Fun fun fun, in the sun sun sun

Red Dwarf är en BBC-serie som sändes i åtta säsonger mellan 1988-1999, och handlar i korta drag om den siste människan i universum och hans försök att ta sig tillbaka till jorden ombord på ett rymdskepp som styrs av en välmenande men inkompetent articifiell intelligens. Som sällskap har han en varelse som härstammar från hans katt och ett hologram av hans döde rumskamrat. De första två säsongerna var främst av budgetskäl nästan helt och hållet karaktärsbaserade (tänk samma dynamik som Two and a Half Men, fast med en kattvarelse istället för en äcklig unge), men från och med tredje säsongen tycks budgeten ha ökats rejält – en ny karaktär, den kanadensiske androiden Kryten, introducerades och gänget stötte på andra planeter, övergivna rymdstationer, havererade rymdskepp och så vidare. Det fick ett något abrupt slut 1999. Det sista avsnittet avslutades med en jobbig cliffhanger, och sedan dess har världen fått leva i ovetskap och oro.

Jag måste ha varit ganska gammal när jag började kolla på Red Dwarf, sådär en sexton sjutton, men jag var exakt i rätt målgrupp – uppvuxen på Liftarens guide till galaxen och Monty Python, rätt nördig och inbiten inomhusaktivitetsentusiast (i brist på ett bättre ord). Jag spelade in alla avsnitt på video och kunde sitta timmar i sträck och titta. Man kan säga att det blev litet av en besatthet. TV-seriens produktionsvärdemässiga brister gick mig förbi, det var sådant man inte brydde sig om. Värmen, humorn, manuset och karaktärerna gick rakt in. Så jag köpte merchandise – kaffekoppar, kalendrar, series companions, affischer... Jag skrev för första och enda gången fanfic. Jag köpte bokversionerna, både i tryck och som ljudbok (upplästa av Chris Barrie, som spelade Rimmer). Jag gick till och med så långt att jag köpte Craig Charles (Lister) diktsamling. Dessutom läste jag Robert Llewellyns (Kryten) romaner, och skrev en uppsats om dem på universitetet – gott och väl sju år efter att jag börjat titta på Red Dwarf. Under uppsatsskrivningen skrev jag ett par brev till Llewellyn och bad honom svara på några enkla frågor, vilket han med uppenbar förtjusning gjorde:

F*****,
Yes, you're correct, these are favourite themes in my work, although I'm not sure exactly why. I think I have always been fascinated by the slow rate of emotional development both of myself and other men I have known. Having now experienced seeing my 4 year old daughter rocket ahead in her understanding of the nuances of social interaction.

Certainly as a young man I felt stranded and helpless in the company of young women my own age, they just seemed to 'know more' about life and love than any men I knew.

So it could be called an obsession, but I try and tell stories in which I suppose these themes run through. For me, the story is paramount, otherwise I guess I could just write theoretical books on sexual politics, which I would be very bad at.

As for work in the pipeline, I have Brother Nature, to be published in September next year. Hopefully it takes a new spin on my obsessions, I am really enjoying writing it at the moment.

good luck!


-- all the best

Robert Llewellyn

Som jag minns det handlade hans böcker om hur unga mäns psykosociala utveckling ofta halkar långt efter unga kvinnors, och de mer eller mindre dråpliga situationer som därur kan uppstå.

Intensiteten i min Red Dwarf-fandom har med åren falnat, men inte helt dött ut. Bara förra året pluggade jag in min VHS-spelare och plöjde igenom alla köpekassetter jag hade (ja, naturligtvis nöjde jag mig inte med att spela in från TV, det blev många resor till Sfi-Fi-bokhandeln, många tunga väskor att bära på väg hem från England om somrarna). Red Dwarf-muggen användes i tolv år innan den föll i golvet och sprack (den slängdes dock inte bort, utan samlar nu damm i ett skåp), och har ersatts av en Pet Shop Boys-mugg.

I nio år övervägde jag möjligheten att köpa Red Dwarf på DVD, något som alltid prioriteras bort. Men förra veckan hände det – alla åtta säsonger i en skön box för 350 spänn på Amazon. Så nu sitter jag här och äter min bacon- och äggmacka med fransk senap och låter det skölja över mig.

Den 10 april sänds den första av tre inspelade Red Dwarf-specials på digitalkanalen Dave. De släpps på DVD den 15 juni. Gissa vem som kommer lägga en pre-order så fort som möjligt.

Var den här sortens besatthet kommer ifrån? I dunno. Det är den jag är.

No longer do the Dance of Joy, Numfar!

Snyft. Jättesnyft.

Angel S02E21 ikväll.

Å andra sidan fick Alyson Hannigan och Alexis Denisof en dotter förra veckan.

Blås locket av det!

Lämnar SL utanför hennes hus efter bion, och slår på radion för att lyssna på nyheterna. Ytterligare en glasbit har hittas i fryst kyckling, rapporterar Ekot, nu i Coops egna märke som produceras i Tyskland. Polisen misstänker att det rör sig om sabotage. Det känns som den där typen av nyhetsrapportering som bara existerar i filmer, sådana där nyheter som påpassligt kablas ut varje gång huvudpersonen slår på TV:n. Någonstans därute kanske det finns ett par svettiga och inrökta privatdeckare som googlar runt och söker i arkiv och tejpar upp tidningsartiklar och foton på väggarna, drar linjer mellan platser på en karta och wallraffar bland djuraktivister. Kanske en medelålders man med skamfilat rykte och en emotionellt söndertrasad ung kvinna med draktatuering och svart, svart lugg.

I'm not going to sleep with her just for the halibut

Jaha, det här blev ju suddigare än man hade kunnat hoppas. För sent nu, det här alternativet är bättre än att plåta det som nu ligger i min mage.

Efter att ha vaknat alldeles försent ligger du i soffan och ser fyra avsnitt av Mad Men. Sedan åker du och tittar på Andreas Gurskys tråkiga semesterbilder på Moderna Museet. När det skymmer åker du hem längs med Skeppsbron och lagar hälleflundra, till bredden full av den besvikelse man bara känner när man sett en intetsägande fotoutställning.

Du behöver, 2 pers:
600-650 gram hällefilé
En rejäl näve räkor

Sås:
75 gram smör
1 dl vitt vin
dill
citron

Garnering:
gräslök
dill

Tillbehör:
Småpotatis
1 knippe sparris

Koka upp potatisen. Jag körde småpotatis, för det känns krogigt. De har ofta en väldigt fin gul färg också. Koka upp vatten till sparris. Skala räkorna.

Bryn smör i en stor stekpanna. Dela filén i två bitar. Den ena biten blir tjockare än den andra, men man får slåss om vem som får vilken. Stek fisken tre minuter på varje sida på medelhög värme. Flingsalta. Vitpeppra.

Skär av roten på sparrisarna. Koka resten i två minuter i stormkokande saltat vatten. Ta sedan av från spisen och häll på kallt vatten. Låt stå i fem minuter.

Smält smör i en liten kastrull. Häll i vin och låt sjuda upp. I med dill och gräslök, kanske en skvätt citron, men var försiktig. Salta och peppra.

Lägg upp. Strö räkorna kring fisken eller lägg i en skön hög, jag bryr mig inte. Höll över såsen. Strö hackad gräslök och dill över. Lägg sparris litet här och var.
Och så potatisen på det! Fyfan vad gott!

Ät det hela framför Mad Men säsong 2, tidrapportera de arbetsdagar du glömt av och invänta måndagen.

Smaklig spis!

It's hard to believe that just a little while ago this was nothing but ingredients

Du behöver
450 gram kycklinglårfilé
100 gram haricots verts (färska)
2 st okra
1 st citrongräs
1 röd chili
1 grön chil
2 tsk röd currypasta
6 st vårlökar
6 st stora skogschampinjoner, alt. 8 shiitakesvampar
2 dl kokosmjölk
färsk koriander efter smak

Till stir fry-såsen
2 msk tamarindpasta
2 tsk palmsocker
3 msk fisksås
1 dl risvinäger
1 tumme galanga (vanlig ingefära går bra)
1 lime (juice)

Okej, det är litet bök, men det är helt sjukt värt det. Så du börjar med alla grönsakerna - skär upp vårlökarna grovt. Skär sedan okran tunt - ju tunnare desto bättre, jag kör ungefär 2 mm. Sedan chilin. Kärna inte ur dem eller så, skiva bara upp eländet. Sedan svampen. Här ska det vara riktigt tunna skivor. Sedan citrongräset. Det är litet knivigt. Jag brukar slanta citrongräset så tunt som möjligt, men försöker få en uppfattning om hur trådig och seg den är. Man gör som man vill, helt enkelt. Dela de gröna bönorna på mitten, rakt av bara.

Sedan såsen.
Koka upp allting, rör ordentligt, svalna, smaka av med vinäger och limejuice. Det ska vara syrligt. Var inte rädd, det ordnar sig. Galangan ska skäras tunt, helst med mandolin eller med potatisskalare. Den ska bara koka upp tillsammans med såsen, och sedan tas bort. Det är litet av ett problem; lös det!

Strimla kycklingen tunt. Stek den sedan i jordnötsolja. Eller raps-. Eller majs-. Men inte oliv-. Okej? Helst jordnöts-. Kycklingen ska inte brynas. Antingen kör du den i en wok eller så kör du den i en rymlig traktöris. Okej? Varmt som fan ska det vara. Min spis går till 6, så jag kör således på fem. Du hajar säkert.

Häll hälften av stir-fry-såsen på kycklingen och låt det koka in. Smaka eventuellt av med mer fisksås, men tänk på att den är väldigt salt. Den är ju trots allt gjord av anchovis. Och så i med litet röd currypasta. Rör om med trägaffel eller tång.

Och så ner med lök, svamp, chili, okra, haricots! Stek upp hela konkarongen. När du tycker det är läge slänger du i resten av stir-fry-såsen. Smakar av. Är det schysst? Klart det är! Dags för kokosmjölken! Kanske en näve koriander, kanske inte.

Låt koka ihop i tio minuter.

Du serverar detta i en skål som din gamla roomie köpt i New Yorks Chinatown och släpat över Atlanten för att senare upptäcka att de går att köpa på den asiatiska importaffären i Söderhallarna, fem minuter från lägenheten. Du lägger perfekt ångkokt ris i botten. Du strör koriander över (klippt grovt med sax, inte hackad). Du äter anrättningen samtidigt som du lyssnar på den skiva du sist hade sex till (i mitt fall Rilo Kileys Under the Blacklight, förmodligen något annat för dig) och dricker en god Pinot Noir och begrundar snövädret.

Latmagning

Fick för mig att laga litet mat. Så jävla ambitiöst, med tanke på hur trött jag är. Så någon form av ostasiatisk kyckling enligt konstens alla regler. Aaaaarrrgh. Vad har jag gett mig in på?!

René Descartes was a drunken fart

"Vanföreställd glädje är ofta mer värd än äkta sorg", är det möjligt att jag tänker när jag kliver ut på Västgötagränd efter att ha handlat mat och vin på Söderhallarna. Jag ska ha fredagstorsdag, för idag är ingen vanlig dag.

När jag var liten fick jag alltid bestämma vad vi skulle äta på just den här dagen (i regel kyckling och ris, än idag min favoriträtt). Jag fick en present; en Star Wars-gubbe, eller ett Tintinalbum. Det var som en extra födelsedag. Idag är min ankomstdag.

En dag om året tillåter jag mig att tänka tanken att jag egentligen skulle ha varit död, vilket är exakt det som driver mig till att kompromisslöst göra det jag vill göra i den utsträckning det nu är möjligt, anledningen till att jag måste - MÅSTE - få utrymme att vara den jag vill vara.

En dag om året där jag tvingar mig själv att inse hur lyckligt lottad jag är att jag kan sitta här med en biff i magen och vin i glaset och Foo Fighters i spellistan och Mad Men-boxen i DVD:n, istället för att ha lagts i en namnlös grav på en överväxt katolsk kyrkogård bakom ett förfallet barnhem.

Mamma SMS:ar och skriver något tårögt och storvulet, det var ju idag för trettiotvå år sedan hon först såg mig. Det var idag hennes liv påtagligt styrdes in på en ny bana. Det var på det här datumet som hon för trettiotvå år sedan blev mamma.

The geek shall inherit, etc.

Låt den rätte komma in släpptes på DVD i USA härförledens. Det dröjde inte länge innan forum på platser såsom avclub.com, aintitcoolnews.com och io9.com kokade över av människor som kraftigt reagerade på att undertexterna på DVD-versionen var mycket sämre än de som använts till bioversionen.

Det tog en dag innan distributören insåg allvaret i situationen och pudlade genast det hela genom att lova att framtida pressningar av filmen skulle innehålla den ursprungliga översättningen.

Det är så fint på något sätt.

Anteckningar från Intresseklubbens månadsmöte

Jag har märkt att folk ofta skriver ”meddelas endast på detta sätt” när de bloggar om något som egentligen inte är av intresse för någon annan än dem själva, ofta något litet anekdotiskt som har inträffat eller kommer att inträffa under dagen, som om de måste be om ursäkt för det. Jag har aldrig brytt mig om att göra det, förrän nu. Här kommer det en hel jävla lista på saker som meddelas endast på detta sätt:
- Jag har beställt alla säsonger av Red Dwarf på DVD idag, eftersom jag bara har dem på VHS.
- Jag har lämnat bilen på service idag och innan dess nästan bajsat på mig på en Shellmack.
- Jag ska äta middag på Nem Nem Quán med MS ikväll.
- Jag har litet ont i magen efter att ha ätit undermålig texmex till lunch.
- Jag har redan deklarerat.
- Jag har svarta Chucks på mig idag, och upptäckte att det egentligen var alldeles för kallt för det.
- Jag tog ut femtusen spänn i morse, ifall att servicen skulle kosta mer än jag räknat med.
- Ikväll ska jag hyra Lakeview Terrace.
- Anna Järvinens och Pete Dohertys nya skivor är riktigt, riktigt bra.

Meddelas endast på detta sätt.

Träningsvärk av kebab

Den där känslan av att ha simtränat i två timmar, av att ha spelat match mot Norrbackas gubblag och satt varenda jävla korg, av att ha jagat runt en bana på något jävla IP i någon förort till Uppsala. Tröttheten. Utmattningen. Mjölksyran. Vad nöjd man var när det var klart. Man satt i bilen på väg hem och stirrade på de brandgula gatljusen och pappa visslade med radion och man luktade klor och Dubbeldusch. Man var fjorton, man skulle ha glosförhör när man kom hem och sedan var det En röst i natten på TV.

Precis den där post-träningskänslan har jag haft varje kväll på senare tid. Speciellt i söndags, fast allt jag gjorde var att gå till kebaben, skivbutiken, videonasaren och sedan hem igen. Gammal. Och En röst i natten går fortfarande på TV.

Det var så enkelt och så rätt

Och man spolade aldrig, aldrig förbi den.

And don't speak too soon for the wheel's still in spin

Ja, då sitter man här igen med en rejäl bourbon i eftermälet av Dylankonserten. Det känns om jag alltid tar mig en redig kopp sprit efter jag varit på Dylankonsert, men det kan lika gärna vara en efterkonstruktion. Jag har varit på mången Dylankonsert i mitt liv, kanske en åtta-nio stycken, men kan inte minnas att jag varit så nöjd förut. Han spelar i en egen division, Dylan; kanske inte nödvändigtvis på det bra sättet. Han får kvällens största jubel när han stapplar ut mot mitten av scenen för att vicka på tårna - ett av de mer extravaganta inslagen i kvällens föreställning.

Jag tittar på min mammas ansikte. Hon verkar försatt i trans, eller kanske är det bara djup koncentration. Ibland för hon sin teaterkikare till ögonen, ibland fipplar hon med telefonen för att filma. Hon försöker mima med till Desolation Row och Like A Rolling Stone, men det är svårt, för Dylans nytolkningar är nyckfulla och oförutsägbara.

Luften fylls då och då av skärande fjortisskrik, folk ropar önskningar, en och annan tändare lyser upp här och var. Desto fler mobilskärmar. Det är en fantastiskt blandad publik. Aldrig förr har så många fjortisskrik ackompanjerat en snart 68-årig mans halvhjärtade munspelande.

Det är nästan omöjligt att på mer än ett intellektuellt plan förstå att Dylans fysiska gestalt en gång varit energisk, livfull, sprallig. I Springsteen, Tom Waits, Lundell, Neil Young kan man fortfarande skönja de unga män de en gång var; Dylan känns mer som en nerbrunnen zeppelinare, bara stålramen är intakt.

Mamma hoppade på Dylan-tåget runt Freewheelin', typ 1963 alltså. Då var hon tolv år. Det betyder att hon i runda slängar lyssnat på Dylan 79% av sitt liv. På vägen hem tar hon ett skutt upp i luften vid tanken på det. Jag gratulerar henne för den hängivenheten och undrar om hon hade kunnat ana att hon fortfarande skulle lyssna på Dylan 46 år senare. Hon säger att hon som tolvåring säkert lovade dyrt och heligt att för all framtid lyssna på Dylan. Hon påpekar också att det är exakt 32 år sedan jag kom till Sverige (den 26 mars 1977, för att vara exakt). Den första låt hon sjöng för mig, när hon hämtade mig på flygplatsen, var enligt hennes egna utsago The Times They Are A-Changin'. Jag är exakt 388 månader gammal. Det är 384 månader sedan jag hörde min första Dylanlåt. Det är nästan exakt 99% av mitt liv. Jag påpekar för mamma att jag rent procentuellt leder över henne. Hon tystnar.

Steelwheels - 1. Mamma - 0.

Det känns som om jag raljerar alldeles för mycket kring Bob Dylan - faktum är att jag har min mammas i det närmaste religiösa hängivenhet att tacka för att jag älskar just den här typen av musik, och att Don't Think Twice It's All Right förmodligen skulle hamna på min toppfemlista över favoritlåtar någonsin. Utan Dylan skulle mitt liv förmodligen ha tett sig på ett helt annat sätt, men det är en tanke för stor och överväldigande för att kunna dryftas.

As you stare into the vacuum of his eyes

Är det två år sedan jag sist satt där och ömsom gäspade, ömsom kisade med ögonen för att se vad gubbjäveln höll på med. Han var tydligen okej igår på Berns. Ikväll blir det Globen. Jag är där. Mamma är där. Så här är det: Mamma var och såg Bob Dylan när han var i Stockholm för första gången, 1966, och har gett sig den på att hon måste se hans sista spelning i Stockholm. Det är bara att låta henne hållas. Jag förstår poängen i hennes besatthet. Det är fascinerande att se.

Goth? Goth-gothi-goth-goth!

Så JR släpper av mig och jag måste ha något att äta. Så jag börjar gå mot Skanstull, men minns att TG och CFR sitter och värmer inför Sisters of Mercy på Brother Tuck. Mot bättre vetande går jag dit. CFR har ett par knappar innanför västen, han har värmt hemma, och berättar att han såg Sisters of Mercy 1982 för första gången. Han är rätt gammal, CFR.

De försöker locka med mig, de jävlarna, men jag säger att jag ska gå hem (finalen av Battlestar Galactica, för i helvete!). Så jag dricker en Staropramen och vinkar hejdå till dem när de hoppar in i en taxi på Götgatan. Jag går till Ica och köper kallskuret och kex och går hem och dricker upp vinet och bloggar, chattar med Julia... Vill gå ut och slåss. Julia har en önskeblogg om en kristen brud jag en gång dejtade. Det lär dyka upp inom snar framtid. It's gonna be a hum-dinger!

And we're shaking hands goodnight, so politely

JR och jag vinkar farväl till hans äldste son som står på uppfarten och uppmanande hytter med fingret i vår riktning. Vi ser hans mun röra sig, men hör honom inte. Det ser ut som om han läxar upp en Volvo C70, vilket som vi alla vet är riktigt otacksamt. Jag rullar ner fönstret.
"Vad säger du, Kniven?"
"Ni måste åka nu!" ropar Kniven.
Treåringens panna är rynkad. JR har just visat mig hur taxametern funkar och hur man måste blåsa i alkolåset innan man kan starta bilen och var stjärtvärmen sitter. Allt är mycket spännande.
"Jaja, vi ska åka!" ropar vi och backar ut. Kniven rusar ut ur ljuskäglorna och försvinner upp mot grinden, där hans mamma står med lillebrollan i famnen.

Tanken var god: Skjuts med Nasse ut från stan på väg hem från brunch, skjuts in till stan med JR när han ska jobba. Men det är inte så enkelt. Tydligen handlar det om odebiterade mil, loggar och annat. Det var aldrig min tanke att utnyttja hans jobb som taxichaffis. Det slog mig aldrig heller att det med taxi egentligen kostar 650 pickor att åka från deras hus till mitt hus på Söder. JR skulle helst vilja skjutsa gratis, men det finns ju faktiskt regler. Vi pratar om fastpris, men det knölar sig med systemet, så det slutar med att vi kör taxametern. Hela poängen är egentligen att jag vill se hur han har det på jobbet, hur det funkar att köra taxi och så vidare. Förut ägde han en kiosk, och då hängde jag där ganska ofta; läste tidningar, köpte cigg och snus billigt, drack kaffe, köpte refreshers och nötcreme. Det är roligt att hänga på sina kompisars arbetsplatser, så länge man inte är i vägen.

Så vi stannar taxametern på 200 pickor, när vi just kommit upp på motorvägen, och jag drabbas av dåligt samvete över att han för köra tom in till stan. Men JR tänker på ett annorlunda sätt. Han släpper av mig utanför mitt hus och säger att han kommer betala tillbaka de tvåhundra kronorna - betalningen var mest för att det skulle se snyggt ut. Jag blir förvånad och säger att det snarare är jag som ska betala honom för att han bjussat på skjuts. Jag ber om ursäkt för att jag inte förstått hur det funkar med att köra taxi. JR ber om ursäkt för att han måste ta betalt. Och sådär tjafsar vi en stund innan det är lika bra att sluta.
"Nu har du något att blogga om när du kommer hem," säger JR och det stämmer ju.
"Jag bjuder på middag nästa gång," svarar jag.
"Nej vi bjuder på middag nästa gång," säger han.
Vi kommer efter en stund fram till att någon bjuder någon annan på middag nästa gång. Någon annan lösning finns ju inte. Jag har en känsla av att det kommer bli ett överdådigt gästabud.

Sleep on and dream of love

Caroline berättar att hon haft en ganska underlig feberdröm om Morrissey, vilket man ju har ibland. Jag drömmer själv om Morrissey ett par gånger i månaden, så jag vet hur det kan vara. Medan Caroline i sin dröm lät sig bli förförd av Morrissey, brukar mina drömmar gå ut på att vi sitter och pratar med varandra eller spelar brädspel. Vi har varit ute och kört bil också, Morrissey har tokkört sin Jaguar genom Los Angeles och bränt rödljus. Vi har gått på gallerier och besökt boxningsklubbar, sett på fotboll hemma hos Boz Boorer och köpt slipsar. I mina drömmar äter Morrissey ibland varmkorv . Jag tror anledningen till det är att han brukar förbjuda varmkorvsförsäljning på sina konserter. Kan också vara så att korven inte bara är en korv i min dröm, men det tror jag inte.

I en dröm låg Morrisseys kille naken i sovrummet medan jag och Morrissey satt i vardagsrummet och kollade på fotboll och drack vin. Mitt i andra halvlek reste sig Moz upp, klappade mig på knäet och sade att det var dags för honom att gå och lägga sig. Det var skjutdörrar in till sovrummet, och i den lilla glipan mellan dörrarna kunde jag se hans kille (jag tror det var Jake, är inte säker) dra undan täcket i den stora sängen. Morrissey sköt igen dörrarna bakom sig med ett ursäktande leende. Jag minns att jag kände mig väldigt övergiven och oälskad. Jag drabbades också av vetskapen attb Morrissey aldrig skulle nöja sig med bara mig. Han skulle vilja ha något fysiskt, vilket jag skulle vara oförmögen till.

Det är fler än jag och Caroline som drömmer om Morrissey. Ryan Adams skrev ”Chin Up, Cheer Up” efter att ha drömt om Morrissey.


LAMF – drömmer du om Morrissey någonting?

From the ice-age to the dole-age

-Hur känns det nu då, grabbar, är ni peppade? frågar chefen där vi sitter i eftermiddagssolen på bussen. Jag och AD:n tittar på varandra. Jodå, tänker jag. Det känns som om vi fått ett samtal från guvernören. Det känns som att ha fått livet tillbaka, löftet om en fortsättning. Om en ljusnande framtid. Som om bilan inte längre hänger över oss.

Det har känts som om parkbänken bara varit en storkund borta. Och jag och AD:n kan fortsätta planera våra sparanden och framtida brunvaruinköp och betala restaurangnotor och köpa sneakers.

-Jorå, det känns väl bra, säger vi och rycker på axlarna.

Och livet finns i oss fortfarande.

Men på fredag klockan tre äter vi tårta för någon vars planer på nya brunvaror får läggas på hyllan ett tag framöver.

I will bring you hope, old friend, and I ask only one thing in return - don't get in my way.

Ja, som sagt, Frankssons debattinlägg var välformulerat och bra, men missade väl målet ganska ordentligt som kommentar till debatten om aktiv dödshjälp vid för tidig födsel. När det gäller handikappolitik är Franksson och jag litet som Xavier och Magneto - medan Franksson tror på att vi alla kan leva tillsammans och lära oss att respektera varandras olikheter, tror jag att den mänskliga rasen har ett behov av att förtrycka andra som inte kan socialiseras bort. Jag står fast vid att det finns en "vi-och-de"-mentalitet, och jag hävdar att det är en grundläggande funktion i det mänskliga psyket, om än väldigt beklaglig. Därmed inte sagt att jag inte tycker att alla ska ha samma möjligheter eller i det offentliga betraktas som likvärdiga. Jag tror bara inte att det möjligt att genomföra. Detta är den största anledningen till att jag vänt handikappolitiken ryggen. Man kan inte jobba för ideal man inte tror på.

Franksson har spritt kunskap och förståelse om funktionshindrade på många arenor och genom många medier, däribland CP-magasinet, för vilket han fick stora journalistpriset 2004, vilket är en enorm bragd och gjorde mig väldigt glad. Franksson är en av de allra viktigaste aktörerna inom handikapprörelsen. Däremot gjorde det mig ledsen när han upprepade gånger lät sig förnedras av Olle Palmlöf. ”Klart man ska få driva med funktionshindrade”, sade Palmlöf och slängde Franksson i en snödriva eller lämnade honom hängande i en klätterställning.

Det viktigaste som Franksson trycker på är avhumaniseringen av funktionshindrade. Det är dock ingenting som riskerar att hända, det är något som pågår och alltid har pågått (och enligt mig, handikappolitikens Magneto, alltid kommer att pågå). Det går inte en dag utan att jag påminns om hur jag betraktas. För att ta ett exempel från gårdagen: Jag åkte till en konsthall efter jobbet för att se en väns utställda verk. I kassan utgick kassören från att jag var pensionär, och han såg ganska förvånad ut när jag propsade på att få betala fullpris.

I en tid där folk inte ens kan få beviljad assistans - förlåt, personlig service - för att äta eller städa bör sådana som jag avstå från det. Det har flera gånger påpekats för mig att jag har rätt till att ha en personlig assistent, men i nuläget skulle det mest kännas som att ha en butler. Jag väntar med den personliga servicen till den dag jag verkligen behöver den – och tro mig, den dagen kommer. Stadsdelsnämnden har även velat bygga om mitt kök och försäkringskassan har velat ge mig alldeles för mycket i handikappersättning, men jag har tackat nej båda gångerna. Det finns andra som behöver det mer än jag.

Det är på den här nivån jag väljer att utföra kampen, eftersom jag känner att jag på det här sättet aktivt kan bidra till att andra får det bättre. Vi behöver naturligtvis sådana som Franksson också, sådana som är karismatiska och vältaliga, och som både är villiga och duktiga på att synas i offentliga sammanhang. Sådana som kan leda. Men under det att jag fortsätter smida mina ränker att ta över det här samhället och förslava er alla kommer jag agera i det tysta och samla mina styrkor.

My invalid friend

Jonas Franksson. Klok man. Skriver på Newsmill om människovärde/funktionshinder. Läs.

Att komma hem ska vara som en hemkomst

Jag kommer hem klockan nio på kvällen med en flaska vin och en biff som pockar på uppmärksamhet. Hissknappen lyser rött i trappen. Trasig. Hittar en granne som konstaterar att hissen står still längst upp. Ringer reparatör. Han kan inte hitta något serviceavtal, men kan göra ett undantag och skicka en tekniker. Jag frågar vad vi pratar om för tidsrymd, reparatören vet inte. Klockan är kvart över nio. Jag är hungrig och trött och kissnödig.

Mamma och pappa sitter och ser på Let's Dance när jag kliver in genom dörren. Katterna ihoprullade på mattan. Jag förklarar hur besviken jag är över att inte kunna ha min fredagshemkomst som vanligt, och de säger att de kan hjälpa till med att försöka göra den här hemkomsten så lik som möjligt. Det går naturligtvis inte. Jag är någon helt annanstans, och det sitter två andra människor och tjafsar om fjärren i ett vardagsrum som defintivt inte är mitt. Det vet jag med säkerhet, för jag skulle aldrig ha så många porslinsprydnader framme. Inte heller har jag någon öppen spis.

Så jag bjuder mamma och pappa på varsitt glas vin, äter min biff och kopplar sedan upp mig i mitt gamla pojkrum. Drar igång litet musik, chattar litet, skriver, dricker upp vinet, ser på Supernatural - allt jag vanligtvis gör på en fredag. Inte riktigt samma sak. Men det är okej.

Jag känner mig litet som John C. Reilly i Stepbrothers. Tänk om det var så här alltid. Sitta i pojkrummet i jobbkläder; uppsnörd slips, saggande pressveck, katthårig skjorta. Mamma och pappa i strid om lokalnyheter, sport, Laila Bagge. Jag känner mig trängd.

När jag vaknar tar det mig åtminstone en halv minut att förstå var jag är och hur jag hamnat där. Det ligger en katt i knävecket. Jag drar upp rullgardinerna och stirrar på äppelträden.

Läsförståelse

I sin recension av Watchmen kallar DN:s Mårten Blomqvist den stora konspirationen i serieversionen av Watchmen för en "pliktskyldig fond". Därför kan man helt avfärda hela recensionen.

That is all.

I'm a golden god!

Peppet blir allt högre. Imorgon kör vi!

Awesome!

Krisen drabbar oss alla, även Lex Luthor. Här tigger han pengar av presidenten för att kunna iscensätta sin plan att... Ja ni vet ju. Han är ju Lex Luthor.

"Lex Luthor Bailout" with Jon Hamm - watch more funny videos

And I know that the tide is turning 'round

Jag kommer inte ihåg vad jag åt till middag i söndags, eller vad jag hyrde för film på No 1 sist, och jag kommer uppenbarligen inte ens ihåg att jag och Caroline läste engelska samtidigt (i mitt huvud blev vi bekanta genom en kompis i gymnasiet), men jag kan exakt komma ihåg vad jag gjorde när jag köpte U2:s Zoo TV Live from Sydney på VHS.

Det är maj 1994, jag bär en stor rutig skjorta och röda rullstolshandskar, och jag kliver ut från polisstationen i Vällingby och stoppar en cigg mellan läpparna. Jag korsar torget, röker klart och går in på Åhléns. Köper videon. Går tillbaka. Går in på mitt rum och lyssnar på Achtung Baby på min plastiga, gula freestyle medan jag skriver ut förhörsprotokoll. Blaserat skriver jag ner detaljer om slag mot huvudet, knivsår i magen, huvud genom rutan och lyssnar på ”Acrobat”. Jag kan knappt bärga mig tills jag får gå hem och kolla på filmen.

Min handledare knackar på och sticker in huvudet.
”Vi planerar en resa till Estland i höst, ska du med?”
”Nej, jag har slutat här då, jag ska plugga.”
”Det gör inget, vi kan säkert fixa så du får åka med.”
”Jag gillar inte att åka färja”, säger jag. ”Jag tror jag hoppar över det.”

Femton år senare lyssnar jag på U2:s No Line on the Horizon medan jag sitter i duschen och ser min handledares ansikte framför mig. Samma bleka, vänliga rökrynkiga ansikte som måste ha varit förvridet i panik och skräck den där natten den 28 september för snart femton år sedan. Jag kliver ur duschen och rakar mig. Möter mitt eget ansikte i spegeln. Försöker föreställa mig min egen panik, min egen skräck i mörka, vattenfyllda korridorer. Den där vissheten att man kommer sluta existera snart.

Mitt ansikte förblir lugnt. Jag belönar det med återfuktning.

Have a meatball, Dizzy.

Mathias Dahlgren unnar jag allt - han kommer bli en legend på samma sätt som Wretman. Hans Bon Lloc-kokbok är en av de bästa kokböcker jag har. White guide har nu prisat hans matsal på Grand Hôtel för bästa totalupplevelse. Men när läser om det hela i På Stan jag kan inte undgå att notera att han är fem kilo och en liten mustasch ifrån att se ut som Oliver Hardy (jag vill dock bedyra att jag hellre äter mat tillagad av en tjock kock än en smal).

För övrigt tycker jag det är coolt att han döpt en restaurang efter sig själv, som vilken affärsrörelse som helst - som IKEA och Gudrun Sjödén. Awesome.

Goin' on a year now I ain't had nothin' twixt my nethers weren't run on batteries!

Jag går upp tidigt för att läsa nyheterna, och upptäcker att Nathan Fillions nya TV-serie Castle drar igång i USA ikväll. Den har fått dålig förhandskritik, men jag kommer åtminstone följa den i de tio avsnitt som spelats in. Bättre dålig Fillion än ingen Fillion alls. Fillions förra serie Drive kraschade ju häromåret, och risken finns ju att Castle leder till att jag blir ytterligare ett steg närmare att vara Fillion-apologist snarare än ett Fillion-fan. Det rapporteras också att Morena Baccarin, som spelade med Fillion i Firefly och Serenity, har axlat Jane Badlers mantel och ska spela ledarödlan i nyinspelningen av V. Jojo.

I fredags damp mitt nya exemplar av Firefly ner i brevlådan - var tvungen att beställa ett nytt eftersom min Region 1-kopia vägrade fungera. Imorse slog jag över från avsnittet "Our Mrs Reynolds" till VH1, och där de av någon anledning spelar Marillions "Kayleigh". Det är ett klart och tydligt Firefly-tema på min dag. Jag tänker; "någon jävel måste ha gjort ett bildspel av Fireflys Kaylee till tonerna av den här låten och lagt upp på Youtube". Och mycket riktigt.



Av detta lär jag mig två saker:
1) Oavsett hur nördig man tror man är finns det alltid någon annan som är nördigare.
2) Om jag varit femton 1984 skulle jag ha älskat Marillion.

Som en ninja

Filmen är Along Came Polly. Ben Stiller står med svettig överläpp på en vernissage och försöker bete sig naturligt när Philip Seymour Hoffman släntrar fram till honom med rödbrusigt ansikte och väser: ”I gotta go, man. I think I sharted”. Ben Stiller tittar förvånat på Philip Seymour Hoffman och ber om en förklaring. En ”shart”, förklarar Hoffman, inträffar när man tror att man bara ska fisa, men när litet bajs kommer ut i alla fall.

Det kanske har hänt oss alla. Kanske inte.

Jag befinner mig på bilbesiktningsstationen i Sätra. Klockan är tjugo över tio på lördag morgon. Jag har gått upp klockan sju på morgonen, druckit kaffe, ätit surdegsknäckemackor med ägg och kaviar och känner mig ganska pigg och kry, förutom att jag är rädd för att jag min bil ska bli kuggad, och jag ska få fortsatt körförbud. På grund av kvällens tilldragelser är det Metallicadag på Bandit eller den andra rockstationen, och de spelar något från Master of puppets och jag lyfter på ena skinkan i väntan på att köra fram till porten och jag släpper mig.

För i helvete – jag har betalat 200 lax för min bil, så det är klart som fan att jag ska få sitta och släppa mig bäst jag vill i den. Som Bobby Brown skulle säga – it’s my prerogative.

Men jag vet inte riktigt vad som händer. Kom det ut något? Det känns annorlunda, på något sätt. Jag blir kallad till Port 2, och jag kör långsamt bort mot mitt öde. Herregud, jag har skitit på mig! Jag blir plötsligt säker på det.

Jag kliver ur bilen och tar fram varningstriangeln och räcker över trehundra spänn till den söta kvinnan som ska besiktiga min bil, och jag är övertygad om att hon kan se att jag skitit på mig. Jag frågar henne om det finns någon handikapptoalett. Det gör det inte. Jag går och sätter mig längst in i ett hörn och ber till Gud om att min bil inte luktar för mycket äggmök.

”Tyvärr alltså, allting var i toppskick – bromsarna funkade, alla bälten fanns på plats, däckmönstret var perfekt, men jag måste nog underkänna dig för att det luktade äggmök i bilen. Du ska få en ny tid; hur ser tisdag i nästa vecka ut för dig?”

Jag sitter där i mitt hörn och tror att jag luktar bajs, och det dyker upp en trevlig barnfamilj som vill sätta sig nära, och jag grips av panik och börjar vanka av och an i lokalen. ”Jag har bajsat ner mig, kom inte i närheten!” tänker jag.

Besiktningspersonen kommer bort till mig efter tio minuter och säger;
”Din bil är klar nu, kom med mig.”

Det känns som Gröna Milen, trots att jag egentligen bara korsar en besiktningshall, bort till en skrivare, där besiktningspersonen ger mig ett papper.

”Det var inga problem”, säger hon. ”Jag lämnade bilen med motorn igång därute, det verkar som om ditt batteri är svagt, så du kanske borde köra ett par mil innan du stänger av motorn”.
”Tack vad bra, man blir alltid litet nervös när man inte besiktigat på ett par år”, babblar jag. ”Äggmöken”, tänker jag. ”Hon måste ha lagt märke till äggmöken!”
Jag är säker på att jag försöker skoja till det litet, men jag minns inte, tar emot pappret, kastar ett getöga på det, skakar hand och tar mig ut genom dörren. Jag går ut till bilen och märker att fönstret på förarsidan är nervevat till hälften.

Jag bestämmer mig för att åka till landet, men innan dess måste jag bara åka hem och kolla en grej. Hela vägen hem tänker jag på Philip Seymour Hoffmans rödbrusiga ansikte. ”I think I sharted”.

Win-win

- Om bilen går igenom besiktningen får jag äta hummer till middag
- Om bilen inte går igenom besiktningen får jag äta hummer till middag.

A Farewell to (Kara's) Arms

Fan vad jag kommer sakna henne. Efter ikväll är det bara tretimmarsfinalen kvar.

Mitt såkallade liv

Min dag är inte särskilt intressant, men jag har mot bättre vetande bestämt mig för att göra en EFIT - ett foto i timmen - och försöka skriva något putslustigt om det hela.

08.20. På väg till jobbet upptäcker jag att någon klottrat detta i porten. Det är litet roligt, eftersom det inte känns stortyskt att klottra i portuppgången. Det hela är en paradox.


09.20-15.20 Jag förskonar er från en bild i timmen från min arbetsdag. Den ser exakt ut såhär, även på lunchen.


16.20. Jag går ut till receptionen för att koppla upp mig mot en kunds nätverk. När jag står bakom disken kommer en kund in för möte. Han tror jag är receptionist, och det slutar med att jag tar hand om hans ytterkläder och hämtar en läsk till honom.


17.20. Hisschaktet på väg ner till perrongen. Precis vid dörrarna har en kvinna parkerat sitt bagage medan hon står en bit bort och SMS:ar. Det blir handgemäng.


18.20. Pappa har köpt chips och läsk till mig och syrran som vi trycker i oss i väntan på middagen. Det känns litet som fredagsmys 1988. Lilla E får inga chips. Istället rostar vi en brödskiva som vi bryter små smulor av och lägger framför henne. Lilla E plockar i sig en smula i taget och skrattar ystert varje gång.


19.20. Pappa är ur bild, men sjunger Imse Vimse Spindel.


20.20. Den sedvanliga ytterkläderschocken sätter in när Lilla E tråcklas ner i en overall. Kort innnan bilden togs har syrran tryckt ner en mössa över ögonen på Lilla E. Det uppskattades föga.


21.20. Jag kommer hem och ser på Lie To Me för Tim Roths skull. Den är inget vidare, men på det här viset har jag något att prata med min kollega MF vid lunchen.


22.20. Jag sätter ihop några förvaringslådor som legat och skräpat sedan senaste IKEA-besöket, och fyller sedan på pepparkvarn, saltströare och saltkopp. Stortysk ordning, indeed.


23.30. Jag lägger mig och läser klart Steve Martins Born Standing Up och några avsnitt ur David Sedaris Dress Your Family in Courderoy and Denim medan jag lyssnar på Neko Case nya skiva. Sedan somnar jag ganska snabbt.

So the life I have made may seem strange to you

Varje gång jag introducerats i en ny grupp – en ny skola, ett nytt jobb – har jag alltid tänkt att jag ska profilera om mig och kanske tona ner mitt nörderi, så att jag åter igen inte främst bedöms efter min mediekonsumtion. Det dröjer dock aldrig länge innan jag förstår att det faktiskt är min mediekonsumtion som avgör vem eller vilka människor jag väljer att liera mig med och vilka jag väljer att ta avstånd ifrån, och därför hamnar jag snabbt på exakt samma position, i exakt samma roll som jag alltid gjort. Jag har sedan länge förstått att man som geek alltid ställs mot någon form av förväntningshorisont.

Jag befäste min ställning som geek vid väldigt tidig ålder, långt innan begreppet hade fått fäste i Sverige. I grundskolan var jag killen som visste allt om serier och fick rita bilder av Spindelmannen och Hulken till alla, i tonåren var jag killen som dessutom kunde allt om film, musik och böcker, och ständigt fick i uppdrag att göra blandband och skriva noveller till folk – vilket jag alltid gjorde. Jag var vare sig bra på sport eller särskilt snygg, så det var mitt sätt göra mig populär. Att gå upp i den roll man tilldelas av andra är helt naturligt, och ofta fastnar man också i den rollen.

I tjugoårsåldern fick folk dessutom för sig att jag gillade TV-spel. Jag, som knappt rört en handkontroll innan jag köpte mig själv en PlayStation i 20-årspresent, blev överrumplad av detta. Förmodligen var det på grund av att geekbegreppet inkapsar TV-spel också. Det kan också ha att göra med att jag som första åtgärd köpte en Xbox när jag fick min första fasta anställning, för att som jag uttryckte mig då, ”dra en tydlig gräns mellan arbete och fritid”.

Som en del av er vet finns inte den gränsen riktigt längre. Man kanske kunde tänka sig att jag lever livets glada dagar, och det gör jag också, jag har två år förbetalt Xbox LIVE-medlemskap, jag får en hel del spel, och jag kan sitta hela dagarna och tänka på spel på arbetstid utan att någon gnäller. På jobbet presenteras jag ständigt som spelexperten. Jag kan inte längre gå in i en TV-spelsbutik utan att se en produkt, reklamskylt eller ett erbjudande som jag inte varit insyltad i. The thrill is gone, baby. The thrill has gone away.

Därför kommer mitt spelande i cykler – som mest under höstens sena månader, då de allra flesta AAA-spelen släpps. Mellan november och januari spelade jag ut åtta spel, och sedan sista januari har Xboxen mest stått orörd. Det blev helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Nu spelar jag halvhjärtat ett par barnspel och har dragit ner Destroy All Humans! från Xbox LIVE, ett spel som faktiskt väckte en del av den entusiasm som försvunnit under de senaste månaderna, då jag främst grävt ner mig i böcker och film.

Jag har inget emot epitetet geek, jag applicerar det på mig själv, men när det är det enda av mig som stannar kvar hos människor kan jag känna ett styng av ångest, är det här allt jag är? Killen som förvandlat sitt hem till ett Megastore?

Men jag vet bättre. När min syrra ringde igår och frågade om jag skulle följa med till mamma och pappa och käka middag lade jag planen om att dra ner och spela Watchmenspelet på hyllan direkt. Det var inget snack om saken. Jag vet var mina prioriteringar ligger. Jag skiter i om ingen annan gör det.

Password not valid

En av de webbsidor jag driver är en tävlingssite för en av de stora telefontillverkarna, där återförsäljare kan registera sina sålda telefoner och vinna fina priser, såsom resor till Egypten och exklusiva konserter med Jamiroquai. Idag registrerade sig en kille som valt lösenordet "fittjimmy".

Fittjimmy.

Killen hette inte ens Jimmy. Förstår han att det på andra sidan sitter en snubbe och kollar hans uppgifter? Jag har lust att skriva till killen och driva med honom.

"Tjena killen,

Ditt lösenord, "fittjimmy", är snäppet för långt. Kan du byta det till något kortare, till exempel "kukper"?

Vänligen,

Projektledaren"

Veckans bokskörd

Stora bokrean drog igång under fest och gamman, och folk gick man ur huse för att köpa Stora läkarboken, en och annan Clive Cussler-spionare och kokböcker av kockar som skymtat förbi i Gokväll och lagat rödlistad fisk. Jag har stått där också, rödbrusig med flackande blick, och försökt hitta något. Men misslyckats. Jag har istället vänt mig till andra boknasare. Pocket Shop har en bra och demokratisk rea, där rubbet är nedsatt med 25%, och på Papercut har man ingen rea över huvudtaget. Veckans bokskörd således:

David Sedaris - Dress Your Family in Courderoy and Denim
- Barrel Fever
Haruki Murakami - After Dark
Steve Martin - Born Standing Up
Joakim Arhammar (red) - Är det Saltmannen?
Chuck Klosterman - Downtown Owl

Nästa vecka lägger jag fokus på David Foster Wallace.

Gratinerad oxfilé med sötpotatis

Det är receptet är så enkelt att det inte ens är ett recept. Det är mat som man lägger ovanpå annan mat.

Du behöver, 2 pers:

2 bitar oxfilé
4 medelstora sötpotatisar
150 gram riven västerbotten
3 vitlöksklyftor
1 röd chili
1 tsk timjan
salt, peppar

Skär potatisen i två centimeter tjocka skivor, täck med olja, häll på hack av chili och vitlök, salta peppra, örta (örta?). I ugnen i tio min på 225.

Bryn köttet två minuter på varje sida. Lägg det sedan ovanpå sötpotatisen, täck med ost och skjuts in i ugnen i ytterligare tio minuter.

Ät anrättningen framför korträknar-dramedin 21.

Dear CC,

First - I'm writing this letter while listening to Neko Case's new album Middle Cyclone, which is available in stores and on iTunes March 3 - an album I strongly recommend.

As for the rest...

Well. I am happy to hear your knee is on the mend, though it equally troubles me that it is not mending to the point of content.

It pleases me that you are persuing something that you love and are good at - teaching and aikido. Not all men are as fortunate as you. That you are able to both enjoy your autonomy - this the most overlooked and least valued of all qualities - and enjoy the company of a woman is also very good news. I would hope that you are able to understand and treasure that unique position.

Any man who considers himself free, and/or an artist, requires his autonomy. Too many of my friends are currently lamenting their lack of freedom, because they at one point or another considered constant and yet unrelenting and unyielding companionship (and the responsibilities therein) being paramount to their existance.

Your physical address reveals that you are currently in a geographical (and most certainly emotional) spot that you love, and it pleases me. So am I. Which pretty much entails my apartment. It is being kept well, a slew of new plants have just this week found its place on windowsils and on shelves, forced into weathered old pots, fed tepid water from the taps and assured safety for at least a couple of months until I grow weary of them and start neglecting them. A new set of curtains are ready to be mounted. A few new throw pillows in bright and assuring colors are nesting atop the purple couch.

Spring is almost visible here; we certainly feel it seeping from our fingertips, certainly feel it stretching, arching its back, yawning behind our eyes. It snowed yesterday, but it was a snowfall met with guffaws and shrugs; we all knew the snow would perish in the Friday mid-day sunshine. All the drains are giggling with delight by the thought of this, and so am I.

Not much to tell about love. I know you had anticipated it, me being all bubbly and excited when we last met. But I lost interest. A certain amount of interest was feigned for some time, but I have very little patience when it comes to these things.

Since then, I have been mostly working and reading. Time has lapsed (as it tends to). Hairs have been lost, some have turned white, and wrinkles have settled on my brow and around my mouth (as they tend to).

Some claim there has been a shift in the world since November 4. Has there really? What is to be expected?

I cannot claim I HAVEN'T felt it. Something might very well be different.

Still, my greatest refuge is my geekery.

I think about you often.

Hugs,

//[Steelwheels]

New wallpaper, new shoe leather

Sitter här och tänker på Scott Speedman, som man ju gör ibland, och får en väldig lust att lyssna på de båda signaturmelodierna till Felicity. Det är ju exakt därför som Al Gore uppfann Youtube. Så jag hittar en uppsjö versioner, och upptäcker något väldigt fint.

Otroligt många människor har valt att lägga upp bilder från sina universitetsår och använt signaturmelodierna till Felicity som soundtrack. Den bästa är från en tjej i Florens. Hennes första år skildras i på gränsen till lugubra stillbilder, medan det andra året illustreras av spralliga rörliga bilder.

Vilka är de här människorna? Vad gör de idag? Försöker de fortfarande skapa ett narrativ av sitt liv? Är tjejen och killen fortfarande ihop? Det verkar vara väldigt roligt att gå på universitetet i Florens.

And I'm feeling very sick and ill today, but I'm still fond of you

Över varsin medioker caesarsallad sitter jag och kollegan AKL och begrundar våra liv. Ett par timmar tidigare har hon skrivit på kontraktet för den trea i innerstan som hon just köpt tillsammans med sin kille. De väntar sitt andra barn. Hon är mycket exalterad, och det rättmätligen - lägenheten är situerad på ett av de allra bästa tänkbara lägena, med hela Mälaren precis utanför fönstret och sol precis jämt. AKL:s fågellika anlete skiner ikapp med solen som nästlar sig in genom avgasimmiga fönster. AKL är en skön människa, som dessutom i nuläget är trångbodd, så jag gläds åt henne.

AKL anmärker på att jag inte äter fish & chips, vilket jag brukar göra om fredagar när vi äter lunch tillsammans, och jag berättar för henne om gårdagen.

Dagen efter att jag och Nicki, förlåt - NP, varit på Wasahof är jag förfärligt bakfull. Vi lät det spåra ur litet, om man så säger. Till huvudrätten (jag åt hummer och en näve räkor, NP åt hälleflundra) drack vi en flaska vitt, vilket i realiteten innebär att NP drack ett och ett halvt glas och lurade i mig resten. Medan vi väntade in desserten drack jag en dry martini. Till efterrätten drack jag en smarrig whisky.

Det resulterar i förlängningen i att jag på torsdagen nappar direkt på en burgare med frittar från Texas Burger Co till lunch.

På kvällen går jag hem och lägger mig på soffan och ser på veckans serier. 24, Terminator och Chuck sveper förbi utan att jag egentligen registrerar någonting. Mitt i House pausar jag, tar på mig jackan och stapplar bort till kinesen vid parken.

Att gå till en sunkig kinakrog alldeles allena kräver sin man. Eller så gör det det inte. Alltid samma fem alkisar vid ett bord. Alltid den analfabetiska servitrisen vid kassan. Alltid den gladlynte innehavaren vid bordet brevid, begravd i kvällstidningarna. Man känner sig aldrig så sunkig som man gör när man bakfyllehungrig släntrar ner till kinesen vid parken.

Jag stirrar på den enslige alkisen som sitter vid ett bord och tänker att det där är jag om trettio år. Jag beställer det värsta tänkbara - friterade räkor. Ska jag ha något medan jag väntar? Ja. Jag ska ha en pint. Så jag sörplar på min pint och ögnar igenom en kvällstidning och pratar med innehavaren om den kungliga förlovningen och SAAB-affären. När jag hämtade mat veckan innan pratade vi bara om SAAB-affären. Nästa gång kanske vi pratar om SAAB, förlovningen och IPRED. Om jag hade gått dit idag hade jag velat prata om att ingen blev fälld mordet på Romario. Jag föreställer mig att jag går dit en dag och att samtalsämnena aldrig tar slut; jag kommer bli en del av inredningen precis som alkisarna.

Och maten kommer och jag knallar hem i snövädret och det är alldeles för många räkor, så jag äter inget ris utan sitter och doppar räkorna i sås framför den sista halvtimmen av House och känner mig eländig.

AKL stirrar på mig över salladen och säger att det jag gjort är precis det hon alltid drömmer om. Att bara sitta i soffan bakfull och äta snabbmat för sig själv och få vara ifred.

Men den morgonen har hon skrivit på kontraktet, och i augusti kommer det en ny människa in i hennes liv. Samtidigt kommer jag stå med jackan på vid kassan och sörpla på en pint och prata om SAAB, förlovningen, IPRED, Romario, sport, bolån, MC-gäng, den försvunna sommaren och kanske eventuellt om ett krig.

A child in a curious phase

Vad säger man till en kompis som enträget försöker lansera ett nytt tilltalsnamn vid trettio års ålder - speciellt när namnet är Nicki. NP vill alltså från och med nu kallas för Nicki. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon undertecknar till och med e-mail med det. Jag ska säga till henne att jag från och med nu ska tilltalas Nighthawk.

Chapter one again, here I go again

NP ringer när jag ligger med ansiktet neråt i sängen med ett spjut genom magen. Det är inte läge att prata i telefon. Klockan är åtta på morgonen och den enda anledningen till att jag är vaken är att jag måste ringa till administrative chefen och sjukanmäla mig. Det går inte att gå till jobbet med ett spjut genom magen.

Eller, snarare så tror jag det var benfragment. Kvällen innan, efter att varit på IKEA med SL och därefter handlat mat, är klockan halv nio när jag äntligen får sätta mig ner och trycka i mig mat – revbensspjäll är ett dåligt val. Jag är så hungrig att jag tror jag tuggar i mig litet av benen där jag sitter i mörkret och blänger på Zodiac med kommentarsspåret på. Man ska inte äta i mörker. Jag äter även chips och en näve Rollokolor. Fan ta er, IKEA, med era prisvärda möbler och blodsockerhöjande lågprisgodis i anslutning till kassorna!

NP vill fika dagen därpå, och jag tror mig kunna bli frisk till dess. Jag menar, hur lång tid tar det för benfragment att lösas upp/lämna kroppen? Jag ringer mig sjuk och ligger sedan och stirrar upp i taket och föreställer mig hur lång tid det kommer ta innan folk börjar förstå att jag är död. Vilka kommer på begravningen? Kommer LA minnas att de måste spela ”Thrasher” med Neil Young? Och det gör så ont. Jag vet inte om jag somnar eller svimmar av smärtan, men när jag vaknar är klockan fyra på eftermiddagen, och det gör inte ont längre. Jag blir så glad att detta utspelar sig via SMS senare på kvällen:
NP: Ska vi fika efter jobbet imorgon eller?
S: Jag ska köpa nya rullstolshandskar, vi kan ses i PUB-huset kvart över fem
NP: Var vill du fika?
S: Kan vi inte gå och äta middag istället? Fika är så onyttigt. Kanske litet fisk? Jag har ont i magen, så fisk är bra.
NP: JAAAA!!! Middag! Slå på stort?
S: JAA! Wasahof?
NP: Ja! Bokar du imorgon?
S: Jag bokar!

Jag lär mig verkligen ingenting. I ena stunden har man ett spjut genom magen, i den andra sitter man och trånar efter en halv hummer och ett gäng räkor. Åh. Meny 1. Och vin! Massor av vitt, porlande vin!

The strange logic in your clumsiest line, it stayed emblazoned on my mind

Vi dyker upp som överenskommet runt fem; jag, syrran och lilla E. Jag är smårufsig med slipsen på svaj; uppjagad efter jobbet, men min syster är pigg och glad, och lilla E är till synes på sitt bästa humör. Vi sitter runt köksbordet och bankar handflatorna mot bordsytan, lilla E, mamma, farsan, syrran och jag, och skrattar tillsammans. Lilla E uppträder som om hon aldrig varit med om något roligare.

Huset är välstädat och iordningsställt. Finporslinet är framdukat i matsalen.

Ett par dagar tidigare har mamma ringt oss och sagt att de får besök av ett par vänner till familjen, och att det skulle vara trevligt om vi kunde komma förbi och visa upp oss. Vi har känt varandra i trettiotvå år, nästan exakt. Det var då vår farsa begav sig ner till det land jag kommer från för att hämta upp mig, och på planet ner fick följe av detta par, som skulle hämta hem sitt andra barn. På barnhemmet möttes de andra - vi kallar dem för enkelhetens skull paret X - av en välmående liten fyramånaders som mötte dem med blicken och uppförde sig som en fyramånaders bebis ska, medan min pappa möttes av en liten grabb som var döende men för liten för att fatta det - godmodig, storvuxen, matglad men smått apatisk och till största delen oresponsiv.

(Att inte förstå allvaret i tillspetsade situationer har alltid varit min svaghet).

Paret X gosade med sin bebis, som klappade dem på kinden och sparkade med benen, medan min farsa (blott tjugosju år fyllda) undrade om det verkligen skulle behöva vara på det här viset - jag var slapp och varm och alldeles för stor, men till synes nöjd och på andra sätt än fysiskt välmående. Farsan blev tillfrågad om han kanske ville ha en bebis som inte var så sjuk som jag, men av någon anledning betackade han sig, och sade att "det här är min unge, klart jag ska ha honom". I sin resedagbok, som jag sedan fick i artonårspresent, skriver farsan att han låg på sitt hotell och avundades paret X som fått en välmående och frisk son, medan han själv fått en son som det då var oklart skulle överleva eller inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur farsan kände sig då.

Så farsan gjorde exakt det som jag skulle ha gjort i hans situation - han gick och handlade skivor. Han köpte piratkopierade versioner av Springsteens "Born to Run" och Rod Stewarts "Atlantic Crossing" som han lyssnade på, på någon jävla epabandspelare, låg på sängen, skrev långa ångestfyllda brev till mamma om hur han oroade sig för mig. "Det är en stor grabb", skriver farsan i sin resedagbok, "nästan dubbelt så stor som de andra barnen på avdelningen. Systrarna säger att hans biologiska mamma var väldigt lång, och att det är därför".

Men när det fastslagits att jag var vid så pass god vigör att jag fick föras ur landet åkte pappa hem med mig. Jag hade fyrtio graders feber, och det var fortfarande inte riktigt klart vad jag hade för diagnos. Någon doktor skrämde upp farsan med att jag kanske hade en hjärnskada, så när diagnos ställdes i Sverige att jag hade polio kom det mer som en lättnad än någonting annat.

Paret X åkte hem till sin landsända med sin son, men under de kommande 32 åren har vi haft fortsatt kontakt med varandra. På somrarna åkte vi och hälsade på dem, på vintrarna kom de upp och hälsade på oss. Under en höst för tolv år sedan bodde dessutom deras son hos oss när han var uppe i Stockholm för att söka lyckan (jag pluggade dock på annan ort). Vi fick därefter oregelbundna rapporter om hur dottern gled in i missbruk och psykisk ohälsa, hur sonens havererade förhållande fick honom att gå under jorden och bryta kontakten med föräldrarna.

Det är i ljuset av allt detta som jag, syrran och lilla E nu befinner oss uppklädda och glada hos mamma och farsan runt klockan fem. Lilla E kryper runt på golvet i vardagsrummet och jollrar åt katterna, som båda satt sig på betryggande avstånd. Bara alfahannen går då och då fram till henne och nosar.

Klockan slår sex, och det är då paret X förväntas infinna sig. Både jag och syrran ville bara komma förbi och säga hej innan vi gick hem, det är inte tänkt att vi ska stanna kvar och äta av den lax som farsan slänger in i ugnen. Så vi sitter där tindrande på rad i vardagsrummet, och paret X lyser med sin frånvaro när klockan är halv sju. Lilla E börjar trött gnugga sig i ögonen. Tiden är knapp. Vi tittar alla på farsan, som skött det administrativa från vår sida och frågar honom om han verkligen har uppfattat datumet rätt. Kanske var det nästa onsdag som avsågs?

Farsan, som uppvisat rätt många ålderstecken på senare tid (han glömde kaffekokaren på när han lånade syrrans hus i Norrland för att åka skidor, vilket upptäcktes fem dagar senare), kastar in ytterligare en näve cashewnötter i käften och skrattar uppgivet. Jag och syrran utbyter en av de där blickarna som blivit ganska vanliga på senare tid - farsan börjar bli gammal, och snart är det vi som kommer få ta hand om honom.

Lilla E är så trött att hon blir hyperaktiv (bland annat gräver hon sig en grop i tidningskorgen), så vi beslutar oss för att packa ihop. Man kanske skulle kunna förvänta sig att paret X skulle ha ringt och sagt att de skulle bli sena, men det har de inte gjort, så vi skämtar om folk från västkusten och packar ner lilla E i overall och barnvagn. Laxen ger ifrån sig dunster från ugnen när vi står på verandan och säger hejdå.

Jag snörar av mig slipsen i bilen på väg hem och undrar över paret X, om de överhuvudtaget ämnar dyka upp eller inte. När jag ringer mamma och farsan någon timme senare har de i alla fall behagat anlända, och ska sätta sig till bords. Jag ringer syrran och berättar detta. Lilla E har somnat. Vi pratar om storleken på de Chucks jag ska köpa åt lilla E i present. Och vår familj är varm och liten och stark.

Rakblad mot fasaden

Mitt vardagsrum är ungefär 25 kvadratmeter stort, och ser i princip ut som vilket vardagsrum som helst, förutom att det även är arbetsrum och CCs sovrum. CC är ju i princip aldrig i Stockholm, men ändå är många av hans grejer alltid framme, som om han när som helst kunde släntra in genom dörren, slänga ner sina träningsgrejer mitt på golvet och hänga upp sina svettiga kläder på galgar i fönstret, för att sedan sätta sig ner med ett block och skissa eller arbeta av sin korrespondens.

I femton månader har det dessutom stått en gammal bildrörs-TV på golvet bakom skrivbordet så att det inte gått att sitta vid det. Det har handlar om en fjärdedel av vardagsrummet som bara fått tjäna som avlastningsplats. TV:n kom först, och följdes snart av en stapel trasiga MacBookar, omonterade gardinstänger, två trasiga golvlampor, gamla böcker, en trave tidningar och en datorväska som jag aldrig förmår mig ta tillbaka till jobbet.

Golvytan kring denna i det närmaste gorgiska skräphög är, eller numera var, helt täckt av gamla sladdar, varav många inte längre leder någonstans.

Jag vaknade med ett ryck tio över sex, gick ut i vardagsrummet och började arbeta mig inåt. Sju dollar i mynt placerades i en låda tillsammans med CCs övriga skräp. Uppåt fyrtio meter gulnande och dammsamlande sladd virades ihop och lades i en påse. Skrivbordet hade inte torkats av på över ett år och såg ut därefter, och med Jack Bauer gapande på TV:n stod jag med en svamp och bara gnuggade och gnuggade. MacBookarna torkades av, gardinstängerna sattes ihop. Bildrörs-TV:n fick stå kvar, men skrivbordet vändes åt andra hållet så att det kan användas igen.

Det var tydligen en sådan där dag då man Tar Itu Med Saker. Således gick jag också till banken och beställde tid för rådgivning om pensionssparande, och ringde till verkstaden för att boka tid för service på bilen.

Kanske har jag fått hjärnskakning. Kanske är det en magpryl. Eller kanske är det bara så att vintermörkret lämnat mig.

Dagens doft

Dagens psykosomatiska doft är: Solvarma Star Wars-gubbar som doppats i mjölk.

Et dushkuhjem

Det är litet intresssant att jag på bara ett par timmar lyckats se avsnitt av två olika TV-serier skapade av Joss Whedon där en karaktär kissar på någons skor. Det ena avsnittet var Angel s05e05, det andra var Dollhouse s01e01. Det är också två avsnitt som båda utgår från premissen att personlighetsdrag kan förvaras på externa lagringsmedier. Men å andra sidan - finns det någon annan TV-skapare som förkroppsligat uttrycket "same same but different" som Joss Whedon?

Man skulle kunna hävda att Joss Whedon är en TV-auteur, men då skulle man ha fel. Han verkar inte vara på något sätt självbestämmande eller allsmäktig. Förutom att han sätter sin prägel påde TV-serier han överser är hans medproducenter minst olika viktiga - Tim Minear, som jobbat med honom på Angel och Firefly, Kelly A. Manners, Steven D. DeKnight. Därför är det svårt att veta vem man ska skylla Dollhouse på.

Dollhouse är Joss Whedons första TV-serieprojekt på fem år, och är långt ifrån ett haveri. Pilotavsnittet är slentiranspännande och småroligt, och bara känslan av att se något som skapat av Joss Whedon skänker mig värme och tröst. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra en TV-series kvalitet på ett pilotavsnitt, men den känsla och ton som detta avsnitts 49 minuter förmedlar är avmätt, cynisk och, nu säger jag det: "Meh".

Jag vet inte om det är ett genidrag eller vansinne, men hela serien tycks vara uppbyggd utifrån antagandet att Eliza Dushku är en skådespelare som inte övertygande kan porträttera en mänsklig varelse under längre tid. Konceptet är att Dushku spelar en person vars ursprungliga minne och personlighet helt raderats, så att en hemlig organisation kan programmera henne att utföra alla möjliga sorters uppgifter och anta vilken personlighet som helst. Mellan uppdragen går hon omkring och uppträder som en hindu-ko; lugnt, fint, nollställt. De två personligheter hon förses med i detta avsnitt är a) partypingla av Manic Pixie Dream Girl-varianten och b) hårdnackad gisslanförhandlare.

Problemet med att utmana Eliza Dushkus skådespelartalang på det här viset är att den är väldigt begränsad, eftersom hennes defaultuttryck förmedlar att hon vill spöa upp en om man inte passar sig jävligt noga. Även för femton år sedan, när hon spelade Arnold Schwarzeneggers dotter i True Lies, förmedlade hon den känslan. Jag har en känsla av att Dushku kommer spela på exakt samma sätt, oavsett roll. "Hårdnackad" och "våldsbenägen" är ett par av de adjektiv som beskriver de karaktärer Dushku brukar porträttera.

Att bygga - och dessutom marknadsföra - en TV-serie på antagandet att Eliza Dushku är förmögen till mer än vad som är tycks vara (en i realtiteten imaginär?) konsensus är ett vågspel:



(Är det inte litet märkligt att Dushku uttrycker entusiasm inför att utforska andra aspekter av sin talang än sin hårdförhet, samtidigt som hon i slutet av inslaget hotar att ge både Whedon och tittarna ett kok stryk?)

Dushkus karaktär Echo omges av det vanliga galleriet av stereotypa Whedonskapelser - en äldre klok herre, en tekniskt begåvad nörd, en isprinsessa, en vek byråkrat - som alla pratar och beter sig på det sätt man kan förvänta sig av karaktärer skapade av Joss Whedon.

För mig är detta en bra sak.

Naturligtvis kommer jag fortsätta kolla på Dollhouse så länge möjligheten ges, eftersom jag misstänker att den bara kommer bli bättre med tiden. Tänk bara på Angels tredje säsong eller Buffys andra. Vad som oroar mig är dock detta: Anledningen till att jag gillar Whedons serier så mycket är karaktärerna. Hur bra kommer en huvudperson som inte har några specifika karaktärsdrag att fungera i längden? Dollhouse har tretton avsnitt på sig att visa det.

Tjufem grejer om mig. Från Facebook, alltså...

Taggad av världens snyggaste fransk-kanadensare, Marilyn.

1. I've crashed both of my cars, one beyond repair.

2. I currently own eight appliances that play CDs.

3. The only things that scare me are seamonsters.

4. I consider myself to be a great cook.

5. I still read Spider-Man comics sometimes.

6. I collect different kinds of mustard.

7. If I could only eat one thing for the rest of my life, it would be chicken.

8. I have fifteen pairs of sneakers.

9. Pug is the only dog race that I really like.

10. I try to have dinner in a restaurant at least once a week.

11. I love driving aimlessly around town.

12. The most important thing to me is my independence.

13. I love reading, and have way too many books for my apartment.

14. I'm easily angered, agitated and annoyed. I have a real Donald Duck kind of temper.

15. What annoys me the most is inconsiderate people.

16. I would love to appreciate the work of Dave Eggers, but I really, really don't.

17. Shopping for shoes calms me down.

18. I prefer red wine.

19. I can be a bit too snarky and sarcastic.

20. I really don't like video games as much as people seem to think.

21. I don't care much for sports.

22. I listen to a Morrissey song at least once a day.

23. I mostly dream about things happening to other people, not myself.

24. If I was forced to chose one type of clothing to wear for the rest of my life, I would rather wear formal clothes than casual clothes.

25. I'm great at detecting when I'm being lied to, but I seldom call people on it. It's more fun that way, watching them squirm.

If there was only something between us

En fredagshemkomst jag totalt missade att nämna förra veckan är mellanlandningshemkomsten. Man vet att man måste jobba i helgen, så man släpar hem datorn och uppkopplingsmanicken mot corps nätverk, och sedan kanske man dricker ett glas vin och ser senaste "Lost" medan man står vid garderoben och plockar bland trasorna.

En sådan där fredag när man inte tillåts att bara sjunka ner i djupet av soffan och stanna kvar där fram till midnatt, utan snarare tar en till dusch, exfolierar sig, återfuktar sig, rakar sig, kammar sig.

Ikväll ska jag hem på middag hos FO och hans hustru, och jag misstänker att det kommer uppstå exakt samma dynamik som den mellan Somerset, Mills och hans fru i "Se7en". Jag är den tillbakadragne ungkarlen, de är det unga paret. Vi kommer skratta åt dåliga skämt, äta en smula, lyssna på Nina Simone, och sedan, när hustrun gått och lagt sig, diskutera de seriemord som plågat vår regniga och sepiafärgade stad.

Så jag tar fram bruna ylleslacks med perfekta pressveck, en välstruken skjorta, en slips med paisleymönster. Om jag hade hängslen och ett axelhölster skulle jag bära dem. Just nu kastar jag en stilettkniv mot en darttavla och lyssnar på metronomens ihärdiga slag.

Are you an oak-man, Jimmy?

Jag har någonstans hävdat att man kan få en god aning om en människas personlighet om man ser hur hon reagerar när hon hittar en tappad plånbok på marken. Just den situationen kan generera en stor mängd olika reaktioner, och utkomsten av situationen påverkas av så många variabler och omständigheter att jag uppmanar någon att skriva en antropologistudie av just upphittandet av tappade plånböcker.

Vi ponerar att det ligger en plånbok innehållande fyrahundra kronor på en vändplan på Södermalm. Den innehåller också tillräckligt många handlingar – körkort, identitetskort till jobbet, kontokort – för att lätt kunna identifiera ägaren. Den tappades halv nio. Det passerar ungefär femtio personer mellan 8.30 och 9.00.

Fråga: Finns det några omständigheter under vilka det är okej fatt behålla pengarna? Förmildras omständigheterna om jag som hittar plånboken är en ensamstående deprimerad tvåbarnsmamma som inte har råd med att betala den yngsta dotterns tandläkarräkning? Blir det en annan situation om pengarna måste gå till smink till äldsta dottern?

Det finns situationer där det står helt klart att det är fel att behålla pengarna – om plånboken hittas av en morgontrött webbare som vet att han måste ta sig till en uttagsautomat på lunchen för att hans kort ratas i butiker finns det inget snack om saken. Hans behov av kontanter är tillfälligt och elementärt att på annat sätt tillfredsställa, och därför skulle det vara moraliskt oförsvarligt att behålla pengarna.

Den första tanke som slog mig när jag såg den lilla gröna läderplånboken var om jag ska vara helt sanningsenlig: ”Nej men vad i helvete!”

Den andra var att jag inte kunde låta den ligga kvar, eftersom det finns människor som utan betänkligheter skulle stoppa på sig pengarna och kasta plånboken i buskarna. Det, i sin tur, skulle innebära att plånbokens ägare skulle vara tvungen att ringa och spärra kort, beställa personbevis och därefter nytt körkort, och allt sådant där administrativt skit vill de flesta av oss undvika till varje pris. Eftersom det är fredag den trettonde var risken stor att en händelse som denna skulle få ägaren att sitta i lunchrummet och drabbas av en plötsligt men obönhörlig känsla av att det finns en större, bakomliggande kraft bakom det här datumet. Jag misstänkte att det skulle kännas skönt att kunna stävja en sådan utveckling i ägarens personlighet.

Att öppna och rota igenom en annan människas plånbok känns smutsigt och voyeuristiskt på det dåliga sättet, så jag rev bara ut plastkorten och bredde ut dem framför mig på skrivbordet (jag tog också en kik i sedelfacket för att se hur mycket som stod på spel, det var uppskattningsvis fyrahundra kronor). Sedan slog jag litet på hitta.se. Sedan ringde jag ett telefonsamtal. När jag berättat för ägaren att jag hittat hans plånbok utbrast han i ett litet för familjärt ”du är så jävla bäst!”. Han berättade att han faktiskt misstänkte att han skulle få tillbaka plånboken, och därför bara fått sina pengar flyttade till ett konto som inte var kopplat till kortet. Han skulle komma över till kontoret på en gång.

En halvtimme senare fick jag meddelandet om att jag hade besök. I receptionen stod en ung man som jag kände igen väl. Han bor i porten tvärs över gatan, och jag ser honom titt som tätt. Han brukar ganska ofta titta på komedier med Robert De Niro (Meet the Parents, Analyze This!, Meet the Fockers, Analyze That!) och har en flickvän som ser ut som Katie Melua. Vi skakade hand och pratade litet och sedan följde ett tal som jag misstänker att han tränade in på bussen hit. Det var mycket roligt och trevligt och lät ungefär såhär:

”Jo”, sade han och började gräva i plånboken.
”Nej nej, jag vill absolut inte ha någon hittelön!” protesterade jag och högg i luften med händerna.
”Jag visste att du skulle säga det, men om jag säger så här…” Han bytte ställning i vår fina repasoffa. ”Gillar du musik, Steelwheels?”
”Om jag gillar musik? Ja, det gör jag…”
”Jag också. Jag älskar musik. Vad tycker du om för typ av musik?”
”Jag lyssnar mest på indie… Om man säger indie fortfarande…”
”Okej.” Här tog han en liten andningspaus. ”Det här är vad jag vill att du ska göra.”
Han höll fram två hundralappar som jag stirrade på.
”Det här är ingen hittelön”, sade han. ”Det här är en skiva. Jag vill ge dig en skiva som tack för att du hittade och lämnade tillbaka min plånbok. Finns det någon skiva du vill köpa?”
”… Ja, Morrisseys nya kommer ju i nästa vecka…”
”Bra. Här får du Morrisseys nya skiva av mig”. Jag tog emot de två hundralapparna, vi skakade hand.
”Okej, tack så hemskt mycket. Vi ses säkert där hemma”, sade jag.
”Ja, det gör vi säkert!”
Sedan gick han.

Jag gick tillbaka till mitt rum och undrade om accepterandet av hittelön påverkade mitt karmakonto eller inte. Ett par timmar senare gick jag till systemet och köpte ett par flaskor vin till FO. Det hela löste sig väl - jag slapp ju gå till uttagsautomaten.

Är det för tidigt för ett Beds are Burning-skämt?

Gränsen mellan arbetskamrat och vän är ganska stor. Man kanske inte skulle kunna tro det när man tillbringar åtta timmar om dagen tillsammans med någon i ett rum, ständigt skämtande och skrattande. Men nu när Australien är ett brinnande inferno och man har en jobbarkompis som befinner sig någonstans mitt i, känner man långt ifrån en rädsla och oro man skulle ha gjort om det istället hade varit en kompis man umgås med utanför arbetstid – någon man egentligen bara träffar några timmar i månaden.

Oron för arbetskamraten stävs kanske av vi inte nåtts av nyheten att hon påverkats av bränderna - eller Gud förbjude – har omkommit i dem.

Vad är det som gör att vi förmodligen bryr oss om våra fritidsvänner mer än våra arbetskamrater? Är det brist på förtrogenhet? På min arbetsplats kan man inte skylla på brist på gemen- och kamratskap, vi har ofta sett varandra berusade och med byxorna mer eller mindre nere. Vi delar alla på segrar och förluster, förödmjukelser och triumfer. Just den här arbetskamraten vet förmodligen mer om mitt privatliv än många av mina fritidsvänner. Om, säg, SL vore ens i närheten av Australien just nu skulle jag med all uppbådlig kraft försöka få reda på exakt var hon befann sig, hur hon mådde och hur hon skulle ta sig hem. Men nu sitter vi här; dästa efter cajunmaten, och petar tänderna.

En möjlig förklaring: Vi vet att våra fritidsvänner tycker om oss, eftersom de uppenbarligen vill umgås med oss frivilligt. En arbetskamrat är en människa man aldrig skulle ha träffat om man inte råkat vara anställda på samma arbetsplats. Vänskap är således på just det här sättet inte något man kan beräkna kvantitativt (även om jag gärna räknar mina vänner efter frekvensen jag träffar dem). Att en arbetskamrat är en människa man mer eller mindre är tvungen att umgås med, och det således inte finns några direkta bevis på att de tycker om en, är kanske den direkta orsaken till att man inte fäster sig vid dem.

Vissa arbetskamrater kan dock avancera till fritidsvän simultant som de är också är arbetskamrat – detta är sällsynt och har på ett genuint och långvarigt sätt bara hänt mig en gång. Vissa arbetskramrater umgås man med så frekvent att det känns som om de avancerat till fritidsvän, vilket visar sig vara felaktigt då man slutar umgås kort efter att man inte längre delar arbetsplats.

Så elden får fortsätta rasa i Australien, förmodar jag, och inte förrän jag nås av dåliga nyheter kommer jag sluta peta tänderna.

Sonys nya jävla epagrunka

Sony Releases New Stupid Piece Of Shit That Doesn't Fucking Work
När jag kopplade in Blu-Rayen kändes det ungefär såhär.

Marknadsföring 101

1) Det är bra om kampanjsidan som tryckmaterial och TV-annonser refererar till är godkänd, levererad och publicerad INNAN kampanjen går igång. Därför är det bra om berörda parter, såsom webbyråer och webbkoordinatorer, är underrättade om att kampanjen tidigarelagts.

This is the good life, Stimpy

Majskyckling och sötpotatis på rostning i ugnen. Iron Man i Blu-Rayen. Osedda Angel-avsnitt i DVD-spelaren. En oläst Klostermanbok på bordet. Man kan ha det så mycket, mycket värre.

That smile on your face it seems happy. Are you happy?

Jag såg tämligen alldeles nyss på senaste Amerika-Scrubs (Scrubs s0808) and I couldn't help but wonder: Är det symptomatiskt av mig, alla andra eller ABC att tycka att det är fantastiskt att de kan besätta rollen som Patient Of The Week med en snubbe med Downs syndrom utan att det en enda gång påpekas att han har ett funktionshinder i handlingen? Har jag blivit så institutionaliserad att jag per default blir exalterad när jag ser någon med funktionshinder i en kontext där funktionshindret är av noll betydelse? Är jag/vi/ABC så ovan(a) vid denna typen av företeelse att jag/vi/ABC har rätt att tycka att det hela är orginellt och progressivt?

A fall that breaks this very smug mug of mine

Jag har två olika fredagshemkomster. Den ena är jag-vill-bara-dö-hemkomsten, som är trött, uppgiven och glädjelös. Då värmer jag bara på litet kyckling och lägger mig i fosterställning i soffan och kollar på Supernatural. Den andra hemkomsten - den allra bästa av hemkomster - kallar jag jag-är-fri!-jag-är-fri!-hemkomsten, och den har ofta föregåtts av ett besök på ett systembolag, en kötthandlare och/eller en delikatessbutik. Man kliver in genom ytterdörren, och innan man ens hänger av sig ytterkläderna, snörar av sig slipsen eller tar av sig skorna korkar man upp en flaska noggrant utvalt och förmodligen ganska dyrt vin, lägger ut biffen för rumstemperering och slår på Ryan Adams "Gold".

(Vad jag avskyr mest med alla hemkomster är att ta av sig ytterkläderna och göra sig redo för hemmamys. Jag fattar inte varför det ska ta sådan lång tid! Jag vill bara komma innanför ytterdörren och millisekunden senare stå där i min alldeles för stora Xavier Institute for Higher Learning-tischa och sunkiga mjukbrallor. Så när jag skriver detta har jag fortfarande jacka, slips och skor på mig).

Sedan jazzar jag runt ett tag medan biffen blir rumsvarm, dricker vin, plockar med tvätt, byter kanske musik, skriver en gladblogg. Först därefter blir det soffan och Supernatural.

Vilken typ av fredagshemkomst det blir beror på hur det varit på jobbet. Idag har jag varit sjukt kreativ, och dagen har rusat förbi. Skrivit copy, programmerat litet, gjort litet sköna banners, styrt upp ett par projekt...

Så det är snart dags att sitta där i soffan igen, så nersjunken och bekväm som det bara är oss med ytterst begränsad magmuskulatur förunnat, och begrunda helgen.

I love things made out of animals

Hungrig, sur och trulig som en sjuåring och har röda fläckar i ansiktet på grund av det kalla vädret. Vad kan råda bot på detta? I tur och ordning: Grillad finchorizo, Kung Fu Panda-spelet och moisturizer. Jag har, mig veterligen, aldrig köpt en produkt med Matthew Fox på omslaget tidigare (förutom Lostboxar), så det var väl dags. Luktar gott.

Jag läser David Sedaris When You Are Engulfed in Flames, som är väldigt rolig. Där ställer han dagens fråga: Varför ser man aldrig ekorrbebisar?

"She eats her peas ONE at a time!"

Som en del av mina ständiga och oändliga försök att skjuta människor ifrån mig tänkte jag berätta litet om mina dealbreakers.

När jag var tolv tackade jag nej till en chanstagning från en tjej som aldrig hade läst ett Tintinalbum, men som läste Johan och Pellevin. Fram till dess hade jag inte vetat att det ens var möjligt, men det gjorde mig nedslagen och desillusionerad. Man kan säga att alla mina dealbreakers sedan dess har varit av samma karaktär, oavsett om det varit tjejer som varit intresserade av mig, eller jag av dem. Någon tjej avskydde Forrest Gump, vilket idag ter sig som fullt naturligt, men som på den tiden var helt barockt; en annan gillade pojkband i alldeles för hög ålder, en tredje grät alldeles för mycket när vi såg Titanic.

En tjej som gillade mig när jag var runt tjugo valde att berätta det för mig medelst sång. Det vill säga, hon satte sig på huk framför mig, höll om mina axlar och sjöng. Att bli serenerad är trevligt, men låten var ”Lilla hjärtat” med Kärlekens vampyrer. Det blev inget av med det, kan jag säga. Det var den första, men långt ifrån den sista, tjej som jag vägrade ligga med. Det hela urartade kort därefter, hon blev passivt aggressiv och jag sjönk ner i en depression.

En annan minnesvärd dealbreaker var när en tjej jag verkligen, verkligen ville bli ihop med kom hem till mig på en fest, och skröt med hur många tyckte att hon såg ut som Maria Mena (som då hade en hit med låten ”You’re The Only One”), vilket nästan omedelbart fick mig att tappa intresset.

Däremot har jag träffat tjejer som varit bipolära, haft ätstörningar, missbruksproblem, och/eller daddy-issues, varit schizofrena, våldsamma, otrogna och som försökt frälsa mig, men då har jag tänkt; ”jaja, det där är väl helt enkelt något vi får jobba med”.

Och hur är det idag då? Jo tack. Härförledens träffade jag en tjej som jag lätt hade kunnat tänka mig att börja umgås med – hon hade skön humor, hon var jättetrevlig, smart och kändes lätt att snacka med. Men så visade det sig att hon hade en Rhianna-ringsignal. Så där lär det ju inte bli något.

So I got bored and left them there, they were just deadweight to me

Det finns de vänner man vet att man kommer ha för all framtid. Inte bara på det där sättet som man efter ett par flaskor vin häver ur sig, utan på det riktiga – man har dragits med dem i tjugo-trettio år, och de är liksom en del av ens liv på ett sätt som det egentligen inte går att göra något åt – man kanske inte umgås med dem regelbundet, men det skulle vara otänkbart att leva utan dem. Och så finns de där vännerna som man umgås med under en begränsad tid. Den må vara lång och intensiv, men begränsad. Jag hade en gång en kompis som jag umgicks med i fyra år. Väldigt regelbundet. Vi gick på bio, åt middag, gick på konserter, pluggade. Men sedan dissade han Royal Tenenbaums och sade att han hatade Seinfeld, och av någon anledning har vi inte setts sedan den dagen. Det var inte så att jag blev arg på honom, utan på något sätt tog det liksom bara slut där. Och idag tänker jag inte på honom särskilt ofta. Jag ser naturligtvis att han ändrar status på sin Facebook och kanske lägger upp en länk, men i övrigt… Nej. Jag saknar honom inte. Jag har andra vänner som fyller hans funktion i mitt liv. Jag önskar att jag kunde sakna hans personlighet – han var helt klart en skön kille på alla sätt och vis (förutom att han inte gillade Seinfeld), men det gör jag inte. Han är bara en av många vänner som jag en gång tyckt om, men som jag lämnat bakom mig. Eller om det är de som lämnat mig bakom sig. Både och.

Det känns framför allt som om jag kommit till insikt om att förutom en handfull vänner – runt tio – är resten utbytbara (nu får ingen av mina vänner tro att det är specifikt dem jag menar, jag vill bara att vi ska vara ärliga mot varandra). För mig tar det mellan tio och femton år innan jag förstår när en vän är en permavän. Resten kommer jag kunna lämna bakom mig. Man hittar alltid någon ny skön typ som gillar musik, film eller spel. Jag kommer tänka; ”jaha, nu glider vi isär, det var väl trist", men sedan kommer det inte vara mer med det. Så är det väl för alla. Är det någon som bara ackumulerar vänner utan att byta ut dem?

Och så fortsätter det där jävla kompisbytandet i all evinnerlighet, och om tio år sitter man där med någon helt ny tjomme och äter en biff och pratar om Spindelmannen, medan de där tio permavännerna liksom bara finns där.

Crumbs on his jacketses!

Misstänker att baklava egentligen är lembasbröd. "One small bite is enough to fill the stomache of a grown man". Och liksom Pippin åt jag fyra.

Jag som har lammstek och potgrat i ugnen och allting.