Känsligt läge. Skön grej det här med känsligt läge; jag blir alltid knollrig och disträ och sjunger på Ryan Adams "Starting to Hurt" och fånler, trots att jag borde veta bättre.
Jag är åter i en skön soppa, vilket får mig att inser att jag borde sluta umgås med kvinnor överhuvud taget. En dag i taget, stadigt framåt. Eller bakåt. Jag vet inte ännu. Praktgräl i helgen. Jag känner mig som Nathan Fillion gör på den där stenen. Eller, ja, i början av ansnittet tror man ju att det gått åt pipan, men det har det ju egentligen inte. Ungefär så är det nu. Ja.
Något kändes knas, så jag gick hem och kollade upp det. Det visade sig vara marknadsföring för en bok som släpptes häromdagen. Det är en självbiografi om en man vars hustru förde bort deras son för tre år sedan. Anslaget är alltså utformat som om detta hände nyligen, så man skulle kunna säga att det är mer fiktion är fakta.
Jag satte upp en enkel lista över hur jag skulle sköta den här arbetslösheten när den pecis var sprungen ur sin linda. Det blev litet som nyårslöften. Jag har tullat på både det enda och det andra; främst har det supits en hel del på vardagar, men jag skyller på sommaren. Dessutom har jag på senare slutat aktivera mig, mycket på grund av att jag inte kom på något roligt att göra på vardagarna som jag inte tidigare gjort hundra gånger.
FAKTUM: Att sitta hemma och söla flera dagar i rad är själadödande. Okej, jag har varit iväg litet grann och gjort intervjuer och research för ett par grejer, hälsat på folk på jobbet och så vidare, men det har också gått någon dag då jag mest orkat mig ner till ICA för att köpa middag. Jag döör!
Men på senare tid har jag tänkt bli privatspanare (efter att ha sett alldeles för många avsnitt av BBC:s senaste Sherlock Holmesserie). Om man bara vet hur man ska se på folk kan man se brott i görningen hela tiden, över allt. Häromdagen såg jag ett tjejgäng från Södertälje dela upp bytet från dagens snattningseskapader på Sergelgatan. Att smussla med små H&M-plagg nerkörda i mataffärspåsar märkta ICA Hötorget kanske inte är det smartaste när man står mitt på Sergelgatan. Tjejerna, de var väl en sju-åtta stycken, stod i en tät ring och delade upp kläderna sig emellan.
Om man skulle passera dem på gatan skulle man kanske inte vad de sysslade med, men jag stod en våning upp, på SF Sergel, och väntade på att bli insläppt i salongen. Därifrån såg jag också två narkotikabrott, samt Ken Ring. Vem vet vad han hade i görningen.
Veckans vansinne är alltså: Steelwheels, privatspanare.
Knallar in till videonasaren efter att ha intervjuat marknadsföringssnubbe om mobiltelefoner för panchos.
JA BA: Tja, jag beställde "A Serious Man" på Blu-Ray från er, tänkte kolla om den kommit in. HON BA: Haru fått nå mail om att den har kommit in? JA BA: Näe, bara att beställningen är mottagen, men jag tänkte bara kolla när jag ändå ska hyra... HON BA: Jag ska kolla. (Knappning på datorn) HON BA: Näe, den har inte kommit in. JA BA: Nähä, då hyr jag väl de hära. (Lägger upp "Descent 2" och "Cirque du Freak" på disken, hyr och går hem).
Kollar mailen när jag kommit hem. Skickat igår ligger ett bekräftningsmail från videonasaren att filmen finns att hämta i kassan. Jag ringer dit. Kille svarar.
JA BA: Tja, jag hade beställt "A Serious Man" på Blu-Ray, den hade kommit in fick jag ett mail om, så ja ba tänkte höra om du hade den dära, för jag var inne för en kvart sedan, och då sa hon ba att den inte var inne. HAN BA: A, vem snackare me? JA BA: (till publiken) Som om jag var på first name basis med folket hos videonasaren, liksom. JA BA: Eh vahettere ja vet inte, de va lixom en tjej va, hon var typ snygg och ung och så. HAN BA: (till folk i bakgrunden i butiken) Ere nån som letat efter "A Serious Man" på Blu-Ray idag? HON BA I BAKGRUNDEN: Näe, den finns inte. HAN BA: Jag ska kolla. (paus) Här eren! Jag hittaren! JA BA: (paus) Åmme! HAN BA: Du kan komma in å hämtaren nu. JA BA: Meh! Ja har just kommit hem juh! Orka! HAN BA: Den ligger här en vecka. JA BA: A, men då kommer ja imorrn. Tjarrå! HAN BA: Tjarrå!
De första tre minuterna av Alicia Keys "Try Sleeping with a Broken Heart" utgör, innan sången övergår i pianoklinkande och lallande, en av de senare årens finare poplåtar. Det var en sådan där RnB-låt som hittade en publik även i andra, kreddigare, vitare, medelklassiga kretsar, ungefär som Beyoncés "Halo" från häromåret, som omhuldades av både svennebananer, Rodeoredaktörer och spädbarn.
Florence + The Machine gjorde en uppskriven, och egentligen ganska tippad, cover av "Halo" i BBC Radio 1:s studio i slutet av juni 2009. Inte bara blev resultatet otroligt vackert, men vad som egentligen hände - rent kulturellt - var att en i grund och botten väldigt smörig och sentimental RnB-låt fick en OK-stämpel från indieläktaren. Det är helt enkelt mer okej att tycka om "Halo" när den satts i en kreddigare kontext.
Vad som också händer i det här läget är någon form av kulturell imperialism. "Halo" låg fortfarande på listorna, och hade så gjort sedan i februari. Credskruden träddes på under det att låten fortfarande låg och mös på amerikanska airplaylistan.
Nästan exakt ett år senare satt jag och min vän SL i bilen och åkte från A till B, då Alicia Keys "try Sleeping with a Broken Heart" spelades på radion. Jag berättade för SL att jag tyckte mycket om sången, vilket bemöttes av ett hånskratt. Alicia Keys hade helt enkelt fel uttryck. Jag framhärdade att låten trots Keys uttryck var mycket att bra, och att hon skulle tycka om den ifall till exempel Robyn gjord en cover på den, eftersom låten lika gärna kunde vara skriven, om än inte producerad av Robyn. SL tillstod att så förmodligen var fallet.
Ett par veckor senare hände det:
Robyn hade i likhet med Florence + The Machine klättrat in i BBCs studio och gjort en innerlig, indiefierad cover av en RnB-låt. Man skulle också kunna säga att hon gjort den vit, men jag tror inte det är av vikt just i det här fallet. Framför allt blev själva låten - kompositionen - legitim på ett helt nytt sätt.
Givetvis gillade SL låten nu. I den här skruden var låten helt okej. Jag tycker själv väldigt mycket om den i en här tappningen, men lyssnar fortfarande på Keys version, eftersom den i orginalutförande låter som kompositörerna hade tänkt sig. Robyns cover är litet som den där uppsättningen av Hamlet där den danske prinsen var en tjock gothare och hade Portishead på soundtracket.
Mitt avslutande exempel på det här är Bat for Lashes cover på Kings of Leon bredbenta och uppriktiga "Use somebody", som jag nu embeddar for your viewing pleasure.
Vad händer här? Jo, Natasha Khan befriar låten från allt som kännetecknar låten egentligen, förutom melodin. Litet grann känns det som om hon sitter hemma och pillar med sin Casio för skojs skull, men ja, det är fint. Här är essensen av låten, vare sig mer eller mindre.
Mitt slutliga resonemang är att det är skillnad på covers och covers. Här gör till exempel Paramore en cover av "Use somebody" i exakt samma kontext (BBC Radio 1 Live Lounge), men helt utan egentligt resultat:
Varför? Eftersom Paramore arbetar efter nästan exakt samma paradigm som Kings of Leon, och har praktiskt taget samma målgrupp. Låtens effekt och uttryck blir i stort sett desamma.
I januari 1965 släppte Bob Dylan sin "Mr. Tambourine Man". Tre månader senare kom The Byrds version, som blev en oerhörd kommersiell framgång. Man kan helt enkelt säga att låten gjordes tillgänglig för de breda folklagren. Med credcovers är det annorlunda - låten görs om för en betydligt mindre publik.
Behövs detta? Jag vill gärna tro att Robyn, Bat for Lashes och Florence + The Machine gör sina versioner med hopp om att sprida budskapet att det är okej att lyssna på hits. En bra låt är en bra låt, liksom. En annan, snäppet mörkare, tanke är att de är ute efter att visa hur mycket bättre låtarna kan bli om de får filtreras genom rätt paradigm. Vill vi verkligen ha det så?
EDIT: Glömde den bästa covern på "Mr. Tambourine Man".
Åh Gud. Arga redaktörer. Jojo. Eller arg, när min redaktör ringer mig låter hon i det närmaste orolig, kanske inte arg, men jag vet att det lurar ett raseri under den där västgötskan, likt Cthulhu, när hon frågar mig hur jag mår. Jag säger som det är; att jag inte mår sådär jättebra, men det är litet fel; jag mår utmärkt, för jag har alldeles nyss ätit en suverän grillad macka med bresoala och druckit både färskpressad äppel- och apelsinjuice.
Och ja, jag har dodgat tidningen - trots att jag är beroende av de där extra tusingarna som jobben därifrån ger mig. Detta har ökat på både skam och panik, så det känns skönt att ta blivit avslöjad och ertappad. När jag pratar med redaktören sitter jag i min bil på en parkeringsplats i Årsta och lyssnar på Anna Odells sommarprat. Min blogg är i bruk igen; det har blivit fel i hostingen, och jag kan börja skriva i den igen. Jag är skyldig dem typ tio inlägg, inlägg som bara ligger och väntar på att bli publicerade. Eller; det är en lögn - jag har stolpar och anteckningar till tio inlägg.
Jag ska också färdigställa en artikel som jag gjort research på, men som inte är färdigskriven, till imorgon. Jag grips av den där sköna deadlinepaniken, den som jag inte känt på flera månader, men som jag under mina år på reklambyrå blivit praktiskt taget beroende av. Det känns skönt.
Jag ställer in ett par privata åtaganden för både kvällen och morgondags lunch, och åker sedan och blixthandlar mat och vin innan jag åker till det sista stället jag behöver besöka för min research. Väl hemkommen känns det så otroligt skönt att sätta sig ner och skriva igen att ett inlägg här slinker med av bara farten. Jag ringer andra källor och försöker få tag i bilder. Positiv stress, intalar jag mig. Positiv stress.
Fått länk till bildbank. Det känns som förr i tiden. Fan att man ska behöva ha jobb för att må bra. Nu kör vi.
Ms, MF och jag utflyktar till Yxtaholms slott utanför Flen. Efter en behaglig laxmacka i trädgården går vi tillbaka till bilen. Grabbarna stannar till vid sjön och häpnar över oväsendet. "Vad många gräshoppor!" utbrister de. "Vilken kakafoni!"
Och jag hör ingenting.
"Skojar ni?!" säger jag. "Här hörs väl ingenting!"
De stirrar på mig, jo, det är en väldans massa gräshoppor här. Jag ber dem hålla käften ett ögonblick, och jag spetsar öronen. I en minut står jag där. Jag har förlorat den frekvensen, visar det sig. Jag börjar bli gammal. Men MS och MF är exakt lika gamla som jag. Jösses. Vilket förfall. Vilket elände. Vad är det mer jag inte hör? Vad är det mer jag går miste om? Story of my life.
Kids, det är fantastiskt hur livet ter sig. Även om man befinner sig mitt i en av de största skitstormar man befunnit sig i på ett bra tag har man fortfarande förmågan av njuta av de små nöjena i livet. Som rapporterna från Comic Con. Man skriker rätt ut av förtjusning när det står helt utom tvivel att det blir Joss Whedon som regisserar The Avengers.
"Kommer du ihåg den där mortadellan vi brukade äta till frukost", säger IS. "Jag var så jävla kär i dig."
Solen går ner bakom Blåsut någonstans och jag gör nästan en spit-take. Jag var inte beredd på det här. Här skulle vi ses och laga en bit fisk och dricka vin hemma hos henne, lyssna på musik och ha det myspysigt, och så blir det nästan exakt som vi hade det ett år tidigare, när hon bad om ursäkt för allt som hänt på ett väldigt förlösande sätt, allt som ledde upp till vårt uppbrott tog hon på sig, trots att en hel del i ärlighetens namn även var mitt fel. Alltså, vi sade aldrig det där; "jag är kär i dig". Vi kom mest överens om att vi gillade varandra nog för att intensivt krascha in i varandra i ett par månader. Vi sade nog "jag älskar dig" till varandra någon gång på fyllerallan, men eftersom jag och några av mina kompisar kan säga det till varandra utan vidare lägger jag nog inte så mycket vikt vid det. I alla fall. Hon var kär i mig. Jag var kär i henne. Det hela gick åt helvete. Äldsta historien i boken, eller hur? Ja.
Om det inte vore för hur jag valt att minnas det hela. Som Leonard säger i Memento - minnet kan ändra formen på ett rum, färgen på en bil. Minnen kan förvrängas. De är bara en tolkning, inte en inspelning. De är ovidkommande.
Jag har inte läst min dagbok från den här tiden på flera år, inte förrän idag. I den står en massa grejer om oss som jag hade glömt - hur utdraget uppbrottet var. Vi slutade inte alls umgås efter nyår, som jag alltid trott, utan harvade på och sågs då och då under de följande två åren, tills hon födde sitt första barn. Varför hade jag förträngt detta?
I ALLA FALL. Nytt för i år är följande: Hon går ut i vardagsrummet och sätter på en samling med The Smiths. Sedan säger hon att hon fortfarande älskar mig. Att hon tänker på mig varje dag. Att hon saknar mig. Att hon ibland föreställer sig hur hennes barn skulle se ut om de var mina.
Vi är fulla. Det är sent. Men det är väldigt rörande, och litet läskigt. Ganska så mycket läskigt. Det hela är drömlikt, att ha exakt den här konversationen samtidigt som "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" spelas i bakgrunden var min önskedröm för sisådär sju år sedan.
Jag säger som det är, för det förtjänar hon. Jag säger att jag tänker på henne ofta också, speciellt det senaste året. Att hon påverkat mig alldeles för mycket. Att jag gav upp hoppet om att hitta kärlek efter det att det tog slut, eftersom jag tyckte att vi passade så himla bra ihop, trots våra fruktansvärda, fruktansvärda olikheter. Jag säger till henne att jag önskar att jag inte hade tillbringat så otroligt lång tid med att demonisera henne, att förvandla henne till en punchline, men att det var nödvändigt för att jag överhuvud taget skulle kunna överleva.
Jag säger till henne att min största fråga är: Vem skulle jag vara om vi hade fortsatt vara ihop? Om vi gladeligen accepterat vår kärlek och gjort det bästa av situationen, oavsett hur trasiga vi båda var? Hade jag varit lyckligare då. Hon kan naturligtvis inte svara, utan fattar bara min hand.
På morgonen äter vi frukost. Lyckligvis slipper vi den där jävla mortadellan. Sedan tar hon på sig en Star Wars-tischa och följer mig till tunnelbanan. Vi säger att vi ska höras efter midsommar, men hon ringer mig redan senare samma kväll.
Har allt som behöver sägas sagts nu? Kan vi gå vidare nu? Eller ska vi köra samma grej igen om ett år igen? Hur mycket kommer jag ha glömt? Vem kommer jag vara?
Det går en hel vår utan att man varken vill blogga eller lyssna på Säkert!. Och så kommer det plötsligt en morgon - en midsommarmorgon - när man plötsligt vill göra båda sakerna samtidigt.
För mig är matlagning som att vara förälskad - samma typ av blindhet, samma typ av besatthet, samma typ av lidelse. Häromdagen balanserade jag en två månaders bebis på ena armen och en spattig tvååring på den andra medan deras mamma, min syster, åt lättsaltade naturchips i soffan framför Top Model. Eftersom det fallit på mig att laga maten till hennes födelsedagsmiddag frågade jag henne vad hon ville äta. Efter en liten stunds tuggande och tänkande svarade hon: "En köttgryta skulle vara gott".
Eftersom våren står prunkande därutanför tänkte jag ursprungligen att en fräsch cassoulet skulle sitta fint, men syrran ville ha nötkött. Så det blev den väldigt höstiga boeuf bourguignon istället.
Denna konversation utspelade sig i onsdags. Idag är det lördag. Denna boeuf har sedan dess upptagit mer eller mindre hela min vakna tid. Jag tror jag har läst tjugo recept. Jag har grunnat på fonder, på bouquet de garni, på kött, på svamp, på lök, på rödvin. Det har blivit litet snurrigt. Till slut landade jag på en blandning mellan Anthony Bourdain och Juli Childs recept. Childs lagar sin i ugn på 165 grader i fyra timmar, Bourdain kör på spishällen, rakt uppochner. Bourdain kör vare sig sidfläsk eller svamp, jag kör både och. Han kör heller ingen fond, bara vin. Det är en tvååring som ska äta, så jag har begränsat vineriet till ungefär en halv flaska, och sedan en liter kalvfond.
Det har blivit ett vansinne, men det står det nu på spishällen och puttrar. Vi får se hur det blir. Recept följer!
Fjärde maj är Star Wars Day, och det är på något sätt fint att se hur alla nördkompisar skriver något passande i sina statusrader på Facebook. Har vi ärvt jorden ännu?
Det är dags att slå sig ner i vredens vilstol igen:
Ja, N:o1 Video, det är svincoolt att ni har stora LCD-skärmar uppsatta över kassan där ni kan visa filmer och trailers på Blu-Ray.
Nej, N:o1 Video, det är rätt jävla långt ifrån svincoolt att ni visar hela jävla Avatar dagen som den släpps. Kom inte och säg att det är för att göra reklam - det är just därför som Nils Granlund uppfann trailern 1913.
Jag fick förvisso Avatar på DVD redan för ett par veckor sedan, och har sett den ett par gånger på bio (jag skulle själv hyra den på Blu-Ray, mest för att kolla på vad många har kallat den den bästa bildkvaliteten evööööör), men jag vet folk som inte går på bio och som peppat för den här filmen i flera år. Min kompis MF hade till exempel släppt lös den jävla vreden om han stolpat in just idag för att äntligen - äntligen - köpa sitt Blu-Rayexemplar.
När jag kom in i butiken visades en av de större scenerna i slutet av andra akten, som mer eller mindre lägger upp förutsättningarna för slutet. Om jag inte hade sett Avatar hade jag känt mig sjukt spoilad.
Varför händer Curb Your Enthusiasm-grejer mig bara när jag är inne i en Curb Your Enthusiasm-period?
Ett gäng avpoletterade människor från min byrå samlades för att käka lunch idag. Trevligt. Jag drack två 60 cl Starbrno och knatade sedan tillbaka till kontoret lagom salongsberusad. Vinet serverades klockan tre, och nästan genast göddes min berusning till vad som påminde om fylla. Halv fem slirade jag upp till Hötorgshallen och handlade ingredienser till middagen.
Jag märkte till min förvåning att jag sluddrade något när jag beställde. "Två schtycken majsschycklinglår, tack". "En flaschka flör dukapp tjardonnäj, tack". Och så lommade jag därifrån. Dagen till ära var jag iklädd min allra smutsigaste hoodie, som SL köpt till mig på Weekday. Håret stod år alla håll efter dagens många svettiga Quake III Arena-bataljer. Det är i det läget man inte vill springa på gamla bekanta.
Men det gjorde jag förstås.
Först till rakning var en av tjejerna som försökte mobba mig i högstadiet (och som jag i hemlighet tyckte var en av de snyggaste tjejer jag någonsin träffat, underligt nog). Vi har sedan dess blivit vänner och kan numera lajka varandras statusuppdateringar utan gammalt groll. Jag sluddrade och var osammanhängande, vi pratade om jobb och barn och hela den grejen. Det slutade med att hon frågade om jag ville äta lunch med henne nästa vecka. Vi stämde träff och jag bladade vidare.
I affären nära mitt hus sprang jag på en av Suddens tjejkompisar, som tycker jag är kufig nog som det är, men som jag alltid tyckt är väldigt vacker. Hon hade bara dagarna innan addat mig på Facebook, så jag passade på att tacka henne för detta. Efter de inledande artighetsfraserna frågade jag henne om varför en tvåkilos påse mjöl kostar exakt lika mycket som en enkilospåse, och det visste hon naturligtvis inte. Det var i detta läge som min nemesis, en kille i rullstol som jag brukade spela biljard med i min ungdom, också dök upp, och jag tvungen att söka skydd bakom CAs långa kropp. Det måste ha sett konstigt ut. Vi pratade litet om hennes nya kollektion och kramades, sedan smet jag.
Under båda dessa möten var jag högst medveten om att jag 1) var något berusad och 2) iklädd en väldigt dammig hoodie. Det är svårt att bete sig avslappnat under dessa omständigheter. Dessutom hade jag 3) sett två avsnitt av Curb Your Enthusiasm under eftermiddagen, så jag hade liksom Larry David-inställningen påslagen (som om min vanliga Costanzighet inte var nog, menar jag). Det slutade i alla fall någorlunda väl, förutom att jag nu har en lunchdejt som jag måste genomföra nästa vecka, och att Suddens kompis förmodligen tycker att jag är om möjligt ännu mer kufisk. In alles, jag tycker det gick ganska bra. Ganska, ganska, ganska, ganska bra.
Kom just på mig själv att börja laga mat i mörkret, eftersom jag ogärna tänder i köket efter mörkrets inbrott, då Henry gått och lagt sig. En sista mörkermatlagning kan inte skada.
Det är första gången på fem och ett halvt år som jag vaknar upp hemma utan att höra det där gnälliga pipandet från köket. En enträgen drill, en salut till morgonen. Jag vet att det är över.
Henry ligger död på botten av buren. Jag är ensam i lägenheten.
Jag stoppar in handen i en genomskinlig fryspåse och använder den som skydd mellan mig och Henry. Han är fortfarande varm, men stel, när jag lyfter upp honom. Undrar hur snabbt det tar för rigor mortis att inträda för en liten fågel. Jag sluter påsen tätt och virar in honom i plast, som Laura Palmer. Lägger honom i en fyrkantig liten kartong som tidigare innehållit Vilmas knäckebröd. Sedan lägger jag in den i frysen. Jag vet inte riktigt varför, men jag gör det.
Jag ska VAB:a idag. Kanske visar jag lilla E vad döden är och låter henne hjälpa mig begrava Henry, men förmodligen inte.
Jag känner mig fri. Äntligen kan jag stanna borta mer än tre nätter åt gången. Inte bli tvingad att åka hem från landet trots att det är strålande sol och fantastisk stämning. Äntligen kan jag ha stora middagsfester igen! Jag kan äntligen möblera om i köket och ställa bordet där jag egentligen vill ha det! Jag kommer äntligen få plats med min stringblomsterlåda och en ny hylla för kryddor och flaskor! Fiffan vad gött!
Jag har ju slutat på byrån, som jag tidigare berättat, men det betyder inte att jag inte ibland hör av dem när de behöver hjälp. Så jag knallar dit och sitter där en stund utan vare sig kontrakt eller annan ersättning. Mest går jag dit för skojs skull, för att snacka med polare eller redigera bilder för privat bruk, men det finns alltid någon produktionsledare som behöver hjälp med litet omkodning eller länkning eller nyhetsbrevsutskick. Och idag fick jag till och med betalt - innehållet i ett gammalt påskägg. YAY!
Det här inlägget innehåller ganska stora spoilers för Clash of the Titans, Percy Jackson: The Lightning Thief, Avatar och Terminator: Salvation.
Nyinspelningen av Clash of the Titans är bökig, smutsig och ful på ett sätt som både är beklämmande och förtjusande. Jag freakar ur på samma sätt när det kommer en film som bygger på mytologi som när det kommer en film som bygger på någon av mina favoritserier, mycket på grund av att jag läste både serier och mytologi samtidigt. Först ett nummer av Spindelmannen, sedan raskt över till Odysséen. Om jag ska vara riktigt ärlig, med risk för att låta självgod, lärde jag mig om grekisk, nordisk och romersk mytologi innan jag läste mitt första nummer av Spindelmannen, men sådant går man inte direkt runt och skrävlar om. Så peppen inför dagens (första) biobesök var ganska stor.
Hur som helst. Clash of the Titans är den andra film jag ser i år där de grekiska gudarna Zeus och Hades hotar mänskligheten med krig och/eller utplåning, och där en halvgud är den enda som kan förhindra detta. Den första var Percy Jackson: The Lightning Thief (en betydligt mer lättsam men på sitt sätt mer lyckad film) Jag såg dessa filmer med tre veckors mellanrum, och det ska sägas att det kanske var litet tätt inpå.
Om två veckor kommer jag ha blandat ihop dem. Jag kommer förmodligen tro att det var Uma Thurman-Medusa som fick huvudet avhugget i Clash..., och att det var Ralph Fiennes som spelade Hades i Percy... (det var det inte, för det var Steve Coogan i roadie-mundering). Jag får till och med anstränga mig för att komma ihåg vem som spelade Zeus i Percy... Det var Sean Bean. Så var det ja. Den största skillnaden är egentligen att Liam Neeson är iklädd en skimrande rustning, medan Sean Beans rustning ser ut som den bärgats från Legendary Pictures kostymförråd från 300 (som av en slump ligger bakom Clash...).
Och Neeson talar naturligtvis med Stora Utomhusrösten, och det är mycket möjligt att Fiennes har långa, skitiga fingernaglar (som han oftast har i sådana här sammanhang) och talar med lätt läspning, och Sam Worthington porträtterar för tredje gången i rad en karaktär som slits mellan två olika världar. Jag distraheras av detta ungefär samtidigt som han slåss mot någon form av skorpion som ser ut att vara tillverkad av granit. I Clash... spelar han Perseus, som vi ju alla vet är Zeus son. Som Eddie Izzard säger: "Hence per Zeus. Per... Zeus! Per... Zeus!" (Detta är fel, Persues har troligtvis sitt etomylogiska ursprung i grekiskans perthein, som betyder förödelse). Olympiska gudar är ju som bekant daterapers som befruktar jordekvinnor till höger och vänster utan att tänka på konsekvenserna - detta förekommer även i Percy..., där det är Poseidon som spritt sin säd på ett inte helt schysst sätt.
Hur som helst - Perseus förnekar helst sitt gudomliga ursprung, och håller enträget fast vid sin mänsklighet, tills dess att manuset kräver att han tullar litet på det emot slutet. Kom igen, snacka inte om spoilers, den här historien är tusentals år gammal. I Avatar slits hans karaktär Sully mellan lojaliteten till den mänskliga marinkåren och månen Pandoras exploaterade ursprungsbefolkning N'avi efter det att hans medvetande förts över i en yada yada yada. I Terminator: Salvation drabbas hans karaktär Marcus av insikten att han egentligen är en cyborg, som utnyttjats för att infiltrera motståndsrörelsen i ett framtida dystopiskt samhälle. I slutet är han tvungen att ta ställning till vilken sida han ska stå på.
Det kan inte vara en slump att han porträtterar denna typ av dualitet om och om igen. Svaret hittar man förmodligen i det här klippet.
Om ni inte orkar titta ska jag sammanfatta. Sam Worthington berättar om när hans stålverksfarsa skickar iväg honom, sjutton år gammal, tvärs över Australien, ger honom tvåtusen pix i näven och säger åt honom att jobba sig tillbaka hem. Här anar jag att han åter igen bearbetar den här dualiteten som plågat honom i hela hans liv genom att i anekdotform tala ut inför en mångmiljonpublik. Är han arbetarklassonen från Bonnhåla, Australien, eller är han en av världens i dagsläget mest inkomstbringande skådespelare? Jag anar att han själv tvekar infor detta.
En perfekt illustration av den dualitet som plågar Worthington?
Bygger Sam Worthington hela sin karriär kring ouppklarade daddy-issues? Som ni kanske anar handlar ju även Clash... till stor del om en kille som har en taskig relation till sin (biologiska) pappa. Zeus kanske inte är en lika stor douchebag här som han vanligtvis framställs (Neeson har fått en otroligt stark faderlig framtoning på senare tid, se bara Taken), men det finns god anledning för Perseus att vidhålla sin till en början öppet antagonistiska inställning till honom.
I alla fall. Det hela går som det går, och Kraken släpps lös och en prinsessa ska offras och det ena med det andra, och allt sker i 3D, av någon anledning. Det är ett himla spektakel.
När jag gick ut från Percy... tänkte jag att jag skulle ha älskat den filmen som fjortonåring. Jag känner inte samma sak efter att ha sett Clash... Jag tänker mest på hur Sam Worthington kanske borde krama sin pappa.
Någon har eldsjälat ihop en simulation av hur ett 8-bitarsspel av Dr Horrible's Sing-A-Long Blog skulle kunna ha sett ut. Tyvärr finns det inte spelbart, men det är så himla gulligt att titta på, Akt 1 är här, Akt 2 och 3 är på väg.
Lilla E pekar på TV:n. -De? -Barney. -De? -Ted. -De? -Robin. -De? -Marshall. -De? -Lily. Alyson Hannigan. Hon fyller år idag. När du ska bli större ska vi se på Buffy du och jag. -Buffyyy!
Tidgare har vi gjort samma sak när vi såg på Simpsons. Lilla E gillar Simpsons. På samma sätt som hon pekar på TV:n och ropar "Alfons!" och "Laban!" ropar hon nu "Impon!" Jag har aldrig varit så stolt.
Jag börjar ju egentligen inte min funemployment förrän i mitten av april. Just nu åtnjuter jag något som heter arbetsbefrielse, vilken innebär exakt vad det låter. Min urpsrungliga plan var att under de här fyra veckorna låtsas som att jag har semester, vilket i ärlighetens namn fungerat dåligt, mycket på grund av den arbetslust som inte bara lyckats utveckla under de senaste fyra åren, utan även bibehålla, trots att jobbet ibland sugit riktigt, riktigt mycket.
Om jag skulle summera de senaste sju arbetsdagarna, och på något sätt beräkna den tid som jag kunnat njuta av att bara gå omkring och häcka, skulle fördelningen mellan njutning och ångest kunna beräknas till ungefär 50/50.
Eftersom 50% ångest är alldeles, alldeles för mycket har jag dragit upp några riktlinjer för mig själv för att min funemployment ska bli roligare.
1. Ingen alkohol på vardagar. Detta är viktigt. Bara för att jag kan sova hur länge jag vill betyder det inte att jag kan supa ner mig. Bakfylla ökar dessutom ångesten. 2. Motionera. Eftersom jag numera har tid att röra på mig, och det dessutom är barmark, finns inga ursäkter för att inte gå en promenad varje dag, eller ta ett pass på motionscykeln. 3. Ät regelbundet och hälsosamt. Under de två månader som ledde upp till min arbetsbefrielse snittade jag tre portioner hamburgare med pommes frites i veckan till lunch. Lägg därtill en stort antal portioner thaimat och pastarätter, rött kött och texmex. Åtta veckor av transfett och blixtsnabba kolhydrater. De senaste dagarna, med undantag för lördag, har jag ätit främst vegetariskt, och planerar en veckomeny bestående främst av sojaprotein i form av tofu och torkade sojaprodukter, baljväxter och grönsaker. Till lunch åt jag till exempel en mycket smakrik och kryddstark dhal på gröna linser som var vansinnigt god. Ikväll blir det sojabitar tomatsås med ansjovis. 4. Ställ klockan. Tidigare har jag vaknat automatiskt runt 6.30. Nu har jag lyckats fördröja uppvaknandet till 7.15, vilket innebär att jag fr o m söndag kommer vakna 8.15. Detta är på tok för sent. 7.15 är lagom, oavsett om det finns planer för dagen eller inte. 4. Skriv någonting varje dag. Det spelar ingen roll om det är på den här bloggen, på min betalda blogg eller om det bara är något dåligt skönlitterärt projekt - det ska helt enkelt produceras text i någon form varje dag. Vi får se om detta håller. Jag är tyvärr förkyld just nu, vilket innebär att motion kanske inte är det bästa för mig.
Jag håller i en t-shirt i storlek 96. Den är ärtgrön och vit, och på bröstet är det en bild av ett gäng fiskar som simmar i ett akvarium. Jag vet inte vad storlek 96 betyder, men jag måttar med händerna, och försöker erinra mig hur stor lilla E är egentligen. Lilla E som vill se på Pingu och Alfons samtidigt, som tränar silly walks på köksgolvet, som bäddar ner sig i sin lillasysters vagn.
Klockan är tolv på förmiddagen. Jag har en påse med nötter och torkad frukt i min ränsel. Det är min lunch, och den är bara till hälften uppäten. Jag går till biblioteket, och till bion. Den är stängd. Till systemet. Jag står och blänger på en flaska med Jameson's. Slår mina lovar. Det är så nära att jag stoppar den i korgen, i alla fall i trettio sekunder. Jag kväver en gäspning och plockar bara på mig en flaska vin - om jag börjar dricka whiskey kan det sluta hur som helst, det lärde jag mig redan 1998.
Hemma gör jag en marinad till tofun och chattar med Petals. Jag har något roligt att berätta för henne, men kommer på vad det var först när jag loggat av och står i köket och hackar salladslök. Nu, när jag skriver det här, har jag glömt det igen. Men det var roligt och av yttersta vikt.
På måndag förmiddag ringer jag den polare som bor närmast mig, MH, för att föreslå lunch och häng. Senast jag pratade med honom, för ett par månader sedan, var han arbetslös, och byggde sitt liv kring att hämta och lämna barnen på dagis. Han säger att han är i Norge, där han går en kurs för att träna upp sig för sitt nya jobb. Som han fick för en månad sedan.
Vi är en grupp killar som växte upp tillsammans. Av någon anledning, som kanske enbart kan förklaras på ett kosmiskt plan, är alltid någon av oss arbetslös. Nu är det alltså min tur. Igen. Orättvist.
Han säger att han dock är hemma en hel del i veckorna i alla fall, och att han kommer tillbaka på tisdag.
På onsdagen går SL och jag och äter lunch. Vi springer på MH där han kommer bärande på två kebabtallrikar, vilket är underligt, eftersom han tänkt ringa mig och jag tänkt ringa honom. Efter lunchen går jag upp till honom och fikar. Han var arbetslös i arton månader, vilket är en mycket lång tid. Hans bransch ser ju ut som den gör, liksom. På ett sätt var det bra timing, eftersom han kunde hänga med sina ungar hela dagarna, vilket är få förunnat, men jösses, arton månader.
Jag går upp idag och söker två jobb, gör litet av vad jag har kvar att jobba bort på byrån och ringer sedan MH. Han sitter hemma och häckar. Vi möts upp i Skrapan och kollar på TV-spel. Sedan äter vi lunch på 3 indier, där vi ofta lunchade när vi gick i gymnasiet.
Det är en flashback på samma sätt som det var att gå och fika med NP på vårt gamla stamfik på Eriksbergsgatan häromdagen. Att göra sådana här saker på en vardag känns väldigt konstigt.
Nästa vecka är han hemma igen ett par dagar. Lunch då också? You betcha.
ROSS: I have been given the gift of time. CHANDLER: Now, that's so funny, because last Christmas I got the gift of space. We should get them together and make a continuum. Friends, s05e06
Efter att ha tillbringat större delen av dagen med att kolla på mat och handla spännande kryddor, sitta och gona mig i solen, samt se fantastiska Precious, återvände jag hem för att äta grillad kalkon och se på Steven Soderberghs Che Guevara-epos. Sammanlagt fyra och en halv timme. När jag sett första delen sneglade jag nervöst på klockan - skulle inte hinna se klart del två innan Letterman, och sedan måste jag ju gå och lägga mig.
Men vänta nu. Nej. Det behöver jag ju inte! Jag kan sitta här och glo på Benicio del Toros glesa djungelskägg hur sent det än blir! Freedom!
Jösses. Är det så här det är? Hade glömt, faktiskt, det är ändå fyra år sedan sist. Klockan är kvart över tio, och Malou frågade just Micke Nyqvist om hans förhållande till Gud. På jobbet har de säkert redan startat discokulan.
När Suddens äldste son kom till världen för fyra år sedan var han det första barn jag utvecklade en nära relation till i vuxen ålder. Jag älskar den lille pojken. En av de första saker jag sade till honom när jag höll honom i min famn, blott dagar gammal, var "Vi ska leka med Star Wars, du och jag". Och idag, äntligen, hände det.
Jag och SL ställde till med våffelkalas idag. Jag tillbringade helgen hos min mamma och pappa, där jag vaktat katter, lagat mat och druckit vin på sedvanligt vis. Runt två började vänner dimpa in, huset fylldes av ljud och värme och de som jag håller av. Det var verkligen en tröst att ha så många vänner omkring mig, jag kände att jag skulle vilja vara med dem jämt, nu när jag mår som jag gör.
Och jag går och hämtar min påse med Star Wars-gubbar. Tre smågrabbar leker med bilar i vardagsrummet. Jag visar håller upp Leia, Luke, Han, och Lando för Kniven och berättar vad de heter. Han är dagen till ära iklädd en Batman-tischa och Spider-Manstrumpor, och jag ger honom komplimanger för detta. Nu är det bara ett par år innan jag kan visa Star Wars-filmerna för honom också. Ser fram emot det. Sedan klappar vi katterna och pratar länge. Jag blir litet sentimental, för jag har längtat efter att kunna föra ett samtal med honom.
Jag tänker på lilla E, som jag förvisso också kan prata med, men våra konversationer sträcker sig ungefär till detta: "Vad vill du titta på?" "Pinguuuuu!" "Okej, Pingu." "Alfooooons!" "Men du ville ju se på Pingu!" "Pinguuuu!" "Vad ska jag rita för något då?" "Pappa! Kaka! Pinguuuu! Mer!" Urgulligt! Om två år, då leker hon och jag med Star Wars också. Vid det laget ska jag ha lärt Kniven namnen på alla prisjägarna som Darth Vader hyr för att hitta Han Solo i Empire Strikes Back. Ser fram emot det.
Jag har som sagt slutat jobbet idag, men det hindrar mig inte att sitta och chatta med en numera före detta kollega på Facebook. Jag är full, hon är full, vi kallar varandra för fuckface och shitnugget och allt annat vi kört med de senaste åren, och hon skriver "I love you, more than you know", vilket gör mig förvånad, så jag svarar bara med ett "<3" och lyssnar sedan på "Cherub Rock".
Mitt favoritår att gräva ner mig i är 2001. Jag har gjort det förut, och jag gör det igen. Köpte en ny dator igår, och lyckades på något sätt öppna min gamla dagbok, som jag tidigare inte kunnat öppna, eftersom den är skriven i Claris Works på en uråldrig Mac. Det var litet läskigt. Denna dagbok skildrar mitt liv och leverne mellan 1992-2006. Det är alltså fjorton år. Åren 1992-2000 har jag tidigare haft i ett separat worddokument, som jag nog säkerhetskopierat över någon gång, men åren 2001-2006 har jag inte läst på fyra år. Det var bra, eftersom det var mellan de åren som det hände en massa jobbiga grejer.
Just nu läser jag om NP och det som utspelades 2001, så jag har en massa göttigheter kvar. Hur jag träffade SL, LA, AS, MS. Det är det göttiga. Men så är det Kristi Brud och Varm Kemi 5, vilket är det ogöttiga. Jag har en lång kväll framför mig.
Vi börjar tappa folk nu här på jobbet. Den här veckan slutar två pers, nästa vecka är det min och en annan killes tur. Och alla sitter vi i ett rum. Det kommer bli tomt här inne, och vi håller på att förstå hur annorlunda våra liv kommer te sig. Således är det nu helt maniskt här inne, vi gapar och slåss och skrattar och återanvänder alla de memes vi kört internt under de senaste åren. Vi har hämtat mat från alla lunchrestauranger vi besvistat och lyssnat på de låtlistor som körts mest. Det är alltså ett avsked som pågått i mer eller mindre en månad.
Klockan är fyra och vi dricker vin och gör flashbanners, skickar nyhetsbrev och bygger webb. Som vanligt. Kanske hinner vi med en sista omgång Quake III Arena också. Fast samtidigt avvecklar vi oss själva. Slänger gamla papper. Rensar hårddiskar. Plockar ihop våra personliga tillhörigheter (mina: Star Wars-leksaker, ett kort på Darth Vader, en Cartmandocka, en ännu ej ihopsatt modellflygplan, filmen Wonder Boys, två pokerpokaler). Tre av oss har redan fått nya jobb. Nästa vecka ska jag själv upp på en redaktion och prata framtida skrivuppdrag. Vi är på väg att splittras.
Det är inte klokt vilken skillnad i humör det blev när jag fick igång min bil igen. Att forslas som boskap mellan hem och arbetsplats har uppenbarligen inte varit bra för mig. Jag har den här helgen tagit tillfället i akt och kört så mycket jag kunnat, runt runt i stan, som jag gjorde i min bilburna ungdom. Idag landade jag på Skeppsholmen precis när solen gick ner. Såg Djurgårdsfärjan anlända precis där jag parkerat. Såg det vinterstängda nöjesfältet på andra sidan strömmen (gick nästan på Rubens- och Van Dyckutställningen på Nationalmuseum också, men ångrade mig). Så skönt. Ingen mer färdtjänst nu på ett tag, tror jag.
Försöker komma ikapp med HBOs myspysiga Bored to Death. Ted Danson är gyllene här, precis som han är i Curb your Enthusiasm. Vem hade kunnat föreställa sig att det skulle bli såhär för honom på äldre dagar? Besöker hans imdb-sida och upptäcker att Three Men and Bride är planerad till 2012. Får man gissa att den kommer ha premiär i december? Jag hör klapprandet av sexton beskodda hovar. Slutet är nära.
Min bil startade inte i måndags morse. Eftersom snöröjarna prydligt paketerat in den i snö upptäckte jag inte detta förrän jag grävt mig in i den, vilket kanske tog tjugo minuter-en halvtimme. Detta gjorde mig naturligtvis nedslagen, eftersom min rörelsefrihet blir ganska kraftigt begränsad av en sådan sak, speciellt när jag inte ens kan knalla ner till tunnelbanan. Ja, på grund av snön, då förstås.
Så jag bestämde mig för att Wallraffa mig in i rollen som rörelsehindrad för att se hur det egentligen fungerar. Det här med att sitta i rullstol är ju egentligen inte något som drabbar mig särskilt hårt, förutom det här med avsexualiseringen och välviljans apartheid, så jag tyckte det kunde vara kul att åka färdtjänstbuss resten av veckan för att se vad som skulle hända.
Sagt och gjort - jag ringde till färdtjänst och beställde en buss. Den kom efter ungefär en timme. Jag satt på jobbet strax innan lunch. Det var helt vansinnigt i måndags, som ni kanske minns, ingenting funkade och ingen kom till jobbet.
Beställde buss hem klockan fem. Den anlände kvart över sex. Jag var hemma kvart i sju. Nja. Inte så bra.
Under de kommande dagarna anlände jag till jobbet i genomsnitt sextio minuter senare än vanligt, och kom hem ungefär en halvtimme senare än vanligt. Det här med att hålla tider är svårt även för färdtjänsten, speciellt när vädret är som det är.
Vad jag dock upptäckte på onsdagen är, att när bussen kommer i tid går det sjukt snabbt att komma hem. En kvart från city till Söder! Dörr till dörr! Och det var sjukt skönt att inte behöva pulsa genom snön för att komma till bilen, för att sedan borsta av den, för att sedan lyfta in rullstolen.
Däremot kan jag ju inte stanna till och handla middag på vägen, det är raka spåret från punkt A till punkt B som gäller. Jag är ju van att kunna göra exakt vad jag vill efter jobbet. Med färdtjänst blir detta inte särskilt lätt.
Jag kan lätt tänka mig att fortsätta sitta i rullstol utan bil ett tag till. Det kräver bara att man planerar sina inköp och inte har några speciella krav på att känna sig fri eller att kunna göra som man vill. Färdtjänst FTW, gott folk! Vem behöver ha makt över sitt eget liv? Inte jag!
Det är underligt, det här med hur överlevnadsinstinkt funkar. Det har varit en jävla nedåtgående spiral den här veckan, så pass att jag varit tvungen att springa och kräkas på jobbet när jag varit under press. Allt det där är över snart.
Vaknade halv fem med magen i knutar och gick således upp och kokade sjukt starkt kaffe och tänkte på vilken sorts djur jag skulle äta till lunch. Satte mig vid datorn och tänkte på vad mina vänner skulle ha för kläder på sig på min begravning. Hur LA med darrande hand skulle lämna över en bränd CD till begravningsförrättaren. Hur "Thrasher" skulle eka där inne bland de tomma bänkarna i kapellet på Skogskyrkogården.
När den första koppen kaffe slunkit ner hade de här tankarna avbrutits av St. Vincents "Laughing with a Mouth of Blood" som jag aldrig hade hört förut.
"Det finns alltså en räddning", tänkte jag medan jag hällde upp en andra kopp. Vilken jävla klyscha.
De flesta på mitt jobb slutar inom ett par veckor. Det är naturligtvis otroligt dålig stämning här för det mesta, men i produktionsrummet försöker vi hålla humöret uppe. Bland annat genom att ha ljussabelstrider med våra iPhones.
Jag tillbringar större delen av dagen med att städa, samtidigt som jag är i telefon. Folk frågar om de kan hjälpa till med något, komma över med mat eller förströelse, men jag förklarar för dem att jag redan har allt planerat.
Det går helt enkelt inte att ta sig ut. Jag är i praktiken fånge i min egen lägenhet.
TG kommer runt fem, vi lagar mat, ser på OS, lyssnar på musik. Älskade Sudden sms:ar, vi bestämmer att hon kommer över på söndagen för fika. Det känns konstigt. Vanligtvis är det jag som jagar länet runt i min bil och hälsar på mina vänner. Men vädret har tvingat mig att acceptera ett annat läge. Det har alltid varit jag som kommit och hälsat på. Aldrig tvärtom. Underligt, tycker ni, eftersom ni känner till min situation. Men inte så konstigt, tycker jag, eftersom jag vill passa på att vara rörlig innan jag blir tvungen att skaffa personlig assistans, när min polio blir mig övermäktig.
För mig är det en dödsdom. Det finns inget mer jag räds än den dag jag inte längre orkar ta fram dammsugaren ur städskåpet. Och den dagen kommer. Så enkelt är det.
Och det är därför jag är så glad att jag har Petals, den tjej jag lärde känna på den officiella chatten på toriamos.com för tretton år sedan. Jag glömde berätta för henne att jag satt i rullstol vid ett tillfälle, och nu är det för sent för att ta upp det. Vad mig anbelangar har hon än så länge ingen aning om att jag sitter i rullstol. Till saken hör att jag berättar allt för henne - det är säkert hon som får veta alla mina hemligheter först, till och med innan jag pratar med SL. Förlåt SL, men det blir bara så. Jag berättar allt för Petals; och hon kommer ihåg allt; förutom att jag sitter i rullstol. En dag ska jag berätta för henne.
Det är lördag, och Petals nattar sin dotter, klockan är runt sju hos henne. Klockan är ett på natten hos mig. Jag är full och glad efter diverse OS-vinster. Vi chattar litet innan hennes dotter hinner välja kvällens sagobok. 600 mil österut häller jag upp mer vin och säger hejdå till TG och tittar på det inramade fotot jag har av Petals som står på en av hyllorna i mitt vardagsrum. På baksidan av det har jag sparat det finaste kärleksbrev jag någonsin fått. Petals säger puss och kram och frågar något om Ricky Gervais och sedan stänger min hjärna ner.
Jag kommer hem efter en dag av enorm stress, men det är inget ovanligt. Jag har gjort exakt det som jag gjort praktiskt varje fredag i fyra år - försökt möta deadline, ätit flottig lunch med jobbarkompisar på stan, efter jobbet handlat mat och vin, sedan kommit hem. Jag älskar, som många av er vet, att komma hem på fredagar. Stereon åker på, vinet korkas upp, mat tillagas.
Jag har exakt tre av dessa fredagar kvar.
Min sista dag på min nuvarande arbetsplats är den femtonde mars. Därefter är jag arbetsbefriad tills dess att min anställning upphör. Vad jag ska göra sedan? Ingen jävla aning. Jag har sökt rätt många webbjobb, men vad det gäller arbetslösa webbare går det tretton på dussinet, och enligt en nyligen genomförd undersökning tvekar sextio procent av arbetsgivarna inom offentlig sektor att anställa en sökande med funktionshinder. Så just nu känns det rätt jävla kört.
Men tre fredagar kvar, som sagt. Jag ska köra på som vanligt. Vinet, maten, musiken. Flaggan i topp. Better to burn out than to fade away, och så vidare.
Gör pesto i hemmets lugna vrå. Som vanligt, om fredagar när jag lagar mat brister jag ut i sång när jag letar igenom skåpen på jakt efter de utensilier jag behöver. Denna:
Sedan ser jag två avsnitt av House och ställer till det för mig.
Jorå, tack bra. Konsensus har äntligen nåtts. 1999: Jag och FO står på parkeringshuset Elefantens tak och plåtar. Jag är iklädd hoodjacka, sneakers, baggiga jeans. Sitter på ett betongfundament. FO tittar genom linsen och säger: "Du ser ut som han i Smoke... Han med en arm." "Forest Whitaker?!" "Ja, just det." Han viskar nästan: "Forest Whitaker."
Elva år senare är det Doppelgänger Week på Facebook, och jag ger mig in i leken under fredagens segaste timme. Under mitt liv har jag fått höra att jag att jag är lik John Travolta av två oberoende källor; en gång när jag var åtta av tjejen som frågade chans på mig, en annan gång fjorton år senare av en lärare jag hade i multimedia. Jag har även fått höra att jag kunde vara Chow Yun Fat och Cuba Gooding Jr's oväntade kärleksbarn. Den mest smickrande jämförelsen har varit Dean Cain. Eller ja. Min favvojämförelse är sexologen Olle Waller. Men själv tycker jag att jag är lik Forest Whitaker. Speciellt när jag är trött och bakis. Granted, jag har inte ett släpande öga. Granted, jag är inte afroamerikan. Jag gillar Forest Whitaker. Han är fucking awesome.
Så jag byter min profilbild, och genast kommenterar folk; "klockren doppelgänger", etc. Jojo. Här är senaste sanktionerade bilden av mig, förresten. Likheten är kanske inte så stor just här, men i verkliga livet är den desto större. Always the bridesmaid, never the bride
I torsdags gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en ny Xbox 360. Min förra, som jag lånat från jobbet, redringade i augusti. Jag minns inte ens omständigheterna. Det kom plötsligt. Efter att ha pulat runt med med gamla Xbox-etta och ett skruttigt Wii under en tid kände jag att det fick vara nog. Dessutom släpptes Mass Effect 2 samma dag, ett spel som jag sett fram emot i två år.
En del kallar sina Macar för "precious" - jag har själv gjort det med min gamla iBook. En del smeker sina iPhones till sömns eller polerar växelspaken på sin Dodge Viper som vore den det egna ollonet en sömnlös tisdagsnatt. Själv hyser jag känslor för tvenne livlösa ting - dels den här gamla jobbdatorn, faktiskt, men också min Xbox 360. Eftersom jag genast kände ömhet för min nya enhet förmodar jag att jag egentligen betraktar alla Xbox 360-maskiner som en enda. Eller så är det helt enkelt varumärket jag älskar. Att älska något som tillverkats av Microsoft känns underligt, men det kanske är så det är.
När den nya boxen stod på sin plats och surrade igång kände jag en tillfredsställelse som jag inte känt på länge. Jag har naturligtvis känt mig som Hitler gör i klippet ovan, två boxar har trots allt gett upp livsgnistan för mig. Men jag är förlåtande.
Jag slår på min Xbox 360. Det där välbekanta surrandet från dess plastiga inanndöme fyller luften. Jag klappar på den försiktigt och viskar: "Dö inte för mig nu. Inte ännu. Vi måste bara besegra The Reapers först."
Min lillasyster gifte sig igår, vilket var en skön och avslappnad tillställning som sammanlagt tog tjugofem minuter. Det var inte meningen att den skulle ta längre heller, syrran och hennes man ville bara få det avklarat och sedan gå ut och käka något gott. Syrrans man hade med sig sina två tonårssöner, som jag faktiskt aldrig träffat förut (de bor på annan ort), och vi kramades och sade välkommen till familjen. Det var egentligen inte alls många där - jag och syrrans bästis, syrrans mans syster, söner och kusin. Men idag är det middag. Jag måste sätta fart. Laxen tillagar sig inte själv.
Jag och MF släntrar iväg längs med Vasagatan i dagens sista anemiska vintersol. Solkig is som små bergskammar under hjulen och vi pratar om den senaste tidens jämmer och elände. Vi kliver in på sportbaren dit vi gått praktiskt taget varje fredag för att äta lunch de senaste fyra åren. Får ett bord. Bligar på de inramade bilderna av idrottsstjärnor - Larry Bird, Mark McGwire, Tiger Woods. Kollar som hastigast på skärmarna för att se vilken match som visas. Får in burgare, får in fish and chips. Hur många till besök hinner vi med innan det tar slut - åtta? Tio?
Vanligtvis är vi sex-åtta personer, de senaste två veckorna har det bara varit han och jag. MF dricker en stor stark, jag dricker en lättöl. MF säger att han är på väg genom sorgens fem stadier i rasande fart - förnekelse, vrede, köpslående har han klarat av på fyra dagar, säger han, nu har han bara depression kvar innan det är dags för accepterandet. "Bra", säger jag, "du kanske kan klara av depressionen imorgon". "Och slösa bort en hel helg?" säger MF. "Nä, det där gör jag nog helst på arbetstid."
Shit. Det finns så sjukt mycket grejer som jag skulle vilja skiva om här. Tyvärr är mycket av det grejer som jag faktiskt får bra betalt om att skriva om av andra instanser, så jag har inte råd att bjucka på dem i dessa rimfrostiga tider av ekonomiskt förfall. Jösses, vad jag får bra pröjs om att skriva om dem i andra forum, det ska både ni och Gudarna veta.
Vad jag kan bjucka på här är egentligen bara två saker - George Clooney och en nära förestående zombieapokalyps - precis vad ni alla bett, nej, tiggt om. Just det här med zombieapokalypsen, som vi är så många som skojat om i alla dessa år, det är litet osmakligt att skoja om just nu, när alla öppna ytor i Port-au-Prince stinker av lik och urin. Så nej. Jag tror ni förstår vad jag menar - stor katastrof i Haiti av alla jävla ställen; tusentals döda på gatorna, Zora Neale Hurston och hela den grejen. Men det är too soon! Too jävla soon!
Så George Clooney, då? Jag ser på Up in the Air och underläppen skälver av igenkänning, jag ser Clooneys ögon, jag lyssnar på hans trygga röst, jag minns 1996 och jag minns From Dusk til Dawn, jag tänker på JD och hur vi såg alla jävla Clooneyfilmer som kom efter det, till och med One Fine Day (1996), och att det nu är fjorton år sedan,och jag sitter här med magen full av calamari fritti och Chardonnay och myspyser, och jag räknar till femton Clooney-filmer i DVD-hyllan och jag undrar egentligen varför, och jag slinker ner i soffan framför Three Kings och sedan har jag ingenting mer att säga i saken.
Min pappa kom runt klockan sex. Jag unnade honom att vila och umgås med sitt barnbarn ett par timmar innan han jagade iväg efter nytt bilbatteri till mig. Vi beslöt att det var dumt att hålla på att kabla var och varannan dag, och helt enkelt byta ut det gamla batteriet, som vid det här laget måste vara runt sex år i alla fall.
Så fram och tillbaka till Alby för att ladda upp, sedan iväg till affären för att handla middag. Klockan var då kvart i sju. Egentligen alldeles för sent för att sätta igång med långkok, men Gud vad jag sett fram emot det. Och eftersom jag tillbringat större delen av dagen med att se Tony Bourdain trycka i sig kilo efter kilo av långkokt griskött kunde jag helt enkelt inte finna mig i att köpa en trött grillkyckling. Det skulle kännas som ett jävla nederlag helt enkelt, och fler nederlag under just denna dagen skulle jag helt enkelt inte palla.
Du behöver således:
1 kg tjockskuret revbensspjäll 1 burk krossade tomater 4 vitlöksklyftor 1 citron 5 plommon 3 msk Worcestershiresås 2 msk soja 2 msk crema di balsamico 1/2 gul lök Torkad rosmarin, timjan, oregano, basilika salt, peppar
Värm ugnen till 175 grader. Hacka lök. Kärna ur plommonen och skär dem i kvartar. Fräs löken. Ner med plommonen. Ner med Worcestershiresås, soja och crema di balsamico. Krossa vitlöken, ner med den. Fräs runt i tio minuter, slå sedan över tomaterna. Sjud en sväng till, men det är egentligen inte nödvändigt. Krydda, salta, peppra och citrona.
Klä insidan av en ugnsfast form med ugnsfolie. Placera köttet med fettsidan uppåt. Salta och peppra. Häll sedan såsen över köttet, se till att såsen täcker köttet väl. Täck sedan det hela med ugnsfolie, stoppa in köttet som om det vore en liten bebis. Eller, nja, se snarare till att det sluter tämligen tätt. Sedan skjuts in i ugnen.
Vänta i två timmar. Under tiden Kolla på när Anthony Bourdain äter en tunnbrödrulle från Maxigrillen på Medborgarplatsen med MTV-Kicki (Anthony Bourdain without Reservation s02e05).
Efter att ha väntat i två timmar låter du köttet vila i en halvtimme. Det hela blir otroligt mört, saftigt och smakrikt. Servera med ris.
Smaklig spis!
NOTERING: Det är alltså inte Bourdains recept, utan mitt. Han har enbart inspirerat mig.
Sista semesterdagen. Jobbigt. Stark söndagskänsla. Nu handlar det om att maximera, tänker jag när jag kliver ur sängen halv nio. Först, några avsnitt av Anthony Bourdain without Reservations medan jag dricker kaffe och äter min powerbarfrukost. Planera dagen. Kanske en shoppingrunda med TG, litet lunch, sedan veckohandla. Sedan åka hem, ställa en billig del av grisen på långkok i ugnen medan jag spelar litet Zelda på Wii. Sedan förtäring av sagda gris framför ett par filmer. Big Fish och kanske Humpday.
Ut till bilen. Som inte startar. För andra gången den här veckan. Ringer TG. Ingen shopping just nu. Ringer pappa, som sitter i bilen på väg hem från landet. Han kommer förbi runt tre, säger han.
Jag vankar tillbaka över gården, bokar tvättstugan och lagar sedan raggmunk med fläsk medan jag bidar min tid.
Klockan är halv två. En och en halv timme kvar till pappa kommer. Sedan blir jag tvungen att köra tre mil. Därefter kanske det kan bli som planerat. Kanske.
Att försöka sammanfatta ett helt popkulturellt decennium kan andra få hålla på med. Själv pallar jag det inte. Någon jävla kommentar kan jag väl fälla över det hela, i alla fall, om jag så måste.
Jag tänker på vurmen för åttiotalet. Jag tänker på nördens segertåg över världen. Jag tänker på Sofia Coppola. Jag tänker på att dansa med tårar i ögonen. Jag tänker på hur det nya alltid tar avstamp i något gammalt. På revansch. På kamp efter jämställdhet och utsuddandet av sociala gränser. På hur tweeheten hotade att ta över hela den indiecredd min generation jobbat på att bygga upp under hela nittiotalet, på ironins fall. Jag tänker på youtube, på nätdemokrati. På sociala medier. Hur TV-fiktion togs på allvar igen. Generationskfitet bland recenscenter och kreatörer. På bloggare. Rent yrkesmässigt tänker jag på hur mycket den enskilda personens behov och önskningar stått i fokus. Nostalgi, trygghet, igenkännande.
Jag kan således inte tänka mig att illustrera allt detta på ett bättre sätt än med detta klipp, trots att jag embeddat det förut, trots att jag tjatat om det förut, trots att jag tänker på det nästan varje dag. Det konnoterar så väldigt mycket samtidigt. Nollnolltalet sammanfattas i Molly Ringwalds danssteg på den där trappavsatsen i det där biblioteket. Håll till godo. Igen.
AV Club rapporterar om online-magasinet After Eltons omröstning om vem som var förra decenniets främste gay/bikille inom mediavärlden. Det stod snart mellan min älskade Neil Patrick Harris från How I Met Your Mother, och John Barrowman från Dr Who och Torchwood. När det bara skilde 20 röster mellan de båda började både Harris och Barrowman använda sina kända vänner för att rekrytera röster. Folk som Jonathan "Wossy" Ross, Perez Hilton, Neil Gaiman, Kevin Smith, Felicia Day och Alyson Hannigan började tweeta om att deras följare - sammanlagt flera miljoner - skulle rösta på den kandidat de stöttade. I skrivande stund är det fortfarande oavgjort. Personligen röstar jag ju på Neil Patrick Harris, åh vad jag älskar honom.
Men I ALLA FALL, i kommentarsfältet till denna rapportering skriver en användare: "George Takei is the gay person of every decade". Och det var det som fick mig att skrocka. Gud hjälpe mig, jag älskar George Takei också.
Guess what, shit nuggets? När jag kom ut till bilen, som främst använts för att köra fem kilometer i stöten sedan innan jul, startade inte när jag skulle åka och handla. Jag ringde till JR, som jag anade var ute och jobbade, och kanske skulle kunna befinna sig i närheten. Det gjorde han dock inte, utan befann sig i pulkabacken med barnen. Han sade att han dock gärna kunde komma förbi och hjälpa mig starta i alla fall. God bless him!
Han anlände strax efter fyra, och kablade igång bilen på ett par minuter. Jag tackade honom och hans sovande barn för hjälpen, och lovade att återgälda tjänsten vid tillfälle. Därefter körde jag runt i en halvtimme för att ladda upp batteriet igen.
Du behöver, till fyra pers:
3 burkar krabbkött (ger ungefär 360 gram krabba, resten är vatten) 2 paket surimisticks för att dryga ut 1 citron 2,5 del ströbröd 1 kruka gräslök 1 kruka koriander (kan skippas) 3 stora schalottenlökar 1/2 röd spansk peppar 1 klyfta vitlök 1 dl majonnäs 2 ekologiska sprättägg salt, peppar
Häll ur krabburkarna. Pressa ut vattnet ur krabbköttet i ett durkslag eller sil. Hacka upp surimin så att den påminner om krabbköttets konsistens. Ner med detta i en bunke. Knäck två ägg över. Häll i en dl majonnäs. Hacka kryddgrönt, kör i det. Finhacka schalotten. I med det. Hacka chili och vitlök. I med det också. Smaka av med citronsaft, salt och peppar. Rör om.
Nu ner med 1,5 dl ströbröd. Låt stå i cirka 15 minuter. Forma sedan 2 cm tjocka plättar av smeten, c:a 7 cm i diameter. Om smeten inte är tillräckligt tjock man du röra i mer ströbröd. Täck med ströbröd och kyl i 45 minuter eller tills plättarna är fasta och fina.
Stek sedan plättarna 4 minuter på varje sida i en blandning av olivolja och smör tills de är gyllenbruna.
Servera med Den Försiktiges Hemsvarvade Pommes Frites och en skön dipsås.
För att göra Den Försiktiges Hemsvarvades Pommes Frites behöver du 1 kg fast potatis, rikligt med rapsolja och salt och peppar.
Dela potatisen i tre delar. Skär sedan cirka fem millimeter tjocka strimlor av potatisen, så att de påminner om restaurangpommes. Koka sedan potatisen i saltat vatten i fem minuter och kyl sedan ner potatisen i riktigt kallt vatten. Torka potatisen väl.
Lägg sedan potatisen på en plåt. Ett lager för bästa resultat. Potatisen ska sedan så gott som täckas av rapsolja, och sedan köras in i en ugn värmd till 225 grader. Du gör detta eftersom det är riktigt bökigt att fritera potatis på spisen, och för att du inte har någon fritös. Tänk bara på hur livet skulle te sig om du hade en fritös! Vad tjock du skulle vara!
Rör om i pommesen när den ena sidan börjar bli gyllene. Detta tar ungefär 25 minuter. Den andra sidan brukar bara ta 15 minuter, eftersom oljan nu är riktigt, riktigt het. Var försiktig när du rör om! Riktigt försiktig!
Låt pommesen rinna av i ett durkslag rikligt fodrat med hushållspapper. Häll sedan pommesen försiktigt i en bunke. Salta med flingsalt. Peppra. Servera!
Skön dipsås: Hälften majonnäs, hälfte gräddfil. Pressa ner en vitlöksklyfta. Salta, peppra. Hacka ner litet dill. Rör om och kyl.
Ett hjärtligt tack till JR för hans hjälp. Utan honom skulle den här smaskiga rätten aldrig sett dagens ljus.
Jag blev sjuk på Nyårsafton, och det var lika bra det, eftersom mina storvulna planer för den kvällen i alla fall blev inställda, som så många andra storvulna nyårsplaner jag haft. Tanken var ursprungligen att jag skulle köra ner till SL:s hemstad och fira nyår med hennes familj i deras hus mitt ute i den bohuslänska skogen, men efter många turer beslöts det att det inte var någon bra idé. Vädret hade ställt till det för dem, strömmen kom och gick och snön låg 90 cm hög på backen. Dessutom varnade SMHI för förrädiskt väglag, och jag blev ganska nöjd med att inte behöva köra 45 mil på halkbana.
Så jag laddade upp med halstabletter och firade nyår med min familj, vilket var väldigt trevligt. Pappa hade köpt en ny TV som han var nöjd med, så vi kalibrerade den och såg på Star Trek och oooh:ade och aaaah:ade över alla linsöverstrålningar. Sedan gratinerade vi litet hummer och skålade.
Dagen därpå hade det brutit ut rejält för mig, men eftersom mina föräldrar skulle åka till landet var jag tvungen att åka hem - detta på grund av att trapphissen gått sönder i kylan, och jag inte kunde ta mig in och ut ur huset själv. Så svag i kroppen som jag var släpade jag mig hem och lade mig på soffan. Jag insåg att jag som så många gånger förr åter var helt utlämnad till mig själv och mina hjärnspöken.
När febern bröt ut blev det riktigt illa. Jag bara sov och sov, och när jag inte sov låg jag och yrade på soffan och pratade för mig själv. Verkligheten drev in och ut, fram och tillbaka, upp och ner. Jag visste ibland inte var jag var. Jag började hytta med näven mot folk som gick förbi utanför. Under lördagen hade jag 38.5, så jag stoppade i mig mina receptbelagda smärtstillande och såg på fyra filmer i vilka Christian Bale skildrar olika stadier av besatthet och paranoia. Detta visade sig inte vara bra för mig. Jag började själv bli besatt och paranoid och låg snart under en filt och skakade, samtidigt som jag vandrade vilse i mitt undermedvetnas svindlande korridorer.
Jag försökte få utlopp för detta kreativt, men kunde inte hålla i en skisspenna eller hitta rätt bokstäver på tangentbordet. Jag gnydde. Jag tror att jag stekte ägg och bacon.
Jag duschade inte. Inte heller drack jag kaffe. Inte heller snusade jag. Dessa tre saker är vitala för mitt välbefinnande. Det var som om jag medvetet - någonstans - ville göra situationen värre för mig själv. Intrycket av att se en utmärglad och sömnlös Christian Bale skrubba köksgolvet med lut förstärktes av detta. Att medvetet förneka mig själv från tre av mina största behov var ett expriment som såhär i efterhand framstår som helt vansinnigt. Men jag visste inte vad jag höll på med, jag hade ju 38.5, för guds skull!
Runt halv ett på natten hände sedan något hemskt. Christian Bale stod i en tallskog och sköt med maskingevär mot en stuga i vilken Johnny Depp gömde sig, och plötsligt slogs jag av tanken på crabcakes. Gyllenbruna, frasiga crabcakes! Med koriander, vitlök och chili! Med chipotle, paprikapulver och schalottenlök! Med citron, gräslök och dill! Så många olika sorters crabcakes man kan göra! Jag slog av TV:n och gick och lade mig för att på det sättet måhända få bilden av crabcakes ur huvudet.
Jag vaknade drygt tio timmar senare, hostade upp en klump grönt slem och skrek: "Crabcakes!"
Klockan är nu snart halv två, och fortfarande inga crabcakes! Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte ätit något annat än en powerbar. Jag har däremot duschat, druckit tre koppar kaffe och tagit tre snus.
Jag känner mig isolerad och paranoid. Jag måste ta mig ut! På vändplanen utanför ser jag hur folk parkerar fel och fastnar i snödrivor och beter sig underligt. Jag hytter med näven åt dem. Jag måste komma ut. Jag måste göra crabcakes!
