Sitter här och tänker på Scott Speedman, som man ju gör ibland, och får en väldig lust att lyssna på de båda signaturmelodierna till Felicity. Det är ju exakt därför som Al Gore uppfann Youtube. Så jag hittar en uppsjö versioner, och upptäcker något väldigt fint.
Otroligt många människor har valt att lägga upp bilder från sina universitetsår och använt signaturmelodierna till Felicity som soundtrack. Den bästa är från en tjej i Florens. Hennes första år skildras i på gränsen till lugubra stillbilder, medan det andra året illustreras av spralliga rörliga bilder.
Vilka är de här människorna? Vad gör de idag? Försöker de fortfarande skapa ett narrativ av sitt liv? Är tjejen och killen fortfarande ihop? Det verkar vara väldigt roligt att gå på universitetet i Florens.
fredag 27 februari 2009
And I'm feeling very sick and ill today, but I'm still fond of you
Över varsin medioker caesarsallad sitter jag och kollegan AKL och begrundar våra liv. Ett par timmar tidigare har hon skrivit på kontraktet för den trea i innerstan som hon just köpt tillsammans med sin kille. De väntar sitt andra barn. Hon är mycket exalterad, och det rättmätligen - lägenheten är situerad på ett av de allra bästa tänkbara lägena, med hela Mälaren precis utanför fönstret och sol precis jämt. AKL:s fågellika anlete skiner ikapp med solen som nästlar sig in genom avgasimmiga fönster. AKL är en skön människa, som dessutom i nuläget är trångbodd, så jag gläds åt henne.
AKL anmärker på att jag inte äter fish & chips, vilket jag brukar göra om fredagar när vi äter lunch tillsammans, och jag berättar för henne om gårdagen.
Dagen efter att jag och Nicki, förlåt - NP, varit på Wasahof är jag förfärligt bakfull. Vi lät det spåra ur litet, om man så säger. Till huvudrätten (jag åt hummer och en näve räkor, NP åt hälleflundra) drack vi en flaska vitt, vilket i realiteten innebär att NP drack ett och ett halvt glas och lurade i mig resten. Medan vi väntade in desserten drack jag en dry martini. Till efterrätten drack jag en smarrig whisky.
Det resulterar i förlängningen i att jag på torsdagen nappar direkt på en burgare med frittar från Texas Burger Co till lunch.
På kvällen går jag hem och lägger mig på soffan och ser på veckans serier. 24, Terminator och Chuck sveper förbi utan att jag egentligen registrerar någonting. Mitt i House pausar jag, tar på mig jackan och stapplar bort till kinesen vid parken.
Att gå till en sunkig kinakrog alldeles allena kräver sin man. Eller så gör det det inte. Alltid samma fem alkisar vid ett bord. Alltid den analfabetiska servitrisen vid kassan. Alltid den gladlynte innehavaren vid bordet brevid, begravd i kvällstidningarna. Man känner sig aldrig så sunkig som man gör när man bakfyllehungrig släntrar ner till kinesen vid parken.
Jag stirrar på den enslige alkisen som sitter vid ett bord och tänker att det där är jag om trettio år. Jag beställer det värsta tänkbara - friterade räkor. Ska jag ha något medan jag väntar? Ja. Jag ska ha en pint. Så jag sörplar på min pint och ögnar igenom en kvällstidning och pratar med innehavaren om den kungliga förlovningen och SAAB-affären. När jag hämtade mat veckan innan pratade vi bara om SAAB-affären. Nästa gång kanske vi pratar om SAAB, förlovningen och IPRED. Om jag hade gått dit idag hade jag velat prata om att ingen blev fälld mordet på Romario. Jag föreställer mig att jag går dit en dag och att samtalsämnena aldrig tar slut; jag kommer bli en del av inredningen precis som alkisarna.
Och maten kommer och jag knallar hem i snövädret och det är alldeles för många räkor, så jag äter inget ris utan sitter och doppar räkorna i sås framför den sista halvtimmen av House och känner mig eländig.
AKL stirrar på mig över salladen och säger att det jag gjort är precis det hon alltid drömmer om. Att bara sitta i soffan bakfull och äta snabbmat för sig själv och få vara ifred.
Men den morgonen har hon skrivit på kontraktet, och i augusti kommer det en ny människa in i hennes liv. Samtidigt kommer jag stå med jackan på vid kassan och sörpla på en pint och prata om SAAB, förlovningen, IPRED, Romario, sport, bolån, MC-gäng, den försvunna sommaren och kanske eventuellt om ett krig.
AKL anmärker på att jag inte äter fish & chips, vilket jag brukar göra om fredagar när vi äter lunch tillsammans, och jag berättar för henne om gårdagen.
Dagen efter att jag och Nicki, förlåt - NP, varit på Wasahof är jag förfärligt bakfull. Vi lät det spåra ur litet, om man så säger. Till huvudrätten (jag åt hummer och en näve räkor, NP åt hälleflundra) drack vi en flaska vitt, vilket i realiteten innebär att NP drack ett och ett halvt glas och lurade i mig resten. Medan vi väntade in desserten drack jag en dry martini. Till efterrätten drack jag en smarrig whisky.
Det resulterar i förlängningen i att jag på torsdagen nappar direkt på en burgare med frittar från Texas Burger Co till lunch.
På kvällen går jag hem och lägger mig på soffan och ser på veckans serier. 24, Terminator och Chuck sveper förbi utan att jag egentligen registrerar någonting. Mitt i House pausar jag, tar på mig jackan och stapplar bort till kinesen vid parken.
Att gå till en sunkig kinakrog alldeles allena kräver sin man. Eller så gör det det inte. Alltid samma fem alkisar vid ett bord. Alltid den analfabetiska servitrisen vid kassan. Alltid den gladlynte innehavaren vid bordet brevid, begravd i kvällstidningarna. Man känner sig aldrig så sunkig som man gör när man bakfyllehungrig släntrar ner till kinesen vid parken.
Jag stirrar på den enslige alkisen som sitter vid ett bord och tänker att det där är jag om trettio år. Jag beställer det värsta tänkbara - friterade räkor. Ska jag ha något medan jag väntar? Ja. Jag ska ha en pint. Så jag sörplar på min pint och ögnar igenom en kvällstidning och pratar med innehavaren om den kungliga förlovningen och SAAB-affären. När jag hämtade mat veckan innan pratade vi bara om SAAB-affären. Nästa gång kanske vi pratar om SAAB, förlovningen och IPRED. Om jag hade gått dit idag hade jag velat prata om att ingen blev fälld mordet på Romario. Jag föreställer mig att jag går dit en dag och att samtalsämnena aldrig tar slut; jag kommer bli en del av inredningen precis som alkisarna.
Och maten kommer och jag knallar hem i snövädret och det är alldeles för många räkor, så jag äter inget ris utan sitter och doppar räkorna i sås framför den sista halvtimmen av House och känner mig eländig.
AKL stirrar på mig över salladen och säger att det jag gjort är precis det hon alltid drömmer om. Att bara sitta i soffan bakfull och äta snabbmat för sig själv och få vara ifred.
Men den morgonen har hon skrivit på kontraktet, och i augusti kommer det en ny människa in i hennes liv. Samtidigt kommer jag stå med jackan på vid kassan och sörpla på en pint och prata om SAAB, förlovningen, IPRED, Romario, sport, bolån, MC-gäng, den försvunna sommaren och kanske eventuellt om ett krig.
onsdag 25 februari 2009
A child in a curious phase
Vad säger man till en kompis som enträget försöker lansera ett nytt tilltalsnamn vid trettio års ålder - speciellt när namnet är Nicki. NP vill alltså från och med nu kallas för Nicki. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon undertecknar till och med e-mail med det. Jag ska säga till henne att jag från och med nu ska tilltalas Nighthawk.
Chapter one again, here I go again
NP ringer när jag ligger med ansiktet neråt i sängen med ett spjut genom magen. Det är inte läge att prata i telefon. Klockan är åtta på morgonen och den enda anledningen till att jag är vaken är att jag måste ringa till administrative chefen och sjukanmäla mig. Det går inte att gå till jobbet med ett spjut genom magen.
Eller, snarare så tror jag det var benfragment. Kvällen innan, efter att varit på IKEA med SL och därefter handlat mat, är klockan halv nio när jag äntligen får sätta mig ner och trycka i mig mat – revbensspjäll är ett dåligt val. Jag är så hungrig att jag tror jag tuggar i mig litet av benen där jag sitter i mörkret och blänger på Zodiac med kommentarsspåret på. Man ska inte äta i mörker. Jag äter även chips och en näve Rollokolor. Fan ta er, IKEA, med era prisvärda möbler och blodsockerhöjande lågprisgodis i anslutning till kassorna!
NP vill fika dagen därpå, och jag tror mig kunna bli frisk till dess. Jag menar, hur lång tid tar det för benfragment att lösas upp/lämna kroppen? Jag ringer mig sjuk och ligger sedan och stirrar upp i taket och föreställer mig hur lång tid det kommer ta innan folk börjar förstå att jag är död. Vilka kommer på begravningen? Kommer LA minnas att de måste spela ”Thrasher” med Neil Young? Och det gör så ont. Jag vet inte om jag somnar eller svimmar av smärtan, men när jag vaknar är klockan fyra på eftermiddagen, och det gör inte ont längre. Jag blir så glad att detta utspelar sig via SMS senare på kvällen:
NP: Ska vi fika efter jobbet imorgon eller?
S: Jag ska köpa nya rullstolshandskar, vi kan ses i PUB-huset kvart över fem
NP: Var vill du fika?
S: Kan vi inte gå och äta middag istället? Fika är så onyttigt. Kanske litet fisk? Jag har ont i magen, så fisk är bra.
NP: JAAAA!!! Middag! Slå på stort?
S: JAA! Wasahof?
NP: Ja! Bokar du imorgon?
S: Jag bokar!
Jag lär mig verkligen ingenting. I ena stunden har man ett spjut genom magen, i den andra sitter man och trånar efter en halv hummer och ett gäng räkor. Åh. Meny 1. Och vin! Massor av vitt, porlande vin!
Eller, snarare så tror jag det var benfragment. Kvällen innan, efter att varit på IKEA med SL och därefter handlat mat, är klockan halv nio när jag äntligen får sätta mig ner och trycka i mig mat – revbensspjäll är ett dåligt val. Jag är så hungrig att jag tror jag tuggar i mig litet av benen där jag sitter i mörkret och blänger på Zodiac med kommentarsspåret på. Man ska inte äta i mörker. Jag äter även chips och en näve Rollokolor. Fan ta er, IKEA, med era prisvärda möbler och blodsockerhöjande lågprisgodis i anslutning till kassorna!
NP vill fika dagen därpå, och jag tror mig kunna bli frisk till dess. Jag menar, hur lång tid tar det för benfragment att lösas upp/lämna kroppen? Jag ringer mig sjuk och ligger sedan och stirrar upp i taket och föreställer mig hur lång tid det kommer ta innan folk börjar förstå att jag är död. Vilka kommer på begravningen? Kommer LA minnas att de måste spela ”Thrasher” med Neil Young? Och det gör så ont. Jag vet inte om jag somnar eller svimmar av smärtan, men när jag vaknar är klockan fyra på eftermiddagen, och det gör inte ont längre. Jag blir så glad att detta utspelar sig via SMS senare på kvällen:
NP: Ska vi fika efter jobbet imorgon eller?
S: Jag ska köpa nya rullstolshandskar, vi kan ses i PUB-huset kvart över fem
NP: Var vill du fika?
S: Kan vi inte gå och äta middag istället? Fika är så onyttigt. Kanske litet fisk? Jag har ont i magen, så fisk är bra.
NP: JAAAA!!! Middag! Slå på stort?
S: JAA! Wasahof?
NP: Ja! Bokar du imorgon?
S: Jag bokar!
Jag lär mig verkligen ingenting. I ena stunden har man ett spjut genom magen, i den andra sitter man och trånar efter en halv hummer och ett gäng räkor. Åh. Meny 1. Och vin! Massor av vitt, porlande vin!
fredag 20 februari 2009
The strange logic in your clumsiest line, it stayed emblazoned on my mind
Vi dyker upp som överenskommet runt fem; jag, syrran och lilla E. Jag är smårufsig med slipsen på svaj; uppjagad efter jobbet, men min syster är pigg och glad, och lilla E är till synes på sitt bästa humör. Vi sitter runt köksbordet och bankar handflatorna mot bordsytan, lilla E, mamma, farsan, syrran och jag, och skrattar tillsammans. Lilla E uppträder som om hon aldrig varit med om något roligare.
Huset är välstädat och iordningsställt. Finporslinet är framdukat i matsalen.
Ett par dagar tidigare har mamma ringt oss och sagt att de får besök av ett par vänner till familjen, och att det skulle vara trevligt om vi kunde komma förbi och visa upp oss. Vi har känt varandra i trettiotvå år, nästan exakt. Det var då vår farsa begav sig ner till det land jag kommer från för att hämta upp mig, och på planet ner fick följe av detta par, som skulle hämta hem sitt andra barn. På barnhemmet möttes de andra - vi kallar dem för enkelhetens skull paret X - av en välmående liten fyramånaders som mötte dem med blicken och uppförde sig som en fyramånaders bebis ska, medan min pappa möttes av en liten grabb som var döende men för liten för att fatta det - godmodig, storvuxen, matglad men smått apatisk och till största delen oresponsiv.
(Att inte förstå allvaret i tillspetsade situationer har alltid varit min svaghet).
Paret X gosade med sin bebis, som klappade dem på kinden och sparkade med benen, medan min farsa (blott tjugosju år fyllda) undrade om det verkligen skulle behöva vara på det här viset - jag var slapp och varm och alldeles för stor, men till synes nöjd och på andra sätt än fysiskt välmående. Farsan blev tillfrågad om han kanske ville ha en bebis som inte var så sjuk som jag, men av någon anledning betackade han sig, och sade att "det här är min unge, klart jag ska ha honom". I sin resedagbok, som jag sedan fick i artonårspresent, skriver farsan att han låg på sitt hotell och avundades paret X som fått en välmående och frisk son, medan han själv fått en son som det då var oklart skulle överleva eller inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur farsan kände sig då.
Så farsan gjorde exakt det som jag skulle ha gjort i hans situation - han gick och handlade skivor. Han köpte piratkopierade versioner av Springsteens "Born to Run" och Rod Stewarts "Atlantic Crossing" som han lyssnade på, på någon jävla epabandspelare, låg på sängen, skrev långa ångestfyllda brev till mamma om hur han oroade sig för mig. "Det är en stor grabb", skriver farsan i sin resedagbok, "nästan dubbelt så stor som de andra barnen på avdelningen. Systrarna säger att hans biologiska mamma var väldigt lång, och att det är därför".
Men när det fastslagits att jag var vid så pass god vigör att jag fick föras ur landet åkte pappa hem med mig. Jag hade fyrtio graders feber, och det var fortfarande inte riktigt klart vad jag hade för diagnos. Någon doktor skrämde upp farsan med att jag kanske hade en hjärnskada, så när diagnos ställdes i Sverige att jag hade polio kom det mer som en lättnad än någonting annat.
Paret X åkte hem till sin landsända med sin son, men under de kommande 32 åren har vi haft fortsatt kontakt med varandra. På somrarna åkte vi och hälsade på dem, på vintrarna kom de upp och hälsade på oss. Under en höst för tolv år sedan bodde dessutom deras son hos oss när han var uppe i Stockholm för att söka lyckan (jag pluggade dock på annan ort). Vi fick därefter oregelbundna rapporter om hur dottern gled in i missbruk och psykisk ohälsa, hur sonens havererade förhållande fick honom att gå under jorden och bryta kontakten med föräldrarna.
Det är i ljuset av allt detta som jag, syrran och lilla E nu befinner oss uppklädda och glada hos mamma och farsan runt klockan fem. Lilla E kryper runt på golvet i vardagsrummet och jollrar åt katterna, som båda satt sig på betryggande avstånd. Bara alfahannen går då och då fram till henne och nosar.
Klockan slår sex, och det är då paret X förväntas infinna sig. Både jag och syrran ville bara komma förbi och säga hej innan vi gick hem, det är inte tänkt att vi ska stanna kvar och äta av den lax som farsan slänger in i ugnen. Så vi sitter där tindrande på rad i vardagsrummet, och paret X lyser med sin frånvaro när klockan är halv sju. Lilla E börjar trött gnugga sig i ögonen. Tiden är knapp. Vi tittar alla på farsan, som skött det administrativa från vår sida och frågar honom om han verkligen har uppfattat datumet rätt. Kanske var det nästa onsdag som avsågs?
Farsan, som uppvisat rätt många ålderstecken på senare tid (han glömde kaffekokaren på när han lånade syrrans hus i Norrland för att åka skidor, vilket upptäcktes fem dagar senare), kastar in ytterligare en näve cashewnötter i käften och skrattar uppgivet. Jag och syrran utbyter en av de där blickarna som blivit ganska vanliga på senare tid - farsan börjar bli gammal, och snart är det vi som kommer få ta hand om honom.
Lilla E är så trött att hon blir hyperaktiv (bland annat gräver hon sig en grop i tidningskorgen), så vi beslutar oss för att packa ihop. Man kanske skulle kunna förvänta sig att paret X skulle ha ringt och sagt att de skulle bli sena, men det har de inte gjort, så vi skämtar om folk från västkusten och packar ner lilla E i overall och barnvagn. Laxen ger ifrån sig dunster från ugnen när vi står på verandan och säger hejdå.
Jag snörar av mig slipsen i bilen på väg hem och undrar över paret X, om de överhuvudtaget ämnar dyka upp eller inte. När jag ringer mamma och farsan någon timme senare har de i alla fall behagat anlända, och ska sätta sig till bords. Jag ringer syrran och berättar detta. Lilla E har somnat. Vi pratar om storleken på de Chucks jag ska köpa åt lilla E i present. Och vår familj är varm och liten och stark.
Huset är välstädat och iordningsställt. Finporslinet är framdukat i matsalen.
Ett par dagar tidigare har mamma ringt oss och sagt att de får besök av ett par vänner till familjen, och att det skulle vara trevligt om vi kunde komma förbi och visa upp oss. Vi har känt varandra i trettiotvå år, nästan exakt. Det var då vår farsa begav sig ner till det land jag kommer från för att hämta upp mig, och på planet ner fick följe av detta par, som skulle hämta hem sitt andra barn. På barnhemmet möttes de andra - vi kallar dem för enkelhetens skull paret X - av en välmående liten fyramånaders som mötte dem med blicken och uppförde sig som en fyramånaders bebis ska, medan min pappa möttes av en liten grabb som var döende men för liten för att fatta det - godmodig, storvuxen, matglad men smått apatisk och till största delen oresponsiv.
(Att inte förstå allvaret i tillspetsade situationer har alltid varit min svaghet).
Paret X gosade med sin bebis, som klappade dem på kinden och sparkade med benen, medan min farsa (blott tjugosju år fyllda) undrade om det verkligen skulle behöva vara på det här viset - jag var slapp och varm och alldeles för stor, men till synes nöjd och på andra sätt än fysiskt välmående. Farsan blev tillfrågad om han kanske ville ha en bebis som inte var så sjuk som jag, men av någon anledning betackade han sig, och sade att "det här är min unge, klart jag ska ha honom". I sin resedagbok, som jag sedan fick i artonårspresent, skriver farsan att han låg på sitt hotell och avundades paret X som fått en välmående och frisk son, medan han själv fått en son som det då var oklart skulle överleva eller inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur farsan kände sig då.
Så farsan gjorde exakt det som jag skulle ha gjort i hans situation - han gick och handlade skivor. Han köpte piratkopierade versioner av Springsteens "Born to Run" och Rod Stewarts "Atlantic Crossing" som han lyssnade på, på någon jävla epabandspelare, låg på sängen, skrev långa ångestfyllda brev till mamma om hur han oroade sig för mig. "Det är en stor grabb", skriver farsan i sin resedagbok, "nästan dubbelt så stor som de andra barnen på avdelningen. Systrarna säger att hans biologiska mamma var väldigt lång, och att det är därför".
Men när det fastslagits att jag var vid så pass god vigör att jag fick föras ur landet åkte pappa hem med mig. Jag hade fyrtio graders feber, och det var fortfarande inte riktigt klart vad jag hade för diagnos. Någon doktor skrämde upp farsan med att jag kanske hade en hjärnskada, så när diagnos ställdes i Sverige att jag hade polio kom det mer som en lättnad än någonting annat.
Paret X åkte hem till sin landsända med sin son, men under de kommande 32 åren har vi haft fortsatt kontakt med varandra. På somrarna åkte vi och hälsade på dem, på vintrarna kom de upp och hälsade på oss. Under en höst för tolv år sedan bodde dessutom deras son hos oss när han var uppe i Stockholm för att söka lyckan (jag pluggade dock på annan ort). Vi fick därefter oregelbundna rapporter om hur dottern gled in i missbruk och psykisk ohälsa, hur sonens havererade förhållande fick honom att gå under jorden och bryta kontakten med föräldrarna.
Det är i ljuset av allt detta som jag, syrran och lilla E nu befinner oss uppklädda och glada hos mamma och farsan runt klockan fem. Lilla E kryper runt på golvet i vardagsrummet och jollrar åt katterna, som båda satt sig på betryggande avstånd. Bara alfahannen går då och då fram till henne och nosar.
Klockan slår sex, och det är då paret X förväntas infinna sig. Både jag och syrran ville bara komma förbi och säga hej innan vi gick hem, det är inte tänkt att vi ska stanna kvar och äta av den lax som farsan slänger in i ugnen. Så vi sitter där tindrande på rad i vardagsrummet, och paret X lyser med sin frånvaro när klockan är halv sju. Lilla E börjar trött gnugga sig i ögonen. Tiden är knapp. Vi tittar alla på farsan, som skött det administrativa från vår sida och frågar honom om han verkligen har uppfattat datumet rätt. Kanske var det nästa onsdag som avsågs?
Farsan, som uppvisat rätt många ålderstecken på senare tid (han glömde kaffekokaren på när han lånade syrrans hus i Norrland för att åka skidor, vilket upptäcktes fem dagar senare), kastar in ytterligare en näve cashewnötter i käften och skrattar uppgivet. Jag och syrran utbyter en av de där blickarna som blivit ganska vanliga på senare tid - farsan börjar bli gammal, och snart är det vi som kommer få ta hand om honom.
Lilla E är så trött att hon blir hyperaktiv (bland annat gräver hon sig en grop i tidningskorgen), så vi beslutar oss för att packa ihop. Man kanske skulle kunna förvänta sig att paret X skulle ha ringt och sagt att de skulle bli sena, men det har de inte gjort, så vi skämtar om folk från västkusten och packar ner lilla E i overall och barnvagn. Laxen ger ifrån sig dunster från ugnen när vi står på verandan och säger hejdå.
Jag snörar av mig slipsen i bilen på väg hem och undrar över paret X, om de överhuvudtaget ämnar dyka upp eller inte. När jag ringer mamma och farsan någon timme senare har de i alla fall behagat anlända, och ska sätta sig till bords. Jag ringer syrran och berättar detta. Lilla E har somnat. Vi pratar om storleken på de Chucks jag ska köpa åt lilla E i present. Och vår familj är varm och liten och stark.
onsdag 18 februari 2009
Rakblad mot fasaden
Mitt vardagsrum är ungefär 25 kvadratmeter stort, och ser i princip ut som vilket vardagsrum som helst, förutom att det även är arbetsrum och CCs sovrum. CC är ju i princip aldrig i Stockholm, men ändå är många av hans grejer alltid framme, som om han när som helst kunde släntra in genom dörren, slänga ner sina träningsgrejer mitt på golvet och hänga upp sina svettiga kläder på galgar i fönstret, för att sedan sätta sig ner med ett block och skissa eller arbeta av sin korrespondens.
I femton månader har det dessutom stått en gammal bildrörs-TV på golvet bakom skrivbordet så att det inte gått att sitta vid det. Det har handlar om en fjärdedel av vardagsrummet som bara fått tjäna som avlastningsplats. TV:n kom först, och följdes snart av en stapel trasiga MacBookar, omonterade gardinstänger, två trasiga golvlampor, gamla böcker, en trave tidningar och en datorväska som jag aldrig förmår mig ta tillbaka till jobbet.
Golvytan kring denna i det närmaste gorgiska skräphög är, eller numera var, helt täckt av gamla sladdar, varav många inte längre leder någonstans.
Jag vaknade med ett ryck tio över sex, gick ut i vardagsrummet och började arbeta mig inåt. Sju dollar i mynt placerades i en låda tillsammans med CCs övriga skräp. Uppåt fyrtio meter gulnande och dammsamlande sladd virades ihop och lades i en påse. Skrivbordet hade inte torkats av på över ett år och såg ut därefter, och med Jack Bauer gapande på TV:n stod jag med en svamp och bara gnuggade och gnuggade. MacBookarna torkades av, gardinstängerna sattes ihop. Bildrörs-TV:n fick stå kvar, men skrivbordet vändes åt andra hållet så att det kan användas igen.
Det var tydligen en sådan där dag då man Tar Itu Med Saker. Således gick jag också till banken och beställde tid för rådgivning om pensionssparande, och ringde till verkstaden för att boka tid för service på bilen.
Kanske har jag fått hjärnskakning. Kanske är det en magpryl. Eller kanske är det bara så att vintermörkret lämnat mig.
I femton månader har det dessutom stått en gammal bildrörs-TV på golvet bakom skrivbordet så att det inte gått att sitta vid det. Det har handlar om en fjärdedel av vardagsrummet som bara fått tjäna som avlastningsplats. TV:n kom först, och följdes snart av en stapel trasiga MacBookar, omonterade gardinstänger, två trasiga golvlampor, gamla böcker, en trave tidningar och en datorväska som jag aldrig förmår mig ta tillbaka till jobbet.
Golvytan kring denna i det närmaste gorgiska skräphög är, eller numera var, helt täckt av gamla sladdar, varav många inte längre leder någonstans.
Jag vaknade med ett ryck tio över sex, gick ut i vardagsrummet och började arbeta mig inåt. Sju dollar i mynt placerades i en låda tillsammans med CCs övriga skräp. Uppåt fyrtio meter gulnande och dammsamlande sladd virades ihop och lades i en påse. Skrivbordet hade inte torkats av på över ett år och såg ut därefter, och med Jack Bauer gapande på TV:n stod jag med en svamp och bara gnuggade och gnuggade. MacBookarna torkades av, gardinstängerna sattes ihop. Bildrörs-TV:n fick stå kvar, men skrivbordet vändes åt andra hållet så att det kan användas igen.
Det var tydligen en sådan där dag då man Tar Itu Med Saker. Således gick jag också till banken och beställde tid för rådgivning om pensionssparande, och ringde till verkstaden för att boka tid för service på bilen.
Kanske har jag fått hjärnskakning. Kanske är det en magpryl. Eller kanske är det bara så att vintermörkret lämnat mig.
söndag 15 februari 2009
Et dushkuhjem
Det är litet intresssant att jag på bara ett par timmar lyckats se avsnitt av två olika TV-serier skapade av Joss Whedon där en karaktär kissar på någons skor. Det ena avsnittet var Angel s05e05, det andra var Dollhouse s01e01. Det är också två avsnitt som båda utgår från premissen att personlighetsdrag kan förvaras på externa lagringsmedier. Men å andra sidan - finns det någon annan TV-skapare som förkroppsligat uttrycket "same same but different" som Joss Whedon?
Man skulle kunna hävda att Joss Whedon är en TV-auteur, men då skulle man ha fel. Han verkar inte vara på något sätt självbestämmande eller allsmäktig. Förutom att han sätter sin prägel påde TV-serier han överser är hans medproducenter minst olika viktiga - Tim Minear, som jobbat med honom på Angel och Firefly, Kelly A. Manners, Steven D. DeKnight. Därför är det svårt att veta vem man ska skylla Dollhouse på.
Dollhouse är Joss Whedons första TV-serieprojekt på fem år, och är långt ifrån ett haveri. Pilotavsnittet är slentiranspännande och småroligt, och bara känslan av att se något som skapat av Joss Whedon skänker mig värme och tröst. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra en TV-series kvalitet på ett pilotavsnitt, men den känsla och ton som detta avsnitts 49 minuter förmedlar är avmätt, cynisk och, nu säger jag det: "Meh".
Jag vet inte om det är ett genidrag eller vansinne, men hela serien tycks vara uppbyggd utifrån antagandet att Eliza Dushku är en skådespelare som inte övertygande kan porträttera en mänsklig varelse under längre tid. Konceptet är att Dushku spelar en person vars ursprungliga minne och personlighet helt raderats, så att en hemlig organisation kan programmera henne att utföra alla möjliga sorters uppgifter och anta vilken personlighet som helst. Mellan uppdragen går hon omkring och uppträder som en hindu-ko; lugnt, fint, nollställt. De två personligheter hon förses med i detta avsnitt är a) partypingla av Manic Pixie Dream Girl-varianten och b) hårdnackad gisslanförhandlare.
Problemet med att utmana Eliza Dushkus skådespelartalang på det här viset är att den är väldigt begränsad, eftersom hennes defaultuttryck förmedlar att hon vill spöa upp en om man inte passar sig jävligt noga. Även för femton år sedan, när hon spelade Arnold Schwarzeneggers dotter i True Lies, förmedlade hon den känslan. Jag har en känsla av att Dushku kommer spela på exakt samma sätt, oavsett roll. "Hårdnackad" och "våldsbenägen" är ett par av de adjektiv som beskriver de karaktärer Dushku brukar porträttera.
Att bygga - och dessutom marknadsföra - en TV-serie på antagandet att Eliza Dushku är förmögen till mer än vad som är tycks vara (en i realtiteten imaginär?) konsensus är ett vågspel:
(Är det inte litet märkligt att Dushku uttrycker entusiasm inför att utforska andra aspekter av sin talang än sin hårdförhet, samtidigt som hon i slutet av inslaget hotar att ge både Whedon och tittarna ett kok stryk?)
Dushkus karaktär Echo omges av det vanliga galleriet av stereotypa Whedonskapelser - en äldre klok herre, en tekniskt begåvad nörd, en isprinsessa, en vek byråkrat - som alla pratar och beter sig på det sätt man kan förvänta sig av karaktärer skapade av Joss Whedon.
För mig är detta en bra sak.
Naturligtvis kommer jag fortsätta kolla på Dollhouse så länge möjligheten ges, eftersom jag misstänker att den bara kommer bli bättre med tiden. Tänk bara på Angels tredje säsong eller Buffys andra. Vad som oroar mig är dock detta: Anledningen till att jag gillar Whedons serier så mycket är karaktärerna. Hur bra kommer en huvudperson som inte har några specifika karaktärsdrag att fungera i längden? Dollhouse har tretton avsnitt på sig att visa det.
Man skulle kunna hävda att Joss Whedon är en TV-auteur, men då skulle man ha fel. Han verkar inte vara på något sätt självbestämmande eller allsmäktig. Förutom att han sätter sin prägel påde TV-serier han överser är hans medproducenter minst olika viktiga - Tim Minear, som jobbat med honom på Angel och Firefly, Kelly A. Manners, Steven D. DeKnight. Därför är det svårt att veta vem man ska skylla Dollhouse på.
Dollhouse är Joss Whedons första TV-serieprojekt på fem år, och är långt ifrån ett haveri. Pilotavsnittet är slentiranspännande och småroligt, och bara känslan av att se något som skapat av Joss Whedon skänker mig värme och tröst. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra en TV-series kvalitet på ett pilotavsnitt, men den känsla och ton som detta avsnitts 49 minuter förmedlar är avmätt, cynisk och, nu säger jag det: "Meh".
Jag vet inte om det är ett genidrag eller vansinne, men hela serien tycks vara uppbyggd utifrån antagandet att Eliza Dushku är en skådespelare som inte övertygande kan porträttera en mänsklig varelse under längre tid. Konceptet är att Dushku spelar en person vars ursprungliga minne och personlighet helt raderats, så att en hemlig organisation kan programmera henne att utföra alla möjliga sorters uppgifter och anta vilken personlighet som helst. Mellan uppdragen går hon omkring och uppträder som en hindu-ko; lugnt, fint, nollställt. De två personligheter hon förses med i detta avsnitt är a) partypingla av Manic Pixie Dream Girl-varianten och b) hårdnackad gisslanförhandlare.
Problemet med att utmana Eliza Dushkus skådespelartalang på det här viset är att den är väldigt begränsad, eftersom hennes defaultuttryck förmedlar att hon vill spöa upp en om man inte passar sig jävligt noga. Även för femton år sedan, när hon spelade Arnold Schwarzeneggers dotter i True Lies, förmedlade hon den känslan. Jag har en känsla av att Dushku kommer spela på exakt samma sätt, oavsett roll. "Hårdnackad" och "våldsbenägen" är ett par av de adjektiv som beskriver de karaktärer Dushku brukar porträttera.
Att bygga - och dessutom marknadsföra - en TV-serie på antagandet att Eliza Dushku är förmögen till mer än vad som är tycks vara (en i realtiteten imaginär?) konsensus är ett vågspel:
(Är det inte litet märkligt att Dushku uttrycker entusiasm inför att utforska andra aspekter av sin talang än sin hårdförhet, samtidigt som hon i slutet av inslaget hotar att ge både Whedon och tittarna ett kok stryk?)
Dushkus karaktär Echo omges av det vanliga galleriet av stereotypa Whedonskapelser - en äldre klok herre, en tekniskt begåvad nörd, en isprinsessa, en vek byråkrat - som alla pratar och beter sig på det sätt man kan förvänta sig av karaktärer skapade av Joss Whedon.
För mig är detta en bra sak.
Naturligtvis kommer jag fortsätta kolla på Dollhouse så länge möjligheten ges, eftersom jag misstänker att den bara kommer bli bättre med tiden. Tänk bara på Angels tredje säsong eller Buffys andra. Vad som oroar mig är dock detta: Anledningen till att jag gillar Whedons serier så mycket är karaktärerna. Hur bra kommer en huvudperson som inte har några specifika karaktärsdrag att fungera i längden? Dollhouse har tretton avsnitt på sig att visa det.
lördag 14 februari 2009
Tjufem grejer om mig. Från Facebook, alltså...
Taggad av världens snyggaste fransk-kanadensare, Marilyn.
1. I've crashed both of my cars, one beyond repair.
2. I currently own eight appliances that play CDs.
3. The only things that scare me are seamonsters.
4. I consider myself to be a great cook.
5. I still read Spider-Man comics sometimes.
6. I collect different kinds of mustard.
7. If I could only eat one thing for the rest of my life, it would be chicken.
8. I have fifteen pairs of sneakers.
9. Pug is the only dog race that I really like.
10. I try to have dinner in a restaurant at least once a week.
11. I love driving aimlessly around town.
12. The most important thing to me is my independence.
13. I love reading, and have way too many books for my apartment.
14. I'm easily angered, agitated and annoyed. I have a real Donald Duck kind of temper.
15. What annoys me the most is inconsiderate people.
16. I would love to appreciate the work of Dave Eggers, but I really, really don't.
17. Shopping for shoes calms me down.
18. I prefer red wine.
19. I can be a bit too snarky and sarcastic.
20. I really don't like video games as much as people seem to think.
21. I don't care much for sports.
22. I listen to a Morrissey song at least once a day.
23. I mostly dream about things happening to other people, not myself.
24. If I was forced to chose one type of clothing to wear for the rest of my life, I would rather wear formal clothes than casual clothes.
25. I'm great at detecting when I'm being lied to, but I seldom call people on it. It's more fun that way, watching them squirm.
1. I've crashed both of my cars, one beyond repair.
2. I currently own eight appliances that play CDs.
3. The only things that scare me are seamonsters.
4. I consider myself to be a great cook.
5. I still read Spider-Man comics sometimes.
6. I collect different kinds of mustard.
7. If I could only eat one thing for the rest of my life, it would be chicken.
8. I have fifteen pairs of sneakers.
9. Pug is the only dog race that I really like.
10. I try to have dinner in a restaurant at least once a week.
11. I love driving aimlessly around town.
12. The most important thing to me is my independence.
13. I love reading, and have way too many books for my apartment.
14. I'm easily angered, agitated and annoyed. I have a real Donald Duck kind of temper.
15. What annoys me the most is inconsiderate people.
16. I would love to appreciate the work of Dave Eggers, but I really, really don't.
17. Shopping for shoes calms me down.
18. I prefer red wine.
19. I can be a bit too snarky and sarcastic.
20. I really don't like video games as much as people seem to think.
21. I don't care much for sports.
22. I listen to a Morrissey song at least once a day.
23. I mostly dream about things happening to other people, not myself.
24. If I was forced to chose one type of clothing to wear for the rest of my life, I would rather wear formal clothes than casual clothes.
25. I'm great at detecting when I'm being lied to, but I seldom call people on it. It's more fun that way, watching them squirm.
fredag 13 februari 2009
If there was only something between us
En fredagshemkomst jag totalt missade att nämna förra veckan är mellanlandningshemkomsten. Man vet att man måste jobba i helgen, så man släpar hem datorn och uppkopplingsmanicken mot corps nätverk, och sedan kanske man dricker ett glas vin och ser senaste "Lost" medan man står vid garderoben och plockar bland trasorna.
En sådan där fredag när man inte tillåts att bara sjunka ner i djupet av soffan och stanna kvar där fram till midnatt, utan snarare tar en till dusch, exfolierar sig, återfuktar sig, rakar sig, kammar sig.
Ikväll ska jag hem på middag hos FO och hans hustru, och jag misstänker att det kommer uppstå exakt samma dynamik som den mellan Somerset, Mills och hans fru i "Se7en". Jag är den tillbakadragne ungkarlen, de är det unga paret. Vi kommer skratta åt dåliga skämt, äta en smula, lyssna på Nina Simone, och sedan, när hustrun gått och lagt sig, diskutera de seriemord som plågat vår regniga och sepiafärgade stad.
Så jag tar fram bruna ylleslacks med perfekta pressveck, en välstruken skjorta, en slips med paisleymönster. Om jag hade hängslen och ett axelhölster skulle jag bära dem. Just nu kastar jag en stilettkniv mot en darttavla och lyssnar på metronomens ihärdiga slag.
En sådan där fredag när man inte tillåts att bara sjunka ner i djupet av soffan och stanna kvar där fram till midnatt, utan snarare tar en till dusch, exfolierar sig, återfuktar sig, rakar sig, kammar sig.
Ikväll ska jag hem på middag hos FO och hans hustru, och jag misstänker att det kommer uppstå exakt samma dynamik som den mellan Somerset, Mills och hans fru i "Se7en". Jag är den tillbakadragne ungkarlen, de är det unga paret. Vi kommer skratta åt dåliga skämt, äta en smula, lyssna på Nina Simone, och sedan, när hustrun gått och lagt sig, diskutera de seriemord som plågat vår regniga och sepiafärgade stad.
Så jag tar fram bruna ylleslacks med perfekta pressveck, en välstruken skjorta, en slips med paisleymönster. Om jag hade hängslen och ett axelhölster skulle jag bära dem. Just nu kastar jag en stilettkniv mot en darttavla och lyssnar på metronomens ihärdiga slag.
Are you an oak-man, Jimmy?
Jag har någonstans hävdat att man kan få en god aning om en människas personlighet om man ser hur hon reagerar när hon hittar en tappad plånbok på marken. Just den situationen kan generera en stor mängd olika reaktioner, och utkomsten av situationen påverkas av så många variabler och omständigheter att jag uppmanar någon att skriva en antropologistudie av just upphittandet av tappade plånböcker.
Vi ponerar att det ligger en plånbok innehållande fyrahundra kronor på en vändplan på Södermalm. Den innehåller också tillräckligt många handlingar – körkort, identitetskort till jobbet, kontokort – för att lätt kunna identifiera ägaren. Den tappades halv nio. Det passerar ungefär femtio personer mellan 8.30 och 9.00.
Fråga: Finns det några omständigheter under vilka det är okej fatt behålla pengarna? Förmildras omständigheterna om jag som hittar plånboken är en ensamstående deprimerad tvåbarnsmamma som inte har råd med att betala den yngsta dotterns tandläkarräkning? Blir det en annan situation om pengarna måste gå till smink till äldsta dottern?
Det finns situationer där det står helt klart att det är fel att behålla pengarna – om plånboken hittas av en morgontrött webbare som vet att han måste ta sig till en uttagsautomat på lunchen för att hans kort ratas i butiker finns det inget snack om saken. Hans behov av kontanter är tillfälligt och elementärt att på annat sätt tillfredsställa, och därför skulle det vara moraliskt oförsvarligt att behålla pengarna.
Den första tanke som slog mig när jag såg den lilla gröna läderplånboken var om jag ska vara helt sanningsenlig: ”Nej men vad i helvete!”
Den andra var att jag inte kunde låta den ligga kvar, eftersom det finns människor som utan betänkligheter skulle stoppa på sig pengarna och kasta plånboken i buskarna. Det, i sin tur, skulle innebära att plånbokens ägare skulle vara tvungen att ringa och spärra kort, beställa personbevis och därefter nytt körkort, och allt sådant där administrativt skit vill de flesta av oss undvika till varje pris. Eftersom det är fredag den trettonde var risken stor att en händelse som denna skulle få ägaren att sitta i lunchrummet och drabbas av en plötsligt men obönhörlig känsla av att det finns en större, bakomliggande kraft bakom det här datumet. Jag misstänkte att det skulle kännas skönt att kunna stävja en sådan utveckling i ägarens personlighet.
Att öppna och rota igenom en annan människas plånbok känns smutsigt och voyeuristiskt på det dåliga sättet, så jag rev bara ut plastkorten och bredde ut dem framför mig på skrivbordet (jag tog också en kik i sedelfacket för att se hur mycket som stod på spel, det var uppskattningsvis fyrahundra kronor). Sedan slog jag litet på hitta.se. Sedan ringde jag ett telefonsamtal. När jag berättat för ägaren att jag hittat hans plånbok utbrast han i ett litet för familjärt ”du är så jävla bäst!”. Han berättade att han faktiskt misstänkte att han skulle få tillbaka plånboken, och därför bara fått sina pengar flyttade till ett konto som inte var kopplat till kortet. Han skulle komma över till kontoret på en gång.
En halvtimme senare fick jag meddelandet om att jag hade besök. I receptionen stod en ung man som jag kände igen väl. Han bor i porten tvärs över gatan, och jag ser honom titt som tätt. Han brukar ganska ofta titta på komedier med Robert De Niro (Meet the Parents, Analyze This!, Meet the Fockers, Analyze That!) och har en flickvän som ser ut som Katie Melua. Vi skakade hand och pratade litet och sedan följde ett tal som jag misstänker att han tränade in på bussen hit. Det var mycket roligt och trevligt och lät ungefär såhär:
”Jo”, sade han och började gräva i plånboken.
”Nej nej, jag vill absolut inte ha någon hittelön!” protesterade jag och högg i luften med händerna.
”Jag visste att du skulle säga det, men om jag säger så här…” Han bytte ställning i vår fina repasoffa. ”Gillar du musik, Steelwheels?”
”Om jag gillar musik? Ja, det gör jag…”
”Jag också. Jag älskar musik. Vad tycker du om för typ av musik?”
”Jag lyssnar mest på indie… Om man säger indie fortfarande…”
”Okej.” Här tog han en liten andningspaus. ”Det här är vad jag vill att du ska göra.”
Han höll fram två hundralappar som jag stirrade på.
”Det här är ingen hittelön”, sade han. ”Det här är en skiva. Jag vill ge dig en skiva som tack för att du hittade och lämnade tillbaka min plånbok. Finns det någon skiva du vill köpa?”
”… Ja, Morrisseys nya kommer ju i nästa vecka…”
”Bra. Här får du Morrisseys nya skiva av mig”. Jag tog emot de två hundralapparna, vi skakade hand.
”Okej, tack så hemskt mycket. Vi ses säkert där hemma”, sade jag.
”Ja, det gör vi säkert!”
Sedan gick han.
Jag gick tillbaka till mitt rum och undrade om accepterandet av hittelön påverkade mitt karmakonto eller inte. Ett par timmar senare gick jag till systemet och köpte ett par flaskor vin till FO. Det hela löste sig väl - jag slapp ju gå till uttagsautomaten.
Vi ponerar att det ligger en plånbok innehållande fyrahundra kronor på en vändplan på Södermalm. Den innehåller också tillräckligt många handlingar – körkort, identitetskort till jobbet, kontokort – för att lätt kunna identifiera ägaren. Den tappades halv nio. Det passerar ungefär femtio personer mellan 8.30 och 9.00.
Fråga: Finns det några omständigheter under vilka det är okej fatt behålla pengarna? Förmildras omständigheterna om jag som hittar plånboken är en ensamstående deprimerad tvåbarnsmamma som inte har råd med att betala den yngsta dotterns tandläkarräkning? Blir det en annan situation om pengarna måste gå till smink till äldsta dottern?
Det finns situationer där det står helt klart att det är fel att behålla pengarna – om plånboken hittas av en morgontrött webbare som vet att han måste ta sig till en uttagsautomat på lunchen för att hans kort ratas i butiker finns det inget snack om saken. Hans behov av kontanter är tillfälligt och elementärt att på annat sätt tillfredsställa, och därför skulle det vara moraliskt oförsvarligt att behålla pengarna.
Den första tanke som slog mig när jag såg den lilla gröna läderplånboken var om jag ska vara helt sanningsenlig: ”Nej men vad i helvete!”
Den andra var att jag inte kunde låta den ligga kvar, eftersom det finns människor som utan betänkligheter skulle stoppa på sig pengarna och kasta plånboken i buskarna. Det, i sin tur, skulle innebära att plånbokens ägare skulle vara tvungen att ringa och spärra kort, beställa personbevis och därefter nytt körkort, och allt sådant där administrativt skit vill de flesta av oss undvika till varje pris. Eftersom det är fredag den trettonde var risken stor att en händelse som denna skulle få ägaren att sitta i lunchrummet och drabbas av en plötsligt men obönhörlig känsla av att det finns en större, bakomliggande kraft bakom det här datumet. Jag misstänkte att det skulle kännas skönt att kunna stävja en sådan utveckling i ägarens personlighet.
Att öppna och rota igenom en annan människas plånbok känns smutsigt och voyeuristiskt på det dåliga sättet, så jag rev bara ut plastkorten och bredde ut dem framför mig på skrivbordet (jag tog också en kik i sedelfacket för att se hur mycket som stod på spel, det var uppskattningsvis fyrahundra kronor). Sedan slog jag litet på hitta.se. Sedan ringde jag ett telefonsamtal. När jag berättat för ägaren att jag hittat hans plånbok utbrast han i ett litet för familjärt ”du är så jävla bäst!”. Han berättade att han faktiskt misstänkte att han skulle få tillbaka plånboken, och därför bara fått sina pengar flyttade till ett konto som inte var kopplat till kortet. Han skulle komma över till kontoret på en gång.
En halvtimme senare fick jag meddelandet om att jag hade besök. I receptionen stod en ung man som jag kände igen väl. Han bor i porten tvärs över gatan, och jag ser honom titt som tätt. Han brukar ganska ofta titta på komedier med Robert De Niro (Meet the Parents, Analyze This!, Meet the Fockers, Analyze That!) och har en flickvän som ser ut som Katie Melua. Vi skakade hand och pratade litet och sedan följde ett tal som jag misstänker att han tränade in på bussen hit. Det var mycket roligt och trevligt och lät ungefär såhär:
”Jo”, sade han och började gräva i plånboken.
”Nej nej, jag vill absolut inte ha någon hittelön!” protesterade jag och högg i luften med händerna.
”Jag visste att du skulle säga det, men om jag säger så här…” Han bytte ställning i vår fina repasoffa. ”Gillar du musik, Steelwheels?”
”Om jag gillar musik? Ja, det gör jag…”
”Jag också. Jag älskar musik. Vad tycker du om för typ av musik?”
”Jag lyssnar mest på indie… Om man säger indie fortfarande…”
”Okej.” Här tog han en liten andningspaus. ”Det här är vad jag vill att du ska göra.”
Han höll fram två hundralappar som jag stirrade på.
”Det här är ingen hittelön”, sade han. ”Det här är en skiva. Jag vill ge dig en skiva som tack för att du hittade och lämnade tillbaka min plånbok. Finns det någon skiva du vill köpa?”
”… Ja, Morrisseys nya kommer ju i nästa vecka…”
”Bra. Här får du Morrisseys nya skiva av mig”. Jag tog emot de två hundralapparna, vi skakade hand.
”Okej, tack så hemskt mycket. Vi ses säkert där hemma”, sade jag.
”Ja, det gör vi säkert!”
Sedan gick han.
Jag gick tillbaka till mitt rum och undrade om accepterandet av hittelön påverkade mitt karmakonto eller inte. Ett par timmar senare gick jag till systemet och köpte ett par flaskor vin till FO. Det hela löste sig väl - jag slapp ju gå till uttagsautomaten.
onsdag 11 februari 2009
Är det för tidigt för ett Beds are Burning-skämt?
Gränsen mellan arbetskamrat och vän är ganska stor. Man kanske inte skulle kunna tro det när man tillbringar åtta timmar om dagen tillsammans med någon i ett rum, ständigt skämtande och skrattande. Men nu när Australien är ett brinnande inferno och man har en jobbarkompis som befinner sig någonstans mitt i, känner man långt ifrån en rädsla och oro man skulle ha gjort om det istället hade varit en kompis man umgås med utanför arbetstid – någon man egentligen bara träffar några timmar i månaden.
Oron för arbetskamraten stävs kanske av vi inte nåtts av nyheten att hon påverkats av bränderna - eller Gud förbjude – har omkommit i dem.
Vad är det som gör att vi förmodligen bryr oss om våra fritidsvänner mer än våra arbetskamrater? Är det brist på förtrogenhet? På min arbetsplats kan man inte skylla på brist på gemen- och kamratskap, vi har ofta sett varandra berusade och med byxorna mer eller mindre nere. Vi delar alla på segrar och förluster, förödmjukelser och triumfer. Just den här arbetskamraten vet förmodligen mer om mitt privatliv än många av mina fritidsvänner. Om, säg, SL vore ens i närheten av Australien just nu skulle jag med all uppbådlig kraft försöka få reda på exakt var hon befann sig, hur hon mådde och hur hon skulle ta sig hem. Men nu sitter vi här; dästa efter cajunmaten, och petar tänderna.
En möjlig förklaring: Vi vet att våra fritidsvänner tycker om oss, eftersom de uppenbarligen vill umgås med oss frivilligt. En arbetskamrat är en människa man aldrig skulle ha träffat om man inte råkat vara anställda på samma arbetsplats. Vänskap är således på just det här sättet inte något man kan beräkna kvantitativt (även om jag gärna räknar mina vänner efter frekvensen jag träffar dem). Att en arbetskamrat är en människa man mer eller mindre är tvungen att umgås med, och det således inte finns några direkta bevis på att de tycker om en, är kanske den direkta orsaken till att man inte fäster sig vid dem.
Vissa arbetskamrater kan dock avancera till fritidsvän simultant som de är också är arbetskamrat – detta är sällsynt och har på ett genuint och långvarigt sätt bara hänt mig en gång. Vissa arbetskramrater umgås man med så frekvent att det känns som om de avancerat till fritidsvän, vilket visar sig vara felaktigt då man slutar umgås kort efter att man inte längre delar arbetsplats.
Så elden får fortsätta rasa i Australien, förmodar jag, och inte förrän jag nås av dåliga nyheter kommer jag sluta peta tänderna.
Oron för arbetskamraten stävs kanske av vi inte nåtts av nyheten att hon påverkats av bränderna - eller Gud förbjude – har omkommit i dem.
Vad är det som gör att vi förmodligen bryr oss om våra fritidsvänner mer än våra arbetskamrater? Är det brist på förtrogenhet? På min arbetsplats kan man inte skylla på brist på gemen- och kamratskap, vi har ofta sett varandra berusade och med byxorna mer eller mindre nere. Vi delar alla på segrar och förluster, förödmjukelser och triumfer. Just den här arbetskamraten vet förmodligen mer om mitt privatliv än många av mina fritidsvänner. Om, säg, SL vore ens i närheten av Australien just nu skulle jag med all uppbådlig kraft försöka få reda på exakt var hon befann sig, hur hon mådde och hur hon skulle ta sig hem. Men nu sitter vi här; dästa efter cajunmaten, och petar tänderna.
En möjlig förklaring: Vi vet att våra fritidsvänner tycker om oss, eftersom de uppenbarligen vill umgås med oss frivilligt. En arbetskamrat är en människa man aldrig skulle ha träffat om man inte råkat vara anställda på samma arbetsplats. Vänskap är således på just det här sättet inte något man kan beräkna kvantitativt (även om jag gärna räknar mina vänner efter frekvensen jag träffar dem). Att en arbetskamrat är en människa man mer eller mindre är tvungen att umgås med, och det således inte finns några direkta bevis på att de tycker om en, är kanske den direkta orsaken till att man inte fäster sig vid dem.
Vissa arbetskamrater kan dock avancera till fritidsvän simultant som de är också är arbetskamrat – detta är sällsynt och har på ett genuint och långvarigt sätt bara hänt mig en gång. Vissa arbetskramrater umgås man med så frekvent att det känns som om de avancerat till fritidsvän, vilket visar sig vara felaktigt då man slutar umgås kort efter att man inte längre delar arbetsplats.
Så elden får fortsätta rasa i Australien, förmodar jag, och inte förrän jag nås av dåliga nyheter kommer jag sluta peta tänderna.
tisdag 10 februari 2009
Sonys nya jävla epagrunka
Sony Releases New Stupid Piece Of Shit That Doesn't Fucking Work
När jag kopplade in Blu-Rayen kändes det ungefär såhär.
måndag 9 februari 2009
Marknadsföring 101
1) Det är bra om kampanjsidan som tryckmaterial och TV-annonser refererar till är godkänd, levererad och publicerad INNAN kampanjen går igång. Därför är det bra om berörda parter, såsom webbyråer och webbkoordinatorer, är underrättade om att kampanjen tidigarelagts.
söndag 8 februari 2009
This is the good life, Stimpy
Majskyckling och sötpotatis på rostning i ugnen. Iron Man i Blu-Rayen. Osedda Angel-avsnitt i DVD-spelaren. En oläst Klostermanbok på bordet. Man kan ha det så mycket, mycket värre.
fredag 6 februari 2009
That smile on your face it seems happy. Are you happy?
Jag såg tämligen alldeles nyss på senaste Amerika-Scrubs (Scrubs s0808) and I couldn't help but wonder: Är det symptomatiskt av mig, alla andra eller ABC att tycka att det är fantastiskt att de kan besätta rollen som Patient Of The Week med en snubbe med Downs syndrom utan att det en enda gång påpekas att han har ett funktionshinder i handlingen? Har jag blivit så institutionaliserad att jag per default blir exalterad när jag ser någon med funktionshinder i en kontext där funktionshindret är av noll betydelse? Är jag/vi/ABC så ovan(a) vid denna typen av företeelse att jag/vi/ABC har rätt att tycka att det hela är orginellt och progressivt?
A fall that breaks this very smug mug of mine
Jag har två olika fredagshemkomster. Den ena är jag-vill-bara-dö-hemkomsten, som är trött, uppgiven och glädjelös. Då värmer jag bara på litet kyckling och lägger mig i fosterställning i soffan och kollar på Supernatural. Den andra hemkomsten - den allra bästa av hemkomster - kallar jag jag-är-fri!-jag-är-fri!-hemkomsten, och den har ofta föregåtts av ett besök på ett systembolag, en kötthandlare och/eller en delikatessbutik. Man kliver in genom ytterdörren, och innan man ens hänger av sig ytterkläderna, snörar av sig slipsen eller tar av sig skorna korkar man upp en flaska noggrant utvalt och förmodligen ganska dyrt vin, lägger ut biffen för rumstemperering och slår på Ryan Adams "Gold".
(Vad jag avskyr mest med alla hemkomster är att ta av sig ytterkläderna och göra sig redo för hemmamys. Jag fattar inte varför det ska ta sådan lång tid! Jag vill bara komma innanför ytterdörren och millisekunden senare stå där i min alldeles för stora Xavier Institute for Higher Learning-tischa och sunkiga mjukbrallor. Så när jag skriver detta har jag fortfarande jacka, slips och skor på mig).
Sedan jazzar jag runt ett tag medan biffen blir rumsvarm, dricker vin, plockar med tvätt, byter kanske musik, skriver en gladblogg. Först därefter blir det soffan och Supernatural.
Vilken typ av fredagshemkomst det blir beror på hur det varit på jobbet. Idag har jag varit sjukt kreativ, och dagen har rusat förbi. Skrivit copy, programmerat litet, gjort litet sköna banners, styrt upp ett par projekt...
Så det är snart dags att sitta där i soffan igen, så nersjunken och bekväm som det bara är oss med ytterst begränsad magmuskulatur förunnat, och begrunda helgen.
(Vad jag avskyr mest med alla hemkomster är att ta av sig ytterkläderna och göra sig redo för hemmamys. Jag fattar inte varför det ska ta sådan lång tid! Jag vill bara komma innanför ytterdörren och millisekunden senare stå där i min alldeles för stora Xavier Institute for Higher Learning-tischa och sunkiga mjukbrallor. Så när jag skriver detta har jag fortfarande jacka, slips och skor på mig).
Sedan jazzar jag runt ett tag medan biffen blir rumsvarm, dricker vin, plockar med tvätt, byter kanske musik, skriver en gladblogg. Först därefter blir det soffan och Supernatural.
Vilken typ av fredagshemkomst det blir beror på hur det varit på jobbet. Idag har jag varit sjukt kreativ, och dagen har rusat förbi. Skrivit copy, programmerat litet, gjort litet sköna banners, styrt upp ett par projekt...
Så det är snart dags att sitta där i soffan igen, så nersjunken och bekväm som det bara är oss med ytterst begränsad magmuskulatur förunnat, och begrunda helgen.
tisdag 3 februari 2009
I love things made out of animals
Hungrig, sur och trulig som en sjuåring och har röda fläckar i ansiktet på grund av det kalla vädret. Vad kan råda bot på detta? I tur och ordning: Grillad finchorizo, Kung Fu Panda-spelet och moisturizer. Jag har, mig veterligen, aldrig köpt en produkt med Matthew Fox på omslaget tidigare (förutom Lostboxar), så det var väl dags. Luktar gott.
Jag läser David Sedaris When You Are Engulfed in Flames, som är väldigt rolig. Där ställer han dagens fråga: Varför ser man aldrig ekorrbebisar?
Jag läser David Sedaris When You Are Engulfed in Flames, som är väldigt rolig. Där ställer han dagens fråga: Varför ser man aldrig ekorrbebisar?
måndag 2 februari 2009
"She eats her peas ONE at a time!"
Som en del av mina ständiga och oändliga försök att skjuta människor ifrån mig tänkte jag berätta litet om mina dealbreakers.
När jag var tolv tackade jag nej till en chanstagning från en tjej som aldrig hade läst ett Tintinalbum, men som läste Johan och Pellevin. Fram till dess hade jag inte vetat att det ens var möjligt, men det gjorde mig nedslagen och desillusionerad. Man kan säga att alla mina dealbreakers sedan dess har varit av samma karaktär, oavsett om det varit tjejer som varit intresserade av mig, eller jag av dem. Någon tjej avskydde Forrest Gump, vilket idag ter sig som fullt naturligt, men som på den tiden var helt barockt; en annan gillade pojkband i alldeles för hög ålder, en tredje grät alldeles för mycket när vi såg Titanic.
En tjej som gillade mig när jag var runt tjugo valde att berätta det för mig medelst sång. Det vill säga, hon satte sig på huk framför mig, höll om mina axlar och sjöng. Att bli serenerad är trevligt, men låten var ”Lilla hjärtat” med Kärlekens vampyrer. Det blev inget av med det, kan jag säga. Det var den första, men långt ifrån den sista, tjej som jag vägrade ligga med. Det hela urartade kort därefter, hon blev passivt aggressiv och jag sjönk ner i en depression.
En annan minnesvärd dealbreaker var när en tjej jag verkligen, verkligen ville bli ihop med kom hem till mig på en fest, och skröt med hur många tyckte att hon såg ut som Maria Mena (som då hade en hit med låten ”You’re The Only One”), vilket nästan omedelbart fick mig att tappa intresset.
Däremot har jag träffat tjejer som varit bipolära, haft ätstörningar, missbruksproblem, och/eller daddy-issues, varit schizofrena, våldsamma, otrogna och som försökt frälsa mig, men då har jag tänkt; ”jaja, det där är väl helt enkelt något vi får jobba med”.
Och hur är det idag då? Jo tack. Härförledens träffade jag en tjej som jag lätt hade kunnat tänka mig att börja umgås med – hon hade skön humor, hon var jättetrevlig, smart och kändes lätt att snacka med. Men så visade det sig att hon hade en Rhianna-ringsignal. Så där lär det ju inte bli något.
När jag var tolv tackade jag nej till en chanstagning från en tjej som aldrig hade läst ett Tintinalbum, men som läste Johan och Pellevin. Fram till dess hade jag inte vetat att det ens var möjligt, men det gjorde mig nedslagen och desillusionerad. Man kan säga att alla mina dealbreakers sedan dess har varit av samma karaktär, oavsett om det varit tjejer som varit intresserade av mig, eller jag av dem. Någon tjej avskydde Forrest Gump, vilket idag ter sig som fullt naturligt, men som på den tiden var helt barockt; en annan gillade pojkband i alldeles för hög ålder, en tredje grät alldeles för mycket när vi såg Titanic.
En tjej som gillade mig när jag var runt tjugo valde att berätta det för mig medelst sång. Det vill säga, hon satte sig på huk framför mig, höll om mina axlar och sjöng. Att bli serenerad är trevligt, men låten var ”Lilla hjärtat” med Kärlekens vampyrer. Det blev inget av med det, kan jag säga. Det var den första, men långt ifrån den sista, tjej som jag vägrade ligga med. Det hela urartade kort därefter, hon blev passivt aggressiv och jag sjönk ner i en depression.
En annan minnesvärd dealbreaker var när en tjej jag verkligen, verkligen ville bli ihop med kom hem till mig på en fest, och skröt med hur många tyckte att hon såg ut som Maria Mena (som då hade en hit med låten ”You’re The Only One”), vilket nästan omedelbart fick mig att tappa intresset.
Däremot har jag träffat tjejer som varit bipolära, haft ätstörningar, missbruksproblem, och/eller daddy-issues, varit schizofrena, våldsamma, otrogna och som försökt frälsa mig, men då har jag tänkt; ”jaja, det där är väl helt enkelt något vi får jobba med”.
Och hur är det idag då? Jo tack. Härförledens träffade jag en tjej som jag lätt hade kunnat tänka mig att börja umgås med – hon hade skön humor, hon var jättetrevlig, smart och kändes lätt att snacka med. Men så visade det sig att hon hade en Rhianna-ringsignal. Så där lär det ju inte bli något.
So I got bored and left them there, they were just deadweight to me
Det finns de vänner man vet att man kommer ha för all framtid. Inte bara på det där sättet som man efter ett par flaskor vin häver ur sig, utan på det riktiga – man har dragits med dem i tjugo-trettio år, och de är liksom en del av ens liv på ett sätt som det egentligen inte går att göra något åt – man kanske inte umgås med dem regelbundet, men det skulle vara otänkbart att leva utan dem. Och så finns de där vännerna som man umgås med under en begränsad tid. Den må vara lång och intensiv, men begränsad. Jag hade en gång en kompis som jag umgicks med i fyra år. Väldigt regelbundet. Vi gick på bio, åt middag, gick på konserter, pluggade. Men sedan dissade han Royal Tenenbaums och sade att han hatade Seinfeld, och av någon anledning har vi inte setts sedan den dagen. Det var inte så att jag blev arg på honom, utan på något sätt tog det liksom bara slut där. Och idag tänker jag inte på honom särskilt ofta. Jag ser naturligtvis att han ändrar status på sin Facebook och kanske lägger upp en länk, men i övrigt… Nej. Jag saknar honom inte. Jag har andra vänner som fyller hans funktion i mitt liv. Jag önskar att jag kunde sakna hans personlighet – han var helt klart en skön kille på alla sätt och vis (förutom att han inte gillade Seinfeld), men det gör jag inte. Han är bara en av många vänner som jag en gång tyckt om, men som jag lämnat bakom mig. Eller om det är de som lämnat mig bakom sig. Både och.
Det känns framför allt som om jag kommit till insikt om att förutom en handfull vänner – runt tio – är resten utbytbara (nu får ingen av mina vänner tro att det är specifikt dem jag menar, jag vill bara att vi ska vara ärliga mot varandra). För mig tar det mellan tio och femton år innan jag förstår när en vän är en permavän. Resten kommer jag kunna lämna bakom mig. Man hittar alltid någon ny skön typ som gillar musik, film eller spel. Jag kommer tänka; ”jaha, nu glider vi isär, det var väl trist", men sedan kommer det inte vara mer med det. Så är det väl för alla. Är det någon som bara ackumulerar vänner utan att byta ut dem?
Och så fortsätter det där jävla kompisbytandet i all evinnerlighet, och om tio år sitter man där med någon helt ny tjomme och äter en biff och pratar om Spindelmannen, medan de där tio permavännerna liksom bara finns där.
Det känns framför allt som om jag kommit till insikt om att förutom en handfull vänner – runt tio – är resten utbytbara (nu får ingen av mina vänner tro att det är specifikt dem jag menar, jag vill bara att vi ska vara ärliga mot varandra). För mig tar det mellan tio och femton år innan jag förstår när en vän är en permavän. Resten kommer jag kunna lämna bakom mig. Man hittar alltid någon ny skön typ som gillar musik, film eller spel. Jag kommer tänka; ”jaha, nu glider vi isär, det var väl trist", men sedan kommer det inte vara mer med det. Så är det väl för alla. Är det någon som bara ackumulerar vänner utan att byta ut dem?
Och så fortsätter det där jävla kompisbytandet i all evinnerlighet, och om tio år sitter man där med någon helt ny tjomme och äter en biff och pratar om Spindelmannen, medan de där tio permavännerna liksom bara finns där.
söndag 1 februari 2009
Crumbs on his jacketses!
Misstänker att baklava egentligen är lembasbröd. "One small bite is enough to fill the stomache of a grown man". Och liksom Pippin åt jag fyra.
Jag som har lammstek och potgrat i ugnen och allting.
Jag som har lammstek och potgrat i ugnen och allting.
fredag 30 januari 2009
"Batmanuel never makes it fast. That is unless the husband is in, y'know...anyway."
Domänen www.nestorcarbonell.com är av någon outgrundlig anledning till salu. 1750 dollar kostar den. Den kan det vara värt. Jag skulle bygga olika sektioner som avspeglade de många milstolparna i Nestor Cabronells karriär. Vem kan glömma Luis i Suddenly Susan, hans fantastiska straight man till David Stricklands nervöse Todd? Hans lakoniska porträtt av den hemsnickrade superhjälten Batmanuel i den allt för kortlivade TV-versionen av The Tick (kom igen, Suddenly Susan fick fyra säsongen, The Tick fick nio avsnitt!). På grund av Batmanuel fick jag svårt att koncentrera mig under hans scener The Dark Knight, där han spelade borgmästare. Muttrade för mig själv, ”Kom igen, Batmanuel, du kan lita på honom – det är ju Batman!”
Idén till att köpa domänen som bär hans namn kom idag på lunchen, när jag såg det senaste avsnittet av Lost, där han som bekant spelar den mystiske (och eventuellt odödlige) Richard Alpert. Det finns teorier om att Richard Alpert faktiskt är ett förkroppsligande av ön, och det är en intressant, och i stort sett helt ogrundad, teori.
Övriga features på www.nestorcarbonell.com skulle naturligtvis vara ett rikt bildgalleri på hans guyliner-ögon, kanske en intervju med Carbonell själv och, om jag kan övertala honom om att göra sidan officiell, en personlig hälsning till honom. Det skulle givetvis finnas ett forum också, där Richard Alperts egentliga roll på ön kan stötas och blötas av människor världen om. Jag vet att det finns ett uppdämt behov av detta – hans diskussionsforum på IMDb har formligen exploderat det senaste året.
Leker också med tanken att göra en klippdockeapplikation, där man kan klä Nestor Carbonell i både mans- och kvinnokläder, smycka honom med accessoarer eller tatuera honom. Därefter ska man kunna exporrtera resultatet och klistra in det mot valfri bakgrund. Nestor Carbonell iklädd frack och ballerinaklänning på Times Square? Det behöver inte längre vara en dröm!
torsdag 29 januari 2009
Kolla här, Hanna!
Sjuuuuuukt likt! Men jag så är ju asiat från början också. Finaste Hanna har gjort mangagubbar av sig och exet, som du kan se genom att klicka på den här bisatsen.
There is no hope in modern life
So yeah. Det löste sig med Springsteen till slut. Det tog faktiskt mer eller mindre sjutton år att få biljetter. Inte till just det här tillfället, men det är nog runt sjutton år sedan jag ville honom live första gången, och misslyckades. Att få Morrisseybiljetter var dock något jag mer eller mindre räknat med; det har aldrig varit några problem. Så juni ser ut att bli en bra månad.
Att försöka gräva fram en aktuell setlista till Springsteen finns det ingen poäng med, den ändras från konsert till konsert. Vad kan man misstänka att Moz bjuder på då? Jao, de flesta av låtarna på Years of Refusal kommer funka live, så det blir nog en del av den varan. Kommer nog stå och pumpa med näven till ”Sorry doesn’t help”.
Polaren JD ringde igår när jag låg och fes i soffan framför Close Encounters of the Third Kind, och sade att han inte hade plats för sin Blu-Rayspelare nu när han flyttat ihop med sin tjej (jag ser det hela som en symbolhandling). Skulle jag vara sugen på att långlåna den? Den tog exakt en tiondels sekund för den rönnbärspolitik jag fört runt hela det här Blu-Raydebaklet att rinna ur mig. Jag kan inte säga hur många gånger jag suttit och fladdrat med rödvinsglaset och raljerat kring Blu-Ray, sagt grejer som att om tre år kommer vi alla sitta och dra ner HD-filmer rakt ner i ögonloberna och så vidare, men nu vattnas det i munnen på mig. Första åtgärd blir förmodligen att hyra The Dark Knight, Transformers, Sweeney Todd eller något annat ögongodis och bara låta det sköljas över mig.
Att försöka gräva fram en aktuell setlista till Springsteen finns det ingen poäng med, den ändras från konsert till konsert. Vad kan man misstänka att Moz bjuder på då? Jao, de flesta av låtarna på Years of Refusal kommer funka live, så det blir nog en del av den varan. Kommer nog stå och pumpa med näven till ”Sorry doesn’t help”.
Polaren JD ringde igår när jag låg och fes i soffan framför Close Encounters of the Third Kind, och sade att han inte hade plats för sin Blu-Rayspelare nu när han flyttat ihop med sin tjej (jag ser det hela som en symbolhandling). Skulle jag vara sugen på att långlåna den? Den tog exakt en tiondels sekund för den rönnbärspolitik jag fört runt hela det här Blu-Raydebaklet att rinna ur mig. Jag kan inte säga hur många gånger jag suttit och fladdrat med rödvinsglaset och raljerat kring Blu-Ray, sagt grejer som att om tre år kommer vi alla sitta och dra ner HD-filmer rakt ner i ögonloberna och så vidare, men nu vattnas det i munnen på mig. Första åtgärd blir förmodligen att hyra The Dark Knight, Transformers, Sweeney Todd eller något annat ögongodis och bara låta det sköljas över mig.
onsdag 28 januari 2009
With great power comes great responsibility
Det här med att Obama är en serienörd har inte gått The Onion förbi. Jag förväntar mig fler artiklar av den här sorten. För att läsa om Obamas besatthet av Conan Barbaren, klicka på den här bisatsen.
måndag 26 januari 2009
Var god dra åt helvete
"Det är många som ringer", säger en bakfull ung man i luren. Det låter som han ligger nerbäddad med en spyhink bredvid sängen, och att han alldeles nyss vaknat. Kanske ligger det en medelstor hund vid hans fötter, som gör att det är litet för vamt.
"Vi kan inte ta ditt samtal nu", kvider han. Hans hår luktar rök och är rejält tilltovat, eftersom han inte sköljde ur det innan han, runt halv fem på morgonen, gick och lade sig.
"Var god försök senare", avslutar han. Han lägger på. Nu ska han bara vila ögonen en stund, och sedan kommer han väl släntra ner till Hammarbyhöjdens pizzeria, kanske hyra en skön rulle också, han har inte sett "Wanted" ännu, så det lutar väl åt den.
Och jag sitter i andra änden och har fortfarande inga jävla Springsteenbiljetter. Däremot förundras jag över hur Eventim lyckats rekrytera en sådan bakfull jävel att läsa in meddelandet på deras telefonsvarare.
"Vi kan inte ta ditt samtal nu", kvider han. Hans hår luktar rök och är rejält tilltovat, eftersom han inte sköljde ur det innan han, runt halv fem på morgonen, gick och lade sig.
"Var god försök senare", avslutar han. Han lägger på. Nu ska han bara vila ögonen en stund, och sedan kommer han väl släntra ner till Hammarbyhöjdens pizzeria, kanske hyra en skön rulle också, han har inte sett "Wanted" ännu, så det lutar väl åt den.
Och jag sitter i andra änden och har fortfarande inga jävla Springsteenbiljetter. Däremot förundras jag över hur Eventim lyckats rekrytera en sådan bakfull jävel att läsa in meddelandet på deras telefonsvarare.
Dagens skamsköljning
Ska ut och kolla kläder med en manlig kollega på lunchen. I hallen stannar jag abrupt upp, och mina ögon beslöjas plötsligt av något odefinierbart.
-Du får nog gå i förväg...
-Vaddårå?
-Jag måste gå på muggen.
-Äh, kom igen nu! Fan vad dåligt!
-Jag måste, det känns som om jag kommer göra en Charlotte annars.
-Okej, jag hajar.
Inte okej att referera SATC-filmen. Inte okej. Inte heller okej att min kollega snappade upp referensen direkt heller.
-Du får nog gå i förväg...
-Vaddårå?
-Jag måste gå på muggen.
-Äh, kom igen nu! Fan vad dåligt!
-Jag måste, det känns som om jag kommer göra en Charlotte annars.
-Okej, jag hajar.
Inte okej att referera SATC-filmen. Inte okej. Inte heller okej att min kollega snappade upp referensen direkt heller.
söndag 25 januari 2009
Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli
Lilla E har fått både en Spindelmannen-kudde att palla upp sig med, samt en Fantastic Four-boll. Av sin morfar. Inte av mig. Jag svär. Så det var det med mig också - när jag var liten gav han mig ett pennskrin med Captain America och Spindelmannen-klistermärken att sätta på sänggaveln. Okej, jag kanske inte var åtta månader, men jag var liten. Och se på mig nu.
Lilla E:s mormor var litet mer pedagogisk. Hon gav henne klossar att stoppa i en låda. Hon är litet för liten för att förstå sig på form, Lilla E, men de runda passar i alla fall bra i munnen.
Big Man borta?
Jag hinner på allvar bli riktigt uppretad och förbannad, innan jag inser att det bara är mitt huvud som spelar mig ett spratt.
Köpte Springsteens nya skiva på Pet Sounds igår, men var för trött för att lyssna på den igår kväll. Så jag slår på skivan (som förresten kommer i ett fodral som mer ser ut som en barnbok än ett skivfodral, i ett format som absolut inte kommer få plats i min stringhylla - skivan kommer hamna i "udda-format-högen", tillsammans med ett par Nick Caveskivor, Ringleader of the Tormentors och någon jävla bootlegsamling av Tori Amos) och läser igenom häftet. Snart slås jag av att Clarence Clemons inte är med. Någonstans. Jag stirrar på bilderna av bandet. Nils Lofgren. Miami Steve. Roy Bittan. Patti fucking Scialfa. Men ingen Big Man. Till och med Danny Federici är med, och han är ju för bövelen död! Jag måste ta reda på varför - vad kan ha föranlett denna skymf? Så jag googlar. Ingenstans hittar jag någon information om Clemons frånvaro. Uppgivet stirrar jag i häftet igen.
Och där är han ju, den jäveln. Han är visst med. Till och med i uppräkningen av E Street Band, där jag bara några minuter kunde ha svurit på att han var frånvarande.
Så varför - VARFÖR?! - hade jag en Big Man-blindspot mellan 9.30-9.35? Fyra minuter in i "This Life Good Bye" kommer ett betryggande saxofonsolo, och vreden ebbar ut.
Köpte Springsteens nya skiva på Pet Sounds igår, men var för trött för att lyssna på den igår kväll. Så jag slår på skivan (som förresten kommer i ett fodral som mer ser ut som en barnbok än ett skivfodral, i ett format som absolut inte kommer få plats i min stringhylla - skivan kommer hamna i "udda-format-högen", tillsammans med ett par Nick Caveskivor, Ringleader of the Tormentors och någon jävla bootlegsamling av Tori Amos) och läser igenom häftet. Snart slås jag av att Clarence Clemons inte är med. Någonstans. Jag stirrar på bilderna av bandet. Nils Lofgren. Miami Steve. Roy Bittan. Patti fucking Scialfa. Men ingen Big Man. Till och med Danny Federici är med, och han är ju för bövelen död! Jag måste ta reda på varför - vad kan ha föranlett denna skymf? Så jag googlar. Ingenstans hittar jag någon information om Clemons frånvaro. Uppgivet stirrar jag i häftet igen.
Och där är han ju, den jäveln. Han är visst med. Till och med i uppräkningen av E Street Band, där jag bara några minuter kunde ha svurit på att han var frånvarande.
Så varför - VARFÖR?! - hade jag en Big Man-blindspot mellan 9.30-9.35? Fyra minuter in i "This Life Good Bye" kommer ett betryggande saxofonsolo, och vreden ebbar ut.
lördag 24 januari 2009
fredag 23 januari 2009
... Han har blivit förgiftad!
Letade efter texten till Foo Fighters' Aurora. Fann denna banner, kanske var det ett FX-test för The Curious Case of Benjamin Button (habil, bra hantverk, men knappast värd alla Oscars). Hur som helst fucking weird.
Klicka bilden för större, för i helvete!
I'm a one-way motorway
Det finns massor av skäl att fira, så det gör jag. På jobbet går folk runt och är öppet och uppriktigt besvikna över att de inte är bakfulla, eftersom det inte finns något tillräckligt alibi för att gå till Pizza Hut som planerat. Vi har haft kick-off, och temat på festen var barnkalas med rita-gissa-spring, fiskdamm, varmkorv, glass och hela baletten. Fast sedan kom ölen fram. Ingen söp till. Det kändes fel när man satt med en festlig strut på huvudet och en Spider-Manservett i knät.
(Jag plockade på mig resten av paketet med servetter).
Men jag är så där euforisk som jag blir ibland, en sådan där dag när man bara vill lyssna på Foo Fighters; det har kommit massor av lön, och vissa problem är borta för alltid och allt är levererat och klart, och när allra finaste Nasse SMS:ar och vill fika i Forum Nacka tackar jag med glädje ja. Hon har dessutom skrivit en mystisk statusuppdatering på Facebook som behöver utrönas och diskuteras.
Forum Nacka är en sådan där plats som man inte riktigt tror ska kunna existera i närområdet. Jag påminns om ett stort köpcentrum jag besökte i Lissabon, men även Kista. Känns bättre än Kista, men jag misstänker att det beror på att det ligger på min sida av stan än något annat. Jag står och blickar upp mot träsniderierna i taket när Nasse seglar ner för rulltrapporna. Vi går till något fik och det sitter människor där som är lätta att identifiera som studenter från mediegymnasiet. Vi snackar kompisar, jobb och familj. Nasse snor sedan iväg till en kick-off på jobbet, och jag beslutar mig för att se vad Forum Nacka går för.
1. Okej, kavajen köpte jag faktiskt någon annanstans. Den är kritstrecksrandig och var nedsatt med 1100 spänn. Men den är den direkta anledningen till nr 3.
2. Marqués de Murrieta, 140 pix. Passar perfekt ihop med nr 5. Killen i kassan sade att flaskan inte fanns inlagd i systemet, vilket jag tycker är ironiskt eftersom det var exakt där jag var.
3. Jag köper två par byxor på MQ, ett par svarta kritstrecksrandiga och ett par bruna. I mindre storlek än vanligt. Sitter perfekt. De kritstrecksrandiga passar till kavajen, så det känns som jag knäckt systemet. Något som kan passera som en kostym för under 900 spänn - suit-up five!
4. På MediaMarkt kollar jag främst på VHS-spelare, eftersom jag har ett enormt sug efter att se Peter's Friends och Midnight Run, men jag bangar eftersom jag har så mycket att bära i alla fall. Köper dock på mig Battlestar Galactica säsong 3, In Bruges (nyligen oscarnominerad för bästa manus, välförtjänt), och Foo Fighters akustiska liveskiva Skin & Bones som jag bara hade digitalt. Köper också en Simple Minds-samling, eftersom deras Glittering Prize är som en signaturmelodi på jobbet just nu. Fråga mig inte varför. Men det är absolut inte ironiskt. Jag tror att vi alla gillar basen.
5. De har en riktig slakteributik! Utanför på torget ligger Sandströms, och jag knallar dit efter att sagt hejdå till Nasse. Köper på mig en fin skiva entrecôte som ska tillagas efter konstens alla regler, och ett par egentillverkade chorizos som ska ätas nästa vecka. Där säger mitt kort att det inte finns några ståjlers på kontot, vilket är fruktansvärt förödmjukande. Jag får pröjsa kontant och sladdar sedan över till Swedbanks kontor där jag kollar. Jodå, klart det finns ståjlers, jag fick ju en hel drös bara idag, så jag plockar ut tre tusen ifall att det är knas på kortet.
Besöker även deras Game, där personalen visar sig vara kunnig och initierad. På Akademibokhandeln är dock utbudet skralt, men servicen utmärkt. Eftersom det enda incentive som fanns att åka till Sickla är borta (DVD-butiken konkade nu, mer om det senare), kommer Forum Nacka funka utmärkt som substitut. Dessutom sjukt funktionshindervänligt. Det känns som om mina ögon öppnats. Jag hatar köpcentra, men ändå tycks jag spendera obscent mycket tid i dem. När jag åker därifrån är jag så nöjd att jag sjunger med i Alice In Chains Would? på radion. Högt. Mycket högt. Jag är hemma tio minuter senare.
(Jag plockade på mig resten av paketet med servetter).
Men jag är så där euforisk som jag blir ibland, en sådan där dag när man bara vill lyssna på Foo Fighters; det har kommit massor av lön, och vissa problem är borta för alltid och allt är levererat och klart, och när allra finaste Nasse SMS:ar och vill fika i Forum Nacka tackar jag med glädje ja. Hon har dessutom skrivit en mystisk statusuppdatering på Facebook som behöver utrönas och diskuteras.
Forum Nacka är en sådan där plats som man inte riktigt tror ska kunna existera i närområdet. Jag påminns om ett stort köpcentrum jag besökte i Lissabon, men även Kista. Känns bättre än Kista, men jag misstänker att det beror på att det ligger på min sida av stan än något annat. Jag står och blickar upp mot träsniderierna i taket när Nasse seglar ner för rulltrapporna. Vi går till något fik och det sitter människor där som är lätta att identifiera som studenter från mediegymnasiet. Vi snackar kompisar, jobb och familj. Nasse snor sedan iväg till en kick-off på jobbet, och jag beslutar mig för att se vad Forum Nacka går för.
1. Okej, kavajen köpte jag faktiskt någon annanstans. Den är kritstrecksrandig och var nedsatt med 1100 spänn. Men den är den direkta anledningen till nr 3.
2. Marqués de Murrieta, 140 pix. Passar perfekt ihop med nr 5. Killen i kassan sade att flaskan inte fanns inlagd i systemet, vilket jag tycker är ironiskt eftersom det var exakt där jag var.
3. Jag köper två par byxor på MQ, ett par svarta kritstrecksrandiga och ett par bruna. I mindre storlek än vanligt. Sitter perfekt. De kritstrecksrandiga passar till kavajen, så det känns som jag knäckt systemet. Något som kan passera som en kostym för under 900 spänn - suit-up five!
4. På MediaMarkt kollar jag främst på VHS-spelare, eftersom jag har ett enormt sug efter att se Peter's Friends och Midnight Run, men jag bangar eftersom jag har så mycket att bära i alla fall. Köper dock på mig Battlestar Galactica säsong 3, In Bruges (nyligen oscarnominerad för bästa manus, välförtjänt), och Foo Fighters akustiska liveskiva Skin & Bones som jag bara hade digitalt. Köper också en Simple Minds-samling, eftersom deras Glittering Prize är som en signaturmelodi på jobbet just nu. Fråga mig inte varför. Men det är absolut inte ironiskt. Jag tror att vi alla gillar basen.
5. De har en riktig slakteributik! Utanför på torget ligger Sandströms, och jag knallar dit efter att sagt hejdå till Nasse. Köper på mig en fin skiva entrecôte som ska tillagas efter konstens alla regler, och ett par egentillverkade chorizos som ska ätas nästa vecka. Där säger mitt kort att det inte finns några ståjlers på kontot, vilket är fruktansvärt förödmjukande. Jag får pröjsa kontant och sladdar sedan över till Swedbanks kontor där jag kollar. Jodå, klart det finns ståjlers, jag fick ju en hel drös bara idag, så jag plockar ut tre tusen ifall att det är knas på kortet.
Besöker även deras Game, där personalen visar sig vara kunnig och initierad. På Akademibokhandeln är dock utbudet skralt, men servicen utmärkt. Eftersom det enda incentive som fanns att åka till Sickla är borta (DVD-butiken konkade nu, mer om det senare), kommer Forum Nacka funka utmärkt som substitut. Dessutom sjukt funktionshindervänligt. Det känns som om mina ögon öppnats. Jag hatar köpcentra, men ändå tycks jag spendera obscent mycket tid i dem. När jag åker därifrån är jag så nöjd att jag sjunger med i Alice In Chains Would? på radion. Högt. Mycket högt. Jag är hemma tio minuter senare.
torsdag 22 januari 2009
Nästan så att jag föredrar RIX Mongozoo
Att åka tunnelbana i slutet av januari är, som många av oss vet, litet som att spela rysk roulette – det är till synes helt slumpmässigt huruvida färden blir någorlunda uthärdlig eller till en rent, sjudande helvete. Det är så många saker som kan gå fel. Någon kan knuffa till en när de springer iväg mot ett tåg som just håller på att stänga dörrarna. Någon kan bära en underlig parfym eller ha motbjudande skäggväxt, kombinerat med snusnäsduk och vansinniga glasögon. Allt detta är sådant man lärt sig ha överseende med runt lunchtid, men halv nio betraktar man sådana saker som hiskeliga och oförlåtliga lagbrott. Som någon skrev någonstans; varje dag vaknar man upp och är tvungen att lära sig allt från början.
Jag åkte tunnelbana idag av två anledningar: 1) Det var barmark, och det fanns egentligen ingen ursäkt till att ta bilen. 2) Det ska festas på jobbet i eftermiddag, och jag var sugen på ett par öl. Redan i spärren ångrade jag mitt beslut. Jag var nämligen tvungen att säga ”oj förlåt mig” när en tant trängde sig förbi mig på väg mot trapporna, vilket är underligt att säga eftersom det var hon som trängde sig. Men hursomhelst var det de första orden jag yttrade högt idag. Det bådar aldrig gott. Vanligtvis är de första ord jag yttrar ”god morgon” till mina jobbarkompisar, eller möjligtvis säger jag ”vilka jävla dynghögar” eller motsvarande om jag lyssnar på Morgonpasset i bilen. I alla fall något som inte är självförminskande.
En pirra med tre lådor öl och fyra bag-in-box rullades just förbi mig. Förberedelserna är igång. Är tre öl värda att trängas med januari-anemiska stockholmare utan folkvett för (fler blir det nog inte – jag ska hem tidigt och se säsongspremiären av Lost). Hur folk utan bil klarar av kollektivtrafiken året o förstår jag verkligen inte. Kanske är de för upptagna med att kombinera motbjudande skäggväxt med snusnäsduk och vansinniga glasögon för att lägga märke till något annat än sig själva.
Jag åkte tunnelbana idag av två anledningar: 1) Det var barmark, och det fanns egentligen ingen ursäkt till att ta bilen. 2) Det ska festas på jobbet i eftermiddag, och jag var sugen på ett par öl. Redan i spärren ångrade jag mitt beslut. Jag var nämligen tvungen att säga ”oj förlåt mig” när en tant trängde sig förbi mig på väg mot trapporna, vilket är underligt att säga eftersom det var hon som trängde sig. Men hursomhelst var det de första orden jag yttrade högt idag. Det bådar aldrig gott. Vanligtvis är de första ord jag yttrar ”god morgon” till mina jobbarkompisar, eller möjligtvis säger jag ”vilka jävla dynghögar” eller motsvarande om jag lyssnar på Morgonpasset i bilen. I alla fall något som inte är självförminskande.
En pirra med tre lådor öl och fyra bag-in-box rullades just förbi mig. Förberedelserna är igång. Är tre öl värda att trängas med januari-anemiska stockholmare utan folkvett för (fler blir det nog inte – jag ska hem tidigt och se säsongspremiären av Lost). Hur folk utan bil klarar av kollektivtrafiken året o förstår jag verkligen inte. Kanske är de för upptagna med att kombinera motbjudande skäggväxt med snusnäsduk och vansinniga glasögon för att lägga märke till något annat än sig själva.
onsdag 21 januari 2009
... With better production values and shittier writing.
Apropå det här med att försöka skapa ett narrativ av gårdagens installation av Obama, samt Independence Day...
President To Face Down Monster Attack, Own Demons In Action-Packed Schedule
President To Face Down Monster Attack, Own Demons In Action-Packed Schedule
Mot en ny framtid med skämskudden i högsta hugg
Liksom en miljard andra människor sitter jag i soffan med skämskudden tryckt mot bröstet runt sexsnåret (CET) och ser på hur Barack Obama blir insvuren som USA:s 44:e (egentligen 43:e) president. När som helst kommer det gå åt helvete, tänker jag. Någon kommer fucka upp, i direktsändning, inför hela världen. Jag kommer inte fixa det. Skämskudden är stor, brun och manchesterklädd, och passade perfekt över ansiktet. I princip är jag redo för vad som helst.
Yo-Yo Ma är på plats. Så även Dick Cheney, till dagen iförd en ondskefull svart hatt. Bara slängkappan och den tunna mustaschen fattas.
Efter att en överentusiastisk Joe Biden är klar, stiger så småningom Obama upp, med handen redan höjd. Gamle gode Chief Justice John G. Roberts harklar sig. Och sedan kör de igång.
ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
So far so good. Mitt grepp kring skämskudden hårdnar.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
Aaaargh! Nu kom det! Han var för ivrig!
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
Tvekan! Nej! Roberts fuckade upp ordföljden! Dude, what the fuck! Obama ser ut att försöka hålla sig för skratt.
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…
Nnnnneeeejjj! Kudden trycks över ansiktet, och jag famlar efter fjärrkontrollen. Men jag tar mig samman, det är snart över.
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.
Jag släpper kudden och drar en lättnadens suck. Nu kan det väl inte gå åt helvete något?
Paret Obama följer paret Bush till helikoptern som ska föra dem till flygplatsen till747:an, som i sin tur ska föra dem ut ur våra liv för evigt. Det hela avlöper väl. Halvt om halvt förväntar jag mig att Bush ska kuta tillbaka upp för trapporna och häkta fast sig vid en pelare, men det händer aldrig. Han vinkar litet innan han kliver in i helikoptern. Han ser litet ledsen ut, men biter ihop.
Men någon timme sedan kollapsar senatorerna Robert Byrd och Ted Kennedy i snabb följd under installationslunchen. Det hela är annars en till synes trevlig tillställning. Wolf Blitzer ser bekymrad ut i studion, och reportern på plats – en kvinna som ser ut som Ellen Greene i Little Shop Of Horrors – försöker samla sig och beskriva vad som hänt. Ted Kennedy fördes ut på något en bårliknande mackapär, berättar hon. Ordet hon använder är ”contraption”, som är ett ord som används för att beskriva en ofta onödigt komplicerad maskin. Tänk Rube Goldberg eller Wallace. Det kanske inte räckte med bår. Vi fick aldrig se Kennedy föras ut, vilket kanske var lika bra det, eftersom han tydligen fortfarande befann sig mitt i ett anfall.
När paret Obama kliver ut på trapporna tillsammans med paret Biden ser de faktiskt litet molokna ut. Det blev smolk i glädjebägaren, och det känns faktiskt litet jobbigt. Men sedan går det bra. Paret Obama lämnar till och med limousinen två gånger under färden till Vita Huset. Jag blir så nervös att jag är tvungen att gå ut i sovrummet och stå och kika vid dörrposten. Men inget händer. Secret Service, militären och polisen har allt under kontroll. Just då är den där limousinen förmodligen den säkraste platsen på jorden.
När jag stänger av CNN för att krypa till kojs står hela familjen Obama i ett glashus som man uppfört på norra gräsmattan och tittar på paraden. Det enda jobbiga som händer är att en av medlemmarna i Jesse White Tumbling Team ser ut att göra sig illa när han landar dåligt efter en frivolt.
På TV3 visar man Independence Day. Jag kollar litet. President Bill Pullman står och gapar något om att de inte tänker gå in tyst i nattens tid, och alldeles bredvid står en redneck med ett maskingevär. Men vafan! Tänk på säkerhetsrisken! Jag kan köpa att de besegrar utomjordingarna genom att laddda upp ett Apple-virus i deras moderskepp, men att presidenten kan stå och hojta utan bevakning på ett flak – never!
Yo-Yo Ma är på plats. Så även Dick Cheney, till dagen iförd en ondskefull svart hatt. Bara slängkappan och den tunna mustaschen fattas.
Efter att en överentusiastisk Joe Biden är klar, stiger så småningom Obama upp, med handen redan höjd. Gamle gode Chief Justice John G. Roberts harklar sig. Och sedan kör de igång.
ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
So far so good. Mitt grepp kring skämskudden hårdnar.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
Aaaargh! Nu kom det! Han var för ivrig!
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
Tvekan! Nej! Roberts fuckade upp ordföljden! Dude, what the fuck! Obama ser ut att försöka hålla sig för skratt.
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…
Nnnnneeeejjj! Kudden trycks över ansiktet, och jag famlar efter fjärrkontrollen. Men jag tar mig samman, det är snart över.
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.
Jag släpper kudden och drar en lättnadens suck. Nu kan det väl inte gå åt helvete något?
Paret Obama följer paret Bush till helikoptern som ska föra dem till flygplatsen till747:an, som i sin tur ska föra dem ut ur våra liv för evigt. Det hela avlöper väl. Halvt om halvt förväntar jag mig att Bush ska kuta tillbaka upp för trapporna och häkta fast sig vid en pelare, men det händer aldrig. Han vinkar litet innan han kliver in i helikoptern. Han ser litet ledsen ut, men biter ihop.
Men någon timme sedan kollapsar senatorerna Robert Byrd och Ted Kennedy i snabb följd under installationslunchen. Det hela är annars en till synes trevlig tillställning. Wolf Blitzer ser bekymrad ut i studion, och reportern på plats – en kvinna som ser ut som Ellen Greene i Little Shop Of Horrors – försöker samla sig och beskriva vad som hänt. Ted Kennedy fördes ut på något en bårliknande mackapär, berättar hon. Ordet hon använder är ”contraption”, som är ett ord som används för att beskriva en ofta onödigt komplicerad maskin. Tänk Rube Goldberg eller Wallace. Det kanske inte räckte med bår. Vi fick aldrig se Kennedy föras ut, vilket kanske var lika bra det, eftersom han tydligen fortfarande befann sig mitt i ett anfall.
När paret Obama kliver ut på trapporna tillsammans med paret Biden ser de faktiskt litet molokna ut. Det blev smolk i glädjebägaren, och det känns faktiskt litet jobbigt. Men sedan går det bra. Paret Obama lämnar till och med limousinen två gånger under färden till Vita Huset. Jag blir så nervös att jag är tvungen att gå ut i sovrummet och stå och kika vid dörrposten. Men inget händer. Secret Service, militären och polisen har allt under kontroll. Just då är den där limousinen förmodligen den säkraste platsen på jorden.
När jag stänger av CNN för att krypa till kojs står hela familjen Obama i ett glashus som man uppfört på norra gräsmattan och tittar på paraden. Det enda jobbiga som händer är att en av medlemmarna i Jesse White Tumbling Team ser ut att göra sig illa när han landar dåligt efter en frivolt.
På TV3 visar man Independence Day. Jag kollar litet. President Bill Pullman står och gapar något om att de inte tänker gå in tyst i nattens tid, och alldeles bredvid står en redneck med ett maskingevär. Men vafan! Tänk på säkerhetsrisken! Jag kan köpa att de besegrar utomjordingarna genom att laddda upp ett Apple-virus i deras moderskepp, men att presidenten kan stå och hojta utan bevakning på ett flak – never!
tisdag 20 januari 2009
Sköldpaddan eller Hitler?
Författaren Chuck Klosterman ställer följande fråga i sin bok Sex, Drugs & Cocoa Puffs:
Anta att det står två lådor på ett bord. I den ena lådan finns en helt vanlig sköldpadda. I den andra lådan finns Adolf Hitlers kranium. Du ska nu välja mellan att
1) Ta hand om sköldpaddan och hålla den vid liv i två år. Om den dör innan dess måste du böta 75.000 kronor till staten.
2) Ha Adolf Hitlers kranium stående väl synligt i vardagsrummet. OBS: Du får inte försöka dölja det eller på annat sätt utsmycka det.
Vad väljer du?
Anta att det står två lådor på ett bord. I den ena lådan finns en helt vanlig sköldpadda. I den andra lådan finns Adolf Hitlers kranium. Du ska nu välja mellan att
1) Ta hand om sköldpaddan och hålla den vid liv i två år. Om den dör innan dess måste du böta 75.000 kronor till staten.
2) Ha Adolf Hitlers kranium stående väl synligt i vardagsrummet. OBS: Du får inte försöka dölja det eller på annat sätt utsmycka det.
Vad väljer du?
söndag 18 januari 2009
Ted, your problem is all you do is think, think, think. I'm teaching you how to do, do, do.
Som en överraskningspresent fick jag idag The Bro Code av min vän MS. Den är skriven av Barney Stinson, och innehåller hans egna tips och råd hur vänner ska förhålla sig till varandra. Man kan säga att det är en uppställning av 150 lättföljda regler. Det är väldigt grabbigt, men med glimten. Barney påpekar att även kvinnor kan vara Bros. Om man vet vem Barney Stinson är det förlåtligt om man tror att alla dessa regler handlar om hur man får till det med brudar - långt ifrån (även om många av dem är det)! Barney tar upp allt från hur man bör bete sig på toaletten (Article 53: Even in a drought, a Bro flushes twice), på restauranger, i bilkö, jobb (Article 75: A Bro automatically enhances another Bro's job description when introducing him to a chick). Rätt mycket sex och samlevnad (Article 77: A Bro doesn't cuddle).
Man kan säga att boken är som Sex and The City, fast folk kommer inte ta den på lika stort allvar.
Kanske ingenting att leva efter, särskilt inte av mig och mina Bros. Men vi satt och skrattade gott åt detta över våra koppar varm choklad med vispgrädde och färgglada marshmallows, det kan jag säga!
Jag vet inte heller vad the Bro Code säger om Bros som ger varandra överraskningspresenter.
lördag 17 januari 2009
Den kreativa processen, eller Hur man skriver en krönika
En oroväckande stor del av er som läser detta är skrivande människor. Ni är journalister, reklamare, webbare, författare, akademiker. Andra av er håller på med skrivande vid sidan om, vissa vill skriva i framtiden, resten är intresserade av popkultur. Gemensamt för er alla är att ni vet vad en deadline innebär, och hur en sådan kan drabba en.
Jag har en krönika att lämna in på måndag, så det är väl bara att sätta igång.
16.30.
Nu gäller det att samla tankar, kraft och inspiration. Lägger mig i sängen, läser klart Good Omens, dricker litet vin. Lyssnar på musik.
Herre Gud, Pet Shop Boys Introspective! Den kom ju ut 1988. Det innebär att jag lyssnat på den i snart 21 år. Och "Left to my Own Devices", ja den måste ju räknas som en av mina favoritlåtar vid det här laget. PSB måste vara den enda grupp som jag lyssnat på både vid elva och trettiotvå års ålder. Jävlar vad tiden går, ändå. Mer vin på det.
18.30
Jag har läst klart, och är nu tillräckligt samlad för att skrida till verket. Jag vet exakt vad jag ska skriva om, jag har redan stolpat upp skiten i huvdet. Men först kör vi litet Arrested Development.
Fan vad bra det är. Man blir nästan litet törstig.
Ja jösses. Hm. Design för funktionshindrade i vardagen ja. Nu har jag en idé.
Bra, nu är jag igång. Vad tyst det är. Det är lördag. Lördag kväll. Hm. "Looking for the heart of Saturday night"... Kan inte tro att den där bruden trodde att Jonathan Richman skrev orginalversionen, när det egentligen var Tom Waits! Jävla sopa! Haha! Vilka är egentligen Tom Waits tjufem bästa låtar...? Måste göra en lista.
19.30
Hungrig. Köttma, för i helvete, juleköttet jag fick av storkunden är snart utgånget. Vänta, fick en idé...
Vi tar oss en slurk på det, det har vi förtjänat nu när det går så jävla bra.
Gött! Förresten, vad har Beardonaut haft för sig idag?
20.00
Åhh hungrig. Undrar vad Henke håller på med.
Sitter och blänger, ja det kunde man väl ha anat. Tjena, förlåt att jag stör, jag håller på att skriva en krönika, ska bara fixa litet krubb.
Shit vad jobbigt. Vi tar en slurk på det.
Vänta, fick en idé!
20.30
Åhh hungrig. Kolla, OST! Herrejävlar, nu kör vi på det, Camembert och allt!
Vet du vad som skulle vara smarrigt nu, Henke?
Åh! Idé! Inspiration! Jag är ett geni, etcetera!
Åh hungrig!
20.45
20.46
Hahaha! Ja jävlar!
21.15
21.17
Och så vidare.
Jag har en krönika att lämna in på måndag, så det är väl bara att sätta igång.
16.30.
Nu gäller det att samla tankar, kraft och inspiration. Lägger mig i sängen, läser klart Good Omens, dricker litet vin. Lyssnar på musik.
Herre Gud, Pet Shop Boys Introspective! Den kom ju ut 1988. Det innebär att jag lyssnat på den i snart 21 år. Och "Left to my Own Devices", ja den måste ju räknas som en av mina favoritlåtar vid det här laget. PSB måste vara den enda grupp som jag lyssnat på både vid elva och trettiotvå års ålder. Jävlar vad tiden går, ändå. Mer vin på det.
18.30
Jag har läst klart, och är nu tillräckligt samlad för att skrida till verket. Jag vet exakt vad jag ska skriva om, jag har redan stolpat upp skiten i huvdet. Men först kör vi litet Arrested Development.
Fan vad bra det är. Man blir nästan litet törstig.
Ja jösses. Hm. Design för funktionshindrade i vardagen ja. Nu har jag en idé.
Bra, nu är jag igång. Vad tyst det är. Det är lördag. Lördag kväll. Hm. "Looking for the heart of Saturday night"... Kan inte tro att den där bruden trodde att Jonathan Richman skrev orginalversionen, när det egentligen var Tom Waits! Jävla sopa! Haha! Vilka är egentligen Tom Waits tjufem bästa låtar...? Måste göra en lista.
19.30
Hungrig. Köttma, för i helvete, juleköttet jag fick av storkunden är snart utgånget. Vänta, fick en idé...
Vi tar oss en slurk på det, det har vi förtjänat nu när det går så jävla bra.
Gött! Förresten, vad har Beardonaut haft för sig idag?
20.00
Åhh hungrig. Undrar vad Henke håller på med.
Sitter och blänger, ja det kunde man väl ha anat. Tjena, förlåt att jag stör, jag håller på att skriva en krönika, ska bara fixa litet krubb.
Shit vad jobbigt. Vi tar en slurk på det.
Vänta, fick en idé!
20.30
Åhh hungrig. Kolla, OST! Herrejävlar, nu kör vi på det, Camembert och allt!
Vet du vad som skulle vara smarrigt nu, Henke?
Åh! Idé! Inspiration! Jag är ett geni, etcetera!
Åh hungrig!
20.45
20.46
Hahaha! Ja jävlar!
21.15
21.17
Och så vidare.
Ellipsis
Åh! Nya numret av livsstilsmagasinet Herpes är äntligen här! Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa reportaget om Kate Winslet och hennes nya film med Leo!
Och vårens Ifans kan väl inte vara någon annan än Rhys! Jag anar en storartad revansch för honom.
Hungern
Fan ingen frulle. Om man skulle dra ner till ICA och tjacka något smarrigt bröd, kanske pain chocolat och en tub baconost? Och samtidigt hämta ut det nya parkeringstillståndet på paketutlämningen? Fan, om man skulle passa på att gå på systemet också, så har man det ur världen. Eller kan man gå på systemet klockan tio på morgonen? Det är bäst man ser prydlig ut så de inte tror att man ämnar halsa i sig vinaren i trappuppgången bredvid. Men vafan, det är klart man kan gå dit så fort de öppnar, nu blev jag sådär jävla småborgerligt ängslig på exakt det sätt som jag ju vanligtvis hatar; jag måste ha lågt blodsocker. Kanske jag borde halsa i mig den vinaren i trappuppgången bredvid bara för att visa de jävlarna att jag inte bryr mig. Vi kör på det. In i duschen.
fredag 16 januari 2009
Eller kanske Call of Duty: Gungans in Flames
Hittade skakig mobilfilmad trailer för Star Wars: Battlefront III, mest en massa bilder på karaktärer som springer fram genom korridorer och undervegetation. Det är exakt det som SW: Battlefrontspelen går ut på - kuta fram och tillbaka och ta över hållpunkter på krigsfält i evinnerlighet. Så jävla tröttsamt tillslut. Det spelar ingen roll om grafiken är så pass fantastisk att man kan se det allra minsta ewokmorrhår, om man bara ska kuta fram och tillbaka så skiter jag i det här.
Nu är den här versionen nerlagd, för Free Radical fick gå i konkurs häromsistens. Nu ryktas den om att Rebellion tagit över istället.
Här kommer en pitch: Call of Duty möter Star Wars. Ge mig det! Ge mig Call of Duty: Rebel Alliance, följt av Call of Duty: Imperial Forces, och sedan kanske den potentiella storsäljaren Call of Duty: Ewok Tribal Turf Wars. Förstapersonsskjutare. Lyssnar ni, LucasArts? Lyssnar ni, Activision?
Förmodligen inte.
Nu är den här versionen nerlagd, för Free Radical fick gå i konkurs häromsistens. Nu ryktas den om att Rebellion tagit över istället.
Här kommer en pitch: Call of Duty möter Star Wars. Ge mig det! Ge mig Call of Duty: Rebel Alliance, följt av Call of Duty: Imperial Forces, och sedan kanske den potentiella storsäljaren Call of Duty: Ewok Tribal Turf Wars. Förstapersonsskjutare. Lyssnar ni, LucasArts? Lyssnar ni, Activision?
Förmodligen inte.
onsdag 14 januari 2009
All you vant is a dinkle
Freud har blivit musikal. En Friends-kännare kan inget annat göra än att fnissa länge och högljutt.
The Shining
Det är inte ens så att man orkar höja ögonbrynen. Igår kom jag att tänka på en kille som jag inte vare sig tänkt på eller sett på säkert sjutton år, en kille som gick i samma mellanstadieskola som jag. "Vad fan blev det av den jäveln?" tänkte jag för mig själv. Vi brukade gå och simträna tillsammans. Jag mindes honom som ganska stor (han var ett par år äldre) och finnig.
Imorse satt jag på hjälpmedelscentralen och väntade på att få bromsarna utbytta, och då kom han in. Först trodde jag inte det var han, utan undvek att söka ögonkontakt med honom och fortsatte läsa "Good Omens". Han verkade så mycket mindre än jag mindes honom, något som jag snäppet senare förstod berodde på att jag var mycket mindre sist vi sågs. Eftersom jag satt på en träbänk kunde jag inte gå fram och hälsa, och eftersom han inte verkade vilja säga hej fick det hela bero.
I en och en halv timme satt vi i samma väntrum. Jag läste vidare, han satt och stirrade tillsammans med sin assistent, men ingen sade hej. Det började bli besvärande.
När min rullstol kom tillbaka (med nya bromsar, ny klädsel, nya framhjul) gick jag bara därifrån utan att ägna honom en blick. Det var litet synd. Jag hade kunnat få svar på vad fan det blev av den jäveln.
Imorse satt jag på hjälpmedelscentralen och väntade på att få bromsarna utbytta, och då kom han in. Först trodde jag inte det var han, utan undvek att söka ögonkontakt med honom och fortsatte läsa "Good Omens". Han verkade så mycket mindre än jag mindes honom, något som jag snäppet senare förstod berodde på att jag var mycket mindre sist vi sågs. Eftersom jag satt på en träbänk kunde jag inte gå fram och hälsa, och eftersom han inte verkade vilja säga hej fick det hela bero.
I en och en halv timme satt vi i samma väntrum. Jag läste vidare, han satt och stirrade tillsammans med sin assistent, men ingen sade hej. Det började bli besvärande.
När min rullstol kom tillbaka (med nya bromsar, ny klädsel, nya framhjul) gick jag bara därifrån utan att ägna honom en blick. Det var litet synd. Jag hade kunnat få svar på vad fan det blev av den jäveln.
tisdag 13 januari 2009
Cue the cheesy inspirational music!
Eftersom det ändå är McPatrick McDempseys Mcfödelsedag bänkade jag mig motvilligt i soffan för att se The Freedom Writers, som Baserar Sig På En Sann Historia Om Underpriviligerade Ungdomar Från Slummen Som Lär Sig Något Om Livet. Den handlar om hur en nybakad gymnasielärare mot alla odds får kidzen att lära sig att tro på förändring, men också på sig själva, genom att föra dagbok och lära sig om förintelsen. En klämmig Hilary Swank (för Guds skull, se till att den kvinnan får i sig en macka!) spelar huvudrollen, PatMcRick McDempMcSey spelar hennes oförstående douchebag till make, och en djupt fårad Scott Glenn hennes stöttande pappa.
Det hade kunnat bli hur cheesypoo som helst, och det är väl också, men det går så bra för dem allihop, och eftersom det baserar sig på en verklig händelse är det väl bara att försöka skjuta tillbaka cynismen och glädjas.
Min farsa jobbar med ungar från grava sociala missförhållanden, men han har det nog litet mer som Treat Williams i The Substitute, kan jag tänka mig. Själv gick jag i skolan i ghettot i sex år, och om någon jävla engelskamajje försökt få oss att börja föra dagbok om våra liv, samtidigt som vi lärde oss om förintelsen (borde inte det ske på historiatimmarna, förresten) skulle han ha fått en sax i strupen.
But alas, I digress.
Det är en fin film utan några egentliga överraskningar som hade kunde ha blivit mycket, mycket sämre.
Jag blir på så gott humör att jag är tvungen att lyssna på Gladys Knight & The Pips "Midnight Train To Georgia" flera gånger i rad. Orginalversionen av framträdandet kan skådas här, och är i det allra närmaste identiskt. Fast inte lika roligt.
2010: Året jag tappar allt hår
Till mitt försvar ska sägas att det första jag gör på morgonen är att ringa Hjälpmedelscentralen och boka tid för bromsbyte på rullstolen.
Åtta timmar senare går jag till frisören i närheten av jobbet och ser rullstolen glida iväg för mig när ska hoppa över i schamponeringsstolen. Det slutar med att jag slår huvudet i sköljskålen och ramlar ner på golvet. En riktig papphammarscen! Jag behåller fattningen. Frisörerna flockas runt mig och ska hjälpa till. Och för en gångs skull låter jag dem göra det.
En kille tar mig under armarna och hystar med lätthet upp mig i stolen.
Nu kan man tro att det är för att jag växt som människa, att jag lärt mig acceptera att ta emot hjälp från främlingar.
Men där tar man fel!
Anledningen är egentligen att mina byxor är alldeles för stora, och skulle åka av om jag ställde mig på knä för att klättra upp i rollstolen själv.
(Note to self: Köp åtminstone tre par byxor av stl 32. Du har 36 i midjemått längre).
Och sedan klipper jag mig. En fråga, musketeers - är följande mening svår att förstå:
Åtta timmar senare går jag till frisören i närheten av jobbet och ser rullstolen glida iväg för mig när ska hoppa över i schamponeringsstolen. Det slutar med att jag slår huvudet i sköljskålen och ramlar ner på golvet. En riktig papphammarscen! Jag behåller fattningen. Frisörerna flockas runt mig och ska hjälpa till. Och för en gångs skull låter jag dem göra det.
En kille tar mig under armarna och hystar med lätthet upp mig i stolen.
Nu kan man tro att det är för att jag växt som människa, att jag lärt mig acceptera att ta emot hjälp från främlingar.
Men där tar man fel!
Anledningen är egentligen att mina byxor är alldeles för stora, och skulle åka av om jag ställde mig på knä för att klättra upp i rollstolen själv.
(Note to self: Köp åtminstone tre par byxor av stl 32. Du har 36 i midjemått längre).
Och sedan klipper jag mig. En fråga, musketeers - är följande mening svår att förstå:
Snälla, korta inte luggen så mycket.
måndag 12 januari 2009
Hey, when you dream... Are you still Joey?
När vi fortfarande var young turks kunde jag och LA träffas över ett par tetror Castillo de Gredos (vi var fattiga studenter), falafel och broccoligratäng. Jag äter fortfarande falafel och broccoligratäng ganska ofta, och idag var en särskilt lämplig dag för detta.
I alla fall. Du behöver tre knippen (huvuden? buketter?) broccoli. Du gör en bechamelsås på mjölk, smör och mjöl och river ner 2 dl riven parmesan. Du kryddar såsen med chili, vitlök, timjan, och smakar av med salt och litet peppar. Skär broccolin i lagom stora bitar och gegga ner alltsammans - sås och grönsak - i en ugnsfast form. Tänk på att en gratäng av detta slag gör sig bäst i en djupare form. In med skiten i ugnen på 225 grader.
Jag brukar köra färdiga falaflar, som steks på i olivolja i 16 minuter på svag värme i panna.
Så långt allt väl - sunt och vegetariskt. Men idag föll gratängen offer för min senaste uppfinning - Evil Genious Cooking. Det är när man lagar till något nyttigt, och i sista stund lägger till något onyttigt för att sabba det hela. Som när man tar en fin bit fisk och ångkokar den, bara för att slänga över en gräddig sås alldeles på slutet, eller när man täcker en fruktsallad med chokladsås.
Gör så här: När du haft broccoligratängen i ugnen i 30 minuter draperar du den med bacon. Det ska bli ett fläsklock, helt enkelt. Vrid på grillen och kör i tio minuter. På så vis blir baconet krispigt och inte saggigt.
Servera!
Eftersom falafel till största delen äts av muslimer och vegetarianer är det få som upptäckt hur gott falafel och bacon smakar tillsammans.
De perfekta filmerna för det här tillfället är de båda Cronenberg-/Viggostjärtfilmerna A History of Violence och Eastern Promises.
Bon appétit!
I alla fall. Du behöver tre knippen (huvuden? buketter?) broccoli. Du gör en bechamelsås på mjölk, smör och mjöl och river ner 2 dl riven parmesan. Du kryddar såsen med chili, vitlök, timjan, och smakar av med salt och litet peppar. Skär broccolin i lagom stora bitar och gegga ner alltsammans - sås och grönsak - i en ugnsfast form. Tänk på att en gratäng av detta slag gör sig bäst i en djupare form. In med skiten i ugnen på 225 grader.
Jag brukar köra färdiga falaflar, som steks på i olivolja i 16 minuter på svag värme i panna.
Så långt allt väl - sunt och vegetariskt. Men idag föll gratängen offer för min senaste uppfinning - Evil Genious Cooking. Det är när man lagar till något nyttigt, och i sista stund lägger till något onyttigt för att sabba det hela. Som när man tar en fin bit fisk och ångkokar den, bara för att slänga över en gräddig sås alldeles på slutet, eller när man täcker en fruktsallad med chokladsås.
Gör så här: När du haft broccoligratängen i ugnen i 30 minuter draperar du den med bacon. Det ska bli ett fläsklock, helt enkelt. Vrid på grillen och kör i tio minuter. På så vis blir baconet krispigt och inte saggigt.
Servera!
Eftersom falafel till största delen äts av muslimer och vegetarianer är det få som upptäckt hur gott falafel och bacon smakar tillsammans.
De perfekta filmerna för det här tillfället är de båda Cronenberg-/Viggostjärtfilmerna A History of Violence och Eastern Promises.
Bon appétit!
lördag 10 januari 2009
Till alla de som tycker jag är rolig
Det finns ett antal människor där ute som tycker att jag är jätterolig. Här kommer ett avslöjande. Det är för att jag snor andras skämt. Ofta.
Till exempel. Idag anmärkte farsan på att mamma hade tryckt i sig en hel burk pepparkakor på egen hand. Jag sade:
Har du ingen botten?! Ingen självdisciplin?! Är du ett barn? Ett barn kan trycka i sig hur mycket som helst. Har du någonsin hört ett barn säga; "nej tack, jag tror faktiskt det får räcka med hallonbakelser för min del."
Det tyckte mamma var jätteroligt. Det vet jag, för hon sade; "du är så rolig".
Egentligen tycker mamma att Dylan Moran är rolig. Men det erkände jag inte. Jag tog åt mig äran i alla fall. Att stjäla ett skratt är som att bli dyrkad.
Till exempel. Idag anmärkte farsan på att mamma hade tryckt i sig en hel burk pepparkakor på egen hand. Jag sade:
Har du ingen botten?! Ingen självdisciplin?! Är du ett barn? Ett barn kan trycka i sig hur mycket som helst. Har du någonsin hört ett barn säga; "nej tack, jag tror faktiskt det får räcka med hallonbakelser för min del."
Det tyckte mamma var jätteroligt. Det vet jag, för hon sade; "du är så rolig".
Egentligen tycker mamma att Dylan Moran är rolig. Men det erkände jag inte. Jag tog åt mig äran i alla fall. Att stjäla ett skratt är som att bli dyrkad.
Stepping into this house
Träffar LA och lille H utanför centrum runt tolv, och vi går till ett vegankafé som vi tycker om för att mata lille H och få oss något till livs. Lille H slukar en burk Hipp vegolasagne och fascineras sedan av värmeljusen och det lila taket och sjunger för oss medan LA och jag beklagar oss över bristen av entusiasm i våra liv. Lille H somnar sittande i sin vagn till sambatoner och LA och jag trivs med att prata jobb och pop. Vi konstaterar att det är prick tio år sedan vi blev kursare när vi läste MKV. I tio år har LA befunnit sig på campus. Det blev en karriär för honom, en språngbräda för mig.
Vi slår sedan en lov runt kvarteren för att se om vi kan hitta något att köpa, trots att vi båda konstaterat att den känsla av tomhet man får när man köpt något man egentligen inte vill ha redan har infunnit sig. Så vi går till närmaste köpcentrum och kollar på böcker, skivor och spel, men går tomhänta därifrån. Vart tog glädjen vägen, tänker jag.
Som för att ytterligare påminna oss om de tio år som gått stöter vi i bokhandeln på en gammal kursare, som nu är projektledare på ett medieföretag (i likhet med så många andra). Det känns som att ha blivit påkommen, det gör det alltid när man stöter på kursare. Jag och LA var som ler och långhalm även på den tiden, och jag försöker betrakta oss genom kursarens ögon. Visserligen har vi lille H med oss i en vagn, visserligen har vi båda högre hårfästen och sladdrig skäggväxt, men hon måste - MÅSTE - slås av tanken att inte mycket förändras. Medan jag och LA i tysthet båda kommit till en konsensus om att det bara tynar bort.
Videobutiken brinner som en sista låga av hopp längre ner på gatan, så vi går dit. Vi står där och blänger en stund, tills jag minns att mamma och pappa har filmen jag vill hyra, Eastern Promises. Jag slås plötsligt av en enorm längtan efter dem båda; något som nästan aldrig händer.
LA och lille H kliver på tricken, och jag styr kosan hemåt. Klockan är tjugo över tre, det är fortfarande ljust, och nästan på automatik går jag och hämtar bilen och kör snabbt över bron. Fem minuter senare sitter jag i mina föräldrars kök med en ostmacka i ena handen och en kopp kaffe i den andra. De är båda rödkindade och friluftsyriga efter att ha skrillat i Liljeholmen, och det är så skönt att kunna åka hem och bli omfamnad.
Jag får en flaska vin, Guy Ritchies Revolver (sedan han såg Fifth Element tror pappa att alla filmer som bär Luc Bessons namn är bra - jag får även låna Angel A) och en dunk spolarvätska, och jag känner mig som det rikemansbarn som SL alltid beskyller mig för att vara. Framför allt gläds jag åt att ha dem så nära inpå. Det känns naturligt att åka förbi dem bara sådär, något som innan morfars död kändes underligt och som en plikt. Det är som de säger, tänker jag när jag åker därifrån.
Vi slår sedan en lov runt kvarteren för att se om vi kan hitta något att köpa, trots att vi båda konstaterat att den känsla av tomhet man får när man köpt något man egentligen inte vill ha redan har infunnit sig. Så vi går till närmaste köpcentrum och kollar på böcker, skivor och spel, men går tomhänta därifrån. Vart tog glädjen vägen, tänker jag.
Som för att ytterligare påminna oss om de tio år som gått stöter vi i bokhandeln på en gammal kursare, som nu är projektledare på ett medieföretag (i likhet med så många andra). Det känns som att ha blivit påkommen, det gör det alltid när man stöter på kursare. Jag och LA var som ler och långhalm även på den tiden, och jag försöker betrakta oss genom kursarens ögon. Visserligen har vi lille H med oss i en vagn, visserligen har vi båda högre hårfästen och sladdrig skäggväxt, men hon måste - MÅSTE - slås av tanken att inte mycket förändras. Medan jag och LA i tysthet båda kommit till en konsensus om att det bara tynar bort.
Videobutiken brinner som en sista låga av hopp längre ner på gatan, så vi går dit. Vi står där och blänger en stund, tills jag minns att mamma och pappa har filmen jag vill hyra, Eastern Promises. Jag slås plötsligt av en enorm längtan efter dem båda; något som nästan aldrig händer.
LA och lille H kliver på tricken, och jag styr kosan hemåt. Klockan är tjugo över tre, det är fortfarande ljust, och nästan på automatik går jag och hämtar bilen och kör snabbt över bron. Fem minuter senare sitter jag i mina föräldrars kök med en ostmacka i ena handen och en kopp kaffe i den andra. De är båda rödkindade och friluftsyriga efter att ha skrillat i Liljeholmen, och det är så skönt att kunna åka hem och bli omfamnad.
Jag får en flaska vin, Guy Ritchies Revolver (sedan han såg Fifth Element tror pappa att alla filmer som bär Luc Bessons namn är bra - jag får även låna Angel A) och en dunk spolarvätska, och jag känner mig som det rikemansbarn som SL alltid beskyller mig för att vara. Framför allt gläds jag åt att ha dem så nära inpå. Det känns naturligt att åka förbi dem bara sådär, något som innan morfars död kändes underligt och som en plikt. Det är som de säger, tänker jag när jag åker därifrån.
Dexter S03E12
Ja, jag vet att det är på låtsas, men hur ska man nu kunna se Dexter och Deb snacka om sin pappa utan att tänka på att de ligger med varandra på riktigt. Inte bara det; de lever tillsammans som man och hustru. Mozel tov, antar jag.
fredag 9 januari 2009
Champagnemusslor
Scenario: Du har en flaska André Clouet som ligger och tar plats i kylen. Du har just åter igen fått ett bevis på att du är en av de mest awesome människorna på planeten. En flaska champagne är bra att fira med, men du vet att du blir aspackad om du dricker en flaska champagne själv. Men du har inga vänner att dela den med. Vad gör du?
Svaret är champagnemusslor.
Du behöver:
1 nät blåmusslor
25 cl champagne
25 cl vispgrädde
3 vitlöksklyftor
1 röd chili
50 gram smör
Bladpersilja
Vitpeppar
Salt
Rensa musslorna från skägg och annat otyg, släng öppna och förstörda musslor. Skölj noga. Hacka persilja, vitlök, chili. Smält smör i djup, stor panna. Innan det hinner smälta helt, häll på champagne och grädde. Koka upp i två minuter, släng sedan i hack av persilja, vitlök, chili. Släng i musslorna. Lägg på lock. Koka upp tills musslorna är vidöppna, typ 3-5 minuter.
Skaka! Skaka! Skaka pannan, din jävel!
Ta upp musslorna och lägg i skål under lock. Reducera sedan såsen till ungefär hälften. I med musslorna igen i 30 sekunder, sedan upp igen. Men skaka! Skaka!
Servera i skål. Dräll litet persilja över, vetja. Inget jävla knussel. Kanske en brödbit. Men jag har gjort tjockskurna pommes frites och äter aioli till.
Drick upp resten av champagnen, ha Bryan Singer-maraton hela kvällen. Jag börjar med Superman Returns, eftersom det är en film som funkar bra med musslor, men det gör man hur man vill med.
Lycka till och smaklig spis!
Svaret är champagnemusslor.
Du behöver:
1 nät blåmusslor
25 cl champagne
25 cl vispgrädde
3 vitlöksklyftor
1 röd chili
50 gram smör
Bladpersilja
Vitpeppar
Salt
Rensa musslorna från skägg och annat otyg, släng öppna och förstörda musslor. Skölj noga. Hacka persilja, vitlök, chili. Smält smör i djup, stor panna. Innan det hinner smälta helt, häll på champagne och grädde. Koka upp i två minuter, släng sedan i hack av persilja, vitlök, chili. Släng i musslorna. Lägg på lock. Koka upp tills musslorna är vidöppna, typ 3-5 minuter.
Skaka! Skaka! Skaka pannan, din jävel!
Ta upp musslorna och lägg i skål under lock. Reducera sedan såsen till ungefär hälften. I med musslorna igen i 30 sekunder, sedan upp igen. Men skaka! Skaka!
Servera i skål. Dräll litet persilja över, vetja. Inget jävla knussel. Kanske en brödbit. Men jag har gjort tjockskurna pommes frites och äter aioli till.
Drick upp resten av champagnen, ha Bryan Singer-maraton hela kvällen. Jag börjar med Superman Returns, eftersom det är en film som funkar bra med musslor, men det gör man hur man vill med.
Lycka till och smaklig spis!
Skamsköljning extravaganza
Mejlade just en polackfräckis till en kund. Så går det när man känner åtta människor som heter Martin. Aaaargh.
Tror jag lyckades återkalla det hela, dock.
Till mitt försvar - den Martin som skulle ha det egentligen är från Polen och var den som drog igång det hela.
Tror jag lyckades återkalla det hela, dock.
Till mitt försvar - den Martin som skulle ha det egentligen är från Polen och var den som drog igång det hela.
onsdag 7 januari 2009
Answer the question, otter!
Det här har ni säkert redan sett, men här är en sajt där någon ilsken person smädar djur för att de är så söta:
Fuck you, penguin.
Fuck you, penguin.
tisdag 6 januari 2009
Burger me.
Glädjen er! Allas vår älskade stalker/romantiker Ed Stevens är tillbaka i repriser av allas vår favoritserie Ed på Kanal 9, från och med igår! Nu gäller det att varje vardag vara hemma till 17.30. Jag har en känsla av att detta kommer få en stark inverkan på min fritid under våren...
Jag blev litet inspirerad här, så nu dröjer det inte länge innan jag börjar med mina gamla 100-kronorsutmaningar igen. En gång erbjöd jag en tjej jag umgicks med 100 spänn om hon klättrade ner till sälarna på Skansen. Hon var på god väg, men ångrade sig halvvägs. Nåja. Nu kör vi!
Jag blev litet inspirerad här, så nu dröjer det inte länge innan jag börjar med mina gamla 100-kronorsutmaningar igen. En gång erbjöd jag en tjej jag umgicks med 100 spänn om hon klättrade ner till sälarna på Skansen. Hon var på god väg, men ångrade sig halvvägs. Nåja. Nu kör vi!
måndag 5 januari 2009
I will have my vengeance
Comeback! Perfekt tillagad Texas chili (med litet receptråd från Miguel på Texas Longhorn på Skånegatan)! Som en käftsmäll. Och så litet Fight Night: Round 3, dubbla Ridley Scottfilmer (Gladiator, Black Rain), litet vin. Perfekt. Jag har repat mig.
söndag 4 januari 2009
Everybody thought the lamb was the cheese
Jag kan laga mat. Jag förstår hur mat fungerar, hur smaker funkar tillsammans, och hur länge ingredienser ska tillredas. Men ibland går det helt åt hellebölle. En snabb gryta på salsiccia, bönor och sidfläsk med timjan, oregano, vitlök och citron. Litet ankfett. Hur svårt ska det vara, liksom? Det slutade som en äcklig gegga med segt fläsk, hård korv och mosiga bönor, som dessutom var helt förstörd av citron. Jag grät blod. Jag skyller på Gösta Ekman. De visade Morrhår och ärtor på TV4 Film, och den erbjöd så mycket nostalgi att jag helt tappade kontrollen.
"Rimmer, proper dumplings, when they're properly cooked to perfection, proper dumplings should not bounce!"
Som straff, bot och bättring blir det ordentligt tillagad chili imorgon. Högrev kokt i Carnegie porter över sakta eld. Men fram till dess är mitt självförtroende stukat. Jag kommer säker fucka upp chilin också.
"Rimmer, proper dumplings, when they're properly cooked to perfection, proper dumplings should not bounce!"
Som straff, bot och bättring blir det ordentligt tillagad chili imorgon. Högrev kokt i Carnegie porter över sakta eld. Men fram till dess är mitt självförtroende stukat. Jag kommer säker fucka upp chilin också.
fredag 2 januari 2009
Tänk om det blir Viggo Mortensen Beyond Thunderdome av alltihopa, Beardo!
Och så var det dags för en bit köttma med den på alla sätt förträfflige Beardonaut - en man för vilken man skulle kunna berätta att man har ett inramat fotografi av de medverkande i Firefly på nattduksbordet utan att han skulle rynka på ögonbrynen. Förvisso råkade jag få honom att betala i stort sett all dricks, men jag pröjsar igen det, jag lovar.
Jag träffade honom genom den här bloggen, som han upptäckte genom den lika föträffliga Hanna, som jag känner IRL. Om det inte varit för att vi båda bevistade hennes födelsedagsfest i somras hade vi nog inte börjat umgås. För hur börjar man egentligen umgås med folk man träffat via sin blogg? För er ungdomar kanske det är helt naturligt, men för oss som fortfarande kommer ihåg var man befann sig när Herreys vann Eurovisonen (på besök hos vänner i Värnamo) är det kanske inte lika självklart. Finns det en gräns mellan vänskap IRL och på nätet? Använder man ens uttrycket IRL fortfarande? Skriv och berätta!
Så vi äter en biff och vi sänker ett par öl och vi trycker en pajbit och vi pratar film och jobb och musik och TV och det är förbrödring. Jag konstaterar slutligen två saker: Jag glömde fråga honom om han hade någon relation till The Spirit, och vad han tror om Frank Millers våldtäkt av den samme i den nya filmen, en film som tillsynes inte ens snuddar vid samma uppsluppna, färgglada ton som serien. Den andra saken är att jag inte längre kan äta tillstymmelsevis lika mycket som jag kunde förut - något som jag trodde Nyårsaftonens i det därmaste dionysiska måltid redan hade bevisat.
Jag träffade honom genom den här bloggen, som han upptäckte genom den lika föträffliga Hanna, som jag känner IRL. Om det inte varit för att vi båda bevistade hennes födelsedagsfest i somras hade vi nog inte börjat umgås. För hur börjar man egentligen umgås med folk man träffat via sin blogg? För er ungdomar kanske det är helt naturligt, men för oss som fortfarande kommer ihåg var man befann sig när Herreys vann Eurovisonen (på besök hos vänner i Värnamo) är det kanske inte lika självklart. Finns det en gräns mellan vänskap IRL och på nätet? Använder man ens uttrycket IRL fortfarande? Skriv och berätta!
Så vi äter en biff och vi sänker ett par öl och vi trycker en pajbit och vi pratar film och jobb och musik och TV och det är förbrödring. Jag konstaterar slutligen två saker: Jag glömde fråga honom om han hade någon relation till The Spirit, och vad han tror om Frank Millers våldtäkt av den samme i den nya filmen, en film som tillsynes inte ens snuddar vid samma uppsluppna, färgglada ton som serien. Den andra saken är att jag inte längre kan äta tillstymmelsevis lika mycket som jag kunde förut - något som jag trodde Nyårsaftonens i det därmaste dionysiska måltid redan hade bevisat.
Dagens känsla
Håller långsamt på att förvandlas till Killer Croc. Den här kalla jävla luften alltså. Om det vore socialt accepterat skulle jag gå runt i skidmask hela dagarna.
Garmisch-Partenkirchen
Jag satt i glada vänners lag på Nyårsafton och hävde ur mig att Nyår inte spelar någon roll för mig längre, att det bara var en trevlig högtid utan någon egentlig mening, eftersom kalenderåret bara är en konstruktion och yada yada. Men nu är det den andra januari, och jag känner något annat. Det känns som att stå i fållan innan backhoppningen. Det gör faktiskt det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)