar vidare", som jag gärna kallar den) är han Hopkins igen. Återigen, samma obehag, samma oberäknelighet, samma mentala rakkniv mot strupen (under "Hannibal" irriterar jag mig mest på hur jävla dåliga de italienska skådespelarna är; de spelar som om de vore med i en deckarserie för barn), men till skillnad från Demmes mer dramabetonade film blir "Hannibakl" sällan mer än en habil schlocktrhiller. Lecters djuriskhet, som i "SotL" bara skymtats, tar här över helt; med kirurgisk exakthet lyckas han med ett par enkla snitt bringa såväl småtjuvar som polisinspektörer om livet, ofta med de där ögonen lysande av uppspelthet. Hela den här splatterpastejen avslutas med den ökända hjärnätarscenen ombord på ett plan (som av resten av passagerarskaran att döma är på väg mot Japan - Lecters fascination vid detta land behandlas i "Hannibal Rising"), naturligtvis föregången av den minnesvärda scen där Lecter är mer Lecter än någonsin, då han försöker lära en något omtöcknad Krensler att bete sig sig hyfsat vid matbordet. Vid det här laget är Lecters belevade sätt inte längre ett karaktärsdrag; Ridley Scott behandlar det snarare som en gimmick, som Freddy Kreugers knivhandske eller Michael Myers Shatnermask. Det är ungefär här som Lecter upphör vara en fascinerande karaktär och istället påbörjar sitt liv som klassiskt skräckfilmsmonster.
Brett Ratners "Red Dragon", som tar sin början åtta år innan händelserna i "SotL", inleds med att Lecter, som åter spelas av Hopkins, gör kalasmiddag av en flöjtist som han inte tycker håller måttet. Det här är typisk Lecterhumor (särskilt roligt är det ju inte). Det är vår förförståelse av karaktären som gör det roligt när en av hans gäster undrar vad det egentligen är i den smarriga förrätten, och Hannibal säger att han inte kan berätta det, för att om de visste, skulle de nog inte ens vilja smaka. Man påminns om hur det kan vara i Stålmannenfilmerna när Lois undrar hur fanken Clark kan ha hunnit komma fram till en plats så fort. Clark plirar över glasögonskalmen mot kameran och säger, "du känner mig väl mig, Lois... Alltid redo!"
Lecter är nu smal igen, precis som han var i "SotL", där konturerna av hans nedre revben syntes under fängelsedräkten. I "Hannibal" var han, som sig bör, gubbtjock, men i "Red Dragon" är han åter slank, och Ratner har genom samma digitala magi som han använde för att föryngra Xavier och Magneto i "X-Men 3", lyckats ge Lecter tillbaka sitt släta reptilliknande utseende. Den digitala utplattningen av Hopkins fårande anlete bidrar ytterligare till att mycket av Lecters obehag från "SotL" är tillbaka. Han blinkar inte heller.
Efter att Ed Nortons skicklige polis fångat honom, och han sitter i den där lilla cellen på mentalsjukhuset i Baltimore är allt som vanlig igen. Norton tvingas konsultera Lecter, precis som Starling, och Lecter lyckas bland annat förhandla fram en gourmetmåltid, tillagad av kockar utanför cellen. Han sitter snart och smaskar förnöjt i sig kött och bearnaisesås. Sedan har Lecter bara en scen till, men den är lyckligtvis mycket bra. Här har Ratner slagit på Jonathan Demme-emulatorn till max, och låter Dr. Chilton berätta för Lecter att en ung kvinnlig FBI-agent har kommit för att be om hjälp. Lecter ser upp från sitt brevskrivande och frågar: "What is her name?" Lecters ansikte är tomt men inkvisitivt. Och så tona ut. Stark musikalisk cue och eftertexter. Här ställde sig nackhåren upp på mig. Av någon anledning. Det hela är egentligen ett ytterst plumpt sätt att sluta en cirkel, men jag sväljer det, i alla fall nu.
Ja, vad fan tycker jag egentligen om karaktären Lecter? Efter att ha kollat på alla filmer där han figurerar på raken kan jag bara konstatera: Jorå, han är väl okej. Den riktigt läskige jäveln är istället Anthony Hopkins, som har förmåga att skapa det monstruösa som vore det ingenting.
Häromdagen snubblade jag över någon gammal sammanställning över de otäckaste filmskurkarna, och noterade bland topplaceringarna Hannibal Lecter. Jag tänkte tillbaka på mitt eget intryck av honom, och kom fram till att emedan den gode doktorn visst är riktigt minnesvärd (mycket på grund av hans utsökta kombination av vansinne och hög intelligens, men också av hans oberäknelighet och goda smak gällande mat, kultur och framför allt humor) har jag aldrig funnit honom direkt otäck. Eftersom min konvalencens tillfälligt berövat mig både läs-, skriv- och talförmåga (utöver ork att gå till jobbet, sköta min personliga hygien och utföra allehanda vardagssysslor som t ex att klä på mig och diska), kunde jag lika gärna spendera tiden med att kolla på ohemult mycket film. Så jag satte igång med att väcka liv i min långa bekantskap med Lecter. Jag började med att se på den senaste i raden av Lecterfilmer, "Hannibal Rising", en häpnandsväckande tafflig eurotrashtolkning av Thomas Harris prequelroman om Lecters traumatiska barndom i ett krigshärjat Litauen. Unge Gaspard Ulliel från "En långvarig förlovning" gör en tonårig Lecter, helt utan att ens plantera ett frö av den vuxne Lecter någonstans i karaktären (förutom vad som tycks vara en begynnande tjusning för epikuriska utflykter). Lecter framstår i "Hannibal Rising" på sin höjd som hämndlysten ligist, där hans sadistiska tendenser mer påminner om Alex i "A Clockwork Orange" än om karaktärens senare bravader i t ex "Silence Of The Lambs" eller "Hannibal". Lecter är här en karaktär helt utan den sofistikering med vilken man förknippar honom.
Eftertexterna har knappt börjat rulla innan jag hoppar över till "Silence of the Lambs". Jag vet; om jag ville följa tidslinjen vore det lämpligare att följa upp med "Manhunter" eller "Red Dragon", men "SotL" blir mer behändig. Förutom att filmen är mycket bättre än "Hannibal Rising" bjuds vi även på Anthony Hopkins som Lecter. När Starling för första gången närmar sig Lecters cell, och vi ser honom stå där, rak i ryggen och med ett lugnt och vänligt leende, kan jag inte hindra mig från att yppa ett förtjust rop. Hopkins blinkar inte medan han pratar. Möjligtvis sluter han ögonen någon gång mellan replikskiften, eller blinkar med ett öga mot Starling för att göra henne illa till mods, annars släpper han henne aldrig med blicken. Han pratar som Katharine Hepburn, bara en sådan sak är ofantligt läskig. Annars är det hans lugn som är mest påfallande. Hans intelligens. Hans saklighet.
När han sedan iscensätter en rymning som ska föreställa raffinerad, men som egentligen ter sig som tämligen simpel, och som förhoppningsvis inget polisväsende i världen på riktigt skulle gå på, är Lecter metodisk och efffektiv, men återigen är det den där blicken som Hopkins har i ögonen som gör Lecter obehaglig. Samma rymning skulle i en standardthriller (i vilken uppgörelsen mellan Buffalo Bill och Starling förvånansvärt nog befinner sig i) te sig som exploativ och helt utan trovärdighet. Föreställ dig t ex John Malkovich som Lecter och beskåda överspelet för ditt inre öga.
Redan nu förstår jag att det är Hopkins som är jävligt läskig, inte karaktären Lecter. Mycket, förstås, på grund av föreställningen den genomsnittlige biobesökaren har av honom som kultiverad brittisk herre.
Brian Cox gör Lecter, eller Lecktor som han heter i "Manhunter" på ett högst ominnesvärt sätt. För mig är "Manhunter"-Lecktor bara en otäck snubbe i vit t-shirt på en brits. Men i Ridley Scotts "Hannibal" (eller "Hannibal grisar vidare", som jag gärna kallar den) är han Hopkins igen. Återigen, samma obehag, samma oberäknelighet, samma mentala rakkniv mot strupen (under "Hannibal" irriterar jag mig mest på hur jävla dåliga de italienska skådespelarna är; de spelar som om de vore med i en deckarserie för barn), men till skillnad från Demmes mer dramabetonade film blir "Hannibakl" sällan mer än en habil schlocktrhiller. Lecters djuriskhet, som i "SotL" bara skymtats, tar här över helt; med kirurgisk exakthet lyckas han med ett par enkla snitt bringa såväl småtjuvar som polisinspektörer om livet, ofta med de där ögonen lysande av uppspelthet. Hela den här splatterpastejen avslutas med den ökända hjärnätarscenen ombord på ett plan (som av resten av passagerarskaran att döma är på väg mot Japan - Lecters fascination vid detta land behandlas i "Hannibal Rising"), naturligtvis föregången av den minnesvärda scen där Lecter är mer Lecter än någonsin, då han försöker lära en något omtöcknad Krensler att bete sig sig hyfsat vid matbordet. Vid det här laget är Lecters belevade sätt inte längre ett karaktärsdrag; Ridley Scott behandlar det snarare som en gimmick, som Freddy Kreugers knivhandske eller Michael Myers Shatnermask. Det är ungefär här som Lecter upphör vara en fascinerande karaktär och istället påbörjar sitt liv som klassiskt skräckfilmsmonster.
Brett Ratners "Red Dragon", som tar sin början åtta år innan händelserna i "SotL", inleds med att Lecter, som åter spelas av Hopkins, gör kalasmiddag av en flöjtist som han inte tycker håller måttet. Det här är typisk Lecterhumor (särskilt roligt är det ju inte). Det är vår förförståelse av karaktären som gör det roligt när en av hans gäster undrar vad det egentligen är i den smarriga förrätten, och Hannibal säger att han inte kan berätta det, för att om de visste, skulle de nog inte ens vilja smaka. Man påminns om hur det kan vara i Stålmannenfilmerna när Lois undrar hur fanken Clark kan ha hunnit komma fram till en plats så fort. Clark plirar över glasögonskalmen mot kameran och säger, "du känner mig väl mig, Lois... Alltid redo!"
Lecter är nu smal igen, precis som han var i "SotL", där konturerna av hans nedre revben syntes under fängelsedräkten. I "Hannibal" var han, som sig bör, gubbtjock, men i "Red Dragon" är han åter slank, och Ratner har genom samma digitala magi som han använde för att föryngra Xavier och Magneto i "X-Men 3", lyckats ge Lecter tillbaka sitt släta reptilliknande utseende. Den digitala utplattningen av Hopkins fårande anlete bidrar ytterligare till att mycket av Lecters obehag från "SotL" är tillbaka. Han blinkar inte heller.
Efter att Ed Nortons skicklige polis fångat honom, och han sitter i den där lilla cellen på mentalsjukhuset i Baltimore är allt som vanlig igen. Norton tvingas konsultera Lecter, precis som Starling, och Lecter lyckas bland annat förhandla fram en gourmetmåltid, tillagad av kockar utanför cellen. Han sitter snart och smaskar förnöjt i sig kött och bearnaisesås. Sedan har Lecter bara en scen till, men den är lyckligtvis mycket bra. Här har Ratner slagit på Jonathan Demme-emulatorn till max, och låter Dr. Chilton berätta för Lecter att en ung kvinnlig FBI-agent har kommit för att be om hjälp. Lecter ser upp från sitt brevskrivande och frågar: "What is her name?" Lecters ansikte är tomt men inkvisitivt. Och så tona ut. Stark musikalisk cue och eftertexter. Här ställde sig nackhåren upp på mig. Av någon anledning. Det hela är egentligen ett ytterst plumpt sätt att sluta en cirkel, men jag sväljer det, i alla fall nu.
Ja, vad fan tycker jag egentligen om karaktären Lecter? Efter att ha kollat på alla filmer där han figurerar på raken kan jag bara konstatera: Jorå, han är väl okej. Den riktigt läskige jäveln är istället Anthony Hopkins, som har förmåga att skapa det monstruösa som vore det ingenting.
fredag 16 mars 2007
Jag älskar dig så djupt, Alec Baldwin
Just nu firar Alec Baldwin stora komiska triumfer som den hårdföre och lakoniske Jack Donaghy i 30 Rock, som Canal+ kommer köra i höst. 30 Rock är en TV-serie som utspelar sig bakom kulisserna på ett mediokert SNL-liknande TV-program. I det här gamla klippet gästar Alec Baldwin just SNL, och skapar något som bara kan beskrivas som ren magi.
tisdag 13 mars 2007
Can't stop the signal, Mal
Under natten mot tisdag har jag frossa och närmare fyertio graders feber. I feberyran är jag ombord Serenity medan hon attrackeras av Reavers. I min dröm lever Wash fortfarande, och han skriker "I am a leaf on the wind" medan vi tumlar ner mot Ariels yta, genom Reavers minförsåt.
Jag tror inte hag haft sådan här feberyrsel sedan jag var typ fem, och jag såg Spindelmannen klättra på väggarnas i mitt pojkrum. Eller den gången då pappa sprack.
Tänk om jag måste vara hemma hela veckan! Då måste någon gå och handla mat åt mig. Jag har nästan ingen.
Jag tror inte hag haft sådan här feberyrsel sedan jag var typ fem, och jag såg Spindelmannen klättra på väggarnas i mitt pojkrum. Eller den gången då pappa sprack.
Tänk om jag måste vara hemma hela veckan! Då måste någon gå och handla mat åt mig. Jag har nästan ingen.
måndag 12 mars 2007
Pappa?
Jag ser på Ridley Scotts "A Good Year" och slås av hur lik Russell Crowe är min pappa när han var i fyrtioårsåldern.
torsdag 8 mars 2007
Sedan fikade jag och åt en biscotti
Jag har aldrig förstått folk som orkar vara passionerade för saker som CRM-stöd och affärssystem, pratat om sådant som är affärskritiskt och vikten av att lägga upp projekt på ett realistiskt sätt. Sådana får alltid något desperat i blicken, något sökande, något ämligt, som jag hoppats på att aldrig behöva se i min egen. Jag vill inte sittas och gestikulera vilt och prata om vikten av att redan från början på ett projekt ha en ”helikopterbild av hela sammanhanget”, och vikten av att få prospekt att vilja go to market. Men så blev det idag.
- Hur länge har du konsultat för företaget? frågade leverantören.
- Tio dagar.
- Oj, sade leverantören, det är fantastiskt vilket grepp du hunnit få [kring projektet]!
Jag svalde och sade något om hur det var lätt som konsult att få en objektiv överblick över projekt man aldrig varit inblandad i själv.
Sedan tog jag en klunk kaffe. Kort därefter klämde jag ur mig ytterligare en svada om vikten av att göra en bra kravspec. Alla runt bordet nickade instämmande, och jag sade; "det är naturligtvis något som vi i framtiden får sätta upp ramar för, eftersom leverans blir både mer kostnadseffektiv och av en högre kvalitativ standard på det sättet". Och alla nickade och instämde igen, och såg på mig som om de självklara floskler jag just yppat var något av det finaste de hört. Jag hade något desperat, sökande och ämligt i blicken som försvann först i trapphuset på vägen ut.
- Hur länge har du konsultat för företaget? frågade leverantören.
- Tio dagar.
- Oj, sade leverantören, det är fantastiskt vilket grepp du hunnit få [kring projektet]!
Jag svalde och sade något om hur det var lätt som konsult att få en objektiv överblick över projekt man aldrig varit inblandad i själv.
Sedan tog jag en klunk kaffe. Kort därefter klämde jag ur mig ytterligare en svada om vikten av att göra en bra kravspec. Alla runt bordet nickade instämmande, och jag sade; "det är naturligtvis något som vi i framtiden får sätta upp ramar för, eftersom leverans blir både mer kostnadseffektiv och av en högre kvalitativ standard på det sättet". Och alla nickade och instämde igen, och såg på mig som om de självklara floskler jag just yppat var något av det finaste de hört. Jag hade något desperat, sökande och ämligt i blicken som försvann först i trapphuset på vägen ut.
onsdag 7 mars 2007
People just ain't no good.
I hissen ner till blå linjens perrong ligger det på golvet en ihopvikt tidning. Något sticker ut mellan sidorna. Bajs. Det är bajs. En stor blaffa skit. Svårt att avgöra om det är mänskligt eller från en hund, hur som helst är det jävligt äckligt. Upptäcker inte ens bajskorven förrän det är försent och hissen är på väg ner. Mina ögon tåras. Jag får kväljningar. Dessutom är jag bakfull. Dum idé med tisdagsfredag; är inte direkt 20 längre. Imorgon slipper jag det här. Då ska jag ha möten på stan – hela dagen! Fyfan vad skönt.
tisdag 6 mars 2007
Malkovich
Jag låtsas som om det är fredag idag. Jag känner att jag förtjänar det. De fyrtio minuter långa resorna till jobbet tar på krafterna, och föder ohälsosamma men pockande drömmar om vin och lammracks och potatisgratäng, allt sådant som nu står i ugnen. Eller i ett glas vid sidan av datorn. Beroende på.
Vägen hem från jobbet är ej heller den någon direkt barnlek.
Överallt slås jag av vår mänskliga natur - dess själviskhet, dess naivitet och dess oförstånd. Imorse stod jag på perrongen och lät ett fullsatt tåg mot Hässelby passera. Genom fönstren såg jag att människor stod upp i gångarna, ihoppackade tätt. De måste andas varandra kaffeandredräkt. Doften av ägg och kaviar och ost. Blöta ytterkläder. Den digitala tidtabellen berättade att nästa tåg skulle inkomma två minuter senare. Det var, som jag misstänkte, inte ens halvfullt. Det måste bero på flockinstinkten, beslutade jag mig för, att folk pressar sig in i ett tåg så att det fylls till bristningsgränsen, istället för att avvakta ett tåg som anländer endast två minuter senare. Vi ifrågasätter inte längre, våra rutiner har ersatt vårt förnuft och vår förmåga att tänka rationellt och planera,
På T-Centralen iakttog jag samma flockmentalitet igen, på väg ner mot blå linjen, i den anslutande tunneln med dess två rullband och gången emellan dem. Folk flockades för att gå ombord rullbanden, för att sedan i kö trampa vidare ner för dem, tacksamma för det lilla försprång den eskalerande banan gav dem. Jag höll mig till gången emellan rullbanden, så gott som ensam och fri att manövrera hur jag ville. Jag nådde änden av gångtunneln mycket snabbare än de som valt rullbandet.
På tunnelbanan på väg norrut från T-Centralen hamnade jag mitt i en delegation med afrikaner iförda kläder som var alldeles för tjocka för årstiden. Påbyltade satt de och språkade med varandra. Bland dem fanns en blond kvinna, iförd kläder som vittnade om en försiktig optimism till den stundande våren - deras värd, förmodar jag - tunn jacka, lågskor, nylonstrumpor, kjol. De gick av vid samma station som jag, och jag följde efter dem mot rulltrappan. Några av dem klev på rulltrappan försiktigt, försökte tajma rätt, vinglade till ett tag innan de återfick balansen. De är de enda på blå linjen som möter något nytt den här morgonen.
På jobbet: Konsultens icke-existens, dess ofullständiga vardande. Ett slags utanförskap. Samspråk med de som i sanningens namn är mina kunder, och inte mina kolleger. Jag skriver en utvärdering av projektet hittills, jag gör skärmdumpar och skriver kommentarer, sitter med i möten och försöker hålla mig på min kant. Jag äter ensam på lunchen för andra dagen i rad och saknar byrån.
Jag vill hem. Jag vill bort. Jag vill tillbaka.
Lammet är klart i ugnen och svalnar på köksbänken. Mark Kozelek sjunger ”Katy Song” och jag ska snart se på senaste ”24” och ”Heroes”, och imorgon är det upp igen, den där långa resan på tunnelbanan, tillsammans med Lovecraft och Regina Spektor, och sätta igång arbetet med intranätet.
Vägen hem från jobbet är ej heller den någon direkt barnlek.
Överallt slås jag av vår mänskliga natur - dess själviskhet, dess naivitet och dess oförstånd. Imorse stod jag på perrongen och lät ett fullsatt tåg mot Hässelby passera. Genom fönstren såg jag att människor stod upp i gångarna, ihoppackade tätt. De måste andas varandra kaffeandredräkt. Doften av ägg och kaviar och ost. Blöta ytterkläder. Den digitala tidtabellen berättade att nästa tåg skulle inkomma två minuter senare. Det var, som jag misstänkte, inte ens halvfullt. Det måste bero på flockinstinkten, beslutade jag mig för, att folk pressar sig in i ett tåg så att det fylls till bristningsgränsen, istället för att avvakta ett tåg som anländer endast två minuter senare. Vi ifrågasätter inte längre, våra rutiner har ersatt vårt förnuft och vår förmåga att tänka rationellt och planera,
På T-Centralen iakttog jag samma flockmentalitet igen, på väg ner mot blå linjen, i den anslutande tunneln med dess två rullband och gången emellan dem. Folk flockades för att gå ombord rullbanden, för att sedan i kö trampa vidare ner för dem, tacksamma för det lilla försprång den eskalerande banan gav dem. Jag höll mig till gången emellan rullbanden, så gott som ensam och fri att manövrera hur jag ville. Jag nådde änden av gångtunneln mycket snabbare än de som valt rullbandet.
På tunnelbanan på väg norrut från T-Centralen hamnade jag mitt i en delegation med afrikaner iförda kläder som var alldeles för tjocka för årstiden. Påbyltade satt de och språkade med varandra. Bland dem fanns en blond kvinna, iförd kläder som vittnade om en försiktig optimism till den stundande våren - deras värd, förmodar jag - tunn jacka, lågskor, nylonstrumpor, kjol. De gick av vid samma station som jag, och jag följde efter dem mot rulltrappan. Några av dem klev på rulltrappan försiktigt, försökte tajma rätt, vinglade till ett tag innan de återfick balansen. De är de enda på blå linjen som möter något nytt den här morgonen.
På jobbet: Konsultens icke-existens, dess ofullständiga vardande. Ett slags utanförskap. Samspråk med de som i sanningens namn är mina kunder, och inte mina kolleger. Jag skriver en utvärdering av projektet hittills, jag gör skärmdumpar och skriver kommentarer, sitter med i möten och försöker hålla mig på min kant. Jag äter ensam på lunchen för andra dagen i rad och saknar byrån.
Jag vill hem. Jag vill bort. Jag vill tillbaka.
Lammet är klart i ugnen och svalnar på köksbänken. Mark Kozelek sjunger ”Katy Song” och jag ska snart se på senaste ”24” och ”Heroes”, och imorgon är det upp igen, den där långa resan på tunnelbanan, tillsammans med Lovecraft och Regina Spektor, och sätta igång arbetet med intranätet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)