I don't know if there is anything wrong because I don't know how other people are.

Lunch med JR och Sudden på Bistro Gustavsberg. Det är varmt. Vi äter strömming som är så god att jag kommer att tänka på när Arthur i Liftarens guide till galaxen blir så förbannad för att han äter en så god fisk på en restaurang i Kalifornien att han skäller ut servitrisen. Jag nickar mot restaurangen och väser: "Jag vill bli en del av deras liv!" Jag och JR ser lyckliga ut, Sudden förevigar ovan.

Köper nya kaffekoppar på en outlet i närheten. Åker sedan hem och lämnar bilen (och kopparna). Målaren har äntligen varit där. Fotspår på trägolvet i vardagsrummet.

Åker sedan hem till mamma och pappa. Kliver av någon station innan och går resten av vägen. Ett gammalt piano står övergivet på gångbron. Jag glor på det en stund. Sedan går jag till mitt barndomshem, där jag läser Ian McEwans On Chesil Beach i trädgården, varefter pappa och mamma kommer hem och vi grillar.

Rapportering vs sensation

Idag gör jag Aftonbladetrubriker av DN-rubriker för att se vad som händer.





Jag gör även DN-rubriker av Aftonbladet-rubriker för att se vad som händer.

Antiklimax

Släpar mig upp i ottan på min första semesterdag för att släppa in hantverkare 7.30. Tar bort blomkrukor och fotografier från fönsterblecken, drar undan köksbordet. Köksfönstren är så msutsiga att det knappt går att se ut genom dem. Jag bestämmer mig för att tvätta dem. Klockan är sex på morgonen, och om grannarna tvärsemot är vakna kan de se en rullstolsburen man i sliten Morrissey-t-shirt och sweatpants stå och måtta med fönsterskrapan. Det regnar, tänker jag. Inte fan kan man måla när det regnar.

Nycklarna ska läggas i nyckellådan tvärs över gården, skrev målerifirman på den lapp som damp ner i brevlådan i fredags eftermiddag. Annars lämnas nycklarna vid dörren 7.30.

7.32 öppnar jag ytterdörren. Målaren står precis utanför med en näve höjd, han ska just till att knacka. Han är där för att samla in nycklarna, men något fönstermåleri, det blir det inte idag. Han är dessutom kvar en våning upp, där han fortfarande grundar. Vi snackar om tid. Jag är benhård om att på förhand få veta när han tror han kan komma, för att kunna planera min vecka. Han gissar onsdag-torsdag, men han kan inte lova något.

"Ja det regnar ju, och så blev killen jag jobbar med sjuk, så det är litet bökigt". Jag säger att jag förstår och berättar att jag har semester, så jag kommer i varje fall vara hemma. Han får en uppsättning nycklar och pallrar sig iväg.

Klockan är 7.41. Jag är fullt påklädd. Vad fan ska jag göra nu?

Sju sorters apa!

Skratta! Skratta för bövelen!

Don't jeer us, we're fearless

"Det var säkert inte helt jävla gratis att avskaffa Apartheid heller", brukar jag säga när någon försöker bortförklara otillgängligheten i en restaurang, butik eller offentlig lokal med att det faktiskt kostar att sätta in en ramp eller vidga dörren. Det brukar täppa till truten på de jävlarna. Jag förvånas sällan över hur pass accepterat förtrycket och marginaliseringen av funktionshindrade är. Det gör det desto mer viktigt att uppvisa sitt missnöje. Så det är exakt det jag tänker göra imorgon klockan 11 i Humlegården.

Det är dags för Marschen för tillgänglighet. Vi tågar från Humlan till Sergels torg. Var där eller var fyrkantig.

I left the North again, I traveled South again

Har inte riktigt hinna se fram emot någonting eller planera något, utan mest fokuserat på jobb. Men nu sitter jag här, två timmar från semester, och sakta börjar resten av mitt liv sippra in. Midsommar på Värmdö, var det ja! Morrissey kommer ju snart! Pappa fyller 60! Lilla E kommer och hälsar på. Vad mycket roligt! Känns som om jag äntligen har tid att se fram emot det.

"Hey Sil! Remember your first blowjob?"

För några veckor sedan var en bit av min gata avstängd. Avstängt för filminspelning, stod det på en trafikkon precis utanför min bil. Det stod en assistent med en walkietalkie precis intill. En stor ljusrigg var placerad mittemot tobaksaffären där jag handlar snus. Affärens exteriör var helt klart ombyggd att se litet mer spännande ut. På gården bredvid stod ett cateringbord under ett partytält.

"Vad spelar ni in?" frågade jag.
"Reklamfilm för Aftonbladet", svarade assistenten och släppte förbi mig.

Och nu är den här.

Om jag bara hade vetat att Paulie Walnuts skulle vara med hade jag tagit ledigt från jobbet och bara stått och glott på sidan om. Kanske spelat ut rullstolskortet för att bli insläppt på området. Tänk att få ta en snutfika med Paulie Walnuts! Fan också, går till jobbet gör jag ju varje dag! Jaja, jag fick ju i alla fall se Silvio Dante på riktigt häromdagen.

Vilket får mig att minnas ett av mina favorit-Sopranoscitat:

Tony: Where the fuck have you been? You're late!
Christopher: Sorry, the highway was jammed with broken heroes on a last-chance power drive.

I was bruised and battered

Det här, mina vänner, är vådan med att få en ny rullstol. Inom loppet av det första dygnet hade jag vurpat två gånger så att blodvite uppstod.

1) Jag parkerade bilen glad i hågen och packade ut det som nu var min gamla rullstol. Den nya, svart och blänkande, skulle kalibreras snäppet senare på kvällen – vagnen var för framtung, så det var således svårt att ta sig upp för trottoarkanter, något jag vanligtvis gör med ett knyck med magmusklerna. Funkade inte. Alltså: Jag skjuter min gamla rullstol framför mig samtidigt som jag kör min nya, okalibrerade rullstol, mot trottoarkanten. Får upp den gamla rullstolen, men missar själv att stegra. Framhjulen slår i kanten, jag hamnar på backen med uppskavd armbåge.

2) Trots att jag dagen efter har kalibrerat rullstolen så att den känns perfekt, är jag inte ännu helt van vid den. Detta yttrar sig bryskt och våldsamt kring femsnåret, när rullstolen plötsligt viker undan för mig när jag är på toaletten på jobbet. Ramlar ur, slår huvudet i varmvattenledningen och får ett ytligt jack i ögonbrynet.

Nu tar vi det litet lugnt och lär känna den här rullstolen noga innan vi gör något drastiskt. Baby steps.

You have made a happy man very old

Tori Amos senaste uppträdande på Tonight show visades just på nian. Drabbades av litet åldersnoja, något som annars aldrig händer mig, men jag har just upptäckt att det finns linjer i Toris ansikte - ett ansikte jag känner lika väl som mitt eget - som inte fanns där förut. Det spelar naturligtvis ingen roll, hon är fortfarande Tori och fortfarande helt sjukt enastående vacker (kanske den vackraste kvinna jag vet), men de nya vecken i hennes ansikte speglar mitt eget förfall. Varje dag märker jag hur mer och mer silver letar sig in i mina polisonger och mitt skägg, det är påtagligt och oundvikligt, och bilden av mig själv uppdateras hela tiden. De nya fårorna kring mun och näsa i mitt eget ansikte lägger jag inte märke till om jag inte anstränger mig.

Tori är inne på sitt fyrtiosjätte levnadsår. Klart det ska synas. Jag förmodar att jag lyckats projicera den 29-åriga Tori på henne fortfarande, den Tori jag lärde känna, men idag slog det mig på samma sätt som det gjorde när jag insåg att Teri Garr blivit gammal - en person som i mitt huvud fortfarande ser ut som hon gjorde i Tootsie (1982).

Jag går ut i köket och stirrar på Morrisseys ansikte på en skåpdörr. På den bilden är han 49 år gammal och han håller ett spädbarn i famnen. Jag går sedan in i sovrummet och tittar på det inramade fotot vid sängen. På den bilden är han runt 39 år gammal. Jag bär med mig ramen in i köket och stirrar. Morrissey är fortfarande en mycket stilig man (kanske den stiligaste man jag vet), men han har åldrats. Av någon anledning drar jag fram en gammal Tori-biografi, daterad 1998, och bläddrar igenom den - bilder på Tori som sexåring, som tonåring, som tjugoåring.

Jag tittar på de bilder jag tagit på min systerdotter tidigare på kvällen, där hon står och håller sin pappa i byxbenet samtidigt som hon dansar till Feists "1234" som vi lyssnat på när vi lagade middag. Jag går sedan till datorn och tittar på bilder där hon är blott 18 timmar gammal.

Jag ser på Toris uppträdande en gång till på Youtube. Jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar på mitt körkort, utfärdat 2007. Jag tittar på mitt färdtjänstkort, utfärdat 1997.

Jag gäspar. Jag trycker på Publicera inlägg. Nu.

Fin(n)ish Him! (eller Architecture in Helsinki)*

Visste ni att TV4 visar Felicity halv fem på morgnarna? Det visste inte jag, tills imorse.

Det är fasligt tidigt att stiga upp klockan fyra. Det känns underligt att sitta i en taxi på väg till flygplatsen innan tuppen ens galt. Jag checkar in och går igenom säkerhetskontrollen och springer till gaten. Innan jag vet ordet av blir jag ombordsläpad på en liten pirra, och sedan sitter jag och beskådar maktlöst hur skärgården tunnas ut under mig.

Jag serveras en macka i en påse och äppeljuice i en plastbägare. Det smakar ingenting.

Helsingfors flygplats är ganska öde, och jag möts direkt av den här skylten.


Finland är ett land där allting skrivs ut på åtminstone två språk. Ibland är det grammatiskt korrekt, ibland inte. Jag antar att finlandssvenska ska räknas som en egen dialekt, så avvikelser är väl acceptabla.

Jag kliver ut på trottoaren och vinkar in en taxi. "Ruotsi?" frågar jag. "Litä", svarar chaffisen, så vi fortsätter på engelska. Det kostar exakt 40 euro att åka till kund, och det tar inte ens en halvtimme, vilket gör mig glad.

Kunds HK är en arkitektonisk triumf av glas och stål, belägen precis vid vattnet. Det är en plats som är lika inbjudande som den är skräckinjagande, så jag känner mig genast som hemma. Inneväggarna är helt klädda i träfanér. Möblemanget är praktiskt, vackert, finskt. Jag hämtas av kund och förs till en övre våning i en glashiss belägen i ett atrium som är så strålande vackert att det känns som en bättre dataspelsmiljö. Det strikta fotoförbudet och det NDA jag skrivit under när jag anmälde mig i receptionen håller tillbaka impulsen att hala fram kameran.

Konferensen går bra. Jag lär mig mer på sju timmar än vad jag gjort den senaste månaden, och jag pratar perfekt brittisk engelska med ett djupare tonläge än det jag använder när jag pratar svenska. Språket blir en mask jag gömmer mig bakom; jag vågar vara smartare och mer rättfram än jag skulle vara om jag hade pratat mitt eget modersmål.

Till frukost serveras en smörgås med någon lokal ost, honung, grönsaker; presenterat i ett smäckert litet torn, på ett av de godaste bröd jag någonsin ätit. Jag dricker en slät kopp kaffe.

Vi plöjer igenom strategi och affärsplan, och därefter är det arbetslunch. Vi serveras mackor igen, den här gången i form av bedårande smörrebröd. Det finns både med räkor och rostbiff. Räkvarianten går åt direkt, så jag tar en med rostbiff av hänsyn till de som kommer efter mig. En av finnarna äter två smörgåsar. Det verkar litet glupskt, tycker jag.

Vi går igenom arbetsprocessen och ett par av verktygen, och sedan är det fika. Det serveras en hallontårta som de flesta tar två portioner av. Jag tar ingen.

Klockan ett händer det som inte får hända - jag blir distraherad! En tjej iförd glasögon med svarta plastbågar, rödrutig skjorta med uppkavlade ärmar och rött bälte dyker upp som gubben-i-lådan för att köra en dragning om ett verktyg. Vidare har hon svart hår i ungefär samma frisyr man tänker sig Dita Von Teese skulle kunna tänkas ha. Hon ser dessutom ut som Ginnifer Goodwin, en av de vackraste vackra. Men jag tar mig samman. Men jag tar mig en kopp kaffe.

Jag avslutar med ett kortare anförande om hur vi lokalt ser på arbetsprocessen, vilket tycks gå hem. Konferensen tar slut och jag möter upp ett par kolleger från vår byrås finska kontor för att utbyta anekdoter i hissen på väg ner.

Jag beställer en taxi i receptionen. Det kommer till min förvåning en buss som sakta sänker ner en lift på vilken jag forslas upp. Jag spänns fast med starka, finska nylonbälten. Allt jag egentligen ville ha var en hederlig gammal kombi, men receptionisten har tagit det säkra före det osäkra.

Chauffören vill prata hela vägen, och det kan man väl bjussa på, men jag passar ändå på att ringa till jobbet för att avlägga rapport under resans gång. Hemma är klockan bara strax efter fyra, och jag förmodar att de redan börjar rota runt efter pingisrackets och bollar.

Jag anländer till flygplatsen två timmar innan avgång. Checkar in. Vankar av och an i hallarna. Köper en flaska vin i tax freen, trots att det inte är tax free. Spenderar de sista av mina euros på en servering med utsikt mot flygfältet. Det blir en macka inslagen i plast och ett glas vin. 13 euro. Jag ringer pappa, som står upp till armbågarna i en lax som han ska bjuda främmat på till middag.


Det blir åter dags för mig att likt Hannibal Lecter spännas fast på en pirra med flera slitstarka remmar och forslas ombord på planet. "Quid pro quo, Clarice," väser jag inte till flygvärdinnan. "Quid pro quo," väser jag inte. Däremot ber jag om DN, som jag läser pärm till pärm. Jag serveras en macka inslagen i plast och äppeljuice i en bägare. Det smakar ingenting.

När jag landar regnar det. Från det att jag lämnar flygplatsen till det att jag hänger upp kavajen på en galge i min egen hall tar det lika lång tid som det gjorde för planet att flyga 387 kilometer över Östersjön.

Jag korkar upp vinet, slår på datorn och "Daniel" med Bat for Lashes. Det känns som jag varit borta en vecka. Jag går ut i köket och brer en macka.


* Kunde inte besluta mig för vilken rubbe jag skulle sätta, så jag satte tillslut båda.

Kontrollbehov

Att flyga över Östersjön kan för de flesta kanske inte verka vara en så stor grej. Folk sätter sig och flyger tvärs över planeten som om det inte vore märkvärdigare än att kliva på fyran nere vid Skanstull. För mig, som flög utomlands för första gången så sent som i fjol, är det dock litet spännande. Mina flygresor:

1) Födelseland - Sverige. Jag var fyra månader, så jag minns ingenting av den här resan.
2) Stockholm - Skellefteå (tur och retur). Jag var 27 år gammal och fick i uppdrag att hålla seminarium om intranät för en grupp riktigt, riktigt gamla människor. Resan tog 85 minuter och var mycket spännande.
3) Stockholm - Lissabon (tur och retur). Jag var 31 år gammal och skulle på bonusresa med jobbet. Resan tog 4 timmar. Det kändes underligt att färdas så långt under en så kort tid, och att stiga ur planet i ett helt annat klimat. Jag är van vid att spendera fem dagar i en bil för att komma så pass långt.

Vi är bilåkare i vår familj. Om vi ska till franska rivieran, ja, då kör vi helt enkelt dit. Om vi ska till England, ja, då kör vi helt enkelt över de norska fjällen och tar därefter en färja för att komma dit. Således har jag aldrig varit längre söderut än till Italiens klack. Det handlar främst om kontrollbehov från en familjemedlems sida.

Jag har också kontrollbehov när jag reser. Jag har kollat hur långt det är mellan flygplatsen i Helsingfors och konferenslokalen (18 km) och hur lång tid det beräknas att köra dit (28 minuter). Alla vägbeskrivningar och bokningsnummer är utskrivna och klara. Jag har 100 euros i fickan till taxi. Nu kör vi!

Jobb och Half-Life 2, det är allt jag orkar

Är det så här det blev, alltså? Just nu är jag väldigt nära att glida in i koma, så trött är jag. Kanske lika bra att lägga sig när jag kommer hem. Måste ändå vänja mig vid att gå upp tidigt. Flyger till Finland kl. 07.00 på torsdag. Det innebär att jag måste vara på Arlanda kl. 06.00. Gå upp 04.00. Ack!

Finsk konferens. Hur beter man sig? Litet nervös.

Unhappy birthday

Idag gratulerar vi en herre som skänkt mig mycket tröst och glädje de senaste sisådär tio åren. När han kom in i mitt liv var jag en nervöst lagd MKV-student som just flyttat in i sin första riktiga lägenhet och försökte njuta av närheten till skivaffärerna, barerna, restaurangerna. Jag var i ständigt känsligt läge och hade lätt för att utveckla egendomliga och handsvettiga crushes på alla möjliga tjejer jag mötte. Den här mannen blev synonymt med studentlivet, och har även hängt med långt efter det att jag pluggade klart.

Många som inte är riktigt bekant med honom säger ofta att han är luguber och överdramatiskt, men egentligen är han enormt rolig - han är en av de roligaste personer jag vet. Han bär ofta Fred Perry-kläder och har en svallande lugg. Naturligtvis är han vegetarian - han hävdar att han aldrig skulle äta något som har ett rövhål (vilket får mig att undra om han skulle kunna tänka sig att äta sjöstjärnor).

Ja, som sagt - grattis till LAMF, som fyller 30 idag! Tyvärr kommer han väl tillbringa större delen av den på sjukhuset tillsammans med sin lilla grabb som bröt benet igår. LAMF har en lång historia av mer eller mindre eländiga födelsedagar. Jag hoppas verkligen att nästa födelsedag blir allt igenom problemfri.

Och ja just det, Morrissey fyller 50 idag.

Elefant vs. noshörning!

Tröstpris

I en alternativ tidslinje kommer jag imorgon bitti packa min weekendväska och åka till landet samtidigt som jag lyssnar på Tori Amos nya skiva. Stiger ur bilen. Ser min katt komma springande över gräsmattan för att sedan hälsa entusiastiskt genom att lägga sig på rygg i gruset. Kollar igenom min farsas nya skivförvärv. Sedan kommer jag läsa Margaret Atwood-böcker på altanen i fyra dagar innan jag åker hem igen.

I den här tidslinjen blev det dock hastigt påkommet att jag måste gå till jobbet på fredag. Så det blir högst 48 timmar på landet istället. Inte fy skam, förvisso, men Gud i brallan vad skönt det hade varit med fyra dagars sammanhängande ledighet, speciellt som jobbet nu är vad det är. Så jag brer på tjockt med egentröst (jag är suverän på att trösta mig själv, måste vara barnhemsbarnet i mig som lämnat sina spår) och dricker pinot noir, knaprar croustader med kräftröra, äter grillad chorizo med stark, kanadensisk grovkorning senap och ser på Tootsie. Å andra sidan - imorgon ska jag scouta båtplats! Också roligt!

Svan vs. Räv

I söndags eftermiddag satt jag i solen på Kastellholmen tillsammans med ett par kompisar och tittade på turisterna och på Södermalm. För att förströ mig räknade jag synliga kyrktorn - elva - och fantiserade om att knuffa ner förbipasserande i vattnet. En svan simmade förbi. Jag vände mig till TG och frågade; "vem tror du skulle vinna i en strid mellan en svan och en räv?"

MS, som legat raklång och solat på en bänk, satte sig upp plötsligt upp och anklagade mig för att ha tramsat ner hela den sköna eftermiddagen med mina barnsliga frågor. Jag ställer ofta sådana här hypotetiska frågor; jag är fascinerad av dem. Ofta handlar det om vem som skulle vinna i närstrider - vem som skulle vinna mellan en apa med en kniv och en trebent björn, mellan en astronaut och en grottman, mellan Hitler och Morrissey, etc.

Någon dag senare berättar Julia på Facebook att hon ska intervjua Alf Svensson, och ber sina kontakter på Facebook och Twitter att ge tips på frågor hon kan ställa till honom. Jag ber henne ställa frågan om svan/räv. Litet på skoj sådär.

Hur det blev? Jodå. Efter att Julia ställt frågor om abort och partiets framtid, kommer hon slutligen fram till den kanske viktigaste och mest relevanta frågan sju minuter in i intervjun. Och Alf svarar duktigt. Riktigt duktigt.

Wheeeeee!

Yay! Nerds win! In your face suckers! USA! USA! USA! Trots att större delen av första säsongen kanske inte helt överraskande var frustrerande medioker, och tittarsiffrorna varit botten har Dollhouse fått en andra säsong av Fox. Första gången flera år som Fox är hygglo mot Joss Whedon.

Själv gläds jag naturligtvis åt det här, då de två sista avsnitten av säsongen var fantastiska - mycket på grund av en av gästskådespelarna, som är en av mina Whedonfavoriter. Hoppas hen kommer tillbaka. Det förtjänar hen verkligen. Åh vad jag älskar hennom.

Lilla E, muggvattnet och känslan av en annalkande undergång

Mellandlandningsfredag igen - precis lagom tid att åka hem, byta kläder, fixa håret, dricka en whisky och dra över litet musik till telefonen, musik som kommer att få tonsätta min långa, farofyllda färd till det främmande land som kallas Vasastan, där jag ska bevista en killmiddag. Jag hinner även skriva ett inlägg, så det gör jag nu.

Gör backup på bilderna och filmerna på min telefon, efter gårdagens hemskaste hemska upplevelse.

Under ett uppstartsmöte med en relativt ny kund under gårdagen blir jag fruktansvärt kissnödig. Jag är bekymrad och tyngd av alla nya arbetsuppgifter. Att få en ny kund är på min byrå nästan det samma som att få ett helt nytt jobb - man kastast ofrivilligt och huvudstupa in en ny värld med kontaktpersoner, arbetsprocesser, produkter som ska läras in och verktyg som ska assimileras. Det är vådan med att jobba på byrå, men det är också en av de roligaste aspekterna. Det händer ungefär vartannat år att jag dras in i en ny värld, en kontext i vilken jag måste hitta min plats.

Så jag måste skynda mig tillbaka till mötet. Jag är väl medveten om att min telefon - en mackapär som utan abonnemang lätt kostat 6.000 kronor vid säljstart - ligger i fickan på min gubbiga Filippa K-kofta, men det år så bråttom, så bråttom. Jag låter den ligga kvar där när jag drar ner gylfen. Och plums så ligger den i botten av toalettskålen.

Först grips jag av det poetiska i det hela - min telefon, som jag fått av en av kund jag precis avslutat samarbetet med, går sönder dagen innan jag ska få en helt ny telefon av min nya kund (att använda i tjänsten, för de som undrar - inte som tillstickning). Sedan drabbas jag av panik, eftersom jag vet att det på hårddisken finns ungefär sex veckor av bilder och filmer av min ettåriga systerdotter som jag inte gjort backup på. Min systerdotter fyllde ett häromdagen, och det är så himla mycket som händer det där första året att tanken på att förlora dokumentationen av ens några veckor känns helt fruktansvärd.

Så ner med handen i det kalla toalettvattnet, upp med telefonen, och skaka skaka skaka. Vattnet strömmar ut från telefonen, ner i handfatet. Telefonen går inte att slå på. Den är död, död, död.

Jag plockar loss batteriet och flyttar SIM-kortet till en annan telefon, och jag skickar ut nödmeddelanden på Facebook och MSN om att alla måste skicka mig sina telefonnummer. Muggtelefonen läggs på tork på ett element, och jag genomlider dagen med en iskall hand kring testiklarna - tänk även på all musik som jag förlorat, sådant som jag innan Ipred införskaffat, lagt på telefonen och sedan förlorat. Fleet Foxes! Ett stort antal stand-upalbum. Alla sköna spellistor jag gjort! Arrrgh!

På kvällen känns det konstigt. Brukar alltid koppla in telefonen till mitt högtalarsystem i sovrummet för att lyssna på musik medan jag läser, och det är något min andra mobiltelefon helt enkelt inte klarar av. Jag ställer in kroppen på att vakna klockan sex, ifall jag inte kan väckas av en främmande väcklarklockesignal. Det fungerar.

Kommer idag tillbaka till kontoret klockan tre efter ett möte ute hos min nya kund. Slår på den gamla telefonen utan att egentligen ha några förhoppningar. Den kickar igång! Förmodligen har alla bajspartiklar ramlat ut och alla kisspartiklar torkat. Jag stoppar in SIM-kortet och drar sedan över allt jag inte gjort backup på till datorn. Packar ihop en del av det och skickar till tre av mina mailkonton som nödbackupper. Det finns inte en enda bild eller film av Lilla E som jag står ut med att förlora.

Så nu är det på med jeansen, jackan och skjortan. Vasastan i blick. Bat for Lashes "Siren Song" i öronen. Berusad ska jag smeka min telefon till sömns i natt.

Send at least one thoughtful letter

Senast jag stötte ihop med någon på tunnelbanan och spontant bestämde att mig för att börja umgås med den personen slutade det inte så bra. Det var så jag träffade Stalker McDaddyissues, tjejen jag dejtade i somras. Jag har aldrig varit känd för att lära mig av mina misstag, så när jag på natten mellan fredag och lördag sprang in i Sladder tackade jag ja till att hänga med honom och hans tjej på en öl på Pet Sounds. Det låg åtminstone på vägen hem.

Jag var redan tämligen drucken; när Sverige äntligen hade fjöst in ett mål i sista perioden mot Canada hade jag euforiskt beställt in sju fyror jäger till bordet - trots att vi egentligen bara var sex personer, varav två inte alls ville ha någon jäger. Så jag dunkade i mig två shots, som sällade sig till det flertalet öl och dryga flaskan vin som redan jazzade runt i min lever.

Efter matchen stod jag och en kollega och bligade upp på den enorma tidtabelltavlan på Centralstationen. Jag började yra om att ta första bästa tåg bort, och hånade honom för att han var tvungen att åka hem till fru och barn medan jag kunde göra jag ville. Eftersom att "göra vad jag vill" vanligtvis brukar innebära att helt enkelt åka hem och läsa verkade det klokt att följa med Sladder och hans tjej och dricka mer öl när jag sprang på dem nere på perrongen.

Att min vän kallas Sladder har ingenting med hans fysiska uppenbarelse att göra, även om hans Jarvis Cocker-liknande uppenbarelse mycket väl skulle kunna påbjuda ett sådant öknamn. Den egentliga anledningen till att vi som tioåringar döpte honom till det var att alla hans Star Wars-gubbar väldigt snabbt tappade all spänst, och det därmed blev omöjligt att ställa dem upprätt. Han hade fler Star Wars-gubbar än vi andra killar, ett resultat av att hans mamma dött ett par månader tidigare, och de var alla sladdriga.

När man är liten kan man rida på det faktum att ens morsa dött i högst tre veckor. Om man på grund av det är strulig i plugget och beter sig allmänt skumt lär man få skit från sina tioåriga polare hur som helst. Sladder hade det inte lätt, han fick ta en hel del skit av sina jämnåriga, men när vi satt där på Pet Sounds med varsin öl berättade han att han alltid uppskattat hur min familj behandlade honom. Han hade förträngt det mesta av sin barndom, sade han, men han kom ihåg hur schyssta han tyckt mina föräldrar var. Jag minns honom väl och påminde honom om hur vi suttit framför den lilla 18-tummaren i mitt rum och spelat The Last Ninja på min C64 tills tummarna blödde. Han kom inte ihåg något av detta. Han kom inte ihåg sina sladdriga Star Wars-gubbar. Bara att vi kallat honom Sladder, ett öknamn som tydligen följt honom långt upp i tonåren.

Så jag sitter där med Sladder och hans tjej, vi har sprungit på varandra flera gånger de senaste åren, eftersom vi går till samma skivaffärer och rör oss på samma barer, och jag är rätt berusad, och innan jag går hem säger jag att vi borde fortsätta umgås. Och jag menar det. Jag säger att jag ska skicka över mitt telefonnummer på Facebook när jag kommer hem (mycket på grund att jag vid det laget nått det stadium där jag är för berusad för att lägga in hans nummer i telefonboken), vilket jag gör.

Jag skriver ett kortfattat meddelande på Facebook och hoppas i min enfald att han aldrig ska komma ihåg vem det egentligen var som gav honom det där öknamnet. Det räcker med att han kommer ihåg varför.

Dammit Jim, I'm a doctor, not a Rohirrim!

Trekkies Bash New Star Trek Film As 'Fun, Watchable'
Jag har inte tyckt om en Star Trek-film sedan 1994, då jag litet pliktskyldigt fällde ett par tårar till Star Trek: Generations. Jag har aldrig varit en ST-kille, men sett fler avsnitt av både ST: The Next Generation och ST: Voyager än vad jag är villig att erkänna (fastnade aldrig för Deep Space Nine av någon anledning). Efter att ha tvingat mig igenom Star Trek: Nemesis utan att känna något annat än djup, djup tomhet sällade jag mig till dem som trodde att hela franchisen var död. Efter att ha sett den senaste filmen känner jag att Star Trek är den oldtimerfranchise som har starkast chans att leva kvar.

Känt en liten oro för rollbesättningen - jag har hela tiden trott på både Simon Pegg som Scotty och John Cho som Sulu, mest för att jag är förtjust i dem båda två, och Zachary Quinto verkar ju genetiskt manipulerad för att spela Spock ( första gången jag såg honom i 24 tänkte jag exakt det), men Chris Pine (Kirk) har i trailers tett sig som en tråkig pretty-boy. Det visade sig att han är en av de största behållningarna - han når nästan - nästan - Nathan Fillion-kvalitet. Om han fick rollen som Captain America skulle jag definitivt inte klaga. En annan överraskning var Karl Urban, kanske den träigaste och mest generiska av alla actionskådisar som över huvudtaget existerat. Han är så tråkig att jag brukar spola förbi hans scener i Lord of the Ringsfilmerna. Men här är han störtskön som Bones McCoy, även om han då och då mer imiterar DeForest Kelley än gör någonting eget.

Reboots - gotta love'm. Så här roligt har jag inte haft på bio sedan Iron Man.

Hej Kaj!

Just idag känns det här jätteroligt.

I love girls in white leather jackets

Fantastisk dag. Staropramen på altanen. Grillen tänd. Jhumpa Lahiris senaste uppslagen på bordet. Neko Case på stereon i köket. Lagar punka och potatissallad samtidigt. Skulle kunna stanna här för evigt.

GTA V: Stockholm City

Ibland blir dagen som en sejour Grand Theft Auto. Uppdrag på uppdrag som måste lösas faller i ens knä oavbrutet, uppdrag som löses med hjälp av mobiltelefon, koder, bil och kontanter som överlämnas. Genom att tänka på vardagsbestyr som om de vore speluppdrag blir livet litet mer intressant.

Uppdrag 1: Family Matters
Din syster ringer från en shoppingrunda. Hon är förtvivlad. Hon har just köpt ett par jeans, och upptäckt att hon nu bara har hundra kronor på kontot, eftersom hon glömt flytta över pengarna. Hon ringer dig och ber dig att hjälpa henne. Du har trettio minuter på dig innan du måste sätta fart in mot stan för att möta upp ett gäng vänner i Kungsträdgården för allehanda manifestationsaktiviteter.

Walkthrough: Ta på dig byxorna och skorna. Avbryt lunchen och sätt senaste Fringe på pause. Störta ner till bilen.

På vägen dit ringer telefonen. Det är SL. Hon verkar vilja veta när du kommer till Kungsträdgården, trots att den avtalade tiden är kl. 15. Du inleder således Uppdrag 2: Pinkos in the Park (walkthrough följer).

Kör över bron och åk in genom den den nedre ingången till köpcentrumet. Du har trehundranittio kronor i plånboken, din syster behöver minst femhundra. Du kan antingen slå ner en pensionär och sno plånboken, eller använda uttagsautomaten. Du väljer det senare alternativet för att inte påkalla polisens uppmärksamhet.

Du ringer din syster för att fråga var hon är. Hon står inne på H&M och ska köpa en blus. Du möter upp henne där och ger henne femhundra kronor och en kram. Uppdraget slutfört. Du har nu ökat förtroende hos din syster och höjer hennes respekt för dig med 30%. Du har även låst upp möjligheten att få över henne på fika så att du kan träffa din älskade systerdotter igen.

Uppdrag 2: Pinkos in the Park
Du ska möta upp två olika kompisgrupper i Kungsträdgården senast kl. 15. Du vet inte exakt var, men du ska ringa dem när du kommer fram. Planen att åka kommunalt har slagits i spillror eftersom du valt att genomföra det oförutsedda systeruppdraget. Staden är till största delen avspärrad på grund av demonstrationer. Du kan välja mellan att åka hem och lämna bilen, åka tunnelbana och riskera att bli sen, eller så kan du välja att ta chansen att åka in till stan med bilen.

Walkthrough: Åk Söderledstunneln och Centralbron. Kör in i Klaratunneln och ta avfarten mot Nybroplan. Sveavägen och Kungsgatan är avstängda. Parkera på Regeringsgatan. Du är tidig, så du hinner stå på bron över Kungsgatan och se på sossarnas demonstrationståg till klockan slår 14.45. Ställ dig bredvid ett gäng poliser och lyssna på vad som sägs över polisradion. Motstå frestelsen att sno deras pistoler och skjuta ner dem.

Gå sedan ner mot Hamngatan. Konstatera att Kungsträdgården kryllar av människor. Du kan välja mellan att a) gå till höger, förbi Vickan och Volvoshowroomet och ställa dig till höger om scenen, där du riskerar blir instängd på alla kanter, 2) gå rakt igenom folkmassan över grus och trappavsatser och ställa dig mitt framför scenen där du kommer få sikten skymd av massor av människor och dessutom stå mitt i grusdammet eller 3) gå till vänster längs med Kungsträdgårdsgatan och sedan ställa dig till vänster om scenen där det inte finns så mycket folk, förutom ett gäng Marxister. Där har du fri sikt över scenen och över resten av folkhavet. Du kan dessutom utan problem lämna platsen när som helst.

Du väljer alternativ 3. Väl på plats ringer du först LAMF, som står tillsammans med sin familj litet längre bort, mitt framför scenen. LAMF säger att han kommer bort till dig. Du är framme i god tid och därför är uppdraget nästan slutfört. För att avsluta uppdraget ringer du SL, som också befinner sig någonstans framför scenen och ber dig komma bort dit. Eftersom du väntar på LAMF och inte vill få sikten skymd säger du nej. Detta resulterar för ögonblicket att SL tappar 30% respekt för dig.

LAMF och hans familj ansluter, familjen går sin väg och du och LAMF ser på Florence Valentins konsert (den är bra).

För att avsluta uppdraget ringer du SL igen. Hon svarar inte. Du och LAMF lämnar Kungsträdgården. När ni kommit upp till Regeringsgatan ringer SL tillbaka och säger att hon förstått varför du inte velat lämna din plats till vänster om scenen. Allt är frid och fröjd och hennes respekt för dig ökar med 30%. Uppdrag slutfört.

Uppdrag 3: It's shite being Scottish
Du minns plötsligt att du glömt biljetterna till söndagens Glasvegaskonsert på kontoret. Du måste ta dig dit. Du har inte koden till larmet på dig. Kontoret ligger ett kort gångavstånd från Sergels torg, där du och LAMF befinner er.

Walkthrough: Ring en kollega. Han ger dig koden, men har inte numret till larmcentralen eller lösenordet för nollställning ifall larmet skulle gå av. Du ringer ytterligare en kollega. Hon SMS:ar dig telefonnummer och lösenord. Du blir skyldig att utföra tjänster åt dem båda, tjänster som kan utkrävas när som helst. Du går till kontoret. Ring på dörren. Någon tittar ut. Det är en AD som jobbar helg. Han släpper in dig. Hämta biljetterna som ligger i en byrålåda. Lämna kontoret. Uppdrag slutfört.

Sammanlagd speltid: 3 tim.
Sträcka färdad i bil: 7,5 km.
Sträcka färdad till fots: 2 km.
Antal avlossade skott: 0
Antal efterlysningsstjärnor: 0
Antal utgående telefonsamtal: 6
Antal inkommande telefonsamtal: 3

I am the most vicious of all

"Tror du att den är lika bra som Watchmen?" frågar LAMF hoppfullt när vi lämnar Hammarby sjöstad. Det är en solig lördag och vi har hämtat upp ett skivskåp som han köpt på Blocket. Mina ögon smalnar till springor och jag väser; "räkna inte med det".

Ingen gladdes mer än jag när X-Men blev film år 2000, och det visade sig att den då tämligen okände Hugh Jackman axlade rollen som Wolverine med bravur. I X2, som följde ett par år senare, var Jackman ännu bättre och fick där tillåtelse att utveckla karaktären ytterligare, innan X-Men: The Last Stand fullständigt slog undan fötterna på både karaktären och franchisen.

När det stod klart att det var Gavin Hood som skulle regissera prequeln X-Men Origins: Wolverine rynkades många pannor. Hans film Tsotsi var förvisso bra, men skvallrade inte om varför Hood var ett lämpligt val. Efter att ha sett Rendition blev jag litet lugnare - trots filmens brister var det ändå en habil thriller med utmärkt foto och helt igenom gediget hantverk.

Jag gick upp klockan sex imorse och började läsa recensionerna för X-Men Origins: Wolverine och blev inte särskilt förvånad när den sablades ner i praktiskt taget varenda blaska. Många kritiker anmärkte på att filmen förvisso var riktigt snygg, men att Wolverine var högst okarismatisk och tråkig, och att storyn slarvades bort. "Ett mjäkigt försök att mjölka de sista dropparna ur en stapplande franchise", skriver till exempel Peter Travers i Rolling Stone.

Ska det bli en sommar där gamla franchises skjuts i sank? Star Trek om ett par veckor. Terminator: Salvation om en månad.

Visst, jag kör litet slentrianpepp genom att spela spelet - bättre än jag trott - och läsa litet serier. Nu är det som det är. Om åtta timmar sitter vi där, front and center på Rigoletto. Det får gå som det går. Hoppas bara att LAMF inte har för högt ställda förväntningar. Mina har helt sänkts i botten. Om inte ens Harry Knowles bryr sig, varför ska jag göra det?

The anger dollar - huge in times of recession!

Efter vissa dagar på jobbet känner jag att jag helt enkelt borde lyda Bill Hicks råd. Eller som att mitt liv är den första akten i en romantisk komedi - marknadsförare sliter på en reklambyrå för några multinationella företag utan att riktigt känna sig levande och engagerad.

Men! Precis innan första akten slutar lämnar han byrån och alla storkunder för att starta ett nytt liv i lantlig miljö. Kanske kan flytta till Katrineholm och köpa en bensinmack. Eller en bowlinghall. Umgås med tokroliga lantisar och träffa en lagom crazy Manic Pixie Dream Girl, innan byrån skickar någon som försöker övertyga mig att ta över något jättekonto. Efter att ha återgått till min gamla livstil under en kort period i tredje akten kommer jag inse att det verkligt värdefulla inte finns att hämta på en byrå, utan i det enkla livet med min MPDG och min bensinmack/bowlinghall.

Australiensare är hela världens göteborgare

Ingen får bli arg nu, allra minst du Johanna, men jag kom på en skön teori som jag vill dela med mig av. Det är naturligtvis grava generaliseringar alltihopa.

1. Glenn/Bruce-komplexet
Det finns djupt rotade fördomar om pojknamn kring båda dessa platser – i Göteborg heter alla Glenn, och i Australien heter alla Bruce.
2. Lillebrorskomplexet
Både göteborgare och australiensare hävdar att de är störst, bäst och vackrast. Träffar du en göteborgare/australiensare kan du ge dig på att de kommer påpeka var de kommer ifrån inom ett par timmar. De är också ofta benägna att snacka skit om den plats du kommer ifrån. Du kommer heller aldrig möta några andra typer av människor som är så angelägna att du också ska tycka om deras hemtrakter.
3. Goa gubbar-komplexet
Få människor tycker att de är så mysiga och putslustiga som göteborgare/australiensare. Det är också samma typ av humor – mycket ordvitsar, mycket lokal slang.
4. Skryter gärna om vad som bara kan hittas i deras hemtrakter
Göteborgarna hävdar att det Stockholms skärgård bara är piss i jämförelse med den som finns på västkusten. Avenyn! Feskekörka! Allt är bra i Göteborg, oavsett om det i realiteten är ganska dåligt. Australien har ju sina sköna stränder och sin unika fauna. Berätta för en göteborgare/australiensare att du just ätit goda räkor på en restaurang i din stad får du se vad som händer.
5. Som globetrotters
Både göteborgare och australiensare går att hitta på platser där de är allra minst önskade – såsom turistorter, reklambyråfester och utomhusfestivaler. De har en tendens att ta över dessa till 100%.

Och hur ser vi nu på göteborgare/australiensare? Vår bild av dem är att de är sköna, har bonniga dialekter och är i stort sett menlösa. Vi behöver dem. Till vad? Jag vet inte. Men vi behöver dem.

no but theyre all bitches

Vem är det som skriver all spam? Jag tror Faulkner. Det senaste jag fick var i alla fall väldigt fint:

i spent a few years calming down my teen angst and attempting to grow up i loved san luis obispo i was ready to chill there for good

what do you look for in a best friend

i think they are so cute i love her litte handwriting and she is beyond excited to pass them out some other projects she and i looked at but didnt get around to (of course) from martha (of course)

breakfast i always have two eggs and salsa always i dont really get sick of it and it would really stink if i did because theres not a lot out there for breakfast actually when you are at your ideal weight and ovulating regularly you can have any kind of whole grain hot cereal without a problem you know steel cut oats etc i am not quite there yet berries and grapes are pretty low on the glycemic index and i have those too oh and i love cottage cheese with fruit

all the sudden im 30 i thought id be driving a mini van full of kids and happily decorating my own home but life has shown me again that i am not in control and as i wait for more children and a sense of being settled

messes are piling up around me making it hard to relax and get well i cant cuddle grant or cate- they need to stay well- so they are steering clear of me i am bored and tired and achy

my room is clean and im knitting

she is my best babysitter for cate she takes turns with me putting cate to bed and being her pillow

cate what did you play on the computer then

what a few hours on a sunny day can do for you

from anthro

my problem dear anne is that it is 2009 kids dont like to get all fussied up anymore and i dont think they would go to the trouble of making up stories about lost broaches to be able to go to a silly church picnic in my mind the little girls are wearing spring dresses and holding parasols with their gloved hands while the boys are eating biscuits and drinking homemade rootbeer with their hats and suspenders on but i live in a dreamland where i want everything stylized i know you understand me anne

it made me happy

but i couldnt stop looking at the picture because it shows the place where i played for the first 12 years of my life

like this one for instance my older brother uploaded it while reminiscing about the old buggie he rebuilt in the 80s

1 luce 2 Untitled 3 Working 4 Stove Top

how have you been surprised what can i say

Två frågor till Val Kilmer

1) Varför är du utklädd till kung?
2) Varför är du så tjock?

Mäh! Orka laga mat, liksom!

Från kl 12, medurs:
En skön bit Raclette
Tunnbrödschips - de smarrigaste kexen
En stor bit rumstempererad Tryffelbrie, litet åt det rinniga hållet
Tjockskurna skivor vildsvinssalami
I mitten fikon i klyftor med litet crema di balsamico

Och så dricker vi en trevlig bourgogne, Couvent des Jacobins, och ser på första säsongen av House till det. Jojo!

I got a party in my pocket and you know I just got paid

Jag gillar verkligen känslan av en riktigt tjock pappaplånbok. Min farsa, välsigne den stackarn, har alltid sin gamla läderpluska fullstoppad, en lunta bestående av både stålar och kvitton. När han städar plånboken brukar det se ut som en sopstation på köksbordet. Jag fattar inte att han kan ha det så. Jag, jag har ett fack för sedlar, ett annat för kvitton. Sedlarna måste vara sorterade efter valör och ligga åt samma håll.

Min morfar var en kille som också gillade att ha gott om stålar i plånkan. Han hade alltid 14.000 liggande hemma, ifall det skulle hända något oförutsett, och betalade alltid restaurangnotor i tusenlappar. Tusenlappar får man bara om man begär dem i kassan vid uttag.

Så jag skulle egentligen bara till apoteket, men det spårade ur. Plånboken innehöll 120 kronor och behövde således fyllas på. Det kändes bra. Betalade sedan med femhundralappar för småsaker på apotek och ICA - mest för att få en massa hundralappar. Jag gillar att göra feta rullar av mina pengar också, sno gummiband runt dem och köra ner dem i byxfickan - men bara på lek, sedan måste sedlarna åter sorteras och placeras i dess rätta fack.

Men det har sina sidor att springa runt med en massa deg. På systemet, till exempel, skulle det egentligen bara ha inhandlats en flarra vin, men det blev både single malt och gin också. Jag väljer att se det som investeringar.

Matchkväll

När jag gick hemifrån runt halvsjusnåret för att lämna tillbaka ett par filmer och köpa något att äta till middag kände jag mig utled på att bara ha två vägar att välja emellan. Samma två vägar som jag gått de senaste tio åren. Tio år på den här jävla gatan, i det här jävla området. Så jag gick den finare vägen, den minst trafikerade.

Utanför Kinakrogen stod ett par unga punkare i en port och spydde i kvällsolen. Det störde mig inte, sådant hör egentligen stadsdelen till. Det var fortfarande varmt. Det spelades fortfarande basket på planen, och lekparken var fullpackad av lekande barn. Jag blev genast på bättre humör.

På väg över den gamla skolgården började jag se dem - de grönvita halsdukarna. Hela Götgatan var full av dem, gatuserveringarna, cykelbanorna. Tanter bar dem. Unga killar, naturligtvis. Matchkväll. Det är något speciellt när Bajen spelar, speciellt i mina kvarter. De där timmarna innan avspark där allt fortfarande kan hända. Jag blev påmind varför jag är så glad över att bo här, i de här kvarteren. Där folk hejar på rätt lag och där åsynen av några halsdukar kan få mig att känna gemenskap. Hemma.

Habibti

Efter åtta timmar onlineutbildning och därefter två filmer som båda ställer sig kritiska till USA:s utrikespolitik (Traitor, The Visitor) ställer man sig frågan:

- Varför är det alltid skönare att duscha sent på kvällen än tidigt på morgonen?

There is no fate but what we make for ourselves

Jag vill ha:
- Fulgrillad fabrikskyckling direkt från Ica-värmeskåpet
- Potatispulverpommes

Jag vill slippa:
- Åtta timmars telefonmöte imorgon
- Bli sjuk

Allt detta kommer inträffa inom de närmaste 24 timmarna. Skönt att känna till framtiden, på något sätt. Litet som John Connor, fast med snäppet färre robotar.

Here I come to save the day!

Det sägs att det finns lika många recept på latkes som det finns judiska mödrar, och det är inte helt fel. Min mamma gjorde dem till mig när jag var hemma sjuk, och jag gör dem när allt jag har i huset är potatis och ägg. Min variant är litet av en bastard, då jag sällan använder vare sig mjöl eller lök.

Du behöver (2 pers)

4 stora fasta potatisar
1 ägg
salt
peppar
timjan, rosmarin

Riv potatisen grovt. Lägg i en bunke och salta - jag kör flingsalt. Vänta i tio munter så vattnet hinner lämna potatisen. Pressa det sista av vattnet ur potatisen i en sil eller durkslag. Skaka om. Lägg tillbaka i bunken och knäck i ett ägg. Peppra. Det är här jag smular i rosmarin och timjan.

Rör om ordentligt.

Värm en stor stekpanna på tämligen hög värme; om din spis går till 12, kör på 9. I med ganska mycket olja, jag kör jordnöt, men det funkar med annan mild olja. Olivolja går helt bort, potatisen ska i det närmaste friteras och det kan man inte göra i olivolja.

Smält en klick smör i oljan för smakens skull.

Klicka i smeten i fyra plättar och platta ut dem tills de är snäppet under en centimeter i tjocklek. Stek dem sedan frasiga - när kanterna börjar bli gyllenbruna är det dags att vända dem en första gång. Jag vänder dem ungefär fyra gånger. Gyllenbruna och frasiga ska de vara. Den brukar ta ungefär 12-15 minuter.

Jag äter latkes helt utan tillbehör. Om man vill förvandla dem till raggmunkar kan man naturligtvis äta dem med bacon. Funkar också som tillbehör till kötträtter.

Har ingen bild, eftersom jag redan ätit upp dem, men här är en skön bildlänk.

Topp 10 saker som bidrar till den starka känslan av söndagssunk

10. Sitta Ankeborg iklädd sju år gammal Morrisseytischa med utdragen halsöppning framför datorn och dricka kallt kaffe.
9. Vara iförd riktigt, riktigt smutsiga glasögon.
8. Vara hungrig och ha av purjolök orsakad magknip samtidigt.
7. Ett tunt, tunt lager av damm på precis allting i hela lägenheten
6. Fågelfrö på golvet.
5. Chipssmulor på mattan.
4. Veckogammal otuktad ansiktsbehåring.
3. Bara sextio spänn i plånboken.
2. Två veckor tvätt i oformlig IKEA-bag under ett avställningsbord i sovrummet.
1. De gamla liken av tomma hårproduktsförpackningar ännu oslängda på nattduksbordet, doften av cigarettrök kvar i håret, obehandlad torrhet i T-zonen, gammal disk, odefinierad underliggande vrede, trasig Blu-Rayspelare, etc.

Dagens mest obehagliga, men ändå litet roliga

Lekplatsen mellan Tjärhovsgatan och Folkungagatan. Är där med LA och Lille H, som springer runt med jackan nerhasad till armbågarna. Jag får syn på detta, klottrat under rutschkanan. Om det är någrade uttråkade 17-åringar som gjort det är det litet roligt. Om inte är det isande obehagligt.

What if I'm a mermaid?

CC:s vän EV står med händerna i sidorna och huvudet på sned framför en av mina skivhyllor, den som innehåller skivor med artister vars efternamn börjar på A-F. Det är sommar 2004 och hon är här för att dricka litet vin, röka cigaretter, äta pasta och snacka skit. CC sitter vid skrivbordet och läser, på TV:n spelas Tori Amos live-DVD Welcome to sunny Florida som nyligen släppts. Fönstrena står öppna och Ringvägen brusar snäppet längre bort och Tori sjunger Precious Things. Jag har känt EV i drygt två år. Varje gång vi ses pratar vi om Tori Amos, eftersom hon är en sådan artist man genast kan bonda över. Alla tror att de är ensamma om att gilla Tori Amos. Även de som träffas på hennes officiella chat.

EV drar fram Ani DiFrancos Educated Guess och ler snett.
"Är du helt säker på att du egentligen inte är en lesbisk kvinna?" frågar hon.

Hon skojar naturligtvis, så jag skrattar. Jag förstår henne på ett sätt, med mina tiotalet DiFranco-skivor, samtliga Björk, samtliga Polly Harvey, varenda jävla singel, VHS, DVD, fullängdare och EP Tori släppt i hela sitt liv (inklusive Y Kant Tori Read) och det ena med det andra. Men faktum är att jag aldrig tänker på artisternas sexualitet eller sexualiteten hos deras tilltänkta målgrupp när jag köper skivor, och faktum är att större delen av min skivsamling består av heterosexuella män - femton Tom Waits-skivor! Tio Dylan! Tretton Springsteen! Elva Neil Young! Åtta Rolling Stones (inklusive den erbarmeliga skiva som gav den här bloggen sitt namn)! Sju Beatles! Alla Oasis! Min musiksamling är egentligen inte särskilt HBT-ig, även om jag på en annan hylla har alla jävla singlar Morrissey släppt i sin nesliga solokarriär, samt allt Rufus Wainwright överhuvudtaget kommit sig för att spela in på skiva. Jag låter EV hållas och skrockar, trots att hon alldeles nyss gjort sig skyldig till en hisnande och tämligen grovhuggen generalisering.

"Nej, jag är snarare en lesbisk man", säger jag och slänger därmed ut en Eddie Izzard-referens som EV dock inte tycks uppfatta. Det är dessutom en utsago inte särskilt långt från sanningen - folk har försökt beröva mig min maskulinitet sedan jag var i tonåren, så jag är van. CC skrockar och ser upp från sin dator. Jag sluter mig.

2004 firade jag 10 år som Tori Amos-fan. Jag satte igång tidig januari 1994, och har sedan dess bara sett tillbaka ett par gånger. Det var ingen jävla picknick att gå i gymnasiet i gangstaförorten och gilla Tori Amos, det ska jag bara säga, men jag härdade ut. Under de svåra åren i exil (1997-1998) var hon det enda som höll mig uppe. På ett sätt kan man säga att hon räddade livet på mig - i alla fall det liv jag lever nu. Till skillnad från många andra som hävdar exakt samma sak är det i mitt fall helt sant. Jag pluggade media och kommunikation ute i de småländska skogarna under denna period, och om det inte vore för att jag varje natt smet ned i datasalen för att chatta med min vän Petals på chatten på toriamos.com skulle jag med all säkerhet ha stuckit därifrån och därmed inte fullföljt min utbildning, därmed inte sökt in på en annan medieutbildning, därmed inte mött den person som rekommenderade mig för mitt nuvarande jobb, därmed inte levt det liv jag gör nu.

Petals var en (på den tiden) 20-årig tjej som pluggade television broadcasting vid ett universitet i Ottawa, och som tillbringade sin lediga tid med att hänga på chatten på toriamos.com. Hennes handle kom ifrån låten Daisy Dead Petals, mitt, Cooling, kom från en obskyr B-sida som knappt en jävel hört. Vi växlade snart e-postadresser och skrev sådana där innerliga brev man bara kan skriva när man är i den åldern. Efter ett halvår skickade vi fotografier till varandra. Hon var mycket vacker. Låt oss förenkla det hela genom att säga att jag inte var det. Det dröjde drygt elva år innan hon skickade ett överraskat meddelande på Facebook där hon talade om hur stilig (orden hon använde var "very handsome") jag blivit. Well, Petals darling, det är det som händer när man tappar 20 kilo.

Jag sände på den tiden lokalradio, dels som programledare, men främst som filmrecensent, och tvingade en gång min producent att ta med ett halvtimme långt inslag där jag enbart spelade Tori Amos-låtar och berättade vad de betydde för mig. Jag nämnde inte Petals, men jag skickade henne tejpningen av inslaget. Hon tyckte svenska lät underligt.

Vi skickade en hel del presenter till varandra. Jag minns inte allt jag skickade henne, men jag minns bland annat en Sandmandocka, teckningar, flertalet C90 (blandband, barn, kommer ni ihåg dem?), en ankh i silver. Hon skickade mig en actionfigure av Sandmans syster Death, en skunk-beanie-baby och sin beskärda del av C90, däribland Tori- och Jeff Buckleybootlegs.

Man kan säga att tiden hände. Jag och Petals tappade kontakten mellan 2002 och 2007, men samma dag som jag skaffade Facebookkonto letade jag reda på henne. Hon var gift, hade barn, jobbade för regeringen och bodde kvar på samma ställe. Hon blev glad över att jag hittat henne, och sedan dess har vi regelbunden kontakt.

I den första försändelsen jag fick efter att vi återupptog kontakten fanns bland annat ett vykort som var mig mycket välbekant. Vykortet var ursprungligen skickat av mig, daterat runt 10 år tidigare, föreställande Neil Gaimans seriefigur Death (tecknad av Chris Bachalo, exakt samma bild som illustrerar detta inlägg). Jag hade inhandlat det i London 1997. Bifogat vykortet fanns en lapp.

"She's been in my care for over a decade now. She's yours for the next one. Send her back to me after that. Love, Petals".

När hon fick reda på att jag samlade på senap skickade hon mig fyra burkar senap som tillverkats i den lilla håla hon bor i. De kom fram idag, och det är därför jag skriver det här. De är mycket goda.

Och det är 2004, och EV masserar CC:s axlar, och vi ska snart äta middag. Därefter ut i skymningen, kanske Kvarnen, kanske Pelikan. DVD:n tar slut, och jag lägger på Ani DiFrancos debutskiva.

"Lyssna på det här", säger jag till EV. "Hon var nitton år när hon spelade in det här. Nitton år!"

Tappat fotfästet

Ibland förströr jag mig med att tänka på om det finns populärkulturella fenomen som jag helt enkelt missat. Tänk om det fanns en superstor inkomstbringande blockbusterskådis som det visar sig alltid funnits, men som jag aldrig registrerat. Man står med någon polare och blajar i videoaffären, och så håller han upp ett fodral och säger ”kan vi inte hyra Cletus McHonkytonks senaste rulle?” Och så står det still. Av baksidescopyn framgår det att filmen tillbringat fem veckor på topplistornas förstaplats och nominerats till fyra effektoscars. På ett sätt vill jag att det ska kunna hända, för det skulle bara visa att jag kunde sälla mig till den stora skara människor som inte har en aning om vem Shia LaBeouf är.

Litet av den känslan fick jag häromveckan när jag läste igenom Aaron Eckharts resume på www.imdb.com, och upptäckte filmen Neverwas (inspelad 2004), en dramafilm om psykologen Zach (Eckhart) som börjar jobba på det mentalsjukhus hans pappa (Nick Nolte), en framgångsrik barnboksförfattare, varit inlagd på. Där träffar han en schizofren man (Ian McKellen) som hävdar att han kommer från det kungarike hans pappa skrivit om i böckerna, och att det är Zachs öde att frita honom och leda honom tillbaka till det mystiska landet Neverwas. Chefen för mentalsjukhuset (William Hurt) avfärdar detta som struntprat, men tillsammans med en barndomskamrat (Brittany Murphy - eller B-Murph som jag kallar henne) utreder Zach vilka kopplingar den schizofrene mannen hade till hans pappa. Samtidigt måste han ta hand om sina andra patienter (Alan Cumming, Vera Fermiga, Michael Moriarty och Cynthia Stevenson) och bråka med sin emotionellt sargade mamma (Jessica Lange).

Se på namnen i parantes ovan. Begrunda dem. Förutom att man kan konstatera att Two-Face, Hulkens pappa, Magneto, ”Thunderbolt” Ross, Shellie från Sin City och Nightcrawler är med i samma film, har en stor del av rollistan setts på nomineringslistor för Oscars-, Emmy- och Golden Globegalor.

Hur kan jag ha missat den här filmen? Eftersom den inte fått distribution någonstans, förutom i länder som Bulgarien, har den heller inte marknadsförts. Spelar ingen roll, sådana här filmer brukar alltid nå fram till mig på något sätt – särskilt som den har vissa fantasyinslag och jag under lång tid följt över ett tjugotal filmsiter.

Det känns nästan overkligt att hålla i omslaget, som pryds av tre för mig mycket välbekanta ansikten. Ingen stoppar mig på väg till kassan. Jag plockar på mig Rachel Getting Married också, i fall att hyrsnubben skulle säga; ”nej vi skojade bara, klart den här filmen inte finns på riktigt, hur skulle det se ut, liksom?”

Så jag går hem och tittar på den, och den är ologisk och sentimental och rent utsagt rubbish. Jaha. Det var därför.

The cruelest thing a man can do to a woman is to portray her as perfection

Läser i Guardian att Amazon tydligen har strukit tusentals HBT-releterade titlar och andra titlar som de uppfattar som sexuellt avvikande från listor över bästäljande böcker i ett - och lyssna på det här, friends and neighbors - försök att bli mer familjevänliga. I dessa tider! Böckerna finns fortfarande till försäljning, men det här måste ändå uppfattas som ett tämligen skarpt ställningstagande från Amazons sida.

Jaha, där rök den importkranen. Känns inte riktigt aktuellt att beställa från Amazon igen. Det här med att censurera DH Lawrence känns så jävla 1928.

That hairball is my son. And your future king.

”Men varför kan jag inte få dammsuga din bil?” frågar pappa. Vi står och snickrar ihop ett par fågelholkar utanför verkstaden, det är söndag förmiddag och helt vansinnigt varmt i solen. Katterna stryker runt i sågspånet.
”Jag gör det om två veckor”, svarar jag. ”Det är alldeles för grusigt ute nu, det är ingen idé.”
”Kom över på helgen så hjälper jag dig”, säger pappa.
Jag tystnar, grymtar, och stoppar ett par småspik i mungipan.
”Jag gör det själv”, muttrar jag.

Det är här är en fortsättning på samma konversation vi haft de senaste femton åren. Pappas ståndpunkt är att han vill hjälpa mig med allt som kan vara litet besvärligt – bära matkassar, sätta ihop möbler, lämna returglas. Allt detta är sådant jag klarar av själv. Sådant som jag faktiskt inte klarar av att göra – som att sätta upp gardinstänger och byta däck – får han så gärna göra.

Från en tidig ålder fick jag höra att jag inte kunde knyta skorna på grund av att jag var för svag i fingrarna, och att alla mina skor följaktligen måste ha kardborreband. Fram till att jag var tretton monterades således kardborreband på mina Chucks. Det var typ då som jag upptäckte att jag hade blivit lurad. Jag kunde knyta skorna. Visst, det var litet pilligt, men det dröjde inte alls särskilt länge innan jag knöt dem utan att tänka på det. Sedan dess låter jag ingen tala om för mig vad jag kan och inte kan göra.

Det ligger naturligtvis i papparollen att beskydda sina barn från jobbigheter. När jag som tioåring talade om att jag ville lära mig spela piano tyckte han att det var bättre med elpiano, eftersom tangenterna var lättare att trycka ner. Kursen jag fick gå på var bedrövlig. Det var jag och en kille med en helt vansinnigt grav CP-skada som en gång i veckan satt i ett klassrum i en lågstadieskola i Kärrtorp och fick lära oss att pekfingervalsa Hot Cross Buns.

Jag sätter en spik mellan vänsterhandens pek- och långfinger och hamrar in den. En till och en till. En ickefunktionshindrad person skulle säkert hålla spiken mellan tummen och pekfingret, men det kan inte jag. Mitt sätt funkar för mig.

På måndag förmiddag går jag ut på gården för att lägga in mitt bagage i bilen. Pappa står redan med svamp och hink och tvättar den.

Påskspäkning med Stieg Larsson

Jodå, fantastisk påsk, tackar som frågar. Fick ångest av min planerade solopåsk och satte mig på påskaftons eftermiddag och körde ner till landet istället. Bra initiativ. Det blev en påsk full av hundar och katter och mormödrar och fastrar och ägg och lax och lamm och bittra örter och grilldebut och vin och solbränna. Det enda smolket i glädjebägaren var att jag såg en man brinna till döds i en kraschad bil på vägen hem. Kanske det otäckaste jag sett på ricko.

Läste också Flickan som lekte med elden. Ibland var jag tvungen att gå in i köket och skrika till morsan: "Paolo Roberto?! Really?!" "Hur mycket kaffe dricker egentligen Mikael Blomkvist?" "Varför handlar hon bara mat på 7-Eleven?" "Varför skriver han av IKEA-katalogen?" "Har Stieg Larsson överhuvudtaget hört hur en annan människa pratar?" Ibland pausade jag, dunkade pannan i boken och skrek "Jag orkar inte mer!" och klassikern "But whyyyyy?!" När jag läst klart boken, som slutar med litet av en cliffhanger, torkade jag tårarna, stålsatte mig och öppnade Luftslottet som sprängdes.

Dude, WTF?!

Någon på min våning häller parfym i sopnedkastet minst en gång i veckan. Säg mig, varför?

Prepare to fire all weapons... Som flickan sa.

Saxat från Empires recension av nya Star Trek:

"On the downside, Abrams is not quite able to apply the brakes in time for the third act, which prematurely climaxes before you have time to drink it in."

Eeeeeewwww...

Save me from my sickness and tell me why are you like this

Djävulens största trick var att övertyga världen att han inte existerade.

Många känner igen det citatet från Bryan Singers The Usual Suspects. Verbal Kint använder liknelsen för att beskriva den mytomspunne Keyser Söze, som man aldrig är riktigt säker på överhuvudtaget finns eller inte. Den är en bra liknelse i den här situationen. Däremot är det nog inte lika många som använder den här liknelsen bokstavligen.

För några år sedan slog jag mina påsar ihop men en tjej som till det yttre påminde väldigt mycket om Katee Sackhoff, tjejen som spelade Starbuck i Battlestar Galactica. Trots att jag då inte visste vem Katee Sackhoff var vid den tidpunkten var det en tjusning. Hon var slängd i käften, stöddig och rolig, vilket tilltalade mig. Jag hade dessutom just gått igenom en grej med en tjej som pågått i över ett år, men som inte ledde till något annat än att jag beslutade mig för att jag inte ville ligga med henne, och var i behov av bekräftelse och kvinnligt sällskap.

Det började bra. Av olika anledningar gav jag henne skjuts från Göteborg till Stockholm, en resa som till mångt och mycket påminde om den scen i When Harry Met Sally där huvudpersonerna kör från Chicago till New York. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att tro på meet-cutes, något som jag gjorde ända till i fjol, då jag hade min senaste och förhoppningsvis sista meet-cute (numera tror jag att meet-cute snarare borde betitlas "meet-crazy"). Vi pratade om musik, film, böcker. Fördelen (eller nackdelen, för den delen) med att konsumera så mycket populärkultur som jag gör är att man alltid hittar några gemensamma nämnare – i det här fallet var det främst The Cure och Depeche Mode (hon hade också fler K’s Choice-skivor än vad jag trodde var möjligt).

Hon nämnde i förbifarten att hon var troende, vilket jag tyckte var litet intressant; jag känner inte så många kristna, så jag kände att det kunde bli en intressant utmaning.

Under de kommande månaderna umgicks vi konstant. I veckorna bodde jag hos henne, på veckosluten bodde hon hos mig. Det var inte sunt. Mina vänner, som alla ställde sig oförstående till min fascination vid henne, undrade huruvida jag gått i exil; om det skulle vara såhär nu.

Det hela imploderade på nyårsafton, som vi tänkt tillbringa i lugn och ro hos mig på Söder. Hon ringde mig när jag stod i Systemkön, grät och sade att hon träffat en snubbe och så var det inte mer med den saken. Min nyårsafton tillbringades med en geek-kompis framför Xboxen. Jag söp ner mig och lagade en kalkon och kände mig jävligt eländig.

Att jag ändå studsade tillbaka från det här relativt snabbt berodde främst på att vi hade olika motiv till varför vi umgicks. Jag var kär i henne, medan hon försökte frälsa mig.

1) Vid ett minnesvärt tillfälle, då jag satt full som en kastrull i hennes miljonprojektslägenhet, sade hon att jag skulle kunna lära mig gå om jag bara accepterade Jesus Kristus som min personliga frälsare. Jag försökte litet halvhjärtat, men det funkade inte.
2) När vi en gång fastnade i en hiss i två timmar pratade hon om alla demoner som hade mig i sitt grepp, och att hon ville befria mig från dem.
3) Hon trodde att hon var utsänd av Gud för att frälsa stackars vilsna själar, ungefär som The Blues Brothers.
4) En gång låste vi in oss på handikapptoaletten på en krog och grälade i tre timmar om Gud, Guds roll i hennes liv, och Den sammes roll i mitt. Det var ett gräl som omöjligt kunde leda någon annanstans än till slutet.

Jag kanske hade upplevt allt det här frälsandet som mer traumatiskt om hon var den första som försökte introducera Jesus i mitt liv, men jag hade redan hunnit leva som funktionshindrad i ett kvartssekel och sprungit på många nötter som slängt Bibeln på mig.

Idag satt jag och sågade mig igenom en lunchbiff på en steakhousesylta nära kontoret då jag fick ett SMS från henne. Det har varit total radiotystnad från henne i typ två och ett halvt år, då jag sist sprang in i henne i affären - det vill säga en tystnad lång nog för att ana bakomliggande motiv när den bröts. Ett par SMS-växlingar senare hade mina misstankar bekräftats. Hon är nyskild och eländig och ville gå på Morrisseykonserten med mig.

Jag är inte sådär jättesugen på det, verkligen. Å andra sidan är jag litet uttråkad. Watch this space.

That's the smell of desire, milady.

40 år idag! Huzzah!

Söndagsutflykt i DINKY-landet

Den här helgen var nog för många den helg på året där de slås av tanken att det är dags att börja jobba med båten. MS var en av dem. Så han bad om skjuts ut till Ekerö för att kunna skaka vattnet av presenningen och kolla att allt såg bra ut. Det var en mycket lämpad dag för en dagsutflykt, så jag tackade naturligtvis ja.

Jag förhåller mig till båtar på samma sätt som jag förhåller mig till barn. Jag älskar att umgås med mina vänners och syskons barn, men det betyder inte för den delen att jag är sugen på att skaffa egna. Jag gillar när mina kompisar skaffar båt, för det betyder att jag kan få ut det göttaste, men slipper allt jävla jobb. Jag kan bara dyka upp, glida runt och sedan åka hem.

Så i med Sun Kil Moon i stereon och upp på Västerbron. Ekerö är en underlig kommun. Man kör i tjugo minuter, och sedan står man där, öga mot öga med en ko. Det som är att komma pang tjoff ut i glesbygden. Så här ser det ut strax bakom Ekerö centrum, till exempel.

Det kändes som vi hamnat i en annat land med annan kultur, andra referensramar och annan rådande social paradigm. Det hela blev för mig en utsvävning i någon form av underlig kranskommunsexotism (i brist på bättre ord). Jag knäppte fascinerat bild på bild av sådant jag aldrig kunnat föreställa mig existerade praktiskt taget runt knuten. Trots att jag sett allt sådant här tidigare, beslöjades detta faktum av min förmodligen alldeles för dominerande innerstadsinskränkthet.

Fem minuter utanför centrum kommer man till en skidbacke. Stängd, men till synes med bra före.

Tvärs över gatan uppfördes ett nytt scouthus.

Vi åkte till en marina som låg ytterligare fem minuters bilfärd från Ekerö centrum. Där gick vi så långt ut vi kunde på en brygga och betraktade Norsborg på andra sidan vattnet innan vi fikade på Restaurang Jungfrusund.

Det fanns en mycket imponerande brunch. Jag är ingen brunchmänniska - att gå tvärs över gatan till Clarion för att äta bacon och ägg för 240 spänn känns inte så lockande, men just i den här fridfulla maritima miljön ångrade jag verkligen att jag redan tryckt i mig så mycket till frukost. Kaffe och bakverk för mig och MS gick loss på ynka 70 pickor.

Det var här som det i ett kort ögonblick kändes som om jag och MS hade en slags skön DINKY-tillvaro; bränna ut till båten på helgen, fika på Ekerö, prata om inredning och lyssna på trivsam musik. Kanske kan vara något, vi skulle bli asbra DINKYs - stor disponibel inkomst som sammanlagt blir rent av obscen, media/IT-jobb, småborgerlig och tämligen elitistisk smak, mode- och miljömedvetna... Vi borde köpa en bostadsrätt, läsa Residence, ha parmiddagar, och invänta pensionen (som vi sedan till större delen tillbringar utomlands för att besöka biennaler och hantverksfestivaler). Dock är ingen av oss gay, vilket kan komplicera saker vad tiden lider.

Presenningen hade lossnat litet, så MS fick tömma båten på typ 200 liter vatten.

Jag gick runt en sväng i hamnen, kollade på gubbar i blåställ som hamrade och skruvade och hyvlade bort gammal färg, tanter som bredde mackor och svanar som flöt omkring. När jag efter ett par minuter förlorade intresset gick jag ner till båtrampen, där jag ställde mig och glodde. Jag ser litet rädd ut, eftersom jag inte känner mig helt trygg såhär nära större, främmande vattendrag (med tanke på den potentiella förekomsten av sjöodjur).

Det fanns inte så mycket att glo på, så jag glodde på den här kranen. Den såg ut att höra hemma i typ Half-Life 2, så jag ägnade ett ögonblick att fundera ut hur man skulle kunna få kranen att flytta på sig genom att belasta den med skrot med gravitationsvapnet.

... DINKY-livet kanske inte är något för mig, trots allt.

På andra sidan

Funktionshindercommunityt är tämligen litet i Stockholm. När man varit en del av det i mer eller mindre trettio år känner man igen folk på gatan - folk man tränat med, folk som gått i samma skola, eller som man känner från fritidsgården. Därför kollar man gärna en extra gång när man passerar någon i rullstol på gatan. Även om man inte skulle känna personen i fråga utväxlar man ofta en nick eller en blick (ibland inte).

Men som rullstolsburen vill man inte gärna bli beglodd av civilister. Det blir man i alla fall; det liksom kommer med territoriet, men om man kan undgå det så gör man det. Om någon glor för länge glor man tillbaka. Häromdagen låste jag en jävel som käkat blängsylta med glosås med blicken på tunnelbanan. Det är inte artigt att glo för länge. Jag menar, hur jävla freakish är jag liksom? Ta ett foto så varar det längre, ba!

Idag satt jag i bilen, i korsningen Folkungagatan/Götgatan, på väg hem från jobbet, då jag fick syn på en kille i min ålder i rullstol. Han väntade på att få gå över gatan, och hade något bekant över sig. Så jag glodde på honom. Ganska länge. Jag tror vi haft bågskytte tillsammans, eller kanske suttit på samma läktare under någon Bajenmatch. Så ja - jag glodde på honom. Det måste ha sett ut ungefär såhär.

Efter en stund lade han märke till att jag beglodde honom, och han stirrade stint tillbaka på mig. Precis som jag gjort på blängsylteätaren på tunnelbanan. Och jag insåg att han omöjligt kunde veta att jag hade en fullt godtaglig ursäkt parkerad i baksätet. Han trodde jag bara var en av alla andra jävla civilister, en av dem som gillar att beglo freaksen.

Fun fun fun, in the sun sun sun

Red Dwarf är en BBC-serie som sändes i åtta säsonger mellan 1988-1999, och handlar i korta drag om den siste människan i universum och hans försök att ta sig tillbaka till jorden ombord på ett rymdskepp som styrs av en välmenande men inkompetent articifiell intelligens. Som sällskap har han en varelse som härstammar från hans katt och ett hologram av hans döde rumskamrat. De första två säsongerna var främst av budgetskäl nästan helt och hållet karaktärsbaserade (tänk samma dynamik som Two and a Half Men, fast med en kattvarelse istället för en äcklig unge), men från och med tredje säsongen tycks budgeten ha ökats rejält – en ny karaktär, den kanadensiske androiden Kryten, introducerades och gänget stötte på andra planeter, övergivna rymdstationer, havererade rymdskepp och så vidare. Det fick ett något abrupt slut 1999. Det sista avsnittet avslutades med en jobbig cliffhanger, och sedan dess har världen fått leva i ovetskap och oro.

Jag måste ha varit ganska gammal när jag började kolla på Red Dwarf, sådär en sexton sjutton, men jag var exakt i rätt målgrupp – uppvuxen på Liftarens guide till galaxen och Monty Python, rätt nördig och inbiten inomhusaktivitetsentusiast (i brist på ett bättre ord). Jag spelade in alla avsnitt på video och kunde sitta timmar i sträck och titta. Man kan säga att det blev litet av en besatthet. TV-seriens produktionsvärdemässiga brister gick mig förbi, det var sådant man inte brydde sig om. Värmen, humorn, manuset och karaktärerna gick rakt in. Så jag köpte merchandise – kaffekoppar, kalendrar, series companions, affischer... Jag skrev för första och enda gången fanfic. Jag köpte bokversionerna, både i tryck och som ljudbok (upplästa av Chris Barrie, som spelade Rimmer). Jag gick till och med så långt att jag köpte Craig Charles (Lister) diktsamling. Dessutom läste jag Robert Llewellyns (Kryten) romaner, och skrev en uppsats om dem på universitetet – gott och väl sju år efter att jag börjat titta på Red Dwarf. Under uppsatsskrivningen skrev jag ett par brev till Llewellyn och bad honom svara på några enkla frågor, vilket han med uppenbar förtjusning gjorde:

F*****,
Yes, you're correct, these are favourite themes in my work, although I'm not sure exactly why. I think I have always been fascinated by the slow rate of emotional development both of myself and other men I have known. Having now experienced seeing my 4 year old daughter rocket ahead in her understanding of the nuances of social interaction.

Certainly as a young man I felt stranded and helpless in the company of young women my own age, they just seemed to 'know more' about life and love than any men I knew.

So it could be called an obsession, but I try and tell stories in which I suppose these themes run through. For me, the story is paramount, otherwise I guess I could just write theoretical books on sexual politics, which I would be very bad at.

As for work in the pipeline, I have Brother Nature, to be published in September next year. Hopefully it takes a new spin on my obsessions, I am really enjoying writing it at the moment.

good luck!


-- all the best

Robert Llewellyn

Som jag minns det handlade hans böcker om hur unga mäns psykosociala utveckling ofta halkar långt efter unga kvinnors, och de mer eller mindre dråpliga situationer som därur kan uppstå.

Intensiteten i min Red Dwarf-fandom har med åren falnat, men inte helt dött ut. Bara förra året pluggade jag in min VHS-spelare och plöjde igenom alla köpekassetter jag hade (ja, naturligtvis nöjde jag mig inte med att spela in från TV, det blev många resor till Sfi-Fi-bokhandeln, många tunga väskor att bära på väg hem från England om somrarna). Red Dwarf-muggen användes i tolv år innan den föll i golvet och sprack (den slängdes dock inte bort, utan samlar nu damm i ett skåp), och har ersatts av en Pet Shop Boys-mugg.

I nio år övervägde jag möjligheten att köpa Red Dwarf på DVD, något som alltid prioriteras bort. Men förra veckan hände det – alla åtta säsonger i en skön box för 350 spänn på Amazon. Så nu sitter jag här och äter min bacon- och äggmacka med fransk senap och låter det skölja över mig.

Den 10 april sänds den första av tre inspelade Red Dwarf-specials på digitalkanalen Dave. De släpps på DVD den 15 juni. Gissa vem som kommer lägga en pre-order så fort som möjligt.

Var den här sortens besatthet kommer ifrån? I dunno. Det är den jag är.