So I got bored and left them there, they were just deadweight to me

Det finns de vänner man vet att man kommer ha för all framtid. Inte bara på det där sättet som man efter ett par flaskor vin häver ur sig, utan på det riktiga – man har dragits med dem i tjugo-trettio år, och de är liksom en del av ens liv på ett sätt som det egentligen inte går att göra något åt – man kanske inte umgås med dem regelbundet, men det skulle vara otänkbart att leva utan dem. Och så finns de där vännerna som man umgås med under en begränsad tid. Den må vara lång och intensiv, men begränsad. Jag hade en gång en kompis som jag umgicks med i fyra år. Väldigt regelbundet. Vi gick på bio, åt middag, gick på konserter, pluggade. Men sedan dissade han Royal Tenenbaums och sade att han hatade Seinfeld, och av någon anledning har vi inte setts sedan den dagen. Det var inte så att jag blev arg på honom, utan på något sätt tog det liksom bara slut där. Och idag tänker jag inte på honom särskilt ofta. Jag ser naturligtvis att han ändrar status på sin Facebook och kanske lägger upp en länk, men i övrigt… Nej. Jag saknar honom inte. Jag har andra vänner som fyller hans funktion i mitt liv. Jag önskar att jag kunde sakna hans personlighet – han var helt klart en skön kille på alla sätt och vis (förutom att han inte gillade Seinfeld), men det gör jag inte. Han är bara en av många vänner som jag en gång tyckt om, men som jag lämnat bakom mig. Eller om det är de som lämnat mig bakom sig. Både och.

Det känns framför allt som om jag kommit till insikt om att förutom en handfull vänner – runt tio – är resten utbytbara (nu får ingen av mina vänner tro att det är specifikt dem jag menar, jag vill bara att vi ska vara ärliga mot varandra). För mig tar det mellan tio och femton år innan jag förstår när en vän är en permavän. Resten kommer jag kunna lämna bakom mig. Man hittar alltid någon ny skön typ som gillar musik, film eller spel. Jag kommer tänka; ”jaha, nu glider vi isär, det var väl trist", men sedan kommer det inte vara mer med det. Så är det väl för alla. Är det någon som bara ackumulerar vänner utan att byta ut dem?

Och så fortsätter det där jävla kompisbytandet i all evinnerlighet, och om tio år sitter man där med någon helt ny tjomme och äter en biff och pratar om Spindelmannen, medan de där tio permavännerna liksom bara finns där.

Crumbs on his jacketses!

Misstänker att baklava egentligen är lembasbröd. "One small bite is enough to fill the stomache of a grown man". Och liksom Pippin åt jag fyra.

Jag som har lammstek och potgrat i ugnen och allting.

"Batmanuel never makes it fast. That is unless the husband is in, y'know...anyway."

Domänen www.nestorcarbonell.com är av någon outgrundlig anledning till salu. 1750 dollar kostar den. Den kan det vara värt. Jag skulle bygga olika sektioner som avspeglade de många milstolparna i Nestor Cabronells karriär. Vem kan glömma Luis i Suddenly Susan, hans fantastiska straight man till David Stricklands nervöse Todd? Hans lakoniska porträtt av den hemsnickrade superhjälten Batmanuel i den allt för kortlivade TV-versionen av The Tick (kom igen, Suddenly Susan fick fyra säsongen, The Tick fick nio avsnitt!). På grund av Batmanuel fick jag svårt att koncentrera mig under hans scener The Dark Knight, där han spelade borgmästare. Muttrade för mig själv, ”Kom igen, Batmanuel, du kan lita på honom – det är ju Batman!”

Idén till att köpa domänen som bär hans namn kom idag på lunchen, när jag såg det senaste avsnittet av Lost, där han som bekant spelar den mystiske (och eventuellt odödlige) Richard Alpert. Det finns teorier om att Richard Alpert faktiskt är ett förkroppsligande av ön, och det är en intressant, och i stort sett helt ogrundad, teori.

Övriga features på www.nestorcarbonell.com skulle naturligtvis vara ett rikt bildgalleri på hans guyliner-ögon, kanske en intervju med Carbonell själv och, om jag kan övertala honom om att göra sidan officiell, en personlig hälsning till honom. Det skulle givetvis finnas ett forum också, där Richard Alperts egentliga roll på ön kan stötas och blötas av människor världen om. Jag vet att det finns ett uppdämt behov av detta – hans diskussionsforum på IMDb har formligen exploderat det senaste året.
Leker också med tanken att göra en klippdockeapplikation, där man kan klä Nestor Carbonell i både mans- och kvinnokläder, smycka honom med accessoarer eller tatuera honom. Därefter ska man kunna exporrtera resultatet och klistra in det mot valfri bakgrund. Nestor Carbonell iklädd frack och ballerinaklänning på Times Square? Det behöver inte längre vara en dröm!

Kolla här, Hanna!

Sjuuuuuukt likt! Men jag så är ju asiat från början också. Finaste Hanna har gjort mangagubbar av sig och exet, som du kan se genom att klicka på den här bisatsen.

There is no hope in modern life

So yeah. Det löste sig med Springsteen till slut. Det tog faktiskt mer eller mindre sjutton år att få biljetter. Inte till just det här tillfället, men det är nog runt sjutton år sedan jag ville honom live första gången, och misslyckades. Att få Morrisseybiljetter var dock något jag mer eller mindre räknat med; det har aldrig varit några problem. Så juni ser ut att bli en bra månad.

Att försöka gräva fram en aktuell setlista till Springsteen finns det ingen poäng med, den ändras från konsert till konsert. Vad kan man misstänka att Moz bjuder på då? Jao, de flesta av låtarna på Years of Refusal kommer funka live, så det blir nog en del av den varan. Kommer nog stå och pumpa med näven till ”Sorry doesn’t help”.

Polaren JD ringde igår när jag låg och fes i soffan framför Close Encounters of the Third Kind, och sade att han inte hade plats för sin Blu-Rayspelare nu när han flyttat ihop med sin tjej (jag ser det hela som en symbolhandling). Skulle jag vara sugen på att långlåna den? Den tog exakt en tiondels sekund för den rönnbärspolitik jag fört runt hela det här Blu-Raydebaklet att rinna ur mig. Jag kan inte säga hur många gånger jag suttit och fladdrat med rödvinsglaset och raljerat kring Blu-Ray, sagt grejer som att om tre år kommer vi alla sitta och dra ner HD-filmer rakt ner i ögonloberna och så vidare, men nu vattnas det i munnen på mig. Första åtgärd blir förmodligen att hyra The Dark Knight, Transformers, Sweeney Todd eller något annat ögongodis och bara låta det sköljas över mig.

With great power comes great responsibility

Det här med att Obama är en serienörd har inte gått The Onion förbi. Jag förväntar mig fler artiklar av den här sorten. För att läsa om Obamas besatthet av Conan Barbaren, klicka på den här bisatsen.

Var god dra åt helvete

"Det är många som ringer", säger en bakfull ung man i luren. Det låter som han ligger nerbäddad med en spyhink bredvid sängen, och att han alldeles nyss vaknat. Kanske ligger det en medelstor hund vid hans fötter, som gör att det är litet för vamt.

"Vi kan inte ta ditt samtal nu", kvider han. Hans hår luktar rök och är rejält tilltovat, eftersom han inte sköljde ur det innan han, runt halv fem på morgonen, gick och lade sig.

"Var god försök senare", avslutar han. Han lägger på. Nu ska han bara vila ögonen en stund, och sedan kommer han väl släntra ner till Hammarbyhöjdens pizzeria, kanske hyra en skön rulle också, han har inte sett "Wanted" ännu, så det lutar väl åt den.

Och jag sitter i andra änden och har fortfarande inga jävla Springsteenbiljetter. Däremot förundras jag över hur Eventim lyckats rekrytera en sådan bakfull jävel att läsa in meddelandet på deras telefonsvarare.

Dagens skamsköljning

Ska ut och kolla kläder med en manlig kollega på lunchen. I hallen stannar jag abrupt upp, och mina ögon beslöjas plötsligt av något odefinierbart.
-Du får nog gå i förväg...
-Vaddårå?
-Jag måste gå på muggen.
-Äh, kom igen nu! Fan vad dåligt!
-Jag måste, det känns som om jag kommer göra en Charlotte annars.
-Okej, jag hajar.

Inte okej att referera SATC-filmen. Inte okej. Inte heller okej att min kollega snappade upp referensen direkt heller.

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli

Lilla E har fått både en Spindelmannen-kudde att palla upp sig med, samt en Fantastic Four-boll. Av sin morfar. Inte av mig. Jag svär. Så det var det med mig också - när jag var liten gav han mig ett pennskrin med Captain America och Spindelmannen-klistermärken att sätta på sänggaveln. Okej, jag kanske inte var åtta månader, men jag var liten. Och se på mig nu.

Lilla E:s mormor var litet mer pedagogisk. Hon gav henne klossar att stoppa i en låda. Hon är litet för liten för att förstå sig på form, Lilla E, men de runda passar i alla fall bra i munnen.

Big Man borta?

Jag hinner på allvar bli riktigt uppretad och förbannad, innan jag inser att det bara är mitt huvud som spelar mig ett spratt.

Köpte Springsteens nya skiva på Pet Sounds igår, men var för trött för att lyssna på den igår kväll. Så jag slår på skivan (som förresten kommer i ett fodral som mer ser ut som en barnbok än ett skivfodral, i ett format som absolut inte kommer få plats i min stringhylla - skivan kommer hamna i "udda-format-högen", tillsammans med ett par Nick Caveskivor, Ringleader of the Tormentors och någon jävla bootlegsamling av Tori Amos) och läser igenom häftet. Snart slås jag av att Clarence Clemons inte är med. Någonstans. Jag stirrar på bilderna av bandet. Nils Lofgren. Miami Steve. Roy Bittan. Patti fucking Scialfa. Men ingen Big Man. Till och med Danny Federici är med, och han är ju för bövelen död! Jag måste ta reda på varför - vad kan ha föranlett denna skymf? Så jag googlar. Ingenstans hittar jag någon information om Clemons frånvaro. Uppgivet stirrar jag i häftet igen.

Och där är han ju, den jäveln. Han är visst med. Till och med i uppräkningen av E Street Band, där jag bara några minuter kunde ha svurit på att han var frånvarande.

Så varför - VARFÖR?! - hade jag en Big Man-blindspot mellan 9.30-9.35? Fyra minuter in i "This Life Good Bye" kommer ett betryggande saxofonsolo, och vreden ebbar ut.

Tröttma

Jag är så trött att jag i trettio minuter försökt steka potatis i en avstängd ugn.

Sauron och jag

En jävla vaktel

Jag blir så jävla förbannad.

... Han har blivit förgiftad!

Letade efter texten till Foo Fighters' Aurora. Fann denna banner, kanske var det ett FX-test för The Curious Case of Benjamin Button (habil, bra hantverk, men knappast värd alla Oscars). Hur som helst fucking weird.

Klicka bilden för större, för i helvete!

I'm a one-way motorway

Det finns massor av skäl att fira, så det gör jag. På jobbet går folk runt och är öppet och uppriktigt besvikna över att de inte är bakfulla, eftersom det inte finns något tillräckligt alibi för att gå till Pizza Hut som planerat. Vi har haft kick-off, och temat på festen var barnkalas med rita-gissa-spring, fiskdamm, varmkorv, glass och hela baletten. Fast sedan kom ölen fram. Ingen söp till. Det kändes fel när man satt med en festlig strut på huvudet och en Spider-Manservett i knät.

(Jag plockade på mig resten av paketet med servetter).

Men jag är så där euforisk som jag blir ibland, en sådan där dag när man bara vill lyssna på Foo Fighters; det har kommit massor av lön, och vissa problem är borta för alltid och allt är levererat och klart, och när allra finaste Nasse SMS:ar och vill fika i Forum Nacka tackar jag med glädje ja. Hon har dessutom skrivit en mystisk statusuppdatering på Facebook som behöver utrönas och diskuteras.

Forum Nacka är en sådan där plats som man inte riktigt tror ska kunna existera i närområdet. Jag påminns om ett stort köpcentrum jag besökte i Lissabon, men även Kista. Känns bättre än Kista, men jag misstänker att det beror på att det ligger på min sida av stan än något annat. Jag står och blickar upp mot träsniderierna i taket när Nasse seglar ner för rulltrapporna. Vi går till något fik och det sitter människor där som är lätta att identifiera som studenter från mediegymnasiet. Vi snackar kompisar, jobb och familj. Nasse snor sedan iväg till en kick-off på jobbet, och jag beslutar mig för att se vad Forum Nacka går för.

1. Okej, kavajen köpte jag faktiskt någon annanstans. Den är kritstrecksrandig och var nedsatt med 1100 spänn. Men den är den direkta anledningen till nr 3.
2. Marqués de Murrieta, 140 pix. Passar perfekt ihop med nr 5. Killen i kassan sade att flaskan inte fanns inlagd i systemet, vilket jag tycker är ironiskt eftersom det var exakt där jag var.
3. Jag köper två par byxor på MQ, ett par svarta kritstrecksrandiga och ett par bruna. I mindre storlek än vanligt. Sitter perfekt. De kritstrecksrandiga passar till kavajen, så det känns som jag knäckt systemet. Något som kan passera som en kostym för under 900 spänn - suit-up five!
4. På MediaMarkt kollar jag främst på VHS-spelare, eftersom jag har ett enormt sug efter att se Peter's Friends och Midnight Run, men jag bangar eftersom jag har så mycket att bära i alla fall. Köper dock på mig Battlestar Galactica säsong 3, In Bruges (nyligen oscarnominerad för bästa manus, välförtjänt), och Foo Fighters akustiska liveskiva Skin & Bones som jag bara hade digitalt. Köper också en Simple Minds-samling, eftersom deras Glittering Prize är som en signaturmelodi på jobbet just nu. Fråga mig inte varför. Men det är absolut inte ironiskt. Jag tror att vi alla gillar basen.
5. De har en riktig slakteributik! Utanför på torget ligger Sandströms, och jag knallar dit efter att sagt hejdå till Nasse. Köper på mig en fin skiva entrecôte som ska tillagas efter konstens alla regler, och ett par egentillverkade chorizos som ska ätas nästa vecka. Där säger mitt kort att det inte finns några ståjlers på kontot, vilket är fruktansvärt förödmjukande. Jag får pröjsa kontant och sladdar sedan över till Swedbanks kontor där jag kollar. Jodå, klart det finns ståjlers, jag fick ju en hel drös bara idag, så jag plockar ut tre tusen ifall att det är knas på kortet.

Besöker även deras Game, där personalen visar sig vara kunnig och initierad. På Akademibokhandeln är dock utbudet skralt, men servicen utmärkt. Eftersom det enda incentive som fanns att åka till Sickla är borta (DVD-butiken konkade nu, mer om det senare), kommer Forum Nacka funka utmärkt som substitut. Dessutom sjukt funktionshindervänligt. Det känns som om mina ögon öppnats. Jag hatar köpcentra, men ändå tycks jag spendera obscent mycket tid i dem. När jag åker därifrån är jag så nöjd att jag sjunger med i Alice In Chains Would? på radion. Högt. Mycket högt. Jag är hemma tio minuter senare.

Nästan så att jag föredrar RIX Mongozoo

Att åka tunnelbana i slutet av januari är, som många av oss vet, litet som att spela rysk roulette – det är till synes helt slumpmässigt huruvida färden blir någorlunda uthärdlig eller till en rent, sjudande helvete. Det är så många saker som kan gå fel. Någon kan knuffa till en när de springer iväg mot ett tåg som just håller på att stänga dörrarna. Någon kan bära en underlig parfym eller ha motbjudande skäggväxt, kombinerat med snusnäsduk och vansinniga glasögon. Allt detta är sådant man lärt sig ha överseende med runt lunchtid, men halv nio betraktar man sådana saker som hiskeliga och oförlåtliga lagbrott. Som någon skrev någonstans; varje dag vaknar man upp och är tvungen att lära sig allt från början.

Jag åkte tunnelbana idag av två anledningar: 1) Det var barmark, och det fanns egentligen ingen ursäkt till att ta bilen. 2) Det ska festas på jobbet i eftermiddag, och jag var sugen på ett par öl. Redan i spärren ångrade jag mitt beslut. Jag var nämligen tvungen att säga ”oj förlåt mig” när en tant trängde sig förbi mig på väg mot trapporna, vilket är underligt att säga eftersom det var hon som trängde sig. Men hursomhelst var det de första orden jag yttrade högt idag. Det bådar aldrig gott. Vanligtvis är de första ord jag yttrar ”god morgon” till mina jobbarkompisar, eller möjligtvis säger jag ”vilka jävla dynghögar” eller motsvarande om jag lyssnar på Morgonpasset i bilen. I alla fall något som inte är självförminskande.

En pirra med tre lådor öl och fyra bag-in-box rullades just förbi mig. Förberedelserna är igång. Är tre öl värda att trängas med januari-anemiska stockholmare utan folkvett för (fler blir det nog inte – jag ska hem tidigt och se säsongspremiären av Lost). Hur folk utan bil klarar av kollektivtrafiken året o förstår jag verkligen inte. Kanske är de för upptagna med att kombinera motbjudande skäggväxt med snusnäsduk och vansinniga glasögon för att lägga märke till något annat än sig själva.

... With better production values and shittier writing.

Apropå det här med att försöka skapa ett narrativ av gårdagens installation av Obama, samt Independence Day...

President To Face Down Monster Attack, Own Demons In Action-Packed Schedule

Mot en ny framtid med skämskudden i högsta hugg

Liksom en miljard andra människor sitter jag i soffan med skämskudden tryckt mot bröstet runt sexsnåret (CET) och ser på hur Barack Obama blir insvuren som USA:s 44:e (egentligen 43:e) president. När som helst kommer det gå åt helvete, tänker jag. Någon kommer fucka upp, i direktsändning, inför hela världen. Jag kommer inte fixa det. Skämskudden är stor, brun och manchesterklädd, och passade perfekt över ansiktet. I princip är jag redo för vad som helst.

Yo-Yo Ma är på plats. Så även Dick Cheney, till dagen iförd en ondskefull svart hatt. Bara slängkappan och den tunna mustaschen fattas.

Efter att en överentusiastisk Joe Biden är klar, stiger så småningom Obama upp, med handen redan höjd. Gamle gode Chief Justice John G. Roberts harklar sig. Och sedan kör de igång.

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.

So far so good. Mitt grepp kring skämskudden hårdnar.

ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…

Aaaargh! Nu kom det! Han var för ivrig!

OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…

Tvekan! Nej! Roberts fuckade upp ordföljden! Dude, what the fuck! Obama ser ut att försöka hålla sig för skratt.

ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…

Nnnnneeeejjj! Kudden trycks över ansiktet, och jag famlar efter fjärrkontrollen. Men jag tar mig samman, det är snart över.

ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

Jag släpper kudden och drar en lättnadens suck. Nu kan det väl inte gå åt helvete något?

Paret Obama följer paret Bush till helikoptern som ska föra dem till flygplatsen till747:an, som i sin tur ska föra dem ut ur våra liv för evigt. Det hela avlöper väl. Halvt om halvt förväntar jag mig att Bush ska kuta tillbaka upp för trapporna och häkta fast sig vid en pelare, men det händer aldrig. Han vinkar litet innan han kliver in i helikoptern. Han ser litet ledsen ut, men biter ihop.

Men någon timme sedan kollapsar senatorerna Robert Byrd och Ted Kennedy i snabb följd under installationslunchen. Det hela är annars en till synes trevlig tillställning. Wolf Blitzer ser bekymrad ut i studion, och reportern på plats – en kvinna som ser ut som Ellen Greene i Little Shop Of Horrors – försöker samla sig och beskriva vad som hänt. Ted Kennedy fördes ut på något en bårliknande mackapär, berättar hon. Ordet hon använder är ”contraption”, som är ett ord som används för att beskriva en ofta onödigt komplicerad maskin. Tänk Rube Goldberg eller Wallace. Det kanske inte räckte med bår. Vi fick aldrig se Kennedy föras ut, vilket kanske var lika bra det, eftersom han tydligen fortfarande befann sig mitt i ett anfall.

När paret Obama kliver ut på trapporna tillsammans med paret Biden ser de faktiskt litet molokna ut. Det blev smolk i glädjebägaren, och det känns faktiskt litet jobbigt. Men sedan går det bra. Paret Obama lämnar till och med limousinen två gånger under färden till Vita Huset. Jag blir så nervös att jag är tvungen att gå ut i sovrummet och stå och kika vid dörrposten. Men inget händer. Secret Service, militären och polisen har allt under kontroll. Just då är den där limousinen förmodligen den säkraste platsen på jorden.

När jag stänger av CNN för att krypa till kojs står hela familjen Obama i ett glashus som man uppfört på norra gräsmattan och tittar på paraden. Det enda jobbiga som händer är att en av medlemmarna i Jesse White Tumbling Team ser ut att göra sig illa när han landar dåligt efter en frivolt.

På TV3 visar man Independence Day. Jag kollar litet. President Bill Pullman står och gapar något om att de inte tänker gå in tyst i nattens tid, och alldeles bredvid står en redneck med ett maskingevär. Men vafan! Tänk på säkerhetsrisken! Jag kan köpa att de besegrar utomjordingarna genom att laddda upp ett Apple-virus i deras moderskepp, men att presidenten kan stå och hojta utan bevakning på ett flak – never!

Sköldpaddan eller Hitler?

Författaren Chuck Klosterman ställer följande fråga i sin bok Sex, Drugs & Cocoa Puffs:

Anta att det står två lådor på ett bord. I den ena lådan finns en helt vanlig sköldpadda. I den andra lådan finns Adolf Hitlers kranium. Du ska nu välja mellan att
1) Ta hand om sköldpaddan och hålla den vid liv i två år. Om den dör innan dess måste du böta 75.000 kronor till staten.
2) Ha Adolf Hitlers kranium stående väl synligt i vardagsrummet. OBS: Du får inte försöka dölja det eller på annat sätt utsmycka det.

Vad väljer du?

Ted, your problem is all you do is think, think, think. I'm teaching you how to do, do, do.

Som en överraskningspresent fick jag idag The Bro Code av min vän MS. Den är skriven av Barney Stinson, och innehåller hans egna tips och råd hur vänner ska förhålla sig till varandra. Man kan säga att det är en uppställning av 150 lättföljda regler. Det är väldigt grabbigt, men med glimten. Barney påpekar att även kvinnor kan vara Bros. Om man vet vem Barney Stinson är det förlåtligt om man tror att alla dessa regler handlar om hur man får till det med brudar - långt ifrån (även om många av dem är det)! Barney tar upp allt från hur man bör bete sig på toaletten (Article 53: Even in a drought, a Bro flushes twice), på restauranger, i bilkö, jobb (Article 75: A Bro automatically enhances another Bro's job description when introducing him to a chick). Rätt mycket sex och samlevnad (Article 77: A Bro doesn't cuddle).

Man kan säga att boken är som Sex and The City, fast folk kommer inte ta den på lika stort allvar.

Kanske ingenting att leva efter, särskilt inte av mig och mina Bros. Men vi satt och skrattade gott åt detta över våra koppar varm choklad med vispgrädde och färgglada marshmallows, det kan jag säga!

Jag vet inte heller vad the Bro Code säger om Bros som ger varandra överraskningspresenter.

Den kreativa processen, eller Hur man skriver en krönika

En oroväckande stor del av er som läser detta är skrivande människor. Ni är journalister, reklamare, webbare, författare, akademiker. Andra av er håller på med skrivande vid sidan om, vissa vill skriva i framtiden, resten är intresserade av popkultur. Gemensamt för er alla är att ni vet vad en deadline innebär, och hur en sådan kan drabba en.

Jag har en krönika att lämna in på måndag, så det är väl bara att sätta igång.


16.30.
Nu gäller det att samla tankar, kraft och inspiration. Lägger mig i sängen, läser klart Good Omens, dricker litet vin. Lyssnar på musik.

Herre Gud, Pet Shop Boys Introspective! Den kom ju ut 1988. Det innebär att jag lyssnat på den i snart 21 år. Och "Left to my Own Devices", ja den måste ju räknas som en av mina favoritlåtar vid det här laget. PSB måste vara den enda grupp som jag lyssnat på både vid elva och trettiotvå års ålder. Jävlar vad tiden går, ändå. Mer vin på det.



18.30
Jag har läst klart, och är nu tillräckligt samlad för att skrida till verket. Jag vet exakt vad jag ska skriva om, jag har redan stolpat upp skiten i huvdet. Men först kör vi litet Arrested Development.

Fan vad bra det är. Man blir nästan litet törstig.

Ja jösses. Hm. Design för funktionshindrade i vardagen ja. Nu har jag en idé.

Bra, nu är jag igång. Vad tyst det är. Det är lördag. Lördag kväll. Hm. "Looking for the heart of Saturday night"... Kan inte tro att den där bruden trodde att Jonathan Richman skrev orginalversionen, när det egentligen var Tom Waits! Jävla sopa! Haha! Vilka är egentligen Tom Waits tjufem bästa låtar...? Måste göra en lista.

19.30
Hungrig. Köttma, för i helvete, juleköttet jag fick av storkunden är snart utgånget. Vänta, fick en idé...

Vi tar oss en slurk på det, det har vi förtjänat nu när det går så jävla bra.

Gött! Förresten, vad har Beardonaut haft för sig idag?

20.00
Åhh hungrig. Undrar vad Henke håller på med.

Sitter och blänger, ja det kunde man väl ha anat. Tjena, förlåt att jag stör, jag håller på att skriva en krönika, ska bara fixa litet krubb.

Shit vad jobbigt. Vi tar en slurk på det.

Vänta, fick en idé!

20.30
Åhh hungrig. Kolla, OST! Herrejävlar, nu kör vi på det, Camembert och allt!

Vet du vad som skulle vara smarrigt nu, Henke?

Åh! Idé! Inspiration! Jag är ett geni, etcetera!

Åh hungrig!

20.45

20.46

Hahaha! Ja jävlar!

21.15

21.17


Och så vidare.

Ellipsis

Åh! Nya numret av livsstilsmagasinet Herpes är äntligen här! Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa reportaget om Kate Winslet och hennes nya film med Leo!

Och vårens Ifans kan väl inte vara någon annan än Rhys! Jag anar en storartad revansch för honom.

Hungern

Fan ingen frulle. Om man skulle dra ner till ICA och tjacka något smarrigt bröd, kanske pain chocolat och en tub baconost? Och samtidigt hämta ut det nya parkeringstillståndet på paketutlämningen? Fan, om man skulle passa på att gå på systemet också, så har man det ur världen. Eller kan man gå på systemet klockan tio på morgonen? Det är bäst man ser prydlig ut så de inte tror att man ämnar halsa i sig vinaren i trappuppgången bredvid. Men vafan, det är klart man kan gå dit så fort de öppnar, nu blev jag sådär jävla småborgerligt ängslig på exakt det sätt som jag ju vanligtvis hatar; jag måste ha lågt blodsocker. Kanske jag borde halsa i mig den vinaren i trappuppgången bredvid bara för att visa de jävlarna att jag inte bryr mig. Vi kör på det. In i duschen.

Eller kanske Call of Duty: Gungans in Flames

Hittade skakig mobilfilmad trailer för Star Wars: Battlefront III, mest en massa bilder på karaktärer som springer fram genom korridorer och undervegetation. Det är exakt det som SW: Battlefrontspelen går ut på - kuta fram och tillbaka och ta över hållpunkter på krigsfält i evinnerlighet. Så jävla tröttsamt tillslut. Det spelar ingen roll om grafiken är så pass fantastisk att man kan se det allra minsta ewokmorrhår, om man bara ska kuta fram och tillbaka så skiter jag i det här.

Nu är den här versionen nerlagd, för Free Radical fick gå i konkurs häromsistens. Nu ryktas den om att Rebellion tagit över istället.

Här kommer en pitch: Call of Duty möter Star Wars. Ge mig det! Ge mig Call of Duty: Rebel Alliance, följt av Call of Duty: Imperial Forces, och sedan kanske den potentiella storsäljaren Call of Duty: Ewok Tribal Turf Wars. Förstapersonsskjutare. Lyssnar ni, LucasArts? Lyssnar ni, Activision?

Förmodligen inte.

All you vant is a dinkle

Freud har blivit musikal. En Friends-kännare kan inget annat göra än att fnissa länge och högljutt.

The Shining

Det är inte ens så att man orkar höja ögonbrynen. Igår kom jag att tänka på en kille som jag inte vare sig tänkt på eller sett på säkert sjutton år, en kille som gick i samma mellanstadieskola som jag. "Vad fan blev det av den jäveln?" tänkte jag för mig själv. Vi brukade gå och simträna tillsammans. Jag mindes honom som ganska stor (han var ett par år äldre) och finnig.

Imorse satt jag på hjälpmedelscentralen och väntade på att få bromsarna utbytta, och då kom han in. Först trodde jag inte det var han, utan undvek att söka ögonkontakt med honom och fortsatte läsa "Good Omens". Han verkade så mycket mindre än jag mindes honom, något som jag snäppet senare förstod berodde på att jag var mycket mindre sist vi sågs. Eftersom jag satt på en träbänk kunde jag inte gå fram och hälsa, och eftersom han inte verkade vilja säga hej fick det hela bero.

I en och en halv timme satt vi i samma väntrum. Jag läste vidare, han satt och stirrade tillsammans med sin assistent, men ingen sade hej. Det började bli besvärande.

När min rullstol kom tillbaka (med nya bromsar, ny klädsel, nya framhjul) gick jag bara därifrån utan att ägna honom en blick. Det var litet synd. Jag hade kunnat få svar på vad fan det blev av den jäveln.

Cue the cheesy inspirational music!

Eftersom det ändå är McPatrick McDempseys Mcfödelsedag bänkade jag mig motvilligt i soffan för att se The Freedom Writers, som Baserar Sig På En Sann Historia Om Underpriviligerade Ungdomar Från Slummen Som Lär Sig Något Om Livet. Den handlar om hur en nybakad gymnasielärare mot alla odds får kidzen att lära sig att tro på förändring, men också på sig själva, genom att föra dagbok och lära sig om förintelsen. En klämmig Hilary Swank (för Guds skull, se till att den kvinnan får i sig en macka!) spelar huvudrollen, PatMcRick McDempMcSey spelar hennes oförstående douchebag till make, och en djupt fårad Scott Glenn hennes stöttande pappa.

Det hade kunnat bli hur cheesypoo som helst, och det är väl också, men det går så bra för dem allihop, och eftersom det baserar sig på en verklig händelse är det väl bara att försöka skjuta tillbaka cynismen och glädjas.

Min farsa jobbar med ungar från grava sociala missförhållanden, men han har det nog litet mer som Treat Williams i The Substitute, kan jag tänka mig. Själv gick jag i skolan i ghettot i sex år, och om någon jävla engelskamajje försökt få oss att börja föra dagbok om våra liv, samtidigt som vi lärde oss om förintelsen (borde inte det ske på historiatimmarna, förresten) skulle han ha fått en sax i strupen.

But alas, I digress.

Det är en fin film utan några egentliga överraskningar som hade kunde ha blivit mycket, mycket sämre.

Jag blir på så gott humör att jag är tvungen att lyssna på Gladys Knight & The Pips "Midnight Train To Georgia" flera gånger i rad. Orginalversionen av framträdandet kan skådas här, och är i det allra närmaste identiskt. Fast inte lika roligt.

2010: Året jag tappar allt hår

Till mitt försvar ska sägas att det första jag gör på morgonen är att ringa Hjälpmedelscentralen och boka tid för bromsbyte på rullstolen.

Åtta timmar senare går jag till frisören i närheten av jobbet och ser rullstolen glida iväg för mig när ska hoppa över i schamponeringsstolen. Det slutar med att jag slår huvudet i sköljskålen och ramlar ner på golvet. En riktig papphammarscen! Jag behåller fattningen. Frisörerna flockas runt mig och ska hjälpa till. Och för en gångs skull låter jag dem göra det.

En kille tar mig under armarna och hystar med lätthet upp mig i stolen.

Nu kan man tro att det är för att jag växt som människa, att jag lärt mig acceptera att ta emot hjälp från främlingar.

Men där tar man fel!

Anledningen är egentligen att mina byxor är alldeles för stora, och skulle åka av om jag ställde mig på knä för att klättra upp i rollstolen själv.

(Note to self: Köp åtminstone tre par byxor av stl 32. Du har 36 i midjemått längre).

Och sedan klipper jag mig. En fråga, musketeers - är följande mening svår att förstå:

Snälla, korta inte luggen så mycket.

Hey, when you dream... Are you still Joey?

När vi fortfarande var young turks kunde jag och LA träffas över ett par tetror Castillo de Gredos (vi var fattiga studenter), falafel och broccoligratäng. Jag äter fortfarande falafel och broccoligratäng ganska ofta, och idag var en särskilt lämplig dag för detta.

I alla fall. Du behöver tre knippen (huvuden? buketter?) broccoli. Du gör en bechamelsås på mjölk, smör och mjöl och river ner 2 dl riven parmesan. Du kryddar såsen med chili, vitlök, timjan, och smakar av med salt och litet peppar. Skär broccolin i lagom stora bitar och gegga ner alltsammans - sås och grönsak - i en ugnsfast form. Tänk på att en gratäng av detta slag gör sig bäst i en djupare form. In med skiten i ugnen på 225 grader.

Jag brukar köra färdiga falaflar, som steks på i olivolja i 16 minuter på svag värme i panna.

Så långt allt väl - sunt och vegetariskt. Men idag föll gratängen offer för min senaste uppfinning - Evil Genious Cooking. Det är när man lagar till något nyttigt, och i sista stund lägger till något onyttigt för att sabba det hela. Som när man tar en fin bit fisk och ångkokar den, bara för att slänga över en gräddig sås alldeles på slutet, eller när man täcker en fruktsallad med chokladsås.

Gör så här: När du haft broccoligratängen i ugnen i 30 minuter draperar du den med bacon. Det ska bli ett fläsklock, helt enkelt. Vrid på grillen och kör i tio minuter. På så vis blir baconet krispigt och inte saggigt.

Servera!

Eftersom falafel till största delen äts av muslimer och vegetarianer är det få som upptäckt hur gott falafel och bacon smakar tillsammans.

De perfekta filmerna för det här tillfället är de båda Cronenberg-/Viggostjärtfilmerna A History of Violence och Eastern Promises.

Bon appétit!

Till alla de som tycker jag är rolig

Det finns ett antal människor där ute som tycker att jag är jätterolig. Här kommer ett avslöjande. Det är för att jag snor andras skämt. Ofta.

Till exempel. Idag anmärkte farsan på att mamma hade tryckt i sig en hel burk pepparkakor på egen hand. Jag sade:

Har du ingen botten?! Ingen självdisciplin?! Är du ett barn? Ett barn kan trycka i sig hur mycket som helst. Har du någonsin hört ett barn säga; "nej tack, jag tror faktiskt det får räcka med hallonbakelser för min del."

Det tyckte mamma var jätteroligt. Det vet jag, för hon sade; "du är så rolig".

Egentligen tycker mamma att Dylan Moran är rolig. Men det erkände jag inte. Jag tog åt mig äran i alla fall. Att stjäla ett skratt är som att bli dyrkad.

Stepping into this house

Träffar LA och lille H utanför centrum runt tolv, och vi går till ett vegankafé som vi tycker om för att mata lille H och få oss något till livs. Lille H slukar en burk Hipp vegolasagne och fascineras sedan av värmeljusen och det lila taket och sjunger för oss medan LA och jag beklagar oss över bristen av entusiasm i våra liv. Lille H somnar sittande i sin vagn till sambatoner och LA och jag trivs med att prata jobb och pop. Vi konstaterar att det är prick tio år sedan vi blev kursare när vi läste MKV. I tio år har LA befunnit sig på campus. Det blev en karriär för honom, en språngbräda för mig.

Vi slår sedan en lov runt kvarteren för att se om vi kan hitta något att köpa, trots att vi båda konstaterat att den känsla av tomhet man får när man köpt något man egentligen inte vill ha redan har infunnit sig. Så vi går till närmaste köpcentrum och kollar på böcker, skivor och spel, men går tomhänta därifrån. Vart tog glädjen vägen, tänker jag.

Som för att ytterligare påminna oss om de tio år som gått stöter vi i bokhandeln på en gammal kursare, som nu är projektledare på ett medieföretag (i likhet med så många andra). Det känns som att ha blivit påkommen, det gör det alltid när man stöter på kursare. Jag och LA var som ler och långhalm även på den tiden, och jag försöker betrakta oss genom kursarens ögon. Visserligen har vi lille H med oss i en vagn, visserligen har vi båda högre hårfästen och sladdrig skäggväxt, men hon måste - MÅSTE - slås av tanken att inte mycket förändras. Medan jag och LA i tysthet båda kommit till en konsensus om att det bara tynar bort.

Videobutiken brinner som en sista låga av hopp längre ner på gatan, så vi går dit. Vi står där och blänger en stund, tills jag minns att mamma och pappa har filmen jag vill hyra, Eastern Promises. Jag slås plötsligt av en enorm längtan efter dem båda; något som nästan aldrig händer.

LA och lille H kliver på tricken, och jag styr kosan hemåt. Klockan är tjugo över tre, det är fortfarande ljust, och nästan på automatik går jag och hämtar bilen och kör snabbt över bron. Fem minuter senare sitter jag i mina föräldrars kök med en ostmacka i ena handen och en kopp kaffe i den andra. De är båda rödkindade och friluftsyriga efter att ha skrillat i Liljeholmen, och det är så skönt att kunna åka hem och bli omfamnad.

Jag får en flaska vin, Guy Ritchies Revolver (sedan han såg Fifth Element tror pappa att alla filmer som bär Luc Bessons namn är bra - jag får även låna Angel A) och en dunk spolarvätska, och jag känner mig som det rikemansbarn som SL alltid beskyller mig för att vara. Framför allt gläds jag åt att ha dem så nära inpå. Det känns naturligt att åka förbi dem bara sådär, något som innan morfars död kändes underligt och som en plikt. Det är som de säger, tänker jag när jag åker därifrån.

Dexter S03E12

Ja, jag vet att det är på låtsas, men hur ska man nu kunna se Dexter och Deb snacka om sin pappa utan att tänka på att de ligger med varandra på riktigt. Inte bara det; de lever tillsammans som man och hustru. Mozel tov, antar jag.

Champagnemusslor

Scenario: Du har en flaska André Clouet som ligger och tar plats i kylen. Du har just åter igen fått ett bevis på att du är en av de mest awesome människorna på planeten. En flaska champagne är bra att fira med, men du vet att du blir aspackad om du dricker en flaska champagne själv. Men du har inga vänner att dela den med. Vad gör du?

Svaret är champagnemusslor.

Du behöver:

1 nät blåmusslor
25 cl champagne
25 cl vispgrädde
3 vitlöksklyftor
1 röd chili
50 gram smör
Bladpersilja
Vitpeppar
Salt

Rensa musslorna från skägg och annat otyg, släng öppna och förstörda musslor. Skölj noga. Hacka persilja, vitlök, chili. Smält smör i djup, stor panna. Innan det hinner smälta helt, häll på champagne och grädde. Koka upp i två minuter, släng sedan i hack av persilja, vitlök, chili. Släng i musslorna. Lägg på lock. Koka upp tills musslorna är vidöppna, typ 3-5 minuter.

Skaka! Skaka! Skaka pannan, din jävel!

Ta upp musslorna och lägg i skål under lock. Reducera sedan såsen till ungefär hälften. I med musslorna igen i 30 sekunder, sedan upp igen. Men skaka! Skaka!

Servera i skål. Dräll litet persilja över, vetja. Inget jävla knussel. Kanske en brödbit. Men jag har gjort tjockskurna pommes frites och äter aioli till.

Drick upp resten av champagnen, ha Bryan Singer-maraton hela kvällen. Jag börjar med Superman Returns, eftersom det är en film som funkar bra med musslor, men det gör man hur man vill med.

Lycka till och smaklig spis!

Skamsköljning extravaganza

Mejlade just en polackfräckis till en kund. Så går det när man känner åtta människor som heter Martin. Aaaargh.

Tror jag lyckades återkalla det hela, dock.

Till mitt försvar - den Martin som skulle ha det egentligen är från Polen och var den som drog igång det hela.

Answer the question, otter!

Det här har ni säkert redan sett, men här är en sajt där någon ilsken person smädar djur för att de är så söta:
Fuck you, penguin.

Burger me.

Glädjen er! Allas vår älskade stalker/romantiker Ed Stevens är tillbaka i repriser av allas vår favoritserie Ed på Kanal 9, från och med igår! Nu gäller det att varje vardag vara hemma till 17.30. Jag har en känsla av att detta kommer få en stark inverkan på min fritid under våren...

Jag blev litet inspirerad här, så nu dröjer det inte länge innan jag börjar med mina gamla 100-kronorsutmaningar igen. En gång erbjöd jag en tjej jag umgicks med 100 spänn om hon klättrade ner till sälarna på Skansen. Hon var på god väg, men ångrade sig halvvägs. Nåja. Nu kör vi!

I will have my vengeance

Comeback! Perfekt tillagad Texas chili (med litet receptråd från Miguel på Texas Longhorn på Skånegatan)! Som en käftsmäll. Och så litet Fight Night: Round 3, dubbla Ridley Scottfilmer (Gladiator, Black Rain), litet vin. Perfekt. Jag har repat mig.

Everybody thought the lamb was the cheese

Jag kan laga mat. Jag förstår hur mat fungerar, hur smaker funkar tillsammans, och hur länge ingredienser ska tillredas. Men ibland går det helt åt hellebölle. En snabb gryta på salsiccia, bönor och sidfläsk med timjan, oregano, vitlök och citron. Litet ankfett. Hur svårt ska det vara, liksom? Det slutade som en äcklig gegga med segt fläsk, hård korv och mosiga bönor, som dessutom var helt förstörd av citron. Jag grät blod. Jag skyller på Gösta Ekman. De visade Morrhår och ärtor på TV4 Film, och den erbjöd så mycket nostalgi att jag helt tappade kontrollen.

"Rimmer, proper dumplings, when they're properly cooked to perfection, proper dumplings should not bounce!"

Som straff, bot och bättring blir det ordentligt tillagad chili imorgon. Högrev kokt i Carnegie porter över sakta eld. Men fram till dess är mitt självförtroende stukat. Jag kommer säker fucka upp chilin också.

Tänk om det blir Viggo Mortensen Beyond Thunderdome av alltihopa, Beardo!

Och så var det dags för en bit köttma med den på alla sätt förträfflige Beardonaut - en man för vilken man skulle kunna berätta att man har ett inramat fotografi av de medverkande i Firefly på nattduksbordet utan att han skulle rynka på ögonbrynen. Förvisso råkade jag få honom att betala i stort sett all dricks, men jag pröjsar igen det, jag lovar.

Jag träffade honom genom den här bloggen, som han upptäckte genom den lika föträffliga Hanna, som jag känner IRL. Om det inte varit för att vi båda bevistade hennes födelsedagsfest i somras hade vi nog inte börjat umgås. För hur börjar man egentligen umgås med folk man träffat via sin blogg? För er ungdomar kanske det är helt naturligt, men för oss som fortfarande kommer ihåg var man befann sig när Herreys vann Eurovisonen (på besök hos vänner i Värnamo) är det kanske inte lika självklart. Finns det en gräns mellan vänskap IRL och på nätet? Använder man ens uttrycket IRL fortfarande? Skriv och berätta!

Så vi äter en biff och vi sänker ett par öl och vi trycker en pajbit och vi pratar film och jobb och musik och TV och det är förbrödring. Jag konstaterar slutligen två saker: Jag glömde fråga honom om han hade någon relation till The Spirit, och vad han tror om Frank Millers våldtäkt av den samme i den nya filmen, en film som tillsynes inte ens snuddar vid samma uppsluppna, färgglada ton som serien. Den andra saken är att jag inte längre kan äta tillstymmelsevis lika mycket som jag kunde förut - något som jag trodde Nyårsaftonens i det därmaste dionysiska måltid redan hade bevisat.

Dagens känsla

Håller långsamt på att förvandlas till Killer Croc. Den här kalla jävla luften alltså. Om det vore socialt accepterat skulle jag gå runt i skidmask hela dagarna.

Garmisch-Partenkirchen

Jag satt i glada vänners lag på Nyårsafton och hävde ur mig att Nyår inte spelar någon roll för mig längre, att det bara var en trevlig högtid utan någon egentlig mening, eftersom kalenderåret bara är en konstruktion och yada yada. Men nu är det den andra januari, och jag känner något annat. Det känns som att stå i fållan innan backhoppningen. Det gör faktiskt det.

When you're in doubt, when you're in danger

Det enda nyårslöfte jag tänker avlägga, och eventuellt hålla, är att sluta spotta ut snus genom bilfönstret när jag är i sällskap med SL, för jag vet att hon tycker det är äckligt.

En till synes helt slumpmässig uppräkning av saker

Årets person, händelse och finaste: Lilla E
Årets automatiska, nästan Pavlovska, klump i halsen och pirr i magen: "I'm throwing my arms around Paris" med Morrissey
Årets spelhändelse: GTA IV
Årets västgötaklimax, spel: Star Wars: The Force Unleashed
Årets västgötaklimax, musik: Chinese Democracy, Guns N' Roses
Årets låt: "Re: Stacks", Bon Iver
Årets inte sedda film: How To Lose Friends and Alienate People
Årets bra, men helt sjukt överskattade: Fleet Foxes
Årets grej som är överhypad, larvig men onekligen bra: Spotify
Årets maträtt: Cassoulet
Årets läsupplevelse: The Road, Cormac McCarthy
Årets myspys/lönnmördarfilm: In Bruges
Årets citat: "Du ser ut som min pappa gör när han ljuger" - SL
Årets förebild (livstil, mode, matlagning, livsåskådning): Anthony Bourdain
Årets av mig mest sedda film: The Dark Knight, Iron Man, Wall-E (oavgjort)

Why are you so unpopular with the Chicago police department?

I filmen Midnight Run från 1988 spelar Robert De Niro en prisjägare som är tvungen att släpa med sig Charles Grodin över hela USA för att lämna in honom till myndigheterna i Los Angeles, innan maffian och andra småskurkar hinner ha ihjäl honom. Det är en ganska bökig resa; De Niro är hård och cynisk, Grodin är gnällig och trulig. Hilarity ensues. I mitten av filmen släntrar de in på ett fik för att få sig något till livs. De Niro har just köpt cigg för de sista pengarna, och de har bara en handfull mynt som han slänger upp på disken. Det räcker bara till kaffe och thé.

Servitrisen, en diskvattenblondin med gräslig make-up, tipsar om dagens frukost, som är chorizo med ägg. Man ser hur snålvattnet rinner till på Charles Grodin när servitrisen beskriver anrättningen. Men ack - det blir bara en kopp thé.

Det här behöver du (2 personer):
2 chorizokorvar av gedigen kvalitet och en köttmängd på åtminstone 90% - slarvkorv duger inte alls.
4 ägg
Salt
Peppar
Koriander

Så här gör du:
Skär itu korvarna på längden. Slanta sedan upp halvorna i halvcentimeter tjocka skivor och lägg i en medelvarm stekpanna. Inget extra fett behövs. Stek korven till den är knaprig. Knäck sedan fyra ägg direkt över korven och vänta på att vitan koagulerat något. Bryt sedan gulorna och rör sedan försiktigt ihop äggen tillsammans med korven. Oljan och kryddorna från korven smaksätter äggen på ett alldeles förtjusande sätt.

Lägg upp anrättningen, strö hackad koriander över. Servera med rostat bröd. Drick kaffe som stått alldeles för länge på värmeplatta till.

Bon appétit!

Inbetween Days

De här mellandagarna. Får inte kläm på dem. Men det är skönt på något sätt, har lärt mig sova till sent om morgnarna, jobbar litet slött fram till lunch. Stirrar ut. Väntar mest på Nyår. Ser fram emot att grilla med min skensvåger.

Det är över en vecka tills jag får gå till jobbet igen. Så länge åker jag runt med TG mellan köpcentrum, äter burgare, köper (ännu) en present till Kniven som snart fyller tre, impulsköper Bournefilmer.

Ingen riktning just nu, inget projekt.

Idag hittade jag min gamla dagbok från 1993-2001 i ett gammalt worddokument på en backupskiva i ett case logic som låg underst i en rottingkorg. Det kändes som en sorts utgrävning. Jag öppnade sakta och grävde fram vad en tidigare version av mig själv gjorde i mellandagarna. En sjuttonårig Steelwheels hade just fått reda på att han har två biologiska halvsyskon i landet han kommer ifrån, men lyckades dock inte göra något större av den saken. Han lovade att skriva mer om det senare, men det löftet infriades aldrig. Den 32-åriga Steelwheels tänker aldrig på sina halvsyskon heller. Så vad hände egentligen den 29 december?

18-åringen går på Alvglans och köper X-Men, ser på The Abyss och förbereder sig att supa ner sig hårt till Nyår.

19-åringen har Red Dwarf-maraton.

20-åringen dodgar en tjej som är kär i honom, och organiserar istället sin videosamling efter skådespelare - både Kevin Costner, Harrison Ford och Mel Gibson får egna avdelningar.

21-åringen har ångest inför Nyår, lyssnar på Sophie Zelmani och ska fika på Muggen.

22-åringen är i Stockholm över julen (pluggar på annan ort), men är knappt hemma, för syrran krisar. Men han lyssnar på Tori Amos och tjuvröker uppe vid spåret. Dessutom konstaterar han att han var 90 gånger på bio, men bara sett 71 olika filmer.

23-åringen har köpt Tomb Raider III i julklapp till sig själv, och en vas till Veronica. Kommer du ihåg hur den såg ut, V? Jag minns inte alls.

24-åringen är full, hemkommen från Storstad och drabbas strax därefter av maginfluensa.

Så det är ungefär som nu, med andra ord. Gott. Nu blir det Bourne Supremacy.

Så det är ungefär som nu.

Give it to us raw - and wriggling.

Efter att ha drabbats hårt av Max Ernst-utställningen på Moderna åker jag till Globen för att veckohandla. Jag muttrar inköpslistan för mig själv där jag kör fram på Skeppsbron - salt, bröd, kyckling, grönsaker, hoi-sin, chorizo, ost. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är bakfull; Max Ernst ställer till det för en tillräckligt när man är nykter (däremot hade det kanske haft en rolig effekt om man käkat litet svamp innan). Jag är i vad man skulle kunna beskriva som emotionellt uppror.

När jag nästan är framme vid kassorna är jag tvungen att vända om, för min ärkenemesis från mellanstadiet står vid godiset. Det är en rullstolsburen kille som jag tränade basket, bandy och simning med som liten, en riktig översittare som alltid skrek åt mig när jag hade hög klubba. Jag har ingen lust att prata med honom, så jag smiter tillbaka till bröddisken.

Jag står med halvöppen mun och betraktar det nya utbudet av baklava (5 för trettio, olika sorter) när någon petar på mig hårt med en stor bit ost. Eftersom jag står där och tänker på baklava, och dessutom är i känsligt läge efter det här med Max Ernst, skriker jag till litet fånigt innan jag tittar upp. Det är R. Det tar ett tag innan jag förstår att det är hon. Hon ler och vill klappa på mig, och jag ler svagt tillbaka och försöker bete mig normalt. Hon är naturligtvis våldsamt vacker, och jag är narig om läpparna men är i övrigt awesome. Vi kollar litet på juice och pratar om jobb och jul och jag glömmer bort vad jag ska ha mer och sedan går vi till kassorna. Hon hinner ut före och packar således ner min mat i en kasse. Det hela känns som ett övergrepp.

Vi pratar litet om Max Ernst, och R berättar att hon haft en Giacomettiperiod (Giacometti jobbade tillsammans med Ernst på trettiotalet). Jag säger att jag måste gå till djuraffären för att köpa kraftfoder till Henke, så vi går tillsammans genom centrum. Jag börjar känna att jag vill komma bort från henne så fort jag kan, så jag ökar på stegen, men hon ökar takten. Utanför hissen till djuraffären stannar jag upp för att signalera att det är dags att gå skilda vägar. Vi kramas inte hejdå, jag står kvar på några meters avstånd med min shoppingkasse som en barriär mellan henne och mig. Jag lyfter bara handen och säger "vi lär väl springa på varandra igen", eftersom jag inte vill uppmuntra till närmare kontakt, och hon säger "absolut" och så är det inte mer med det, och jag vänder henne ryggen och hon går sin väg och jag köper kraftfoder och åker hem.

Paid in full. Jag är klar där. Det tar mig "Is it really so strange", "Sheila Take A Bow" och halva "Shoplifters..." att komma hem, sedan värmer jag en bit camembert som jag ringlar litet honung över och äter med en bit bröd framför "LOTR: Two Towers".

Det enda jag ångrar är att jag aldrig fick tillbaka fattningen nog för att sätta mig in i det där med baklavan. Det hade varit gott till kaffet.

Julens ord

Saker som jag på senare tid för andra människor beskrivit som "förtjusande" innan jag hunnit hindra mig själv:

- The Graveyard Book av Neil Gaiman, för pappa
- En stor sköldpadda av plast med blinkande ljus och MIDI-ljud, för lilla E
- Min mosters fisksoppa, för alla vid bordet
- Neil Patrick Harris, för NP

Vredens vilstol

Om jag är bekväm och arg? Jag är bekväm och rasande, Conan.

Till jul fick jag blockbustern The Incredible Hulk, en helt igenom habil film som är Marvels försök att blåsa nytt liv i en franchise som inte riktigt blev vad de hade tänkt. Om Ang Lees Hulk från 2003 skildrade Bruce Banners grava daddy issues och Hulken såg ut som en jättebebis, drar Louis Leterrier på med allt han har med parkour och utvecklingslära och saker som exploderar i motljus. Marvels hopp var att den här inkarnationen av Hulk skulle bli roligare, mer actionpackad och förmodligen inte så litet mer kommersiell.

Om man bortser från det där med Hulkpudeln och Eric Banas svarta-hål-antikarisma tyckte jag om Ang Lees Hulk, men det är lättare att tycka om Leterriers version. När filmen kom blev jag glad över att både Leterrier och Ed Norton, som spelar Bruce Banner, tycktes ha förstått materialet.

Men igår slog det mig att trots alla explosioner i motljus och Hulkens ådror, så hade man missat en grej. Hulken pratar inte. Han säger typ "lämna mig i fred" och "Hulk krossa", men that's it. Vad som faktiskt är kärnan i Hulkens karaktär är hans önskan om att bli lämnad i fred och hans i det närmaste barnlika inställning till livet. Gladast är Hulken när han får sitta för sig själv och äta korv med bönor. Allt det här med att slå sönder saker är ju bara något han gör när han blir provocerad.

Jag hade velat se en scen där Hulk och Betty försöker reda ut den relation de har. Hulken skulle förklara allt våld med att han bara försöker skydda Betty, och Betty skulle säga till honom att den enda som utsätter henne för skada är han. Där haru't.

Bottom line, Sverige: I en tid där man börjat ta superhjältar på allvar är det underligt hur man ändå kan välja att inte låta en av de mest ikoniska superhjältarna blomma ut.

There's music on Clinton Street all through the evening

Det är en sådan dag där tanken på att Långben är änkling drabbar en särskilt hårt.

Know him?! Nigga owes me twelve bucks!

Jag förbereder mig mentalt och fysiskt för att fira Jesu födelse och/eller vintersolståndet. Tänker åka över till mamma och pappa praktiskt taget nu och väcka dem, så att de liksom får känslan av att jag sovit över där. Det är första gången i mitt liv som jag inte vaknar upp i mitt föräldrahem den 24 december. Från och med idag ska jag hitta på nya juletraditioner, samtidigt som jag ska följa mina gamla. På förmiddagen innan vi går till mormor ska jag som vanligt se på Nightmare Before Christmas. Det kommer kännas som när Joey tittar på Baywatch utan Chandler nu när inte syrran är med, men jag kör på det ändå.

Lustigt hur jag tycks återkomma till det där med syrran hela tiden. Huh.

Anywho, God Jul på er!

Freeze? I'm a robot. I'm not a refrigerator.

Hallandsgatan är den kallaste gatan på Söder. Den ligger helt öppen för väder och vind. Den löper längs grönområdet bakom Åsöskolan fram till Grindsgatan, mina kvarter alltså, ett stort flackt område (park hävdar vissa) som om somrarna tjänar som solbadställe och picnicplats för många, men som om vintern är dyster och oupplyst. Till min stora förvåning är vattenpölarna från igår svarta frusna fläckar på cykelbanan. Går förbi basketplanen, Skatteverket och ner mot Söderhallarna. Eftersom jag spenderat större delen av dagen med att försöka puffa ner Gary Oldman för en trappa har jag beslutat mig för att komplettera resten av mina julklappsinköp där, timman innan jag ska träffa TG. Och. Det. Är. Snorkallt.

(Gary Oldmans karaktär i Call Of Duty: World At War buggar fast i ett sönderbombat hus utanför das Reichstag, så man kommer inte vidare förrän man knuffat honom ner för en trappa - det tog mig någon timme innan jag kom på det).

Dessa blidvintrar är förrädiska. Solen ligger på och det ser varmt ut - igår var det fem grader - men en tunn dragkedjetröja och läderjacka räcker verkligen inte långt.

I Söderhallarna köper jag clotted cream och hallonsylt till min mamma, som alltid saknar England - scones bakar jag till henne på Juldagen - och en trevligt litet badkit i den ekologiska skönhetsbutiken mittemot systemet till min mormor. De har även andra julklappar att vänta, men jag vill slå på litet större. Sluter upp med TG, ser Body of Lies, där Russell Crowe är tjock och Leonardo DiCaprio bär talibanskägg (eller om det är ett Band of Horses-skägg, oklart). Sedan kött hos argentinaren på Ringvägen.

Och det är helt tomt. Både på bion och på restaurangen. Folk slår väl in paket och klär granen och konstruerar pepparkakshus, men för mig och TG börjar julen imorgon, om ens det.

Det blir en amputerad jul för mig i år, utan vare sig syster eller morfar. Det är väl så det får bli framöver. Till nästa jul får jag väl skaffa mig en egen familj som jag kan släpa med mig över Årstabron. Så det inte känns så tomt. Så det inte känns så futtigt och splittrat.

En ny giv. Känns ovant, konstigt och otryggt. Men det får gå.

F*ck

Jag är jätteglad att jag äntligen tog itu med det här med The Wire, det var verkligen på tiden. Det hela är mycket bra. Ibland, precis som i Homicide, riktigt roligt också. I avsnitt fyra av första säsongen finns en liten pärla till scen där McNulty och Bunk undersöker en mördad kvinnas lägenhet utan att kommunicera med varandra med något annat än blickar, grymtningar och ordet "fuck" och dess olika derivater. Hela känsloregistret gås igenom - avsky, förvåning, triumf, irritation... Barnsligt, bra, välgjort. Här kan de som känner sig hågade läsa mer om den scenen.

Verkligen på tiden.

You gonna dip it in yoghurt?! Cover it with chocolate buttons?!

In på kontoret runt tio, rafsar ner sladd, mus och bankdosa i väskan och skriker "God jul!" innan någon hinner reagera och stoppa mig för att be mig kolla på något, och innan jag vet ordet av står jag nere på gatan igen och slänger in väskan i bagageluckan. Sedan är det in i bilen och runt runt runt till tre shoppingcentrum för att ta igen all tid jag förlorat när jag var sjuk.

På bokhandel A finns inte bok X, så jag får åka till bokhandel B. På bokhandel B ska det finnas ett ex kvar av bok X, men den står inte där den ska, så det irras runt litet innan jag ger upp och åker till bokhandel C, där småbarnsmammorna och barnvagnarna står som spön i backen. Där finns i alla fall bok X, men i DVD-affär 1 finns inte film Y, så jag får åka vidare till DVD-affär 2, där film Y inhandlas. Sedan åker jag hem för jag är helt överväldigad av trötthet, och inser uppgivet att jag kommer behöva handla resten av julklapparna i morgon. Det är bra, får då får jag anledning att skriva ett till inlägg rubricerat med ett Alan Rickman-relaterat julcitat.

"... And call off Christmas!"

Och så fick man gå på tidigt julfirande hemma hos mamma och pappa, eftersom syrran och hennes familj åker bort imorgon. Lilla E fick en liten karusell med Teletubbies och Kalles klätterträd av mig, och hon uppvisade sina nyvunna krypfärdigheter. Däremot ville mormor att jag skulle avlägsna mig innan hon dök upp, för att hon var rädd att bli smittad. Man smittar inte efter tre dagar på penicillin, hade mamma berättat, men mormor, som varit hårt drabbad den här hösten, skulle ändå föredra att jag inte var där när hon kom.

"Då ska jag sitta utanför på verandan och titta in genom fönstret medan ni äter knäck, precis som flickan med svavelstickorna", surade jag.

Och som av en slump - jag svär till Jeebus - fick jag bland annat en ask med stora tändstickor av min syster i julklapp.

Så nu sitter jag här och ser på första säsongen av The Wire och tänder tändstickor medan min familj sitter och sörplar glögg, knäcker nötter och äter knäck. Varje gång jag stryker en tändsticka mot plånet väser jag för mig själv:

"God jul. God jul."

Come out to the coast, we'll get together, have a few laughs...

När jag lämnade kontoret för att träffa SL i Farsta C igår kändes det ändå inte som jullov. Jag ska visserligen småjobba litet under de kommande tre veckorna, fast hemifrån, och vanligtvis brukar jag glädjas åt att inte behöva in till kontoret på länge (trots att vi har ett väldigt fint kontor), men jag stod faktiskt inför en ganska lång, len och fin semester. Jag kunde inte bara känna det.

Hela eftermiddagen stördes jag av en känsla av att ha missat något. Var var semestereuforin? Förvisso hostade jag så att jag kände blodsmak, och ingen mår bra av att vistas i Farsta C när man har feber, men eftersom jag kände det var viktigt att få träffa SL innan hon vände hemåt inför jul och nyår trotsade jag vett och sans.

Och det gnagde mig.

Det var inte förrän jag lyfte ur datorväskan ur bagageluckan som poletten trillade ner. Väskan hade helt fel tyngd. Jag behövde inte ens titta efter, bilden av en strömadapter ihoprullad på skrivbordet dök upp i alla fall.

Så det verkar som jag måste gå till jobbet på måndag i alla fall.

Fuckity.

Observation om kroppens förfall II

När vårdcentralen ringer fem över nio säger de att jag kankomma upp direkt om jag hinner innan halv tio. Det gör jag, jag bor i princip bara tre minuter bort. Kvart över nio står jag med nummerlapp i näven i väntrummet.

"Ojdå", säger doktorn och tittar på skärmen. Hon snurrar runt på stolen mot mig, och jag skakar på huvudet och rycker på axlarna. "Vad?" väser jag.

"Sextifyra", säger doktorn.
"Jag vet inte vad det betyder", väser jag.
"Det är ganska högt, det betyder att du har en bakteriell inflammation och behöver antibiotika".
"Det var som fan", väser jag. "Här får man valuta för pengarna!"

Det här är första gången på många år där jag faktiskt behövt antibiotika, så jag är litet förvånad och ställd. Samtidigt är det på något sätt skönt att få bevisat för sig att man inte bra är en mes som går runt och tycker att man är sjuk, nu är det bevisat!

Så jag får en lapp om återbesök och doktorn skriver in vad jag behöver för medicin, och sedan tar jag bilen till apoteket trots att jag bara har på mig gamla mjukisbyxor med i hål i grenen och en fläckig skjorta, och håret står på ända. Jag köper antibiotika och hostmedicin som måste vara gjord av renaste guld, så dyr som den är, och sedan åker jag hem.

Det blir en vit jul i år, trots allt. Inte en droppe alkohol före den 27 december. Ingen nubbe till sillen. Inget vin till chokladen vid julklappsutdelningen. Bara piller med mögel.

Ack och ve!

Både mamma och SL ringer och erbjuder sig att ta hand om mig, men jag säger bestämt nej. Vad kan de göra liksom? Dyka upp och lägga huvudet på sne, koka litet soppa kanske. Snällt av dem. Men jag ligger allra helst utslagen på min stora lila soffa och läser "Det" och ser på direktsändningen av Musikhjälpen på SVT2.

Observation om kroppens förfall I

Hallon, i likhet med kardemumma, är något man säger att det inte luktar. Det är sällan man knallar in i ett rum, vädrar med näsan och utbrister: "Här luktar det minsann hallon!" Eller, "jådå, han luktade verkligen kardemumma".

Detta apropå mitt luktsinnes korta gästinhopp, som varade länge nog för att få mig att inse min otvättade, sjuka lekamens tillstånd. Det är f ö åtgärdat nu. Nu luktar jag Dove Beauty Cream Shower (ähum). Men vare sig hallon eller kardemumma.

Still ill

Åh denna sjukma! Detta gröna slem!

Jag sov först mellan tolv och sju. Gick upp och skickade litet mail och jobbade. Tog tempen - 39,4 grader. Hurra!

Sov sedan mellan halv åtta och halv tre! I shit you not!

Nu marinerar jag kyckling i ingefära, honung och citron. I två timmar ska den marinera. Sedan stekas sakta i ugn på 165 grader i ytterligare två timmar (stor kyckling).

Ratatat-boom and all those other noises

Åh feber! Felslag! Vi går mot Berlin. Samtidigt, någon helt annanstans, bränner vi japaner ur träden. Det hela är mycket gapigt, otäckt och Kiefer Sutherland skriker åt mig att ta skydd. Det finns ingen som skriker "take coveeeerrr!" lika bra som Kiefer Sutherland. Det är han som lånar ut rösten till Sgt Roebuck. Det känns tryggt att ha honom vid sin sida. Mysigt. Även när japanerna kommer kutande med bajonetter i högsta hugg vet man att allt kommer bli A-OK. Gary Oldman spelar ryss. Det är han bra på, men det är synd att hans röst inte är lika karaktäristisk som Sutherlands.

Lyssna här, Beardo. Tydligen är PS3-versionen av Call of Duty: World at War sämre än 360-versionen. Frame-rate issues and what not. Ytterligare en anledning att välja det egentliga enda raka.

Cassoulet forever!

Halsen ett taggtrådsstängsel - perfekt att laga cassoulet, den lena och fina.

Bacon bönor salsiccia i kylen, men tji lamm, tji anka.

Söndag. Ack! Hallarna stängda.

Fryst ankbröst? Istället kyckling? Bleh! Bah!

Persilja! Lagerblad!

Citron!

Kikärter? Nej.

Långkok.

Cassoulet!

Snälla, ge mig en Xbox 360! NU!

Heh. Jag såg en liten kul grej på www.xbox.com, där jag hänger ibland. Det verkar som om ett par snillen på nån skön byrå knåpat ihop en liten applikation där man kan få både roliga, förnumstiga, seriösa och oseriösa tips om vad man kan säga till sina nära och kära för att få en Xbox 360. Mest för skojs skull, alltså, och man hajar direkt att det var kort deadline, för så avancerat är det inte... Men roligt!

Dagens eff-hyllning

Om jag vore en kvinnlig porrskådis skulle jag kalla mig Holly Hutton.

It's been a while since I rapped atcha

Jösses, nu drar det ihop sig i Dexter! Säsong 3 alltså. Inga spoilers här, men jösses alltså vad det drar ihop sig!

So, yeah...

Ibland drabbas man av skamsköljning ögonblickligen. Senast imorse. Klockan var sju och jag satt där framför TV:n, med en stor vit mikrofon i näven och sjöng så innerligt jag kunde till Vanessa Carltons "A Thousand Miles". Läs den meningen igen.

Så när jag väl var klar och Lips sade att jag hade perfekt tonläge och rytm tittade jag ut genom fönstret. Tvärs över gatan stod min granne och blängde ut genom köksfönstret. So it goes. Jag har förvisso sett honom spela Mirror's Edge på sin PS3:a och ramla i backen en miljard gånger, men det är inte riktigt samma sak.

Lips är ett okej karaokespel, men funkar sådär om man aldrig hört låtarna förut. Jag menar, kom igen - Maroon 5?! Vem fan är det som bestämt att Maroon 5 ska ligga på alla karaokespel? Finns det ens någon som tycker om Maroon 5?

Och så drog jag in 3,000.000 poäng på Young MC's "Bust A Move", eftersom den sitter i ryggraden. Fan vad jag älskade den låten 1989. Det är underligt hur vissa låtar blir del av en. Det handlar inte så mycket om att man försökt memorera dem, men de fastnar i alla fall. Det finns ingen anledning till man kan nynna med i alla jävla Iron Maiden-solon som spelades in mellan 1982-1987. Det är bara sådant som händer.

It depends on what's in the cup. Is it liquid? Is it gravel? Beetroot? Prawns?

Söndagmorgnar. Har man ångest för att halva helgen gått, eller är man glad över att man har halva helgen kvar?

Jag? Jag är mest besviken över att ha missat det program i vilket Letterman gissar vilken sorts paj hans mamma bakat inför Thanksgiving. Det är första gången på typ elva år. Det är fler år än vad en del människor och många djur har levat. Fuckity. Det är så trevlgt att se Lettermans mamma.

There were times when I could have murdered her

Det småregnar litet på Odenplan när jag seglar upp för rulltrappan. Jag ser NP och hennes mamma komma ut ur caféet på andra sidan gatan och ställer mig således att vänta på dem vid övergångsstället. Jag har inte träffat hennes mamma på sju och ett halvt år. Hon vill kramas, men jag sträcker fram näven istället. Hon har åldrats. Vi säger hej innan hon tänder en cïgg och knallar hemåt. Inget mer. Allt som hänt sedan sist ligger emellan henne, mig och en kram.

Jag och NP går till restaurangen, samma restaurang vi firat vår födelsedag på de senaste fem åren. Det är tre månader sedan vi sist sågs, men tre månader är ingenting mellan människor som känt varandra sedan tidernas gryning. Vi dricker vin i baren innan vårt bord blir ledigt och pratar jobb och byråer som hon anlitat i jobbet och vad jag tycker om dem. När vi väl slår oss ner och får servietterna i knät och meynerna framför oss har vi redan börjat prata om sådant som verkligen spelar roll för oss just nu. Hon tyngs av verkligt stora problem i sitt privatliv, medan det enda jag har att komma med är att jag rakat av mig skägget för att straffa mig själv. Vi pratar om henne de första två timmarna, vilket är skönt. Jag kan lyssna, och emellan oss är det så pass oinfekterat att jag kan ställa verkligt intrusiva frågor utan att hon tar illa upp - hon har redan tänkt på mina synpunkter och tagit ställning till dem.

Vi beställer in en flaska vin till maten, men jag märker att hon - precis som hon gjort de senaste tio åren - häller upp det mesta till mig, för hon vet att hon blir berusad på ett glas. FO ringer mitt i alltihopa, och jag förflyttas till 2001, och det blir fnissigt, och NP vill prata med FO, och FO bjuder in mig på middag. NP glömmer sig själv och vill följa med, men där är jag tvingad att påminna henne om verkligheten. 2001 hade det varit högst naturligt att äta middag ihop, jag, NP och FO. Vi gjorde det många gånger. Men det var då det. I NPs situation förstår jag att 2001 ter sig väldigt lockande. Kanske är det så fortfarande för mig också. Kanske inte.

För NP är väldigt trygg. NP vet så mycket om mig som ingen annan vet. Jag kan inte dra en vals för henne. Hon vet alla sanningar, alla ursäkter, alla lögner. Hon har avslöjat allt redan. För åtta år sedan. Hon ensam har sett mannen bakom draperiet. Det är därför hon är isolerad. Det är därför hon aldrig träffat Nasse, SL, MS, TG, etc. - eller LA och FO på många långa år. NP vet allt jag inte är redo att berätta för dem ännu. Jag säger till henne: "Du är min lilla NP-bubbla". Fast istället för NP använder jag hennes riktiga förnamn. "Du är min lilla NP-bubbla", säger jag, "i vilken jag kan berätta allt jag är rädd för".

Det är ganska läskigt, och jag förmodar att det kan kännas som en stor börda för henne.

Kanske är det här ett första steg, som del av hela min "jag-ska-bli-en-farbror"-kampanj. Som inte alls är på skoj. Kanske NP-bubblan är på väg att spricka. För NP spelar farbror-grejen ingen roll. Hon himlar med ögonen och tycker det är larvigt. Hon säger dessutom att hon tycker att jag är lika snygg i skägg som utan. God bless. Jag kan inte prata film, musik, spel eller litteratur med henne, men vi möts över så mycket annat - inte bara över mitt skäggs vardande eller ickevardande.

NP och jag slänger sexhundra spänn var på bordet när allt är uppätet och uppdrucket - pasta, chokladfondanter, amaroneviner, grappa, cappuccinos. Vi kliver ut på Odengatan och NP halar fram sina Virginia Slims och vi röker varsin i hörnet vid Norrtullsgatan, och sedan går vi vår vanliga födelsedagspromenad mellan Odenplan och Hötorget.

Utanför konserthuset befinner vi oss båda inom obekvämt korta avstånd till våra respektive arbetsplatser, men vi tänder ändå varsin cigg (käbblar familjärt en stund över tändstickorna) och hon säger att det är så jävla orättvist. Vi pratar bara om det här en gång om året, och det av någon anledning när vi firar våra födelsedagar, men resten av året låter vi det vara. Jag rycker på axlarna och säger "So it goes". Bara det förklarar på ett enkelt sätt varför jag ser på livet på ett sätt som bara hon har anledning att förstå. Vi kindpussas och röker klart och sedan åker jag hem.

Missarna man minns

Skribenterna på The Onion AV Club diskuterar här kulturellt utbud som de av en eller annan anledning undvikt eller missat, sådant som tillhör allmänbildningen bland människor som ägnar stora delar av sin vakna tid till att tänka på eller ta del av populärkulturella företeelser.

Här är mina två cent.

1) Rome. Trots att den visats på svensk TV, och trots att den funnits att hyra på DVD en lång tid har jag helt enkelt inte orkat engagera mig i den. Jag tror det beror på att människor vars smak jag inte alls litar på rekommenderat den åt mig. Jag vet att jag skulle tycka om den. Jag har sett ett eller två avsnitt. Det är ofta såsant som pajar miniserier för mig - man ser typ avsnitt tre och fem, vilket är exakt tillräckligt många avsnitt för att man inte ska orka se om dem om man hyr boxen.

2) Pixies. Det är som om jag har en blind fläck för The Pixies. Jag går i skivaffärer två eller tre gånger i veckan och hänger läpp för att jag aldrig hittar något nytt att lyssna på och gräva ner mig i. Och så finns The Pixies hela tiden. Bara det att jag glömmer dem så fort jag öppnar dörren till Pet Sounds. Jag vet att jag kommer älska dem. Bara jag kommer ihåg dem.

3) The Wire. Den största anledningen till att jag inte orkat engagera mig i The Wire är att jag älskar Homicide: Life On The Street så mycket att jag är rädd att bli besviken av The Wire. Den andra anledningen är att första säsongen av The Wire inte finns att hyra hos min videonasare, bara säsong 2 och 3.

4) Psychonauts. Jag äger Psychonauts. Det står tillsammans med de andra spelen i en liten rottingkorg under mediabänken. Jag har spelat tre banor. Kritiker älskar det ohämmat. Det är en liten underdogälskling. Men jag sprarar det. Suger på den karamellen ett tag till.

5) Atlas shrugged. Jag har inte läst klart den här boken av samma anledning som jag inte spelade klart Fallout 3. Omfånget är för stort. Inte bara volymen, utan även för det emotionella och intellektuella engagemang som en bok av det här slaget kräver. Det är inte för att jag något emot att engagera mig, men jag tror helt enkelt att tajmingen var fel för mig. Plus att jag tycker att art deco väldigt obehagligt. Bara att titta på omslaget får det att krypa i mig.

6) First Blood. Min mamma och pappa var engagerade i FNL-rörelsen som ungdomar och förbjöd mig ganska snart att se First Blood, den första Rambofilmen. Det är ganska ironiskt, med tanke på att det är en film som handlar om en kille som blivit djupt traumatiserad av kriget, och inte alls glorifierar vare sig USA:s närvaro i Vietnam eller våld i övrigt. Det är i alla fall vad jag läst mig till. Jag har ju inte sett den ännu. Rambo II-IV? Ja, dem har jag naturligtvis sett. Men inte ettan.

Gokväll!

Min arbetsplats är vad man brukar kalla en attack mot alla sinnen. Främst hörsel och syn, men ofta även doft, smak och känsel. Framåt fyra på fredagar sitter alla i mitt rum med en öl i näven medan en diskoboll snurrar i taket och det dånar gammelsoul ur högtalarna. Därför blir det gärna alldeles för tyst när jag kommer hem. Kontrasten är oroväckande stark. Blir rastlös - väcker Henry, drar på stereon, öppnar fönstret för att släppa in gatan utanför. Det dröjer alltid flera timmar innan jag varvar ner. Har idag dessutom dragits med en känsla av annalkande dom (SOID), som bäst kväses genom ljud.

Denna känsla har främst med att göra att vi har deadline på ett stort, spännande projekt som jag kanske väljer att berätta om senare. Lämningen är på fredag. Det blir en vecka av SOID. Så är det bara. Trots att det talas om export av det hela utanför norden och allt möjligt roligt. Håll tummarna.

Good luck, goodbye

Jag gjorde slut igår. Det var inget svårt beslut, det var bara att bryta liksom. Om vi kunde ha fört en dialog om det hade jag sagt följande: Du är för high-maintenance. Du kräver att jag pausar och tänker efter och planerar långt i förväg. Du kräver att jag engagerar mig långsiktigt – 100 timmar vill du ha av mig, och det kan jag inte ge dig. Det orkar jag inte. Jag har träffat en annan. En som är glad och spännande och kvicktänkt. Någon som sjuder av liv, spänning och framför allt, någon som kan erbjuda mig den snabba fix av adrenalin som jag behöver. Någon som bygger på Anvil Scimitar-motorn, någon som är celshadad och exotisk. Farväl. Det var spännande ett tag, men vi vill helt olika saker. Och nu när det gått en vecka utan att jag tänkt på dig är det lika bra att vi gör slut.

Så jag sålde Fallout 3 och skaffade Prince of Persia.

Livsstilsbyte

I ett (förmodligen tröstlöst) försök att växa upp har jag bestämt mig för att bli farbror. Jag har rakat av mig skägget så att man ser alla ålderlinjer kring munnen på mig. Jag har köpt en cardigan med stora knappar och fickor man kan ha pipa och tobak i. Jag har kammat glesnande sidbena. Jag luktar förmodligen litet kiss. Farbror, alltså. Jag tror det är rätt grej för mig. Nu kör vi på det.

Kom med mig om du vill leva

Det blir emellanåt ordentligt töntigt i Scene It? Box Office Smash. Eller Filmtoppen, som det heter på svenska. Varför vet jag inte. Tro mig, jag har frågat. Man har också valt att ha svenska speakers i spelet, som berättar vilket spelmoment som kommer härnäst och sammanfattat hur man klarat av spelet hittills. Det blir ganska enformigt och repetitivt, stundtals roligt men oftast bara ostigt. Till exempel brister de ut i swedade versioner av klassiska filmcitat. ”Ingen ställer det gröna laget i hörnet! Ingen!” morrar speakerrösten. ”Kom med mig om du vill leva!” morrar en annan när det är dags att ge sig an ett nytt moment. Det svenska teamet hade typ en dag på sig att kontrollera översättningen, men det känns som om den är gjord av människor som inte vet ett skvatt om film.

Även frågor ges på svenska. Alla filmklipp är undertextade, så när det kommer frågor på saker som bara framkommit i den engelska dialogen blir det litet underligt. Ibland slinker ett eller annat genant faktafel med. ”Vilken komedi med Natalie Portman och Owen Wilson handlar om en soffliggare som flyttar in hos sin gifta kompis?” Man stirrar på alternativet ”You, Me And Dupree” och blir förvirrad, eftersom Natalie Portman är ju inte med i den filmen, och sedan går svarstiden ut. Eller i klippet där Eddie Murphy driver med en stackars hovmästare i Beverly Hills Cop. En av följdfrågorna lyder typ ”Vem säger Axel till servitrisen att han letar efter?” Och Walter i The Big Lebowski är i den Swedade versionen inte längre krigsveteran. Han är veterinär. Jag antar att engelskans ”vet” kan tolkas på två sätt. Men knappast om man bemödat sig att se filmen. Den swedade versionen av Scene It? känns alltså som ett filmspel som kan mindre än film än spelaren. Inte så bra.

Å andra sidan är Scene It? ett kul sätt att få känna sig som en överdängare. MS såg på en stund när jag spelade det igår, och häpnade över att jag visste vad Steve Martins rollkaraktär i ”Planes, Trains & Automobiles” heter. ”Du är ju som en autist”, sade han. Och det har han ju rätt i. Drog dessutom på mig runt 800 prestationspoäng på tre timmar. Jag är vanligtvis ingen achievementhora, men det här var faktiskt litet roligt. Ett klagomål och/eller undran: Eftersom det är ett swedat spel man spelar, innebär det att man bara kan möta svenskar på LIVE? Isåfall suger det. Jag skulle spela en LIVE-match runt halv tolv för att samla fler achievements, men det fanns ingen online. Vansinne, I tell you!