Den kreativa processen, eller Hur man skriver en krönika

En oroväckande stor del av er som läser detta är skrivande människor. Ni är journalister, reklamare, webbare, författare, akademiker. Andra av er håller på med skrivande vid sidan om, vissa vill skriva i framtiden, resten är intresserade av popkultur. Gemensamt för er alla är att ni vet vad en deadline innebär, och hur en sådan kan drabba en.

Jag har en krönika att lämna in på måndag, så det är väl bara att sätta igång.


16.30.
Nu gäller det att samla tankar, kraft och inspiration. Lägger mig i sängen, läser klart Good Omens, dricker litet vin. Lyssnar på musik.

Herre Gud, Pet Shop Boys Introspective! Den kom ju ut 1988. Det innebär att jag lyssnat på den i snart 21 år. Och "Left to my Own Devices", ja den måste ju räknas som en av mina favoritlåtar vid det här laget. PSB måste vara den enda grupp som jag lyssnat på både vid elva och trettiotvå års ålder. Jävlar vad tiden går, ändå. Mer vin på det.



18.30
Jag har läst klart, och är nu tillräckligt samlad för att skrida till verket. Jag vet exakt vad jag ska skriva om, jag har redan stolpat upp skiten i huvdet. Men först kör vi litet Arrested Development.

Fan vad bra det är. Man blir nästan litet törstig.

Ja jösses. Hm. Design för funktionshindrade i vardagen ja. Nu har jag en idé.

Bra, nu är jag igång. Vad tyst det är. Det är lördag. Lördag kväll. Hm. "Looking for the heart of Saturday night"... Kan inte tro att den där bruden trodde att Jonathan Richman skrev orginalversionen, när det egentligen var Tom Waits! Jävla sopa! Haha! Vilka är egentligen Tom Waits tjufem bästa låtar...? Måste göra en lista.

19.30
Hungrig. Köttma, för i helvete, juleköttet jag fick av storkunden är snart utgånget. Vänta, fick en idé...

Vi tar oss en slurk på det, det har vi förtjänat nu när det går så jävla bra.

Gött! Förresten, vad har Beardonaut haft för sig idag?

20.00
Åhh hungrig. Undrar vad Henke håller på med.

Sitter och blänger, ja det kunde man väl ha anat. Tjena, förlåt att jag stör, jag håller på att skriva en krönika, ska bara fixa litet krubb.

Shit vad jobbigt. Vi tar en slurk på det.

Vänta, fick en idé!

20.30
Åhh hungrig. Kolla, OST! Herrejävlar, nu kör vi på det, Camembert och allt!

Vet du vad som skulle vara smarrigt nu, Henke?

Åh! Idé! Inspiration! Jag är ett geni, etcetera!

Åh hungrig!

20.45

20.46

Hahaha! Ja jävlar!

21.15

21.17


Och så vidare.

Ellipsis

Åh! Nya numret av livsstilsmagasinet Herpes är äntligen här! Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa reportaget om Kate Winslet och hennes nya film med Leo!

Och vårens Ifans kan väl inte vara någon annan än Rhys! Jag anar en storartad revansch för honom.

Hungern

Fan ingen frulle. Om man skulle dra ner till ICA och tjacka något smarrigt bröd, kanske pain chocolat och en tub baconost? Och samtidigt hämta ut det nya parkeringstillståndet på paketutlämningen? Fan, om man skulle passa på att gå på systemet också, så har man det ur världen. Eller kan man gå på systemet klockan tio på morgonen? Det är bäst man ser prydlig ut så de inte tror att man ämnar halsa i sig vinaren i trappuppgången bredvid. Men vafan, det är klart man kan gå dit så fort de öppnar, nu blev jag sådär jävla småborgerligt ängslig på exakt det sätt som jag ju vanligtvis hatar; jag måste ha lågt blodsocker. Kanske jag borde halsa i mig den vinaren i trappuppgången bredvid bara för att visa de jävlarna att jag inte bryr mig. Vi kör på det. In i duschen.

Eller kanske Call of Duty: Gungans in Flames

Hittade skakig mobilfilmad trailer för Star Wars: Battlefront III, mest en massa bilder på karaktärer som springer fram genom korridorer och undervegetation. Det är exakt det som SW: Battlefrontspelen går ut på - kuta fram och tillbaka och ta över hållpunkter på krigsfält i evinnerlighet. Så jävla tröttsamt tillslut. Det spelar ingen roll om grafiken är så pass fantastisk att man kan se det allra minsta ewokmorrhår, om man bara ska kuta fram och tillbaka så skiter jag i det här.

Nu är den här versionen nerlagd, för Free Radical fick gå i konkurs häromsistens. Nu ryktas den om att Rebellion tagit över istället.

Här kommer en pitch: Call of Duty möter Star Wars. Ge mig det! Ge mig Call of Duty: Rebel Alliance, följt av Call of Duty: Imperial Forces, och sedan kanske den potentiella storsäljaren Call of Duty: Ewok Tribal Turf Wars. Förstapersonsskjutare. Lyssnar ni, LucasArts? Lyssnar ni, Activision?

Förmodligen inte.

All you vant is a dinkle

Freud har blivit musikal. En Friends-kännare kan inget annat göra än att fnissa länge och högljutt.

The Shining

Det är inte ens så att man orkar höja ögonbrynen. Igår kom jag att tänka på en kille som jag inte vare sig tänkt på eller sett på säkert sjutton år, en kille som gick i samma mellanstadieskola som jag. "Vad fan blev det av den jäveln?" tänkte jag för mig själv. Vi brukade gå och simträna tillsammans. Jag mindes honom som ganska stor (han var ett par år äldre) och finnig.

Imorse satt jag på hjälpmedelscentralen och väntade på att få bromsarna utbytta, och då kom han in. Först trodde jag inte det var han, utan undvek att söka ögonkontakt med honom och fortsatte läsa "Good Omens". Han verkade så mycket mindre än jag mindes honom, något som jag snäppet senare förstod berodde på att jag var mycket mindre sist vi sågs. Eftersom jag satt på en träbänk kunde jag inte gå fram och hälsa, och eftersom han inte verkade vilja säga hej fick det hela bero.

I en och en halv timme satt vi i samma väntrum. Jag läste vidare, han satt och stirrade tillsammans med sin assistent, men ingen sade hej. Det började bli besvärande.

När min rullstol kom tillbaka (med nya bromsar, ny klädsel, nya framhjul) gick jag bara därifrån utan att ägna honom en blick. Det var litet synd. Jag hade kunnat få svar på vad fan det blev av den jäveln.

Cue the cheesy inspirational music!

Eftersom det ändå är McPatrick McDempseys Mcfödelsedag bänkade jag mig motvilligt i soffan för att se The Freedom Writers, som Baserar Sig På En Sann Historia Om Underpriviligerade Ungdomar Från Slummen Som Lär Sig Något Om Livet. Den handlar om hur en nybakad gymnasielärare mot alla odds får kidzen att lära sig att tro på förändring, men också på sig själva, genom att föra dagbok och lära sig om förintelsen. En klämmig Hilary Swank (för Guds skull, se till att den kvinnan får i sig en macka!) spelar huvudrollen, PatMcRick McDempMcSey spelar hennes oförstående douchebag till make, och en djupt fårad Scott Glenn hennes stöttande pappa.

Det hade kunnat bli hur cheesypoo som helst, och det är väl också, men det går så bra för dem allihop, och eftersom det baserar sig på en verklig händelse är det väl bara att försöka skjuta tillbaka cynismen och glädjas.

Min farsa jobbar med ungar från grava sociala missförhållanden, men han har det nog litet mer som Treat Williams i The Substitute, kan jag tänka mig. Själv gick jag i skolan i ghettot i sex år, och om någon jävla engelskamajje försökt få oss att börja föra dagbok om våra liv, samtidigt som vi lärde oss om förintelsen (borde inte det ske på historiatimmarna, förresten) skulle han ha fått en sax i strupen.

But alas, I digress.

Det är en fin film utan några egentliga överraskningar som hade kunde ha blivit mycket, mycket sämre.

Jag blir på så gott humör att jag är tvungen att lyssna på Gladys Knight & The Pips "Midnight Train To Georgia" flera gånger i rad. Orginalversionen av framträdandet kan skådas här, och är i det allra närmaste identiskt. Fast inte lika roligt.

2010: Året jag tappar allt hår

Till mitt försvar ska sägas att det första jag gör på morgonen är att ringa Hjälpmedelscentralen och boka tid för bromsbyte på rullstolen.

Åtta timmar senare går jag till frisören i närheten av jobbet och ser rullstolen glida iväg för mig när ska hoppa över i schamponeringsstolen. Det slutar med att jag slår huvudet i sköljskålen och ramlar ner på golvet. En riktig papphammarscen! Jag behåller fattningen. Frisörerna flockas runt mig och ska hjälpa till. Och för en gångs skull låter jag dem göra det.

En kille tar mig under armarna och hystar med lätthet upp mig i stolen.

Nu kan man tro att det är för att jag växt som människa, att jag lärt mig acceptera att ta emot hjälp från främlingar.

Men där tar man fel!

Anledningen är egentligen att mina byxor är alldeles för stora, och skulle åka av om jag ställde mig på knä för att klättra upp i rollstolen själv.

(Note to self: Köp åtminstone tre par byxor av stl 32. Du har 36 i midjemått längre).

Och sedan klipper jag mig. En fråga, musketeers - är följande mening svår att förstå:

Snälla, korta inte luggen så mycket.

Hey, when you dream... Are you still Joey?

När vi fortfarande var young turks kunde jag och LA träffas över ett par tetror Castillo de Gredos (vi var fattiga studenter), falafel och broccoligratäng. Jag äter fortfarande falafel och broccoligratäng ganska ofta, och idag var en särskilt lämplig dag för detta.

I alla fall. Du behöver tre knippen (huvuden? buketter?) broccoli. Du gör en bechamelsås på mjölk, smör och mjöl och river ner 2 dl riven parmesan. Du kryddar såsen med chili, vitlök, timjan, och smakar av med salt och litet peppar. Skär broccolin i lagom stora bitar och gegga ner alltsammans - sås och grönsak - i en ugnsfast form. Tänk på att en gratäng av detta slag gör sig bäst i en djupare form. In med skiten i ugnen på 225 grader.

Jag brukar köra färdiga falaflar, som steks på i olivolja i 16 minuter på svag värme i panna.

Så långt allt väl - sunt och vegetariskt. Men idag föll gratängen offer för min senaste uppfinning - Evil Genious Cooking. Det är när man lagar till något nyttigt, och i sista stund lägger till något onyttigt för att sabba det hela. Som när man tar en fin bit fisk och ångkokar den, bara för att slänga över en gräddig sås alldeles på slutet, eller när man täcker en fruktsallad med chokladsås.

Gör så här: När du haft broccoligratängen i ugnen i 30 minuter draperar du den med bacon. Det ska bli ett fläsklock, helt enkelt. Vrid på grillen och kör i tio minuter. På så vis blir baconet krispigt och inte saggigt.

Servera!

Eftersom falafel till största delen äts av muslimer och vegetarianer är det få som upptäckt hur gott falafel och bacon smakar tillsammans.

De perfekta filmerna för det här tillfället är de båda Cronenberg-/Viggostjärtfilmerna A History of Violence och Eastern Promises.

Bon appétit!

Till alla de som tycker jag är rolig

Det finns ett antal människor där ute som tycker att jag är jätterolig. Här kommer ett avslöjande. Det är för att jag snor andras skämt. Ofta.

Till exempel. Idag anmärkte farsan på att mamma hade tryckt i sig en hel burk pepparkakor på egen hand. Jag sade:

Har du ingen botten?! Ingen självdisciplin?! Är du ett barn? Ett barn kan trycka i sig hur mycket som helst. Har du någonsin hört ett barn säga; "nej tack, jag tror faktiskt det får räcka med hallonbakelser för min del."

Det tyckte mamma var jätteroligt. Det vet jag, för hon sade; "du är så rolig".

Egentligen tycker mamma att Dylan Moran är rolig. Men det erkände jag inte. Jag tog åt mig äran i alla fall. Att stjäla ett skratt är som att bli dyrkad.

Stepping into this house

Träffar LA och lille H utanför centrum runt tolv, och vi går till ett vegankafé som vi tycker om för att mata lille H och få oss något till livs. Lille H slukar en burk Hipp vegolasagne och fascineras sedan av värmeljusen och det lila taket och sjunger för oss medan LA och jag beklagar oss över bristen av entusiasm i våra liv. Lille H somnar sittande i sin vagn till sambatoner och LA och jag trivs med att prata jobb och pop. Vi konstaterar att det är prick tio år sedan vi blev kursare när vi läste MKV. I tio år har LA befunnit sig på campus. Det blev en karriär för honom, en språngbräda för mig.

Vi slår sedan en lov runt kvarteren för att se om vi kan hitta något att köpa, trots att vi båda konstaterat att den känsla av tomhet man får när man köpt något man egentligen inte vill ha redan har infunnit sig. Så vi går till närmaste köpcentrum och kollar på böcker, skivor och spel, men går tomhänta därifrån. Vart tog glädjen vägen, tänker jag.

Som för att ytterligare påminna oss om de tio år som gått stöter vi i bokhandeln på en gammal kursare, som nu är projektledare på ett medieföretag (i likhet med så många andra). Det känns som att ha blivit påkommen, det gör det alltid när man stöter på kursare. Jag och LA var som ler och långhalm även på den tiden, och jag försöker betrakta oss genom kursarens ögon. Visserligen har vi lille H med oss i en vagn, visserligen har vi båda högre hårfästen och sladdrig skäggväxt, men hon måste - MÅSTE - slås av tanken att inte mycket förändras. Medan jag och LA i tysthet båda kommit till en konsensus om att det bara tynar bort.

Videobutiken brinner som en sista låga av hopp längre ner på gatan, så vi går dit. Vi står där och blänger en stund, tills jag minns att mamma och pappa har filmen jag vill hyra, Eastern Promises. Jag slås plötsligt av en enorm längtan efter dem båda; något som nästan aldrig händer.

LA och lille H kliver på tricken, och jag styr kosan hemåt. Klockan är tjugo över tre, det är fortfarande ljust, och nästan på automatik går jag och hämtar bilen och kör snabbt över bron. Fem minuter senare sitter jag i mina föräldrars kök med en ostmacka i ena handen och en kopp kaffe i den andra. De är båda rödkindade och friluftsyriga efter att ha skrillat i Liljeholmen, och det är så skönt att kunna åka hem och bli omfamnad.

Jag får en flaska vin, Guy Ritchies Revolver (sedan han såg Fifth Element tror pappa att alla filmer som bär Luc Bessons namn är bra - jag får även låna Angel A) och en dunk spolarvätska, och jag känner mig som det rikemansbarn som SL alltid beskyller mig för att vara. Framför allt gläds jag åt att ha dem så nära inpå. Det känns naturligt att åka förbi dem bara sådär, något som innan morfars död kändes underligt och som en plikt. Det är som de säger, tänker jag när jag åker därifrån.

Dexter S03E12

Ja, jag vet att det är på låtsas, men hur ska man nu kunna se Dexter och Deb snacka om sin pappa utan att tänka på att de ligger med varandra på riktigt. Inte bara det; de lever tillsammans som man och hustru. Mozel tov, antar jag.

Champagnemusslor

Scenario: Du har en flaska André Clouet som ligger och tar plats i kylen. Du har just åter igen fått ett bevis på att du är en av de mest awesome människorna på planeten. En flaska champagne är bra att fira med, men du vet att du blir aspackad om du dricker en flaska champagne själv. Men du har inga vänner att dela den med. Vad gör du?

Svaret är champagnemusslor.

Du behöver:

1 nät blåmusslor
25 cl champagne
25 cl vispgrädde
3 vitlöksklyftor
1 röd chili
50 gram smör
Bladpersilja
Vitpeppar
Salt

Rensa musslorna från skägg och annat otyg, släng öppna och förstörda musslor. Skölj noga. Hacka persilja, vitlök, chili. Smält smör i djup, stor panna. Innan det hinner smälta helt, häll på champagne och grädde. Koka upp i två minuter, släng sedan i hack av persilja, vitlök, chili. Släng i musslorna. Lägg på lock. Koka upp tills musslorna är vidöppna, typ 3-5 minuter.

Skaka! Skaka! Skaka pannan, din jävel!

Ta upp musslorna och lägg i skål under lock. Reducera sedan såsen till ungefär hälften. I med musslorna igen i 30 sekunder, sedan upp igen. Men skaka! Skaka!

Servera i skål. Dräll litet persilja över, vetja. Inget jävla knussel. Kanske en brödbit. Men jag har gjort tjockskurna pommes frites och äter aioli till.

Drick upp resten av champagnen, ha Bryan Singer-maraton hela kvällen. Jag börjar med Superman Returns, eftersom det är en film som funkar bra med musslor, men det gör man hur man vill med.

Lycka till och smaklig spis!

Skamsköljning extravaganza

Mejlade just en polackfräckis till en kund. Så går det när man känner åtta människor som heter Martin. Aaaargh.

Tror jag lyckades återkalla det hela, dock.

Till mitt försvar - den Martin som skulle ha det egentligen är från Polen och var den som drog igång det hela.

Answer the question, otter!

Det här har ni säkert redan sett, men här är en sajt där någon ilsken person smädar djur för att de är så söta:
Fuck you, penguin.

Burger me.

Glädjen er! Allas vår älskade stalker/romantiker Ed Stevens är tillbaka i repriser av allas vår favoritserie Ed på Kanal 9, från och med igår! Nu gäller det att varje vardag vara hemma till 17.30. Jag har en känsla av att detta kommer få en stark inverkan på min fritid under våren...

Jag blev litet inspirerad här, så nu dröjer det inte länge innan jag börjar med mina gamla 100-kronorsutmaningar igen. En gång erbjöd jag en tjej jag umgicks med 100 spänn om hon klättrade ner till sälarna på Skansen. Hon var på god väg, men ångrade sig halvvägs. Nåja. Nu kör vi!

I will have my vengeance

Comeback! Perfekt tillagad Texas chili (med litet receptråd från Miguel på Texas Longhorn på Skånegatan)! Som en käftsmäll. Och så litet Fight Night: Round 3, dubbla Ridley Scottfilmer (Gladiator, Black Rain), litet vin. Perfekt. Jag har repat mig.

Everybody thought the lamb was the cheese

Jag kan laga mat. Jag förstår hur mat fungerar, hur smaker funkar tillsammans, och hur länge ingredienser ska tillredas. Men ibland går det helt åt hellebölle. En snabb gryta på salsiccia, bönor och sidfläsk med timjan, oregano, vitlök och citron. Litet ankfett. Hur svårt ska det vara, liksom? Det slutade som en äcklig gegga med segt fläsk, hård korv och mosiga bönor, som dessutom var helt förstörd av citron. Jag grät blod. Jag skyller på Gösta Ekman. De visade Morrhår och ärtor på TV4 Film, och den erbjöd så mycket nostalgi att jag helt tappade kontrollen.

"Rimmer, proper dumplings, when they're properly cooked to perfection, proper dumplings should not bounce!"

Som straff, bot och bättring blir det ordentligt tillagad chili imorgon. Högrev kokt i Carnegie porter över sakta eld. Men fram till dess är mitt självförtroende stukat. Jag kommer säker fucka upp chilin också.

Tänk om det blir Viggo Mortensen Beyond Thunderdome av alltihopa, Beardo!

Och så var det dags för en bit köttma med den på alla sätt förträfflige Beardonaut - en man för vilken man skulle kunna berätta att man har ett inramat fotografi av de medverkande i Firefly på nattduksbordet utan att han skulle rynka på ögonbrynen. Förvisso råkade jag få honom att betala i stort sett all dricks, men jag pröjsar igen det, jag lovar.

Jag träffade honom genom den här bloggen, som han upptäckte genom den lika föträffliga Hanna, som jag känner IRL. Om det inte varit för att vi båda bevistade hennes födelsedagsfest i somras hade vi nog inte börjat umgås. För hur börjar man egentligen umgås med folk man träffat via sin blogg? För er ungdomar kanske det är helt naturligt, men för oss som fortfarande kommer ihåg var man befann sig när Herreys vann Eurovisonen (på besök hos vänner i Värnamo) är det kanske inte lika självklart. Finns det en gräns mellan vänskap IRL och på nätet? Använder man ens uttrycket IRL fortfarande? Skriv och berätta!

Så vi äter en biff och vi sänker ett par öl och vi trycker en pajbit och vi pratar film och jobb och musik och TV och det är förbrödring. Jag konstaterar slutligen två saker: Jag glömde fråga honom om han hade någon relation till The Spirit, och vad han tror om Frank Millers våldtäkt av den samme i den nya filmen, en film som tillsynes inte ens snuddar vid samma uppsluppna, färgglada ton som serien. Den andra saken är att jag inte längre kan äta tillstymmelsevis lika mycket som jag kunde förut - något som jag trodde Nyårsaftonens i det därmaste dionysiska måltid redan hade bevisat.

Dagens känsla

Håller långsamt på att förvandlas till Killer Croc. Den här kalla jävla luften alltså. Om det vore socialt accepterat skulle jag gå runt i skidmask hela dagarna.

Garmisch-Partenkirchen

Jag satt i glada vänners lag på Nyårsafton och hävde ur mig att Nyår inte spelar någon roll för mig längre, att det bara var en trevlig högtid utan någon egentlig mening, eftersom kalenderåret bara är en konstruktion och yada yada. Men nu är det den andra januari, och jag känner något annat. Det känns som att stå i fållan innan backhoppningen. Det gör faktiskt det.

When you're in doubt, when you're in danger

Det enda nyårslöfte jag tänker avlägga, och eventuellt hålla, är att sluta spotta ut snus genom bilfönstret när jag är i sällskap med SL, för jag vet att hon tycker det är äckligt.

En till synes helt slumpmässig uppräkning av saker

Årets person, händelse och finaste: Lilla E
Årets automatiska, nästan Pavlovska, klump i halsen och pirr i magen: "I'm throwing my arms around Paris" med Morrissey
Årets spelhändelse: GTA IV
Årets västgötaklimax, spel: Star Wars: The Force Unleashed
Årets västgötaklimax, musik: Chinese Democracy, Guns N' Roses
Årets låt: "Re: Stacks", Bon Iver
Årets inte sedda film: How To Lose Friends and Alienate People
Årets bra, men helt sjukt överskattade: Fleet Foxes
Årets grej som är överhypad, larvig men onekligen bra: Spotify
Årets maträtt: Cassoulet
Årets läsupplevelse: The Road, Cormac McCarthy
Årets myspys/lönnmördarfilm: In Bruges
Årets citat: "Du ser ut som min pappa gör när han ljuger" - SL
Årets förebild (livstil, mode, matlagning, livsåskådning): Anthony Bourdain
Årets av mig mest sedda film: The Dark Knight, Iron Man, Wall-E (oavgjort)

Why are you so unpopular with the Chicago police department?

I filmen Midnight Run från 1988 spelar Robert De Niro en prisjägare som är tvungen att släpa med sig Charles Grodin över hela USA för att lämna in honom till myndigheterna i Los Angeles, innan maffian och andra småskurkar hinner ha ihjäl honom. Det är en ganska bökig resa; De Niro är hård och cynisk, Grodin är gnällig och trulig. Hilarity ensues. I mitten av filmen släntrar de in på ett fik för att få sig något till livs. De Niro har just köpt cigg för de sista pengarna, och de har bara en handfull mynt som han slänger upp på disken. Det räcker bara till kaffe och thé.

Servitrisen, en diskvattenblondin med gräslig make-up, tipsar om dagens frukost, som är chorizo med ägg. Man ser hur snålvattnet rinner till på Charles Grodin när servitrisen beskriver anrättningen. Men ack - det blir bara en kopp thé.

Det här behöver du (2 personer):
2 chorizokorvar av gedigen kvalitet och en köttmängd på åtminstone 90% - slarvkorv duger inte alls.
4 ägg
Salt
Peppar
Koriander

Så här gör du:
Skär itu korvarna på längden. Slanta sedan upp halvorna i halvcentimeter tjocka skivor och lägg i en medelvarm stekpanna. Inget extra fett behövs. Stek korven till den är knaprig. Knäck sedan fyra ägg direkt över korven och vänta på att vitan koagulerat något. Bryt sedan gulorna och rör sedan försiktigt ihop äggen tillsammans med korven. Oljan och kryddorna från korven smaksätter äggen på ett alldeles förtjusande sätt.

Lägg upp anrättningen, strö hackad koriander över. Servera med rostat bröd. Drick kaffe som stått alldeles för länge på värmeplatta till.

Bon appétit!

Inbetween Days

De här mellandagarna. Får inte kläm på dem. Men det är skönt på något sätt, har lärt mig sova till sent om morgnarna, jobbar litet slött fram till lunch. Stirrar ut. Väntar mest på Nyår. Ser fram emot att grilla med min skensvåger.

Det är över en vecka tills jag får gå till jobbet igen. Så länge åker jag runt med TG mellan köpcentrum, äter burgare, köper (ännu) en present till Kniven som snart fyller tre, impulsköper Bournefilmer.

Ingen riktning just nu, inget projekt.

Idag hittade jag min gamla dagbok från 1993-2001 i ett gammalt worddokument på en backupskiva i ett case logic som låg underst i en rottingkorg. Det kändes som en sorts utgrävning. Jag öppnade sakta och grävde fram vad en tidigare version av mig själv gjorde i mellandagarna. En sjuttonårig Steelwheels hade just fått reda på att han har två biologiska halvsyskon i landet han kommer ifrån, men lyckades dock inte göra något större av den saken. Han lovade att skriva mer om det senare, men det löftet infriades aldrig. Den 32-åriga Steelwheels tänker aldrig på sina halvsyskon heller. Så vad hände egentligen den 29 december?

18-åringen går på Alvglans och köper X-Men, ser på The Abyss och förbereder sig att supa ner sig hårt till Nyår.

19-åringen har Red Dwarf-maraton.

20-åringen dodgar en tjej som är kär i honom, och organiserar istället sin videosamling efter skådespelare - både Kevin Costner, Harrison Ford och Mel Gibson får egna avdelningar.

21-åringen har ångest inför Nyår, lyssnar på Sophie Zelmani och ska fika på Muggen.

22-åringen är i Stockholm över julen (pluggar på annan ort), men är knappt hemma, för syrran krisar. Men han lyssnar på Tori Amos och tjuvröker uppe vid spåret. Dessutom konstaterar han att han var 90 gånger på bio, men bara sett 71 olika filmer.

23-åringen har köpt Tomb Raider III i julklapp till sig själv, och en vas till Veronica. Kommer du ihåg hur den såg ut, V? Jag minns inte alls.

24-åringen är full, hemkommen från Storstad och drabbas strax därefter av maginfluensa.

Så det är ungefär som nu, med andra ord. Gott. Nu blir det Bourne Supremacy.

Så det är ungefär som nu.

Give it to us raw - and wriggling.

Efter att ha drabbats hårt av Max Ernst-utställningen på Moderna åker jag till Globen för att veckohandla. Jag muttrar inköpslistan för mig själv där jag kör fram på Skeppsbron - salt, bröd, kyckling, grönsaker, hoi-sin, chorizo, ost. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är bakfull; Max Ernst ställer till det för en tillräckligt när man är nykter (däremot hade det kanske haft en rolig effekt om man käkat litet svamp innan). Jag är i vad man skulle kunna beskriva som emotionellt uppror.

När jag nästan är framme vid kassorna är jag tvungen att vända om, för min ärkenemesis från mellanstadiet står vid godiset. Det är en rullstolsburen kille som jag tränade basket, bandy och simning med som liten, en riktig översittare som alltid skrek åt mig när jag hade hög klubba. Jag har ingen lust att prata med honom, så jag smiter tillbaka till bröddisken.

Jag står med halvöppen mun och betraktar det nya utbudet av baklava (5 för trettio, olika sorter) när någon petar på mig hårt med en stor bit ost. Eftersom jag står där och tänker på baklava, och dessutom är i känsligt läge efter det här med Max Ernst, skriker jag till litet fånigt innan jag tittar upp. Det är R. Det tar ett tag innan jag förstår att det är hon. Hon ler och vill klappa på mig, och jag ler svagt tillbaka och försöker bete mig normalt. Hon är naturligtvis våldsamt vacker, och jag är narig om läpparna men är i övrigt awesome. Vi kollar litet på juice och pratar om jobb och jul och jag glömmer bort vad jag ska ha mer och sedan går vi till kassorna. Hon hinner ut före och packar således ner min mat i en kasse. Det hela känns som ett övergrepp.

Vi pratar litet om Max Ernst, och R berättar att hon haft en Giacomettiperiod (Giacometti jobbade tillsammans med Ernst på trettiotalet). Jag säger att jag måste gå till djuraffären för att köpa kraftfoder till Henke, så vi går tillsammans genom centrum. Jag börjar känna att jag vill komma bort från henne så fort jag kan, så jag ökar på stegen, men hon ökar takten. Utanför hissen till djuraffären stannar jag upp för att signalera att det är dags att gå skilda vägar. Vi kramas inte hejdå, jag står kvar på några meters avstånd med min shoppingkasse som en barriär mellan henne och mig. Jag lyfter bara handen och säger "vi lär väl springa på varandra igen", eftersom jag inte vill uppmuntra till närmare kontakt, och hon säger "absolut" och så är det inte mer med det, och jag vänder henne ryggen och hon går sin väg och jag köper kraftfoder och åker hem.

Paid in full. Jag är klar där. Det tar mig "Is it really so strange", "Sheila Take A Bow" och halva "Shoplifters..." att komma hem, sedan värmer jag en bit camembert som jag ringlar litet honung över och äter med en bit bröd framför "LOTR: Two Towers".

Det enda jag ångrar är att jag aldrig fick tillbaka fattningen nog för att sätta mig in i det där med baklavan. Det hade varit gott till kaffet.

Julens ord

Saker som jag på senare tid för andra människor beskrivit som "förtjusande" innan jag hunnit hindra mig själv:

- The Graveyard Book av Neil Gaiman, för pappa
- En stor sköldpadda av plast med blinkande ljus och MIDI-ljud, för lilla E
- Min mosters fisksoppa, för alla vid bordet
- Neil Patrick Harris, för NP

Vredens vilstol

Om jag är bekväm och arg? Jag är bekväm och rasande, Conan.

Till jul fick jag blockbustern The Incredible Hulk, en helt igenom habil film som är Marvels försök att blåsa nytt liv i en franchise som inte riktigt blev vad de hade tänkt. Om Ang Lees Hulk från 2003 skildrade Bruce Banners grava daddy issues och Hulken såg ut som en jättebebis, drar Louis Leterrier på med allt han har med parkour och utvecklingslära och saker som exploderar i motljus. Marvels hopp var att den här inkarnationen av Hulk skulle bli roligare, mer actionpackad och förmodligen inte så litet mer kommersiell.

Om man bortser från det där med Hulkpudeln och Eric Banas svarta-hål-antikarisma tyckte jag om Ang Lees Hulk, men det är lättare att tycka om Leterriers version. När filmen kom blev jag glad över att både Leterrier och Ed Norton, som spelar Bruce Banner, tycktes ha förstått materialet.

Men igår slog det mig att trots alla explosioner i motljus och Hulkens ådror, så hade man missat en grej. Hulken pratar inte. Han säger typ "lämna mig i fred" och "Hulk krossa", men that's it. Vad som faktiskt är kärnan i Hulkens karaktär är hans önskan om att bli lämnad i fred och hans i det närmaste barnlika inställning till livet. Gladast är Hulken när han får sitta för sig själv och äta korv med bönor. Allt det här med att slå sönder saker är ju bara något han gör när han blir provocerad.

Jag hade velat se en scen där Hulk och Betty försöker reda ut den relation de har. Hulken skulle förklara allt våld med att han bara försöker skydda Betty, och Betty skulle säga till honom att den enda som utsätter henne för skada är han. Där haru't.

Bottom line, Sverige: I en tid där man börjat ta superhjältar på allvar är det underligt hur man ändå kan välja att inte låta en av de mest ikoniska superhjältarna blomma ut.

There's music on Clinton Street all through the evening

Det är en sådan dag där tanken på att Långben är änkling drabbar en särskilt hårt.

Know him?! Nigga owes me twelve bucks!

Jag förbereder mig mentalt och fysiskt för att fira Jesu födelse och/eller vintersolståndet. Tänker åka över till mamma och pappa praktiskt taget nu och väcka dem, så att de liksom får känslan av att jag sovit över där. Det är första gången i mitt liv som jag inte vaknar upp i mitt föräldrahem den 24 december. Från och med idag ska jag hitta på nya juletraditioner, samtidigt som jag ska följa mina gamla. På förmiddagen innan vi går till mormor ska jag som vanligt se på Nightmare Before Christmas. Det kommer kännas som när Joey tittar på Baywatch utan Chandler nu när inte syrran är med, men jag kör på det ändå.

Lustigt hur jag tycks återkomma till det där med syrran hela tiden. Huh.

Anywho, God Jul på er!

Freeze? I'm a robot. I'm not a refrigerator.

Hallandsgatan är den kallaste gatan på Söder. Den ligger helt öppen för väder och vind. Den löper längs grönområdet bakom Åsöskolan fram till Grindsgatan, mina kvarter alltså, ett stort flackt område (park hävdar vissa) som om somrarna tjänar som solbadställe och picnicplats för många, men som om vintern är dyster och oupplyst. Till min stora förvåning är vattenpölarna från igår svarta frusna fläckar på cykelbanan. Går förbi basketplanen, Skatteverket och ner mot Söderhallarna. Eftersom jag spenderat större delen av dagen med att försöka puffa ner Gary Oldman för en trappa har jag beslutat mig för att komplettera resten av mina julklappsinköp där, timman innan jag ska träffa TG. Och. Det. Är. Snorkallt.

(Gary Oldmans karaktär i Call Of Duty: World At War buggar fast i ett sönderbombat hus utanför das Reichstag, så man kommer inte vidare förrän man knuffat honom ner för en trappa - det tog mig någon timme innan jag kom på det).

Dessa blidvintrar är förrädiska. Solen ligger på och det ser varmt ut - igår var det fem grader - men en tunn dragkedjetröja och läderjacka räcker verkligen inte långt.

I Söderhallarna köper jag clotted cream och hallonsylt till min mamma, som alltid saknar England - scones bakar jag till henne på Juldagen - och en trevligt litet badkit i den ekologiska skönhetsbutiken mittemot systemet till min mormor. De har även andra julklappar att vänta, men jag vill slå på litet större. Sluter upp med TG, ser Body of Lies, där Russell Crowe är tjock och Leonardo DiCaprio bär talibanskägg (eller om det är ett Band of Horses-skägg, oklart). Sedan kött hos argentinaren på Ringvägen.

Och det är helt tomt. Både på bion och på restaurangen. Folk slår väl in paket och klär granen och konstruerar pepparkakshus, men för mig och TG börjar julen imorgon, om ens det.

Det blir en amputerad jul för mig i år, utan vare sig syster eller morfar. Det är väl så det får bli framöver. Till nästa jul får jag väl skaffa mig en egen familj som jag kan släpa med mig över Årstabron. Så det inte känns så tomt. Så det inte känns så futtigt och splittrat.

En ny giv. Känns ovant, konstigt och otryggt. Men det får gå.

F*ck

Jag är jätteglad att jag äntligen tog itu med det här med The Wire, det var verkligen på tiden. Det hela är mycket bra. Ibland, precis som i Homicide, riktigt roligt också. I avsnitt fyra av första säsongen finns en liten pärla till scen där McNulty och Bunk undersöker en mördad kvinnas lägenhet utan att kommunicera med varandra med något annat än blickar, grymtningar och ordet "fuck" och dess olika derivater. Hela känsloregistret gås igenom - avsky, förvåning, triumf, irritation... Barnsligt, bra, välgjort. Här kan de som känner sig hågade läsa mer om den scenen.

Verkligen på tiden.

You gonna dip it in yoghurt?! Cover it with chocolate buttons?!

In på kontoret runt tio, rafsar ner sladd, mus och bankdosa i väskan och skriker "God jul!" innan någon hinner reagera och stoppa mig för att be mig kolla på något, och innan jag vet ordet av står jag nere på gatan igen och slänger in väskan i bagageluckan. Sedan är det in i bilen och runt runt runt till tre shoppingcentrum för att ta igen all tid jag förlorat när jag var sjuk.

På bokhandel A finns inte bok X, så jag får åka till bokhandel B. På bokhandel B ska det finnas ett ex kvar av bok X, men den står inte där den ska, så det irras runt litet innan jag ger upp och åker till bokhandel C, där småbarnsmammorna och barnvagnarna står som spön i backen. Där finns i alla fall bok X, men i DVD-affär 1 finns inte film Y, så jag får åka vidare till DVD-affär 2, där film Y inhandlas. Sedan åker jag hem för jag är helt överväldigad av trötthet, och inser uppgivet att jag kommer behöva handla resten av julklapparna i morgon. Det är bra, får då får jag anledning att skriva ett till inlägg rubricerat med ett Alan Rickman-relaterat julcitat.

"... And call off Christmas!"

Och så fick man gå på tidigt julfirande hemma hos mamma och pappa, eftersom syrran och hennes familj åker bort imorgon. Lilla E fick en liten karusell med Teletubbies och Kalles klätterträd av mig, och hon uppvisade sina nyvunna krypfärdigheter. Däremot ville mormor att jag skulle avlägsna mig innan hon dök upp, för att hon var rädd att bli smittad. Man smittar inte efter tre dagar på penicillin, hade mamma berättat, men mormor, som varit hårt drabbad den här hösten, skulle ändå föredra att jag inte var där när hon kom.

"Då ska jag sitta utanför på verandan och titta in genom fönstret medan ni äter knäck, precis som flickan med svavelstickorna", surade jag.

Och som av en slump - jag svär till Jeebus - fick jag bland annat en ask med stora tändstickor av min syster i julklapp.

Så nu sitter jag här och ser på första säsongen av The Wire och tänder tändstickor medan min familj sitter och sörplar glögg, knäcker nötter och äter knäck. Varje gång jag stryker en tändsticka mot plånet väser jag för mig själv:

"God jul. God jul."

Come out to the coast, we'll get together, have a few laughs...

När jag lämnade kontoret för att träffa SL i Farsta C igår kändes det ändå inte som jullov. Jag ska visserligen småjobba litet under de kommande tre veckorna, fast hemifrån, och vanligtvis brukar jag glädjas åt att inte behöva in till kontoret på länge (trots att vi har ett väldigt fint kontor), men jag stod faktiskt inför en ganska lång, len och fin semester. Jag kunde inte bara känna det.

Hela eftermiddagen stördes jag av en känsla av att ha missat något. Var var semestereuforin? Förvisso hostade jag så att jag kände blodsmak, och ingen mår bra av att vistas i Farsta C när man har feber, men eftersom jag kände det var viktigt att få träffa SL innan hon vände hemåt inför jul och nyår trotsade jag vett och sans.

Och det gnagde mig.

Det var inte förrän jag lyfte ur datorväskan ur bagageluckan som poletten trillade ner. Väskan hade helt fel tyngd. Jag behövde inte ens titta efter, bilden av en strömadapter ihoprullad på skrivbordet dök upp i alla fall.

Så det verkar som jag måste gå till jobbet på måndag i alla fall.

Fuckity.

Observation om kroppens förfall II

När vårdcentralen ringer fem över nio säger de att jag kankomma upp direkt om jag hinner innan halv tio. Det gör jag, jag bor i princip bara tre minuter bort. Kvart över nio står jag med nummerlapp i näven i väntrummet.

"Ojdå", säger doktorn och tittar på skärmen. Hon snurrar runt på stolen mot mig, och jag skakar på huvudet och rycker på axlarna. "Vad?" väser jag.

"Sextifyra", säger doktorn.
"Jag vet inte vad det betyder", väser jag.
"Det är ganska högt, det betyder att du har en bakteriell inflammation och behöver antibiotika".
"Det var som fan", väser jag. "Här får man valuta för pengarna!"

Det här är första gången på många år där jag faktiskt behövt antibiotika, så jag är litet förvånad och ställd. Samtidigt är det på något sätt skönt att få bevisat för sig att man inte bra är en mes som går runt och tycker att man är sjuk, nu är det bevisat!

Så jag får en lapp om återbesök och doktorn skriver in vad jag behöver för medicin, och sedan tar jag bilen till apoteket trots att jag bara har på mig gamla mjukisbyxor med i hål i grenen och en fläckig skjorta, och håret står på ända. Jag köper antibiotika och hostmedicin som måste vara gjord av renaste guld, så dyr som den är, och sedan åker jag hem.

Det blir en vit jul i år, trots allt. Inte en droppe alkohol före den 27 december. Ingen nubbe till sillen. Inget vin till chokladen vid julklappsutdelningen. Bara piller med mögel.

Ack och ve!

Både mamma och SL ringer och erbjuder sig att ta hand om mig, men jag säger bestämt nej. Vad kan de göra liksom? Dyka upp och lägga huvudet på sne, koka litet soppa kanske. Snällt av dem. Men jag ligger allra helst utslagen på min stora lila soffa och läser "Det" och ser på direktsändningen av Musikhjälpen på SVT2.

Observation om kroppens förfall I

Hallon, i likhet med kardemumma, är något man säger att det inte luktar. Det är sällan man knallar in i ett rum, vädrar med näsan och utbrister: "Här luktar det minsann hallon!" Eller, "jådå, han luktade verkligen kardemumma".

Detta apropå mitt luktsinnes korta gästinhopp, som varade länge nog för att få mig att inse min otvättade, sjuka lekamens tillstånd. Det är f ö åtgärdat nu. Nu luktar jag Dove Beauty Cream Shower (ähum). Men vare sig hallon eller kardemumma.

Still ill

Åh denna sjukma! Detta gröna slem!

Jag sov först mellan tolv och sju. Gick upp och skickade litet mail och jobbade. Tog tempen - 39,4 grader. Hurra!

Sov sedan mellan halv åtta och halv tre! I shit you not!

Nu marinerar jag kyckling i ingefära, honung och citron. I två timmar ska den marinera. Sedan stekas sakta i ugn på 165 grader i ytterligare två timmar (stor kyckling).

Ratatat-boom and all those other noises

Åh feber! Felslag! Vi går mot Berlin. Samtidigt, någon helt annanstans, bränner vi japaner ur träden. Det hela är mycket gapigt, otäckt och Kiefer Sutherland skriker åt mig att ta skydd. Det finns ingen som skriker "take coveeeerrr!" lika bra som Kiefer Sutherland. Det är han som lånar ut rösten till Sgt Roebuck. Det känns tryggt att ha honom vid sin sida. Mysigt. Även när japanerna kommer kutande med bajonetter i högsta hugg vet man att allt kommer bli A-OK. Gary Oldman spelar ryss. Det är han bra på, men det är synd att hans röst inte är lika karaktäristisk som Sutherlands.

Lyssna här, Beardo. Tydligen är PS3-versionen av Call of Duty: World at War sämre än 360-versionen. Frame-rate issues and what not. Ytterligare en anledning att välja det egentliga enda raka.

Cassoulet forever!

Halsen ett taggtrådsstängsel - perfekt att laga cassoulet, den lena och fina.

Bacon bönor salsiccia i kylen, men tji lamm, tji anka.

Söndag. Ack! Hallarna stängda.

Fryst ankbröst? Istället kyckling? Bleh! Bah!

Persilja! Lagerblad!

Citron!

Kikärter? Nej.

Långkok.

Cassoulet!

Snälla, ge mig en Xbox 360! NU!

Heh. Jag såg en liten kul grej på www.xbox.com, där jag hänger ibland. Det verkar som om ett par snillen på nån skön byrå knåpat ihop en liten applikation där man kan få både roliga, förnumstiga, seriösa och oseriösa tips om vad man kan säga till sina nära och kära för att få en Xbox 360. Mest för skojs skull, alltså, och man hajar direkt att det var kort deadline, för så avancerat är det inte... Men roligt!

Dagens eff-hyllning

Om jag vore en kvinnlig porrskådis skulle jag kalla mig Holly Hutton.

It's been a while since I rapped atcha

Jösses, nu drar det ihop sig i Dexter! Säsong 3 alltså. Inga spoilers här, men jösses alltså vad det drar ihop sig!

So, yeah...

Ibland drabbas man av skamsköljning ögonblickligen. Senast imorse. Klockan var sju och jag satt där framför TV:n, med en stor vit mikrofon i näven och sjöng så innerligt jag kunde till Vanessa Carltons "A Thousand Miles". Läs den meningen igen.

Så när jag väl var klar och Lips sade att jag hade perfekt tonläge och rytm tittade jag ut genom fönstret. Tvärs över gatan stod min granne och blängde ut genom köksfönstret. So it goes. Jag har förvisso sett honom spela Mirror's Edge på sin PS3:a och ramla i backen en miljard gånger, men det är inte riktigt samma sak.

Lips är ett okej karaokespel, men funkar sådär om man aldrig hört låtarna förut. Jag menar, kom igen - Maroon 5?! Vem fan är det som bestämt att Maroon 5 ska ligga på alla karaokespel? Finns det ens någon som tycker om Maroon 5?

Och så drog jag in 3,000.000 poäng på Young MC's "Bust A Move", eftersom den sitter i ryggraden. Fan vad jag älskade den låten 1989. Det är underligt hur vissa låtar blir del av en. Det handlar inte så mycket om att man försökt memorera dem, men de fastnar i alla fall. Det finns ingen anledning till man kan nynna med i alla jävla Iron Maiden-solon som spelades in mellan 1982-1987. Det är bara sådant som händer.

It depends on what's in the cup. Is it liquid? Is it gravel? Beetroot? Prawns?

Söndagmorgnar. Har man ångest för att halva helgen gått, eller är man glad över att man har halva helgen kvar?

Jag? Jag är mest besviken över att ha missat det program i vilket Letterman gissar vilken sorts paj hans mamma bakat inför Thanksgiving. Det är första gången på typ elva år. Det är fler år än vad en del människor och många djur har levat. Fuckity. Det är så trevlgt att se Lettermans mamma.

There were times when I could have murdered her

Det småregnar litet på Odenplan när jag seglar upp för rulltrappan. Jag ser NP och hennes mamma komma ut ur caféet på andra sidan gatan och ställer mig således att vänta på dem vid övergångsstället. Jag har inte träffat hennes mamma på sju och ett halvt år. Hon vill kramas, men jag sträcker fram näven istället. Hon har åldrats. Vi säger hej innan hon tänder en cïgg och knallar hemåt. Inget mer. Allt som hänt sedan sist ligger emellan henne, mig och en kram.

Jag och NP går till restaurangen, samma restaurang vi firat vår födelsedag på de senaste fem åren. Det är tre månader sedan vi sist sågs, men tre månader är ingenting mellan människor som känt varandra sedan tidernas gryning. Vi dricker vin i baren innan vårt bord blir ledigt och pratar jobb och byråer som hon anlitat i jobbet och vad jag tycker om dem. När vi väl slår oss ner och får servietterna i knät och meynerna framför oss har vi redan börjat prata om sådant som verkligen spelar roll för oss just nu. Hon tyngs av verkligt stora problem i sitt privatliv, medan det enda jag har att komma med är att jag rakat av mig skägget för att straffa mig själv. Vi pratar om henne de första två timmarna, vilket är skönt. Jag kan lyssna, och emellan oss är det så pass oinfekterat att jag kan ställa verkligt intrusiva frågor utan att hon tar illa upp - hon har redan tänkt på mina synpunkter och tagit ställning till dem.

Vi beställer in en flaska vin till maten, men jag märker att hon - precis som hon gjort de senaste tio åren - häller upp det mesta till mig, för hon vet att hon blir berusad på ett glas. FO ringer mitt i alltihopa, och jag förflyttas till 2001, och det blir fnissigt, och NP vill prata med FO, och FO bjuder in mig på middag. NP glömmer sig själv och vill följa med, men där är jag tvingad att påminna henne om verkligheten. 2001 hade det varit högst naturligt att äta middag ihop, jag, NP och FO. Vi gjorde det många gånger. Men det var då det. I NPs situation förstår jag att 2001 ter sig väldigt lockande. Kanske är det så fortfarande för mig också. Kanske inte.

För NP är väldigt trygg. NP vet så mycket om mig som ingen annan vet. Jag kan inte dra en vals för henne. Hon vet alla sanningar, alla ursäkter, alla lögner. Hon har avslöjat allt redan. För åtta år sedan. Hon ensam har sett mannen bakom draperiet. Det är därför hon är isolerad. Det är därför hon aldrig träffat Nasse, SL, MS, TG, etc. - eller LA och FO på många långa år. NP vet allt jag inte är redo att berätta för dem ännu. Jag säger till henne: "Du är min lilla NP-bubbla". Fast istället för NP använder jag hennes riktiga förnamn. "Du är min lilla NP-bubbla", säger jag, "i vilken jag kan berätta allt jag är rädd för".

Det är ganska läskigt, och jag förmodar att det kan kännas som en stor börda för henne.

Kanske är det här ett första steg, som del av hela min "jag-ska-bli-en-farbror"-kampanj. Som inte alls är på skoj. Kanske NP-bubblan är på väg att spricka. För NP spelar farbror-grejen ingen roll. Hon himlar med ögonen och tycker det är larvigt. Hon säger dessutom att hon tycker att jag är lika snygg i skägg som utan. God bless. Jag kan inte prata film, musik, spel eller litteratur med henne, men vi möts över så mycket annat - inte bara över mitt skäggs vardande eller ickevardande.

NP och jag slänger sexhundra spänn var på bordet när allt är uppätet och uppdrucket - pasta, chokladfondanter, amaroneviner, grappa, cappuccinos. Vi kliver ut på Odengatan och NP halar fram sina Virginia Slims och vi röker varsin i hörnet vid Norrtullsgatan, och sedan går vi vår vanliga födelsedagspromenad mellan Odenplan och Hötorget.

Utanför konserthuset befinner vi oss båda inom obekvämt korta avstånd till våra respektive arbetsplatser, men vi tänder ändå varsin cigg (käbblar familjärt en stund över tändstickorna) och hon säger att det är så jävla orättvist. Vi pratar bara om det här en gång om året, och det av någon anledning när vi firar våra födelsedagar, men resten av året låter vi det vara. Jag rycker på axlarna och säger "So it goes". Bara det förklarar på ett enkelt sätt varför jag ser på livet på ett sätt som bara hon har anledning att förstå. Vi kindpussas och röker klart och sedan åker jag hem.

Missarna man minns

Skribenterna på The Onion AV Club diskuterar här kulturellt utbud som de av en eller annan anledning undvikt eller missat, sådant som tillhör allmänbildningen bland människor som ägnar stora delar av sin vakna tid till att tänka på eller ta del av populärkulturella företeelser.

Här är mina två cent.

1) Rome. Trots att den visats på svensk TV, och trots att den funnits att hyra på DVD en lång tid har jag helt enkelt inte orkat engagera mig i den. Jag tror det beror på att människor vars smak jag inte alls litar på rekommenderat den åt mig. Jag vet att jag skulle tycka om den. Jag har sett ett eller två avsnitt. Det är ofta såsant som pajar miniserier för mig - man ser typ avsnitt tre och fem, vilket är exakt tillräckligt många avsnitt för att man inte ska orka se om dem om man hyr boxen.

2) Pixies. Det är som om jag har en blind fläck för The Pixies. Jag går i skivaffärer två eller tre gånger i veckan och hänger läpp för att jag aldrig hittar något nytt att lyssna på och gräva ner mig i. Och så finns The Pixies hela tiden. Bara det att jag glömmer dem så fort jag öppnar dörren till Pet Sounds. Jag vet att jag kommer älska dem. Bara jag kommer ihåg dem.

3) The Wire. Den största anledningen till att jag inte orkat engagera mig i The Wire är att jag älskar Homicide: Life On The Street så mycket att jag är rädd att bli besviken av The Wire. Den andra anledningen är att första säsongen av The Wire inte finns att hyra hos min videonasare, bara säsong 2 och 3.

4) Psychonauts. Jag äger Psychonauts. Det står tillsammans med de andra spelen i en liten rottingkorg under mediabänken. Jag har spelat tre banor. Kritiker älskar det ohämmat. Det är en liten underdogälskling. Men jag sprarar det. Suger på den karamellen ett tag till.

5) Atlas shrugged. Jag har inte läst klart den här boken av samma anledning som jag inte spelade klart Fallout 3. Omfånget är för stort. Inte bara volymen, utan även för det emotionella och intellektuella engagemang som en bok av det här slaget kräver. Det är inte för att jag något emot att engagera mig, men jag tror helt enkelt att tajmingen var fel för mig. Plus att jag tycker att art deco väldigt obehagligt. Bara att titta på omslaget får det att krypa i mig.

6) First Blood. Min mamma och pappa var engagerade i FNL-rörelsen som ungdomar och förbjöd mig ganska snart att se First Blood, den första Rambofilmen. Det är ganska ironiskt, med tanke på att det är en film som handlar om en kille som blivit djupt traumatiserad av kriget, och inte alls glorifierar vare sig USA:s närvaro i Vietnam eller våld i övrigt. Det är i alla fall vad jag läst mig till. Jag har ju inte sett den ännu. Rambo II-IV? Ja, dem har jag naturligtvis sett. Men inte ettan.

Gokväll!

Min arbetsplats är vad man brukar kalla en attack mot alla sinnen. Främst hörsel och syn, men ofta även doft, smak och känsel. Framåt fyra på fredagar sitter alla i mitt rum med en öl i näven medan en diskoboll snurrar i taket och det dånar gammelsoul ur högtalarna. Därför blir det gärna alldeles för tyst när jag kommer hem. Kontrasten är oroväckande stark. Blir rastlös - väcker Henry, drar på stereon, öppnar fönstret för att släppa in gatan utanför. Det dröjer alltid flera timmar innan jag varvar ner. Har idag dessutom dragits med en känsla av annalkande dom (SOID), som bäst kväses genom ljud.

Denna känsla har främst med att göra att vi har deadline på ett stort, spännande projekt som jag kanske väljer att berätta om senare. Lämningen är på fredag. Det blir en vecka av SOID. Så är det bara. Trots att det talas om export av det hela utanför norden och allt möjligt roligt. Håll tummarna.

Good luck, goodbye

Jag gjorde slut igår. Det var inget svårt beslut, det var bara att bryta liksom. Om vi kunde ha fört en dialog om det hade jag sagt följande: Du är för high-maintenance. Du kräver att jag pausar och tänker efter och planerar långt i förväg. Du kräver att jag engagerar mig långsiktigt – 100 timmar vill du ha av mig, och det kan jag inte ge dig. Det orkar jag inte. Jag har träffat en annan. En som är glad och spännande och kvicktänkt. Någon som sjuder av liv, spänning och framför allt, någon som kan erbjuda mig den snabba fix av adrenalin som jag behöver. Någon som bygger på Anvil Scimitar-motorn, någon som är celshadad och exotisk. Farväl. Det var spännande ett tag, men vi vill helt olika saker. Och nu när det gått en vecka utan att jag tänkt på dig är det lika bra att vi gör slut.

Så jag sålde Fallout 3 och skaffade Prince of Persia.

Livsstilsbyte

I ett (förmodligen tröstlöst) försök att växa upp har jag bestämt mig för att bli farbror. Jag har rakat av mig skägget så att man ser alla ålderlinjer kring munnen på mig. Jag har köpt en cardigan med stora knappar och fickor man kan ha pipa och tobak i. Jag har kammat glesnande sidbena. Jag luktar förmodligen litet kiss. Farbror, alltså. Jag tror det är rätt grej för mig. Nu kör vi på det.

Kom med mig om du vill leva

Det blir emellanåt ordentligt töntigt i Scene It? Box Office Smash. Eller Filmtoppen, som det heter på svenska. Varför vet jag inte. Tro mig, jag har frågat. Man har också valt att ha svenska speakers i spelet, som berättar vilket spelmoment som kommer härnäst och sammanfattat hur man klarat av spelet hittills. Det blir ganska enformigt och repetitivt, stundtals roligt men oftast bara ostigt. Till exempel brister de ut i swedade versioner av klassiska filmcitat. ”Ingen ställer det gröna laget i hörnet! Ingen!” morrar speakerrösten. ”Kom med mig om du vill leva!” morrar en annan när det är dags att ge sig an ett nytt moment. Det svenska teamet hade typ en dag på sig att kontrollera översättningen, men det känns som om den är gjord av människor som inte vet ett skvatt om film.

Även frågor ges på svenska. Alla filmklipp är undertextade, så när det kommer frågor på saker som bara framkommit i den engelska dialogen blir det litet underligt. Ibland slinker ett eller annat genant faktafel med. ”Vilken komedi med Natalie Portman och Owen Wilson handlar om en soffliggare som flyttar in hos sin gifta kompis?” Man stirrar på alternativet ”You, Me And Dupree” och blir förvirrad, eftersom Natalie Portman är ju inte med i den filmen, och sedan går svarstiden ut. Eller i klippet där Eddie Murphy driver med en stackars hovmästare i Beverly Hills Cop. En av följdfrågorna lyder typ ”Vem säger Axel till servitrisen att han letar efter?” Och Walter i The Big Lebowski är i den Swedade versionen inte längre krigsveteran. Han är veterinär. Jag antar att engelskans ”vet” kan tolkas på två sätt. Men knappast om man bemödat sig att se filmen. Den swedade versionen av Scene It? känns alltså som ett filmspel som kan mindre än film än spelaren. Inte så bra.

Å andra sidan är Scene It? ett kul sätt att få känna sig som en överdängare. MS såg på en stund när jag spelade det igår, och häpnade över att jag visste vad Steve Martins rollkaraktär i ”Planes, Trains & Automobiles” heter. ”Du är ju som en autist”, sade han. Och det har han ju rätt i. Drog dessutom på mig runt 800 prestationspoäng på tre timmar. Jag är vanligtvis ingen achievementhora, men det här var faktiskt litet roligt. Ett klagomål och/eller undran: Eftersom det är ett swedat spel man spelar, innebär det att man bara kan möta svenskar på LIVE? Isåfall suger det. Jag skulle spela en LIVE-match runt halv tolv för att samla fler achievements, men det fanns ingen online. Vansinne, I tell you!

Lugn och fin i Northrend

Träffar en WoW:are på en fest för någon vecka sedan. Jag har inte träffat så många WoW:are förut. Jag menar, det syns ju inte på de flesta, och många spelar WoW i lönndom, men det känns litet som ha sprungit på en medlem av någon sällsynt afrikansk folkstam. "Vad sysslar du med då?" "Jag är masaj."

Nu finns det väl runt tio miljoner WoW:are i världen. Det är, efter mina beräkningar, rätt många. Jag försökte just googla fram hur många det är som dingat 80 nu efter Lich King-släppet, men jag fick inte fram den siffran. En del dingade åttio redan efter typ 36 timmar. Det är rätt bra grindat. Det är också dåligt spelat. WoW-killen, vars efternamn otroligt nog är Dingvall, upprörs med rätta över det sättet att spela. Att spela sådär hetsigt tar bort mycket av spelupplevelsen, menar han. Det finns gillen som bara maratonkör, liksom bara tokgrindar. Vad fan är poängen med det? Det finns konsolspelare som är likadana. Som rusar rakt igenom Fallout 3, till exempel, vad fan är det för roligt med det? Hoppa över alla dialogscener för att hinna först. På Dingvalls server tar de flesta det lugnt och fint. De spelar för att det är roligt. Att dinga är inte i sig själv målet. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Folk som tävlingsspelar är ofta tävlingsmänniskor som saknar de fysiska förutsättningarna att delta i organiserad sport.

Hela jävla poängen med WoW, vad jag kan se, är att utvecklas och upptäcka, att samarbeta och strategera. Vill du kuta rakt igenom? Spela Doom dårå, era jävlar.

Förresten, alla ska kolla på The Guild. Inte bara för WoW:are. Jätteroligt.

And this bird you cannot change

Han är tio centimeter lång, väger 45 gram, är zebrarandig och jag hatar honom. Jag hatar honom så intensivt. Han väcker mig klockan sex på lördagarna och vill ha uppmärksamhet. Ja, kanske inte nu på vintern, då går han istället och lägger sig klockan fyra och börjar gapa när man kommer hem och vill laga middag. Och så blir han arg om man spolar i kranen när det är mörkt. Well excuuuse me! Mitt kök, morsaknullare! Jag vet inte vad jag ska göra med honom. Idag blev han väldigt upprörd när jag städade hans bur. Han fladdrade runt och gapade. Men städat blev det. Nu ser han chockad ut och sitter och bligar på mig mellan spjälorna, den jäveln. Han heter Henke, och han är en jävla douchebag.

Rainbow Six: Bombay

Kom igen. Jag vet att ni tänkt samma sak.

This beautiful creature must die

Jag lagade till en fabrikskyckling på det sätt som stod i anvisningarna på förpackningen. Salt, peppar, smör och soja. Bara för skojs skull liksom. För att visa för mig själv att Kronfågel faktiskt gör helt värdelös kyckling, och att man inte ska köpa en snikkyckling när det finns Bjäröfågel och sådana fina grejer att äta istället.

Och mycket riktigt. Det blev vidrigt. Under många år kunde jag sitta och gnaga i mig Krünvogels jävla DDR-kyckling utan att darra på manschetten, men efter att enbart kört på majskyckling de senaste åren går det bara inte. Ingen smak, för det första. En liter vätska i pannan efter ugnstekning för det andra. Åh fy fan. Det växer i munnen. Nu vill jag kräkas.

Källan

När man som idag jobbar hemifrån kan man ju också passa på att se på Fem i familjen på TV4 Komedi. Det var där det hela började, misstänker jag, hur jag utvecklade vad jag senare skulle börja benämna "min typ", på den tiden jag fortfarande hade en typ. Jag tror det började med Mallory. Man kom hem från skolan, kokade en kopp kaffe, bredde ett par skogaholmisar med ost och bänkade sig. Jag har för mig att det visades runt 17-snåret. Fem i familjen var något man ogärna missade. Det var ganska vänstervridet för att vara en amerikansk sitcom, Michael J. Fox var någon alla killar i min ålder växte upp med och därför okritiskt älskade, och så var det ju Mallory också.

Innan hon i de senare säsongerna förvandlades till en Hilary Banks-liknande stereotyp var hon en ganska klok tjej precis på gränsen mellan barn och vuxen vars plotlines ofta gick ut på att hon förvånades över sin egen dragningskraft på det motsatta könet. Om man ser till tonårsdöttrar i sitcoms, där Vanessa Huxtable och Hilary Banks utgör de mest irriterande och Darlene Conner den mest vettiga är Mallory Keaton ett fyrljus någonstans mittemellan.

It's sex with someone I love

Det sägs ju att man inte kan älska en annan människa om man inte älskar sig själv. Jag gick på det där litet slentrianmässigt, och gick runt och tänkte, "jaha, okej, då är det där med kärlek inget för mig". Det fick gå så långt att jag inte kunde visa kärlek när jag väl var i ett förhållande. Jag bara gick runt och var rolig och stöttande, men inte särskilt kärleksfull, och jag lät definitivt ingen komma mig in på livet.

Och förresten, vem fan älskar sig själv? Snackar vi om slentriannöjda svennebananmänniskor som inte reflekterar över sig själva, eller snackar vi om de som plöjt ner en massa tid och ståjlers på New Age-skit och/eller religion? Min mamma och pappa hatar sig själva, och jag är mycket medveten om att de älskar varandra.

Jag vet inte vart det här är på väg, ursäkta, jag har feber, men jag tycker att det där med att man inte kan älska någon annan om man inte blah blabbidy blah är bullshit och förmodligen ställer till det för massor av jagsvaga människor.

The truth is fucking boring.

Ska ni bara se en usel, astråkig uppföljare i år, ja, då ska ni se X-Files: The I Want To Believe That This Movie Isn't Really As Crappy As I Think It Is. Men herregud. Det blev som ett enda långt dåligt Monster of the Week-avsnitt från en Doggettsäsong. Jag hade förväntat mig i alla fall litet av den etablerade mytologin. Men ack nej.

Se då hellre den lilla superhjältepärlan Hancock. Alla filmer där Will Smith drämmer till Charlize Theron i bakhuvudet med en brödkavel är per definition bra.

Till LA - hur jag tillbragte min födelsedag

Vanligtvis brukar jag inte jobba på min födelsedag. Nu har jag haft turen att ha helg på min födelsedag flera år i rad, och innan dess jobbade jag inte så mycket. Jag minns inte när jag jag tvungen att gå till jobbet innan igår, faktiskt. Men det var okej.

Upp 5.30 och lyssnade på "November Spawned A Monster" med Morrissey, en liten tradition jag har. Sedan spelade jag Horde-läget på Gears of War 2 tillsammans med några duktiga killar över Xbox LIVE. Var dock tvungen att avbryta runt halv nio för att gå till jobbet. Trist. Hade lätt kunnat spela hur länge som helst.

Fick gräva mig ut ur lägenheten och in i bilen, eftersom de glada snöröjarna plogat upp en fyrtio centimeter hög vall runt runt den. Det gick galant med min lilla behändiga skyffel. Det hela var mycket jobbigt.

Sedan jobb i några timmar innan jag lökade därifrån och klippte mig hos en värmländsk gaykille som ställde entusiastiska frågor om tsunamis och andra maritima katastroftyper. Jag svarade efter bästa förmåga. Plockade sedan upp SL för middag hos mina föräldrar. Hon sjöng sin danska födelsedagssång, vilket alltid är en höjdpunkt.

Jag fick ungefär vad jag hade förväntat mig, det vill säga det jag skrivit upp på en önskelista och skickat till mamma ett par dagar innan - en skiva, böcker, husgeråd. Och en slant att köpa vad jag vill för. Så idag har jag köpt ytterligare litet skivor. Bara några stycken, dock - Ron Sexsmith, Glasvegas (vill ha en riktig kopia, känner att jag vill stödja dem) och en jävla Smiths-samling med remastrade spår och "rariteter" - samlaren i mig brottar ner förnuftet jävligt snabbt i de där lägena.

Lilla E var på gott humör och var helt fixerad vid någon sorts leksak. Pappa tvingade SL att lyssna på historier om hans skivsamling och gnäll om hans jobb, och SL var snäll och artig och lyssnade intresserat och ställde initierade frågor. Det hela avlöpte mycket väl.

Kom hem runt tio, korkade upp en flarra vin och drack ett par glas i soffan medan jag läse McCarthys "The Road". Fick tuppar i halsen och satt och hulkade redan efter typ tjugo sidor. Den är så. Jävla. Bra.

Fin födelsedag. Och tack till alla er som ringde och SMS:ade och grejer.

På förekommen anledning

Gammal

Jag har fått grav prestationsångest av Fallout 3. Det är så stort, säger recensenterna med snålvattnet sipprande ur mungiporna, 100 timmar minst. 100 timmar att gegga ner sig i postapokalyptisk futuro-retro. Absolut. Bara det att det låter som om man aldrig kommer kunna klara av spelet över huvud taget. Jag känner mig snarare avskräckt än entusiastisk. Därför känns nu Banjo Kazooie: Nuts & Bolts som ett ganska avslappnande alternativ. Ett spel helt bestående av minispel, som alla kan avklaras på typ fem minuter. Börjar jag bli casual nu? Det är väl åldern. Jag har sett flera andra symptom. Jag tycker till exempel att "Sjön suger" med Lennart Jähkel och Johan Ulveson är ett mycket trevligt program. Och jag föredrar gubben Rick Stein framför Jamie Oliver på BBC Food. Jag har börjat bära cardigan på jobbet. Jag har börjat intressera mig för lokalnyheterna. Jag kurar gärna upp mig i soffan med en god bok.

Imorgon fyller jag 32. Det kan vara det också. Det kan vara det.

Sucker for a pretty face

Under ett par timmar är jag fullt övertygad om att kvinnan till höger är den vackraste jag någonsin sett. Det går naturligtvis över sedan, men det får ändå gå så långt att jag köper Madison Violets skiva och utvecklar en fnissig crush. Jag sitter och tittar på CFR och TG och fnittrar. Det hela känns väldigt pubertalt.
Lisa MacIsaac utgör tillsammans med Brenley MacEachern den trevliga kanadensiska folkpopduon Madison Violet (tidigare Madviolet) som öppnade för Ron Sexsmith igår. Trots diverse tekniska missöden körde de ett på tok för kort set som fick mig att vilja köpa skivan på direkten. Det var samma reptilhjärnereaktion som Joe Pescis karaktär får när han ser Roger Murtaughs dotters reklamfilm för kondomer i Lethal Weapon 2, när han erkänner att han måste kuta ut och köpa kådisar på en gång.

Så jag köper skivan efter konserten och jag och TG sitter i bilen och föreställer oss hur MacIsaac och MacEachern sitter på varsin pinnstol i ett dragit hus på den kanadensiska slätten med varsin gitarr och skriver låtar; gärna iförda bylsiga stickiga kläder och fingerlösa vantar. Emellanåt blåser de i sina kupade frusna händer för att få igång cirkulationen och dricker kaffe ur en grön thermos. Egentligen hyrde de en husvagn på en strand utanför Brisbane för att komponera den senaste skivan, men så kan det gå. Den första skivan skrevs i öknen i New Mexico. Inga jävla kanadensiska tundravindar så långt ögat kan se, alltså. Så sprack den drömmen.

Jag frågar CFR om han någonsin köpt en skiva för att han tyckte artisten var snygg, och min gissning och hans svar kommer samtidigt: ”Suzi Quatro”.

Pajas i dagsljus

Så jag hämtar upp TG utanför hans port runt tre, det har redan börjat mörkna, för bövelen, och på E4:an norrut är det glashalt. Vi passerar två bilolyckor, chockade dunjackor i vägrenen, tillknycklade mitträcken och glassplitter. I Uppsala har snön fallit, och på Katalin är det i det närmaste julstämning med brasa och hela köret. Ron Sexsmith ska spela.

Är det inte underligt hur det kan bli livsviktigt att börja lyssna på en artist man tidigare bara slentrianlyssnat på efter en trevlig spelning? För Ron Sexsmith har babyface och ledsna ögon och sjunger om billiga hotell och spelar på en gitarr som han tycker låter konstig, och jag ser att han trots sin feta framtoning egentligen inte är särskilt tjock. Det är på inga sätt någon enastående konsert, men materialet är mycket bra, och Sexmith själv är gemytlig och avslappnad. Vi åker hem i mörkret och jag drar över ”Blue Boy” till meppetrespelaren. Så får det bli.

Sally, take my hand

Efter att ha lagt Fable II till handlingarna infann sig den där tomheten igen. Den som alltid infinner sig när man klarat ett spel. Visst hade jag kunnat fortsätta att utföra side quests i all evinnerlighet, men vad är poängen? Vad är egentligen poängen? Upwards and onwards! Jag övervägde att spela klart Crackdown för ett ögonblick, men jag kände att jag behövde rensa paletten med något fräscht. Så vad som hände var att jag tog hem Banjo Kazooie Nuts & Bolts från jobbet. Det kändes inte som helt rätt spel, men det kunde i alla fall skänka några timmars förströelse. Något inom mig sade att det fanns något bättre där ute. Något Större. Så jag åker till GameStop efter jobbet. Jag köper Fallout 3. Sedan är det kört.

Okej, nu kör jag det här, sedan får det vara bra. Inga fler spel innan jul. Kanske Prince of Persia. Och Left 4 Dead. Och Call of Duty: World at War. Men sedan får det vara bra.

Hjälp mig. Snälla någon, hjälp mig.

Det skiter sig rätt rejält med Jif Lemon just nu

Utgifter kommer i klump. Vanligtvis brukar allt ta slut samtidigt – toapapper, disktrasor, kaffe, hårprodukter, deo, diskmedel, tvättmedel, två, schampoo, mositurizer. Jag vet inte hur ekvationen där funkar, men så är det. Förmodligen ligger det något annat bakom, något så stort och avancerat att en vanlig människa med ytterst begränsad intelligens inte kan förstå det. Ibland sammanfaller det med en massa annat också – just nu är det dessutom födelsedagar, konserter, resor och annat som ska betalas. Dessutom behöver jag nya rullstolshandskar. Folk sneglar på tunnelbanan. ”Usch”, tänker de. ”Vilka äckliga rullstolshandskar, alldeles trasiga och smutsiga. De är säkert täcka med bajs också”. Vad kan man göra åt det här? Om man skulle hamstra upp ett stort lager av produkter skulle det ändå ta slut förr eller senare, och jag svär att allt skulle ta slut samtidigt. Det enda raka är att bygga upp en buffert av allting, och ändå köpa nytt kontinuerligt, som mina föräldrar. Jag ska ha bunker som i slutet av Raiders of The Lost Ark - ändlösa rader med sköljmedel. Eller låta allt falla samman. Idag ska jag köpa present till min skensvåger. Han läser nog det här. Det blir strumpor. Bara så du har det klart för dig. Det blir strumpor.

The heinous crime of reproduction

I veckans avsnitt av How I Met Your Mother gläds Barney så till den milda grad av nyheten att han inte ska bli pappa att han skapar en ny högtid - Not A Father's Day. Han trycker upp t-shirts och muggar och säger att man kan beställa dem från hemsidan - notafathersday.com. Att den fungerar är en av de anledningar till att jag gillar den här serien så mycket. Vem kan glömma slapcountdown.com (redirectad till en fanclub, eftersom nedräkningen slutat) och lilyandmarshallselltheirstuff.com?

Födelsedag

JAG: Du, har du tänkt på att det här är förmodligen det tjugosjunde året i rad som vi firar din födelsedag.
VD: Jo. Säkert fler, fast vi inte minns det.
JAG: Man väntar sig att din morsa ska ringa på dörren med en pannkakstårta i famnen.
MA: Hon bor ju bara nerför backen, kan hon inte göra det?
VD: Hon är på landet.
JAG: Jag vill leka non-stop-leken och kolla på Disneyfilmer på åttamillimetersprojektor. Kommer din farsa hit och riggar den eller?
VD: Han är också på landet.
JAG: Det här kalaset suger. När är det fiskdamm?

Eftertankens kranka blekhet i Fable II

En by som senast jag besökte den var en nergången kåkstad full av commoners har förvandlats till ett blomstrande litet samhälle när jag återvänder efter tio års frånvaro. De femtusen guldmynt jag investerat har förvaltats väl. Där det tidigare bara fanns ett par skabbiga matstånd finns nu en smedja, flertalet affärer och ett värdshus. Man har till och med rest en staty till min ära. Jag står mitt på torget, visar upp mina troféer, spelar luta, pruttar länge och högljutt och utför en larvig liten dans. Folket jublar och applåderar och dansar med, barnen vill ha min autograf, och både män och kvinnor vill ligga med mig. Trots otaliga inviter och frierier är jag fortfarande singel. Jag är fortfarande bostadslös och sover uteslutande på värdshus – om jag ens sover. Är oftast upptagen med att springa runt och befria slavar och rensa grottsystem från spöken och troll.

Min HUD upplyser mig om att en prostituerad just föreslagit en svängom i sänghalmen. Jag stannar till och tänker efter. Jag har spelat andra spel där man kan plockat upp prostituerade, men aldrig gjort det. Men what the hey, någon gång ska vara den första. Hon följer med upp till rummet i värdshuset, som jag för övrigt just köpt och får regelbunden avkastning från. Jag dansar litet för henne och ger henne choklad. Sedan visar jag musklerna. Hon blir imponerad. Sedan ligger vi med varandra. Vi använder kondom. När det hela är klart dras tio guldmynt från mitt konto. Jag drabbas genast av en ordentlig ångest. Vad är det jag har gjort egentligen? Jag känner mig moraliskt urholkad. Jag får dessutom tio onda poäng.

Jag får så dåligt samvete att jag ger henne femtusen guldmynt. Hon blir jätteglad och vill genast gifta sig med mig. Hon följer enträget efter mig när jag går ut för att rasta hunden och köpa mat. För att dämpa min ångest köper jag upp en hel parkeringsplats med husvagnar. Den prostituerade insinuerar att hon vill ha en ring. Jag stannar upp, kastar boll med min hund en liten stund och skriver ett par autografer. Och då är mitt dåliga samvete fortfarande jättestort. Sedan ger jag henne en ring. Hon blir jätteglad. Vi flyttar in i en av husvagnarna. Nu bor hon där och väntar på att jag ska komma hem. Just nu går det inte, jag är i Bloodstone och jagar piratskatter. Men när jag kommer hem ska jag skaffa barn med henne. Hon ska bli en ärbar kvinna. Jag ska rädda henne. Hon behöver inte sälja sin kropp mer. Det hela känns som The Police-låten Roxanne.

När R ringer mitt i alltihopa berättar jag för henne om att jag just gift mig med en hora på grund av skuldkänslor. Hon skrattar länge och säger: ”Det är så typiskt dig. Du ska alltid hålla på att rädda alla. Du kan ju inte ens vara en dålig kille när du spelar!”

The song remains the same

R står och gräver i väskan efter tuggummi när jag kliver på tåget mot Vällingby 08.47 imorse. Hon har en konstig fuskpäls och en lilamönstrad scarf, håret som hon tonade igår kväll är mycket riktigt rostbrunt och ser ut som ormbunkar om hösten. Hon är mycket vacker. Ingen av oss höjer på ögonbrynen. Jag ställer mig bredvid henne och vi kramas. Hon frågar hur jag sovit; jag säger okej och frågar om hon gick och lade sig direkt efter att vi lagt på kvällen innan, som överenskommet. Precis som jag hade hon fastnat i något annat och sedan inte kunnat somna. Vi är båda sena till jobbet och trötta, så vi småpratar bara litet, tuggar tuggummi och klappar litet slött på varandra. Kvällen innan har vi pratat i sammanlagt tre timmar, så det finns egentligen ingenting att tillägga. Vi kommer fram till vår station och tar rulltrappan upp. ”Jag måste skynda mig nu”, säger jag till R, som nu gräver i sin till synes bottenlösa väska efter en tändare. ”Spring!” säger hon. Vi kramas och pussas. ”Vi hörs på mailen sedan”. Jag sätter av mot hissen. Jag hör henne ropa: ”Spring! Spring som vinden!” Jag springer som vinden.

Projektplanering

Nu är det dags att veva igång sommarens vansinne igen. Jag har ju egentligen inte något bättre för mig, så nu kör vi på det här. Det kommer säkert gå åt helvete, men å andra sidan skulle många säkert hävda att jag redan är där. Kanske kan jag i alla fall få litet sällskap där ett tag i alla fall. Jag vill ha motbrief senast på måndag, annars ser jag det här som godkänt och arbete inleds.

Guldet går till Norrping

Tävlingen är avgjord! Rätt hade naturligtvis Julia, som förstod att Wicket skulle bort. Hennes ewokhat får man kanske ha överseende med – jag tycker nog att ewokerna förtryckts värre än romerna på senare tid, vilket känns obefogat och omodernt i de tider vi i vilka vi nu lever.

Wicket ska bort av följande anledning: Han är den enda av de fem inte har eller har haft trassliga och/eller okonventionella familjeförhållanden. Eric Cartmans mamma är även hans pappa. Darth Vader uppstod genom att någon mörk Sith-herre manipulerade Kraften och på sätt impregnerade hans mamma. Han har också en taskig relation till sina barn, och bidrog ganska direkt till att hans fru dog i barnsäng. Demi Moore växte upp tillsammans med en styvfarsa som spöade både henne och hennes morsa tills han slutligen tog livet av sig. Hon lever idag tillsammans med Ashton Kutcher och har ett ganska underligt men nära förhållande till sina barns far, Bruce Willis. Woody Allen, slutligen, är gift med sin före detta frus dotter.


Wicket, däremot, växte upp i en fredlig by på skogsmånen Endor, i en högst heteronormativ kärnfamilj. Det verkar som det enda som verkligen var jobbigt i Wickets barndom var när han råkade ha sönder sin storebrollas pilbåge. Jävla mes. Inget som härdar direkt. Läs mer om Wicket här.

Now I know I'm able to carry on

1870 stoppade Thomas Mundy Peterson ner en lapp i en låda och blev därmed den förste amerikanen med afrikanska rötter som röstade i ett val, i enlighet med det femtonde tillägg till den amerikanska konstitutionen som trädde i kraft i februari samma år. Han var republikan.

Och idag steg jag upp i ottan och slog på TV:n. Det tog mig gott och väl tio minuter innan jag förstod vad som hade hänt. Ytterligare tio minuter innan det hade sjunkit in. Och sedan slog jag på den här låten.

Vem ska bort?

Wicket W. Warwick, Eric Cartman, Darth Vader, Demi Moore och Woody Allen. Vem ska bort?

Jag känner mig kvasi

Att utföra ett arbete korrekt och inom deadline kan lämna en känsla av tillfredsställelse så stor att man inte vill göra något mer på hela den dagen för att inte förstöra den.

I wish I could quit you

”Kan jag få litet hjälp här?”

En jättelik man i skraltig, nerblodad rustning ligger på alla fyra på marken bakom ett stenblock och kan knappt röra sig, bara släpa sig sakta över marken. Bredvid honom står en annan bjässe, och skjuter salva efter salva tvärs över rummet.

”Hallå? Återuppliva mig!” ropar mannen på marken. Den andre mannen lyssnar inte. Trots att allt han egentligen behöver göra är att böja sig ner och hjälpa honom på fötter. Mannens namn är Dominic Santiago, han är en COG, en av de tuffaste soldaterna på planeten Sera, men just nu är han inget annat än ett jävla kukhuvud. Dominic har strulat rätt mycket på senare tid. Han har stått kvar och gömt sig bakom en pelare när det är dags att rycka framåt, och han har huvudstupa kastat sig in i strider där det egentligen varit bäst att ta det lugnt, eller åtminstone flanka.

”Hjälp mig någon!” ropar mannen på marken. Han heter Marcus Fenix, och han leder just en fyramannatrupp rakt in i fiendens käftar. Gud vet att han vill göra sitt absolut bästa. Han vill inget hellre. Det händer att han själv får kuta in i kulkärvarna för att återuppliva Dominic, och för att vara rättvis; Dominic har faktiskt varit rätt behjälplig, trots omständigheter som jag inte tänker skriva om här. Det låter rätt ynkligt; ”hjälp mig någon!”, men det är det sista Marcus får ur sig innan han slutligen dör. Det sista som syns innan laddskärmen dyker upp är Dominic, som står kvar och bara skjuter, skjuter och skjuter.

Gears of War 2 är en riktigt maffig spelupplevelse. Jag är ju ingen riktig hardcore gamer, och definitivt inget shooterkille, men ibland kommer det ett spel som man liksom är tvungen att spela. Ett nytt Call of Duty. Ett nytt Halo. Absolut. Jag skulle ju inte kuta iväg och köpa ett Brothers in Arms-spel bara sådär, när jag vet att ett nytt CoD väntar bakom hörnet, men åtminstone tre eller fyra shootertitlar plöjer jag årligen.

Gears of War 2 överraskar mest i det lilla. Det är ingen stor spelmekanisk revolution, men Unreal 3-motorn jobbar verkligen på högvarv, och ljussättningen är häpnadsväckande. Även ljudet är fantastiskt – både i de episka striderna där tjugotals varelser med vapen skjuter samtidigt, och när Marcus tillsammans med Dominic smyger runt i ett praktiskt taget övergivet forskningslaboratorium.
Jag har inte upplevt någon som helst framerate-drop, vilket är beundransvärt med tanke på hur mycket liv det kan vara på skärmen samtidigt. Vi pratar om hundratals fiender och explosioner samtidigt. Jag har inte heller upplevt några pop-ins, men det kan vara för att jag varit så uppslukad att jag inte hunnit tänka efter. Fysiken är finemang, att vada genom vatten och… andra vätskor ser snyggt och verklighetstroget ut. Att sparka runt kroppsdelar har aldrig varit så roligt.

Dessutom har man kul. Det går smidigare nu än i första spelet, på så många plan – det är lättare att sätta sig i skydd, att lämna skyddet, att springa, att sikta. Om man kör på Normal går det nästan för lätt. Om bara Dominic kunde komma till undsättning litet oftare, och inte bara stå och glo när Marcus är nedskjuten och behöver hjälp – jag menar, den där återupplivningsmekaniken finns där av en orsak, och när den inte fungerar i det mesta trängda av trängda lägen är det riktigt irriterande. Däremot kan man på egen hand krypa iväg om man skulle bli sårad, vilket är en nyhet. Marcus kan alltså släpa sig bort till Dom och stå där som en idiot på alla fyra. Inte för att Dom alltid är på humör att hjälpa till, som sagt.

Nu har jag gnällt på Dominic en hel del, men det ska sägas att AI:n sköter sig ganska fint överlag. Fiender kan vara litet överdrivet puckade och kuta rakt fram utan att ta skydd, eller sitta kvar och huka bakom ett betongblock samtidigt som man pepprar dem fulla av bly.

Det finns naturligtvis också en radda nya vapen, fiender och finslipningar i Gears of War 2. De flesta är bra. Särskilt granatkastaren är en favorit, även om den kan vara bökig att kalibrera. De obligatoriska fordonsbanorna är roligare här än i första spelet. I en shooter kan en fordonsbana i det närmaste kännas mer som ett straff än en välbehövlig tempoväxling. Här fungerar det dock bra; fordonet är i princip en stridsvagn med monstertruckdäck, och den är följsam och mjuk och har en fantastisk kanon.

Att spela på Normal är som sagt ingen utmaning. I första spelet kunde man när som helst under kampanjen byta svårighetsgrad, något jag inte sett att man kan göra i uppföljaren, förmodligen för att det finns achievements bundna till vilken svårighetsgrad man kör på. Det hade kanske varit bra. Å andra sidan är det ett incentive att spela en gång till. Heh. Som om man skulle behöva ett sådant.

Slåss genom smärtan!

Jag får ingeting skriva om G*ears of W*r 2. Det råder publiceringsembargo fram till antingen måndag eller torsdag. Men jag tror att jag får säga att jag mycket väl kan tänkas komma att gilla det jag eventuellt spelat hittills...

Please tread gently

Det är i princip bara jag och fem personer till som orkar engagera sig i Leona Naess. Hon gör väldigt behaglig, om kanske litet väl mesig gitarrpop. Etc. Mest är hon känd för singeln "Charm Attack" (2000), men även "Ballerina", som var med på många tonårsseriesoundtrack runt 2004.

Hon släppte tre album mellan 2000 och 2004, och jobbade med storheter som Ethan Johns och Ryan Adams, och turnerade bland annat tillsammans med Badly Drawn Boy.
Sedan ramlade hennes pappa av ett berg, och då brast det för henne. Hon droppades från sitt skivbolag, sparkade sin manager och flyttade hem till sin svenska mamma i London. Hon spelade in material tillräckligt för tretton skivor, men det var inte förrän i september som hennes nya "Thirteens"" kom ut - ett urval av allt det nya materialet. Under de tysta åren har Leona fortsatt uppdatera sin Myspace, där sådana som jag regelbundet fick gå in och vittja för att över huvud taget få reda på om hon fortfarande var aktiv. Ibland belönades vi med ett par nya låtar.

Vissa artister, filmer och böcker blir till favoriter utan att man tycker att de är bäst. Min favoritfilm är kanske inte den bästa film jag har sett, men däremot är det den film jag ser om jag är i akut behov att piggas upp. Samma sak är det med Leona. Kanske inte den bästa - hon är ljusår efter Tori, Cat Power, Feist och de donnorna - men definitivt en favorit.

A man's gotta do what a man's gotta do

Det är lördag. Termometern visar på tre plusgrader. Frosten ligger kvar på vindrutorna. Gissa var jag är.

Sitter jag i soffan, nersjunken framför Supernatural? Nej.
Sitter jag i spelfåtöljen framför G*ears of W*r 2? Nej.
Är jag på väg till sciencefictionmässan för att klappa Lance Henriksen? Nej.
Är jag på jobbet och lägger upp en kampanjwebb? Ja.

Ja, det är jag. Men det gör inget. Det är roligt att vara på kontoret själv. Jag har till exempel tagit tillfället i akt att bajsa med öppen dörr. Det ni! Det här skulle man väl kunna ta hur långt som helst - dra fram drulen i ateljén, till exempel. Kanske borde olla allas mellanslagstangenter?!