no but theyre all bitches

Vem är det som skriver all spam? Jag tror Faulkner. Det senaste jag fick var i alla fall väldigt fint:

i spent a few years calming down my teen angst and attempting to grow up i loved san luis obispo i was ready to chill there for good

what do you look for in a best friend

i think they are so cute i love her litte handwriting and she is beyond excited to pass them out some other projects she and i looked at but didnt get around to (of course) from martha (of course)

breakfast i always have two eggs and salsa always i dont really get sick of it and it would really stink if i did because theres not a lot out there for breakfast actually when you are at your ideal weight and ovulating regularly you can have any kind of whole grain hot cereal without a problem you know steel cut oats etc i am not quite there yet berries and grapes are pretty low on the glycemic index and i have those too oh and i love cottage cheese with fruit

all the sudden im 30 i thought id be driving a mini van full of kids and happily decorating my own home but life has shown me again that i am not in control and as i wait for more children and a sense of being settled

messes are piling up around me making it hard to relax and get well i cant cuddle grant or cate- they need to stay well- so they are steering clear of me i am bored and tired and achy

my room is clean and im knitting

she is my best babysitter for cate she takes turns with me putting cate to bed and being her pillow

cate what did you play on the computer then

what a few hours on a sunny day can do for you

from anthro

my problem dear anne is that it is 2009 kids dont like to get all fussied up anymore and i dont think they would go to the trouble of making up stories about lost broaches to be able to go to a silly church picnic in my mind the little girls are wearing spring dresses and holding parasols with their gloved hands while the boys are eating biscuits and drinking homemade rootbeer with their hats and suspenders on but i live in a dreamland where i want everything stylized i know you understand me anne

it made me happy

but i couldnt stop looking at the picture because it shows the place where i played for the first 12 years of my life

like this one for instance my older brother uploaded it while reminiscing about the old buggie he rebuilt in the 80s

1 luce 2 Untitled 3 Working 4 Stove Top

how have you been surprised what can i say

Två frågor till Val Kilmer

1) Varför är du utklädd till kung?
2) Varför är du så tjock?

Mäh! Orka laga mat, liksom!

Från kl 12, medurs:
En skön bit Raclette
Tunnbrödschips - de smarrigaste kexen
En stor bit rumstempererad Tryffelbrie, litet åt det rinniga hållet
Tjockskurna skivor vildsvinssalami
I mitten fikon i klyftor med litet crema di balsamico

Och så dricker vi en trevlig bourgogne, Couvent des Jacobins, och ser på första säsongen av House till det. Jojo!

I got a party in my pocket and you know I just got paid

Jag gillar verkligen känslan av en riktigt tjock pappaplånbok. Min farsa, välsigne den stackarn, har alltid sin gamla läderpluska fullstoppad, en lunta bestående av både stålar och kvitton. När han städar plånboken brukar det se ut som en sopstation på köksbordet. Jag fattar inte att han kan ha det så. Jag, jag har ett fack för sedlar, ett annat för kvitton. Sedlarna måste vara sorterade efter valör och ligga åt samma håll.

Min morfar var en kille som också gillade att ha gott om stålar i plånkan. Han hade alltid 14.000 liggande hemma, ifall det skulle hända något oförutsett, och betalade alltid restaurangnotor i tusenlappar. Tusenlappar får man bara om man begär dem i kassan vid uttag.

Så jag skulle egentligen bara till apoteket, men det spårade ur. Plånboken innehöll 120 kronor och behövde således fyllas på. Det kändes bra. Betalade sedan med femhundralappar för småsaker på apotek och ICA - mest för att få en massa hundralappar. Jag gillar att göra feta rullar av mina pengar också, sno gummiband runt dem och köra ner dem i byxfickan - men bara på lek, sedan måste sedlarna åter sorteras och placeras i dess rätta fack.

Men det har sina sidor att springa runt med en massa deg. På systemet, till exempel, skulle det egentligen bara ha inhandlats en flarra vin, men det blev både single malt och gin också. Jag väljer att se det som investeringar.

Matchkväll

När jag gick hemifrån runt halvsjusnåret för att lämna tillbaka ett par filmer och köpa något att äta till middag kände jag mig utled på att bara ha två vägar att välja emellan. Samma två vägar som jag gått de senaste tio åren. Tio år på den här jävla gatan, i det här jävla området. Så jag gick den finare vägen, den minst trafikerade.

Utanför Kinakrogen stod ett par unga punkare i en port och spydde i kvällsolen. Det störde mig inte, sådant hör egentligen stadsdelen till. Det var fortfarande varmt. Det spelades fortfarande basket på planen, och lekparken var fullpackad av lekande barn. Jag blev genast på bättre humör.

På väg över den gamla skolgården började jag se dem - de grönvita halsdukarna. Hela Götgatan var full av dem, gatuserveringarna, cykelbanorna. Tanter bar dem. Unga killar, naturligtvis. Matchkväll. Det är något speciellt när Bajen spelar, speciellt i mina kvarter. De där timmarna innan avspark där allt fortfarande kan hända. Jag blev påmind varför jag är så glad över att bo här, i de här kvarteren. Där folk hejar på rätt lag och där åsynen av några halsdukar kan få mig att känna gemenskap. Hemma.

Habibti

Efter åtta timmar onlineutbildning och därefter två filmer som båda ställer sig kritiska till USA:s utrikespolitik (Traitor, The Visitor) ställer man sig frågan:

- Varför är det alltid skönare att duscha sent på kvällen än tidigt på morgonen?

There is no fate but what we make for ourselves

Jag vill ha:
- Fulgrillad fabrikskyckling direkt från Ica-värmeskåpet
- Potatispulverpommes

Jag vill slippa:
- Åtta timmars telefonmöte imorgon
- Bli sjuk

Allt detta kommer inträffa inom de närmaste 24 timmarna. Skönt att känna till framtiden, på något sätt. Litet som John Connor, fast med snäppet färre robotar.

Here I come to save the day!

Det sägs att det finns lika många recept på latkes som det finns judiska mödrar, och det är inte helt fel. Min mamma gjorde dem till mig när jag var hemma sjuk, och jag gör dem när allt jag har i huset är potatis och ägg. Min variant är litet av en bastard, då jag sällan använder vare sig mjöl eller lök.

Du behöver (2 pers)

4 stora fasta potatisar
1 ägg
salt
peppar
timjan, rosmarin

Riv potatisen grovt. Lägg i en bunke och salta - jag kör flingsalt. Vänta i tio munter så vattnet hinner lämna potatisen. Pressa det sista av vattnet ur potatisen i en sil eller durkslag. Skaka om. Lägg tillbaka i bunken och knäck i ett ägg. Peppra. Det är här jag smular i rosmarin och timjan.

Rör om ordentligt.

Värm en stor stekpanna på tämligen hög värme; om din spis går till 12, kör på 9. I med ganska mycket olja, jag kör jordnöt, men det funkar med annan mild olja. Olivolja går helt bort, potatisen ska i det närmaste friteras och det kan man inte göra i olivolja.

Smält en klick smör i oljan för smakens skull.

Klicka i smeten i fyra plättar och platta ut dem tills de är snäppet under en centimeter i tjocklek. Stek dem sedan frasiga - när kanterna börjar bli gyllenbruna är det dags att vända dem en första gång. Jag vänder dem ungefär fyra gånger. Gyllenbruna och frasiga ska de vara. Den brukar ta ungefär 12-15 minuter.

Jag äter latkes helt utan tillbehör. Om man vill förvandla dem till raggmunkar kan man naturligtvis äta dem med bacon. Funkar också som tillbehör till kötträtter.

Har ingen bild, eftersom jag redan ätit upp dem, men här är en skön bildlänk.

Topp 10 saker som bidrar till den starka känslan av söndagssunk

10. Sitta Ankeborg iklädd sju år gammal Morrisseytischa med utdragen halsöppning framför datorn och dricka kallt kaffe.
9. Vara iförd riktigt, riktigt smutsiga glasögon.
8. Vara hungrig och ha av purjolök orsakad magknip samtidigt.
7. Ett tunt, tunt lager av damm på precis allting i hela lägenheten
6. Fågelfrö på golvet.
5. Chipssmulor på mattan.
4. Veckogammal otuktad ansiktsbehåring.
3. Bara sextio spänn i plånboken.
2. Två veckor tvätt i oformlig IKEA-bag under ett avställningsbord i sovrummet.
1. De gamla liken av tomma hårproduktsförpackningar ännu oslängda på nattduksbordet, doften av cigarettrök kvar i håret, obehandlad torrhet i T-zonen, gammal disk, odefinierad underliggande vrede, trasig Blu-Rayspelare, etc.

Dagens mest obehagliga, men ändå litet roliga

Lekplatsen mellan Tjärhovsgatan och Folkungagatan. Är där med LA och Lille H, som springer runt med jackan nerhasad till armbågarna. Jag får syn på detta, klottrat under rutschkanan. Om det är någrade uttråkade 17-åringar som gjort det är det litet roligt. Om inte är det isande obehagligt.

What if I'm a mermaid?

CC:s vän EV står med händerna i sidorna och huvudet på sned framför en av mina skivhyllor, den som innehåller skivor med artister vars efternamn börjar på A-F. Det är sommar 2004 och hon är här för att dricka litet vin, röka cigaretter, äta pasta och snacka skit. CC sitter vid skrivbordet och läser, på TV:n spelas Tori Amos live-DVD Welcome to sunny Florida som nyligen släppts. Fönstrena står öppna och Ringvägen brusar snäppet längre bort och Tori sjunger Precious Things. Jag har känt EV i drygt två år. Varje gång vi ses pratar vi om Tori Amos, eftersom hon är en sådan artist man genast kan bonda över. Alla tror att de är ensamma om att gilla Tori Amos. Även de som träffas på hennes officiella chat.

EV drar fram Ani DiFrancos Educated Guess och ler snett.
"Är du helt säker på att du egentligen inte är en lesbisk kvinna?" frågar hon.

Hon skojar naturligtvis, så jag skrattar. Jag förstår henne på ett sätt, med mina tiotalet DiFranco-skivor, samtliga Björk, samtliga Polly Harvey, varenda jävla singel, VHS, DVD, fullängdare och EP Tori släppt i hela sitt liv (inklusive Y Kant Tori Read) och det ena med det andra. Men faktum är att jag aldrig tänker på artisternas sexualitet eller sexualiteten hos deras tilltänkta målgrupp när jag köper skivor, och faktum är att större delen av min skivsamling består av heterosexuella män - femton Tom Waits-skivor! Tio Dylan! Tretton Springsteen! Elva Neil Young! Åtta Rolling Stones (inklusive den erbarmeliga skiva som gav den här bloggen sitt namn)! Sju Beatles! Alla Oasis! Min musiksamling är egentligen inte särskilt HBT-ig, även om jag på en annan hylla har alla jävla singlar Morrissey släppt i sin nesliga solokarriär, samt allt Rufus Wainwright överhuvudtaget kommit sig för att spela in på skiva. Jag låter EV hållas och skrockar, trots att hon alldeles nyss gjort sig skyldig till en hisnande och tämligen grovhuggen generalisering.

"Nej, jag är snarare en lesbisk man", säger jag och slänger därmed ut en Eddie Izzard-referens som EV dock inte tycks uppfatta. Det är dessutom en utsago inte särskilt långt från sanningen - folk har försökt beröva mig min maskulinitet sedan jag var i tonåren, så jag är van. CC skrockar och ser upp från sin dator. Jag sluter mig.

2004 firade jag 10 år som Tori Amos-fan. Jag satte igång tidig januari 1994, och har sedan dess bara sett tillbaka ett par gånger. Det var ingen jävla picknick att gå i gymnasiet i gangstaförorten och gilla Tori Amos, det ska jag bara säga, men jag härdade ut. Under de svåra åren i exil (1997-1998) var hon det enda som höll mig uppe. På ett sätt kan man säga att hon räddade livet på mig - i alla fall det liv jag lever nu. Till skillnad från många andra som hävdar exakt samma sak är det i mitt fall helt sant. Jag pluggade media och kommunikation ute i de småländska skogarna under denna period, och om det inte vore för att jag varje natt smet ned i datasalen för att chatta med min vän Petals på chatten på toriamos.com skulle jag med all säkerhet ha stuckit därifrån och därmed inte fullföljt min utbildning, därmed inte sökt in på en annan medieutbildning, därmed inte mött den person som rekommenderade mig för mitt nuvarande jobb, därmed inte levt det liv jag gör nu.

Petals var en (på den tiden) 20-årig tjej som pluggade television broadcasting vid ett universitet i Ottawa, och som tillbringade sin lediga tid med att hänga på chatten på toriamos.com. Hennes handle kom ifrån låten Daisy Dead Petals, mitt, Cooling, kom från en obskyr B-sida som knappt en jävel hört. Vi växlade snart e-postadresser och skrev sådana där innerliga brev man bara kan skriva när man är i den åldern. Efter ett halvår skickade vi fotografier till varandra. Hon var mycket vacker. Låt oss förenkla det hela genom att säga att jag inte var det. Det dröjde drygt elva år innan hon skickade ett överraskat meddelande på Facebook där hon talade om hur stilig (orden hon använde var "very handsome") jag blivit. Well, Petals darling, det är det som händer när man tappar 20 kilo.

Jag sände på den tiden lokalradio, dels som programledare, men främst som filmrecensent, och tvingade en gång min producent att ta med ett halvtimme långt inslag där jag enbart spelade Tori Amos-låtar och berättade vad de betydde för mig. Jag nämnde inte Petals, men jag skickade henne tejpningen av inslaget. Hon tyckte svenska lät underligt.

Vi skickade en hel del presenter till varandra. Jag minns inte allt jag skickade henne, men jag minns bland annat en Sandmandocka, teckningar, flertalet C90 (blandband, barn, kommer ni ihåg dem?), en ankh i silver. Hon skickade mig en actionfigure av Sandmans syster Death, en skunk-beanie-baby och sin beskärda del av C90, däribland Tori- och Jeff Buckleybootlegs.

Man kan säga att tiden hände. Jag och Petals tappade kontakten mellan 2002 och 2007, men samma dag som jag skaffade Facebookkonto letade jag reda på henne. Hon var gift, hade barn, jobbade för regeringen och bodde kvar på samma ställe. Hon blev glad över att jag hittat henne, och sedan dess har vi regelbunden kontakt.

I den första försändelsen jag fick efter att vi återupptog kontakten fanns bland annat ett vykort som var mig mycket välbekant. Vykortet var ursprungligen skickat av mig, daterat runt 10 år tidigare, föreställande Neil Gaimans seriefigur Death (tecknad av Chris Bachalo, exakt samma bild som illustrerar detta inlägg). Jag hade inhandlat det i London 1997. Bifogat vykortet fanns en lapp.

"She's been in my care for over a decade now. She's yours for the next one. Send her back to me after that. Love, Petals".

När hon fick reda på att jag samlade på senap skickade hon mig fyra burkar senap som tillverkats i den lilla håla hon bor i. De kom fram idag, och det är därför jag skriver det här. De är mycket goda.

Och det är 2004, och EV masserar CC:s axlar, och vi ska snart äta middag. Därefter ut i skymningen, kanske Kvarnen, kanske Pelikan. DVD:n tar slut, och jag lägger på Ani DiFrancos debutskiva.

"Lyssna på det här", säger jag till EV. "Hon var nitton år när hon spelade in det här. Nitton år!"

Tappat fotfästet

Ibland förströr jag mig med att tänka på om det finns populärkulturella fenomen som jag helt enkelt missat. Tänk om det fanns en superstor inkomstbringande blockbusterskådis som det visar sig alltid funnits, men som jag aldrig registrerat. Man står med någon polare och blajar i videoaffären, och så håller han upp ett fodral och säger ”kan vi inte hyra Cletus McHonkytonks senaste rulle?” Och så står det still. Av baksidescopyn framgår det att filmen tillbringat fem veckor på topplistornas förstaplats och nominerats till fyra effektoscars. På ett sätt vill jag att det ska kunna hända, för det skulle bara visa att jag kunde sälla mig till den stora skara människor som inte har en aning om vem Shia LaBeouf är.

Litet av den känslan fick jag häromveckan när jag läste igenom Aaron Eckharts resume på www.imdb.com, och upptäckte filmen Neverwas (inspelad 2004), en dramafilm om psykologen Zach (Eckhart) som börjar jobba på det mentalsjukhus hans pappa (Nick Nolte), en framgångsrik barnboksförfattare, varit inlagd på. Där träffar han en schizofren man (Ian McKellen) som hävdar att han kommer från det kungarike hans pappa skrivit om i böckerna, och att det är Zachs öde att frita honom och leda honom tillbaka till det mystiska landet Neverwas. Chefen för mentalsjukhuset (William Hurt) avfärdar detta som struntprat, men tillsammans med en barndomskamrat (Brittany Murphy - eller B-Murph som jag kallar henne) utreder Zach vilka kopplingar den schizofrene mannen hade till hans pappa. Samtidigt måste han ta hand om sina andra patienter (Alan Cumming, Vera Fermiga, Michael Moriarty och Cynthia Stevenson) och bråka med sin emotionellt sargade mamma (Jessica Lange).

Se på namnen i parantes ovan. Begrunda dem. Förutom att man kan konstatera att Two-Face, Hulkens pappa, Magneto, ”Thunderbolt” Ross, Shellie från Sin City och Nightcrawler är med i samma film, har en stor del av rollistan setts på nomineringslistor för Oscars-, Emmy- och Golden Globegalor.

Hur kan jag ha missat den här filmen? Eftersom den inte fått distribution någonstans, förutom i länder som Bulgarien, har den heller inte marknadsförts. Spelar ingen roll, sådana här filmer brukar alltid nå fram till mig på något sätt – särskilt som den har vissa fantasyinslag och jag under lång tid följt över ett tjugotal filmsiter.

Det känns nästan overkligt att hålla i omslaget, som pryds av tre för mig mycket välbekanta ansikten. Ingen stoppar mig på väg till kassan. Jag plockar på mig Rachel Getting Married också, i fall att hyrsnubben skulle säga; ”nej vi skojade bara, klart den här filmen inte finns på riktigt, hur skulle det se ut, liksom?”

Så jag går hem och tittar på den, och den är ologisk och sentimental och rent utsagt rubbish. Jaha. Det var därför.

The cruelest thing a man can do to a woman is to portray her as perfection

Läser i Guardian att Amazon tydligen har strukit tusentals HBT-releterade titlar och andra titlar som de uppfattar som sexuellt avvikande från listor över bästäljande böcker i ett - och lyssna på det här, friends and neighbors - försök att bli mer familjevänliga. I dessa tider! Böckerna finns fortfarande till försäljning, men det här måste ändå uppfattas som ett tämligen skarpt ställningstagande från Amazons sida.

Jaha, där rök den importkranen. Känns inte riktigt aktuellt att beställa från Amazon igen. Det här med att censurera DH Lawrence känns så jävla 1928.

That hairball is my son. And your future king.

”Men varför kan jag inte få dammsuga din bil?” frågar pappa. Vi står och snickrar ihop ett par fågelholkar utanför verkstaden, det är söndag förmiddag och helt vansinnigt varmt i solen. Katterna stryker runt i sågspånet.
”Jag gör det om två veckor”, svarar jag. ”Det är alldeles för grusigt ute nu, det är ingen idé.”
”Kom över på helgen så hjälper jag dig”, säger pappa.
Jag tystnar, grymtar, och stoppar ett par småspik i mungipan.
”Jag gör det själv”, muttrar jag.

Det är här är en fortsättning på samma konversation vi haft de senaste femton åren. Pappas ståndpunkt är att han vill hjälpa mig med allt som kan vara litet besvärligt – bära matkassar, sätta ihop möbler, lämna returglas. Allt detta är sådant jag klarar av själv. Sådant som jag faktiskt inte klarar av att göra – som att sätta upp gardinstänger och byta däck – får han så gärna göra.

Från en tidig ålder fick jag höra att jag inte kunde knyta skorna på grund av att jag var för svag i fingrarna, och att alla mina skor följaktligen måste ha kardborreband. Fram till att jag var tretton monterades således kardborreband på mina Chucks. Det var typ då som jag upptäckte att jag hade blivit lurad. Jag kunde knyta skorna. Visst, det var litet pilligt, men det dröjde inte alls särskilt länge innan jag knöt dem utan att tänka på det. Sedan dess låter jag ingen tala om för mig vad jag kan och inte kan göra.

Det ligger naturligtvis i papparollen att beskydda sina barn från jobbigheter. När jag som tioåring talade om att jag ville lära mig spela piano tyckte han att det var bättre med elpiano, eftersom tangenterna var lättare att trycka ner. Kursen jag fick gå på var bedrövlig. Det var jag och en kille med en helt vansinnigt grav CP-skada som en gång i veckan satt i ett klassrum i en lågstadieskola i Kärrtorp och fick lära oss att pekfingervalsa Hot Cross Buns.

Jag sätter en spik mellan vänsterhandens pek- och långfinger och hamrar in den. En till och en till. En ickefunktionshindrad person skulle säkert hålla spiken mellan tummen och pekfingret, men det kan inte jag. Mitt sätt funkar för mig.

På måndag förmiddag går jag ut på gården för att lägga in mitt bagage i bilen. Pappa står redan med svamp och hink och tvättar den.

Påskspäkning med Stieg Larsson

Jodå, fantastisk påsk, tackar som frågar. Fick ångest av min planerade solopåsk och satte mig på påskaftons eftermiddag och körde ner till landet istället. Bra initiativ. Det blev en påsk full av hundar och katter och mormödrar och fastrar och ägg och lax och lamm och bittra örter och grilldebut och vin och solbränna. Det enda smolket i glädjebägaren var att jag såg en man brinna till döds i en kraschad bil på vägen hem. Kanske det otäckaste jag sett på ricko.

Läste också Flickan som lekte med elden. Ibland var jag tvungen att gå in i köket och skrika till morsan: "Paolo Roberto?! Really?!" "Hur mycket kaffe dricker egentligen Mikael Blomkvist?" "Varför handlar hon bara mat på 7-Eleven?" "Varför skriver han av IKEA-katalogen?" "Har Stieg Larsson överhuvudtaget hört hur en annan människa pratar?" Ibland pausade jag, dunkade pannan i boken och skrek "Jag orkar inte mer!" och klassikern "But whyyyyy?!" När jag läst klart boken, som slutar med litet av en cliffhanger, torkade jag tårarna, stålsatte mig och öppnade Luftslottet som sprängdes.

Dude, WTF?!

Någon på min våning häller parfym i sopnedkastet minst en gång i veckan. Säg mig, varför?

Prepare to fire all weapons... Som flickan sa.

Saxat från Empires recension av nya Star Trek:

"On the downside, Abrams is not quite able to apply the brakes in time for the third act, which prematurely climaxes before you have time to drink it in."

Eeeeeewwww...

Save me from my sickness and tell me why are you like this

Djävulens största trick var att övertyga världen att han inte existerade.

Många känner igen det citatet från Bryan Singers The Usual Suspects. Verbal Kint använder liknelsen för att beskriva den mytomspunne Keyser Söze, som man aldrig är riktigt säker på överhuvudtaget finns eller inte. Den är en bra liknelse i den här situationen. Däremot är det nog inte lika många som använder den här liknelsen bokstavligen.

För några år sedan slog jag mina påsar ihop men en tjej som till det yttre påminde väldigt mycket om Katee Sackhoff, tjejen som spelade Starbuck i Battlestar Galactica. Trots att jag då inte visste vem Katee Sackhoff var vid den tidpunkten var det en tjusning. Hon var slängd i käften, stöddig och rolig, vilket tilltalade mig. Jag hade dessutom just gått igenom en grej med en tjej som pågått i över ett år, men som inte ledde till något annat än att jag beslutade mig för att jag inte ville ligga med henne, och var i behov av bekräftelse och kvinnligt sällskap.

Det började bra. Av olika anledningar gav jag henne skjuts från Göteborg till Stockholm, en resa som till mångt och mycket påminde om den scen i When Harry Met Sally där huvudpersonerna kör från Chicago till New York. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att tro på meet-cutes, något som jag gjorde ända till i fjol, då jag hade min senaste och förhoppningsvis sista meet-cute (numera tror jag att meet-cute snarare borde betitlas "meet-crazy"). Vi pratade om musik, film, böcker. Fördelen (eller nackdelen, för den delen) med att konsumera så mycket populärkultur som jag gör är att man alltid hittar några gemensamma nämnare – i det här fallet var det främst The Cure och Depeche Mode (hon hade också fler K’s Choice-skivor än vad jag trodde var möjligt).

Hon nämnde i förbifarten att hon var troende, vilket jag tyckte var litet intressant; jag känner inte så många kristna, så jag kände att det kunde bli en intressant utmaning.

Under de kommande månaderna umgicks vi konstant. I veckorna bodde jag hos henne, på veckosluten bodde hon hos mig. Det var inte sunt. Mina vänner, som alla ställde sig oförstående till min fascination vid henne, undrade huruvida jag gått i exil; om det skulle vara såhär nu.

Det hela imploderade på nyårsafton, som vi tänkt tillbringa i lugn och ro hos mig på Söder. Hon ringde mig när jag stod i Systemkön, grät och sade att hon träffat en snubbe och så var det inte mer med den saken. Min nyårsafton tillbringades med en geek-kompis framför Xboxen. Jag söp ner mig och lagade en kalkon och kände mig jävligt eländig.

Att jag ändå studsade tillbaka från det här relativt snabbt berodde främst på att vi hade olika motiv till varför vi umgicks. Jag var kär i henne, medan hon försökte frälsa mig.

1) Vid ett minnesvärt tillfälle, då jag satt full som en kastrull i hennes miljonprojektslägenhet, sade hon att jag skulle kunna lära mig gå om jag bara accepterade Jesus Kristus som min personliga frälsare. Jag försökte litet halvhjärtat, men det funkade inte.
2) När vi en gång fastnade i en hiss i två timmar pratade hon om alla demoner som hade mig i sitt grepp, och att hon ville befria mig från dem.
3) Hon trodde att hon var utsänd av Gud för att frälsa stackars vilsna själar, ungefär som The Blues Brothers.
4) En gång låste vi in oss på handikapptoaletten på en krog och grälade i tre timmar om Gud, Guds roll i hennes liv, och Den sammes roll i mitt. Det var ett gräl som omöjligt kunde leda någon annanstans än till slutet.

Jag kanske hade upplevt allt det här frälsandet som mer traumatiskt om hon var den första som försökte introducera Jesus i mitt liv, men jag hade redan hunnit leva som funktionshindrad i ett kvartssekel och sprungit på många nötter som slängt Bibeln på mig.

Idag satt jag och sågade mig igenom en lunchbiff på en steakhousesylta nära kontoret då jag fick ett SMS från henne. Det har varit total radiotystnad från henne i typ två och ett halvt år, då jag sist sprang in i henne i affären - det vill säga en tystnad lång nog för att ana bakomliggande motiv när den bröts. Ett par SMS-växlingar senare hade mina misstankar bekräftats. Hon är nyskild och eländig och ville gå på Morrisseykonserten med mig.

Jag är inte sådär jättesugen på det, verkligen. Å andra sidan är jag litet uttråkad. Watch this space.

That's the smell of desire, milady.

40 år idag! Huzzah!

Söndagsutflykt i DINKY-landet

Den här helgen var nog för många den helg på året där de slås av tanken att det är dags att börja jobba med båten. MS var en av dem. Så han bad om skjuts ut till Ekerö för att kunna skaka vattnet av presenningen och kolla att allt såg bra ut. Det var en mycket lämpad dag för en dagsutflykt, så jag tackade naturligtvis ja.

Jag förhåller mig till båtar på samma sätt som jag förhåller mig till barn. Jag älskar att umgås med mina vänners och syskons barn, men det betyder inte för den delen att jag är sugen på att skaffa egna. Jag gillar när mina kompisar skaffar båt, för det betyder att jag kan få ut det göttaste, men slipper allt jävla jobb. Jag kan bara dyka upp, glida runt och sedan åka hem.

Så i med Sun Kil Moon i stereon och upp på Västerbron. Ekerö är en underlig kommun. Man kör i tjugo minuter, och sedan står man där, öga mot öga med en ko. Det som är att komma pang tjoff ut i glesbygden. Så här ser det ut strax bakom Ekerö centrum, till exempel.

Det kändes som vi hamnat i en annat land med annan kultur, andra referensramar och annan rådande social paradigm. Det hela blev för mig en utsvävning i någon form av underlig kranskommunsexotism (i brist på bättre ord). Jag knäppte fascinerat bild på bild av sådant jag aldrig kunnat föreställa mig existerade praktiskt taget runt knuten. Trots att jag sett allt sådant här tidigare, beslöjades detta faktum av min förmodligen alldeles för dominerande innerstadsinskränkthet.

Fem minuter utanför centrum kommer man till en skidbacke. Stängd, men till synes med bra före.

Tvärs över gatan uppfördes ett nytt scouthus.

Vi åkte till en marina som låg ytterligare fem minuters bilfärd från Ekerö centrum. Där gick vi så långt ut vi kunde på en brygga och betraktade Norsborg på andra sidan vattnet innan vi fikade på Restaurang Jungfrusund.

Det fanns en mycket imponerande brunch. Jag är ingen brunchmänniska - att gå tvärs över gatan till Clarion för att äta bacon och ägg för 240 spänn känns inte så lockande, men just i den här fridfulla maritima miljön ångrade jag verkligen att jag redan tryckt i mig så mycket till frukost. Kaffe och bakverk för mig och MS gick loss på ynka 70 pickor.

Det var här som det i ett kort ögonblick kändes som om jag och MS hade en slags skön DINKY-tillvaro; bränna ut till båten på helgen, fika på Ekerö, prata om inredning och lyssna på trivsam musik. Kanske kan vara något, vi skulle bli asbra DINKYs - stor disponibel inkomst som sammanlagt blir rent av obscen, media/IT-jobb, småborgerlig och tämligen elitistisk smak, mode- och miljömedvetna... Vi borde köpa en bostadsrätt, läsa Residence, ha parmiddagar, och invänta pensionen (som vi sedan till större delen tillbringar utomlands för att besöka biennaler och hantverksfestivaler). Dock är ingen av oss gay, vilket kan komplicera saker vad tiden lider.

Presenningen hade lossnat litet, så MS fick tömma båten på typ 200 liter vatten.

Jag gick runt en sväng i hamnen, kollade på gubbar i blåställ som hamrade och skruvade och hyvlade bort gammal färg, tanter som bredde mackor och svanar som flöt omkring. När jag efter ett par minuter förlorade intresset gick jag ner till båtrampen, där jag ställde mig och glodde. Jag ser litet rädd ut, eftersom jag inte känner mig helt trygg såhär nära större, främmande vattendrag (med tanke på den potentiella förekomsten av sjöodjur).

Det fanns inte så mycket att glo på, så jag glodde på den här kranen. Den såg ut att höra hemma i typ Half-Life 2, så jag ägnade ett ögonblick att fundera ut hur man skulle kunna få kranen att flytta på sig genom att belasta den med skrot med gravitationsvapnet.

... DINKY-livet kanske inte är något för mig, trots allt.

På andra sidan

Funktionshindercommunityt är tämligen litet i Stockholm. När man varit en del av det i mer eller mindre trettio år känner man igen folk på gatan - folk man tränat med, folk som gått i samma skola, eller som man känner från fritidsgården. Därför kollar man gärna en extra gång när man passerar någon i rullstol på gatan. Även om man inte skulle känna personen i fråga utväxlar man ofta en nick eller en blick (ibland inte).

Men som rullstolsburen vill man inte gärna bli beglodd av civilister. Det blir man i alla fall; det liksom kommer med territoriet, men om man kan undgå det så gör man det. Om någon glor för länge glor man tillbaka. Häromdagen låste jag en jävel som käkat blängsylta med glosås med blicken på tunnelbanan. Det är inte artigt att glo för länge. Jag menar, hur jävla freakish är jag liksom? Ta ett foto så varar det längre, ba!

Idag satt jag i bilen, i korsningen Folkungagatan/Götgatan, på väg hem från jobbet, då jag fick syn på en kille i min ålder i rullstol. Han väntade på att få gå över gatan, och hade något bekant över sig. Så jag glodde på honom. Ganska länge. Jag tror vi haft bågskytte tillsammans, eller kanske suttit på samma läktare under någon Bajenmatch. Så ja - jag glodde på honom. Det måste ha sett ut ungefär såhär.

Efter en stund lade han märke till att jag beglodde honom, och han stirrade stint tillbaka på mig. Precis som jag gjort på blängsylteätaren på tunnelbanan. Och jag insåg att han omöjligt kunde veta att jag hade en fullt godtaglig ursäkt parkerad i baksätet. Han trodde jag bara var en av alla andra jävla civilister, en av dem som gillar att beglo freaksen.

Fun fun fun, in the sun sun sun

Red Dwarf är en BBC-serie som sändes i åtta säsonger mellan 1988-1999, och handlar i korta drag om den siste människan i universum och hans försök att ta sig tillbaka till jorden ombord på ett rymdskepp som styrs av en välmenande men inkompetent articifiell intelligens. Som sällskap har han en varelse som härstammar från hans katt och ett hologram av hans döde rumskamrat. De första två säsongerna var främst av budgetskäl nästan helt och hållet karaktärsbaserade (tänk samma dynamik som Two and a Half Men, fast med en kattvarelse istället för en äcklig unge), men från och med tredje säsongen tycks budgeten ha ökats rejält – en ny karaktär, den kanadensiske androiden Kryten, introducerades och gänget stötte på andra planeter, övergivna rymdstationer, havererade rymdskepp och så vidare. Det fick ett något abrupt slut 1999. Det sista avsnittet avslutades med en jobbig cliffhanger, och sedan dess har världen fått leva i ovetskap och oro.

Jag måste ha varit ganska gammal när jag började kolla på Red Dwarf, sådär en sexton sjutton, men jag var exakt i rätt målgrupp – uppvuxen på Liftarens guide till galaxen och Monty Python, rätt nördig och inbiten inomhusaktivitetsentusiast (i brist på ett bättre ord). Jag spelade in alla avsnitt på video och kunde sitta timmar i sträck och titta. Man kan säga att det blev litet av en besatthet. TV-seriens produktionsvärdemässiga brister gick mig förbi, det var sådant man inte brydde sig om. Värmen, humorn, manuset och karaktärerna gick rakt in. Så jag köpte merchandise – kaffekoppar, kalendrar, series companions, affischer... Jag skrev för första och enda gången fanfic. Jag köpte bokversionerna, både i tryck och som ljudbok (upplästa av Chris Barrie, som spelade Rimmer). Jag gick till och med så långt att jag köpte Craig Charles (Lister) diktsamling. Dessutom läste jag Robert Llewellyns (Kryten) romaner, och skrev en uppsats om dem på universitetet – gott och väl sju år efter att jag börjat titta på Red Dwarf. Under uppsatsskrivningen skrev jag ett par brev till Llewellyn och bad honom svara på några enkla frågor, vilket han med uppenbar förtjusning gjorde:

F*****,
Yes, you're correct, these are favourite themes in my work, although I'm not sure exactly why. I think I have always been fascinated by the slow rate of emotional development both of myself and other men I have known. Having now experienced seeing my 4 year old daughter rocket ahead in her understanding of the nuances of social interaction.

Certainly as a young man I felt stranded and helpless in the company of young women my own age, they just seemed to 'know more' about life and love than any men I knew.

So it could be called an obsession, but I try and tell stories in which I suppose these themes run through. For me, the story is paramount, otherwise I guess I could just write theoretical books on sexual politics, which I would be very bad at.

As for work in the pipeline, I have Brother Nature, to be published in September next year. Hopefully it takes a new spin on my obsessions, I am really enjoying writing it at the moment.

good luck!


-- all the best

Robert Llewellyn

Som jag minns det handlade hans böcker om hur unga mäns psykosociala utveckling ofta halkar långt efter unga kvinnors, och de mer eller mindre dråpliga situationer som därur kan uppstå.

Intensiteten i min Red Dwarf-fandom har med åren falnat, men inte helt dött ut. Bara förra året pluggade jag in min VHS-spelare och plöjde igenom alla köpekassetter jag hade (ja, naturligtvis nöjde jag mig inte med att spela in från TV, det blev många resor till Sfi-Fi-bokhandeln, många tunga väskor att bära på väg hem från England om somrarna). Red Dwarf-muggen användes i tolv år innan den föll i golvet och sprack (den slängdes dock inte bort, utan samlar nu damm i ett skåp), och har ersatts av en Pet Shop Boys-mugg.

I nio år övervägde jag möjligheten att köpa Red Dwarf på DVD, något som alltid prioriteras bort. Men förra veckan hände det – alla åtta säsonger i en skön box för 350 spänn på Amazon. Så nu sitter jag här och äter min bacon- och äggmacka med fransk senap och låter det skölja över mig.

Den 10 april sänds den första av tre inspelade Red Dwarf-specials på digitalkanalen Dave. De släpps på DVD den 15 juni. Gissa vem som kommer lägga en pre-order så fort som möjligt.

Var den här sortens besatthet kommer ifrån? I dunno. Det är den jag är.

No longer do the Dance of Joy, Numfar!

Snyft. Jättesnyft.

Angel S02E21 ikväll.

Å andra sidan fick Alyson Hannigan och Alexis Denisof en dotter förra veckan.

Blås locket av det!

Lämnar SL utanför hennes hus efter bion, och slår på radion för att lyssna på nyheterna. Ytterligare en glasbit har hittas i fryst kyckling, rapporterar Ekot, nu i Coops egna märke som produceras i Tyskland. Polisen misstänker att det rör sig om sabotage. Det känns som den där typen av nyhetsrapportering som bara existerar i filmer, sådana där nyheter som påpassligt kablas ut varje gång huvudpersonen slår på TV:n. Någonstans därute kanske det finns ett par svettiga och inrökta privatdeckare som googlar runt och söker i arkiv och tejpar upp tidningsartiklar och foton på väggarna, drar linjer mellan platser på en karta och wallraffar bland djuraktivister. Kanske en medelålders man med skamfilat rykte och en emotionellt söndertrasad ung kvinna med draktatuering och svart, svart lugg.

I'm not going to sleep with her just for the halibut

Jaha, det här blev ju suddigare än man hade kunnat hoppas. För sent nu, det här alternativet är bättre än att plåta det som nu ligger i min mage.

Efter att ha vaknat alldeles försent ligger du i soffan och ser fyra avsnitt av Mad Men. Sedan åker du och tittar på Andreas Gurskys tråkiga semesterbilder på Moderna Museet. När det skymmer åker du hem längs med Skeppsbron och lagar hälleflundra, till bredden full av den besvikelse man bara känner när man sett en intetsägande fotoutställning.

Du behöver, 2 pers:
600-650 gram hällefilé
En rejäl näve räkor

Sås:
75 gram smör
1 dl vitt vin
dill
citron

Garnering:
gräslök
dill

Tillbehör:
Småpotatis
1 knippe sparris

Koka upp potatisen. Jag körde småpotatis, för det känns krogigt. De har ofta en väldigt fin gul färg också. Koka upp vatten till sparris. Skala räkorna.

Bryn smör i en stor stekpanna. Dela filén i två bitar. Den ena biten blir tjockare än den andra, men man får slåss om vem som får vilken. Stek fisken tre minuter på varje sida på medelhög värme. Flingsalta. Vitpeppra.

Skär av roten på sparrisarna. Koka resten i två minuter i stormkokande saltat vatten. Ta sedan av från spisen och häll på kallt vatten. Låt stå i fem minuter.

Smält smör i en liten kastrull. Häll i vin och låt sjuda upp. I med dill och gräslök, kanske en skvätt citron, men var försiktig. Salta och peppra.

Lägg upp. Strö räkorna kring fisken eller lägg i en skön hög, jag bryr mig inte. Höll över såsen. Strö hackad gräslök och dill över. Lägg sparris litet här och var.
Och så potatisen på det! Fyfan vad gott!

Ät det hela framför Mad Men säsong 2, tidrapportera de arbetsdagar du glömt av och invänta måndagen.

Smaklig spis!

It's hard to believe that just a little while ago this was nothing but ingredients

Du behöver
450 gram kycklinglårfilé
100 gram haricots verts (färska)
2 st okra
1 st citrongräs
1 röd chili
1 grön chil
2 tsk röd currypasta
6 st vårlökar
6 st stora skogschampinjoner, alt. 8 shiitakesvampar
2 dl kokosmjölk
färsk koriander efter smak

Till stir fry-såsen
2 msk tamarindpasta
2 tsk palmsocker
3 msk fisksås
1 dl risvinäger
1 tumme galanga (vanlig ingefära går bra)
1 lime (juice)

Okej, det är litet bök, men det är helt sjukt värt det. Så du börjar med alla grönsakerna - skär upp vårlökarna grovt. Skär sedan okran tunt - ju tunnare desto bättre, jag kör ungefär 2 mm. Sedan chilin. Kärna inte ur dem eller så, skiva bara upp eländet. Sedan svampen. Här ska det vara riktigt tunna skivor. Sedan citrongräset. Det är litet knivigt. Jag brukar slanta citrongräset så tunt som möjligt, men försöker få en uppfattning om hur trådig och seg den är. Man gör som man vill, helt enkelt. Dela de gröna bönorna på mitten, rakt av bara.

Sedan såsen.
Koka upp allting, rör ordentligt, svalna, smaka av med vinäger och limejuice. Det ska vara syrligt. Var inte rädd, det ordnar sig. Galangan ska skäras tunt, helst med mandolin eller med potatisskalare. Den ska bara koka upp tillsammans med såsen, och sedan tas bort. Det är litet av ett problem; lös det!

Strimla kycklingen tunt. Stek den sedan i jordnötsolja. Eller raps-. Eller majs-. Men inte oliv-. Okej? Helst jordnöts-. Kycklingen ska inte brynas. Antingen kör du den i en wok eller så kör du den i en rymlig traktöris. Okej? Varmt som fan ska det vara. Min spis går till 6, så jag kör således på fem. Du hajar säkert.

Häll hälften av stir-fry-såsen på kycklingen och låt det koka in. Smaka eventuellt av med mer fisksås, men tänk på att den är väldigt salt. Den är ju trots allt gjord av anchovis. Och så i med litet röd currypasta. Rör om med trägaffel eller tång.

Och så ner med lök, svamp, chili, okra, haricots! Stek upp hela konkarongen. När du tycker det är läge slänger du i resten av stir-fry-såsen. Smakar av. Är det schysst? Klart det är! Dags för kokosmjölken! Kanske en näve koriander, kanske inte.

Låt koka ihop i tio minuter.

Du serverar detta i en skål som din gamla roomie köpt i New Yorks Chinatown och släpat över Atlanten för att senare upptäcka att de går att köpa på den asiatiska importaffären i Söderhallarna, fem minuter från lägenheten. Du lägger perfekt ångkokt ris i botten. Du strör koriander över (klippt grovt med sax, inte hackad). Du äter anrättningen samtidigt som du lyssnar på den skiva du sist hade sex till (i mitt fall Rilo Kileys Under the Blacklight, förmodligen något annat för dig) och dricker en god Pinot Noir och begrundar snövädret.

Latmagning

Fick för mig att laga litet mat. Så jävla ambitiöst, med tanke på hur trött jag är. Så någon form av ostasiatisk kyckling enligt konstens alla regler. Aaaaarrrgh. Vad har jag gett mig in på?!

René Descartes was a drunken fart

"Vanföreställd glädje är ofta mer värd än äkta sorg", är det möjligt att jag tänker när jag kliver ut på Västgötagränd efter att ha handlat mat och vin på Söderhallarna. Jag ska ha fredagstorsdag, för idag är ingen vanlig dag.

När jag var liten fick jag alltid bestämma vad vi skulle äta på just den här dagen (i regel kyckling och ris, än idag min favoriträtt). Jag fick en present; en Star Wars-gubbe, eller ett Tintinalbum. Det var som en extra födelsedag. Idag är min ankomstdag.

En dag om året tillåter jag mig att tänka tanken att jag egentligen skulle ha varit död, vilket är exakt det som driver mig till att kompromisslöst göra det jag vill göra i den utsträckning det nu är möjligt, anledningen till att jag måste - MÅSTE - få utrymme att vara den jag vill vara.

En dag om året där jag tvingar mig själv att inse hur lyckligt lottad jag är att jag kan sitta här med en biff i magen och vin i glaset och Foo Fighters i spellistan och Mad Men-boxen i DVD:n, istället för att ha lagts i en namnlös grav på en överväxt katolsk kyrkogård bakom ett förfallet barnhem.

Mamma SMS:ar och skriver något tårögt och storvulet, det var ju idag för trettiotvå år sedan hon först såg mig. Det var idag hennes liv påtagligt styrdes in på en ny bana. Det var på det här datumet som hon för trettiotvå år sedan blev mamma.

The geek shall inherit, etc.

Låt den rätte komma in släpptes på DVD i USA härförledens. Det dröjde inte länge innan forum på platser såsom avclub.com, aintitcoolnews.com och io9.com kokade över av människor som kraftigt reagerade på att undertexterna på DVD-versionen var mycket sämre än de som använts till bioversionen.

Det tog en dag innan distributören insåg allvaret i situationen och pudlade genast det hela genom att lova att framtida pressningar av filmen skulle innehålla den ursprungliga översättningen.

Det är så fint på något sätt.

Anteckningar från Intresseklubbens månadsmöte

Jag har märkt att folk ofta skriver ”meddelas endast på detta sätt” när de bloggar om något som egentligen inte är av intresse för någon annan än dem själva, ofta något litet anekdotiskt som har inträffat eller kommer att inträffa under dagen, som om de måste be om ursäkt för det. Jag har aldrig brytt mig om att göra det, förrän nu. Här kommer det en hel jävla lista på saker som meddelas endast på detta sätt:
- Jag har beställt alla säsonger av Red Dwarf på DVD idag, eftersom jag bara har dem på VHS.
- Jag har lämnat bilen på service idag och innan dess nästan bajsat på mig på en Shellmack.
- Jag ska äta middag på Nem Nem Quán med MS ikväll.
- Jag har litet ont i magen efter att ha ätit undermålig texmex till lunch.
- Jag har redan deklarerat.
- Jag har svarta Chucks på mig idag, och upptäckte att det egentligen var alldeles för kallt för det.
- Jag tog ut femtusen spänn i morse, ifall att servicen skulle kosta mer än jag räknat med.
- Ikväll ska jag hyra Lakeview Terrace.
- Anna Järvinens och Pete Dohertys nya skivor är riktigt, riktigt bra.

Meddelas endast på detta sätt.

Träningsvärk av kebab

Den där känslan av att ha simtränat i två timmar, av att ha spelat match mot Norrbackas gubblag och satt varenda jävla korg, av att ha jagat runt en bana på något jävla IP i någon förort till Uppsala. Tröttheten. Utmattningen. Mjölksyran. Vad nöjd man var när det var klart. Man satt i bilen på väg hem och stirrade på de brandgula gatljusen och pappa visslade med radion och man luktade klor och Dubbeldusch. Man var fjorton, man skulle ha glosförhör när man kom hem och sedan var det En röst i natten på TV.

Precis den där post-träningskänslan har jag haft varje kväll på senare tid. Speciellt i söndags, fast allt jag gjorde var att gå till kebaben, skivbutiken, videonasaren och sedan hem igen. Gammal. Och En röst i natten går fortfarande på TV.

Det var så enkelt och så rätt

Och man spolade aldrig, aldrig förbi den.

And don't speak too soon for the wheel's still in spin

Ja, då sitter man här igen med en rejäl bourbon i eftermälet av Dylankonserten. Det känns om jag alltid tar mig en redig kopp sprit efter jag varit på Dylankonsert, men det kan lika gärna vara en efterkonstruktion. Jag har varit på mången Dylankonsert i mitt liv, kanske en åtta-nio stycken, men kan inte minnas att jag varit så nöjd förut. Han spelar i en egen division, Dylan; kanske inte nödvändigtvis på det bra sättet. Han får kvällens största jubel när han stapplar ut mot mitten av scenen för att vicka på tårna - ett av de mer extravaganta inslagen i kvällens föreställning.

Jag tittar på min mammas ansikte. Hon verkar försatt i trans, eller kanske är det bara djup koncentration. Ibland för hon sin teaterkikare till ögonen, ibland fipplar hon med telefonen för att filma. Hon försöker mima med till Desolation Row och Like A Rolling Stone, men det är svårt, för Dylans nytolkningar är nyckfulla och oförutsägbara.

Luften fylls då och då av skärande fjortisskrik, folk ropar önskningar, en och annan tändare lyser upp här och var. Desto fler mobilskärmar. Det är en fantastiskt blandad publik. Aldrig förr har så många fjortisskrik ackompanjerat en snart 68-årig mans halvhjärtade munspelande.

Det är nästan omöjligt att på mer än ett intellektuellt plan förstå att Dylans fysiska gestalt en gång varit energisk, livfull, sprallig. I Springsteen, Tom Waits, Lundell, Neil Young kan man fortfarande skönja de unga män de en gång var; Dylan känns mer som en nerbrunnen zeppelinare, bara stålramen är intakt.

Mamma hoppade på Dylan-tåget runt Freewheelin', typ 1963 alltså. Då var hon tolv år. Det betyder att hon i runda slängar lyssnat på Dylan 79% av sitt liv. På vägen hem tar hon ett skutt upp i luften vid tanken på det. Jag gratulerar henne för den hängivenheten och undrar om hon hade kunnat ana att hon fortfarande skulle lyssna på Dylan 46 år senare. Hon säger att hon som tolvåring säkert lovade dyrt och heligt att för all framtid lyssna på Dylan. Hon påpekar också att det är exakt 32 år sedan jag kom till Sverige (den 26 mars 1977, för att vara exakt). Den första låt hon sjöng för mig, när hon hämtade mig på flygplatsen, var enligt hennes egna utsago The Times They Are A-Changin'. Jag är exakt 388 månader gammal. Det är 384 månader sedan jag hörde min första Dylanlåt. Det är nästan exakt 99% av mitt liv. Jag påpekar för mamma att jag rent procentuellt leder över henne. Hon tystnar.

Steelwheels - 1. Mamma - 0.

Det känns som om jag raljerar alldeles för mycket kring Bob Dylan - faktum är att jag har min mammas i det närmaste religiösa hängivenhet att tacka för att jag älskar just den här typen av musik, och att Don't Think Twice It's All Right förmodligen skulle hamna på min toppfemlista över favoritlåtar någonsin. Utan Dylan skulle mitt liv förmodligen ha tett sig på ett helt annat sätt, men det är en tanke för stor och överväldigande för att kunna dryftas.

As you stare into the vacuum of his eyes

Är det två år sedan jag sist satt där och ömsom gäspade, ömsom kisade med ögonen för att se vad gubbjäveln höll på med. Han var tydligen okej igår på Berns. Ikväll blir det Globen. Jag är där. Mamma är där. Så här är det: Mamma var och såg Bob Dylan när han var i Stockholm för första gången, 1966, och har gett sig den på att hon måste se hans sista spelning i Stockholm. Det är bara att låta henne hållas. Jag förstår poängen i hennes besatthet. Det är fascinerande att se.

Goth? Goth-gothi-goth-goth!

Så JR släpper av mig och jag måste ha något att äta. Så jag börjar gå mot Skanstull, men minns att TG och CFR sitter och värmer inför Sisters of Mercy på Brother Tuck. Mot bättre vetande går jag dit. CFR har ett par knappar innanför västen, han har värmt hemma, och berättar att han såg Sisters of Mercy 1982 för första gången. Han är rätt gammal, CFR.

De försöker locka med mig, de jävlarna, men jag säger att jag ska gå hem (finalen av Battlestar Galactica, för i helvete!). Så jag dricker en Staropramen och vinkar hejdå till dem när de hoppar in i en taxi på Götgatan. Jag går till Ica och köper kallskuret och kex och går hem och dricker upp vinet och bloggar, chattar med Julia... Vill gå ut och slåss. Julia har en önskeblogg om en kristen brud jag en gång dejtade. Det lär dyka upp inom snar framtid. It's gonna be a hum-dinger!

And we're shaking hands goodnight, so politely

JR och jag vinkar farväl till hans äldste son som står på uppfarten och uppmanande hytter med fingret i vår riktning. Vi ser hans mun röra sig, men hör honom inte. Det ser ut som om han läxar upp en Volvo C70, vilket som vi alla vet är riktigt otacksamt. Jag rullar ner fönstret.
"Vad säger du, Kniven?"
"Ni måste åka nu!" ropar Kniven.
Treåringens panna är rynkad. JR har just visat mig hur taxametern funkar och hur man måste blåsa i alkolåset innan man kan starta bilen och var stjärtvärmen sitter. Allt är mycket spännande.
"Jaja, vi ska åka!" ropar vi och backar ut. Kniven rusar ut ur ljuskäglorna och försvinner upp mot grinden, där hans mamma står med lillebrollan i famnen.

Tanken var god: Skjuts med Nasse ut från stan på väg hem från brunch, skjuts in till stan med JR när han ska jobba. Men det är inte så enkelt. Tydligen handlar det om odebiterade mil, loggar och annat. Det var aldrig min tanke att utnyttja hans jobb som taxichaffis. Det slog mig aldrig heller att det med taxi egentligen kostar 650 pickor att åka från deras hus till mitt hus på Söder. JR skulle helst vilja skjutsa gratis, men det finns ju faktiskt regler. Vi pratar om fastpris, men det knölar sig med systemet, så det slutar med att vi kör taxametern. Hela poängen är egentligen att jag vill se hur han har det på jobbet, hur det funkar att köra taxi och så vidare. Förut ägde han en kiosk, och då hängde jag där ganska ofta; läste tidningar, köpte cigg och snus billigt, drack kaffe, köpte refreshers och nötcreme. Det är roligt att hänga på sina kompisars arbetsplatser, så länge man inte är i vägen.

Så vi stannar taxametern på 200 pickor, när vi just kommit upp på motorvägen, och jag drabbas av dåligt samvete över att han för köra tom in till stan. Men JR tänker på ett annorlunda sätt. Han släpper av mig utanför mitt hus och säger att han kommer betala tillbaka de tvåhundra kronorna - betalningen var mest för att det skulle se snyggt ut. Jag blir förvånad och säger att det snarare är jag som ska betala honom för att han bjussat på skjuts. Jag ber om ursäkt för att jag inte förstått hur det funkar med att köra taxi. JR ber om ursäkt för att han måste ta betalt. Och sådär tjafsar vi en stund innan det är lika bra att sluta.
"Nu har du något att blogga om när du kommer hem," säger JR och det stämmer ju.
"Jag bjuder på middag nästa gång," svarar jag.
"Nej vi bjuder på middag nästa gång," säger han.
Vi kommer efter en stund fram till att någon bjuder någon annan på middag nästa gång. Någon annan lösning finns ju inte. Jag har en känsla av att det kommer bli ett överdådigt gästabud.

Sleep on and dream of love

Caroline berättar att hon haft en ganska underlig feberdröm om Morrissey, vilket man ju har ibland. Jag drömmer själv om Morrissey ett par gånger i månaden, så jag vet hur det kan vara. Medan Caroline i sin dröm lät sig bli förförd av Morrissey, brukar mina drömmar gå ut på att vi sitter och pratar med varandra eller spelar brädspel. Vi har varit ute och kört bil också, Morrissey har tokkört sin Jaguar genom Los Angeles och bränt rödljus. Vi har gått på gallerier och besökt boxningsklubbar, sett på fotboll hemma hos Boz Boorer och köpt slipsar. I mina drömmar äter Morrissey ibland varmkorv . Jag tror anledningen till det är att han brukar förbjuda varmkorvsförsäljning på sina konserter. Kan också vara så att korven inte bara är en korv i min dröm, men det tror jag inte.

I en dröm låg Morrisseys kille naken i sovrummet medan jag och Morrissey satt i vardagsrummet och kollade på fotboll och drack vin. Mitt i andra halvlek reste sig Moz upp, klappade mig på knäet och sade att det var dags för honom att gå och lägga sig. Det var skjutdörrar in till sovrummet, och i den lilla glipan mellan dörrarna kunde jag se hans kille (jag tror det var Jake, är inte säker) dra undan täcket i den stora sängen. Morrissey sköt igen dörrarna bakom sig med ett ursäktande leende. Jag minns att jag kände mig väldigt övergiven och oälskad. Jag drabbades också av vetskapen attb Morrissey aldrig skulle nöja sig med bara mig. Han skulle vilja ha något fysiskt, vilket jag skulle vara oförmögen till.

Det är fler än jag och Caroline som drömmer om Morrissey. Ryan Adams skrev ”Chin Up, Cheer Up” efter att ha drömt om Morrissey.


LAMF – drömmer du om Morrissey någonting?

From the ice-age to the dole-age

-Hur känns det nu då, grabbar, är ni peppade? frågar chefen där vi sitter i eftermiddagssolen på bussen. Jag och AD:n tittar på varandra. Jodå, tänker jag. Det känns som om vi fått ett samtal från guvernören. Det känns som att ha fått livet tillbaka, löftet om en fortsättning. Om en ljusnande framtid. Som om bilan inte längre hänger över oss.

Det har känts som om parkbänken bara varit en storkund borta. Och jag och AD:n kan fortsätta planera våra sparanden och framtida brunvaruinköp och betala restaurangnotor och köpa sneakers.

-Jorå, det känns väl bra, säger vi och rycker på axlarna.

Och livet finns i oss fortfarande.

Men på fredag klockan tre äter vi tårta för någon vars planer på nya brunvaror får läggas på hyllan ett tag framöver.

I will bring you hope, old friend, and I ask only one thing in return - don't get in my way.

Ja, som sagt, Frankssons debattinlägg var välformulerat och bra, men missade väl målet ganska ordentligt som kommentar till debatten om aktiv dödshjälp vid för tidig födsel. När det gäller handikappolitik är Franksson och jag litet som Xavier och Magneto - medan Franksson tror på att vi alla kan leva tillsammans och lära oss att respektera varandras olikheter, tror jag att den mänskliga rasen har ett behov av att förtrycka andra som inte kan socialiseras bort. Jag står fast vid att det finns en "vi-och-de"-mentalitet, och jag hävdar att det är en grundläggande funktion i det mänskliga psyket, om än väldigt beklaglig. Därmed inte sagt att jag inte tycker att alla ska ha samma möjligheter eller i det offentliga betraktas som likvärdiga. Jag tror bara inte att det möjligt att genomföra. Detta är den största anledningen till att jag vänt handikappolitiken ryggen. Man kan inte jobba för ideal man inte tror på.

Franksson har spritt kunskap och förståelse om funktionshindrade på många arenor och genom många medier, däribland CP-magasinet, för vilket han fick stora journalistpriset 2004, vilket är en enorm bragd och gjorde mig väldigt glad. Franksson är en av de allra viktigaste aktörerna inom handikapprörelsen. Däremot gjorde det mig ledsen när han upprepade gånger lät sig förnedras av Olle Palmlöf. ”Klart man ska få driva med funktionshindrade”, sade Palmlöf och slängde Franksson i en snödriva eller lämnade honom hängande i en klätterställning.

Det viktigaste som Franksson trycker på är avhumaniseringen av funktionshindrade. Det är dock ingenting som riskerar att hända, det är något som pågår och alltid har pågått (och enligt mig, handikappolitikens Magneto, alltid kommer att pågå). Det går inte en dag utan att jag påminns om hur jag betraktas. För att ta ett exempel från gårdagen: Jag åkte till en konsthall efter jobbet för att se en väns utställda verk. I kassan utgick kassören från att jag var pensionär, och han såg ganska förvånad ut när jag propsade på att få betala fullpris.

I en tid där folk inte ens kan få beviljad assistans - förlåt, personlig service - för att äta eller städa bör sådana som jag avstå från det. Det har flera gånger påpekats för mig att jag har rätt till att ha en personlig assistent, men i nuläget skulle det mest kännas som att ha en butler. Jag väntar med den personliga servicen till den dag jag verkligen behöver den – och tro mig, den dagen kommer. Stadsdelsnämnden har även velat bygga om mitt kök och försäkringskassan har velat ge mig alldeles för mycket i handikappersättning, men jag har tackat nej båda gångerna. Det finns andra som behöver det mer än jag.

Det är på den här nivån jag väljer att utföra kampen, eftersom jag känner att jag på det här sättet aktivt kan bidra till att andra får det bättre. Vi behöver naturligtvis sådana som Franksson också, sådana som är karismatiska och vältaliga, och som både är villiga och duktiga på att synas i offentliga sammanhang. Sådana som kan leda. Men under det att jag fortsätter smida mina ränker att ta över det här samhället och förslava er alla kommer jag agera i det tysta och samla mina styrkor.

My invalid friend

Jonas Franksson. Klok man. Skriver på Newsmill om människovärde/funktionshinder. Läs.

Att komma hem ska vara som en hemkomst

Jag kommer hem klockan nio på kvällen med en flaska vin och en biff som pockar på uppmärksamhet. Hissknappen lyser rött i trappen. Trasig. Hittar en granne som konstaterar att hissen står still längst upp. Ringer reparatör. Han kan inte hitta något serviceavtal, men kan göra ett undantag och skicka en tekniker. Jag frågar vad vi pratar om för tidsrymd, reparatören vet inte. Klockan är kvart över nio. Jag är hungrig och trött och kissnödig.

Mamma och pappa sitter och ser på Let's Dance när jag kliver in genom dörren. Katterna ihoprullade på mattan. Jag förklarar hur besviken jag är över att inte kunna ha min fredagshemkomst som vanligt, och de säger att de kan hjälpa till med att försöka göra den här hemkomsten så lik som möjligt. Det går naturligtvis inte. Jag är någon helt annanstans, och det sitter två andra människor och tjafsar om fjärren i ett vardagsrum som defintivt inte är mitt. Det vet jag med säkerhet, för jag skulle aldrig ha så många porslinsprydnader framme. Inte heller har jag någon öppen spis.

Så jag bjuder mamma och pappa på varsitt glas vin, äter min biff och kopplar sedan upp mig i mitt gamla pojkrum. Drar igång litet musik, chattar litet, skriver, dricker upp vinet, ser på Supernatural - allt jag vanligtvis gör på en fredag. Inte riktigt samma sak. Men det är okej.

Jag känner mig litet som John C. Reilly i Stepbrothers. Tänk om det var så här alltid. Sitta i pojkrummet i jobbkläder; uppsnörd slips, saggande pressveck, katthårig skjorta. Mamma och pappa i strid om lokalnyheter, sport, Laila Bagge. Jag känner mig trängd.

När jag vaknar tar det mig åtminstone en halv minut att förstå var jag är och hur jag hamnat där. Det ligger en katt i knävecket. Jag drar upp rullgardinerna och stirrar på äppelträden.

Läsförståelse

I sin recension av Watchmen kallar DN:s Mårten Blomqvist den stora konspirationen i serieversionen av Watchmen för en "pliktskyldig fond". Därför kan man helt avfärda hela recensionen.

That is all.

I'm a golden god!

Peppet blir allt högre. Imorgon kör vi!

Awesome!

Krisen drabbar oss alla, även Lex Luthor. Här tigger han pengar av presidenten för att kunna iscensätta sin plan att... Ja ni vet ju. Han är ju Lex Luthor.

"Lex Luthor Bailout" with Jon Hamm - watch more funny videos

And I know that the tide is turning 'round

Jag kommer inte ihåg vad jag åt till middag i söndags, eller vad jag hyrde för film på No 1 sist, och jag kommer uppenbarligen inte ens ihåg att jag och Caroline läste engelska samtidigt (i mitt huvud blev vi bekanta genom en kompis i gymnasiet), men jag kan exakt komma ihåg vad jag gjorde när jag köpte U2:s Zoo TV Live from Sydney på VHS.

Det är maj 1994, jag bär en stor rutig skjorta och röda rullstolshandskar, och jag kliver ut från polisstationen i Vällingby och stoppar en cigg mellan läpparna. Jag korsar torget, röker klart och går in på Åhléns. Köper videon. Går tillbaka. Går in på mitt rum och lyssnar på Achtung Baby på min plastiga, gula freestyle medan jag skriver ut förhörsprotokoll. Blaserat skriver jag ner detaljer om slag mot huvudet, knivsår i magen, huvud genom rutan och lyssnar på ”Acrobat”. Jag kan knappt bärga mig tills jag får gå hem och kolla på filmen.

Min handledare knackar på och sticker in huvudet.
”Vi planerar en resa till Estland i höst, ska du med?”
”Nej, jag har slutat här då, jag ska plugga.”
”Det gör inget, vi kan säkert fixa så du får åka med.”
”Jag gillar inte att åka färja”, säger jag. ”Jag tror jag hoppar över det.”

Femton år senare lyssnar jag på U2:s No Line on the Horizon medan jag sitter i duschen och ser min handledares ansikte framför mig. Samma bleka, vänliga rökrynkiga ansikte som måste ha varit förvridet i panik och skräck den där natten den 28 september för snart femton år sedan. Jag kliver ur duschen och rakar mig. Möter mitt eget ansikte i spegeln. Försöker föreställa mig min egen panik, min egen skräck i mörka, vattenfyllda korridorer. Den där vissheten att man kommer sluta existera snart.

Mitt ansikte förblir lugnt. Jag belönar det med återfuktning.

Have a meatball, Dizzy.

Mathias Dahlgren unnar jag allt - han kommer bli en legend på samma sätt som Wretman. Hans Bon Lloc-kokbok är en av de bästa kokböcker jag har. White guide har nu prisat hans matsal på Grand Hôtel för bästa totalupplevelse. Men när läser om det hela i På Stan jag kan inte undgå att notera att han är fem kilo och en liten mustasch ifrån att se ut som Oliver Hardy (jag vill dock bedyra att jag hellre äter mat tillagad av en tjock kock än en smal).

För övrigt tycker jag det är coolt att han döpt en restaurang efter sig själv, som vilken affärsrörelse som helst - som IKEA och Gudrun Sjödén. Awesome.

Goin' on a year now I ain't had nothin' twixt my nethers weren't run on batteries!

Jag går upp tidigt för att läsa nyheterna, och upptäcker att Nathan Fillions nya TV-serie Castle drar igång i USA ikväll. Den har fått dålig förhandskritik, men jag kommer åtminstone följa den i de tio avsnitt som spelats in. Bättre dålig Fillion än ingen Fillion alls. Fillions förra serie Drive kraschade ju häromåret, och risken finns ju att Castle leder till att jag blir ytterligare ett steg närmare att vara Fillion-apologist snarare än ett Fillion-fan. Det rapporteras också att Morena Baccarin, som spelade med Fillion i Firefly och Serenity, har axlat Jane Badlers mantel och ska spela ledarödlan i nyinspelningen av V. Jojo.

I fredags damp mitt nya exemplar av Firefly ner i brevlådan - var tvungen att beställa ett nytt eftersom min Region 1-kopia vägrade fungera. Imorse slog jag över från avsnittet "Our Mrs Reynolds" till VH1, och där de av någon anledning spelar Marillions "Kayleigh". Det är ett klart och tydligt Firefly-tema på min dag. Jag tänker; "någon jävel måste ha gjort ett bildspel av Fireflys Kaylee till tonerna av den här låten och lagt upp på Youtube". Och mycket riktigt.



Av detta lär jag mig två saker:
1) Oavsett hur nördig man tror man är finns det alltid någon annan som är nördigare.
2) Om jag varit femton 1984 skulle jag ha älskat Marillion.

Som en ninja

Filmen är Along Came Polly. Ben Stiller står med svettig överläpp på en vernissage och försöker bete sig naturligt när Philip Seymour Hoffman släntrar fram till honom med rödbrusigt ansikte och väser: ”I gotta go, man. I think I sharted”. Ben Stiller tittar förvånat på Philip Seymour Hoffman och ber om en förklaring. En ”shart”, förklarar Hoffman, inträffar när man tror att man bara ska fisa, men när litet bajs kommer ut i alla fall.

Det kanske har hänt oss alla. Kanske inte.

Jag befinner mig på bilbesiktningsstationen i Sätra. Klockan är tjugo över tio på lördag morgon. Jag har gått upp klockan sju på morgonen, druckit kaffe, ätit surdegsknäckemackor med ägg och kaviar och känner mig ganska pigg och kry, förutom att jag är rädd för att jag min bil ska bli kuggad, och jag ska få fortsatt körförbud. På grund av kvällens tilldragelser är det Metallicadag på Bandit eller den andra rockstationen, och de spelar något från Master of puppets och jag lyfter på ena skinkan i väntan på att köra fram till porten och jag släpper mig.

För i helvete – jag har betalat 200 lax för min bil, så det är klart som fan att jag ska få sitta och släppa mig bäst jag vill i den. Som Bobby Brown skulle säga – it’s my prerogative.

Men jag vet inte riktigt vad som händer. Kom det ut något? Det känns annorlunda, på något sätt. Jag blir kallad till Port 2, och jag kör långsamt bort mot mitt öde. Herregud, jag har skitit på mig! Jag blir plötsligt säker på det.

Jag kliver ur bilen och tar fram varningstriangeln och räcker över trehundra spänn till den söta kvinnan som ska besiktiga min bil, och jag är övertygad om att hon kan se att jag skitit på mig. Jag frågar henne om det finns någon handikapptoalett. Det gör det inte. Jag går och sätter mig längst in i ett hörn och ber till Gud om att min bil inte luktar för mycket äggmök.

”Tyvärr alltså, allting var i toppskick – bromsarna funkade, alla bälten fanns på plats, däckmönstret var perfekt, men jag måste nog underkänna dig för att det luktade äggmök i bilen. Du ska få en ny tid; hur ser tisdag i nästa vecka ut för dig?”

Jag sitter där i mitt hörn och tror att jag luktar bajs, och det dyker upp en trevlig barnfamilj som vill sätta sig nära, och jag grips av panik och börjar vanka av och an i lokalen. ”Jag har bajsat ner mig, kom inte i närheten!” tänker jag.

Besiktningspersonen kommer bort till mig efter tio minuter och säger;
”Din bil är klar nu, kom med mig.”

Det känns som Gröna Milen, trots att jag egentligen bara korsar en besiktningshall, bort till en skrivare, där besiktningspersonen ger mig ett papper.

”Det var inga problem”, säger hon. ”Jag lämnade bilen med motorn igång därute, det verkar som om ditt batteri är svagt, så du kanske borde köra ett par mil innan du stänger av motorn”.
”Tack vad bra, man blir alltid litet nervös när man inte besiktigat på ett par år”, babblar jag. ”Äggmöken”, tänker jag. ”Hon måste ha lagt märke till äggmöken!”
Jag är säker på att jag försöker skoja till det litet, men jag minns inte, tar emot pappret, kastar ett getöga på det, skakar hand och tar mig ut genom dörren. Jag går ut till bilen och märker att fönstret på förarsidan är nervevat till hälften.

Jag bestämmer mig för att åka till landet, men innan dess måste jag bara åka hem och kolla en grej. Hela vägen hem tänker jag på Philip Seymour Hoffmans rödbrusiga ansikte. ”I think I sharted”.

Win-win

- Om bilen går igenom besiktningen får jag äta hummer till middag
- Om bilen inte går igenom besiktningen får jag äta hummer till middag.

A Farewell to (Kara's) Arms

Fan vad jag kommer sakna henne. Efter ikväll är det bara tretimmarsfinalen kvar.

Mitt såkallade liv

Min dag är inte särskilt intressant, men jag har mot bättre vetande bestämt mig för att göra en EFIT - ett foto i timmen - och försöka skriva något putslustigt om det hela.

08.20. På väg till jobbet upptäcker jag att någon klottrat detta i porten. Det är litet roligt, eftersom det inte känns stortyskt att klottra i portuppgången. Det hela är en paradox.


09.20-15.20 Jag förskonar er från en bild i timmen från min arbetsdag. Den ser exakt ut såhär, även på lunchen.


16.20. Jag går ut till receptionen för att koppla upp mig mot en kunds nätverk. När jag står bakom disken kommer en kund in för möte. Han tror jag är receptionist, och det slutar med att jag tar hand om hans ytterkläder och hämtar en läsk till honom.


17.20. Hisschaktet på väg ner till perrongen. Precis vid dörrarna har en kvinna parkerat sitt bagage medan hon står en bit bort och SMS:ar. Det blir handgemäng.


18.20. Pappa har köpt chips och läsk till mig och syrran som vi trycker i oss i väntan på middagen. Det känns litet som fredagsmys 1988. Lilla E får inga chips. Istället rostar vi en brödskiva som vi bryter små smulor av och lägger framför henne. Lilla E plockar i sig en smula i taget och skrattar ystert varje gång.


19.20. Pappa är ur bild, men sjunger Imse Vimse Spindel.


20.20. Den sedvanliga ytterkläderschocken sätter in när Lilla E tråcklas ner i en overall. Kort innnan bilden togs har syrran tryckt ner en mössa över ögonen på Lilla E. Det uppskattades föga.


21.20. Jag kommer hem och ser på Lie To Me för Tim Roths skull. Den är inget vidare, men på det här viset har jag något att prata med min kollega MF vid lunchen.


22.20. Jag sätter ihop några förvaringslådor som legat och skräpat sedan senaste IKEA-besöket, och fyller sedan på pepparkvarn, saltströare och saltkopp. Stortysk ordning, indeed.


23.30. Jag lägger mig och läser klart Steve Martins Born Standing Up och några avsnitt ur David Sedaris Dress Your Family in Courderoy and Denim medan jag lyssnar på Neko Case nya skiva. Sedan somnar jag ganska snabbt.

So the life I have made may seem strange to you

Varje gång jag introducerats i en ny grupp – en ny skola, ett nytt jobb – har jag alltid tänkt att jag ska profilera om mig och kanske tona ner mitt nörderi, så att jag åter igen inte främst bedöms efter min mediekonsumtion. Det dröjer dock aldrig länge innan jag förstår att det faktiskt är min mediekonsumtion som avgör vem eller vilka människor jag väljer att liera mig med och vilka jag väljer att ta avstånd ifrån, och därför hamnar jag snabbt på exakt samma position, i exakt samma roll som jag alltid gjort. Jag har sedan länge förstått att man som geek alltid ställs mot någon form av förväntningshorisont.

Jag befäste min ställning som geek vid väldigt tidig ålder, långt innan begreppet hade fått fäste i Sverige. I grundskolan var jag killen som visste allt om serier och fick rita bilder av Spindelmannen och Hulken till alla, i tonåren var jag killen som dessutom kunde allt om film, musik och böcker, och ständigt fick i uppdrag att göra blandband och skriva noveller till folk – vilket jag alltid gjorde. Jag var vare sig bra på sport eller särskilt snygg, så det var mitt sätt göra mig populär. Att gå upp i den roll man tilldelas av andra är helt naturligt, och ofta fastnar man också i den rollen.

I tjugoårsåldern fick folk dessutom för sig att jag gillade TV-spel. Jag, som knappt rört en handkontroll innan jag köpte mig själv en PlayStation i 20-årspresent, blev överrumplad av detta. Förmodligen var det på grund av att geekbegreppet inkapsar TV-spel också. Det kan också ha att göra med att jag som första åtgärd köpte en Xbox när jag fick min första fasta anställning, för att som jag uttryckte mig då, ”dra en tydlig gräns mellan arbete och fritid”.

Som en del av er vet finns inte den gränsen riktigt längre. Man kanske kunde tänka sig att jag lever livets glada dagar, och det gör jag också, jag har två år förbetalt Xbox LIVE-medlemskap, jag får en hel del spel, och jag kan sitta hela dagarna och tänka på spel på arbetstid utan att någon gnäller. På jobbet presenteras jag ständigt som spelexperten. Jag kan inte längre gå in i en TV-spelsbutik utan att se en produkt, reklamskylt eller ett erbjudande som jag inte varit insyltad i. The thrill is gone, baby. The thrill has gone away.

Därför kommer mitt spelande i cykler – som mest under höstens sena månader, då de allra flesta AAA-spelen släpps. Mellan november och januari spelade jag ut åtta spel, och sedan sista januari har Xboxen mest stått orörd. Det blev helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Nu spelar jag halvhjärtat ett par barnspel och har dragit ner Destroy All Humans! från Xbox LIVE, ett spel som faktiskt väckte en del av den entusiasm som försvunnit under de senaste månaderna, då jag främst grävt ner mig i böcker och film.

Jag har inget emot epitetet geek, jag applicerar det på mig själv, men när det är det enda av mig som stannar kvar hos människor kan jag känna ett styng av ångest, är det här allt jag är? Killen som förvandlat sitt hem till ett Megastore?

Men jag vet bättre. När min syrra ringde igår och frågade om jag skulle följa med till mamma och pappa och käka middag lade jag planen om att dra ner och spela Watchmenspelet på hyllan direkt. Det var inget snack om saken. Jag vet var mina prioriteringar ligger. Jag skiter i om ingen annan gör det.

Password not valid

En av de webbsidor jag driver är en tävlingssite för en av de stora telefontillverkarna, där återförsäljare kan registera sina sålda telefoner och vinna fina priser, såsom resor till Egypten och exklusiva konserter med Jamiroquai. Idag registrerade sig en kille som valt lösenordet "fittjimmy".

Fittjimmy.

Killen hette inte ens Jimmy. Förstår han att det på andra sidan sitter en snubbe och kollar hans uppgifter? Jag har lust att skriva till killen och driva med honom.

"Tjena killen,

Ditt lösenord, "fittjimmy", är snäppet för långt. Kan du byta det till något kortare, till exempel "kukper"?

Vänligen,

Projektledaren"

Veckans bokskörd

Stora bokrean drog igång under fest och gamman, och folk gick man ur huse för att köpa Stora läkarboken, en och annan Clive Cussler-spionare och kokböcker av kockar som skymtat förbi i Gokväll och lagat rödlistad fisk. Jag har stått där också, rödbrusig med flackande blick, och försökt hitta något. Men misslyckats. Jag har istället vänt mig till andra boknasare. Pocket Shop har en bra och demokratisk rea, där rubbet är nedsatt med 25%, och på Papercut har man ingen rea över huvudtaget. Veckans bokskörd således:

David Sedaris - Dress Your Family in Courderoy and Denim
- Barrel Fever
Haruki Murakami - After Dark
Steve Martin - Born Standing Up
Joakim Arhammar (red) - Är det Saltmannen?
Chuck Klosterman - Downtown Owl

Nästa vecka lägger jag fokus på David Foster Wallace.