Om jag hade fått vara kvar där jag kom ifrån skulle jag helst av allt velat sysselsätta mig med wayang kulit. Jag har för mig att jag har det i blodet, men jag kan ha efterkonstruerat det på något sätt. Wayang kulit-föreställningar pågår ofta en hel dag, så det är litet mer som en sport än en föreställning, men coolt är det.
Just nu håller jag på att grotta ner mig i mitt arv. Jag vet mycket litet om den plats jag kommer ifrån, och skulle gärna vilja lära mig mer. Litet obstinat har jag alltid hävdat att jag inte bryr mig om min egen historia, och vad som egentligen rinner i mina ådror.
Man kan säga att det är litet av en övning i att omfamna sådant som jag under en längre tid förnekat. Innan jag tar itu med de riktigt stora grejerna tänkte jag att jag skulle ta itu med det här. Jag tänker börja med att försöka hitta mina halvbröder.
Jag googlade således mannen som hjälpte mina föräldrar att adoptera och hittade både hans hemsida (öppnas i nytt fönster) och en Facebook-fansida. Kanske kan han hjälpa mig på något sätt. Sist jag träffade honom, för nitton år sedan, ställde jag inte särskilt många bra frågor, utan koncentrerade mig istället på att se likgiltig och tuff ut. Notera gärna min sjukt konstiga flat-top (ring i vänsterörat och munktröja under läderjacka - niiiice!). Litet Andy Rourke, sådär. I ALLA FALL, det blev inte så mycket av det där mötet, och i sanningens namn berättade han inte för mig att jag hade halvsyskon förrän typ fyra år senare.
Jag inser förstås det svåra i att försöka hitta två individer i ett land där det bor 230 miljoner människor när allt man har att gå på är ett förnamn. Jag kanske kunde höra av mig till Tilde de Paula, hon kan säkert hjälpa.
Jag vaknar långt från utsövd av att katten H brutit sig in sovrummet, på något sätt. Han sitter på golvet och spinner så högt att vattenskålen vibrerar mot matskålen.
Det tar mig en sekund eller två att komma ihåg vad jag gör där. Jag ska egentligen inte vara där den här helgen, mamma och pappa ligger och sover på övervåningen, katternas väl och ve ligger inte på mitt ansvar.
Klockan är kvart över sex lördag morgon i köket, och jag har sovit i åtta timmar och skulle nog kunna sova åtta timmar till. Jag är här för att jag inte visste vart annars jag kunde ta vägen igår kväll. Jag behövde bli omhändertagen. Vilket bara det är underligt, eftersom det väldigt sällan händer. Det känns som om jag vänt ett blad under natten. Jag häller upp kaffe och stirrar på skogsbacken utanför fönstret.
Klockan är fyra på morgonen. Polarna går hem. Man stänger ner, lyssnar litet på Morrissey, tänker på vad vi gjorde 2004, smuttar på det sista vinet. Och så kastar man en blick mot hörnet, och så ser man detta.
Vi är tre sköna snubbar. Vi lyssnar på Hüsker Dü, The Birthday Party och Rollins Band. Vi löser världsproblem och äter burgare. Kvällens låt blir i alla fall Alexander Marcus "Papaya". Spola fram till 3:20 om ni inte orkar kolla på alltihopa.
För många år sedan kom min kompis FO på den bästa förolämpningen någonsin. En förolämpning det är helt omöjligt att värja sig emot och likaledes omöjligt att inte ta åt sig av. "Alltså," börjar man. "Du är en riktigt skön person, och jag gillar dig som fan. Du är rolig och smart och klär dig snyggt. Men du är litet äcklig".
När FO körde det på mig för första gången gjorde han det med ett helt straight face. Det var som om han verkligen menade det. "Jaha, åmme... Jaha...", sade jag, och sedan sade han att han bara skojade. Jag körde det sedan på NP som också tog illa vid sig till en början. Anledningen att man tog det på allvar, trodde NP, var på grund av förolämpningen både var specifik och generell samtidigt. Litet äcklig. Viktigt med emfasen där. Och så säger man inget mer. Man låter det sjunka in. Man låter det fästa. Viktigast av allt är att verka lika uppriktig med komplimangerna som föregår förolämpningen. Testa på någon ni tycker om! Succé utlovas.
Hela dagen skriver jag om Daredevil (2003), fast i huvudet, eftersom jag kuskar runt, och jag tänker på hur serien länge skildrat katolsk skuld, heroinmissburk, manlig impotens, våld, slum, funktionshinder, och jag tänker på hur filmen inte alls gjorde det. Jag tänker på hur filmen fokuserade på slapstick och lyteskomik. Hur fel Ben Affleck var. Hur fel allting blev. Allting.
Hur det egentligen skulle ha varit - som The Wire regisserad av David Fincher. Och jag tänker därför på Dominic West som Matt Murdock och Wendell Pierce som Foggy Nelson (som i filmen spelas av Jon Favreau). Jag tänker på hur Elektra - en av de svårast störda karaktärerna i seriehistorien - skildras som en bortskämd överklassbrutta av Jennifer Garner. Jag tänker på bristen av mystik. Jag tänker på att de borde satt in Terence Stamp som Stick redan i Daredevil och inte bara i Elektras solofilm. Det skulle ju faktiskt vara mer logiskt.
Och jag märker hur mitt inlägg växer till en uppsats i mitt huvud, och så kan jag inte ha det. Men jag är litet för berusad, så jag skriver det här istället.
Och jag sluter ögonen och kan nästan se det hela framför mig. Hur Hell's Kitchen blir en av huvudpersonerna i filmen. Hur Matt Murdocks privatliv faller samman när han är tvungen att ledsaga Karen ur sitt heroinmissbruk. Hur Foggy känner sig sviken av Matt när han bara faller undan. Jag ser mörkret framför mig.
Men i filmen, som jag såg om igår kväll, kastar Colin Farell gem omkring sig, och Kingpin spelas av Michael Clarke Duncan och på soundtracket spelas numetal. Det är bara elände. Jag skriker åt TV:n och sluter ögonen. Istället för Joe Pantoliano som Ben Urich ser jag Richard Belzer. På så vis blir det snäppet bättre.
Jag tänker på vansinnet i att låta Mark Steven Johnson både skriva manus och regissera. Jag tänker på Ben Afflecks vinröda läderdräkt. "The gimp's asleep", tänker jag. "Well you better wake him up, now, dontcha?" Jag tänker på hur de introducerade boxningen i filmen, och hur de släppte det helt plötsligt. Jag tänker på vilken viktig roll boxning spelar i serien på ett metaforiskt plan.
Jag tänker på hur Ben Affleck av någon anledning tar av sig sina solglasögon när han ska "känna av" Elektras anlete i regnet. Vad är det för dumheter?! Och sedan tänker jag på Matt Damon. Varför blev det inte Matt Damon istället? En tystlåten, stoisk, blind Matt Damon. Matt Damon skulle ha krossat som Matt Murdock. Sjukt lätt. Alltså, de har ju redan Ellen Pompeo som Karen. Jag gillar Ellen Pompeo, inte bara i Grey's Anatomy, men här har hon tre repliker. Om det hade handlat om Matt Murdocks och Karens förhållande... Shit, de visste inte vad de höll på med när de gjorde filmen, så jävla mycket är klart.
Slutligen tänker jag på 20th Century Fox. På Tom Rothmans tankar om att göra om Daredevil. Hur han vill börja på ny kula. På hur han börjat förstå hur superhjätefilmer funkar. På hur bra Dark Knight funkade. Och jag tänker ännu mer på Matt Damon och jag korsar fingrarna. Jag tänker på Paul Attanasio och David Simon. Och så tänker jag på Paul Greengrass. Inte David Fincher. Paul Greengrass, som regisserade de två sista Bournefilmerna - med den äran!
Japp, där har vi det: Regi Paul Greengrass. Manus: Paul Attanasio och David Simon. Matt Damon som Matt Murdock/Daredevil. Richard Belzer som Ben Urich. Ellen Pompeo som Karen Page. Morena Baccarin som Elektra.
Jag var bara en liten pöjk när jag hörde "Johnny Too Bad" för första gången; knappt ens det. Av en vän till familjen fick jag ett 90 minuters BASF-kassettband med blandad Bob Marley på A-sidan och soundtracket till The Harder They Come på B-sidan. Min pappa skrev bara "Jimmy Cliff" på kassetten, men berättade att det bara var han som sjöng på några låtar. Vilka de andra var visste han inte. Det spelar inte så stor roll när man är är tre bast.
Hur som helst, den version som är med på The Harder They Come-soundtracket är The Slickers Hammondtunga rocksteadyversion. Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner på Spotify kan jag även konstatera att det är också den bästa.
Givetsvis finns andra bra versioner, främst Bunny Wailers, som presenterar Johnnys backstory på ett litet mer detaljerat sätt än vad The Slickers gör, och arrangerar låten på ett traditionellt reggae-sätt.
På andra sidan spektrat hittar vi Michael Blakes version, betydligt mer nedtonad och sansad. Inte särskilt bra är den heller.
Naturligtvis kunde inte heller UB40 hålla tassarna borta, och presenterar en typiskt urvattnad uptempoversion som, för att vara frank, tar bort sångens själ och tragik.
Den absolut värsta versionen görs dock av Marley's Ghost, som också gjorde en hiskelig version av förra veckans låt, "Iko Iko".
Har det gjorts en svensk version av den här låten, kanske ni frågar, och det har det faktiskt - Perssons Pack spelade in "Johnny Du Är Rå" 1992, och är riktigt, riktigt jobbig att lyssna på utan skämskudde.
En kollega plockar paprikan ur sin lunchwrap. "Jag drömde om dig i helgen", berättar hon. "Oj! Gjorde jag något dumt?" "Nej, jag drömde att du vann ett pris. Jag tror det var för att du var intelligent. De bara kom in här och gav dig ett pris, och du blev så glad. Vi firade med att gå en promenad. Vi gick över Söder, men där var det bara en massa klippor. Och så plötsligt förvandlades du till en liten brun och svart hund. Hur ska det här gå, tänkte jag, hur ska han kunna gå här på klippporna. Och fast att jag tänkte det så tappade jag bort dig hela tiden. Jag tänkte att jag var tvungen att jag skulle hjälpa dig över klipporna, men så glömde jag bort dig. Fastän jag hittade dig, var du borta igen bara en sekund senare. Du var väldigt liten och strävhårig."
Gud i brallan vad jag hoppas att ICAs nya reklamfilm bara är den första av många med den nye praktikanten. Den började gå rätt nyss, och handlar om att ICA-Stig presenterar en ny praktikant för personalen. Personalen står med gapande munnar när de till sin stora förskräckelse ser att praktikanten har - gasp - Downs syndrom! "Har ni aldrig sett en praktikant förut?" utbrister nykomlingen. En bild på personalen, som står där, helt lamslagna av förvåning. Och så tar filmen slut.
Det känns verkligen inte okej. Verkligen inte. Inte ens om nästa film skulle handla om hur den nye praktikanten jobbar brallan av ICA-Ulf är det okej. Det enda sättet som de kan rädda det här nu är om
1) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten har gnallgula brallor 2) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten är ett gammalt ligg till Ulf 3) praktikanten drar fram en hagelbrakare och skjuter sönder hela butiken och sedan tar över alla ICAs reklamfilmer från och med nu.
De kan däremot inte lösa det här genom att i följande filmer
1) visa vilken duktig arbetare praktikanten är 2) visa hur praktikanten snabbt blir "en i gänget"
Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner av "Iko Iko" på Spotify har jag kommit fram till följande:
1) Den bästa versionen görs naturligtvis av The Belle Stars. The Dixie Cups version är också den mycket bra. "Iko Iko" är en låt som bäst framför av kvinnor. Den svenska versionen med Hoffmaestro är dock rätt kul. 2) Den sämsta versionen görs av Rolf Harris. Då bör man även komma ihåg att Aaron Carter gjort en inspelning.
Men den absoluta bästa versionen finns inte på Spotify. Zap Mama krossar allt motstånd. Nej, den är inte helt renlärig; många "Iko Iko"-experter räknar inte ens hennes version som en cover - den har dessutom undertiteln "Suca Mama". Men kom igen.
Trivia: "Iko Iko" har stark Tom Cruise-koppling - den med Belle Stars med i Rain Man, den med Zap Mama är med i Mission: Impossible II.
Sedan tidernas begynnelse har jag och min far haft en återkommande, ofta hätsk, diskussion om David Lettermans eventuella förtjänster. Medan min pappa hävdat att Letterman är en uppblåst arrogant tölp, har jag enträget tagit honom i försvar. Letterman är absolut en tölp, han är definitivt arrogant och uppblåst, men han är det med glimten i ögat. Pappa kan inte se den glimten.
Under de senaste tretton åren har Lettermans persona underhållit mig praktiskt taget varje kväll, undantaget det senaste året, då hans program visat klockan ett på natten. Från och med i måndags visas det dock i rimlig tid, och på ett sätt kändes det som om mitt liv blev normalt. Men så hände följande:
Igår gick Letterman ut med att han nyligen blivit pressad på pengar av en anställd på CBS. Letterman uppfordrades att betala 2 miljoner smackaroos ifall han inte ville att det skulle bli känt att han satt på delar av sin personal. Så här underligt blev det då:
Så jag funderar på att ringa farsan och säga, "Hörrudu. Du hade rätt. Han är rätt creepy, Letterman."
Men på något sätt är det litet coolt av honom att snacka om det här så öppenhjärtligt som han gör. Även om det mest av allt bara visar på den makt han besitter. Men jag förstår honom. Givetvis vill han vinna sympatier - det är trots allt olagligt att pressa någon på pengar, emedan det inte är olagligt att bedra sin fru med sin personal. Och Letterman har alltid varit den förste att erkänna sina misstag, eller att han är en uppblåst, arrogant tölp.
Pratar med min skensvåger i telefon. Vi har gått ihop och köpt ett lamm tillsammans. Idag ska vi hämta det. Han säger att hämtningen sker klockan tolv på Wenner-Gren Centers parkeringsplatsen (av alla ställen). 1200 pix kostar det. Jag har min del av summan redo i plånboken.
Jag ska alltså möta upp en främmande människa på en parkeringsplats och köpa ett lamm. Det låter helt vansinnigt. Vilken spännande dag det kommer bli!
Det är oundvikligt att du någon gång i ditt liv kommer stöta på en person som hävdar följande: "Jag älskar The Nightmare Before Christmas, men jag hatar verkligen sångerna". Om ni är någorlunda som jag kommer denna åsikt drabba er på samma sätt som när man får höra av en människa man en gång varit förälskad i att hennes far är transvestit - det låter helt osannolikt och löjeväckande. Kanske du till och med brister ut i skratt.
Lyssna inte på den här personen. Det är i största säkerhet en väldigt osäker, inflyttad Grästorpsbo som gått på myten om "det hippa Söder" och tror att han automatiskt är garanterad plats på gästlistan till himmelriket för att han är stammis på Snotty. Den allra största anledningen till att inte lyssna på den här personen är naturligtvis att han eller hon har fel. Man kan omöjligt tycka om The Nightmare Before Christmas utan att tycka om musiken. Det är som att hävda att man skulle älska Kentucky Fried Chicken om det inte vore för det där vita köttet innanför den knapriga paneringen.
Min kära, kära vän Sudden och jag är överens om det mesta, och har så varit under de dryga sex år jag känt henne, speciellt gällande musik. En anledning till att vi blev goda vänner var en stark och på grunda motiv baserad dyrkan av Morrissey. Ibland drar den iväg åt det mer tveksamma hållet, men även det är något vi kan dela och mötas kring. Vi kan sitta och prata om hur bra "Bleeding Love" med Leona Lewis är, eller gråta till Tomas Andersson Wij. Bra så. Men jag glömmer aldrig hur hon förskräckt och litet överraskat slog handen över munnen när hon såg min enorma samling av filmmusik.
De flesta av oss har väl köpt en eller annan soundtrackskiva. Ofta består de av "music from and inspired by" den-och-den filmen. Soundtracken till Reality Bites, Pulp Fiction, Swingers, Bodyguard och Dirty Dancing har alla sålt i miljonupplagor. Det är emellertid inte den typen av filmmusik som Sudden förfasades av, utan snarare uppåt hundra skivor med instrumental musik, det som på engelska kallas score (till skillnad från soundtrack, som är de sånger som spelas i filmen). Jag vill minnas att hon tog fram Crimson Tide-skivan och höjde på ögonbrynen.
Hur det kom det sig att orkestrerad, bombastisk - ofta sentimental - musik utgör ungefär en tiondel av min musiksamling är svårt att svara på, men jag tror det började med Hans Zimmers musik till Rain Man(spotifylänk), och sedan brast det på något sätt. Jag minns att jag efter att ha sett filmen gick hem och tog ut hela partiet "Leaving Wallbrook" på min synth. Den första filmmusikskivan jag köpte var Angelo Badalamentis "Twin Peaks" (spotifylänk, halvkass cover), i ett köpcentrum i Danmark 1991. Därefter fanns inga gränser. Vissa har frågat varför jag har scoret till Lethal Weapon 3 på vinyl, och på det finns ju inget coolt svar. Allt man kan säga är att man gillar't. Och så får man stå för det. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man står där med scoret till Face/Off i näven en solig söndag 1998, och så tvingar man sina kompisar att lyssna på det. Ibland går det hem. Ibland inte. Oftast inte (men just John Powells musik till Face/Off visade sig gå hem hos mina polare).
Jag köpte filmmusik högt (den som hållit allra längst är musiken till Amelie från Montmartre, spotifylänk) och lågt (av någon anledning har jag scoret till den debila Sandra Bullock-komedin While You Were Sleeping, spotifylänk - jag kan fortfarande spela stora stycken från den på piano). Detta pågick så sent som för fem år sedan, där det av någon anledning tog slut. Jag vet inte varför. Kanske var det för att det inte gjordes lika bra filmmusik längre. Kanske var det för att Mega, som hade en separat sektion för filmmusik, lades ner. Jag vet inte ens om filmmusik ges ut på samma sätt som förut. Det senaste scoret jag köpte är det till Lord of the Rings: Return of the King (spotifylänk) av James Newton Howard, som jag fortfarande får rysningar av. Mitt favoritscore för tillfället är "Revolutionary Road" av Thomas Newman (spotifylänk), han som skrev den fantastiska signaturmelodin till Six Feet Under, en låt som går flitig i min iPod.
När jag gjorde research för det här inlägget började jag nästan gråta när jag lyssnade på Hans Zimmers berömda "You're so cool" (spotifylänk) från True Romance, ett stycke musik som även nått berömmelse utanför sin ursprungliga kontext (den har medverkat i flera reklamfilmer och även samplats flitigt).
Filmmusik har som enda egentliga funktion att skapa en stämning i ett mörkt rum. Den vill alltså förmedla en viss känsla i en klart och tydligt utstakad kontext i vilka variablerna redan är satta av andra människor, i konstnärligt syfte. Ofta bjuder den här typen av musik på mycket litet utrymme för tolkning. Ett score berättar för dig vad du ska känna, när du ska känna det, men utan de ackompanjerade bilderna säger den inte till dig varför.
Det är således inte all filmmusik som funkar utan filmen. När jag lyssnar på "The Imperial March" (spotifylänk) från Star Wars känner jag mig bara löjlig, oavsett hur jävla bra just det musikstycket funkade i filmen. Det är svårt att sitta hemma en tisdagkväll och bli inspirerad av den, så vida man inte på riktigt skissar på en plan att ta över galaxen. Musikupplevelsen är i det närmaste obefintlig.
Däremot, om man lyssnar på Danny Elfmans intro från Edward Scissorhands(spotifylänk) känns det som om man verkligen lyssnar på musik.
Vissa skulle hävda att filmmusik är manipulativ och sentimental, och på att den på grund av detta saknar konstnärligt värde. Detta kan enligt mig tillämpas på alla typer av musik. Just nu lyssnar jag på Alan Silvestris Forrest Gump-overtyr (spotifylänk), vilket är ett musikstycke som får mig att känna mig på exakt samma sätt som jag gör när jag lyssnar på Neil Youngs "Thrasher" (spotifylänk), som lätt skulle hamna på min topptiolista över favoritlåtar någonsin (de handlar nästan om exakt samma sak också, om man tänker efter - vidsträckta landskap och känslan av att lämna allt man känner till och en gång älskat bakom sig).
Visst känns det ibland underligt att tänka på att den skiva man lyssnade mest på 1995 förmodligen var James Horners score till Braveheart (spotifylänk), och att Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (spotifylänk) förmodligen kom på tredje eller fjärde plats, men så ser min historia ut.
Och de senaste fem årens bästa filmmusik alla kategorier? Enligt min åsikt, scoret till Brokeback Mountain (spotifylänk).
1. En nära vän berättar att hennes mormor gick bort i cancer för någon månad sedan. Förkrossad av sorg slänger sig hennes morfar nerför en trappa i hopp om att ta livet av sig. Han dör två dagar senare på sjukhus. Begravningen är idag.
2. En annan nära vän berättade tidigare ikväll, över ett par öl, att hennes pappa nyligen kommit ut som transvestit. Pappan, som hon inte haft någon vidare kontakt med de senaste tjugo åren, har tydligen klätt ut sig till biker chick de senaste trettio åren i hemlighet. Hennes mamma har undanhållit detta för "vissa saker behöver inte man veta om sina föräldrar".
3. En nära vän har försökt bli gravid de senaste sju åren, och nu, efter sin tredje insemination, väntar hon tvillingar. Hon är nu panikslagen och ångrar sig.
Min vän MC såg ett avsnitt av Californication som han gärna vill redogöra för. Men jag förstår inte ett dyft av vad han pratar om. Så han ritar det här fina diagrammet. I olika färger!
I måndags kväll ligger jag väldigt lågt, givetvis på soffan. Klockan är halv tio och jag ser på 2 1/2 Men, håret är på ända, jag småslumrar och befinner mig således någonstans mellan dröm och verklighet. Det ringer på dörren - en enda signal. Det varar så kort att det lika gärna kan vara inbillning. Jag sänker ljudet på TV:n och stirrar in i Jon Cryers fiskögon och väntar. Det ringer på dörren igen, den här gången betydligt otåligare.
Jag kliver upp och går ut i hallen. Det ringer igen, väldigt ihållande, och åtföljs av ett bankande. Som om någon sparkar på dörren. Jag står väldigt tyst i hallen och sträcker mig efter mitt korta svärd som står gömt vid skorna.
Jag hör hur någon börjar skrapa runt handtaget, och sedan ser jag hur handtaget sakta trycks ner.
Jag ställer ifrån mig svärdet och går och hämtar en hammare istället, så att jag kan drämma till om någon skulle bryta upp dörren eller sticka in handen genom brevinkastet. Så här efteråt kopplar jag detta till scenen i Pulp Fiction där Butch testar olika tillhyggen innan han går ner i källaren för att rädda Marcellus Wallace.
Det rycker i handtaget.
"Vem är det?" ropar jag med en röst som inte är lika mörk som jag hade hoppats.
"Det är jag", säger någon på andra sidan. Det låter som en påverkad karl. Det sitter ett anslag på anslagstavlan i trappen - missbrukare och uteliggare har på senare tid olovligen befunnit sig i fastigheten, och boende uppfordras vara uppmärksamma på främmande människor och inte släppa in någon obehörig. Just nu känner jag mig jävligt uppmärksam. Och inte fan tänker jag släppa in någon.
"Gå din väg!" ropar jag.
Det blir tyst en stund. Tystnaden bryts av ännu en duns mot dörren, sedan blir det helt tyst. Mitt grepp om hammaren hårdnar. Jag står still i hallen och hör avlägset burkskratt från TV:n. Det är bäst att inte öppna, tänker jag och går tillbaka in i vardagsrummet, där jag sätter mig och väntar. Jag väntar till klockan elva.
Innan jag går och lägger mig placerar jag svärdet i vardagsrummet. Jag lägger hammaren på nattduksbordet. Och så väntar jag litet till.
Trevlig, lågmäld middag med tjejkompisar. Fräsch bruschetta, smörstekt uer med blomkålspuré, kantarellfräs med schalotten, glass med chokladsås. Två trevliga chardonnayer. Queercountry, Regina, Polly, etc.
JL berättar att hon i stort sett kommer att gå hela vägen hem. Hon ska till Kastellholmen, där hon för närvarande är inhyst. Kastellholmen! Denna magiska plats där typ 20 pers bor! Holmen där jag ställde frågan vem som skulle vinna en strid mellan en svan och en räv, som för övrigt var helt avgörande för Alf Svenssons tillträde till EU-parlamentet. Lyx!
Följande kan även göras med gös. Uer (kungsfisk) är en snygg, lätt rosafärgad fisk med mycket fast kött och utmärkt smak. Den är rätt billig, typ 100 spänn kilot. Det blir ju litet dyrare med filépris, men det är helt klart värt att få fisken rensad, fjällad och filéad av fiskhandlaren.
1 blomkålshuvud (c:a 750 gram) 500 gram mandelpotatis 3 vitlöksklyftor 100 gram smör 2 dl grädde juice från en citron
2,5 dl förvällda kantareller 1 glas vitt vin 2 msk smör 1 dl grädde 4-6 små schalottenlökar
Börja med blomkålspurén. Bryt upp blomkålen i mindre bitar och koka i saltat vatten, litet grädde och en smörklick tills mjuk. Släng i tre skalade vitlöksklyftor. Skala mandelpotatisen, koka i saltat vatten tills mjuk, i en separat kastrull. Häll av potatisen och för sedan över blomkålen med en slev. Tillför även c:a 2 dl av vätskan blomkålen kokat i. Mosa grovt med en slev, låt puttra ihop.
Smaka av med salt och peppar, släng i mer smör och häll i litet grädde. Mixa med mixerstav direkt i kastrullen till en slät puré. I med citronjuice. Smaka av. Låt stå på svag värme. Rör om då och då.
Finhacka schalottenlök och stek i bubblande smör på mellanhög värme i en stekpanna. Tillsätt kantareller. Salta, peppra. Slå i ett halvt glas vin och sjud upp. Häll sedan i grädde. Vispa försiktigt. För över i en liten djup kastrull. Slå över resten av vinglaset. Lägg på lock och låt stå på mycket låg värme. Rör om då och då.
Bryn smör i en stekpanna. Stek fisken på skinnsidan i tre minuter, och stek den sedan på andra sidan i högst 20 sekunder. Salta och peppra.
Et voilá! Det här är en helt fantastisk rätt, om jag får säga det själv. Smaklig måltid!
Formidable Beardonaut skriver en jobbigt frestande travelogue just nu. Han är på Nya Zeeland och har nyligen besökt Weta. Weta är för mig, som för så många andra geeks därute, något av en helig plats. Weta är, för att sammanfatta, ett av de främsta effektbolagen i världen - de skapade praktiskt hela klabbet till Sagan om Ringen-trilogin, Hellboy, och så vidare.
För ett par veckor sedan frågade han mig i sin blogg vad jag hade för minnen av Marvel, och specifikt vilken min favorit-Marvelfilm är, apropå Disneys köp av nämnda seriejätte.
Det är en fråga som är fruktansvärt knepig att svara på. Det är svårt att som vuxen hävda att man älskar ett multinationellt företag utan att få det att låta ordentligt corny, men är det något företag jag älskar - något varumärke jag älskar - så är det Marvel.
Jag tänker väldigt mycket på varumärken. Man kan säga att det är litet av mitt jobb. De två kunder jag jobbar mest med är båda världsledande inom sina respektive områden, och de hävdar båda att de är de mest älskade och välkända varumärkena i världen. Välkända - absolut. Men älskade? Nja. Vad innebär det att älska ett varumärke?
Det är stor skillnad på att förknippa ett varumärke med något positivt än att verkligen älska det. Det är också en stor skillnad mellan ett företags varumärke (brand) och de produkter det producerar, ett avgörande faktum som man aldig får glömma. Till exempel - jag kanske tycker om ProVivas mangodryck, eftersom den får min mage att fungera, men jag kan fortfarande vara helt likgiltig inför själva varumärket ProViva. Det säger mig ingenting (mer om varumärke vs. produkt i ett annat inlägg någon annanstans).
Men Marvel. Shit. Det räcker med att jag ser loggan för att det ska pirra i mig. Speciellt om den föregår en långfilm. De där vita, versala bokstäverna mot den röda bakgrunden. Det är magi. Kärlek ska inte kunna förklaras med ord, det är därför det heter kärlek. Det ska inte finnas något rationellt bakom det.
Jag har inte plöjt ner mer stålar i något annat företag, förutom kanske ICA och OKQ8. Detta under drygt 23 års tid.
Idag köpte jag en av de där cheapo dubbeldiskarna de har i mataffärerna, med både Blade II och Blade: Trinity - kanske inte de bästa Marvelfilmerna, men det räckte för en fredagkväll där man vaknar från siestan 19.30. Bara en sådan sak. När jag rensade där hemma igår upptäckte jag massor av små knicknacks och småprylar jag fått av SL; happy meal-leksaker etc., mest Spindelmannengrejer. Jag har kvar dem. Det står Marvel på dem (plus, jag har fått dem av SL).
Just nu har jag en X-Mentröja på mig. Den har varit pyjamas sedan 1999, då jag fick den av en vän. Det står Marvel på tvättlappen.
Beardo, det här för dig: Det kommer en stor grej om Marvel snart. I flera delar. Samt en riktig lista på mina topp 5-Marvelfilmer. Teaser:
"När jag var liten kunde jag aldrig tänka mig att det här, som verkade vara riktat specifikt till mig, detta som jag inte delade med någon annan (enligt min egen uppfattning), skulle bli en multimiljarddollarindustri. Och aldrig skulle jag kunna ha föreställt mig att äntligen - äntligen - få se The Thing på bio."
Jag sitter och skakar av köld iförd läderjacka och vinterskor på jobbet. Av någon anledning har det varit iskallt i min lägenhet hela natten, elementen slås inte på förrän i oktober, typ, och kölden sticker in i märgen. Jobbar till ett och går sedan. Verkar vara rätt lugnt. Jag har 35 timmars övertid att ta ut.
Helghandlar så mycket att jag inte kommer behöva lämna huset på hela helgen om jag inte vill och åker sedan ut till M&P. Att befinna sig där halv tre på en vardag känns som det gjorde när jag skolkade i gymnasiet. Det känns förbjudet att befinna sig i sitt eget hem. Det är en underlig känsla. Jag brukade komma hem runt två eller tre med en flaska Cola light, sätta mig på mitt rum och lyssna på Bon Jovi och skriva på mitt storslagna, smått bibliska, science fiction-epos som det i slutändan inte blev något av (sju år senare kom Kevin Smiths Dogma som i princip handlade om samma sak, och nu kom ju Gamer, som även den lånar rejält av mitt outgivna storverk).
Nu sitter jag och sneglar på mobilen och hoppas att inte jobbet hör av sig. Väntar nästan på att det ska skramla till i låset och att morsan ska dyka upp. "Vad gör du hemma så här tidigt?" "Eh, vi fick ingen vikarie!"
Men det händer inte. För jag är vuxen nu. Jag har inget att frukta. Men jag fryser fortfarande. Jag fryser så fruktansvärt, fruktansvärt mycket.
Jag stod fullt påklädd i hallen och stängde dörren bakom mig. Klockan var tjugo i nio på morgonen, och egentligen ska jag sitta i tunneln på väg ut på Centralbron vid den tiden. Men icke! Hissen i mitt hus funkade inte. Så jag ringde fastighetsskötaren och jag ringde hisskillen. Den skulle lagas innan lunch.
Ringde således till jobbet och släckte ett par bränder. Såg mig sedan om i lägenheten.
Det är väldigt sällan som jag befinner mig i min lägenhet pigg och utvilad. Jag lämnar den oftast innan jag riktigt hinner piggna till; tillpiggnandet sker oftast i bilen i höjd med Strömsborg, och när jag kommer hem är jag helt slutkörd. Jag befann mig alltså helt klarvaken i min egen lägenhet, och let me tell you - det var ingen vacker syn.
Drivor med kläder i sovrummet. Massor av filmer och böcker slumpmässigt utslängda i vardagsrummet. Disk. Papper. Tidningar. Som hemma hos en galen människa. Köket: Som en flock gnuer migrerat igenom det.
Så jag tog tillfället i akt: Jag städade. Det blev drägligt på en timme. En timme. Saker jag skjutit upp att plocka undan i flera veckor stod tillbaka på sin plats inom loppet av sextio minuter. Till och med kylen blev rensad (tre fulla plastpåsar).
Och sedan hörde jag hur det slamrade till i trappen, och så var hissen lagad.
Knappt tjugo minuter innan jag satte mig ner f?r att skriva den h?r kr?nikan sade en ?ldre herre till mig att jag var duktig. Vissa kanske skulle bli glada f?r den h?r typen av ber?m. Att f? en komplimang f?r att man ?ppnar bild?rren ? vem hade kunnat tro det? Naturligtvis f?rstod jag att han tyckte jag var duktig i st?rsta allm?nhet, kanske fr?mst f?r att jag var ute och r?rde mig p? egen hand utan assistent. Jag vet inte. Han stod kvar och tittade p? mig medan jag plockade in rullstolen i bilen. ?Fantastiskt?, uttbrast han. ?Jag ska aldrig mer gn?lla n?r jag har ont n?gonstans?.
?Varf?r ?r jag duktig?" fr?ste jag. "F?r att jag ?r ute f?r mig sj?lv? F?r att jag har k?pt bacon? Tack och farv?l!"
Halv nio ?r jag helt uts?vd f?r f?rsta g?ngen p? vad som k?nns som veckor. Jag h?nger ut genom f?nstret och kniper ihop ?gonen, f?r himlen ?r bl?, och jag ler. Hur kommer det sig att ine fler m?nniskor h?nger ut genom f?nstren p? vackra dagar? Jag f?rst?r mig inte p? folk i l?genhet. Jag har alltid f?nstrena vid?ppna om det ?r fint v?der.
S? jag dricker kaffe framf?r Ching's Chinese Kitchen och dricker kaffe och klipper t?naglarna.
Kl?r mig i manchesterbyxor, stickad tr?ja med lappar p? armb?garna och drar p? mig l?derjackan.
?ker till M&P och sl?pper ut katterna. Lagar en full English breakfast. Kokar kaffe. Sl?r p? Jenny Owen Youngs senaste.
S?tter mig i arbetsrummet och skriker rakt ut. Kr?nikan krystas ut. Klockan ?r ett.
Jag ringer till FO för att fråga när jag ska komma. "Jag plåtar imorgon... Kanske är jag klar så att du kan komma klockan sex. Kom klockan sex!" "Ja, men jag måste hem emellan", säger jag, "lämna bilen och datorn och what-not." "Okej, kom klockan sju." "Vilka blir vi?" "Ja, det blir bara vi." "Bara vi? Du och jag?!" "Nej, bara grabbarna. Inga fruar." "Inga fruar? Varför inte?" "Vi ska ju prata med NN om hans situation, har du inte hört det?" Jag rynkar på ögonbrynen. "... Nej. Vadå, ska vi ha en intervention?" "Ja, det är tänkt så. Har du verkligen inget hört?" FO låter förvånad, som alla andra killar fortfarande ringer varandra lika ofta som förut. "Nej, ingen ringer mig längre", suckar jag. "Men så är det sagt i alla fall." "Det kommer bli konstigt. Vi har ju inte konfronterat någon av oss på säkert tio år". "Nej, men nu är det dags. NNs situation har pågått alldeles för länge nu, så nu måste vi göra något". "Alright, vi får se hur det blir imorgon. Kommer NN överhuvudtaget?" "Ja, det sade han att han skulle när jag pratade med honom." "Spännande. Nu kör vi."
Insisterar på att få ta egen taxi till flygplatsen imorgon. Tanken är att vi ska åka tre pers. Jag är försten. Sedan till Horsntull. Sedan till Kungsholmen. Och sedan till Arlanda. Jag har fått för mig att det är en sjuhelsikes omväg. Jag vill liksom bara ner i Söderledstunneln och böscha på. Men icke. Å andra sidan, klockan fem är det ju ingen trafik. Har en känsla av att jag får vika mig här.
Jag tackar ja till att komma på hans födelsedagsmiddag. "Det ska bli trevligt", säger jag, "jag ser fram emot det". "Vad roligt! Men vi kan väl höras av innan dess?" Jag tänker till ett par sekunder - varför skulle vi göra det? Sedan kommer jag ihåg - det är en konvention, något man måste säga innan man lägger på, särskilt om det är ett par veckor tills man beräknas ses igen. "Ja, det är klart vi kan göra!" säger jag och oroas litet av hur excentrisk jag börjar bli.
Sedan lägger vi på. Jag höjer volymen på TV:n och känner hur mitt leende försvinner. Han låter så ursäktande när jag pratar med honom på telefon, vännen som just bjudit in mig på födelsedagsfest. Han låter som om han tror att jag är arg på honom. Eller snarare som om det finns en elefant i rummet som vi båda inte pratar om. Samma sak när vi ses. Ängsligt hej, sedan en kram, sedan den där sökande blicken.
Har jag anledning till att vara arg på honom? Inte längre. Men jag har haft. Jag tror inte att jag någonsin haft så stor anledning till att vara arg på någon som jag har att vara arg på honom. Men det där ligger bakom mig nu. Eller borde göra det.
Det underliga är - jag var aldrig arg då. Irriterad och störd, absolut, men jag lät honom hållas - han fick väl kuta runt och bete sig sådär om han behövde göra det, herregud; om jag kunde ha gjort det skulle jag väl också knullat runt och krossat hjärtan och supit ner mig och ljugit och bedragit och stulit.
Men det där har vi pratat om nu, han och jag, en kväll medan hans fru såg på melodifestivalen i sovrummet och han och jag satt i köket och drack thé. Det var inte så att han bad om förlåtelse, men vi pratade om hur han hade betett sig. Jag passade på att berätta för honom om det som fick bägaren att rinna över för mig. Dels var det det här med att han låg med mina kompisar, något som man på ett plan helt enkelt måste få göra, men som samtidigt kan utvecklas till en jävla härva om man inte spelar sina kort rätt. En jävla härva (jag har själv förlorat en mycket god vän på grund av liknande beteende från min sida)! Men dels, och kanske främst, var problemet detta: Han blev helt oberäknelig. Han började drivas helt och hållet av sitt libido, vilket resulterade i att det inte gick att få någon riktig kontakt med honom. 2001 var han den bäste vän jag någonsin haft. 2003 kunde jag plötsligt inte längre räkna med honom, inte ens när jag gjort mig riktigt illa och behövde hans hjälp. Kort sagt: Mitt största problem med allt det här var att han hade gett upp vår vänskap för att han skulle få ligga. Att få ligga blev det mest centrala i hans existens under flera år, vilket han såhär i efterhand oförstående ser tillbaka på.
Finns det en väg tillbaka från det här, undrar man ju nu. Sedan flera år tillbaka är min vän stadgad och har nu ett barn på väg, och vi hörs regelbundet och ses väl då och då. Det är alltid han som hör av sig. Och när vi ses eller hörs är det alltjämt den där trevande inledande tystnaden. Är jag arg? Eller har jag förlåtit honom? Ibland vet jag inte ens själv.
Så skönt - en dag där inget händer. Bara vila. Igår var det barnkalas och maskerad och bluttanblattan, kuska runt och köpa presenter och låna hårfönar och fika - gillart som fan, men Christ on a bike vad skönt det är när allt man behöver tänka på är vad och när man ska äta.
Just nu - tjockskurna pommes frites med saffransaioli framför orginalversionen av Return of the Jedi.
Idag kom jag att tänka på att den där brevinkastlappen som säger "Ingen reklam tack, men gärna IKEA-katalogen" skulle kunna användas som metafor för något stort och livsavgörande, men jag kunde inte komma på vad. Ej heller vem det skulle kunna appliceras på. Mig kanske. Oklart.
Tori Amos fyllde 46 häromveckan, vilket jag firade genom att lyssna på henne under det att jag släckte ner efter förra veckans kräftis. Såg att min gamla kanadensiska brevvän Petals var online på Facebook och var tvungen att delge henne detta faktum, eftersom det var på ToriAmos.coms gamla chattrum vi träffades för tolv år sedan.
Hon var redan medveten om detta och satt just då och lyssnade på henne. Så vi simultanlyssnade på "Pretty Good Year" (One... Two... Three... Press Play!)
Och nu sitter jag här på mitt ödsliga kontor (200 kvm att kuta runt själv på, fantastiskt) och blastar "Glory of The 80s" och "Space dog" jag sträcker på mig och ska snart dra hemåt, och Tori har än en gång hållt mig sällskap under en i synnhet deppig och ensam dag. Som så många gånger förr.
Jag och min äldsta kusin viker ner dukar i flyttkartongen och ställer sedan in den i flyttbilen. "Jaha, hit kommer man ju aldrig igen", säger jag. "Känns jävligt konstigt", säger hon. "Sista dagen idag. Sedan aldrig mer".
Vi blir av med ett gammalt landställe idag. Min faster har permanentbott där i mer eller mindre femton år, och det var länge sedan jag ens var där för att hälsa på, men när jag kör iväg runt tolvrycket för att åka in och jobba känns det faktiskt sorgligt. Jag ser på flaggstången, och jag minns hur knoppen brukade plinga till när man prickade den med luftgeväret. Den gistna bryggan ner till viken där vi satt och metade. Köttbullsoset på midsommarafton. Rhododendronen.
Jag tycker inte om tanken på aldrig mer. So it goes.
Är det 2001? Jag vet inte, det känns sannerligen så. Hos mig alltså. Kanske inte i allmänhet, men jag befinner mig för närvarande i en skön kokong som jag vävt av 2001. Jag vaknade inuti den, jag måste ha spunnit den under natten. Kanske kom det långa, skira trådar av 2001 ur mitt anus som jag sedan snurrade in mig i.
2001: Det var då jag hade middagsbjudningar praktiskt taget varje fredag/lördag. Trängde in åtta pers i köket, som också var kontor. Det var rökigt och flottigt, men man var ung, så det gjorde ingenting, och vi lyssnade på Ed Harcourts "Here Be Monsters" ur de burkiga högtalarna, och sedan kom Nick Caves "No More Shall We Part" och vi kedjerökte och drack Gredos och ett par öl, och någon fick kuta ner till tobaken och köpa ett litet paket Marlboro Lights för pengar som man skramlade till.
Det var bjudningar man såg fram emot istället för att stilla frukta, man slängde in en fläskkarré i ugnen och klyftade rotfrukter och FO kanske vispade ihop en sås (matlagningsgrädde, soja, Maizena, vitlök, chili!) och salladen bestod av en kruka trött krispsallad och ett par tomater, och det var okej för vi var ju så unga.
Jag ska ha bjudning ikväll. Förvisso inte i mitt eget hem, men känslan ska bli den samma. Jag ska ladda mina MP3-spelare med 2001. Jag ska fylla mitt hjärta med 2001. Jag ska bära 2001 utanpå kläderna, och när mina gäster frågar vad det är för klibbiga trådar som faller från min rygg, mina axlar, mitt hår, då ska jag säga som det är.
Sitter här och inväntar dagens höjdpunkt - teasern för James Camerons Avatar. Äkta nördpepp... ----- 16:15: Funkar inte. ----- 16.49: Funkar inte på Apple.com/trailers, så det blev traileraddict.com. Franskt! Jo man tackar! Det är tecknat! Ferngully!
Det är med skräckblandad skräck som jag ser inslaget med mig själv på kvällsisens hemsida på söndag förmiddag. Jag är bakfull och oduschad och trött, och när tre kompisar hör av sig och gapar om att jag är tydligen ligger på kvällsisens förstasida är jag så pass avtrubbad att jag inte förmår känna någon pepp alls. Det är ju trots allt inte första gången.
Jag tycker det gick helt okej. Av någon anledning bryter jag lätt på östgötska vid något tillfälle, och använder mig ett av mina mest förekommande verbala ticks - att säga "så att säga" helt i onödan.
Folk hör av sig och undrar varför jag inte berättat att jag ska vara med i tidningen. Allra mest förvånad blir min mamma, som sitter i bilen på väg hem från landet när hon får syn på mig på sid. 28. Det är väl inte så viktigt att berätta att man är med i tidningen, tänker jag. Jag berättar inte ens för henne när mina krönikor publiceras, det kommer hon ju märka i alla fall när tidningen dimper ner i brevlådan. Jag vill inte att det ska bli ett event varje gång jag gör något. Det är som om Julia skulle ringa sin mamma varje gång ett av hennes inslag visas på TV. Och det gör du väl inte, Julia? Det är ju bara ett jobb.
"Använd riksmedia till att tvätta bort offerstämpeln, inte till att göra den tydligare". Det har alltid varit mitt råd till funktionshindrade som ska till att ställa sig i riksmedia och prata om tillgänglighet. Ofta är det någon tjomme som dyker upp i DN och gnäller om att han inte kan komma in på någon uteservering med sin permo, och så gör man en grej av det - man ringer till stadsplaneringen och man tar upp att Stockholms stad kommer missa målet med att bygga bort lättavlägsnade hinder innan 2010, och så vidare.
Därför är jag inte så himla pigg på att ställa upp i sådana här intervjuer själv. Jag vill inte vara snubben som står och gnäller om att jag inte kan äta en mazarin på Gunnarsons uteservering (den ligger en trappa upp) när det finns så många andra aspekter om tillgänglighet som aldrig dryftas i media. Jag skulle till exempel vilja hävda att det är ett större problem att en rullstolsburen morsa inte kan hälsa på sina barn på ridlägret, eller att bostadskön är meningslös för någon i rullstol, eller att det helt enkelt inte är möjligt för rullstolsburna att ta vissa jobb, eftersom det är omöjligt att anpassa kontor eller trapphus. Det känns som om mazarinen kan vänta, liksom.
Därför var det med viss tvekan som jag tackade ja när jag blir tillfrågad att ställa upp på intervju om tillgängligheten i Stockholm. Det dröjde inte länge förrän jag stod där vid en uteservering och deppade för att jag inte kunde komma in på den.
I en ännu outgiven krönika jag skrivit för en av handikapporginisationernas tidningar nämner jag just hur viktigt det är att inte framstå som ett offer. Men så stod jag där utanför Apoteket och gnällde, rakt in i kameran, om att det kändes jobbigt att inte kunna komma in. Floppsvetten lackade. Jag tänkte på hur mina läsare skulle se den där intervjun och sedan läsa min krönika och tänka på hur jävla skenhelig jag var. "Ja, där står den där jävla guidon och skämmer ut sig i riksmedia och gnäller på bankomaterna..."
Så jag vänder mig i kameran och bedyrar att jag tycker att det mesta funkar bra. Att om man inte kommer in i en affär så kan man välja en annan. Det är för tusan Stockholm vi bor i, vill jag ha en mazarin kan jag få en. Jag menar, ge mig en kvart så kan jag sitta på en uteservering med ett berg av mazariner framför mig. Jag tuffar till mig och säger; "Om de inte vill ha mina pengar så är det inte mer med det. Jag kan gå någon annanstans". Avslutningsvis ber jag reportern ställa en fråga som jag kan besvara med: "Jag vill bara känna mig välkommen i min egen stad". Så det gör hon.
Det blir både tryck och webb av det här. Ligger inte ute i skrivande stund, men det handlar alltså om landets största kvällstidning. Kan hända att jag blivit bumpad av Maddes förlovning också.
Kommer inte länka, eftersom det dyker upp i blogglistningen intill artikeln. Som ni vet är den här bloggen både privat och personlig, men det ska inte gå att söka på mitt namn och hamna här - detta för att skydda de oskyldiga och hedra de döda.
Men yeah, det här är alltså varför jag inte tycker om att ställa upp i riksmedia. Det blir aldrig som man tänkt sig. Väntar med spänning på att se resultaten.
"Men efterrätt då?" hör jag er ropa. "Vad tusan blev det för efterrätt? Du lagade väl efterrätt?! Det är ju ändå din gamla bästis och hans hustru och deras ofödda dotter! Visst blev det efterätt?"
Ja, det blev riktig restaurangefterrätt - den finaste fruktkompott och vaniljglass man kan tänka sig. Jag ljög ihop den själv. Improviserade alltså.
Du behöver:
2 äpplen (jag körde Royal Gala) 6 små aprikoser 2 stora plommon 1 stor stjälk rabarber 1 vaniljstång 2,5 dl rörsocker 2,5 dl vatten 2 tjockskurna skivor citron 1 tumme riven ingefära
Koka ihop vatten och socker till en trevlig lag. Dela vaniljstången i tu. Den ena halvan lägger du undan, den andra sprättar du upp. Skrapa upp dess innandöme med en tesked och blanda ner i sockerlagen. Låt sockerlagen puttra på låg värme. Skär upp frukten i centimeterstora tärningar och skölj. Spara ett äpple till senare (glöm inte att ta bort kärnhusen). Ner med resten i lagen. Ner med citronskivorna. Riv ingefäran och släng i. Kasta i den andra halvan av vaniljstången. Rör om då och då, låt frukten och lagen koka ihop på låg värme under lång tid (2 tim). Släng sedan ner det sista äpplet. Plocka samtidigt upp den halva vaniljstången och det som är kvar av citronskivorna. Rör om!
Reducera tills det blir en kompott/syltliknande massa. Smaka av. Dekokten ska vara tjock och litet knäckig, det är smarrigast så. Kompotten bör vara djupt lila från plommonen och ha en komplex sötma/syrlighet av socker och rabarber. Vaniljen måste fortfarande kännas.
Kompotten ska vara varm när den klickas över vaniljglassen.
Samma ord som Rimmer sade innan drivplattan överhettades och dödade alla ombord Red Dwarf. Så jag visste exakt vad jag skulle göra till förätt till kvällens grill - en läskande gazpacho!
Det är lätt! Till sex pers:
6-8 plommontomater 1 röd paprika 1 gurkjävel 1 röd lök 3 dl dagsgammalt bröd, uppblött i en msk vatten och en msk olja 1/2 röd chili 1,5 dl bra olivolja 1,5 dl rödvinsvinäger 2 vitlöksklyftor en gnutta spiskummin salt, peppar
Skala tomaterna (skålla dem i kokande vatten i 30 sek, så går det lätt). Tärna dem. Tärna gurkjäveln, parikan också förresten. Hacka löken. Hacka chilin och vitlök. Tärna bröd, blötlägg i en kvart, och så släng i hela skiten i en bunke. Låt stå en stund, för skojs skull. Krydda! I med oljan! I med vinägern!
Och så kör vi med mixerstaven tills soppan är slät. Kyl ner. Min soppa har hittills stått i kylen 3 timmar, men ju längre desto bättre.
Servera med krutonger och garnera kanske med en kvist koriander. Och begå inte Rimmers misstag. Han klagade på att soppan var kall, och åt den skållhet - något som han ångrade långt efter att döden inträtt.
Ja, den här har cirkulerat ett tag, och ja, det ser för jävligt ut när jag embeddar youtube här, men med tanke på John Hughes plötsliga frånfälle måste jag bara dänga upp den här fantastiska mash-upen mellan Phoenix "Lisztomania" och klipp ur bratpack-filmer... Och Footloose. Av någon anledning (Kevin Bacon räknades aldrig till Brat Pack, han var mer perifer, som Jon Cryer, John Cusack och Ralph Macchio.
Man lyssnar på Cranes. Man dricker en flaska vin. Man har ätit utskuren biff med nudlar. Man planerar grillning med makarna O. Man SMS:ar med M80 (nytt namn för KB - yay!). Man luktar sol/svett och man har sett fyra avsnitt House säsong 4. Man har fått sin statusuppdatering på Facebook grammatiskt rättad av sin gamla engelskalärare. Man kunde ha det värre.
"Men jag älskar ju honom" skriker jag till mig själv när det står klart att jag förmodligen inte kommer se färdigt Big Love-boxen. "Bill Paxton är ju en av de största - han är den ende som spelat karaktärer som dödats av både en Terminator, en (eller flera) Alien och en Predator! Jag måste se klart Big Love!" Men det måste jag inte. Det finns egentligen inget som tvingar mig. Jag trycker ner nörden inom mig. Han försvinner under ytan på ett nästan stillsamt sätt, ungefär som när Gary Dourdan sjunker ner i vattnet i Alien: Resurrection.
Så jag knatar iväg till videonasaren. Boxen är tio dagar sen. Jag behöver i varje fall inte betala någon avgift.
Och dyspepsin kommer som det där järnspettet som T1000 driver genom överkroppen på T800 i slutet av Terminator 2, prick klockan två, och jag är vaken sedan.
Går upp klockan sex och skickar mail och jobbar till tjugo över åtta och går sedan och lägger mig på soffan med min ögonbindel. Där ligger jag fram till klockan sex på kvällen och hinner ser på både det ena och det andra, däribland Alien Apocalypse med Bruce Campbell. Och så är det 1984, och jag kommer ihåg att jag tyckte det var så obehagligt att tjejen ser ut som Robert Sean Leonard när jag såg den som liten. "Det där kunde vara Robert Sean Leonards vagina", kan det hända att jag tänkte. "Om Robert Sean Leonard hade en vagina skulle den se ut så där".
Klockan sex släpar jag mig upp ur soffan, går till Amazon.co.uk och lägger en beställning på House M.D. säsong 4.
Jo, och så var det den om de fem polarna som beslutar sig för att ta sin gamla van och köra till Kalifornien för att bryta sig in på Skywalker Ranch - detta så att de kan se Star Wars Episode I: The Phantom Menace innan alla andra - detta för att en av dem förmodligen kommer dö i cancer innan den hinner gå upp på biograferna.
Filmen heter Fanboys och hade svensk videopreimär i onsdags. Med ovan nämnda premiss och en sådan titel förväntar man sig att få sitt lystmäte av nördiga Star Wars-referenser och roliga cameos - och det får man också. Det här är en film som riktar sig till nördar - herregud, Harry fucking Knowles är en av karaktärerna - men av någon anledning är referenserna verkligen på nybörjarnivå, och de större cameosarna förvirrande (en av dem spelar sig själv, övriga är karaktärer i filmen). I en film som helt bygger på referenser, cameos och gags bygger det på att de funkar.
En kille jag träffade på en fest igår bar den här T-shirten (klicka för större): Han skulle, liksom jag gjorde, på sin höjd dra litet på smilbanden när någon drar ett skämt om soprum med krympande väggar eller kallar någon för nerfherder.
Det här är en film för folk som sett Star Wars ett par tre gånger i mellanstadiet, men ironiskt nog, knappast något för riktiga fanboys (sådana som gråter när *spoiler* Obi-Wan lämnar över Luke till familjen Lars i slutet av Revenge of the Sith). Den är varm och mysig, absolut, och filmskaparnas kärlek till Star Wars är oförställd. Men för någon som har en Star Wars-kokbok är den något av en besvikelse.
Jag stoppar tillbaka mina svarta chucks i skokartongen, för första gången på över en månad. Går ut i köket, öppnar en Anchor Steam och pratar med Henry. I sovrummet står halvt upprivna väskor, i köket står en matkasse. Hemma.
Ska sova i min egen lägenhet för första gången sedan slutet av juni, då jag gjorde ett litet mellanspel mellan mamma och pappa vilade upp sig mellan resorna till våra olika landställen (det var samma dag som Michael Jackson dog).
Men nu. Nu är jag tillbaka här, och där tog sommaren slut. Det blev några grillfester. Vin på altanen. Kattomhändertagning. Sommarlov. Nu blir det tillbaka till verkligheten - TV-spel, Snottyhäng, skivaffärer, Nem Nem Quán, Akademibokhandeln. Längtade faktiskt hem. Det gjorde jag. Man tröttnar till slut på att skrapa rent hjulen från överkörda trädgårdssniglar.
Lunch med tjej i sena tjugoårsåldern. Hon har två högskoleutbildningar och är i vanligtvis hyfsad och väluppfostrad. Men så uppstår den här fadäsen.
NP: Oj! Jaja, något djur äter nog upp dem. SW: Meh! Plocka upp dem efter dig! NP: Nej, låt dem ligga. Kolla, där är ett par som inte nuddat marken!
Hon böjer sig ner, plockar upp dem och stoppar dem i munnen.
SW (chockad): Men vafan! Här, du får hälften av mina pommes frites. NP: Nej nej... SW: Vilken liten gris du är. Jag plockar upp dem. NP: Nej, låt dem ligga! SW: Men varför?! NP: Något djur äter nog upp dem.
Jag plockar upp dem och kastar dem i soptunnan, som står en meter ifrån bänken där vi sitter.
En vindpust tar tag i NPs servetthög och blåser iväg med dem. De fladdrar bort över Norrmalmstorg.
NP: Låt dem ligga. SW: Något djur kommer äta upp dem? NP: Exakt.
Jag springer iväg och jagar efter servetterna och känner mig som Robert Downey, Jr i Wonder Boys.
Caroline lät sig ju avporträtteras i kol för På Stans räkning häromsistens (förevigat här). Gick alldeles nyss förbi ett kluster av gatukonstnärer på plattan, det var köbildning och folk som stod och kollade på och hela den karusellen. Och någon stackars generad finsk tonåring på en obekväm pall.
Det märkliga med hela den här företeelsen är hur konstnärerna marknadsför sig. Alla har de satt upp exempel på stativ för att visa hur duktiga de är, och det är naturligtvis i sin ordning, ingen vill väl köpa grisen i säcken, så att säga, men det är alltid fina kolporträtt på Leonardo Di Caprio runt Titanic-tiden, Elle MacPherson, och Brad Pitt med långt hår, som han senast hade i antingen Interview with the Vampire eller Legends of the Fall. Ska det här betyda att de typ peakade för sjutton år sedan och inte gjort ett enda bra porträtt av någon kändis sedan dess?
För att visa att de minsann kan rita karikatyrer också: Arnold Schwarzenegger och Rowan Atkinson med stora huvuden och små kroppar.
Är en Beyoncé för mycket begärt? Varför inte en samtida Brad Pitt?! Paris Hilton?! Min skensvägerska har gjort ett jättebra porträtt i mitt skissblock, jag kan ge det till dem som exempel.
I väntan på nästa säsong av Mad Men kan man ju roa sig med att Mad Menna sig själv. Drömma sig tillbaka till det tidiga sextiotalets sköna reklamvärd, där det var helt okej att supa på arbetstid och flirta vilt med kolleger och kunder. Okej, allt det där gör vi ju på min byrå också, men röka får man i alla fall inte göra på kontoret.
Jag gillar den här situationen på något sätt. Jag gillar den verkligen, kanske litet för mycket. Tänk om alla tjejer det någonsin gått åt helvete med kom tillbaka och bad om förlåtelse (på gränsen till absolution)! Rena rama julafton! Det har hänt mig tre gånger, varav den här senaste gången har varit den mest tillfredsställande. Jag tror att det var exakt den här känslan av förlösning och katarsis som Rob var ute efter i High Fidelity (ett starkt argument för att det egentligen är hon som är Rob i det här scenariot är att det är hon som sökt upp mig. Jag kanske är Lili Taylors karaktär. Det är egentligen mer troligt, men vi leker med tanken att det är jag som är Rob).
Dock: Eftersom jag byggt upp stora delar av min personlighet och min allmänna inställning till förhållanden och tillit kring det faktum att jag alltid råkar illa ut i sådana här sammanhang undrar jag litet hur det här kommer sluta. Att sitta och lyssna på hur mycket någon ångrar sitt beteende byggde upp mitt självförtroende till enorma proportioner. Man kan i korthet säga att jag mådde helt sjukt bra hela helgen (trots kolossal tröttma och emotionell baksmälla). I framtiden kommer jag inte kunna berätta historien om KB på samma sätt som tidigare. Hon har på något sätt utplånat allt det där. Det löste sig ju till slut. KB förresten - vi ger henne ett annat namn från och med nu, det har hon fanimig förtjänat. Jag ber att få återkomma.
Trots hela det här debaklet kanske jag för min egen skull ska komma ihåg hur det kändes precis efter uppbrottet. Hur det var att ligga på soffan, stirra i taket och kedjeröka och lyssna på "Most of the time" med Bob Dylan: "Most of the time, I can't even be sure if she was ever with me, or if I was ever with her". Just den frasen betydde väldigt mycket för mig då, huruvida det bara var hittepå att vi hade något äkta. Det var en av sakerna som jag kunde lägga bakom mig i fredags - jag misstog mig inte. Vi hade något. Men hon orkade inte med att känna så just då. Det är en okej anledning. Men vi var rörande överens om att vi kunde ha pratat med varandra om det så att det inte slutade som det gjorde - att jag stod mitt i Fältöversten med en systemetpåse och grät på Nyårsafton.
"Who loves the sun? Who cares that it makes the plants grow? Who cares what it does since you broke my heart?"
När jag satt med Nas och åt lunch igår kändes det exakt som det gjorde för sex år sedan, när den stackaren blev utsatt för mitt ältande i åtskilliga månader. Vi gjorde semiotisk analys av SMS som KB skickat. Det ska man egentligen inte göra. Är det något man inte ska ägna sig åt så är det tolkning av vare sig SMS eller facebookstatusuppdateringar, sådant blir genast övertolkning.
Det mest överraskande är dock att jag fortfarande tycker väldigt mycket om KB, och jag tycker om den person hon utvecklats till. Men någon väg tillbaka, det finns det inte.
San Diego Comic-Con pågår ju för brinnande livet just nu. Varje år känner jag en gränslös avund mot de som faktiskt har möjlighet att bevista detta spektakel, detta Mecka för nördar, detta mammons tempel, denna guldkalv. Samlas kring bronsbystar av Gollum, posera brevid Clone Troopers i Lego och klä ut sig till sin favoritkaraktär i Battlestar Galactica. Eller ja, de riktigt nördiga nördarna kan jag leva utan. Den sura doften av fiaskosvett och Cheetos. Det är snarare debatterna och panelerna man vill åt, och de är i regel helt jävla fullknökade, och folk brukar få tälta i dagar utanför för att få plats.
Så därför är det bättre att uppleva det på håll, men ändå få, så att säga, pilla russinen ur kakan. Lostpanelen var det som var av störst intresse för mig år, om man bortser från James Camerons avatarpanel. Ungefär fyrtio minuter av Lostpanelen ligger på Youtube i mycket god kvalitet. Bortklippt är de avsnitt där showrunnerserna (eh) Damon Lindelof och Carlton Cuse visar copyrightat material, men kvar är bland annat frågestunden och gästerna – Josh Holloway! Michael Emerson! Jorge Garcia! Nestor Carbonell! Dominic fucking Monaghan! Och publikens jubel. En efter en stiger de fram till mikrofonen, supernördarna med deras frågor. Comic book guys som jag.
Och jag känner en underlig kärlek till dem alla, en riktig förbrödring. För dem är Lost viktigt. För vissa av dem är det deras livsluft. De avgudar Lindelof och Cuse, de älskar dem för gåtorna, för intrigerna, för förvirringen, samtidigt som de även hatar dem.
En dunderfet man med krusigt brunt hår och enorma lammkotlettpolisonger kliver upp med tårar i ögonen och tackar Jorge Garcia för att han porträtterar en karaktär som de kan identifiera sig med. Det klumpar sig i bröstet på mig.
Skådespelarna lattjar och gnabbas med varandra på scenen, Cuse och Lindelof sitter och myser, betraktar det vansinne de skapat. För fem år sedan satt de där för första gången och visade pilotavsnittet. Nu sitter de och besvarar frågor om vad som kommer bli den sista säsongen. Det stort. Det känns sorgligt. Jag är en av de som väntar. En av de som längtar. Om jag hade varit på plats hade jag varit den som applåderat mest innerligt.
Läste om Garfield minus Garfield för ett tag sedan, men har inte kommit mig för att läsa den förrän idag. Det har fått mig att må sjukt dåligt. Det är fantastiskt bra, men det var länge sedan jag drabbades så hårt av någonting över huvud taget.
Dan Walsh har förvanskat Jim Davis' populära seriestripp och fyllt den med mening genom att belysa Jons livs brist på exakt detta. Genom att ta bort Gustaf.
Men nog om det! Jag ska bjuda KB på middag idag, och frågade henne vad hon ville äta. Kyckling och senap, blev svaret. Jag satte mig ner och ljög ihop det här receptet rakt upp och ner.
Du behöver: 4 majskycklingfiléer 1 msk fransk senap 2 msk grovkorning senap (jag kör på Månkarbo, eftersom den är bäst) 3 msk flytande honung Rosmarin Salt Peppar 1 röd chilifrukt Persilja efter smak (citron)
Smeta ihop senap och honung, salta, peppra och örta (?) glazen. Ner med litet citronsaft om du vill. Varför inte liksom. Hacka i litet röd chili.
Lägg filéerna i en ugnsfast form och pensla över smeten. Låt dra under plastfolie i kylskåp i en halvtimme eller nåt. Sedan i ugnen på 175 grader i typ 30-40 minuter, beroende på filéernas storlek.
Ingen enkätkille, men just den här tilltalade mig. Cupcakes har gjort det. Beardonaut har gjort det (på Facebook). Jag gör det nu, jag har litet tid över.
Rules: using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Try not to repeat a song title.
Pick Your Artist: Tom Waits Are you male or female: Jitterbug boy Describe yourself: Bad Liver and a broken heart How do you feel about yourself: A sight for sore eyes Describe your current boy/girl situation: Better off without a wife Describe where you currently live: In the neighborhood If you could go anywhere you wanted to go: Singapore Your favorite form of transportation: Downtown Train/Ol' 55 (oavgjort) Your best friend is: Big Black Mariah Your favorite color is: Blue Skies Favorite time of day: Closing Time If your life were a TV show, what would it be called: Goin' down slow What is life to you: Drunk on the Moon What is the best advice you have to give: Hang down your head If you could change your name, what would it be: November Thought for the Day: Hope that I don't fall in love with you How I would like to die: In the colosseum My soul’s present condition: Way down in the hole
Det blir frukt och grönt-tema den här veckan, så är det bara. Anledningen till dagens magont förklaras av en snabb wikipediasökning av garden beets:
Additionally, several preliminary studies on both rats and humans have shown that betaine may protect against liver disease, particularly the build up of fatty deposits in the liver caused by alcohol abuse, protein deficiency, or diabetes, among other causes. The nutrient also helps individuals with hypochlorhydria, a condition causing abnormally low levels of stomach acid, by increasing stomach acidity.[2] http://en.wikipedia.org/wiki/Garden_beet, 2009.07.22, 15.10
Är det något jag inte behöver mer av så är det magsyra. Men gott var det.
Pinfärska, nykokta rödbetor åts hemma hos Sudden igår. Med smör och salt. Litet fräst bacon, ugnstekt potatis. Smarrigt.
Döm om min förvåning när jag tog en kisspaus under Morden i Midsomer. Hade helt glömt bort den bisarra sidoeffekten av att äta rödbetor. Blev nästan rädd ett slag.
Man behöver ju förstås inte åka 16 mil för att plocka bär. Det räcker med att gå ut i trädgården. När jag var liten dignade våra hallonbuskar med röda, knottriga bär. Jag har alltid varit litet tveksamt inställd till hallon, mycket på grund av krasandet mellan tänderna inte bara beror på frön. En och annan insekt har säkert strukit med också. I år ser hallonbuskarna rent ut sagt förjävliga ut. Så går det, när buskarnas ägare befinner sig annorstädes till största delen av sommaren.
När jag var liten fanns här också svarta och röda vinbär, rabarber och smultron. Av dessa syns nu inte ett spår. Nästa år får jag styra upp. Det är tydligt, det.
Pappa kommer tillbaka till huset med kassarna fulla av kantareller och blåbär. Eftermiddagssolen ligger dikt an på farstutrappen och jag sitter med benen uppdragna på en bänk och läser Joyce Carol Oates Fallen. Katten E ligger utsträckt på den andra bänken och sover. Det är sörmländsk sommaridyll, så pass djup att den i det närmaste är pervers.
Jag gick vilse i skogen, säger han förvånat, men kolla vad jag hittade!
Pappa går sällan vilse. Jag har aldrig hört på maken. Tydligen hade han bara följt blåbärssnåren djupare in i skogen, och så hade han stött på ett gäng kantareller. I sin iver över detta förlorade han helt besinningen och plockade och plockade och traskade allt djupare in i skogen tills det stod helt klart för honom att han inte längre visste var han var. Efter att han plockat på sig så mycket att han inte kunde bära mer försökte han leta sig tillbaka till vägen. Efter gott och väl tjugo minuter inser han att han gått åt helt fel riktning, så han försöker orientera sig efter solen. Så likt Hiawatha eller Danny i The Shining försöker han gå tillbaka i sina egna spår. Det tar ett tag, men det går.
Jag rensar blåbär och svamp medan pappa startar grillen. Det är åtskilliga liter både bär och svamp. Sedan steker jag kantarellerna i smör. Blåbären sparas till glassen efter maten, men jag slukar en hel del i stora grabbnävar medan jag rensar bort kart och småblad.
På söndagen går vi ut i skogen igen, utrustade med bärplockarutrustning. Det är litet larvig, man gör det lätt för sig. Det är inte direkt som när man var liten. Det finns en bild av mig från när jag är tre år gammal, där min pappa placerat mig mitt i blåbärsriset. Där sitter jag och plockar bär direkt från busken, fler hamnar i munnen än i hinken, men det hör till. Julia skriver om sina blåbärsminnen här. Hon skriver så bra att jag beslutar mig för att skänka henne litet bär när jag kommer tillbaka till staden.
Men nu står vi där med varsin bärplockare, som sagt. Man tar tag i en ruska blåbärsris och kammar sedan av bären med ett par rejäla svep. Först åker både blad och bär ner i en kammare. Välter man på plockaren åker bären ner till nästa kammare, och bladen stannar kvar i den första. Praktiskt. Men litet larvigt. Jag plockar litet manuellt, men det flesta av det försvinner in i munnen.
På vägen tillbaka retar jag pappa om hur han gick vilse, och visar honom på mobilens GPS hur enkelt det är att hitta tillbaka till vägen. Han grymtar. Vi pratar om allemansrätten, och att det kommer bli upplopp om man försöker EU-reglera bort den. Det svenska folket är vant vid att kunna spatsera ut i skogen och ta för sig, och om någon jävel försöker ta ifrån oss det kommer gatsten att kastas. Den saken är säker, säger pappa.
Några timmar senare, när jag är tillbaka i stan, överlämnar jag en snikliten burk till Julia. Hon ska äta dem direkt med sked, säger hon. Det är ett av de bästa sätten, tycker jag. Själv ska jag äta dem med vaniljglass. Funkar mycket bra.
Jag gjorde en snabb prognos för hur jag kommer se ut om jag inte skärper mig. Det här kan mycket väl vara jag om tjugofem år om jag inte tar tag i mig själv: Följ min långsamma förvandling till Proposition Joe - bara här på My Beloved Steelwheels
De flesta av oss vet vad som händer med kroppen när den förblir inaktiv under lång tid. Många av oss vet också vad som händer när man kombinerar denna inaktivitet med stor konsumtion av alkohol och snabba kolhydrater . Man blir tjock och slö. Det blir jobbigt att böja sig ner för att plocka upp saker från golvet. Man upplever det som ansträngande att plocka in disk i maskinen. Ännu jobbigare att plocka ur diskmaskinen och ställa upp saker i skåpen.
Lägg sedan på en funktionsnedsättning på detta. Där är jag idag. Jag är med andra ord kraftigt ur form. Vad som händer när man är ur form är att man dessutom blir deppig. Orkar man ingenting fysiskt så orkar man ingenting psykiskt. Allt blir jobbigt. Det blir ett jävla hål av allting. Häromdagen fick jag förhandla länge och väl med mig själv innan jag bestämde mig för att ta på mig någonting på underkroppen (you’re welcome). Sunket blir som ett naturligt tillstånd. Inte förrän på tisdagen reflekterade jag över att jag druckit tre flaskor vin över helgen. Jag försökte sedan räkna ihop det antal öl jag druckit under semestern, och hur många kilo potatis. Det tog inte lång tid innan jag slutade räkna.
Jag bor för tillfället utanför stan – förvisso bara på andra sidan Årstaviken, men ändå – och kommer varje morgon på en ursäkt för att ta bilen till jobbet istället för att ta tunnelbanan.
• Det ser ut att bli regn • Jag måste handla efter jobbet • Jag måste till videobutiken efter jobbet • Jag måste åka hem och mata Henry • Jag kanske vill hitta på något med en kompis efter jobbet
Egentligen handlar det om att jag har blivit för lat att gå till tunnelbanan. Det tar sju minuter. Inte direkt ett maratonlopp.
Så imorse gick jag till tunnelbanan. Skämdes över att jag blev andfådd när jag väl stod på perrongen. Kände hjärtat slå som Lars Ulrich i bröstet. Fy fan.
...
Okej. Jag erkänner. Det var inte för att göra en fysisk uppryckning som jag tog tunnelbanan imorse. Det var på grund av Stockholmsprogrammet. Det kommer vara helt omöjligt att ta sig fram genom stan runt sjuttontiden, eftersom alla delegater ska skjutsas till stadshuset vid den tiden. Och att sitta i bilkö, ja, det orkar jag helt enkelt inte.
För sådär nio-tio år sedan började det det. Mitt hem fylldes av chilifrukter och lime och ingefära och koriander, jag började yra om att saker och ting var "pukka" och jag bjöd hem folk varje fredag som fick sitta och ooo:a och aaaah:a medan jag hackade och skar och klyftade saker, kutade runt och pressade citron och slängde med luckor och hyvlade lax och syltade och saftade. Det bakades bröd och gjordes couscous-sallader, lammstekar späckades med ansjovis och kapris, kyckling efter kyckling ugnsstektes, paprikor grillades. Det fanns kort sagt ingen hejd på eländet.
Jag har lagat min egen mat sedan jag var femton år gammal. Jag tror det började med min ätstörning. Vissa ungar hängde på stan och brände hudflikar av havande fjortonåringar när de skolkade. Jag gick istället till ICA, handlade, och gick sedan hem och svängde ihop en skön ratatouille. Det är svårt att svara på varför, men matlagning har alltid varit ett av mina största intressen. Förmodligen är det på grund av det är så lätt att gå upp i det, liksom det är lätt att gå upp i allt annat som är ett sätt att uttrycka sig kreativt. Man sätter igång, och så plötsligt har flera timmar förflutit. Igår satt jag på en altan på Värmdö och väntade på att Sudden skulle natta barnen. Jag hittade ett ritblock och en penna, och satte mig och klottrade. Fyrtiofem minuter försvann i ett nafs - precis som tiden kan försvinna när jag skriver, gör bilder på jobbet eller lagar mat. Kanske är det det som är tjusningen. Kanske inte.
När "Naked Chef" började visas på SVT bandade jag varje avsnitt och såg det om och om igen. Litet som jag gjorde med typ Seinfeld. Jamie Oliver lärde utan krusiduller ut hur man kunde laga skön, modern mat i hemmets lugna vrå, vilket jag gick igång på något alldeles oerhört. I avsnitt fem av första säsongen bjuder han sin tjej på ugnsstekt fisk och chokladtårta. Därefter går de ut i Hyde Park och spatserar i duggregnet till tonerna av Airs "All I Need". Länge var det det finaste jag kunde tänka mig. Varje gång jag bjuder en tjej på hemmamiddag är det den sekvensen som rullas upp i mitt inre, som om det vore något slags ideal. Det är det kanske också - jag bjöd en tjej på Jamies chokladtårta en gång (runt 2004) och herrejävlar vad det tog skruv. När jag bodde tillsammans med KB lyssnade vi på "All I Need" jämt och ständigt när vi lagade mat. Ja, se den ungdomen.
Säga vad man vill om Jamie Oliver, men han drev verkligen på mig de där första stapplande åren i eget hushåll. Han bidrog till att jag inte blev en av de där ungkarlarna som slänger in en Billypizza i mikron vid dagens slut, utan att jag istället förstår värdet av en ordentligt lagad måltid. Eller snarare, bekräftade min grundinställning - killar kan och bör bry sig om mat.
Efter att ha läst runt sjuttio sidor i Nina Solomins utmärkta OK, amen släckte jag belyset och begrundade det faktum att detta var den sista afton på flera dagar som jag inte behövde ställa klockan. Jag skulle för sista gången sova tills jag självvaknade och därefter - pigg och nyter - göra vad jag ville med dagen. Med belåtenhet drog jag nattögonbindeln över ögonen och föll snart i sömn. Mina sista tankar ägnades åt drömmerier om bilutflykt, The Wire och kanske trevligt umgänge med vänner. Klockan var strax efter ett.
När jag drog bort bindeln och tittade på klockan var hon till min förfäran fem i tolv. Så länge har jag i nyktert tillstånd inte sovit sedan gymnasiet. Genast förstod jag att det var ögonbindelns fel. Sedan jag skaffade den inför midsommarens övernattning hos Sudden har jag använt den varje natt, och sovit som ett barn. Det ska också medges att jag flesta av dessa kvällar även varit tämligen bedövad av alkohol. Så inte fallet denna natt - sedan onsdagens grillning har jag unnat mig en folkis till maten och en GT innan läggdags, men inte mer. Natten till lördag sov jag till exempel tio timmar, även det väldigt lång tid för att vara jag.
Jag kunde inte lämna sängen förrän halv ett. Mest för att jag låg och grämde mig över att hälften av min sista semesterdag redan förflutit, men också för att jag var helt stel i ryggen.
Medan kaffet puttrade började jag smida mina planer. Halvmulet. Bio, kanske? Utställning? Museum? Jag började ringa runt till de vänner jag bevistar dylika platser med. Ingen svarade. Okej. Häng hos någon? Jag ringde hem till Sudden. Inget svar. Om de var utflugna ville jag inte störa.
Ringde till videonasaren, som berättade att The Wire säsong 5 inte hade kommit in ännu. Där försvann kanske det viktigaste incitamentet att ta på sig byxorna, kan jag säga. Jag försökte komma på fler saker jag kunde hitta på, men det hela spårade ur, och resulterade i att jag överhuvudtaget inte lämnade huset sånär som för att gå ut med soporna. Ja, det var ju Wimbledonfinalen också. Eftersom den var helt sjukt lång var det dags för middag efter det. Och sedan var dagen slut.
Nåja, jag är i alla fall utvilad, och har idag haft så tråkigt att jag ser fram emot att gå tillbaka till jobbet imorgon. Nästan, i alla fall.
1) Att absolut inte göra någonting jag kände det minsta motstånd inför. Om någonting jag planerat eller förbundit mig att göra kändes jobbigt, som att träffa en kompis, gå på en utställning eller tvätta kläder skulle jag helt enkelt skita i att göra det. Det är en inställning som förstås inte fungerar i praktiken - jag har varit tvungen att göra en hel del jobbiga grejer, som att vattna i trädgården, ha mormor under bevakning och åka hem till lägenheten och mata Henry med jämna mellanrum.
2) Träffa min syster och systerdotter så mycket som möjligt. Under sommaren bor de i Norrland och kommer ner några dagar i månaden för att kolla lägenheten, betala räkningar och hälsa på vänner och familj. Att träffa Lilla E blir nästan som en lyx. Den här veckan har jag träffat henne fyra gånger, vilket känns fantastiskt. En femte i eftermiddag!
3) Grilla åtminstone tio gånger Uppfyllt! Känns fantastiskt - fem grillkvällar med vänner, två med familj, fyra solo! Mission accomplished!
4) Se klart The Wire Jag har sett säsong 2-4 nu under semestern, och har således den femte och sista säsongen kvar. Den känns litet som min vita val. Min videonasare har bara två exemplar av den, som båda är otroligt populära. Ett exmeplar skulle ha kommit in igår, och jag tror jag måste ha ringt tio gånger för att fråga om den kommit in ännu. Det hade den inte. Naturligtvis bad jag dem lägga undan den till mig, men ibland funkar det helt enkelt inte. Det andra exemplaret kom in i onsdags, när jag hade gäster, och trots att jag bokat det lyckades det försvinna i alla fall.
Jag har bara den här helgen på mig, sedan sitter jag där i mitt hörnrum och stirrar på Jakobskyrkan och längtar bort. 45 timmar. Kommer jag klara det? Om jag gör det kan jag hävda att semestern varit perfekt. Annars måste semestern betraktas som en misslyckande, och det, mina vänner, är oacceptabelt.
Jag googlade således mannen som hjälpte mina föräldrar att adoptera och hittade både hans hemsida (öppnas i nytt fönster) och en Facebook-fansida. Kanske kan han hjälpa mig på något sätt. Sist jag träffade honom, för nitton år sedan, ställde jag inte särskilt många bra frågor, utan koncentrerade mig istället på att se likgiltig och tuff ut. Notera gärna min sjukt konstiga flat-top (ring i vänsterörat och munktröja under läderjacka - niiiice!). Litet Andy Rourke, sådär. I ALLA FALL, det blev inte så mycket av det där mötet, och i sanningens namn berättade han inte för mig att jag hade halvsyskon förrän typ fyra år senare. 
