Recensionerna av "Spider-Man 3" börjar rasa in, såväl i Svedalsk som utländsk press. Användarrecenscenterna på IMDb börjar också göra väsen av sig. Konsensus just nu får väl sägas vara en lätt besvikelse över filmen, folk verkar vara överens om att Raimi försökt klämma in alldeles för mycket på två timmar och tjugo minuter, med tre skurkar och ett inre hot, dialog som rapporteras vara styltig och trist och en inte helt klockren birollsuppsättning.
Dock verkar alla vara fötjusta i Bruce Campbells sedvanliga cameo, och det kanske är huvudsaken.
SJälv bryr jag mig inte. Jag berörs inte av spoilers heller, då jag inte bryr mig om handlingen så värst mycket. Jag är dock säker på att den här uppföljaren kommer behandla Spider-Man på ett lika kärleksfullt sätt som de två föregångarna. För mig är det det viktigaste.
Jag har f ö grym träningsvärk i underarmarna efter alldeles för mycket Guitar Hero II. MS och jag såg till SLs katt, käkade kinamat och klämde en vinare framför karriärläget i GHII igår, sämre kan man ha det.
Vaknade självmant klockan sex imorse och hann därför goffa en rejäl frukost framför senaste "Gilmore Girls" och "Lost" innan jag åkte iväg och fick rullstolen reparerad. Att vara på hjälpmedelscentralen är det absolut mest deprimerande med att vara funktionshindrad. Å andra sidan känner man sig som en helt ny människa när man drar därifrån med nya däck, lagad rygg och fräscha bromsar.
Nu ska jag snart smita här ifrån och klippa av mig allt mitt tattarhår. Och därefter försöka mygla till mig "Spider-Man 3"-spelet från min go-to guy. Som sagt, spoilers skiter jag i. Den här filmen var hur som helst redan spoilad för mig för 23 år sedan.
torsdag 3 maj 2007
onsdag 2 maj 2007
Ännu en fantastisk prettoblaffa från Tori Amos
Sedan 1993 har jag sett fram emot nya skivor av Tori Amos med någon slags överläppssvettig förväntan/skräck. Inte sedan 1996 har någon av hennes skivor mottagits övervägande positivt i pressen, och hennes nya skiva, "American Doll Posse", är inte något undantag. Blanco sågar den längs med fotknölarna i Expressen, Aftonbladet pekar ut en och annan ljuspunkt, men smackar till med en tvåa, Tidholm förundras av hur litet Amos utvecklats de senaste åren, och säger att hennes starka feministiska åsikter levererats bättre om musiken varit bra.
Tori Amos är svårt pretentiös och nipprig bortom vad som kan anses vara socialt accepterat, och det är ju något man kan tycka är både bra och dåligt. Inför nya skivan har hon delat upp sig i fem olika personligheter, som tydligen tillsammans ska skapa en helhet, och bara ett sådant anslag gör ju att varje vettig vuxen människa automatiskt drar öronen åt sig. Tori har här grävt i grekisk mytologi, och baserat de olika personligheterna på diverse mytologiska väsen och gudinnor. De olika personligheterna - Pip, Santa, Clyde, Isobel och Tori - sjunger några spår var, och i "Body & Soul" sjunger Pip och Clyde duett med varandra. Inte för att det hörs någon skillnad, det är ju trots allt Amos som sjunger hela tiden lik förbenat.
So it goes.
Det krävs tålamod för att gilla Tori Amos, skriver Aftonbladet (vem som recenscerat framgår inte på nätupplagan), och det har de ju helt rätt i. Tålamod och någon form av emotionell koppling. För att den nya skivan ska ha någon form av poäng måste man nog a) vara i tonåren eller b) ha lyssnat på Tori Amos sedan 1990-talet. Dessutom kan det nog vara en fördel om man tycker om Tori som personlighet också. Till skillnad från recenscenterna har jag inga problem med musiken över huvud taget. Tori har alltid varit ganska vanilla av sig, men pianospelet, hennes fraseringar och hennes röst är tillräckligt säregna för att mitt intresse ska hållas vid liv samtliga av skivans 23 låtar och 73 minuters speltid. Vissa sånger låter som vintage Tori, som t ex "Code Red" och "Bouncing Off Clouds", och de är de låtarna som sticker ut för mig. De framförs främst av Tori och Clyde. Isabels "Almost Rosey" är katartisk på samma sätt som de bästa spåren på "Scarlet's Walk".
De senaste årens Toriskivor har, let's face it, varit mer eller mindre axelryckningar, men likt Bob Dylan är Tori Amos en person som lyckas leva vidare på gamla meriter. Likt Dylan lyckas Tori Amos också försörja sig på en fanbase som upprättades för länge sedan. Hon kan släppa "limiterade utgåvor", samlarboxar, officiella bootlegs och fotoböcker, och räkna med att det finns ett antal miljoner människor som oberoende av materialets kvalitet kommer köpa dem.
Jag är en av de människorna.
Om tjugo år hoppas jag på att Tori Amos lever en skön Marianne Faithfulltillvaro, och kanske når nya kvalitativa höjder tillsammans med någon fräsch producent. Då kommer de personer som idag döps till Tindra och Elva också läsa någon fristående humaniorakurs och köpa fulöl på Gula Villan och skära sig i låren och behöva ett bollplank. För sådant är Tori Amos perfekt. Kanske kan hon få en upprättande Johnny Cash-renässans och göra ett antal nyskapande coverskivor. Hennes covers har alltid hållit mycket hög kvalitet. T o m Kurt Cobain tillstod ju att hennes cover av "Smells Like Teen Spirit" var ett smärre mästerverk.
Nu låter det som att jag tokdissar Tori Amos, och det kanske jag gör också, men det är med den djupaste kärlek en fanboy någonsin kan känna för en artist, en kärlek som erbjuds exklusivt till sådana som Tori, Morrissey och Spider-Man.
Tori Amos är svårt pretentiös och nipprig bortom vad som kan anses vara socialt accepterat, och det är ju något man kan tycka är både bra och dåligt. Inför nya skivan har hon delat upp sig i fem olika personligheter, som tydligen tillsammans ska skapa en helhet, och bara ett sådant anslag gör ju att varje vettig vuxen människa automatiskt drar öronen åt sig. Tori har här grävt i grekisk mytologi, och baserat de olika personligheterna på diverse mytologiska väsen och gudinnor. De olika personligheterna - Pip, Santa, Clyde, Isobel och Tori - sjunger några spår var, och i "Body & Soul" sjunger Pip och Clyde duett med varandra. Inte för att det hörs någon skillnad, det är ju trots allt Amos som sjunger hela tiden lik förbenat.
So it goes.
Det krävs tålamod för att gilla Tori Amos, skriver Aftonbladet (vem som recenscerat framgår inte på nätupplagan), och det har de ju helt rätt i. Tålamod och någon form av emotionell koppling. För att den nya skivan ska ha någon form av poäng måste man nog a) vara i tonåren eller b) ha lyssnat på Tori Amos sedan 1990-talet. Dessutom kan det nog vara en fördel om man tycker om Tori som personlighet också. Till skillnad från recenscenterna har jag inga problem med musiken över huvud taget. Tori har alltid varit ganska vanilla av sig, men pianospelet, hennes fraseringar och hennes röst är tillräckligt säregna för att mitt intresse ska hållas vid liv samtliga av skivans 23 låtar och 73 minuters speltid. Vissa sånger låter som vintage Tori, som t ex "Code Red" och "Bouncing Off Clouds", och de är de låtarna som sticker ut för mig. De framförs främst av Tori och Clyde. Isabels "Almost Rosey" är katartisk på samma sätt som de bästa spåren på "Scarlet's Walk".
De senaste årens Toriskivor har, let's face it, varit mer eller mindre axelryckningar, men likt Bob Dylan är Tori Amos en person som lyckas leva vidare på gamla meriter. Likt Dylan lyckas Tori Amos också försörja sig på en fanbase som upprättades för länge sedan. Hon kan släppa "limiterade utgåvor", samlarboxar, officiella bootlegs och fotoböcker, och räkna med att det finns ett antal miljoner människor som oberoende av materialets kvalitet kommer köpa dem.
Jag är en av de människorna.
Om tjugo år hoppas jag på att Tori Amos lever en skön Marianne Faithfulltillvaro, och kanske når nya kvalitativa höjder tillsammans med någon fräsch producent. Då kommer de personer som idag döps till Tindra och Elva också läsa någon fristående humaniorakurs och köpa fulöl på Gula Villan och skära sig i låren och behöva ett bollplank. För sådant är Tori Amos perfekt. Kanske kan hon få en upprättande Johnny Cash-renässans och göra ett antal nyskapande coverskivor. Hennes covers har alltid hållit mycket hög kvalitet. T o m Kurt Cobain tillstod ju att hennes cover av "Smells Like Teen Spirit" var ett smärre mästerverk.
Nu låter det som att jag tokdissar Tori Amos, och det kanske jag gör också, men det är med den djupaste kärlek en fanboy någonsin kan känna för en artist, en kärlek som erbjuds exklusivt till sådana som Tori, Morrissey och Spider-Man.
Best. Episode. Ever.
Veckans avsnitt av "Heroes" var det absolut bästa hittills - kanske det bästa avsnitt av någon TV-serie över huvud taget, i alla fall under den här säsongen. Hög dramatik, actionsekvenser som faktiskt var helt okej, spännande förvecklingar. Etc.
När jag var liten var deklarationsdagen, eller dagen innan den, förknippad med hög ångest. Mamma och pappa satte sig i köket med högar av pärmar och papper, gapade och skrek och bankade på miniräknare och spillde kaffe och bläddrade bland kvitton. Och Gud nåde den som ens försökte prata med dem under tiden. Jag minns hur jag satt på golvet i ett hörn av köket och iakttog dem. Det där sammanbitna, frustrerade, nästan arga. Den gröna hålslagaren. Det beiga häftapparaten. Mammas cigaretter. Innan den förenklade självdeklarationen. Innan sms. Innan internet.
Än idag har jag verkligen svårt för att deklarera. Att ens titta på den blåa plasten omkring den känns jobbigt, och att öppna det och kolla på specifikationen är helt och hållet uteslutet. Det är inte förrän i absolut sista minuten som jag tar ett djupt andetag och sliter fram deklarationen. Jag kollar litet försiktigt om det blir restskatt eller återbäring - i år, i likhet med alla andra år, blev det återbäring.
Svårare än så är det inte. Nu är det deklarerat och klart, och nu slipper jag känna den där skräcken förrän i april nästa år. Då ska jag försöka ta itu med deklarationen så fort den dimper ner. Bara för att bli av med skiten.
Visst, sirru. Kommer inte att hända.
När jag var liten var deklarationsdagen, eller dagen innan den, förknippad med hög ångest. Mamma och pappa satte sig i köket med högar av pärmar och papper, gapade och skrek och bankade på miniräknare och spillde kaffe och bläddrade bland kvitton. Och Gud nåde den som ens försökte prata med dem under tiden. Jag minns hur jag satt på golvet i ett hörn av köket och iakttog dem. Det där sammanbitna, frustrerade, nästan arga. Den gröna hålslagaren. Det beiga häftapparaten. Mammas cigaretter. Innan den förenklade självdeklarationen. Innan sms. Innan internet.
Än idag har jag verkligen svårt för att deklarera. Att ens titta på den blåa plasten omkring den känns jobbigt, och att öppna det och kolla på specifikationen är helt och hållet uteslutet. Det är inte förrän i absolut sista minuten som jag tar ett djupt andetag och sliter fram deklarationen. Jag kollar litet försiktigt om det blir restskatt eller återbäring - i år, i likhet med alla andra år, blev det återbäring.
Svårare än så är det inte. Nu är det deklarerat och klart, och nu slipper jag känna den där skräcken förrän i april nästa år. Då ska jag försöka ta itu med deklarationen så fort den dimper ner. Bara för att bli av med skiten.
Visst, sirru. Kommer inte att hända.
lördag 28 april 2007
Saturday sun
Det är en av de där vackra dagarna som bäst avnjuts inifrån. Det blåser konstant, det vildvuxna gräset på garageuppfarten ligger som slickat mot marken. Jag är hemma hos mamma och pappa på minisemester, tar hand om katten medan de är på landet. Inte för att han behöver tas hand om, han klrar sig rätt bra, även om han tycker om att ligga i mitt knä medan jag ser på film eller skriver.
Igår var en fruktansvärt lång dag. Även om jag gick hem från Spelgalan i rimlig tid vaknade jag upp i envärld som rörde sig i ultrarapid. Alla de ölflaskor och champagneglas som stuckits i mina händer gjorde sig fortfarande påminda i mina tinningar, och jagsåg det som säkrast att lämna bilen hemma. Aldrig har tunnelbaneresan till norra förorten tett sig så långdragen, smärtsam. Men det var uthärdligt. Det var min sista konsultdag.
I avtackningspresent fick jag en flaska Gula Änkan. Det var mycket vänligt av dem. Jag kommer inte sakna mina arbetsuppgifter, men det finns en och annan person där ute som det känns litet underligt att inte träffa mer på en daglig basis. Hann förbi kontoret en stund också, där jag skrev litet text innan jag for hem, packade mina saker, matade fåglarna och åkte hit.
Nu sitter katten på uteplatsen och tvättar sig i solen, uppflugen på en utomhusmöbel. Jag knackar på fönstret och han tittar på mig innan han fortsätter sin hårdbevakning av reviret. Jag har tre filmer som jag planerar att se under kvällen, kanske läser litet, kanske skriver litet. Har bara varit utomhus för att hämta tidningen. Ett tag övervägde jag att ta en biltur, men den får gott vänta tills imorgon. Just nu känns det här som det ultimata sättet av vila. Så väldigt, väldigt lugnt och skönt.
Igår var en fruktansvärt lång dag. Även om jag gick hem från Spelgalan i rimlig tid vaknade jag upp i envärld som rörde sig i ultrarapid. Alla de ölflaskor och champagneglas som stuckits i mina händer gjorde sig fortfarande påminda i mina tinningar, och jagsåg det som säkrast att lämna bilen hemma. Aldrig har tunnelbaneresan till norra förorten tett sig så långdragen, smärtsam. Men det var uthärdligt. Det var min sista konsultdag.
I avtackningspresent fick jag en flaska Gula Änkan. Det var mycket vänligt av dem. Jag kommer inte sakna mina arbetsuppgifter, men det finns en och annan person där ute som det känns litet underligt att inte träffa mer på en daglig basis. Hann förbi kontoret en stund också, där jag skrev litet text innan jag for hem, packade mina saker, matade fåglarna och åkte hit.
Nu sitter katten på uteplatsen och tvättar sig i solen, uppflugen på en utomhusmöbel. Jag knackar på fönstret och han tittar på mig innan han fortsätter sin hårdbevakning av reviret. Jag har tre filmer som jag planerar att se under kvällen, kanske läser litet, kanske skriver litet. Har bara varit utomhus för att hämta tidningen. Ett tag övervägde jag att ta en biltur, men den får gott vänta tills imorgon. Just nu känns det här som det ultimata sättet av vila. Så väldigt, väldigt lugnt och skönt.
torsdag 26 april 2007
Goodie bag
Den bästa spelmusen + Superman Returns (hade redan) + nån Beckfilm + nummer av Rateko + senaste Rocky (hade redan) + Dora The Explorer + annat. Taxåmycket! Nöjd och glad, trots att kund inte vann bästa spel- Vann två andra piser istället! Forza Motorsport 2 grymt snyggt. Rekommenderas varmt.
"Drive" får punktering (vilken Dagens Media-rubbe...)
*** Men först litet "Lost"-spoilers ***
Kollade på "Lost" imorse innan jag gick till jobbet, eftersom jag insåg att jag nog kommer bli kvar på Spelgalan så pass länge att jag inte skulle hinna kolla på det innan jag var tvungen att gå och lägga mig. Och det som vi alla väntat på inträffade. Den stora gamechangern.
Tror jag.
Det har ryktats ett tag om det skulle framkomma ny information så unik, så omvälvande, att det skulle skaka "Lost" och hur vi ser på det i dess grundvalar. Och nu kom den. Eller? Finns det mer?
Just nu känner jag mig litet kluven inför det, vad innebär egentligen den nya siutaionen för de överlevande? I praktiken ingenting. Det enda som vi egentligen fått reda på är att det vi trodde var rätt egentligen var fel.
Men så finns det ju det där med källkritik. Informationen förmedlades av en karaktär vars existens på ön, och den personen överhuvudtaget kom dit, är ytterst suspekt. En hel del tyder på att hon är en plant, och det hon säger ska nog tas med en nypa salt. Vi får helt enkelt se. Om det skulle vara så att vad som avslöjades i det senaste avsnittet verkligen var gamechangern, är jag besviken.
Wow, vilket helt sjukt abstrakt inlägg.
Vad som docks tycks vara rätt konkret är att "Drive", som jag skrev om här, är nerlagt! Det fick jag reda på mitt under det att jag såg på senaste avsnittet, och jag övervägde för en stund att helt enkelt sluta titta. Men det gjorde jag inte. Nu får det gå som det går, Fox kommer köra Houserepriser fram till slutet av maj, och sänder sedan de två återstående avsnittet. Good night and good luck, Tim Minear. Han har det inte så lätt han, Tim Minear. Andra shower han står bakom som gått en för tidig död till mötes: "Firefly". "Wonderfalls". "The Inside". Det är bara att kämpa på.
Vad som hände i "Lost" kan ni läsa i kommentaren till det här inlägget.
Kollade på "Lost" imorse innan jag gick till jobbet, eftersom jag insåg att jag nog kommer bli kvar på Spelgalan så pass länge att jag inte skulle hinna kolla på det innan jag var tvungen att gå och lägga mig. Och det som vi alla väntat på inträffade. Den stora gamechangern.
Tror jag.
Det har ryktats ett tag om det skulle framkomma ny information så unik, så omvälvande, att det skulle skaka "Lost" och hur vi ser på det i dess grundvalar. Och nu kom den. Eller? Finns det mer?
Just nu känner jag mig litet kluven inför det, vad innebär egentligen den nya siutaionen för de överlevande? I praktiken ingenting. Det enda som vi egentligen fått reda på är att det vi trodde var rätt egentligen var fel.
Men så finns det ju det där med källkritik. Informationen förmedlades av en karaktär vars existens på ön, och den personen överhuvudtaget kom dit, är ytterst suspekt. En hel del tyder på att hon är en plant, och det hon säger ska nog tas med en nypa salt. Vi får helt enkelt se. Om det skulle vara så att vad som avslöjades i det senaste avsnittet verkligen var gamechangern, är jag besviken.
Wow, vilket helt sjukt abstrakt inlägg.
Vad som docks tycks vara rätt konkret är att "Drive", som jag skrev om här, är nerlagt! Det fick jag reda på mitt under det att jag såg på senaste avsnittet, och jag övervägde för en stund att helt enkelt sluta titta. Men det gjorde jag inte. Nu får det gå som det går, Fox kommer köra Houserepriser fram till slutet av maj, och sänder sedan de två återstående avsnittet. Good night and good luck, Tim Minear. Han har det inte så lätt han, Tim Minear. Andra shower han står bakom som gått en för tidig död till mötes: "Firefly". "Wonderfalls". "The Inside". Det är bara att kämpa på.
Vad som hände i "Lost" kan ni läsa i kommentaren till det här inlägget.
onsdag 25 april 2007
Stoppa göteborgaren full med valium
Jag har, rent ut sagt, en skitdag. Först och främst försov jag mig litet. Åt inte någonting men drack i alla fall en rejäl kopp kaffe och fastnade framför senaste Sopranos. Vilket resulterade i att jag tappade all tidsuppfattning, och satt i bilen först fem i nio. Dessutom känner jag en begynnande och otvivelaktig sjukdom komma smygande kring halsmandlarna. Den kommer så jävla olägligt. Jag vill bara hem och vila. Häromdagen blev jag hostad på av en turist på Chinateatern, och jag tänkte medan hans hostning landade rakt i ansiktet på mig, att "hej hopp, nu kommer en ny skön spännande form av influensa som jag inte haft förut!" Vi får se vad det här resulterar i.
Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.
I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.
Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.
Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.
I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.
Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.
tisdag 24 april 2007
Nu går jag till banken och fixar ett separat sparkonto
Om fyra år hänger jag på låset till vad som rimligtvis kommer bli ett magnifikt magplask.
Sony överraskande alternative
Får nyhetsbrev från Sony om Spider-Man 3. Det blir ju mer och mer vanligt att man lokaliserar soundtracks för olika marknader, "House" har ju en annan signaturmelodi här än i USA (där man kör Massive Attacks "Tear Drop"), men här är i alla fall soundtracket för det amerikanska släppet.
Spider-Man 3 Soundtrack
The Spider-Man 3 soundtrack, to be released on May 1st, includes all-new original songs from established and emerging alt-rock and pop bands, including Snow Patrol, Yeah Yeah Yeahs, Jet, The Flaming Lips, Wolfmother, The Walkmen and The Killers.
Snow Patrol - "Signal Fire"
The Killers - "Move Away"
Yeah Yeah Yeahs - "Sealings"
Wolfmother - "Pleased To Meet You"
The Walkmen - "Red River"
Black Mountain - "Stay Free"
The Flaming Lips - "The Supreme Being Teaches Spider-Man How To Be In Love"
Simon Dawes - "Scared Of Myself"
Chubby Checker - "The Twist"
Rogue Wave - "Sightlines"
Coconut Records - "Summer Day"
Jet - "Falling Star"
Sounds Under Radio - "Portrait of A Summer Thief"
The WYO's - "A Letter To St. Jude"
The Oohlas - "Small Parts"
Ganska spännande, med andra ord. Sticker ut gör ju Chubby Checkers "The Twist". Jag är säker på att den kommer att figurera i något tämligen tokroligt sammanhang, kanske på en firmafest på Daily Bugle där J Jonah Jameson knyter slipsen runt huvudet.
Notera även titeln på Flaming Lips-låten. Inte lika massiv titel som "The Wizard Turns On … The Giant Silver Flashlight and Puts on His Werewolf Moccasins", men nästan.
Min Spider-Man 3-pepp känner f t inga som helst övre gränser. Det ska bli Spindelmannenfrossa utan dess like ända fram till den 4 maj.
Spider-Man 3 Soundtrack
The Spider-Man 3 soundtrack, to be released on May 1st, includes all-new original songs from established and emerging alt-rock and pop bands, including Snow Patrol, Yeah Yeah Yeahs, Jet, The Flaming Lips, Wolfmother, The Walkmen and The Killers.
Snow Patrol - "Signal Fire"
The Killers - "Move Away"
Yeah Yeah Yeahs - "Sealings"
Wolfmother - "Pleased To Meet You"
The Walkmen - "Red River"
Black Mountain - "Stay Free"
The Flaming Lips - "The Supreme Being Teaches Spider-Man How To Be In Love"
Simon Dawes - "Scared Of Myself"
Chubby Checker - "The Twist"
Rogue Wave - "Sightlines"
Coconut Records - "Summer Day"
Jet - "Falling Star"
Sounds Under Radio - "Portrait of A Summer Thief"
The WYO's - "A Letter To St. Jude"
The Oohlas - "Small Parts"
Ganska spännande, med andra ord. Sticker ut gör ju Chubby Checkers "The Twist". Jag är säker på att den kommer att figurera i något tämligen tokroligt sammanhang, kanske på en firmafest på Daily Bugle där J Jonah Jameson knyter slipsen runt huvudet.
Notera även titeln på Flaming Lips-låten. Inte lika massiv titel som "The Wizard Turns On … The Giant Silver Flashlight and Puts on His Werewolf Moccasins", men nästan.
Min Spider-Man 3-pepp känner f t inga som helst övre gränser. Det ska bli Spindelmannenfrossa utan dess like ända fram till den 4 maj.
måndag 23 april 2007
Rosor på kinden
Kom just hem från Danny Boyles "Sunshine", som övertygade på många, om än inte alla, plan. Först och främst var den mycket vacker. Den var också spännande och överraskande nog engagerande, även om jag kände att många skådespelare slösades bort (främst Michelle Yeoh). Det här var också den första film där jag känt sympati för och tyckt om en karaktär spelad av Chris Evans. Den håller ända fram till slutet, där det litet blir litet slentrianmässigt hackn'slash, men det kan jag ha överseende med.
Jag glömmer lätt hur filmer som utspelar sig i begränsade utrymmen påverkar mig, men det slutar alltid med att jag sitter och kippar efter andan när jag ser filmer som "Das Boot", "Alien" eller "The Descent" - det finns ju för helvete ingenstans att ta vägen!
Idag blev jag dessutom inbjuden till spelgalan som anordnas på torsdag i Münchenbryggeriet. Först litet bira och lira, som det stod i inbjudan, man ska få provspela Forza 2 som släpps till Xbox 360 den 29 maj, och sedan är det raka vägen till prisutdelningen, där jag hoppas att "Gears of War" vinner pris för bästa FPS, och "Dreamfall: The Longest Journey" vinner bästa äventyr. "Fight Night: Round 3" får gärna vinna bästa sportspel också, så är jag nöjd och glad.
Dagens fynd på hallmattan var ett C4-kuvert innehållande en otroligt pajig trycksak från Inspirationsdagen 2007, skickad till mig av min vän AS, som är egen företagare och födmodligen fått den för att kunna bjucka sina anställda på en "härlig dag fylld med kunskap och skratt". Man stoltserar med att "fler än 400.000 kvinnor har funnit inspiration, kunskap och kraft på [deras] härliga dagar med Sveriges absolut bästa talare".
För ynka 1600 pix (exkl. moms) kan man lyssna till storheter som Henrik Schyffert, Peter Jihde och Camilla Läckberg hålla föredrag och, får man förmoda, inspirera och locka till skratt. Störst var naturligtvis att Kjell Bergqvist också skulle tala. Bara en sådan sak. Jag kan se det framför mig nu - han står på scenen, utan podium, men med en hudfärgad mygga fasttejpad i ansiktet, svettig under strålkastarljuset. I ena handen håller han en papperspåse med kanelbullar, i den andra en halväten bulle som han goffar i sig samtidigt som han pratar. Med munnen full av smulor. Kan funka med Singoallakakor också. Ibland rensar han tänderna med tungan. Kliar sig i huvudet. Harklar sig. Pratar om hur han var tvungen att flytta tio mil för att bo nära sina döttrar. Trycker ännu en bulle. Eller en kaka.
Fan, jag måste kanske gå. Undrar om jag kan använda utbildningsbidraget från jobbet till det här.
Jag glömmer lätt hur filmer som utspelar sig i begränsade utrymmen påverkar mig, men det slutar alltid med att jag sitter och kippar efter andan när jag ser filmer som "Das Boot", "Alien" eller "The Descent" - det finns ju för helvete ingenstans att ta vägen!
Idag blev jag dessutom inbjuden till spelgalan som anordnas på torsdag i Münchenbryggeriet. Först litet bira och lira, som det stod i inbjudan, man ska få provspela Forza 2 som släpps till Xbox 360 den 29 maj, och sedan är det raka vägen till prisutdelningen, där jag hoppas att "Gears of War" vinner pris för bästa FPS, och "Dreamfall: The Longest Journey" vinner bästa äventyr. "Fight Night: Round 3" får gärna vinna bästa sportspel också, så är jag nöjd och glad.
Dagens fynd på hallmattan var ett C4-kuvert innehållande en otroligt pajig trycksak från Inspirationsdagen 2007, skickad till mig av min vän AS, som är egen företagare och födmodligen fått den för att kunna bjucka sina anställda på en "härlig dag fylld med kunskap och skratt". Man stoltserar med att "fler än 400.000 kvinnor har funnit inspiration, kunskap och kraft på [deras] härliga dagar med Sveriges absolut bästa talare".
För ynka 1600 pix (exkl. moms) kan man lyssna till storheter som Henrik Schyffert, Peter Jihde och Camilla Läckberg hålla föredrag och, får man förmoda, inspirera och locka till skratt. Störst var naturligtvis att Kjell Bergqvist också skulle tala. Bara en sådan sak. Jag kan se det framför mig nu - han står på scenen, utan podium, men med en hudfärgad mygga fasttejpad i ansiktet, svettig under strålkastarljuset. I ena handen håller han en papperspåse med kanelbullar, i den andra en halväten bulle som han goffar i sig samtidigt som han pratar. Med munnen full av smulor. Kan funka med Singoallakakor också. Ibland rensar han tänderna med tungan. Kliar sig i huvudet. Harklar sig. Pratar om hur han var tvungen att flytta tio mil för att bo nära sina döttrar. Trycker ännu en bulle. Eller en kaka.
Fan, jag måste kanske gå. Undrar om jag kan använda utbildningsbidraget från jobbet till det här.
lördag 21 april 2007
En regelrätt dementi, helt sonika
Så här går det när man fylleskriver TV-krönika. Jag vet inte varför jag i mitt förra inlägg påstår att "24" nu har ett bra persongalleri, det tycker jag ju verkligen inte. Tony, Michelle, Aaron Pierce, Novick, David Palmer, Edgar - alla borta. Jag tror att fylle-Steelwheels helt enkelt är litet het på Chloë.
fredag 20 april 2007
Hur mycket älskar jag Jeff Goldblum?
Det dyker upp TV-serie på TV-serie som jag märker att jag följer mycket på grund av huvudrollsinnehavaren. Just nu följer jag tre relativt nystartade serier där huvudrollshavarens tidigare meriter gjort att jag nu blivit indragen i deras nuvarande projekt. Jag tänker på
1) Nathan Fillion, huvrollsinnehavare i "Firefly", som nu är aktuell i high-conceptserien "Drive", som handlar om ett antal människor som ser sig tvingade att delta i ett hemligt vansinnesrace genom USA
2) Eddie Izzard, vars ståuppshower vaggar mig till sömns var natt, och som nu medverkar i habila "The Riches", som handlar om en familj tillhörande det irländska resandefolket som försöker stjäla den amerikanska drömmen genom att på olagligt sätt nästla sig in i det mondäna livet i en gated community, och
3) Jeff Goldblum, vars brokiga karriär jag följt de senaste femton tjugo åren, och som nu fått sin egen TV-serie, "Raines", i vilken han spelar en excentrisk polis som inbillar sig att mordoffren assisterar honom i hans utredningar.
Goldblums serie ter sig hittills som den svagaste, med ett ofokuserat tilltal till en odefinierad målgrupp. Den är litet för sofistikerad för de värsta "Medium"-svennebananerna, litet för kooky och mesig för "CSI"-junkiesarna, litet för ohipp för "Dexter"anhängarna. Just detta får mig att tro att den är riktad till sådana som jag - någon som är kapabel att uppskatta i stort sett allt.
Liksom "House" tycks serien dö en smula så fort huvudrollsinnehavaren inte är i bild, man bör definitivt tycka om Goldblum för att tycka om serien, likaväl som det är självklart att "House" inte skulle ha mycket att ge utan Hugh Laurie. Att hänga upp en TV-serie kring en skådespelare har sina risker, t o m "24", som i sin sjätte och senaste säsong lyckats etablera ett intresse för det övriga persongalleriet, har insett att Kiefer Sutherland allena knappast kan bära upp en serie alldels själv. "House" har till exempel på senare tid försökt få tittaren att engagera sig i vad som än försiggår mellan Cameron och Chase med blandat resultat.
Åter till "Raines", där Goldblum tillåts släppa sina manér fria, han spelar lika mycket arketypen Goldblum som Alec Baldwin spelar arketypen Alec Baldwin i "30 Rock", vilket på ett sätt fungerar bra - om man nu gillar Goldblums framtoning och allehanda skådespelartics.
Eddie Izzards "The Riches" har sviktat litet på senare tid, nu när serien är inne på sitt sjätte avsnitt. Sägas bör förstås att "The Riches", till skillnad från "Raines" och "House", även förlitar sig mycket på andra karaktärer, i det här fallet Izzards karaktärs hustru, spelad av Minnie Driver. Driver spelar här sitt livs roll, sällan har jag sett henne så bra. Izzard, som strålade i seriens tre inledande avsnitt, har på senare tid förpassats till något av en comic relief, även om jag tror att läget kan bli annorlunda längre fram.
"Drive" är så otroligt jävla high-concept att den knappt går att ta på allvar, och vad gällande Fillion spelar han åter igen en karaktär med någorlunda tvivelaktig moral som gör ungefär vad som helst för att nå det mål han har för ögonen. Fillion har, enligt upppgift från Variety, skrivit på ett femårskontrakt för Fox, TV-bolaget som lyckades fucka upp "Firefly", så jag kan bara se honom som en contract player just nu. Synd på så rara ärter. Jag tycker mycket om Fillion i "Firefly". Eller tycker jag om karaktären, kapten Mal Reynolds? Jag vet inte riktigt. Jag har beslutat mig för att fortsätta att kolla på "Drive" ett tag till.
Själv är jag övertygad om att "Raines" kommer bli nerlagd inom en snar framtid, varje avsnitt är praktiskt taget fristående, det finns hittills ingen karakärsutveckling att tala om, ingen övergripande arc att fastna i, knappt något alls utom Goldblums sköna stil.
"The Riches" har hittills både varit underhållande och ibland gripande, och har andra kvaliteter än Izzard och Driver. Om "The Riches" tillåts överleva ett tag till tror jag att den kan bli en svårdefinierad hit precis som Denis Learys "Rescue Me", som distrubueras av samma kanalbolag, FX.
Dagens namnsdagsbarn är Evanenscence, som har saxiskt ursprung och betyder Anne Rice-läsande gothposör
Först och främst är det väl på sin plats att gratulera det par som fick godkännande på att döpa sitt barn till Metallica. Nu väntar vi på bloggosfärens reaktioner. Jag förutspår en uppsjö av sådana här inlägg:
"Själv ska jag döpa mitt barn till Megadeath/Panthera/Kool & The Gang/Nate Dogg/Kanye/Tenascious D/Kajagoogoo etc."
Själv ska jag naturligtvis inte vara sämre. Jag ska döpa min förstfödda/e till Sillstryparen. Oavsett kön.
"Själv ska jag döpa mitt barn till Megadeath/Panthera/Kool & The Gang/Nate Dogg/Kanye/Tenascious D/Kajagoogoo etc."
Själv ska jag naturligtvis inte vara sämre. Jag ska döpa min förstfödda/e till Sillstryparen. Oavsett kön.
torsdag 19 april 2007
Fan tro't om inte iPoden slumpade fram The Smiths "Last Night I Dreamt Somebody Loved Me". So it goes.
Just nu känner jag för att på ett osunt och pubertalt sätt gräva ner mig i det här, så till den milda grad allt annat får ge vika. Men det ska jag ju inte!
Daddy done good today. Har en arbetslust som jag inte känt på flera månader. Det kanske är jobbet som jag ska gräva ner mig i istället. VK5 har hur som helst aldrig riktigt gått att på allvar fördjupa sig i.
Idag hade jag ett möte med några leverantörer. Den ene hade storre tänder i överkäken än vad han hade i underkäken och skrattade glädjelöst utan att röra ansiktsmusklerna, på ett sätt som påminde om Steve Carell i "The 40 year Old Virgin". Steve Carell är mycket bra på att skratta glädjelöst. Jag tror han gjorde det på Daily Show. Det krävs någon form av geni för att göra det bra, jag står ibland och testar själv framför spegeln.
Nevertheless. Nu spelas Neil Youngs "Thrasher". Den har ytterst litet att göra med just den här drömmen. Gott. Nyss var det "Mistress" med Red House Painters. Huh.
Just nu känner jag för att på ett osunt och pubertalt sätt gräva ner mig i det här, så till den milda grad allt annat får ge vika. Men det ska jag ju inte!
Daddy done good today. Har en arbetslust som jag inte känt på flera månader. Det kanske är jobbet som jag ska gräva ner mig i istället. VK5 har hur som helst aldrig riktigt gått att på allvar fördjupa sig i.
Idag hade jag ett möte med några leverantörer. Den ene hade storre tänder i överkäken än vad han hade i underkäken och skrattade glädjelöst utan att röra ansiktsmusklerna, på ett sätt som påminde om Steve Carell i "The 40 year Old Virgin". Steve Carell är mycket bra på att skratta glädjelöst. Jag tror han gjorde det på Daily Show. Det krävs någon form av geni för att göra det bra, jag står ibland och testar själv framför spegeln.
Nevertheless. Nu spelas Neil Youngs "Thrasher". Den har ytterst litet att göra med just den här drömmen. Gott. Nyss var det "Mistress" med Red House Painters. Huh.
Tyranni
Det måste finnas en orsak att hon kommer tillbaka till mig, och jag tror jag hittat den. På IMDbs förstasida visar man varje dag i en liten låda i högerspalten vilka som fyller år. Igår var det America Ferrara, den lilla rultiga skådespelerskan i "Ugly Betty", som bastade 23, väl värt att fira. Jag var inne på IMDb uppskattningsvis femton-tjugo gånger under gårdagen, och det måste vara därför jag drömmer om Varm Kemi 5 (anagram av verkligt namn, hädanefter refererad till som VK5). Inte för att de är jättelika, men om man läser en annan text på sidan, och bara ser bilden perifert, är det mycket som stämmer överens - det långa mörka håret, den färgade huden, de mörka ögonen. Etc. Likt nog för att monstren inom mig ska börja möblera om.
Jag vill inte ge någon detaljerad bakgrund till VK5, låt oss bara säga att hon förblivit någon form av fix idé/osund idealbild/drömkvinna för mig under de senaste åren; varför är svårt att förklara, sätta fingret på eller ens ursäkta. Egentligen var det ingenting särskilt som hände mellan mig och VK5, pragmatiskt sett, vi träffades under meet-cute-omständigheter, fortsatte att höras av under något år genom sms och telefonsamtal (mest på fyllan), och sågs en gång till under ett minnesvärt tillfälle då hon kom till Stockholm för att hälsa på. Under de senaste åren trodde jag att förpassat henne till något mörkt skrymsle någonstans, men det verkar inte bättre än att den här bilden av America Ferrara drog fram henne i ljuset igen, i form av en otäckt levande och verklighetstrogen dröm.
Drömmen gick i stort ut på att vi slumpträffades utomhus i en stad som inte var Stockholm eller någon annan stad jag varit i. Vad jag minns. Den låg belägen vid ett större vattendrag, för där fanns en hamn vi såg ut över från en terass, där fanns en båt vi åkte på, och där fanns sol och där fanns restauranger. Kanske en semesterort, kanske inte. Det började med att jag skymtade VK5 ett par gånger, men ignorerade henne. Det hjälpte inte, för hon grabbade tag i mig och krävde att jag kände igen henne. Detta påmindre f ö mycket om en scen i "Kiss Kiss Bang Bang" som jag sett tidigare på kvällen. Hon var i sällskap med en tjejkompis, som såg ut som en av birollsinnehavarna i den nya TV-serien "Drive", vars pilotavsnitt jag sett alldeles innan jag gick och lade mig. Henne lämnade vi snabbt, och en stor del av drömmen gick sedan ut på att vi spatserade runt i hamnkvarteren och pratade och skrattade, drack öl och så vidare. Det var en ganska långdragen dröm, där inte mycket hände, men det var fruktansvärt trevligt. Jag tog snygga svartvita fotografier av henne med min telefon. För att verkligen kunna bevisa för mig själv senare att allt detta hade hänt.
När det undermedvetna dessutom kopplar in kroppsminnet kan en dröm bli extra verklighetstrogen. Eftersom vi kyssts på riktigt, även om det är mycket länge sedan nu, upplevde jag kyssarna i drömmen på samma sätt. Likadant med värmen och tyngden från hennes kropp. Ljudet av hennes andetag. Etc.
Vaknade av att hon i drömmen lämnade rummet. Var tvungen att kippa efter andan, drabbad av den starka kontrasten , när jag efter bara några sekunder tagit mig ur den där skymningzonen mellan dröm och brysk verklighet. Gick sedan upp och drack två stora glas vatten och somnade snabbt om.
Nu är hon förpassad tillbaka in det mörka skrymslet igen, och minnena av den där drömmen bleknar snabbt, såhär i dagsljus, när jag sitter på byrån, och JB sjunger till U2 i bakgrunden och jag äter en rostbiffsallad. Men vad händer ikväll, när jag lägger mig, i mörkret? Vad kommer hända när jag somnar?
_________________________________________
Citat ur anteckningarna om drömmen
inatt, kl. 02.10
Helt sjukt verklig dröm om VK5. först mötte henne på uteservering.igno. sedan passera henne på gatanh. igno. seedan på gata. hon var sällskap med någon hon lämnade. en tjej. hon kom fram. greppademinaaxlar, skrattade ett högt kristibrudskratt.vi gick runt och snackade och skrattadfe i en rikt detaljerad stadsmiljö, vi drack öl, träffade på min syrra, anna, annat folk, helt sjukt. Så otroligt verkkligt. detverklkigaste jag någonsin drömt. Allt försvinner nu, helt galet. jag dör, varför, jag trodde jag glömt henjne. vad kan ha sparkat igångdet? värst av allt är minnet av hennes kyssar, som fortfarande är så
verkliga. det var de mest verkoliga samtal jag någonsin fört med någon i en dröm, samtal som till karaktären påminde om sådana vi haft i verklliga livet. jag drömde om saker vi gjorde från att vi träffades, tills det var dags atrt gå och lägga sig. eftersom jag är en konstig jävel drömde jag inte om sex. jag drömde att hon sov i ett annat rum, och att jag sedan satt och tittade på fotografier av henne i telefonen när jag skulle somna. jag ville kolla på de där bilderna för att
försäkra mig om att det hade gänt. att det intte bara var en dröm. jag hörde VK5 ifrån andra rummet: jag är tillbaka nu. jag är här. sedan mer eller mindre vaknade jag. ska föröka komma ihåg mer. och skriva o detalj. värst av allt är att klovkan bara är två på natten. vaknade med ett ryck. varför?! det här var en dröm jasg önskar att jag aldrig
vaknat ifrån.
tagit in på hotell? ligger sked, kramas, känner hennes tyngd.
pga bild av america ferrara på imdbs etta?
lyssnar på dålig liveakt. strand, solnedgång. reling? räcke? båt? ser henne genom fönster.
tisdag 17 april 2007
"I like the movies!" "And I like TV!"
Jag inleder dagen med att se fyra musikvideor med Paula Abdul, i tur och ordning "Forever Your Girl", "Rush Rush", "Vibeology" och "Opposites Attract". Jag kan inte svara på varför, jag tycks gå in på Youtube och leta reda på dem helt automatiskt. Kanske var det något jag drömde. Kanske är det något jag undermedvetet behöver. Jag lyssnade rätt mycket på Paula Abdul åren 1989-1991. Det är inget jag skäms för. Om man skulle skämmas för allt man gjorde som fjortonåring skulle man inte få något annat gjort.
En timme senare sitter jag och förgås i Blekholmstunneln. På P3 intervjuas en adopterad tjej som samlar ihop pengar till barnhemmet i Indien hon kom ifrån. Programledaren frågar hur det faktum att hon är adopterad påverkat henne. Tjejen tänker efter litet och svarar att hon inte tror att det påverkat henne alls. Hon menar alltså att hon skulle arrangera en kyrkokonsert för att samla in kollekt till ett indiskt barnhem om hon inte varit adopterad. Intressant. Hon fortsätter med att berätta att hon bara haft positiva upplevelser av att vara adopterad, och att hon inte tänker någonting på sitt biologiska ursprung. Hon säger att hon sjungit i kör sedan hon var fyra år. Hon är tjugoett, så det innebär sjutton år av kör. Hon är kristen. Det måste hon vara. Religion har ett sätt att släta ut inre kaos och kväsa behovet av reflektion.
Jag kommer aldrig att förneka att det påverkat mig att vara adopterad. Jag kommer heller aldrig överdrirva betydelsen av det, jag vet att jag formats mer av mina riktiga föräldrar än mina biologiska. Det är bara när delar av min natur som inte kan förklaras som överförda av mina riktiga föräldrar som jag tänker att de säkert är genetiskt nedärvda. Jag har en förmåga att sabba saker för mig själv som mina föräldrar inte har, att överge personliga projekt som är för jobbiga att ta itu med. Då tänker jag på mina biologiska föräldrar, och hur de lyckades bli gravida som tonåringar. Hur min biologiska pappa smet en månad in i graviditeten, och hur min biologiska mamma lämnade sjukhuset fem timmar efter min födsel. Den förklaringen till mitt eget underliga beteende är en bekväm tillflyktsort, och jag tror på den. Jag är säker på att tjejen jag hörde på P3 imorse kommer komma underfund med att även hon stöpts efter någon form av predestinerad vilja, en kod, något djupt inom henne. Men det kommer senare. Just nu är hon 21, och i den åldern är det viktigt att tro på den fria viljan.
En timme senare sitter jag och förgås i Blekholmstunneln. På P3 intervjuas en adopterad tjej som samlar ihop pengar till barnhemmet i Indien hon kom ifrån. Programledaren frågar hur det faktum att hon är adopterad påverkat henne. Tjejen tänker efter litet och svarar att hon inte tror att det påverkat henne alls. Hon menar alltså att hon skulle arrangera en kyrkokonsert för att samla in kollekt till ett indiskt barnhem om hon inte varit adopterad. Intressant. Hon fortsätter med att berätta att hon bara haft positiva upplevelser av att vara adopterad, och att hon inte tänker någonting på sitt biologiska ursprung. Hon säger att hon sjungit i kör sedan hon var fyra år. Hon är tjugoett, så det innebär sjutton år av kör. Hon är kristen. Det måste hon vara. Religion har ett sätt att släta ut inre kaos och kväsa behovet av reflektion.
Jag kommer aldrig att förneka att det påverkat mig att vara adopterad. Jag kommer heller aldrig överdrirva betydelsen av det, jag vet att jag formats mer av mina riktiga föräldrar än mina biologiska. Det är bara när delar av min natur som inte kan förklaras som överförda av mina riktiga föräldrar som jag tänker att de säkert är genetiskt nedärvda. Jag har en förmåga att sabba saker för mig själv som mina föräldrar inte har, att överge personliga projekt som är för jobbiga att ta itu med. Då tänker jag på mina biologiska föräldrar, och hur de lyckades bli gravida som tonåringar. Hur min biologiska pappa smet en månad in i graviditeten, och hur min biologiska mamma lämnade sjukhuset fem timmar efter min födsel. Den förklaringen till mitt eget underliga beteende är en bekväm tillflyktsort, och jag tror på den. Jag är säker på att tjejen jag hörde på P3 imorse kommer komma underfund med att även hon stöpts efter någon form av predestinerad vilja, en kod, något djupt inom henne. Men det kommer senare. Just nu är hon 21, och i den åldern är det viktigt att tro på den fria viljan.
söndag 15 april 2007
Irro
Vaknar upp och känner genast en stark irritation. Det bottnar förmodligen i flera saker, däribland en fördröjd reaktion på ett dagen innan blatant bevis på en väns bristande kommunikationsförmåga. Det är dessutom kallt i sovrummet, och jag är fortfarande övermätt efter gårdagkvällens biffochbea-utsvävning. Jag inser också att den stundande söndagen inte kommer ge något som helst utrymme till att se ”Hot Fuzz”. Dessutom, märker jag, är klockan bara kvart i sex.
Idag har jag en aktivitet inbokad som borde vara vigd åt kvällen, men som i det här fallet är planerad till eftermiddagen. Mormor bastar 87, vilket naturligtvis är helt klart värt att fira. Hon bjuckar på middag klockan fem, förmodligen en drink och presentöppning innan, därefter hoppas jag på hennes goda kycklingpaj. Men herregud. Jag ska möta upp min familj i barndomshemmet halv fem. Det betyder att halva jävla dagen går bort. Å andra sidan, inser jag nu, är det i skrivande stund exakt åtta timmar till dess. Jag hinner med en hel del. Kanske inte ”Hot Fuzz”. Den går förvisso klockan 13, men inte vill jag offra en dag i solen för att gå på bio. Jag kan fortfarande se Nick Frosts knubbiga ansikte le framför mig när jag tänker på löftet jag gav honom på Pet Sounds Bar för några veckor sedan. ”Jag lovar att gå och se ”Hot Fuzz” direkt när den kommer”. ”Gör du?” Frost kisar och blottar de stora framtänderna. ”Det behövs verkligen”. Går filmen dåligt? Det visste jag inte, tänkte jag. ”Jag kan se den flera gånger”, säger jag, och har verkligen lagt i högsta växeln på lismandet.
Men det blir nog inte idag, Mr. Frost. Det blir kanske imorgon. Men jag ska fan gå själv. Precis som jag ska gå och se ”Spider-Man 3” ensam. Jag vill inte ha med mig något jävla neggo som gnäller på än det ena, än det andra. Jag vill bara se filmen, ta den för vad den är och gå hem nöjd. Punkt slut.
Presenter till mormor: En påse praliner från Chokladfabriken. En flaska gott vin. Samma vin jag drack själv häromveckan.
Nu sitter jag i solen på altanen och har läst hela jämrans DN från pärm till pärm, utom sporten, och jag ska fan bli solbränd idag och kanske ta en biltur också, ja jävlar.
Irriterad. Så jävla irriterad. Kommer irritationen släppa om jag ser ”Hot Fuzz” klockan 13? Jag hoppas det.
Idag har jag en aktivitet inbokad som borde vara vigd åt kvällen, men som i det här fallet är planerad till eftermiddagen. Mormor bastar 87, vilket naturligtvis är helt klart värt att fira. Hon bjuckar på middag klockan fem, förmodligen en drink och presentöppning innan, därefter hoppas jag på hennes goda kycklingpaj. Men herregud. Jag ska möta upp min familj i barndomshemmet halv fem. Det betyder att halva jävla dagen går bort. Å andra sidan, inser jag nu, är det i skrivande stund exakt åtta timmar till dess. Jag hinner med en hel del. Kanske inte ”Hot Fuzz”. Den går förvisso klockan 13, men inte vill jag offra en dag i solen för att gå på bio. Jag kan fortfarande se Nick Frosts knubbiga ansikte le framför mig när jag tänker på löftet jag gav honom på Pet Sounds Bar för några veckor sedan. ”Jag lovar att gå och se ”Hot Fuzz” direkt när den kommer”. ”Gör du?” Frost kisar och blottar de stora framtänderna. ”Det behövs verkligen”. Går filmen dåligt? Det visste jag inte, tänkte jag. ”Jag kan se den flera gånger”, säger jag, och har verkligen lagt i högsta växeln på lismandet.
Men det blir nog inte idag, Mr. Frost. Det blir kanske imorgon. Men jag ska fan gå själv. Precis som jag ska gå och se ”Spider-Man 3” ensam. Jag vill inte ha med mig något jävla neggo som gnäller på än det ena, än det andra. Jag vill bara se filmen, ta den för vad den är och gå hem nöjd. Punkt slut.
Presenter till mormor: En påse praliner från Chokladfabriken. En flaska gott vin. Samma vin jag drack själv häromveckan.
Nu sitter jag i solen på altanen och har läst hela jämrans DN från pärm till pärm, utom sporten, och jag ska fan bli solbränd idag och kanske ta en biltur också, ja jävlar.
Irriterad. Så jävla irriterad. Kommer irritationen släppa om jag ser ”Hot Fuzz” klockan 13? Jag hoppas det.
lördag 14 april 2007
fredag 13 april 2007
torsdag 12 april 2007
Här däremot.
Årsta är the dog's bollocks. Min syrra bor här. Jag gick till BVC i det här huset när jag var liten. I Folkets Hus (t v) var jag på bio första gången. Jag var två och ett halvt. Disneys "Djungelboken". Med pappa.
Åh vad fint
Här kommer vi säkert att trivas. Har någon någonsin sagt det om det här gudsförgätna huset i Solna?
Istället för museum
Det hela gick överstyr, det erkännes:
1. En vit skjorta (det fanns inga snygga byxor)
2. Fyra pocketböcker: Jonathan Safran Foer "Extremt högt och otroligt nära"; Marjaneh Bakhtaiari "Kalla det vad fan du vill", Jens Lapidus "Snabba Cash", Jenny Leeb "Grevgatan 22". En av de härr författarna jobbar på en mediebyrå inom samma koncern som jag. Ledtråd: Det är inte Jonathan Safran Foer.
3. DVD, "Casino Royale" (2006).
4. CD, Maia Hirasawa "Though, I'm Just Me"
5. Chips (vickning, Estrella)
6. Kudde och örngott. Sovkudde till soffan. Ska m a o kunna däcka i soffan utan att vakna upp med nackspärr.
Jag känner mig tom.
1. En vit skjorta (det fanns inga snygga byxor)
2. Fyra pocketböcker: Jonathan Safran Foer "Extremt högt och otroligt nära"; Marjaneh Bakhtaiari "Kalla det vad fan du vill", Jens Lapidus "Snabba Cash", Jenny Leeb "Grevgatan 22". En av de härr författarna jobbar på en mediebyrå inom samma koncern som jag. Ledtråd: Det är inte Jonathan Safran Foer.
3. DVD, "Casino Royale" (2006).
4. CD, Maia Hirasawa "Though, I'm Just Me"
5. Chips (vickning, Estrella)
6. Kudde och örngott. Sovkudde till soffan. Ska m a o kunna däcka i soffan utan att vakna upp med nackspärr.
Jag känner mig tom.
Kanske köper jag "Casino Royale" också
Eftersom min fritid på senare tid helt tycks gå ut på att konsumera och/eller äta, blev jag rätt nöjd med mig själv när jag på morgonen beslöt mig för att göra ett stärkande besök på Moderna Museet för att se utställningar av Robert Rauschenberg och William Kentridge. När TG i en MSN-konversation påpekade att museet stängde klockan 18 blev jag så nedstämd och besviken att jag kommer att bli tvungen att gå och köpa nya byxor och något gott till middag istället.
Pilgrim
”Kurt Vonnegut är död. Så kan det gå”. Får ett SMS av LA på väg till jobbet. Jag ler och gräms över att han hann före.
Idag nådde arbetsbördan nästan upp till den nivå jag är van vid, när en tävling skulle vara klar samtidigt som pressmeddelanden skulle ut samtidigt som en kritisk nyhet skulle ut samtidigt som tekniken krånglade. Under två ynka timmar var det som det ska vara; adrenalinnivån höjdes plötsligt och välkommet. Sedan var jag klar. Vi gick på lunch. Och nu är allt som vanligt igen.
Gårdagens ”Life on Mars” blev vare sig en besvikelse eller en positiv överraskning. Kanske något mittemellan. Kanske en hybrid. Kanske något helt eget. Nu ifrågasätter jag dock sanningshalten i ryktena kring Gene Hunts spin-offserie. Nog sagt.
Idag nådde arbetsbördan nästan upp till den nivå jag är van vid, när en tävling skulle vara klar samtidigt som pressmeddelanden skulle ut samtidigt som en kritisk nyhet skulle ut samtidigt som tekniken krånglade. Under två ynka timmar var det som det ska vara; adrenalinnivån höjdes plötsligt och välkommet. Sedan var jag klar. Vi gick på lunch. Och nu är allt som vanligt igen.
Gårdagens ”Life on Mars” blev vare sig en besvikelse eller en positiv överraskning. Kanske något mittemellan. Kanske en hybrid. Kanske något helt eget. Nu ifrågasätter jag dock sanningshalten i ryktena kring Gene Hunts spin-offserie. Nog sagt.
onsdag 11 april 2007
You should see a doctor
Bästa användningen av Tom Waits I hope that I don't fall in love with you någonsin? Kom inte den 1973, förresten?
The long goodbye
Jag vill inte. Jag har total separationsångest. Ikväll måste jag ta avsked igen. Det har blivit dags att (för evigt?) ta farväl av Sam Tyler. "Life on Mars" har, enligt mig, inte haft enda riktigt svagt avsnitt på två säsonger. Det är först nu, när säcken ska knytas ihop, som jag börjar oroa mig. Tänk om det blir fel? Tänk om serien hoppar över hajen i slutminuterna.
Antingen vaknar Sam ut koman. Det är helt okej. Eller så blir läget kritiskt, och han dör. Det är helt okej. Eller så kommer han bada i ett vitt ljus, kliva genom en dörr, och befinna sig i dagens Manchester som om inget hade hänt. Det är inte okej.
Inte heller vill jag ha någon scen där Sam Tyler, i vaket tillstånd, stapplar ur sjukhussängen och släpar sig ner till stationen och upptäcker att Annie är hans chef. Jag vill att 1973 års Manchester ska vara Malkovich. Bara existera i Sams huvud.
Å andra sidan vet jag att det inte blir så.
**SPOILERVARNING EXTRAVAGANZA **
DCI Gene Hunt och Chris och Ray har fått en egen TV-serie, "Ashes to ashes", som förmodligen har premiär till hösten 2008 (eller var det 2007? Tror inte det...). Det betyder att Sam faktiskt rest tillbaka i tiden och fnulat runt, och förmodligen kommer ha ett och annat att förklara när han kliver in på polisstationen. För visst måste någon komma ihåg den där knäppe fan som envisades med sina noggranna förundersökningar, sina moderna förhörsmetoder och mänskliga sätt.
**SLUT PÅ SPOILERS**
Jag har t o m skjutit upp att titta på sista avsnittet till sent ikväll, bjöd ändamålsenligt in mig på middag hos ett par vänner. Jag VILL inte ta farväl av den där sunkiga, inrökta polisstationen, Hunts magnifika beiga rock eller Sams knarkiga drömmar.
I sommar ska jag till Manchester. Jag har redan kollat upp var de spelat in "Life On Mars", och tänker gå dit. Jag tänker se mig om och låtsas som om det är 1973.
Antingen vaknar Sam ut koman. Det är helt okej. Eller så blir läget kritiskt, och han dör. Det är helt okej. Eller så kommer han bada i ett vitt ljus, kliva genom en dörr, och befinna sig i dagens Manchester som om inget hade hänt. Det är inte okej.
Inte heller vill jag ha någon scen där Sam Tyler, i vaket tillstånd, stapplar ur sjukhussängen och släpar sig ner till stationen och upptäcker att Annie är hans chef. Jag vill att 1973 års Manchester ska vara Malkovich. Bara existera i Sams huvud.
Å andra sidan vet jag att det inte blir så.
**SPOILERVARNING EXTRAVAGANZA **
DCI Gene Hunt och Chris och Ray har fått en egen TV-serie, "Ashes to ashes", som förmodligen har premiär till hösten 2008 (eller var det 2007? Tror inte det...). Det betyder att Sam faktiskt rest tillbaka i tiden och fnulat runt, och förmodligen kommer ha ett och annat att förklara när han kliver in på polisstationen. För visst måste någon komma ihåg den där knäppe fan som envisades med sina noggranna förundersökningar, sina moderna förhörsmetoder och mänskliga sätt.
**SLUT PÅ SPOILERS**
Jag har t o m skjutit upp att titta på sista avsnittet till sent ikväll, bjöd ändamålsenligt in mig på middag hos ett par vänner. Jag VILL inte ta farväl av den där sunkiga, inrökta polisstationen, Hunts magnifika beiga rock eller Sams knarkiga drömmar.
I sommar ska jag till Manchester. Jag har redan kollat upp var de spelat in "Life On Mars", och tänker gå dit. Jag tänker se mig om och låtsas som om det är 1973.
tisdag 10 april 2007
måndag 9 april 2007
Katt
Passar katt. Vi har sett Tennison och fattade redan i mitten av gårdagens avsnitt vem mördaren var. Sedan gick vi och lade oss. Katt lipade åt kameran när jag ville ta en bild av honom.
söndag 8 april 2007
Pappan och musiken
”Är det här nåt du känner till?” frågar min farsa och sticker fram en LP-skiva framför ögonen på mig. Jag sitter i mitt rum på landet och läser en speltidning, och blickar ut över garaget, björkarna och de soliga fälten. Pappa tittar förväntansfullt på mig, och jag ser att det är en skiva med Gary U.S. Bonds, producerad av Steve van Zandt, med hela jävla E-Street Band som orkester, inklusive Bruce Springsteen. Har just tillbringat bilresan ner lyssnande på dem (det är en klyscha, men inget annat band passar så bra att lyssna på när man kör genom ett soligt Sörmland som Bruce Springsteen & The E Street Band). ”Bruce Springsteen är med”, säger pappa, och vi går ut i vardagsrummet och lyssnar. Det låter som förväntat väldigt mycket E Street. Clarence är Clarence, The Professor är The Professor, med allt vad det innebär. Som det ska vara. Första spåret är en duett med Bruce.
Gary U.S. Bonds låter som om någon fiffig person i Schweiz korsat John Fogerty med Rod Stewart i ett perverst genetiskt expriment, och det är mycket bra. Speciellt när trädgården mönstras av trädkronors gungande skuggor och man har sill, lax och ägg i magen. Pappa berättar att han har köpt femtio LP-skivor de senaste veckorna, han åker till Stadsmissionen i Liljeholmen efter jobbet och vittjar. En dag kan det vara helt tomt, för att dagen därpå vara fullt med skivor man vill ha, säger han. ”Jag köpte den här till dig”, säger pappa och plockar fram Michael Jacksons Bad. Han vet nog att jag redan har den, han var ju fanimig med för 22 år sedan när vi köpte den på Skivfönstret på Drottninggatan. Dessutom slutade jag lyssna på Michael Jackson typ 1994. Jag antar att han vet det också. Vi lyssnar på de två första spåren. Pappa frågar om ”I just can’t stop loving you” är bra, och jag säger, ”nej, nu räcker det, pappa”.
Pappas skivsamling på landet bara växer och växer. För ett år sedan stod här bara ett femtiotal skivor, idag är det säkert trehundra. Han har fyra Springsteenskivor; Darkness on The Edge Of Town, The River, Born in the USA, Tunnel of Love (”The River” är fortfarande plomberad och inplastad. Pappa har hört sig för, den är värd ett par hundra. Jag säger till honom att han borde öppna och lyssna på den, eller åtminstone låna mitt vinylexemplar - en skiva är ju hur som helst helt utan värde om man inte lyssnar på den). Han har en massa Dire Straits, Van Morrison, Orbison, Lundell, Fogerty och annat man kan tänka sig att en pappa skaffar på sig, som jazz, dansk pop, Elvis, klassiskt, men också en hel del otippade saker, som Sade, en stor samling Broadwayshowtunes (” från alla musikaler i världen”, hyperbolerar pappa) och U2. ”Gillar du U2?” frågar pappa och tar fram The Joshua Tree.
Pappa köper skivor på vinst och förlust, egentligen helt utan utskiljning, vilket blir smärtsamt uppenbart när han lägger på en skiva med någon anonym och bortglömd popsoulsångerska som låter värre än Kim Appleby under sin mest desperata soloperiod. Han tycker att det är prisvärt, skivor kostar bara ett par spänn på de loppisar han frekventerar över hela Sörmland. Jag ber honom byta skiva. Vi lyssnar på Barbara Hendricks ett tag, han är helt hänförd och sitter stilla i soffan och kliar sig i skägget. Han säger; ”Jag köpte en annan present till dig också”. Han försvinner ut i sovrummet och kommer tillbaka med en plastkasse. Den innehåller en tjock bunt Spider-Man från 2005. Jag har inte hjärta att säga att jag redan har dem. Jag säger ”tack så mycket, pappa”. Sedan sätter han på en skiva med instrumental calypso.
Gary U.S. Bonds låter som om någon fiffig person i Schweiz korsat John Fogerty med Rod Stewart i ett perverst genetiskt expriment, och det är mycket bra. Speciellt när trädgården mönstras av trädkronors gungande skuggor och man har sill, lax och ägg i magen. Pappa berättar att han har köpt femtio LP-skivor de senaste veckorna, han åker till Stadsmissionen i Liljeholmen efter jobbet och vittjar. En dag kan det vara helt tomt, för att dagen därpå vara fullt med skivor man vill ha, säger han. ”Jag köpte den här till dig”, säger pappa och plockar fram Michael Jacksons Bad. Han vet nog att jag redan har den, han var ju fanimig med för 22 år sedan när vi köpte den på Skivfönstret på Drottninggatan. Dessutom slutade jag lyssna på Michael Jackson typ 1994. Jag antar att han vet det också. Vi lyssnar på de två första spåren. Pappa frågar om ”I just can’t stop loving you” är bra, och jag säger, ”nej, nu räcker det, pappa”.
Pappas skivsamling på landet bara växer och växer. För ett år sedan stod här bara ett femtiotal skivor, idag är det säkert trehundra. Han har fyra Springsteenskivor; Darkness on The Edge Of Town, The River, Born in the USA, Tunnel of Love (”The River” är fortfarande plomberad och inplastad. Pappa har hört sig för, den är värd ett par hundra. Jag säger till honom att han borde öppna och lyssna på den, eller åtminstone låna mitt vinylexemplar - en skiva är ju hur som helst helt utan värde om man inte lyssnar på den). Han har en massa Dire Straits, Van Morrison, Orbison, Lundell, Fogerty och annat man kan tänka sig att en pappa skaffar på sig, som jazz, dansk pop, Elvis, klassiskt, men också en hel del otippade saker, som Sade, en stor samling Broadwayshowtunes (” från alla musikaler i världen”, hyperbolerar pappa) och U2. ”Gillar du U2?” frågar pappa och tar fram The Joshua Tree.
Pappa köper skivor på vinst och förlust, egentligen helt utan utskiljning, vilket blir smärtsamt uppenbart när han lägger på en skiva med någon anonym och bortglömd popsoulsångerska som låter värre än Kim Appleby under sin mest desperata soloperiod. Han tycker att det är prisvärt, skivor kostar bara ett par spänn på de loppisar han frekventerar över hela Sörmland. Jag ber honom byta skiva. Vi lyssnar på Barbara Hendricks ett tag, han är helt hänförd och sitter stilla i soffan och kliar sig i skägget. Han säger; ”Jag köpte en annan present till dig också”. Han försvinner ut i sovrummet och kommer tillbaka med en plastkasse. Den innehåller en tjock bunt Spider-Man från 2005. Jag har inte hjärta att säga att jag redan har dem. Jag säger ”tack så mycket, pappa”. Sedan sätter han på en skiva med instrumental calypso.
torsdag 5 april 2007
Två ögon röda
Ibland går flera månader i sträck utan att jag får något uträttat utom att gå till jobbet, om ens det, men så plötsligt kommer det ett par dagar där jag får för mig att ta tag i allting samtidigt. Tisdagen var en sådan dag. Skärtorsdagen blev ännu en.
05.00: Vaknar, fastän klockan är ställd på 06.00. Går upp, kokar kaffe, surfar, ser på nytt Lost, gör mig i ordning.
07.20: Tar bilen till Sätra och lämnar bilen på reparation.
08.10 Blir hämtad av taxi som tar mig till jobbet.
11.55: Blir hämtad av taxi efter halvdag som bestått av redigering och ett möte där jag lagt fram tankar om utvecklingen av ett projekt.
12.30: Hämtar bilen i Sätra. Pungar ut med 2.500.
13.00: Pumpar rullstolen på hjälpmedelscentralen i Fruängen.
13.15: Tankar och tvättar bilen.
13.45. Åker till Globen och köper en skjorta. Träffar Pet Sounds-Stefan som gör påsk och säger att det är knökfullt på ICA. Vi önskar varandra glad påsk. Träffar sedan Rocks-Stefan som säger att jag ser trött ut och frågar om jag ska vara ledig i påsk.
13.50: Jag är helt utpumpad och trött i kroppen. Går runt litet i Globen City och vilar.
14.30: Åker in till N.o1 och lämnar igen en film om en Stasiofficer som plötsligr drabbas av mänsklighet och konstnärlig skönhet, "De andras liv", rekommenderas varmt. Hyr av någon anledning "Rent". N:o1-Emilie säger att jag ser trött ut.
15.00: Åker till Vasastan för att träffa NP.
15.30: NP sluter upp på Lars Bengtsson där jag står och suktar efter en 65" Panasonic-TV. Vi fikar på Bönor & Bakat. Killen bakom disken frågar hur det är med mig och säger att jag ser trött ut. Jag har inte varit på B&B på säkert ett halvår, men det är kul att han bryr sig. NP instämmer; jag är rödögd och ser sliten ut.
17.00: Vi kommer på att vi ska gå på systemet, och tar det som är närmast hennes lgh, i korsningen Birger Jarlsgatan/Karlavägen. Jag köper något Amarone-tjosan för 175 spänn, har druckit det förut.
17.30. Åker till Globen igen för att handla. Lammentrecôte, vildsvsinssalami, Napoli-salami, potatisgratäng, sallad, torkad karl-johan till nästa veckas presumptiva risotto. Träffar en av mammas kompisar. Hon säger att jag ser trött ut. Mormor ringer. Hon ber mig komma förbi på påskafton innan jag åker till landet, så att jag kan få mitt påskägg. Å kära, kära mormor. Men just då står jag i charken. Jag försöker förklara för henne, men hon bara pratar på. Biträdet ler överseende. Min mormor fyller 87 i år.
18.45. Kommer hem. Korkar upp vinet, äter ett par skivor salami och väntar på att entrecôten ska nå rumstemperatur. Skriver ett lågintressant blogginlägg. Lägger upp ett par räkningar för betalning. Lyssnar på Kents förra för att gnälla in påsken. "Mannen i den vita hatten" fortfarande magnifik. Vanligtvis gillar jag inte ens Kent. Trots att jag har deras fullängdare. En gång intervjuade jag Kent i radio, det var för tio år sedan. Min programledarkollega glömde presentera mig, så när jag väl skulle ställa min första min första fråga blev Harri Mänty och Jocke Berg litet förvånade. True but not necessarily interesting story, för att citera Eddie Izzard.
Jag inser förstås att det här knappast är Herkules tio stordåd, men likförbannat känns det skönt att ha tvättat bilen så att den åtminstone från utsidan är representativ, Och min färddator funkar igen.
Skål. Jag börjar fyllna till litet. Kanske borde leta reda på mina nödcigg och skriva hela kvällen.
05.00: Vaknar, fastän klockan är ställd på 06.00. Går upp, kokar kaffe, surfar, ser på nytt Lost, gör mig i ordning.
07.20: Tar bilen till Sätra och lämnar bilen på reparation.
08.10 Blir hämtad av taxi som tar mig till jobbet.
11.55: Blir hämtad av taxi efter halvdag som bestått av redigering och ett möte där jag lagt fram tankar om utvecklingen av ett projekt.
12.30: Hämtar bilen i Sätra. Pungar ut med 2.500.
13.00: Pumpar rullstolen på hjälpmedelscentralen i Fruängen.
13.15: Tankar och tvättar bilen.
13.45. Åker till Globen och köper en skjorta. Träffar Pet Sounds-Stefan som gör påsk och säger att det är knökfullt på ICA. Vi önskar varandra glad påsk. Träffar sedan Rocks-Stefan som säger att jag ser trött ut och frågar om jag ska vara ledig i påsk.
13.50: Jag är helt utpumpad och trött i kroppen. Går runt litet i Globen City och vilar.
14.30: Åker in till N.o1 och lämnar igen en film om en Stasiofficer som plötsligr drabbas av mänsklighet och konstnärlig skönhet, "De andras liv", rekommenderas varmt. Hyr av någon anledning "Rent". N:o1-Emilie säger att jag ser trött ut.
15.00: Åker till Vasastan för att träffa NP.
15.30: NP sluter upp på Lars Bengtsson där jag står och suktar efter en 65" Panasonic-TV. Vi fikar på Bönor & Bakat. Killen bakom disken frågar hur det är med mig och säger att jag ser trött ut. Jag har inte varit på B&B på säkert ett halvår, men det är kul att han bryr sig. NP instämmer; jag är rödögd och ser sliten ut.
17.00: Vi kommer på att vi ska gå på systemet, och tar det som är närmast hennes lgh, i korsningen Birger Jarlsgatan/Karlavägen. Jag köper något Amarone-tjosan för 175 spänn, har druckit det förut.
17.30. Åker till Globen igen för att handla. Lammentrecôte, vildsvsinssalami, Napoli-salami, potatisgratäng, sallad, torkad karl-johan till nästa veckas presumptiva risotto. Träffar en av mammas kompisar. Hon säger att jag ser trött ut. Mormor ringer. Hon ber mig komma förbi på påskafton innan jag åker till landet, så att jag kan få mitt påskägg. Å kära, kära mormor. Men just då står jag i charken. Jag försöker förklara för henne, men hon bara pratar på. Biträdet ler överseende. Min mormor fyller 87 i år.
18.45. Kommer hem. Korkar upp vinet, äter ett par skivor salami och väntar på att entrecôten ska nå rumstemperatur. Skriver ett lågintressant blogginlägg. Lägger upp ett par räkningar för betalning. Lyssnar på Kents förra för att gnälla in påsken. "Mannen i den vita hatten" fortfarande magnifik. Vanligtvis gillar jag inte ens Kent. Trots att jag har deras fullängdare. En gång intervjuade jag Kent i radio, det var för tio år sedan. Min programledarkollega glömde presentera mig, så när jag väl skulle ställa min första min första fråga blev Harri Mänty och Jocke Berg litet förvånade. True but not necessarily interesting story, för att citera Eddie Izzard.
Jag inser förstås att det här knappast är Herkules tio stordåd, men likförbannat känns det skönt att ha tvättat bilen så att den åtminstone från utsidan är representativ, Och min färddator funkar igen.
Skål. Jag börjar fyllna till litet. Kanske borde leta reda på mina nödcigg och skriva hela kvällen.
Sex saker jag en gång romantiserat, men nu ser krasst på
1) Bilfärder till småborgerliga resmål såsom slott, utställningshallar i pastoral miljö och/eller Djurgården. En gång i tiden tyckte jag att det var det finaste som fanns, att sätta sig i bilen med en god vän eller någon form av flickvän och åka och titta på glas eller gamla möbler. Det var någonting i själva resan, färden längs en dammig landsväg, men också att komma fram, att andäktigt spatsera genom utställningshallar, att köpa en dyr kopp kaffe i fiket efteråt. Nu känns tanken på en sådan resa som onödig och jobbig. Man inser snabbt att utställningsobjekten är skit, att konstnären är en prettopajas, och att kaffet stått på kokplattan hela förmiddagen. Och att ens sällskap antingen fryser, är kissnödigt eller hungrigt hela tiden.
2. Ensamma kvällspromenader. Det kan vara skönt att vandra runt på Söder med hörlurar efter maten, ungefär vid den tidpunkt då folk köar utanför biograferna eller tar in en varmrätt. Det brukar i regel sluta med att man efter ett tag inser hur meningslöst det är att bara gå runt runt, medan man bara blir allt tröttare och tröttare. Oundvikligen befinner man sig vid Mariatorget när man inser att man inte orkar gå tillbaka och är tvungen att ta en taxi de 1500 metrarna hem.
3. Högskolestudier. Man kliver in på uppropet helt inställd på ett nytt liv, ett liv som ska lyfta en ur ungdomen och in i vuxenvärlden - man ska bli en Tänkande Människa, man ska börja se Hur Det Hela Hänger Ihop. Det dröjer dock inte många veckor innan man inser att det man pluggar är helt meningslöst, och att de läroböcker man läser är skrivna ur ett mycket snävt perspektiv, förmodligen av en forskare med mycket begränsad erfarenhet av det riktiga livet, som använt sig av respondenter som är den sortens människor som gärna besvarar enkäter från forskare. Man super ner sig på vardagar och står och trängs på kåren, man lever på lån som man sedan måste betala tills den dag man dör, och man känner skuld, skuld, skuld.
4. Skaldande sent på kvällen med ett paket cigg, en flaska vin och tre sexor whisky. När man satt sig ner vid skrivbordet, korkat upp vinet, tagit på sig hörlurar, dragit ur ethernetsladden och tänt den första ciggen, känns allt perfekt. Man är Hemingway, Kerouac, Bukowski och Wilde i ett. Man skriver frenetiskt, tömmer vinflaskan, fyller askfatet och skriver fem sidor undermålig och krystad prosa. Man går och lägger sig klockan tre, nöjd, uppspelt och aspackad. Sedan vaknar man upp klockan sex med bultande hjärta och sprängande bakfylla och kan inte somna om. Resten av dagen blir letargisk, och det man skrev kvällen innan är lik förbannat tvunget att revideras. Idag har jag sedan länge slutat röka, och skriver mest på helgförmiddagar.
5. Publikt firande av Morrisseys födelsedag. En gång i tiden såg jag verkligen fram emot den 22 maj, då man fick stå i en bar och tjoa med höjd näve, sjunga med tillsammans med hundratals andra glansögda Mozfans som man aldrig såg annars. En känsla av gemenskap och förbrödring, en chans att se in i ögonen på människor som kände som en själv. Men sist jag var på Mozkalas stod jag med ansiktet upptryckt i Stefan Malmqvists armhåla, och kunde inte röra mig en kvadratcentimeter åt något håll.
6. Killgänget. Vi är fem killar som växte upp tillsammans. Först var det fotboll och trädklättring och sakletande, Star Warsgubbar och burkpantande, sedan blev det utgång på 18-årsställen och inpräntande av sociala umgängeskoder, tjejfummel och nattliga bilfärder. Sedan blev det campingresor till Tyskland, tentaöl, budgetmiddagar i Vasastan. Nu är det ut med båten, parmiddagar, 30-årsfester och barnvagnsfika i Rosendals trädgårdar. Under tjugo års tid har vi tillsammans gjort allt sådant som förväntats av en, hållit varandra sällskap genom slentrianlivet. Idag ses vi sällan alla tillsammans, svårt med fruar och och chefsjobb och deadlines och tjänsteresor, och när vi ses skakar vi hand med varandra.´Jag har åtminstone sju vänner jag hellre umgås med, som jag har mer gemensamt med. Visst skulle jag gladeligen ta en kula i magen för alla de här killarna, men mycket mer än så är det inte.
Det finns naturligtvis mycket mer jag en gång romantiserat, men det här räcker för nu.
2. Ensamma kvällspromenader. Det kan vara skönt att vandra runt på Söder med hörlurar efter maten, ungefär vid den tidpunkt då folk köar utanför biograferna eller tar in en varmrätt. Det brukar i regel sluta med att man efter ett tag inser hur meningslöst det är att bara gå runt runt, medan man bara blir allt tröttare och tröttare. Oundvikligen befinner man sig vid Mariatorget när man inser att man inte orkar gå tillbaka och är tvungen att ta en taxi de 1500 metrarna hem.
3. Högskolestudier. Man kliver in på uppropet helt inställd på ett nytt liv, ett liv som ska lyfta en ur ungdomen och in i vuxenvärlden - man ska bli en Tänkande Människa, man ska börja se Hur Det Hela Hänger Ihop. Det dröjer dock inte många veckor innan man inser att det man pluggar är helt meningslöst, och att de läroböcker man läser är skrivna ur ett mycket snävt perspektiv, förmodligen av en forskare med mycket begränsad erfarenhet av det riktiga livet, som använt sig av respondenter som är den sortens människor som gärna besvarar enkäter från forskare. Man super ner sig på vardagar och står och trängs på kåren, man lever på lån som man sedan måste betala tills den dag man dör, och man känner skuld, skuld, skuld.
4. Skaldande sent på kvällen med ett paket cigg, en flaska vin och tre sexor whisky. När man satt sig ner vid skrivbordet, korkat upp vinet, tagit på sig hörlurar, dragit ur ethernetsladden och tänt den första ciggen, känns allt perfekt. Man är Hemingway, Kerouac, Bukowski och Wilde i ett. Man skriver frenetiskt, tömmer vinflaskan, fyller askfatet och skriver fem sidor undermålig och krystad prosa. Man går och lägger sig klockan tre, nöjd, uppspelt och aspackad. Sedan vaknar man upp klockan sex med bultande hjärta och sprängande bakfylla och kan inte somna om. Resten av dagen blir letargisk, och det man skrev kvällen innan är lik förbannat tvunget att revideras. Idag har jag sedan länge slutat röka, och skriver mest på helgförmiddagar.
5. Publikt firande av Morrisseys födelsedag. En gång i tiden såg jag verkligen fram emot den 22 maj, då man fick stå i en bar och tjoa med höjd näve, sjunga med tillsammans med hundratals andra glansögda Mozfans som man aldrig såg annars. En känsla av gemenskap och förbrödring, en chans att se in i ögonen på människor som kände som en själv. Men sist jag var på Mozkalas stod jag med ansiktet upptryckt i Stefan Malmqvists armhåla, och kunde inte röra mig en kvadratcentimeter åt något håll.
6. Killgänget. Vi är fem killar som växte upp tillsammans. Först var det fotboll och trädklättring och sakletande, Star Warsgubbar och burkpantande, sedan blev det utgång på 18-årsställen och inpräntande av sociala umgängeskoder, tjejfummel och nattliga bilfärder. Sedan blev det campingresor till Tyskland, tentaöl, budgetmiddagar i Vasastan. Nu är det ut med båten, parmiddagar, 30-årsfester och barnvagnsfika i Rosendals trädgårdar. Under tjugo års tid har vi tillsammans gjort allt sådant som förväntats av en, hållit varandra sällskap genom slentrianlivet. Idag ses vi sällan alla tillsammans, svårt med fruar och och chefsjobb och deadlines och tjänsteresor, och när vi ses skakar vi hand med varandra.´Jag har åtminstone sju vänner jag hellre umgås med, som jag har mer gemensamt med. Visst skulle jag gladeligen ta en kula i magen för alla de här killarna, men mycket mer än så är det inte.
Det finns naturligtvis mycket mer jag en gång romantiserat, men det här räcker för nu.
onsdag 4 april 2007
Fridas nattlampor
Det har varit en spännande dag för pressmeddelanden idag kan jag lova. TV4 stoltserar litet med att Carolina Gynning och Carina Berg ska piska upp folkmassorna som programledare för säsongens Idol, Kanal 5 går ut med ett antal spännande inköp, och hej, där kom en inbjudan till en pressvisning på Berns av TV4:s nya sitcomsatsning. Hejkomåhjälpmä. Rena Rama Rolf? En fyra för tre? Vi har inte glömt, TV4. Vi kommer aldrig att glömma.
Kul förresten att få Carolina Gynning upptryckt i fejan när man rödgråten stapplar ut från en misslyckad audition där man just blivit skrattad i ansiktet av en kvinna med en pärla mellan ögonen och två skalliga passiv-aggressiva män.
Kanal 5 har köpt in Friday Night Lights och Psych, och det är bara att gratulera. Canal+ har köpt in The Black Donnellys, och det ju litet kul, eftersom den serien är nerlagd. I likhet med Day Break, ett annat av Kanal 5:s inköp. Den serien fick dock något av ett (om än något rumphugget) slut, men The Black Donnellys slutade väl rätt tvärt, av vad jag har läst mig till.
En annan serie jag skulle avråda Sveriges inköpschefer ifrån är Jeff Goldblums Raines. Jag har bara sett två avsnitt, men skönjer redan en nedläggning på horisonten.
I Kanal 5:s pressrelease döper Tryckfelsnisse om den amerikanska fotbollsserien till ”Fridas Night Lights”. Det är litet roligt. Å andra sidan särskrev jag själv Roomservice alldeles nyss, så what goes around comes around.
Idag ska jag tvätta bilen och återuppta min gamla vana att köra runt, runt, runt i stan, helt utan mål. FM-sändaren var dock inget vidare.
Kul förresten att få Carolina Gynning upptryckt i fejan när man rödgråten stapplar ut från en misslyckad audition där man just blivit skrattad i ansiktet av en kvinna med en pärla mellan ögonen och två skalliga passiv-aggressiva män.
Kanal 5 har köpt in Friday Night Lights och Psych, och det är bara att gratulera. Canal+ har köpt in The Black Donnellys, och det ju litet kul, eftersom den serien är nerlagd. I likhet med Day Break, ett annat av Kanal 5:s inköp. Den serien fick dock något av ett (om än något rumphugget) slut, men The Black Donnellys slutade väl rätt tvärt, av vad jag har läst mig till.
En annan serie jag skulle avråda Sveriges inköpschefer ifrån är Jeff Goldblums Raines. Jag har bara sett två avsnitt, men skönjer redan en nedläggning på horisonten.
I Kanal 5:s pressrelease döper Tryckfelsnisse om den amerikanska fotbollsserien till ”Fridas Night Lights”. Det är litet roligt. Å andra sidan särskrev jag själv Roomservice alldeles nyss, så what goes around comes around.
Idag ska jag tvätta bilen och återuppta min gamla vana att köra runt, runt, runt i stan, helt utan mål. FM-sändaren var dock inget vidare.
tisdag 3 april 2007
Jag köpte även en pläd till soffan
Mitt motto har länge varit "Varför skjuta upp till imorgon det du kan slingra dig ur idag", vilket naturligtvis föranlett till mycket dumheter. Idag var dock en dag jag blev av med många saker som jag tänkt göra under lång, lång tid.
1) Besiktigat bilen. Uppskjutet: 1 månad. Vaknade upp imorse och tänkte, "nej, idag ska jag besiktiga bilen". Bokade direkt på bilbesiktningens hemsida och fick tid i Sätra 16.40.
2) Kollat upp jordfelet på bilen. Uppskjutet: 9 månader. Mitt bakljus och min färddator har krånglat under en lång tid. Har tid på verkstaden torsdag kl. 8.00. Dyrt, men helt klart värt det.
3) Inköp av FM-sändare till iPoden. Uppskjutet: 13 månader. Äntligen kan jag lyssna på min iPod under resorna till landet.
4) Inköp av Rockstars "Table Tennis" till Xbox 360. Uppskjutet: 5 månader. Nu är det pingis som gäller hela kvällen för mig.
På något sätt känner jag mig fri.
1) Besiktigat bilen. Uppskjutet: 1 månad. Vaknade upp imorse och tänkte, "nej, idag ska jag besiktiga bilen". Bokade direkt på bilbesiktningens hemsida och fick tid i Sätra 16.40.
2) Kollat upp jordfelet på bilen. Uppskjutet: 9 månader. Mitt bakljus och min färddator har krånglat under en lång tid. Har tid på verkstaden torsdag kl. 8.00. Dyrt, men helt klart värt det.
3) Inköp av FM-sändare till iPoden. Uppskjutet: 13 månader. Äntligen kan jag lyssna på min iPod under resorna till landet.
4) Inköp av Rockstars "Table Tennis" till Xbox 360. Uppskjutet: 5 månader. Nu är det pingis som gäller hela kvällen för mig.
På något sätt känner jag mig fri.
söndag 1 april 2007
Välkommen hem, Will
Will Ferrell ska flytta till Sverige permanent. Hans fru kommer ju härifrån, och Ferrell har i många intervjuer sagt hur mycket han gillar att vara i Sverige. När han var här sist sågs han träna skridskor på Bromm IP inför "Blades of Glory", som nu är aktuell i USA. Läste någonstans att Ferrell sagt: "Stellan Skarsgård bor ju kvar i Stockholm, och åker till location när det är dags att göra film. Låter skönt, det vill jag också göra." Vi ses på Restaurang Tung Fat på Ulvsundavägen, Will! Vi kan dra ett par friterade bananer. Det skulle vara kul att se Will Ferrell hämta sina grabbar Magnus och Mattias efter bandyn. Här kanske han göra verklighet av sin roll i "Kicking and Screaming" och blev kotfeinstinn fotbollsfarsa. Tänk att se Will Ferrell stå och gapa en mulen söndagförmiddag på IP när Brommapojkarnas 04:or möter EBK hemma.
Igår blev det konsumtion tillsammans med SL och JL. Det blev tre skivor på Pet Sounds, ett San∂manalbum på Alvglans, och en soffa på inneboende. Den är lagom stor och litet lila. Det blev ingen divan heller. Det skulle inte funka särskilt bra i min lgh i alla fall. Inget gör så gott för själen som att impulsköpa dyra saker.
Igår blev det konsumtion tillsammans med SL och JL. Det blev tre skivor på Pet Sounds, ett San∂manalbum på Alvglans, och en soffa på inneboende. Den är lagom stor och litet lila. Det blev ingen divan heller. Det skulle inte funka särskilt bra i min lgh i alla fall. Inget gör så gott för själen som att impulsköpa dyra saker.
lördag 31 mars 2007
Fiskbränna
Som bekant är det ju på lördagar som man slås av hur sunkigt allt hunnit bli under veckan som gått, inklusive en själv. Man vaknar upp, någorlunda utsövd, går ut i köket för att brygga kaffe och drabbas av den plötsliga insikten att en skenande hjord med gnuer måste ha passerat genom köket under natten.
Därefter ser man fingeravtrycken på köksluckorna, kaffefläckarna på köksbänken, högar av fågelfrö under buren, en slokande fredskalla, en törstig ormbunke och ett smuligt och belamrat köksbord. Ångest.
Nu är det någorlunda fint i köket igen. Resten av lgh väntar jag med tills imorgon, när jag ändå måste vara hemma ochj ha tvättstugan.
Försöker repa mig efter gårdagens biff- och bärskalas, och kan känna hur magsäcken tänjts ut av två liter öl, 300 gram filet mignon, frittar och sauce. Jag känner mig så uppsvälld att det tar emot att ta på sig byxor. Idag: Gå på stan med SL. Kanske middag med vänner ikväll, kanske inte. Kanske hyra film, kanske inte. Kanske spela 360-pingis. Kanske gå några ronder i Fight Night. Kanske sänka en vinare i min ensamhet.Förmodligen inte.
Ser på nya Turtlesfilmen. Som jag fått. Eller nåt. Av... min kompis. Steve. Berättarrösten låter bekant. Det är en man med roligt efternamn, en man som är van att leverera otroligt larvig dialog. "They are turles genetically reborn in the sewers of New York... Named after the great masters of the renaissance... Trained as ninjas""... Ja herreminje. Får mig att minnas annat killen tvingats säga i sina dagar, som t ex "The Matrix is everywhere. It is all around us. Even now, in this very room. You can see it when you look out your window or when you turn on your television. You can feel it when you go to work... when you go to church... when you pay your taxes. It is the world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth". Suck.
Därefter ser man fingeravtrycken på köksluckorna, kaffefläckarna på köksbänken, högar av fågelfrö under buren, en slokande fredskalla, en törstig ormbunke och ett smuligt och belamrat köksbord. Ångest.
Nu är det någorlunda fint i köket igen. Resten av lgh väntar jag med tills imorgon, när jag ändå måste vara hemma ochj ha tvättstugan.
Försöker repa mig efter gårdagens biff- och bärskalas, och kan känna hur magsäcken tänjts ut av två liter öl, 300 gram filet mignon, frittar och sauce. Jag känner mig så uppsvälld att det tar emot att ta på sig byxor. Idag: Gå på stan med SL. Kanske middag med vänner ikväll, kanske inte. Kanske hyra film, kanske inte. Kanske spela 360-pingis. Kanske gå några ronder i Fight Night. Kanske sänka en vinare i min ensamhet.Förmodligen inte.
Ser på nya Turtlesfilmen. Som jag fått. Eller nåt. Av... min kompis. Steve. Berättarrösten låter bekant. Det är en man med roligt efternamn, en man som är van att leverera otroligt larvig dialog. "They are turles genetically reborn in the sewers of New York... Named after the great masters of the renaissance... Trained as ninjas""... Ja herreminje. Får mig att minnas annat killen tvingats säga i sina dagar, som t ex "The Matrix is everywhere. It is all around us. Even now, in this very room. You can see it when you look out your window or when you turn on your television. You can feel it when you go to work... when you go to church... when you pay your taxes. It is the world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth". Suck.
torsdag 29 mars 2007
Grattis Hagsätra!
Det är enligt säkra källor ett obestridligt faktum att så många som 89.000 människor, kanske fler, är bosatta i Hagsätra. Nya rön pekar även på att så få som 1.500 människor är bosatta i Bromma med omnejd, Äppelviken inkluderat. Skrämmande siffor, men enligt vissa helt korrekta.
Träffade SL i stan efter jobbet. Hon hade gått från S:t Eriksplan till Sergels torg med en tiokilos ryggsäck som ett annat beväringshjon, och hade nu ont i ryggen. Vi var båda trötta och hungriga och beslöt oss för att avbryta aktivitet och istället ha sällskap hem på tunnelbanan. Vi kikade runt litet på rean på Åhléns och jag gjorde ett halvhjärtat försök att spontanhandlöa DVD-boxar, men något inom mig satte stopp. Något utom mig också; SL avrådde.
Vi for hemåt, och det var där de häpnadsväckande sifforna som redovisades ovan dryftades. Vi tog farväl på Skanstull, och jag gick och handlade Varulvsvalsen. I bokhandeln stod två bloggare vars bloggar jag slaviskt följer, mycket på grund av att de båda skriver insiktsfulla vardagsbetraktelser och mycket på grund av att det blivit en vana. På ett sätt känns det litet som om jag känner dem, men det gör jag ju inte, och det finns ju inte en janne att jag skulle gå fram till dem och börja snacka. Sådant är litet flagg på. Jag ser dem då och då, vi bor rätt nära varandra.
Nu är det nytt Lost, nytt Life on Mars och nytt The Riches som gäller innan jag måste gå och lägga mig och sedan vakna upp och börja om på nytt. En öl på byrån ska väl hinnas med också.
I helgen ska jag fan skriva något meningsfullt här. Kanske något dräpande om Brett Andersons (förmodligen ofrivilligt) jätteroliga nya soloskiva.
Träffade SL i stan efter jobbet. Hon hade gått från S:t Eriksplan till Sergels torg med en tiokilos ryggsäck som ett annat beväringshjon, och hade nu ont i ryggen. Vi var båda trötta och hungriga och beslöt oss för att avbryta aktivitet och istället ha sällskap hem på tunnelbanan. Vi kikade runt litet på rean på Åhléns och jag gjorde ett halvhjärtat försök att spontanhandlöa DVD-boxar, men något inom mig satte stopp. Något utom mig också; SL avrådde.
Vi for hemåt, och det var där de häpnadsväckande sifforna som redovisades ovan dryftades. Vi tog farväl på Skanstull, och jag gick och handlade Varulvsvalsen. I bokhandeln stod två bloggare vars bloggar jag slaviskt följer, mycket på grund av att de båda skriver insiktsfulla vardagsbetraktelser och mycket på grund av att det blivit en vana. På ett sätt känns det litet som om jag känner dem, men det gör jag ju inte, och det finns ju inte en janne att jag skulle gå fram till dem och börja snacka. Sådant är litet flagg på. Jag ser dem då och då, vi bor rätt nära varandra.
Nu är det nytt Lost, nytt Life on Mars och nytt The Riches som gäller innan jag måste gå och lägga mig och sedan vakna upp och börja om på nytt. En öl på byrån ska väl hinnas med också.
I helgen ska jag fan skriva något meningsfullt här. Kanske något dräpande om Brett Andersons (förmodligen ofrivilligt) jätteroliga nya soloskiva.
Nu kan jag börja krocka bäst jag vill
Har gjort en sådan där svettig pappagrej igen. Bytt bilförsäkrtingsbolag. Förmodligen har jag blivit ripped off, men så kan det vara. Dryga 900 pix i månaden ska jag betala, vilket kan anses dyrt, men med tanke på min skadehistorik och att jag är bosatt kring några av de stökigaste korsningarna i Sverige (Ringvägen/Götgatan, Ringvägen/Hornsgatan) så är det inte så konstigt.
Bil i innerstad är f ö så jävla onödigt. Å andra sidan kan det vara skönt att bara cruisa runt på söndagar. När jag var runt tjugo brukade jag ibland bara köra runt runt i stan; jag upplevde det som ett sätt att rensa huvudet på. Idag gör jag sådant mycket sällan, dels på grund av att det är väldigt dyrt, dels på grund av att miljön förstörs och att jag bidrar till bullernivån.
Har man bil är det lätt att slentrianköra till Uppsala eller Norrköping, och använda bilen i ärenden som man egentligen lika gärna kan uträtta till fots. Om man har bil luras man ofta in i fällan att åka till IKEA och spontanhandla, och sådana infall ska förstås kväsas.
Bil i innerstad är f ö så jävla onödigt. Å andra sidan kan det vara skönt att bara cruisa runt på söndagar. När jag var runt tjugo brukade jag ibland bara köra runt runt i stan; jag upplevde det som ett sätt att rensa huvudet på. Idag gör jag sådant mycket sällan, dels på grund av att det är väldigt dyrt, dels på grund av att miljön förstörs och att jag bidrar till bullernivån.
Har man bil är det lätt att slentrianköra till Uppsala eller Norrköping, och använda bilen i ärenden som man egentligen lika gärna kan uträtta till fots. Om man har bil luras man ofta in i fällan att åka till IKEA och spontanhandla, och sådana infall ska förstås kväsas.
onsdag 28 mars 2007
Imorgon köper jag Varulvsvalsen
Antingen har jag blivit luttrad, eller så var Bob Dylan bra ikväll. Han var vid god vigör och vickade litet med höfterna och svängde med handen. Bara en sådan sak. Och så sjöng han bra. Mamma sade; "det är för att han inte är full ikväll", och det kan hon ju ha rätt i.
Å andra sidan kan ingen dag bli riktigt dålig när man från perrongen ser Sigge Eklund sitta nersjunken i ett tunnelbanesäte på tåg mot Hagsätra på morgonkvisten. Sigge Eklund är en rasande stilig man och en begåvad författare, och jag saknar hans blogg så. Hans riktiga. Inte den han har på Aftonbladet. Men nu är det snartuppåt, bortåt och utåt för Sigge, och bloggen är för evigt borta. Där den tidigare låg gapar bara ett loginfält hånfullt.
Har även hunnit med ett möte på byrån med projektledare om ny kund. Jag kände mig för en stund överrumplad och nedslagen av den stundande arbetsbördan, men tänkte sedan på allt roligt - kunden släpper en av de mest emotsedda produkterna i sin bransch i höst, och jävlarimig vilket hullabaloo det kommer bli. Och jag ska fan tigga till mig den gratis. Kom hit och kör co-op med mig, MS, SL eller någon annan som känner sig manad.
Nu: Nytt avsnitt av House och en rejäl whiskypinne.
Å andra sidan kan ingen dag bli riktigt dålig när man från perrongen ser Sigge Eklund sitta nersjunken i ett tunnelbanesäte på tåg mot Hagsätra på morgonkvisten. Sigge Eklund är en rasande stilig man och en begåvad författare, och jag saknar hans blogg så. Hans riktiga. Inte den han har på Aftonbladet. Men nu är det snartuppåt, bortåt och utåt för Sigge, och bloggen är för evigt borta. Där den tidigare låg gapar bara ett loginfält hånfullt.
Har även hunnit med ett möte på byrån med projektledare om ny kund. Jag kände mig för en stund överrumplad och nedslagen av den stundande arbetsbördan, men tänkte sedan på allt roligt - kunden släpper en av de mest emotsedda produkterna i sin bransch i höst, och jävlarimig vilket hullabaloo det kommer bli. Och jag ska fan tigga till mig den gratis. Kom hit och kör co-op med mig, MS, SL eller någon annan som känner sig manad.
Nu: Nytt avsnitt av House och en rejäl whiskypinne.
tisdag 27 mars 2007
Rena Sofer är i alla fall väldigt snygg
**24-SPOILERS**
Jag har otroligt svårt att känna mig engagerad av pågående säsongen av 24. Hittills har det gått 15 avsnitt, vilket betyder att det är nio kvar, och jag känner mig inte det minsta intresserade av utkomsten. Även om (på grund av att?) Jack Bauer humaniserats ett snäpp känns serien, som nu är inne på sin sjätte säsong, trist och repetitiv (men man ska inte ta ifrån dem att säsongens första tre fyra avsnitt var fantastiska). De flesta av ett från början ssympatiskt persongalleri har blivit killed off, kvar på CTU är en samling ointressanta tråkmånsar - och så Chloe, förstås, som till näsvishet till trots (när hon blir tvungen att göra något minsta ansträngande säger hon alltid "fine" och himlar med ögonen, man skulle kunna göra ett drinking game baserat enbart på det här och lyckas bli aspackad redan den första halvtimmen) saknar många andra drag som gör en karaktär intressant. Narrativets uppbyggnad - ett allvarligt hot uppstår och slås ner inom loppet av ett enda hektiskt dygn - inbjuder ju inte direkt till några övegripande karaktärsförändringar, men med tanke på att många månader hinner passera mellan dessa dagar, kunde man hoppats på åtminstone smärre utveckling hos karaktärerna. Som vanligt på CTU finns den rabiate mellanchefen, den sardoniske IT-specialisten, den hetlevrade färskingagenten och den samlade chefen. Inget CTU-team skulle heller vara komplett utan den misstänkte mullvaden. Ständigt dessa jävla mullvadar.
Problemet den här säsongen är att man blandat in ytterligare fler av Bauers familjemedlemmar, tidigare har hans dotter vid ett minnesvärt tillfälle blivit attackerad av en puma, hans fru strök med, nu är det hans pappa och hans brorsa som agerat antagonister.
Ett annat problem är Washingtondelen. Tidigare har de fiktiva topp-politikerna och deras närmaste rådgivare och säkerhetsstyrka varit intressanta, de många vändingarna i rävspel och andra konflikter har varit engagerande, men den här säsongen kan jag inte förmå mig att känna något som helst engagemang.
Det är klart som korvspad att jag kommer se klart den här säsongen. Andraakten brukar vara rätt trist i alla narrativ, så förhoppningsvis skruvas hela skiten upp de närmsta avsnitten.
De första två säsongerna av 24 lånade jag på DVD av en kompis, och plöjde dem som maraton. Det funkade mycket bättre än att avverka ett avsnitt i veckan. Kanske var det på grund av ren utmattning och/eller 24-indoktrinering som jag minns de säsongerna som särskilt fantastiska.
Men vem vet; kanske sitter jag här i sluett av maj och prisar 24:s lov.
Karaktärer jag saknar den här såsongen: President David Palmer. Tony "Soulpatch" Almeida. Aron Pierce (trots gästinhopp). Edgar Stiles. Mike Novick.
Good riddance: Audrey Raines.
Fråga: Var är Naked Mandy?
Jag har otroligt svårt att känna mig engagerad av pågående säsongen av 24. Hittills har det gått 15 avsnitt, vilket betyder att det är nio kvar, och jag känner mig inte det minsta intresserade av utkomsten. Även om (på grund av att?) Jack Bauer humaniserats ett snäpp känns serien, som nu är inne på sin sjätte säsong, trist och repetitiv (men man ska inte ta ifrån dem att säsongens första tre fyra avsnitt var fantastiska). De flesta av ett från början ssympatiskt persongalleri har blivit killed off, kvar på CTU är en samling ointressanta tråkmånsar - och så Chloe, förstås, som till näsvishet till trots (när hon blir tvungen att göra något minsta ansträngande säger hon alltid "fine" och himlar med ögonen, man skulle kunna göra ett drinking game baserat enbart på det här och lyckas bli aspackad redan den första halvtimmen) saknar många andra drag som gör en karaktär intressant. Narrativets uppbyggnad - ett allvarligt hot uppstår och slås ner inom loppet av ett enda hektiskt dygn - inbjuder ju inte direkt till några övegripande karaktärsförändringar, men med tanke på att många månader hinner passera mellan dessa dagar, kunde man hoppats på åtminstone smärre utveckling hos karaktärerna. Som vanligt på CTU finns den rabiate mellanchefen, den sardoniske IT-specialisten, den hetlevrade färskingagenten och den samlade chefen. Inget CTU-team skulle heller vara komplett utan den misstänkte mullvaden. Ständigt dessa jävla mullvadar.
Problemet den här säsongen är att man blandat in ytterligare fler av Bauers familjemedlemmar, tidigare har hans dotter vid ett minnesvärt tillfälle blivit attackerad av en puma, hans fru strök med, nu är det hans pappa och hans brorsa som agerat antagonister.
Ett annat problem är Washingtondelen. Tidigare har de fiktiva topp-politikerna och deras närmaste rådgivare och säkerhetsstyrka varit intressanta, de många vändingarna i rävspel och andra konflikter har varit engagerande, men den här säsongen kan jag inte förmå mig att känna något som helst engagemang.
Det är klart som korvspad att jag kommer se klart den här säsongen. Andraakten brukar vara rätt trist i alla narrativ, så förhoppningsvis skruvas hela skiten upp de närmsta avsnitten.
De första två säsongerna av 24 lånade jag på DVD av en kompis, och plöjde dem som maraton. Det funkade mycket bättre än att avverka ett avsnitt i veckan. Kanske var det på grund av ren utmattning och/eller 24-indoktrinering som jag minns de säsongerna som särskilt fantastiska.
Men vem vet; kanske sitter jag här i sluett av maj och prisar 24:s lov.
Karaktärer jag saknar den här såsongen: President David Palmer. Tony "Soulpatch" Almeida. Aron Pierce (trots gästinhopp). Edgar Stiles. Mike Novick.
Good riddance: Audrey Raines.
Fråga: Var är Naked Mandy?
Men någon morotskaka orkade jag inte
Efter en mödosam arbetsdag larvade jag mig bort till Bellmansgatan för att möta bästa tjejkompisarna på Soda för fjortisfika. Soda är långt ifrån en magisk eller ens särskilt vacker plats. Jag vet inte heller om jag hyser några särskilt varma känslor för det, men det är välbekant och hemtamt. Soda är mer en princip än någonting annat. Det är framför allt ett bra ställe att träffa sina tjejkompisar på. Vi dryftade gamla synder och åt mackor, och jag upplevde en stark regrediering. Nu var det ju inte särskilt länge sedan vi började gå dit, den mest intensiva perioden var 2003-2004, men det är något i väggarna på det där stället som väcker gymnasieesteten i mig.
På tunnelbanan hem hände två saker, varav en bra och en dålig. Bra var att A stötte på sin syeter som ska till samma station som hon, den dåliga var att en gammal bekant dök upp på tåget så att jag och S inte kunde ta farväl på ett bra sätt. Den gamle bekanten är den absolut tråkigaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv. Han är en vän till en vän som jag en gång i tiden skrev copy på frilansbasis för. Det visade sig sedan att han inte hade några pengar att betala mig med, så sedan dess har jag inte jobbat med honom.
På TV kör de gamla ful-Simpsons från 1990, från den tiden då Homer fortfarande porträtterades som någorlunda normalintelligent, och allt såg trevligt hemtecknat ut. Manuset var dock på den tiden i toppklass, vilket är mer än vad man kan säga om de senaste tre säsongerna.
Klockan är snart nio, och kan man egentligen göra något annat än att gå och lägga sig?
Imorgon ska jag se Dylan. När jag var yngre kändes det alltid speciellt att gå på en Dylankonsert. Nu ser jag mest fram emot det med skräckblandad skräck.
På tunnelbanan hem hände två saker, varav en bra och en dålig. Bra var att A stötte på sin syeter som ska till samma station som hon, den dåliga var att en gammal bekant dök upp på tåget så att jag och S inte kunde ta farväl på ett bra sätt. Den gamle bekanten är den absolut tråkigaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv. Han är en vän till en vän som jag en gång i tiden skrev copy på frilansbasis för. Det visade sig sedan att han inte hade några pengar att betala mig med, så sedan dess har jag inte jobbat med honom.
På TV kör de gamla ful-Simpsons från 1990, från den tiden då Homer fortfarande porträtterades som någorlunda normalintelligent, och allt såg trevligt hemtecknat ut. Manuset var dock på den tiden i toppklass, vilket är mer än vad man kan säga om de senaste tre säsongerna.
Klockan är snart nio, och kan man egentligen göra något annat än att gå och lägga sig?
Imorgon ska jag se Dylan. När jag var yngre kändes det alltid speciellt att gå på en Dylankonsert. Nu ser jag mest fram emot det med skräckblandad skräck.
söndag 25 mars 2007
"Dude, you gotta pee on my foot!"
Pratade med en kompis i telefon och gnällde över min onda axel. Hon sade; "så du har rullat till och från jobbet de senaste veckorna?" "Ja." "Tränar du något annars nu för tiden?" "Nej." "Och du har ont i axlarna". "Ja". "Killen, du har träningsvärk."
Polett: Trillat ner.
Polett: Trillat ner.
lördag 24 mars 2007
"Ni kommer hitta mig hängd i fire-wiren"
Min bipolära natur visade sig idag igen, då jag vaknade upp utan ett uns av den eufori jag kände igår eftermiddag kvar i kroppen. Den var istället ersatt av en överväldigande melankoli. Klockan var sex och trettio på morgonen, och min kropp kändes tung, uppsvälld och slö - resultatet av gårdagens biff- och bärsextravaganza med TG. Jag blev kvar i sängen en timme, läste bloggar och nyheterna, innan jag gick upp, matade mina fåglar och slog på kaffe. Axeln och höften värkte, höften ett resultat av min sittdynas uppenbara brister vad gällande avbelastnings- och viktfördelningsförmåga. Då kaffet var klart lade jag mig en stund platt på golvet i vardagsrummet, medan Lost malde på i bakgrunden, och försökte sträcka ut höften så mycket det gick. Kröp sedan runt på alla fyra en stund innan jag slutligen placerade mig i soffan med ena benet hängande utanför; ytterligare ett försök att lindra ömheten i höften. Låg så i ett par timmar, och det tycktes hjälpa.
Kände plötsligt att det var dags att gå ut, att jag skulle skrika rakt ut om jag inte fick gå hemifrån en stund, så det gjorde jag. Gick bort till Söderhallarna där jag handlade grillad kalkon till middag. Vandrade vidare- till Kocksgatan, där en ny serietidningsaffär hade öppnat i Kartagos gamla lokaler. Det var trappsteg utanför, så jag kunde inte komma in, men dörren stod på vid gavel, och jag kunde se en pall med Rockyalbum, hyllor med andra Rockyalbum och en söt tjej bakom disken. Ur högtalarna strömmande Tori Amos. Jag gick till Alvglans istället, där jag köpte serier, bland annar Frank Millers "300" och ett San∂manalbum jag inte hade. Samt, förstås, första numret av Buffy säsong 8. Alvglans har de senaste 18 åren varit en ypperlig kruka att skrika i.
Släntrade bort över Söder, hemåt, förbi Pet Sounds, förbi N:o 1, utan att vare sig köpa en skiva eller hyra en film. I Ringen träffade jag en kollega. Hon såg annorlunda ut privat. På jobbet har hon tantfrisyr, men på fritiden hade hon håret i hästsvans och såg betydlgt mindre tantig ut än jagär van att se henne.
Nu ska jag fortsätta mitt Lostathon. Säsong 2 är betydligt bättre än vad jag minns den och hur den beskrivs av dess många TV-bloggbelackare. Speciellt bra blev det ju framåt avsnitt 14, då "Henry Gale" (Michael Emerson) dök upp - en man som kan få blodläckage från näsan att se ondskefullt ut. Michelle Rodriguez medverkan drar dock ner hela säsong 2, både hennes karaktär och hennes övergripande närvaro är fullständigt olidliga. Men vi vet ju vad som stundar henne.
Imorgon är det katt, mormor och eventuellt aktivitet med TG - om vädret är bättre då. Idag känns väderleken på samma sätt som Tom Waits "Small Change" låter.
Kände plötsligt att det var dags att gå ut, att jag skulle skrika rakt ut om jag inte fick gå hemifrån en stund, så det gjorde jag. Gick bort till Söderhallarna där jag handlade grillad kalkon till middag. Vandrade vidare- till Kocksgatan, där en ny serietidningsaffär hade öppnat i Kartagos gamla lokaler. Det var trappsteg utanför, så jag kunde inte komma in, men dörren stod på vid gavel, och jag kunde se en pall med Rockyalbum, hyllor med andra Rockyalbum och en söt tjej bakom disken. Ur högtalarna strömmande Tori Amos. Jag gick till Alvglans istället, där jag köpte serier, bland annar Frank Millers "300" och ett San∂manalbum jag inte hade. Samt, förstås, första numret av Buffy säsong 8. Alvglans har de senaste 18 åren varit en ypperlig kruka att skrika i.
Släntrade bort över Söder, hemåt, förbi Pet Sounds, förbi N:o 1, utan att vare sig köpa en skiva eller hyra en film. I Ringen träffade jag en kollega. Hon såg annorlunda ut privat. På jobbet har hon tantfrisyr, men på fritiden hade hon håret i hästsvans och såg betydlgt mindre tantig ut än jagär van att se henne.
Nu ska jag fortsätta mitt Lostathon. Säsong 2 är betydligt bättre än vad jag minns den och hur den beskrivs av dess många TV-bloggbelackare. Speciellt bra blev det ju framåt avsnitt 14, då "Henry Gale" (Michael Emerson) dök upp - en man som kan få blodläckage från näsan att se ondskefullt ut. Michelle Rodriguez medverkan drar dock ner hela säsong 2, både hennes karaktär och hennes övergripande närvaro är fullständigt olidliga. Men vi vet ju vad som stundar henne.
Imorgon är det katt, mormor och eventuellt aktivitet med TG - om vädret är bättre då. Idag känns väderleken på samma sätt som Tom Waits "Small Change" låter.
fredag 23 mars 2007
Att komma till byrån ska vara som en schlager
Jag sitter och läppjar på en Starporamen och har just tidsrapporterat. Jag och en vän och kollega ska gå och äta litet kött innan helgens Lostathon påbörjas. Få i mig en immande pitcher och ett rejält stycke ko...
MSN:ar med en gammal kompis som jag springer in i titt som tätt, han sitter förmodligen just nu bara femtio meter från byrån och är trött och urlakad efter att ha gått live med en portal som han är insyltad i. Vi pratar om att fly staden, nu när alla tycks få barn på löpande band.
Jag möttes av allmänt jubel när jag klev in på byrån runt halv fyra, och ett stort skitätarleende spreds snabbt över mina läppar. Värmen här. Människorna. Godiset, chipsen och ölen. Snart är jag tillbaka. Bara fyra-fem veckor kvar nu. Pratade just med projektledaren vars kund jag ska ta över i april. Vi satte upp möte nästa vecka. Jag känner mig verkligen mer än redo att kasta mig huvudstupa in i deadlinehetsen igen.
Fråga mig igen runt midsommar om hur jävla kul det är. Förmodligen kommer jag inte kunna svara, eftersom min hjärna kommer att vara stekt.
MSN:ar med en gammal kompis som jag springer in i titt som tätt, han sitter förmodligen just nu bara femtio meter från byrån och är trött och urlakad efter att ha gått live med en portal som han är insyltad i. Vi pratar om att fly staden, nu när alla tycks få barn på löpande band.
Jag möttes av allmänt jubel när jag klev in på byrån runt halv fyra, och ett stort skitätarleende spreds snabbt över mina läppar. Värmen här. Människorna. Godiset, chipsen och ölen. Snart är jag tillbaka. Bara fyra-fem veckor kvar nu. Pratade just med projektledaren vars kund jag ska ta över i april. Vi satte upp möte nästa vecka. Jag känner mig verkligen mer än redo att kasta mig huvudstupa in i deadlinehetsen igen.
Fråga mig igen runt midsommar om hur jävla kul det är. Förmodligen kommer jag inte kunna svara, eftersom min hjärna kommer att vara stekt.
torsdag 22 mars 2007
Tre snabba innan köttbullar, spaghetti och Lostma
1) Var på OK-macken som ligger insprängd i berget under Södra teatern. Upptäckte att mina rullstolsdäck var nere på farliga 3 kilo i tryck. Inte undra på att mina axlar ömmat som fan de senaste dagarna. Det ska ju vara 6,5 kilo! Jag kan föreställa mig att ha dåligt pumpade däck är som att vandra runt med en kula runt fotleden som en annan Averell Dalton.
2) Köpte Daniel Åbergs "Dannyboy & kärleken" på bokhandeln i Ringen på väg hem, samtidigt som iPoden slumpade fram ett Pet Shop Boys-spår. Underligt.
3) Sedan kom folklivsforskaren Ebbe Schön släntrande. Han gjorde skäl för (efter)namnet, då han bar en stor cylinderformad pälsmössa med matchande rock. Hans skägg var mycket prydligt.
2) Köpte Daniel Åbergs "Dannyboy & kärleken" på bokhandeln i Ringen på väg hem, samtidigt som iPoden slumpade fram ett Pet Shop Boys-spår. Underligt.
3) Sedan kom folklivsforskaren Ebbe Schön släntrande. Han gjorde skäl för (efter)namnet, då han bar en stor cylinderformad pälsmössa med matchande rock. Hans skägg var mycket prydligt.
Och så har jag två lånat två säsonger av "Vänner" av honom
Dagen inleds med ett sms från en kär gammal vän: "So your sister looks asian. Good 1". Jag vet inte riktigt vad det ska betyda, men uppenbarligen har vännen läst min blogg och sedan inte instämt i påståendet att min syster ser asiatisk ut. För när han säger "good one" menar han väl det sarkastiskt? Som när man drar ett dåligt skämt eller yppar ett helt vansinnigt påstående? Eller så vet han inte hur man använder "good one", helt enkelt.
Det här är förresten samme vän som sms:ade mig detta häromdagen: "Redheads are whores". Utan vidare förklaring.
Gud välsigne den lille rackaren. Även om vi lever diametralt olika liv och tycks ha vitt skilda värderingar, prioteringar och världsbild (till exempel håller jag inte med i påståendet att rödhåriga är horor) är han min vän - på gott och ont.
Det här är förresten samme vän som sms:ade mig detta häromdagen: "Redheads are whores". Utan vidare förklaring.
Gud välsigne den lille rackaren. Även om vi lever diametralt olika liv och tycks ha vitt skilda värderingar, prioteringar och världsbild (till exempel håller jag inte med i påståendet att rödhåriga är horor) är han min vän - på gott och ont.
onsdag 21 mars 2007
Och så blir det djur till middag
Utan att någon som helst kom och försökte hindra mig spatserade jag helt sonika in hos min videonasare och köpte Lost säsong 2. Jag stod och velade ett tag, men sedan övertygade jag mig om att det a) var price performance - 17 timmar underhållning för 400 bagis, liksom, b) skulle se snyggt i hyllan bredvid säsong 1, och c) var mig väl värt en dag som denna.
Eftertankens kranka blekhet följde.
Schibsted har tagit över utgivningen av svenska Spider-Man efter Egmont märkte jag idag. Den är nu 52 sidor tjock, istället för 100, och ska utkomma med 12 nummer om året, istället för sex, eller fyra eller vad det nu var förut. Skönt att bli av med den där gneten som gav ut Spider-Man från en hydda i skogen, han som alltid skrev bittra kommentarer i marginalerna om hur han fick taskiga insändarbrev och krävde att man skickade med porto om man ville ha svar tillbaka. Rent instinktivt tror jag att Schibsted kan hantera sina kunder snäppet bättre.
Eftertankens kranka blekhet följde.
Schibsted har tagit över utgivningen av svenska Spider-Man efter Egmont märkte jag idag. Den är nu 52 sidor tjock, istället för 100, och ska utkomma med 12 nummer om året, istället för sex, eller fyra eller vad det nu var förut. Skönt att bli av med den där gneten som gav ut Spider-Man från en hydda i skogen, han som alltid skrev bittra kommentarer i marginalerna om hur han fick taskiga insändarbrev och krävde att man skickade med porto om man ville ha svar tillbaka. Rent instinktivt tror jag att Schibsted kan hantera sina kunder snäppet bättre.
Strömmingsflundran jag åt till lunch var dessutom inget vidare
Som ett grymt och onödigt socialt expriment mot mig själv har jag de senaste veckorna pendlat till jobbet utan att ha iPod på. Jag vet inte varför, omvärlden blir ju kanske 65% sämre om man inte bara tvingas se den, utan också höra den. Folk som grälar i mobiler om vem som ska släppa in hantverkare, fjortisar i samspråk om det politiska världsläget, äldre män med buskiga mustascher som i likhet med Homer Simpson inte har någon inomhusröst.
Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.
Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.
När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.
Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.
Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?
Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.
Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.
Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.
När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.
Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.
Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?
Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.
tisdag 20 mars 2007
Kjelle odelat positivt inställd!
Just nu sitter Kjell Bergqvist och recenserar "The Fountain" i Filmkrönikan, och häver ur sig superlativ på superlativ. Det är absolut en fin film, men att just Bergqvist skulle gilla - nej, älska - den förvånar mig. Han har alltid framstått som litet för jordnära, litet för no-nonsense, för att älska en sådan här film. Brunbränd och laidback, och med en klädsam kulmage, säger han hur makalöst bra Hugh Jackman är. Det svindlar litet för mig. Fredrik Sahlin är också förvånad, "krassa människor gillar inte new age-film". Sedan tipsar Kjelle om "Straight Story" och "Midnight Cowboy" och jag ångrar att jag slängde bort mina Kjelle-idolbilder jag hade i köket i min gamla lägenhet.
Och så har jag hyrt Zhang Yimous "Shanghai Triad" också
""Sympathy for Mr. Vengeance", har jag sett den?" tänkte jag grumligt. "Jag hart ju sett "Oldboy" och "Lady Vengeance", men hur fan var det med "Sympathy for Mr. Vengeance"? Bäst jag hyr den."
Tre minuter in i filmen inser jag att jag sett den, jag såg den förmodligen redan när den kom. Och sedan kom det tillbaka i en störtflod. Hur jävla jobbig jag tyckte att den var. Alltså, inte på samma sett som något dåligt är jobbigt, utan hur något som berör en riktigt jävla illa är jobbigt. Som t ex tiggande barn.
** SPOILER. **
Den lilla flickan som Ryu kidnappar är väldigt lik min syster när hon var i den åldern - glad, asiatisk och spinkig. När det hela sedaan går käpprätt åt pipsvängen blir det därför riktigt, riktigt jobbigt. "Sympathy for Mr. Vengeance" är ingen film man ser om för skojs skull. Nu är jag tvungen att ta skydd i sovrummet och se filmen på betryggande avstånd.
Tre minuter in i filmen inser jag att jag sett den, jag såg den förmodligen redan när den kom. Och sedan kom det tillbaka i en störtflod. Hur jävla jobbig jag tyckte att den var. Alltså, inte på samma sett som något dåligt är jobbigt, utan hur något som berör en riktigt jävla illa är jobbigt. Som t ex tiggande barn.
** SPOILER. **
Den lilla flickan som Ryu kidnappar är väldigt lik min syster när hon var i den åldern - glad, asiatisk och spinkig. När det hela sedaan går käpprätt åt pipsvängen blir det därför riktigt, riktigt jobbigt. "Sympathy for Mr. Vengeance" är ingen film man ser om för skojs skull. Nu är jag tvungen att ta skydd i sovrummet och se filmen på betryggande avstånd.
lördag 17 mars 2007
Quid pro quo
** SPOILERVARNING **
Häromdagen snubblade jag över någon gammal sammanställning över de otäckaste filmskurkarna, och noterade bland topplaceringarna Hannibal Lecter. Jag tänkte tillbaka på mitt eget intryck av honom, och kom fram till att emedan den gode doktorn visst är riktigt minnesvärd (mycket på grund av hans utsökta kombination av vansinne och hög intelligens, men också av hans oberäknelighet och goda smak gällande mat, kultur och framför allt humor) har jag aldrig funnit honom direkt otäck. Eftersom min konvalencens tillfälligt berövat mig både läs-, skriv- och talförmåga (utöver ork att gå till jobbet, sköta min personliga hygien och utföra allehanda vardagssysslor som t ex att klä på mig och diska), kunde jag lika gärna spendera tiden med att kolla på ohemult mycket film. Så jag satte igång med att väcka liv i min långa bekantskap med Lecter. Jag började med att se på den senaste i raden av Lecterfilmer, "Hannibal Rising", en häpnandsväckande tafflig eurotrashtolkning av Thomas Harris prequelroman om Lecters traumatiska barndom i ett krigshärjat Litauen. Unge Gaspard Ulliel från "En långvarig förlovning" gör en tonårig Lecter, helt utan att ens plantera ett frö av den vuxne Lecter någonstans i karaktären (förutom vad som tycks vara en begynnande tjusning för epikuriska utflykter). Lecter framstår i "Hannibal Rising" på sin höjd som hämndlysten ligist, där hans sadistiska tendenser mer påminner om Alex i "A Clockwork Orange" än om karaktärens senare bravader i t ex "Silence Of The Lambs" eller "Hannibal". Lecter är här en karaktär helt utan den sofistikering med vilken man förknippar honom.
Eftertexterna har knappt börjat rulla innan jag hoppar över till "Silence of the Lambs". Jag vet; om jag ville följa tidslinjen vore det lämpligare att följa upp med "Manhunter" eller "Red Dragon", men "SotL" blir mer behändig. Förutom att filmen är mycket bättre än "Hannibal Rising" bjuds vi även på Anthony Hopkins som Lecter. När Starling för första gången närmar sig Lecters cell, och vi ser honom stå där, rak i ryggen och med ett lugnt och vänligt leende, kan jag inte hindra mig från att yppa ett förtjust rop. Hopkins blinkar inte medan han pratar. Möjligtvis sluter han ögonen någon gång mellan replikskiften, eller blinkar med ett öga mot Starling för att göra henne illa till mods, annars släpper han henne aldrig med blicken. Han pratar som Katharine Hepburn, bara en sådan sak är ofantligt läskig. Annars är det hans lugn som är mest påfallande. Hans intelligens. Hans saklighet.
När han sedan iscensätter en rymning som ska föreställa raffinerad, men som egentligen ter sig som tämligen simpel, och som förhoppningsvis inget polisväsende i världen på riktigt skulle gå på, är Lecter metodisk och efffektiv, men återigen är det den där blicken som Hopkins har i ögonen som gör Lecter obehaglig. Samma rymning skulle i en standardthriller (i vilken uppgörelsen mellan Buffalo Bill och Starling förvånansvärt nog befinner sig i) te sig som exploativ och helt utan trovärdighet. Föreställ dig t ex John Malkovich som Lecter och beskåda överspelet för ditt inre öga.
Redan nu förstår jag att det är Hopkins som är jävligt läskig, inte karaktären Lecter. Mycket, förstås, på grund av föreställningen den genomsnittlige biobesökaren har av honom som kultiverad brittisk herre.
Brian Cox gör Lecter, eller Lecktor som han heter i "Manhunter" på ett högst ominnesvärt sätt. För mig är "Manhunter"-Lecktor bara en otäck snubbe i vit t-shirt på en brits. Men i Ridley Scotts "Hannibal" (eller "Hannibal grisar vidare", som jag gärna kallar den) är han Hopkins igen. Återigen, samma obehag, samma oberäknelighet, samma mentala rakkniv mot strupen (under "Hannibal" irriterar jag mig mest på hur jävla dåliga de italienska skådespelarna är; de spelar som om de vore med i en deckarserie för barn), men till skillnad från Demmes mer dramabetonade film blir "Hannibakl" sällan mer än en habil schlocktrhiller. Lecters djuriskhet, som i "SotL" bara skymtats, tar här över helt; med kirurgisk exakthet lyckas han med ett par enkla snitt bringa såväl småtjuvar som polisinspektörer om livet, ofta med de där ögonen lysande av uppspelthet. Hela den här splatterpastejen avslutas med den ökända hjärnätarscenen ombord på ett plan (som av resten av passagerarskaran att döma är på väg mot Japan - Lecters fascination vid detta land behandlas i "Hannibal Rising"), naturligtvis föregången av den minnesvärda scen där Lecter är mer Lecter än någonsin, då han försöker lära en något omtöcknad Krensler att bete sig sig hyfsat vid matbordet. Vid det här laget är Lecters belevade sätt inte längre ett karaktärsdrag; Ridley Scott behandlar det snarare som en gimmick, som Freddy Kreugers knivhandske eller Michael Myers Shatnermask. Det är ungefär här som Lecter upphör vara en fascinerande karaktär och istället påbörjar sitt liv som klassiskt skräckfilmsmonster.
Brett Ratners "Red Dragon", som tar sin början åtta år innan händelserna i "SotL", inleds med att Lecter, som åter spelas av Hopkins, gör kalasmiddag av en flöjtist som han inte tycker håller måttet. Det här är typisk Lecterhumor (särskilt roligt är det ju inte). Det är vår förförståelse av karaktären som gör det roligt när en av hans gäster undrar vad det egentligen är i den smarriga förrätten, och Hannibal säger att han inte kan berätta det, för att om de visste, skulle de nog inte ens vilja smaka. Man påminns om hur det kan vara i Stålmannenfilmerna när Lois undrar hur fanken Clark kan ha hunnit komma fram till en plats så fort. Clark plirar över glasögonskalmen mot kameran och säger, "du känner mig väl mig, Lois... Alltid redo!"
Lecter är nu smal igen, precis som han var i "SotL", där konturerna av hans nedre revben syntes under fängelsedräkten. I "Hannibal" var han, som sig bör, gubbtjock, men i "Red Dragon" är han åter slank, och Ratner har genom samma digitala magi som han använde för att föryngra Xavier och Magneto i "X-Men 3", lyckats ge Lecter tillbaka sitt släta reptilliknande utseende. Den digitala utplattningen av Hopkins fårande anlete bidrar ytterligare till att mycket av Lecters obehag från "SotL" är tillbaka. Han blinkar inte heller.
Efter att Ed Nortons skicklige polis fångat honom, och han sitter i den där lilla cellen på mentalsjukhuset i Baltimore är allt som vanlig igen. Norton tvingas konsultera Lecter, precis som Starling, och Lecter lyckas bland annat förhandla fram en gourmetmåltid, tillagad av kockar utanför cellen. Han sitter snart och smaskar förnöjt i sig kött och bearnaisesås. Sedan har Lecter bara en scen till, men den är lyckligtvis mycket bra. Här har Ratner slagit på Jonathan Demme-emulatorn till max, och låter Dr. Chilton berätta för Lecter att en ung kvinnlig FBI-agent har kommit för att be om hjälp. Lecter ser upp från sitt brevskrivande och frågar: "What is her name?" Lecters ansikte är tomt men inkvisitivt. Och så tona ut. Stark musikalisk cue och eftertexter. Här ställde sig nackhåren upp på mig. Av någon anledning. Det hela är egentligen ett ytterst plumpt sätt att sluta en cirkel, men jag sväljer det, i alla fall nu.
Ja, vad fan tycker jag egentligen om karaktären Lecter? Efter att ha kollat på alla filmer där han figurerar på raken kan jag bara konstatera: Jorå, han är väl okej. Den riktigt läskige jäveln är istället Anthony Hopkins, som har förmåga att skapa det monstruösa som vore det ingenting.
Häromdagen snubblade jag över någon gammal sammanställning över de otäckaste filmskurkarna, och noterade bland topplaceringarna Hannibal Lecter. Jag tänkte tillbaka på mitt eget intryck av honom, och kom fram till att emedan den gode doktorn visst är riktigt minnesvärd (mycket på grund av hans utsökta kombination av vansinne och hög intelligens, men också av hans oberäknelighet och goda smak gällande mat, kultur och framför allt humor) har jag aldrig funnit honom direkt otäck. Eftersom min konvalencens tillfälligt berövat mig både läs-, skriv- och talförmåga (utöver ork att gå till jobbet, sköta min personliga hygien och utföra allehanda vardagssysslor som t ex att klä på mig och diska), kunde jag lika gärna spendera tiden med att kolla på ohemult mycket film. Så jag satte igång med att väcka liv i min långa bekantskap med Lecter. Jag började med att se på den senaste i raden av Lecterfilmer, "Hannibal Rising", en häpnandsväckande tafflig eurotrashtolkning av Thomas Harris prequelroman om Lecters traumatiska barndom i ett krigshärjat Litauen. Unge Gaspard Ulliel från "En långvarig förlovning" gör en tonårig Lecter, helt utan att ens plantera ett frö av den vuxne Lecter någonstans i karaktären (förutom vad som tycks vara en begynnande tjusning för epikuriska utflykter). Lecter framstår i "Hannibal Rising" på sin höjd som hämndlysten ligist, där hans sadistiska tendenser mer påminner om Alex i "A Clockwork Orange" än om karaktärens senare bravader i t ex "Silence Of The Lambs" eller "Hannibal". Lecter är här en karaktär helt utan den sofistikering med vilken man förknippar honom.
Eftertexterna har knappt börjat rulla innan jag hoppar över till "Silence of the Lambs". Jag vet; om jag ville följa tidslinjen vore det lämpligare att följa upp med "Manhunter" eller "Red Dragon", men "SotL" blir mer behändig. Förutom att filmen är mycket bättre än "Hannibal Rising" bjuds vi även på Anthony Hopkins som Lecter. När Starling för första gången närmar sig Lecters cell, och vi ser honom stå där, rak i ryggen och med ett lugnt och vänligt leende, kan jag inte hindra mig från att yppa ett förtjust rop. Hopkins blinkar inte medan han pratar. Möjligtvis sluter han ögonen någon gång mellan replikskiften, eller blinkar med ett öga mot Starling för att göra henne illa till mods, annars släpper han henne aldrig med blicken. Han pratar som Katharine Hepburn, bara en sådan sak är ofantligt läskig. Annars är det hans lugn som är mest påfallande. Hans intelligens. Hans saklighet.
När han sedan iscensätter en rymning som ska föreställa raffinerad, men som egentligen ter sig som tämligen simpel, och som förhoppningsvis inget polisväsende i världen på riktigt skulle gå på, är Lecter metodisk och efffektiv, men återigen är det den där blicken som Hopkins har i ögonen som gör Lecter obehaglig. Samma rymning skulle i en standardthriller (i vilken uppgörelsen mellan Buffalo Bill och Starling förvånansvärt nog befinner sig i) te sig som exploativ och helt utan trovärdighet. Föreställ dig t ex John Malkovich som Lecter och beskåda överspelet för ditt inre öga.
Redan nu förstår jag att det är Hopkins som är jävligt läskig, inte karaktären Lecter. Mycket, förstås, på grund av föreställningen den genomsnittlige biobesökaren har av honom som kultiverad brittisk herre.
Brian Cox gör Lecter, eller Lecktor som han heter i "Manhunter" på ett högst ominnesvärt sätt. För mig är "Manhunter"-Lecktor bara en otäck snubbe i vit t-shirt på en brits. Men i Ridley Scotts "Hannibal" (eller "Hannibal grisar vidare", som jag gärna kallar den) är han Hopkins igen. Återigen, samma obehag, samma oberäknelighet, samma mentala rakkniv mot strupen (under "Hannibal" irriterar jag mig mest på hur jävla dåliga de italienska skådespelarna är; de spelar som om de vore med i en deckarserie för barn), men till skillnad från Demmes mer dramabetonade film blir "Hannibakl" sällan mer än en habil schlocktrhiller. Lecters djuriskhet, som i "SotL" bara skymtats, tar här över helt; med kirurgisk exakthet lyckas han med ett par enkla snitt bringa såväl småtjuvar som polisinspektörer om livet, ofta med de där ögonen lysande av uppspelthet. Hela den här splatterpastejen avslutas med den ökända hjärnätarscenen ombord på ett plan (som av resten av passagerarskaran att döma är på väg mot Japan - Lecters fascination vid detta land behandlas i "Hannibal Rising"), naturligtvis föregången av den minnesvärda scen där Lecter är mer Lecter än någonsin, då han försöker lära en något omtöcknad Krensler att bete sig sig hyfsat vid matbordet. Vid det här laget är Lecters belevade sätt inte längre ett karaktärsdrag; Ridley Scott behandlar det snarare som en gimmick, som Freddy Kreugers knivhandske eller Michael Myers Shatnermask. Det är ungefär här som Lecter upphör vara en fascinerande karaktär och istället påbörjar sitt liv som klassiskt skräckfilmsmonster.
Brett Ratners "Red Dragon", som tar sin början åtta år innan händelserna i "SotL", inleds med att Lecter, som åter spelas av Hopkins, gör kalasmiddag av en flöjtist som han inte tycker håller måttet. Det här är typisk Lecterhumor (särskilt roligt är det ju inte). Det är vår förförståelse av karaktären som gör det roligt när en av hans gäster undrar vad det egentligen är i den smarriga förrätten, och Hannibal säger att han inte kan berätta det, för att om de visste, skulle de nog inte ens vilja smaka. Man påminns om hur det kan vara i Stålmannenfilmerna när Lois undrar hur fanken Clark kan ha hunnit komma fram till en plats så fort. Clark plirar över glasögonskalmen mot kameran och säger, "du känner mig väl mig, Lois... Alltid redo!"
Lecter är nu smal igen, precis som han var i "SotL", där konturerna av hans nedre revben syntes under fängelsedräkten. I "Hannibal" var han, som sig bör, gubbtjock, men i "Red Dragon" är han åter slank, och Ratner har genom samma digitala magi som han använde för att föryngra Xavier och Magneto i "X-Men 3", lyckats ge Lecter tillbaka sitt släta reptilliknande utseende. Den digitala utplattningen av Hopkins fårande anlete bidrar ytterligare till att mycket av Lecters obehag från "SotL" är tillbaka. Han blinkar inte heller.
Efter att Ed Nortons skicklige polis fångat honom, och han sitter i den där lilla cellen på mentalsjukhuset i Baltimore är allt som vanlig igen. Norton tvingas konsultera Lecter, precis som Starling, och Lecter lyckas bland annat förhandla fram en gourmetmåltid, tillagad av kockar utanför cellen. Han sitter snart och smaskar förnöjt i sig kött och bearnaisesås. Sedan har Lecter bara en scen till, men den är lyckligtvis mycket bra. Här har Ratner slagit på Jonathan Demme-emulatorn till max, och låter Dr. Chilton berätta för Lecter att en ung kvinnlig FBI-agent har kommit för att be om hjälp. Lecter ser upp från sitt brevskrivande och frågar: "What is her name?" Lecters ansikte är tomt men inkvisitivt. Och så tona ut. Stark musikalisk cue och eftertexter. Här ställde sig nackhåren upp på mig. Av någon anledning. Det hela är egentligen ett ytterst plumpt sätt att sluta en cirkel, men jag sväljer det, i alla fall nu.
Ja, vad fan tycker jag egentligen om karaktären Lecter? Efter att ha kollat på alla filmer där han figurerar på raken kan jag bara konstatera: Jorå, han är väl okej. Den riktigt läskige jäveln är istället Anthony Hopkins, som har förmåga att skapa det monstruösa som vore det ingenting.
fredag 16 mars 2007
Jag älskar dig så djupt, Alec Baldwin
Just nu firar Alec Baldwin stora komiska triumfer som den hårdföre och lakoniske Jack Donaghy i 30 Rock, som Canal+ kommer köra i höst. 30 Rock är en TV-serie som utspelar sig bakom kulisserna på ett mediokert SNL-liknande TV-program. I det här gamla klippet gästar Alec Baldwin just SNL, och skapar något som bara kan beskrivas som ren magi.
tisdag 13 mars 2007
Can't stop the signal, Mal
Under natten mot tisdag har jag frossa och närmare fyertio graders feber. I feberyran är jag ombord Serenity medan hon attrackeras av Reavers. I min dröm lever Wash fortfarande, och han skriker "I am a leaf on the wind" medan vi tumlar ner mot Ariels yta, genom Reavers minförsåt.
Jag tror inte hag haft sådan här feberyrsel sedan jag var typ fem, och jag såg Spindelmannen klättra på väggarnas i mitt pojkrum. Eller den gången då pappa sprack.
Tänk om jag måste vara hemma hela veckan! Då måste någon gå och handla mat åt mig. Jag har nästan ingen.
Jag tror inte hag haft sådan här feberyrsel sedan jag var typ fem, och jag såg Spindelmannen klättra på väggarnas i mitt pojkrum. Eller den gången då pappa sprack.
Tänk om jag måste vara hemma hela veckan! Då måste någon gå och handla mat åt mig. Jag har nästan ingen.
måndag 12 mars 2007
Pappa?
Jag ser på Ridley Scotts "A Good Year" och slås av hur lik Russell Crowe är min pappa när han var i fyrtioårsåldern.
torsdag 8 mars 2007
Sedan fikade jag och åt en biscotti
Jag har aldrig förstått folk som orkar vara passionerade för saker som CRM-stöd och affärssystem, pratat om sådant som är affärskritiskt och vikten av att lägga upp projekt på ett realistiskt sätt. Sådana får alltid något desperat i blicken, något sökande, något ämligt, som jag hoppats på att aldrig behöva se i min egen. Jag vill inte sittas och gestikulera vilt och prata om vikten av att redan från början på ett projekt ha en ”helikopterbild av hela sammanhanget”, och vikten av att få prospekt att vilja go to market. Men så blev det idag.
- Hur länge har du konsultat för företaget? frågade leverantören.
- Tio dagar.
- Oj, sade leverantören, det är fantastiskt vilket grepp du hunnit få [kring projektet]!
Jag svalde och sade något om hur det var lätt som konsult att få en objektiv överblick över projekt man aldrig varit inblandad i själv.
Sedan tog jag en klunk kaffe. Kort därefter klämde jag ur mig ytterligare en svada om vikten av att göra en bra kravspec. Alla runt bordet nickade instämmande, och jag sade; "det är naturligtvis något som vi i framtiden får sätta upp ramar för, eftersom leverans blir både mer kostnadseffektiv och av en högre kvalitativ standard på det sättet". Och alla nickade och instämde igen, och såg på mig som om de självklara floskler jag just yppat var något av det finaste de hört. Jag hade något desperat, sökande och ämligt i blicken som försvann först i trapphuset på vägen ut.
- Hur länge har du konsultat för företaget? frågade leverantören.
- Tio dagar.
- Oj, sade leverantören, det är fantastiskt vilket grepp du hunnit få [kring projektet]!
Jag svalde och sade något om hur det var lätt som konsult att få en objektiv överblick över projekt man aldrig varit inblandad i själv.
Sedan tog jag en klunk kaffe. Kort därefter klämde jag ur mig ytterligare en svada om vikten av att göra en bra kravspec. Alla runt bordet nickade instämmande, och jag sade; "det är naturligtvis något som vi i framtiden får sätta upp ramar för, eftersom leverans blir både mer kostnadseffektiv och av en högre kvalitativ standard på det sättet". Och alla nickade och instämde igen, och såg på mig som om de självklara floskler jag just yppat var något av det finaste de hört. Jag hade något desperat, sökande och ämligt i blicken som försvann först i trapphuset på vägen ut.
onsdag 7 mars 2007
People just ain't no good.
I hissen ner till blå linjens perrong ligger det på golvet en ihopvikt tidning. Något sticker ut mellan sidorna. Bajs. Det är bajs. En stor blaffa skit. Svårt att avgöra om det är mänskligt eller från en hund, hur som helst är det jävligt äckligt. Upptäcker inte ens bajskorven förrän det är försent och hissen är på väg ner. Mina ögon tåras. Jag får kväljningar. Dessutom är jag bakfull. Dum idé med tisdagsfredag; är inte direkt 20 längre. Imorgon slipper jag det här. Då ska jag ha möten på stan – hela dagen! Fyfan vad skönt.
tisdag 6 mars 2007
Malkovich
Jag låtsas som om det är fredag idag. Jag känner att jag förtjänar det. De fyrtio minuter långa resorna till jobbet tar på krafterna, och föder ohälsosamma men pockande drömmar om vin och lammracks och potatisgratäng, allt sådant som nu står i ugnen. Eller i ett glas vid sidan av datorn. Beroende på.
Vägen hem från jobbet är ej heller den någon direkt barnlek.
Överallt slås jag av vår mänskliga natur - dess själviskhet, dess naivitet och dess oförstånd. Imorse stod jag på perrongen och lät ett fullsatt tåg mot Hässelby passera. Genom fönstren såg jag att människor stod upp i gångarna, ihoppackade tätt. De måste andas varandra kaffeandredräkt. Doften av ägg och kaviar och ost. Blöta ytterkläder. Den digitala tidtabellen berättade att nästa tåg skulle inkomma två minuter senare. Det var, som jag misstänkte, inte ens halvfullt. Det måste bero på flockinstinkten, beslutade jag mig för, att folk pressar sig in i ett tåg så att det fylls till bristningsgränsen, istället för att avvakta ett tåg som anländer endast två minuter senare. Vi ifrågasätter inte längre, våra rutiner har ersatt vårt förnuft och vår förmåga att tänka rationellt och planera,
På T-Centralen iakttog jag samma flockmentalitet igen, på väg ner mot blå linjen, i den anslutande tunneln med dess två rullband och gången emellan dem. Folk flockades för att gå ombord rullbanden, för att sedan i kö trampa vidare ner för dem, tacksamma för det lilla försprång den eskalerande banan gav dem. Jag höll mig till gången emellan rullbanden, så gott som ensam och fri att manövrera hur jag ville. Jag nådde änden av gångtunneln mycket snabbare än de som valt rullbandet.
På tunnelbanan på väg norrut från T-Centralen hamnade jag mitt i en delegation med afrikaner iförda kläder som var alldeles för tjocka för årstiden. Påbyltade satt de och språkade med varandra. Bland dem fanns en blond kvinna, iförd kläder som vittnade om en försiktig optimism till den stundande våren - deras värd, förmodar jag - tunn jacka, lågskor, nylonstrumpor, kjol. De gick av vid samma station som jag, och jag följde efter dem mot rulltrappan. Några av dem klev på rulltrappan försiktigt, försökte tajma rätt, vinglade till ett tag innan de återfick balansen. De är de enda på blå linjen som möter något nytt den här morgonen.
På jobbet: Konsultens icke-existens, dess ofullständiga vardande. Ett slags utanförskap. Samspråk med de som i sanningens namn är mina kunder, och inte mina kolleger. Jag skriver en utvärdering av projektet hittills, jag gör skärmdumpar och skriver kommentarer, sitter med i möten och försöker hålla mig på min kant. Jag äter ensam på lunchen för andra dagen i rad och saknar byrån.
Jag vill hem. Jag vill bort. Jag vill tillbaka.
Lammet är klart i ugnen och svalnar på köksbänken. Mark Kozelek sjunger ”Katy Song” och jag ska snart se på senaste ”24” och ”Heroes”, och imorgon är det upp igen, den där långa resan på tunnelbanan, tillsammans med Lovecraft och Regina Spektor, och sätta igång arbetet med intranätet.
Vägen hem från jobbet är ej heller den någon direkt barnlek.
Överallt slås jag av vår mänskliga natur - dess själviskhet, dess naivitet och dess oförstånd. Imorse stod jag på perrongen och lät ett fullsatt tåg mot Hässelby passera. Genom fönstren såg jag att människor stod upp i gångarna, ihoppackade tätt. De måste andas varandra kaffeandredräkt. Doften av ägg och kaviar och ost. Blöta ytterkläder. Den digitala tidtabellen berättade att nästa tåg skulle inkomma två minuter senare. Det var, som jag misstänkte, inte ens halvfullt. Det måste bero på flockinstinkten, beslutade jag mig för, att folk pressar sig in i ett tåg så att det fylls till bristningsgränsen, istället för att avvakta ett tåg som anländer endast två minuter senare. Vi ifrågasätter inte längre, våra rutiner har ersatt vårt förnuft och vår förmåga att tänka rationellt och planera,
På T-Centralen iakttog jag samma flockmentalitet igen, på väg ner mot blå linjen, i den anslutande tunneln med dess två rullband och gången emellan dem. Folk flockades för att gå ombord rullbanden, för att sedan i kö trampa vidare ner för dem, tacksamma för det lilla försprång den eskalerande banan gav dem. Jag höll mig till gången emellan rullbanden, så gott som ensam och fri att manövrera hur jag ville. Jag nådde änden av gångtunneln mycket snabbare än de som valt rullbandet.
På tunnelbanan på väg norrut från T-Centralen hamnade jag mitt i en delegation med afrikaner iförda kläder som var alldeles för tjocka för årstiden. Påbyltade satt de och språkade med varandra. Bland dem fanns en blond kvinna, iförd kläder som vittnade om en försiktig optimism till den stundande våren - deras värd, förmodar jag - tunn jacka, lågskor, nylonstrumpor, kjol. De gick av vid samma station som jag, och jag följde efter dem mot rulltrappan. Några av dem klev på rulltrappan försiktigt, försökte tajma rätt, vinglade till ett tag innan de återfick balansen. De är de enda på blå linjen som möter något nytt den här morgonen.
På jobbet: Konsultens icke-existens, dess ofullständiga vardande. Ett slags utanförskap. Samspråk med de som i sanningens namn är mina kunder, och inte mina kolleger. Jag skriver en utvärdering av projektet hittills, jag gör skärmdumpar och skriver kommentarer, sitter med i möten och försöker hålla mig på min kant. Jag äter ensam på lunchen för andra dagen i rad och saknar byrån.
Jag vill hem. Jag vill bort. Jag vill tillbaka.
Lammet är klart i ugnen och svalnar på köksbänken. Mark Kozelek sjunger ”Katy Song” och jag ska snart se på senaste ”24” och ”Heroes”, och imorgon är det upp igen, den där långa resan på tunnelbanan, tillsammans med Lovecraft och Regina Spektor, och sätta igång arbetet med intranätet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)