It covers the hillside

Nu är det sommarfest med byrån! Ut i det gröna med oömma kläder. Förra året vart det fotboll i Humlegården, i år var det discgolf i Tantolunden. Tantolunden är kuperad. Minst sagt. Jag kan inte kasta frisbee. You do the math. Jag tillbringade större delen av tiden med att dra mig upp för/bli uppdragen för branta backar, medan jag tittade på när mina kolleger spelade golf med frisbees. Det hela var ganska roligt, på det sättet det var roligt att följa med när min högstadieklass hade friluftsdagar. Att sitta vid sidan om och titta på har ju genom hela mitt liv varit litet av ett tema, oavsett om det gäller friluftsdagar eller utvecklingen av det verkliga livet i stort, så man kan säga att jag är rätt van. AD:n som planerat det hela, en man i femtioårsåldern men med dock betydligt yngre framtoning, kom ibland bort och gav mig en kram och erbjöd mig öl och undrade hur det var. Det var snällt av honom. Jag njöt litet av att spela martyr och satt mest och tänkte på annat.

(Alla skämt om att jag borde skaffa terränghjul eller en liten elmotor eller dubbdäck betackar jag mig dock för. Jag har hört dem förut, om man säger så).

Vi blev klara rätt snabbt och vinnaren korades, vi drack litet öl och vin och funderade på hur vi skulle spendera de kommande timmarna innan vi skulle till våra bokade restaurangbord. Beslutet om frisbeefotboll fattades, och då tyckte jag att jag lika gärna kunde få gå hem och duscha, så det gjorde jag. Det tog ungefär tio minuter att gå hem och nu ska jag snygga till mig litet, spola av damm, svett och blod (skadade mig litet i en av backarna i Tanto, men det är ingen fara) innan jag släntrar iväg för att träffa kollegerna utanför restaurangen. Det är ungefär en timme till dess. Jag ska ta det litet lugnt här hemma en stund. Idag känns det som sommar. Och semestern kan inte komma snabbt nog. Kunde känna doften av hav medan jag körde från kund till stan tidigare. Det var nog bara inbillning. Men jag vet hur Nordsjön doftar. Och det var den doften jag kände. Om prick tre veckor sitter jag på soldäck, mellan Norge och England. Då är doften på riktigt.

Peter Pan och jag

Min skräck inför att bli vuxen tog sig helt nya uttryck igår runt tresnåret när jag släntrade över till Nasse och Kniven för att äta en brownie och snacka skit om mina vänner. Kniven ville gå ut, men hans ömma moder var på tok för trött efter förmiddagens aktiviteter. Kniven är en tornardo av energi. Han har sönder en trädgårdstomte och kommer bärande med våra skor, eftersom hans ordförråd ännu inte rymmer meningen: "Jag vill gå ut och leka!" Han matar mig med grädde och bär omkring en gammal potatis och jag och hans mamma hinner prata ganska mycket i alla fall. Men jag blir väldigt, väldigt trött. Jag tittar på Nasse och förstår att så här har hon det hela tiden. Det är både vackert och litet sorgligt. Sedan får jag gå hem och ha Kurt Russell-retrospektiv inför kvällens föreställning av Death Proof, och spelar sedan Guitar Hero II i tre timmar innan jag efter att ha svept en whisky får gå och lägga mig. Sedan går jag till jobbet och kan tänka på TV-spel hela dagen, det vill säga när jag inte kollar upp vilka skivaffärer i Manchester som är värda ett besök.

Jag måste skaffa någon form av vuxenliv, står det mig nu klart. Vissa skaffar ett torp. Andra börjar finsnickra eller brodera. Om det står mellan torp och slöjd vet jag inte hur jag ska göra.

Avbryt tillförsel av: Lustgas. Inför tillförsel av: Cyklon B/Agent Orange.

Minnesanteckning: Påminn mig själv om att ringa till Vasakronan och be dem stänga av tillförseln av lustgas i göteborgarens rum. Allt tyder på att det strömmar in lustgas genom ventilationssystemet alldeles ovanför hennes huvud. Vilken annan anledning finns det egentligen till hennes hysteriska deliriska fnitter?

Grilla?!

Njurlur

Läste för någon vecka sedan om en helt galen holländsk gameshow som gick ut på att en dödsjuk kvinna skulle bestämma vem av tre tävlande som skulle få hennes njure när hon dog. Litet Japankänsla över ett sådant format, tänkte jag, men anade inga ugglor i mossen.

Igår var det final, och det var då alltihop uppdagades som en bluff. Allt var iscensatt för att skapa debatt kring bristen av organdonatorer. Bra? Dåligt? Eller bara litet holländskt? Svårt att säga.

Gunga mig, Torsten

SL och MS fyller år. Ett sällskap på sex personer möts upp på Marie Laveau för drinkar och mat. Det är en praktiskt taget allt igenom trevlig tillställning. SL berättar historien om den tyska sång hon skrev och blev tvingad att framföra inför en publik bestående av 200 tyskar i gymnasiet. Texten handlade om Torsten, som sparade ihop pengar för att köpa en porsche. Det är en väldigt rolig historia, i alla fall om SL berättar den.

Jag och SL har grälat en stor del av dagen. Det kändes skönt och bra. Vi borde gräla mer.

Mardrömmen fortsätter

Ringer SL för att höra hur det är med henne efter att hennes Powerbook helt oförhappandes kraschat under eftermiddagen, och hon säger att det är rätt dåligt och att hon dessutom drömt tre mardrömmar. Hon redogör sedan för dessa, och de var verkligen vidriga. Jag säger att jag också drömt mardrömmar, och hon ber mig berätta. Det gör jag. Jag kan inte hålla mig för skratt, utan måste avbryta mig vid ett flertal tillfällen. Jag vet inte om det egentligen är så roligt att drömma om att ha ihjäl vare sig revyskådespelerskor eller allvarligt sårade reptiler, men hela är så absurt att jag inte kan behärska mig. SL säger med eftertryck att hon blir orolig.

Jag googlar Laila Westersund. Det visar sig att hon kommer från samma trakter som SL. SL säger: "Kanske var Laila Westersund bara en representation av mig. Kanske är det egentligen mig du vill strypa." Jag säger: "Men varför skulle jag vilja det?"

Sedan pratar vi om betydligt roligare saker. T ex om att boka tid för service på hennes katt, födelsedagsmiddagar och presenter.

SL tror att jag i hemlighet älskar Laila Westersund och kommer bli hennes stalker. Det tror jag inte. Det hoppas jag inte. Hon bor på Kanarieöarna, och dit är det ju långt.

Terapi?

Natten till måndag drömmer jag att jag är tvungen att döda Laila Westersund, eftersom hon är en cylon. Vi tillbringar kvällen på ett tåg, jag och Laila, och vi dricker likör ur små glas. Hela tiden tänker jag på hur jag ska gå tillväga med dådet. Laila sitter tillbakalutad i en plyschsoffa och skrattar. Plötsligt sluter jag händerna runt hennes hals och stryper henne. Hon dör snabbt.

Min mamma dyker upp och hjälper mig linda in Lailas lik i en duk och vi slänger henne från tåget. Hon dråsar ner för banvallen, ner i ett dike, försvinner. Mamma lovar ta på sig skulden för Lailas död.

Kort därefter blir jag anfallen av en liten alligator, som saknar tre ben. Det blöder ymnigt från stumparna. Jag slår den i huvudet med olika tillhyggen, det känns stumt och gummiaktigt. Alligatorn vägrar till en början att dö, men när dess huvud efter en lång stund krossas vaknar jag.

Jag blir så skärrad av den här drömmen att jag blir tvungen att ligga kvar i sängen ett bra tag innan jag kan samla kraft nog att stappla ut i köket och sätta på kaffe.

Knaperstekt balsamicoanka med karljohanrisotto

Och gott var det också. Jag vet, det ser ut att vara jättemycket mat, men det slank ner, hela konkarongen. För att kunna njuta av detta epikuriska fyrverkeri behöver du bara följa instruktionerna nedan.

Du behöver först och främst göra en smarrig risotto. Till den behöver du:

3 dl arborioris.
1 stor lök
(1 vilöksklyfta)
3 dl vitt vin, går bra med matlagningsvin, dock ej sådant med vinarom, riktigt vin ska det vara
2-3 dl riven parmesan (färskriven, inget jävla knussel)
1,5-2 l buljong (gjord på flytande fond, helst kyckling)
2 dl frysta ärter
1-2 dl torkad karl-johan
3 msk smör
4 ml olivolja

Blötlägg svampen i 45-60 minuter. Under tiden gör du risotton. Koka upp buljongen, låt den stå och småkoka på hög värme. Den får aldrig sluta puttra. Finhacka löken och vitlöken. Värm en tjockbottnad stekpanna (25-30 cm i diameter) på hög, men inte högsta, värme.

Fräs löken och vitlöken i 1-2 msk smör och olja. Salta gärna litet så att löken inte bryns. Och så i med riset. När riset är glansigt och fint är det dags att ge det ett glas vin. I med 1,5 dl. Låt det koka in. Och så var det buljongen. En stor slev åt gången, vare sig mer eller mindre. Pannan ska vara så varm att den första sleven buljong nästan förångas. Låt buljongen koka in innan mer hälls på. Du vet att det är dags att tillsätta mer buljong när det knäpper i riset. Bränn för bövelen inte vid det. Och rör, rör, rör. Jag använder en trägaffel. Om man använder en slev krossas lätt riskornen, och då blir det bara gröt av alltihop.

Efter 15 minuter kan det vara dags att smaka av. Riset ska vid det här laget vara en smula hårt och mjöligt, men det är bara normalt. Du ska ha litet buljong kvar, så kör i det. Och så var det dags för resten. Häll av svampen och skölj den. Och så i med den. Rör, rör, rör. Och i med ärterna. Rör, rör, rör. Och i med 2 dl riven parmesan. Nu kan det vara klokt att smälla i en klick smör, och resten av vinet. Rör litet till och smaka av. Nymalen svartpeppar. Rör igen. Om riset är mjukt men fortfarande erbjuder litet tuggmotstånd är det klart.

Låt vila under lock i tio minuter.

Och så var det ankbröstet.

1 ankbröst (fryst går bra, tinar i rumstemp på ett par timmar, men bör tinas i kylskåp under 9-12 timmar)
rosmarin, timjan, salvia
balsamvinäger (gärna rätt fin)
salt, peppar
riven parmesan

Ett ankböst väger c:a 340 gram, och räcker i bästa fall till två personer. Om man är fler, eller hungrig, är det lika bra att köra ett ankbröst till.

Värm ugnen till 125 grader. Börja med att göra ett rutmönster i fettsidan på ankan. Skär inte ända ner i köttet. Ta sedan vanligt salt och gnid in i skårorna. Dags att bryna! Gör det i en tjockbottnad stekpanna, fettsidan ner först. Inget extra fett behövs, ankfettet smälter och du kan steka i det. Pannan ska värmas till medelvärme, och sedan höjas ytterligare när köttet börjat stekas. Peppra inte medan köttet steks, det osar så förbannat med peppar i stekpannan.

När fettet börjar lösas upp, vilket det gör efter ett par minuter, ska du ösa fettet över ankan. Det gör du enklast med en matsked, men har du en pipett är det att föredra. Fortsätt så tills det är dags att vända på ankan. Det ska du göra efter sammanlagt 6 minuter. Bryn den andra sidan lika lång tid. Glöm inte öset. För Guds skull, glöm inte öset.

Häll ett par msk olivolja i en ugnssäker form. Krossa litet rosmarin, timjan och salvia i en mortel och sprid det i formen. Salta och peppra formen. Placera sedan den färdigbrynta ankan med fettsidan uppåt i formen. Häll över ankfettet från stekpannan ovanpå ankbröstet, som vid det här laget är gyllenbrun.

Ankan ska vara inne i ugnen i 30 minuter. Ös ankan var tionde minut med blandningen av ankfett, olivolja och balsamvinäger.

Låt ankbröstet stå övertäckt i 10 minuter innan det trancheras i 1-1,5 cm tjocka skivor.

Riv ner önskad mängd parmesan i skyn som är kvar i formen.

Servera ankan med risotton, ringla önskad mängd sky över kött och risotto. Et voilá. Drick ett kraftigt rött vin till anrättningen.

Ett rop på hjälp

Man vet att man är ute på hal is när man vaknar och tänker: "Fan, jag missade att Star Wars fyllde trettio igår. Som straff måste jag se hela orginaltrilogin idag".

Fölsedaspresent

Jojo! Jag vet nog vad LA ska få i födelsedagspresent. Åh han kommer bli så glad, så glad! Om jag nu hinner springa och köpa den efter jobbet innan jag ska träffa honom och hans bedårande hustru. Shit vad bråttom jag fick nu! Eeh... Måste nog dra...

Man vet förresten att det är fredag när folk börjar skicka sådana här grejer till all-adressen.

Fingerdiarré

Jag haver mer eller mindre repat mig efter gårdagens gamechangerattack framför Lost. Där satt jag och muttrade för mig själv i soffan, och när den väl kom stack det till i bröstet litet grann, även om jag anat den långt tidigare, redan i det första av de två avslutande avsnitten för säsongen. Nevertheless.

Under den senaste veckan har inte mindre än tre vänner frågat mig om det är något som hänt i mitt liv och varför jag dragit mig undan. Till dem kan jag bara säga: Tough luck, hot shots, så här det nu.

Igår köptes glasögon, vilket gick lös på fyratusen pix, och en smärre mardröm uppfylldes när jag skulle betala 1000 pix i handpenning och köpet inte gick igenom. Det fick bli en measly femhundring istället, vilket jag betalade med skammen blossande på kinderna. Anledningen till att jag inte hade pengar, visade det sig senare, var att bängen debiterat mig två gånger för mitt nyligen beställda pass. Det här korrigerades dock under dagen, men jag kan säga att det är första gången på ett år jag inte haft tillräckligt mycket pengar på konton dagen innan löning.

SL hade kopplat på sin ESP, och kände på så sätt av att jag befann mig i Farsta Centrum för att köpa glasögon. Hon dök därför upp hos optikern och hjälpte mig att välja ett par snajsiga svarta, som kommer få mig att se ut som Gordon Freeman i Half-Life. Det kanske var oundvikligt, jag har känt mig mer och mer som honom på senare tid, vad beträffande min arbetssituation och -börda.

Idag sitter jag dock och frilägger tecknade gubbar till en banner och filar på copy och kan ta det litet lugnare än tidigare. Sammanlagt en hel dag har gått åt till konsultande på annan ort den här veckan, vilket framkallat en stress som fram till dags datum varit mig helt okänd. Det var väldigt skönt att igår kunna slänga ihop en snajsig karljohanrisotto och parkera sig i soffan i framstupa sidoläge, utan att behöva ta vidare hänsyn till vare sig vänner, bekanta eller andra.

Nya kalsonger kom också som ett brev på posten. Bokstavligen. För något år sedan ringde en skön kille som kallade mig vid ett smeknamn som jag aldrig kallas och lyckades pracka på mig en prenumeration på prima kalsonger. Eftersom jag avskyr att behöva gå och köpa kalsonger tänkte jag att jag lika gärna kunde få dem hemskickade. Så there you go. Praktiskt och skönt, och litet tacky. Precis som jag vill ha det.

Imorse vaknade jag och stirrade upp i taket och sade följande: "Little latin Lupe Lu". Det fick mig att förstå att idag var en High Fidelity-dag, så jag hann titta på den i ungefär en halvtimme innan jag till slut kände mig nödgad att gå till jobbet.

Eftersom jag inte längre känner mig stressad får man se den här dagen som en bra dag. Det har också mycket att göra med att jag förde litet dagbok igår också, i vilken jag kan skriva saker som jag inte anser lämpligt för bloggen - tankar om vänner och situationer som lätt kan misstolkas och missförstås om de görs offentliga.

Den här bloggens enda egentliga syfte är att på en daglig basis kunna uppdatera en särskild vän på vad som händer i mitt liv, men läses regelbundet av mina andra vänner. Min dagbok, som jag i dess existerande form har fört sedan 1992 (första inlägget är daterat till den 20 november 1992, och handlar om det pepp man som sextonåring kan känna när man ska gå och se Extreme live på Annexet) är dock bara till för mig. Att skriva i den kändes exakt så renande som man skulle kunna ha förväntat sig. Bloggen kommer aldrig vara till för rening. Främst är den till för skräp om sådant jag äter, tittar på, läser eller spelar.

Min gamla regissör ringde mig häromdagen och ville träffa mig. Blir det pjäs till höst eller blir det pjäs till höst? Jag är helt och hållet redo att skriva en pjäs till hösten. Nu ska det bli åka av. Jajamän!

Jag såg det komma på mils avstånd...

Gamechanger. Jo jag tackar ja.

Happy birthday, you magnificent bastard!

Ja, Morrissey fyller år också, det stämmer, men det ystra utropet ovan riktar sig främst till en annan person. Det är en människa vars födelsedag helt upptagits av plikter och åtaganden, sådant man inte alls ska ägna sig åt just den dagen. Men så blev det för honom. När jag ringde honom på förmiddagen för att gratta satt han och blängde på kontoret. Han sade att han blev glad av att jag ringde, och det skänkte en stunds lycka även till min eländiga förmiddag. När jag efter ett möte hos en kund beslöt mig för att helt sonika låta arbetsdagen ta slut, åkte jag för att hämta SL på hennes jobb, mycket på grund av att jag visste att LA skulle befinna sig i närheten. Tänkte att vi kanske kunde överraska honom med att plötsligt dyka upp. Efter att SL rättmätigt spöat skiten ur mig i Singstar på hennes jobb ringde jag LA för att se om han var i närheten. Han hade nyligen anlänt, på väg till ett åtagande i närheten. Vi beslöt oss för att plocka upp honom med bilen och fira honom de sista hundra meterna till hans destination. Han blev glad och hoppade in i baksätet. Han berättade att han på kontoret ätit en Sportlunch och sedan mest hängt läpp. Vi körde honom dit han skulle och satt sedan utanför och lyssnade på honom när han berättade roliga anekdoter från sitt turbulenta liv. Sedan var det bara åtaganden för honom resten av kvällen.

Så gratiis din jävel. Synd att det inte kunde firas mer idag, bara.

Lammracks och potgrat

Gulligt möte

Men hallå herr Libido, var inte du död?

Så jag bladade iväg för att skaffa fågelfrön, vildsvinssalami, potatisgratäng, vin och Rufus Wainwrights nya skiva, och utanför luktade det hägg och syrén. Tog en sväng till min lokale spelnasare fölr att höra mig för när X-plorergitarren kan köpas stand-alone till Guitar Hero II. Ingen av de vanliga nördarna var där. I deras ställe stod det en söt tjej i tjugoårsåldern bakom disken; jag tror mig ha sett henne tidigare men är inte säker. Jag ställde min fråga, hon svarade, och frågade sedan hur bra jag var på GHII. Jag hade att jag var femstjärnig på medium. Hon skrattade och sade att hon ejsade Free Bird på Expert - en väldigt imponerande bragd, på min ära. Klart man får litet halvbånge av sådant. Hon hade spelat sedan december, dock, och jag berättade att jag bara spelat i ett par veckor. Då var det hennes tur att bli imponerad. Vi pratade litet om Wii och Bergsala och deras fuckup med för få maskiner, och sedan var det dags för mig att gå. Hon sade: "Kom gärna tillbaka med ett par koppar kaffe någon dag så kan vi snacka mer".

Lönnfeta gamers som jag är naturligtvis hennes bröd och smör, och visst kan man ana en smärre säljarstrategi när hon lyckas få in sin stjärt i samtalet (hon bertättade att hon tänkte tatuera in Nintendos logga där, när jag hävdade att Gamecube är en död konsol), men det är inte det som är poängen. Poängen är att den här tjejen var den första som väckt någon form av kåtma hos mig på väldigt, väldigt länge. Underligt.

Hon sade också att hon vanligtvis inte jobbade i den buitiken (som om jag inte visste det), utan i Farsta. Risken finns att jag kommer börja hänga i Farsta nu.

Kom just på att jag är 30. Hon kan omöjligt vara äldre än 23. Nu blev det creepy. Tillbaka in i Halo-grottan med mig.

Ewwww.

Hejdå liv, hallå franska noobs!

Spenderat stora delar av min lediga dag med att spöa franska noobs i Halo 3-betan. Och hej vad det är livat, folk gapar på engelska, franska och holländska om vartannat, och det skjuts och förråds och jublas och campas. Folk snor frags av varandra till höger opch vänster, och det är det är väl så det ska vara när en efterlängtad onlinebeta släpps.

Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en riktig onlinespelare. Men när en tjugo minuter lång lagmatch i Halo 3-betan är hundra gånger roligare än det såsiga kampanjläget i Spider-Man 3 är det bara att resignera.

Farväl.

Det brast inte för mig, men nästan, under det absolut sista avsnittet av Gilmore Girls.

Det var allt.

Enjoy the Cylons

Efter att ha läst på tok för mycket Ctrl+Alt+Del och insett att jag kände igen mig allt för väl bestämde jag mig för att inte ställa in morgondagens häng med TG. Hade egentligen tänkt stänga in mig med betaversionen av Halo 3-multiplayern, men kompisar måste fortfarande gå före spel. Jag får utstå tillräckligt mycket spott och spe för mitt nörderi som det är nu. Det känns skönt att ha fattat det beslutet.

Nu, tillbaka till mitt Battlestar Galactica-maraton.

Odysseus, med uffe

Min första favoritlåt

Häst direkt i anslutning till huset

Att irritera sig på

Kul att Berghs tar fasta vid sin beryktade självgodhet och gör en grej av det nu när nyutexaminerade kreatörer ska ställa ut sina alster vid den årliga vernissagen. Man har gjort inbjudan i form av ett samlaralbum, som typ med hockeybildsalbum fast med kreatörer, och skickat med en klistermärkeskarta med 16 bilder på. De övriga får man byta till sig eller samla ihop. Idén är kopplingen mellan person och brand. Litet spexigt. Litet kul. Och samtidigt litet drygt. Jag tror jag ska gå.

Hur är handikappanpassningen på Berghs? Är det inte en fet jävla trappa i foajén?

I övrigt: Jag drar till landet i eftermiddag. Hade tänkt hänga i Enskede med katten i helgen, men vaknade med något som kan ha varit panikångest och började tänka på ängarna utanför huset och hästarna i hagen, och kände att jag bara var tvungen att åka bort en stund.

På senare tid har det har blivit litet för mycket av:
1) Guitar Hero II. När jag köpte spelet fick jag traggla mig igenom även de enklaste låtarna till blandat, ofta trestjärnigt, resultat. Ett par veckor senare nailar jag över 130.000 poäng på Allman Brothers Bands "Jessica", som kanske är den svåraste låten, och klarar Iron Maidens "The Trooper" med en uttråkad gäspning. Förvisso på Easy, men jag räknar med att bli bättre. Mina delvis förlamade fingrar har visat sig vara ett mindre hinder än vad jag från början fruktade.
2) Battlestar Galactica. Svårt att hålla ett brinnande maratonintresse vid liv. Blir faktiskt litet tjatigt i längden med Dr. Baltars psykomonologer med den imaginära cylonen.
3) Ligga i soffan och pilla sig i naveln.
4) Jobb som överlappar fritidsintresse. När ett fritidsintresse plötsligt blir jobb blir man litet desillusionerad. Kanske går det över. Kanske inte.

På senare tid har det blivit för litet av:
1) Pjäs. Jag har en stadigt bra idé för en pjäs som jag verkligen vill utveckla, men hittills har det inte blivit mycket. Till stor del beror det på punkt 1, 2 och 3 i ovanstående lista.
2) Populärmusik. Har inte lyssnat in mig på riktigt på de skivor jag köpt under den senaste tiden. Tänkte åtgärda detta samtidigt som punkt 1 i den här listan.
3) Litteratur. Slarvläst ett par romaner den senaste veckan, men känner att jag behöver lugn och ro och komma bort från Xbox för att kunna goffa i mig någon skön text.
4) Bilkörning. Det blir tunnelbana till jobbet numera. Därför ser jag fram emot att säga hej till de sörmländska småvägarna.

Okristligt.

Inte för att klaga på att mina vänner hör av sig, men de senaste dagarna har präglats av att diverse personer ringt och/eller sms:at mig på udda tider. Cut-offen kvällstid på vardagar är klockan 22, eller har jag fel? Och den gäller ända fram till arbetsdagen börjar runt nio, såvida det inte har hänt något allvarligt. Om jag väcks när jag väl somnat har jag svårt att somna om. Om jag inte är på MSN på kvällen beytder det att jag vill vara ifred och inte är kontaktbar. Häromdagen ringde en spexig FO 23.45 och ville höra hur läget var. Läget var horistontalt, framtupa sido. Jag sov djupt. Igår ringde NP kl 7.15 och frågade om jag var på jobbet. Vad i helvete?! Jag trodde att morfar dött! Snälla, kontakta mig inte mellan kl. 22.00-09, I beg of you.

Äntligen!

Dr. House är eju en väldigt rolig karaktär, det kan ingen ta ifrån honom, hans putslustigheter och sarko-kommentarer får mig att småflabba åtminstone tre gånger per avsnitt. Underligt nog är det aldrig någon av de övriga karaktärerna som skrattat åt hans kämt, och för mig har det alltid varit litet av ett fourth wall-problem. Som t ex det som Kjell skriver här. I det senaste avsnittet försöker sig Chase på en analys av varför Foreman äntligen skrattar åt ett av House skämt. Ingen vidare analys, men ändock - ämnet har berörts, och sådant känns roligt.

Götgatan/Ringvägens charmiga misär

Den sköna perioden av att inte känna någonting särskilt fortsätter, det är ganska skönt men underligt att inte riktigt bekymra sig. Ovant. Jag är just nu mer bekymmerslös än jag kan påminna mig att jag varit på säkert tio femton år. Jag vet också att sådant kan slå om snabbt, speciellt om våren.

Klev av tunnelbanan och möttes av en Medborgarplats ockuperad av våren. Jag hade sånär missat att den kommit, men varje uteservering var fullpackad. Vid Björnsan, precis vid Maxigrillen, stod en polispiket parkerad. En ensam polisman gapade åt en cyklist medan åtminstone tre ringa narkotikabrott pågick bakom hans rygg. Män i gympabrallor som smusslade mellan räcken, folk som stod och vajade under kastanjerna. Wiggers drällde utanför Malmen, i gathörnen hängde kidsen med sina tygväskor och Lavaslöjdade buttons. Jag släntrade ner mot Skånegatan, in på Pet Sounds och köpte Elliott Smiths nya skiva med outgivet material från mitten av nittiotalet. I det lilla parkområdet mellan Skånegatan och Katarina Bangata låg ett fyllo utspillt i gräset. Han försökte kommunicera med ett gäng småtjejer som satt på en bänk någon meter därifrån. "Du är så spänstig", sluddrade fyllot till en av tjejerna. Det bemöttes av oroade blickar. Jag spatserade vidare, ner mot N:o1, där jag slängde upp två filmer som jag var ungefär en månad sen med på disken. "Jag är väldigt sen med de här och är villig att ta mitt straff", förkunnade jag för Emilie i kassan. Hon skrattade till och sade att det var okej och bad mig stoppa ner plånboken. Jag blev därvid så till mig att jag utan vidare hyrde John Cusacks nya thriller The Contract och gick hem. Hon är fruktansvärt söt, hon Emilie. På vägen hem såg jag två tonårstjejer med tygväskor och hemslöjdade buttons som satt med krökta ryggar på en refug och rökte. Det är bara i en viss ålder som man kan göra en grej av att sitta och hänga på en refug mitt på Ringvägen. Min gamla favoritknarkare, en pinnsmal man som om sommaren bär kortkorta jeansshorts av liknande modell som föredras av Tobias Fünke i Arrested Devlopment, satt på en bänk och gastade åt förbipasserande.

Men det var fullkomligt omöjligt att reta sig på mänskligheten en sådan eftermiddag.

John Cusackfilmen var kass, den sämsta film han gjort på länge, och Elliott Smiths skiva var mycket bra, kanske något att möta den här våren med.

En Nr 21 för lite

Döm om min stora förvåning när jag parkerar utanför ett kontorskomplex i Akalla och ser mig själv stå och plocka skräp utanför. Jag har blåställ och keps och en borste, och skjuter en stor städvagn framför mig. Vid närmare betraktan visar det sig dock att det inte alls är jag, bara en kille med Downs syndrom som är rätt lik mig. Om jag hade haft Downs syndrom, det vill säga. Vi möter varandras blickar. När jag klivit ur bilen och går bort mot ingången står han redan där. Vi nickar mot varandra och ler. "Ska du in? Jag kan släppa in dig", säger han. Han drar fram sitt passerkort och släpper in mig. "Tack så hemskt mycket", säger jag. Vi ser på varandra ett tag till. Jag är han. Han är jag. Men med en kromosom för mycket.

Straight edge lite

Efter många veckor av kött och potäter, och speciellt efter en helg där jag ätit sammanlagt två kilo risotto, kände jag ett sug efter frukt och grönt. Kroppen skrek efter B12 och antioxidanter. Middag således: Yoghurt med äpple, melon och torkad frukt, ett stort glas apelsinjuice, en flaska med vad som betitlades återställningsdryck, sådant som vanligtvis bara idottare och bakfulla KTH-are trycker i sig, och en skiva grovt fullkornsbröd. Nu ska det bli bot och bättring.

Sitter på mitt knäpptysta kontor och hör att någon spelar Modest Mouse "Dashboard" alldeles i närheten, antingen över eller under mig. Vilka är det som kan ha en sådan så formidabel smak? Flygbolaget eller designbyrån?

Slutet för både Lost och Spider-Man, fast på olika sätt

Den här morgonen möttes jag av både goda och dåliga nyheter.

De dåliga nyheterna, som egentligen har litet goda nyheter i sig, är att Spider-Man 3 drog in en så hiskelig summa pengar att Sony nu klubbat att det blir åtminstone tre filmer till i serien. Enligt IMDb säger något rövhål på Sony: Trean appellerar till familjer på ett sätt som tvåan inte gjorde. Om Raimi hoppar av fruktar jag därför att det blir Spider-Man Forever av hela skiten. Kollade på Spider-Manleksaker häromdagen när jag letade efter en skön present till min gode vän Kniven, som lagom till 18-månadersdagen ska få sin allra första Spider-Manleksak, och det är helt galet. Man kan köpa Spider-Manbilen, Spider-Manmotorcykeln, Spider-Manplanet och så vidare. Hoppas ingen får för sig att slänga in de här grejerna i filmerna. För då hoppar jag av. Spider-Man drog in 375 miljoner dollar sammanlagt under helgen. Det är hela produktions- och marknadsföringsbudgeten plus växel på en enda helg.

De goda nyheterna är att Variety rapporterar att TV-bolaget ABC gått med på Lost-skaparna Carlton Cuse och Damon Lindelofs krav på att sätta slutdatum för Lost. Det blir tre säsonger a 16 episoder var, och beräknat slutdatum blir våren 2010. Jag tror att serien kan få ett starkt uppsving i och med detta, naturligtvis blir det mycket lättare att skriva en bra övegripande arc om man redan på förhand kan bestämma hur lång tid man har på sig att berätta historien. Jag förväntar mig tre säsonger av fokuserat berättande. Vi kan glömma att större delen av säsong tre känts väldigt splittrad.

Ser också fram emot game changern, som tydligen kommer i säsongsfinalen. Huva.

Så medan Spider-Man obönhörligen kommer gå en ovärdig Joel Schumacher/Brett Ratner-död till mötes kan man i alla fall glädja sig åt att tyglarna dras åt för Lost. Håll i hatten.

As I walk through this wicked world

Min mormor har just pratat med mig om Elvis Costello i tio minuter och undrade om jag hade skivan han gjorde med Brodskykvartetten. Det hade jag. Jag spela av den till henne. Fan vad cool hon är, min mormor.

Värdelöst vetande: Eivis Costello och Prince är enligt uppgift Spider-Mans favoritartister.

Jag lovar att NP är en cylon

Sitter och grottar ner mig i Battlestar Galactica. Kan inte förstå att jag vägrat titta på det, det är ju alldeles fantastiskt. Förra vintern skakade CC på huvudet när jag satt och kollade på Smallville, och kunde för sitt liv inte förstå hur jag kunde genomlida den skiten när BSG fanns. Men nu gör jag det, CC. Alla 52 delar som jag missat ska jag se innan majs utgång, as I live and breathe.

Män som gråter tillsammans

** MILDA SPOILERS **

Spider-Man 3 är definitivt ingen Batman & Robin. Bara en sådan sak är skönt att kunna konstatera. Det är inte ett misslyckande på något sätt och vis. Däremot är kritiken som riktats mot den sann - det är på tok för många skurkar. Eller snarare; det är en skurk för mycket - Venom. Venom kan dra något gammalt över sig. Jag gillade honom när jag var tretton, men nu - can't stand the guy. Allt är Todd MacFarlanes fel. Tänk om de hade gjort som de planerat och slängt in Oded Fehr som Kraven också, spiken i kistan. Att Kraven dyker upp i spelet får räcka.

Däremot är Thomas Haden Church som Sandman alldeles utomordentligt bra. Synd bara att han inte fick mer screen time. Inte för att säga att han inte är med så mycket, men jag ville ha mer av honom. Jag ville komma honom närmare, få ett fokus.

Gnällts har det ju även gjorts på Peters emoperiod som han går igenom när den svarta dräkten får inflytande över honom. Jag hade inte så mycket emot den grejen per se, min största invändning måste vara eye-linern och luggen, antagligen något för de yngre fansen, och hela John Travoltastruttandet är gjort med den största glimt i ögat man kan föreställa sig (folk runt omkring Peter tycker bara att han verkar vara ett rövhål), och även den korta danssejouren kan has överseende med. Peter är trots i grund och botten en nörd, och det är därför han får för sig att coola killar beter sig som Fonzie.

Spider-Man 3 är till stora delar en mycket bra film, med solida första- och andraakter. I tredje akten slackar det, som i så många, många andra filmer, men även där finns ljusglimtar som den genomsnittliga actionfilmen oftast saknar.

Höjdpunkter: J Jonah Jameson såklart. Bruce Campbells cameo. Sandmans och Spider-Mans slutgiltiga konfrontation. Stora delar av rövhåls-Peter. James Franco som New Goblin. Igen, Thomas Haden Church. De maffiga actionscenerna. Spider-Man är äntligen kaxig - som han ska vara. Och som var fallet med de andra filmerna - Spider-Man 3 har ett stort, bultande hjärta.
"Lågpunkter": Bryce Dallas Howard som Gwen Stacy. Gud, om hon bara behandlats rätt från början. Om bara MJ dykt upp först i tvåan. Men alas. Topher Grace som Venom/Eddie Brock. Vissa delar av rövhåls-Peter. Otroligt ojämnt manus, men vad annars kan vänta sig när det är tre personer som skrivit det - många underliga skiften i ton och stil. Och kanske värst av allt: En oförklarlig brittisk reporters illdåd.
Axelryckningar: Den svarta dräkten/symbioten. Antiklimax.

Och så finns det en hel del mer som det är spoilervarning på, så det skiter vi i.

Min största invändning mot hela den här upplevelsen är inte relaterad till filmen. Det handlar om publiken. Nej, det var inte särskilt många kids som störde, bara en handfull. Vissa satt i båsen längst bak i salongen där de trodde de kunde prata med varandra ostört, men de kvästes rätt snabbt. Men Gud vilket jävla prassel. Och vilket rännande på muggen - hela jävla tiden. Så här rände inte folk för muggen på min tid, det kan jag säga. Stor rövhålsvarning utfärdas även på folk som ställer sig upp under eftertexterna och gapar: "Fan det där var hundra spänn i sjön!" Då är man på fel jävla film, kan jag säga. Gå hem och se om Batman Forever, ditt jävla pundhuvud. Eller runka över din Bergmansamling från Criterion, om du är av den läggningen.

Folk som överhuvudtaget ger sig i analyser och åsiktsbasunerande under eftertexterna, eller ens i lobbyn, kan inte tas på allvar.

Götlaborgarens jättejobbiga ringsignal

Under dessa sällsynta dagar utan oro känner jag mig istället fullständigt tom. Mäktar inte med några som helst känslor för någon annan människa, kan omöjligen känna någon helst empati eller omsorg för någon annan. Mitt liv kretsar just kring mig och enbart mig.

Jag är harmonisk väldigt få dagar om året. Låt oss säga 65. De övriga 300 kryper det i mig. Under de 300 dagarna är det nödvändigt för mig att känna empati och omsorg för att slippa mig själv. Men nu, idag, och kanske imorgon, vill jag vältra mig i det faktum att jag för tillfället mår bra.

Om det här ställer till besvär för någon annan ber jag så mycket om ursäkt. Jag är säker på att ångesten snart är tillbaka, och då hör jag av mig.

Åtta timmar, tjugosju minuter kvar

Skrattar hjärtligt åt och/eller med Jane Magnussons recension av Spider-Man 3 (har slutat med citationstecken runt titlar) i DN, som jämte Peter Travers' skickliga recension i Rolling Stone måste vara den hittills bästa.

Magnusson öppnar med ett respektlöst slag under bältet som fick mig att skratta högt. Den genomsnittlige fanboyen skulle naturligtvis rasa, men jag tycker bara det är roligt. Magnusson uppskattar, till skillnad från många andra, att Spider-Man möter många fiender i den här filmen, och det var ju ett skönt avbräck.

Geek-gasm

De senaste dagarna har varit så späckade med nörderier att hälften egentligen kunde varit nog. Det har varit Guitar Hero II-aftnar, Battlestar Galactica-maraton, och så idag Spider-Man 3-spelet. Hela kvällen. SL ringde runt tio och sade hej, och då hade jag spelat tre timmar mer eller mindre på raken. När vi lade på spelade jag bara ett uppdrag till, sedan fick det vara bra.

Spider-Man 3-spelet är som sin föregångare ett tämligen öppet sandlådespel där man kan röra sig fritt över hela Manhattan och utföra allehanda uppdrag. Tvåan var väldigt underhållande, och liksom i trean var filmens handling bara en liten del av själva spelet. Här finns tio andra handlingar att följa. Grafiken i det förra spelet var litet lådig, men jnu har spelserien verkligen tagit klivit in i nextgen. Det mesta är faktiskt verkligen snyggt. Eftersom det inte finns någon som helst laddningstid när man svingar sig genom Manhattan är det vissa saker som får stryka på foten, NPCerna ser litet docklika ut, vissa av mellansekvenserna saknar detaljerade strukturer, men annars finns det väldigt litet att anmärka på. Mycket av det repetetiva i tvåan är borttaget, och småuppdragen och minispelen är mer varierade och livfulla. Karaktärsanimationerna är överlag snäppet bättre också.

Jag har spelat i tre timmar, men bara som hastigast gett mig in i den storyline som speglar filmen. Det finns massor att göra. Jag har bara klarat av 12%, så helgen är räddad.

Tvåan har jag spelat ända fram till nu, fast jag klarade av alla uppdrag för tre år sedan. Att leka Spider-Man och lösa småbrott och svinga sig över hustaken är fruktansvärt roligt, ett bra sätt att rensa huvudet på, speciellt vid grav bakfylla. Nu kommer jag nog inte spela tvåpan mer, det nya Manhattan är enligt uppgift tre gånger så stort, och synnerligen mer detaljerat (med folk som rör sig innanför fönstren, ispar som tycks leva sina egna liv, etc). Ett spel att ta till sitt hjärta, med andra ord.

Anledningen till att jag tycker om Spider-Man så mycket? Well, i verkligheten är jag en kille som inte ens kan lyfta vänsterarmen över huvudet. You do the math, junior.

Besvikma?

Recensionerna av "Spider-Man 3" börjar rasa in, såväl i Svedalsk som utländsk press. Användarrecenscenterna på IMDb börjar också göra väsen av sig. Konsensus just nu får väl sägas vara en lätt besvikelse över filmen, folk verkar vara överens om att Raimi försökt klämma in alldeles för mycket på två timmar och tjugo minuter, med tre skurkar och ett inre hot, dialog som rapporteras vara styltig och trist och en inte helt klockren birollsuppsättning.

Dock verkar alla vara fötjusta i Bruce Campbells sedvanliga cameo, och det kanske är huvudsaken.

SJälv bryr jag mig inte. Jag berörs inte av spoilers heller, då jag inte bryr mig om handlingen så värst mycket. Jag är dock säker på att den här uppföljaren kommer behandla Spider-Man på ett lika kärleksfullt sätt som de två föregångarna. För mig är det det viktigaste.

Jag har f ö grym träningsvärk i underarmarna efter alldeles för mycket Guitar Hero II. MS och jag såg till SLs katt, käkade kinamat och klämde en vinare framför karriärläget i GHII igår, sämre kan man ha det.

Vaknade självmant klockan sex imorse och hann därför goffa en rejäl frukost framför senaste "Gilmore Girls" och "Lost" innan jag åkte iväg och fick rullstolen reparerad. Att vara på hjälpmedelscentralen är det absolut mest deprimerande med att vara funktionshindrad. Å andra sidan känner man sig som en helt ny människa när man drar därifrån med nya däck, lagad rygg och fräscha bromsar.

Nu ska jag snart smita här ifrån och klippa av mig allt mitt tattarhår. Och därefter försöka mygla till mig "Spider-Man 3"-spelet från min go-to guy. Som sagt, spoilers skiter jag i. Den här filmen var hur som helst redan spoilad för mig för 23 år sedan.

Ännu en fantastisk prettoblaffa från Tori Amos

Sedan 1993 har jag sett fram emot nya skivor av Tori Amos med någon slags överläppssvettig förväntan/skräck. Inte sedan 1996 har någon av hennes skivor mottagits övervägande positivt i pressen, och hennes nya skiva, "American Doll Posse", är inte något undantag. Blanco sågar den längs med fotknölarna i Expressen, Aftonbladet pekar ut en och annan ljuspunkt, men smackar till med en tvåa, Tidholm förundras av hur litet Amos utvecklats de senaste åren, och säger att hennes starka feministiska åsikter levererats bättre om musiken varit bra.

Tori Amos är svårt pretentiös och nipprig bortom vad som kan anses vara socialt accepterat, och det är ju något man kan tycka är både bra och dåligt. Inför nya skivan har hon delat upp sig i fem olika personligheter, som tydligen tillsammans ska skapa en helhet, och bara ett sådant anslag gör ju att varje vettig vuxen människa automatiskt drar öronen åt sig. Tori har här grävt i grekisk mytologi, och baserat de olika personligheterna på diverse mytologiska väsen och gudinnor. De olika personligheterna - Pip, Santa, Clyde, Isobel och Tori - sjunger några spår var, och i "Body & Soul" sjunger Pip och Clyde duett med varandra. Inte för att det hörs någon skillnad, det är ju trots allt Amos som sjunger hela tiden lik förbenat.

So it goes.

Det krävs tålamod för att gilla Tori Amos, skriver Aftonbladet (vem som recenscerat framgår inte på nätupplagan), och det har de ju helt rätt i. Tålamod och någon form av emotionell koppling. För att den nya skivan ska ha någon form av poäng måste man nog a) vara i tonåren eller b) ha lyssnat på Tori Amos sedan 1990-talet. Dessutom kan det nog vara en fördel om man tycker om Tori som personlighet också. Till skillnad från recenscenterna har jag inga problem med musiken över huvud taget. Tori har alltid varit ganska vanilla av sig, men pianospelet, hennes fraseringar och hennes röst är tillräckligt säregna för att mitt intresse ska hållas vid liv samtliga av skivans 23 låtar och 73 minuters speltid. Vissa sånger låter som vintage Tori, som t ex "Code Red" och "Bouncing Off Clouds", och de är de låtarna som sticker ut för mig. De framförs främst av Tori och Clyde. Isabels "Almost Rosey" är katartisk på samma sätt som de bästa spåren på "Scarlet's Walk".

De senaste årens Toriskivor har, let's face it, varit mer eller mindre axelryckningar, men likt Bob Dylan är Tori Amos en person som lyckas leva vidare på gamla meriter. Likt Dylan lyckas Tori Amos också försörja sig på en fanbase som upprättades för länge sedan. Hon kan släppa "limiterade utgåvor", samlarboxar, officiella bootlegs och fotoböcker, och räkna med att det finns ett antal miljoner människor som oberoende av materialets kvalitet kommer köpa dem.

Jag är en av de människorna.

Om tjugo år hoppas jag på att Tori Amos lever en skön Marianne Faithfulltillvaro, och kanske når nya kvalitativa höjder tillsammans med någon fräsch producent. Då kommer de personer som idag döps till Tindra och Elva också läsa någon fristående humaniorakurs och köpa fulöl på Gula Villan och skära sig i låren och behöva ett bollplank. För sådant är Tori Amos perfekt. Kanske kan hon få en upprättande Johnny Cash-renässans och göra ett antal nyskapande coverskivor. Hennes covers har alltid hållit mycket hög kvalitet. T o m Kurt Cobain tillstod ju att hennes cover av "Smells Like Teen Spirit" var ett smärre mästerverk.

Nu låter det som att jag tokdissar Tori Amos, och det kanske jag gör också, men det är med den djupaste kärlek en fanboy någonsin kan känna för en artist, en kärlek som erbjuds exklusivt till sådana som Tori, Morrissey och Spider-Man.

Best. Episode. Ever.

Veckans avsnitt av "Heroes" var det absolut bästa hittills - kanske det bästa avsnitt av någon TV-serie över huvud taget, i alla fall under den här säsongen. Hög dramatik, actionsekvenser som faktiskt var helt okej, spännande förvecklingar. Etc.

När jag var liten var deklarationsdagen, eller dagen innan den, förknippad med hög ångest. Mamma och pappa satte sig i köket med högar av pärmar och papper, gapade och skrek och bankade på miniräknare och spillde kaffe och bläddrade bland kvitton. Och Gud nåde den som ens försökte prata med dem under tiden. Jag minns hur jag satt på golvet i ett hörn av köket och iakttog dem. Det där sammanbitna, frustrerade, nästan arga. Den gröna hålslagaren. Det beiga häftapparaten. Mammas cigaretter. Innan den förenklade självdeklarationen. Innan sms. Innan internet.

Än idag har jag verkligen svårt för att deklarera. Att ens titta på den blåa plasten omkring den känns jobbigt, och att öppna det och kolla på specifikationen är helt och hållet uteslutet. Det är inte förrän i absolut sista minuten som jag tar ett djupt andetag och sliter fram deklarationen. Jag kollar litet försiktigt om det blir restskatt eller återbäring - i år, i likhet med alla andra år, blev det återbäring.

Svårare än så är det inte. Nu är det deklarerat och klart, och nu slipper jag känna den där skräcken förrän i april nästa år. Då ska jag försöka ta itu med deklarationen så fort den dimper ner. Bara för att bli av med skiten.

Visst, sirru. Kommer inte att hända.

Saturday sun

Det är en av de där vackra dagarna som bäst avnjuts inifrån. Det blåser konstant, det vildvuxna gräset på garageuppfarten ligger som slickat mot marken. Jag är hemma hos mamma och pappa på minisemester, tar hand om katten medan de är på landet. Inte för att han behöver tas hand om, han klrar sig rätt bra, även om han tycker om att ligga i mitt knä medan jag ser på film eller skriver.

Igår var en fruktansvärt lång dag. Även om jag gick hem från Spelgalan i rimlig tid vaknade jag upp i envärld som rörde sig i ultrarapid. Alla de ölflaskor och champagneglas som stuckits i mina händer gjorde sig fortfarande påminda i mina tinningar, och jagsåg det som säkrast att lämna bilen hemma. Aldrig har tunnelbaneresan till norra förorten tett sig så långdragen, smärtsam. Men det var uthärdligt. Det var min sista konsultdag.

I avtackningspresent fick jag en flaska Gula Änkan. Det var mycket vänligt av dem. Jag kommer inte sakna mina arbetsuppgifter, men det finns en och annan person där ute som det känns litet underligt att inte träffa mer på en daglig basis. Hann förbi kontoret en stund också, där jag skrev litet text innan jag for hem, packade mina saker, matade fåglarna och åkte hit.

Nu sitter katten på uteplatsen och tvättar sig i solen, uppflugen på en utomhusmöbel. Jag knackar på fönstret och han tittar på mig innan han fortsätter sin hårdbevakning av reviret. Jag har tre filmer som jag planerar att se under kvällen, kanske läser litet, kanske skriver litet. Har bara varit utomhus för att hämta tidningen. Ett tag övervägde jag att ta en biltur, men den får gott vänta tills imorgon. Just nu känns det här som det ultimata sättet av vila. Så väldigt, väldigt lugnt och skönt.

Goodie bag

Den bästa spelmusen + Superman Returns (hade redan) + nån Beckfilm + nummer av Rateko + senaste Rocky (hade redan) + Dora The Explorer + annat. Taxåmycket! Nöjd och glad, trots att kund inte vann bästa spel- Vann två andra piser istället! Forza Motorsport 2 grymt snyggt. Rekommenderas varmt.

Bästa online och bästa action!

Hittills ett (1) pris

Spelgalan

20.38 Gears of War vinner bästa onlinespel!

Spelgala

20.15 allt lugnt.

"Drive" får punktering (vilken Dagens Media-rubbe...)

*** Men först litet "Lost"-spoilers ***

Kollade på "Lost" imorse innan jag gick till jobbet, eftersom jag insåg att jag nog kommer bli kvar på Spelgalan så pass länge att jag inte skulle hinna kolla på det innan jag var tvungen att gå och lägga mig. Och det som vi alla väntat på inträffade. Den stora gamechangern.

Tror jag.

Det har ryktats ett tag om det skulle framkomma ny information så unik, så omvälvande, att det skulle skaka "Lost" och hur vi ser på det i dess grundvalar. Och nu kom den. Eller? Finns det mer?

Just nu känner jag mig litet kluven inför det, vad innebär egentligen den nya siutaionen för de överlevande? I praktiken ingenting. Det enda som vi egentligen fått reda på är att det vi trodde var rätt egentligen var fel.

Men så finns det ju det där med källkritik. Informationen förmedlades av en karaktär vars existens på ön, och den personen överhuvudtaget kom dit, är ytterst suspekt. En hel del tyder på att hon är en plant, och det hon säger ska nog tas med en nypa salt. Vi får helt enkelt se. Om det skulle vara så att vad som avslöjades i det senaste avsnittet verkligen var gamechangern, är jag besviken.

Wow, vilket helt sjukt abstrakt inlägg.

Vad som docks tycks vara rätt konkret är att "Drive", som jag skrev om här, är nerlagt! Det fick jag reda på mitt under det att jag såg på senaste avsnittet, och jag övervägde för en stund att helt enkelt sluta titta. Men det gjorde jag inte. Nu får det gå som det går, Fox kommer köra Houserepriser fram till slutet av maj, och sänder sedan de två återstående avsnittet. Good night and good luck, Tim Minear. Han har det inte så lätt han, Tim Minear. Andra shower han står bakom som gått en för tidig död till mötes: "Firefly". "Wonderfalls". "The Inside". Det är bara att kämpa på.

Vad som hände i "Lost" kan ni läsa i kommentaren till det här inlägget.

En ursäkt

Jag ber om göteborgarens förlåtelse. Jag har haft grus i fittan hela dagen.

Stoppa göteborgaren full med valium

Jag har, rent ut sagt, en skitdag. Först och främst försov jag mig litet. Åt inte någonting men drack i alla fall en rejäl kopp kaffe och fastnade framför senaste Sopranos. Vilket resulterade i att jag tappade all tidsuppfattning, och satt i bilen först fem i nio. Dessutom känner jag en begynnande och otvivelaktig sjukdom komma smygande kring halsmandlarna. Den kommer så jävla olägligt. Jag vill bara hem och vila. Häromdagen blev jag hostad på av en turist på Chinateatern, och jag tänkte medan hans hostning landade rakt i ansiktet på mig, att "hej hopp, nu kommer en ny skön spännande form av influensa som jag inte haft förut!" Vi får se vad det här resulterar i.

Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.

I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.

Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.

Det våras för våren

Nu går jag till banken och fixar ett separat sparkonto

Om fyra år hänger jag på låset till vad som rimligtvis kommer bli ett magnifikt magplask.

Sony överraskande alternative

Får nyhetsbrev från Sony om Spider-Man 3. Det blir ju mer och mer vanligt att man lokaliserar soundtracks för olika marknader, "House" har ju en annan signaturmelodi här än i USA (där man kör Massive Attacks "Tear Drop"), men här är i alla fall soundtracket för det amerikanska släppet.

Spider-Man 3 Soundtrack
The Spider-Man 3 soundtrack, to be released on May 1st, includes all-new original songs from established and emerging alt-rock and pop bands, including Snow Patrol, Yeah Yeah Yeahs, Jet, The Flaming Lips, Wolfmother, The Walkmen and The Killers.

Snow Patrol - "Signal Fire"
The Killers - "Move Away"
Yeah Yeah Yeahs - "Sealings"
Wolfmother - "Pleased To Meet You"
The Walkmen - "Red River"
Black Mountain - "Stay Free"
The Flaming Lips - "The Supreme Being Teaches Spider-Man How To Be In Love"
Simon Dawes - "Scared Of Myself"
Chubby Checker - "The Twist"
Rogue Wave - "Sightlines"
Coconut Records - "Summer Day"
Jet - "Falling Star"
Sounds Under Radio - "Portrait of A Summer Thief"
The WYO's - "A Letter To St. Jude"
The Oohlas - "Small Parts"

Ganska spännande, med andra ord. Sticker ut gör ju Chubby Checkers "The Twist". Jag är säker på att den kommer att figurera i något tämligen tokroligt sammanhang, kanske på en firmafest på Daily Bugle där J Jonah Jameson knyter slipsen runt huvudet.

Notera även titeln på Flaming Lips-låten. Inte lika massiv titel som "The Wizard Turns On … The Giant Silver Flashlight and Puts on His Werewolf Moccasins", men nästan.

Min Spider-Man 3-pepp känner f t inga som helst övre gränser. Det ska bli Spindelmannenfrossa utan dess like ända fram till den 4 maj.

Rosor på kinden

Kom just hem från Danny Boyles "Sunshine", som övertygade på många, om än inte alla, plan. Först och främst var den mycket vacker. Den var också spännande och överraskande nog engagerande, även om jag kände att många skådespelare slösades bort (främst Michelle Yeoh). Det här var också den första film där jag känt sympati för och tyckt om en karaktär spelad av Chris Evans. Den håller ända fram till slutet, där det litet blir litet slentrianmässigt hackn'slash, men det kan jag ha överseende med.

Jag glömmer lätt hur filmer som utspelar sig i begränsade utrymmen påverkar mig, men det slutar alltid med att jag sitter och kippar efter andan när jag ser filmer som "Das Boot", "Alien" eller "The Descent" - det finns ju för helvete ingenstans att ta vägen!

Idag blev jag dessutom inbjuden till spelgalan som anordnas på torsdag i Münchenbryggeriet. Först litet bira och lira, som det stod i inbjudan, man ska få provspela Forza 2 som släpps till Xbox 360 den 29 maj, och sedan är det raka vägen till prisutdelningen, där jag hoppas att "Gears of War" vinner pris för bästa FPS, och "Dreamfall: The Longest Journey" vinner bästa äventyr. "Fight Night: Round 3" får gärna vinna bästa sportspel också, så är jag nöjd och glad.

Dagens fynd på hallmattan var ett C4-kuvert innehållande en otroligt pajig trycksak från Inspirationsdagen 2007, skickad till mig av min vän AS, som är egen företagare och födmodligen fått den för att kunna bjucka sina anställda på en "härlig dag fylld med kunskap och skratt". Man stoltserar med att "fler än 400.000 kvinnor har funnit inspiration, kunskap och kraft på [deras] härliga dagar med Sveriges absolut bästa talare".

För ynka 1600 pix (exkl. moms) kan man lyssna till storheter som Henrik Schyffert, Peter Jihde och Camilla Läckberg hålla föredrag och, får man förmoda, inspirera och locka till skratt. Störst var naturligtvis att Kjell Bergqvist också skulle tala. Bara en sådan sak. Jag kan se det framför mig nu - han står på scenen, utan podium, men med en hudfärgad mygga fasttejpad i ansiktet, svettig under strålkastarljuset. I ena handen håller han en papperspåse med kanelbullar, i den andra en halväten bulle som han goffar i sig samtidigt som han pratar. Med munnen full av smulor. Kan funka med Singoallakakor också. Ibland rensar han tänderna med tungan. Kliar sig i huvudet. Harklar sig. Pratar om hur han var tvungen att flytta tio mil för att bo nära sina döttrar. Trycker ännu en bulle. Eller en kaka.

Fan, jag måste kanske gå. Undrar om jag kan använda utbildningsbidraget från jobbet till det här.

En regelrätt dementi, helt sonika

Så här går det när man fylleskriver TV-krönika. Jag vet inte varför jag i mitt förra inlägg påstår att "24" nu har ett bra persongalleri, det tycker jag ju verkligen inte. Tony, Michelle, Aaron Pierce, Novick, David Palmer, Edgar - alla borta. Jag tror att fylle-Steelwheels helt enkelt är litet het på Chloë.

Hur mycket älskar jag Jeff Goldblum?

Det dyker upp TV-serie på TV-serie som jag märker att jag följer mycket på grund av huvudrollsinnehavaren. Just nu följer jag tre relativt nystartade serier där huvudrollshavarens tidigare meriter gjort att jag nu blivit indragen i deras nuvarande projekt. Jag tänker på
1) Nathan Fillion, huvrollsinnehavare i "Firefly", som nu är aktuell i high-conceptserien "Drive", som handlar om ett antal människor som ser sig tvingade att delta i ett hemligt vansinnesrace genom USA
2) Eddie Izzard, vars ståuppshower vaggar mig till sömns var natt, och som nu medverkar i habila "The Riches", som handlar om en familj tillhörande det irländska resandefolket som försöker stjäla den amerikanska drömmen genom att på olagligt sätt nästla sig in i det mondäna livet i en gated community, och
3) Jeff Goldblum, vars brokiga karriär jag följt de senaste femton tjugo åren, och som nu fått sin egen TV-serie, "Raines", i vilken han spelar en excentrisk polis som inbillar sig att mordoffren assisterar honom i hans utredningar.

Goldblums serie ter sig hittills som den svagaste, med ett ofokuserat tilltal till en odefinierad målgrupp. Den är litet för sofistikerad för de värsta "Medium"-svennebananerna, litet för kooky och mesig för "CSI"-junkiesarna, litet för ohipp för "Dexter"anhängarna. Just detta får mig att tro att den är riktad till sådana som jag - någon som är kapabel att uppskatta i stort sett allt.

Liksom "House" tycks serien dö en smula så fort huvudrollsinnehavaren inte är i bild, man bör definitivt tycka om Goldblum för att tycka om serien, likaväl som det är självklart att "House" inte skulle ha mycket att ge utan Hugh Laurie. Att hänga upp en TV-serie kring en skådespelare har sina risker, t o m "24", som i sin sjätte och senaste säsong lyckats etablera ett intresse för det övriga persongalleriet, har insett att Kiefer Sutherland allena knappast kan bära upp en serie alldels själv. "House" har till exempel på senare tid försökt få tittaren att engagera sig i vad som än försiggår mellan Cameron och Chase med blandat resultat.

Åter till "Raines", där Goldblum tillåts släppa sina manér fria, han spelar lika mycket arketypen Goldblum som Alec Baldwin spelar arketypen Alec Baldwin i "30 Rock", vilket på ett sätt fungerar bra - om man nu gillar Goldblums framtoning och allehanda skådespelartics.

Eddie Izzards "The Riches" har sviktat litet på senare tid, nu när serien är inne på sitt sjätte avsnitt. Sägas bör förstås att "The Riches", till skillnad från "Raines" och "House", även förlitar sig mycket på andra karaktärer, i det här fallet Izzards karaktärs hustru, spelad av Minnie Driver. Driver spelar här sitt livs roll, sällan har jag sett henne så bra. Izzard, som strålade i seriens tre inledande avsnitt, har på senare tid förpassats till något av en comic relief, även om jag tror att läget kan bli annorlunda längre fram.

"Drive" är så otroligt jävla high-concept att den knappt går att ta på allvar, och vad gällande Fillion spelar han åter igen en karaktär med någorlunda tvivelaktig moral som gör ungefär vad som helst för att nå det mål han har för ögonen. Fillion har, enligt upppgift från Variety, skrivit på ett femårskontrakt för Fox, TV-bolaget som lyckades fucka upp "Firefly", så jag kan bara se honom som en contract player just nu. Synd på så rara ärter. Jag tycker mycket om Fillion i "Firefly". Eller tycker jag om karaktären, kapten Mal Reynolds? Jag vet inte riktigt. Jag har beslutat mig för att fortsätta att kolla på "Drive" ett tag till.

Själv är jag övertygad om att "Raines" kommer bli nerlagd inom en snar framtid, varje avsnitt är praktiskt taget fristående, det finns hittills ingen karakärsutveckling att tala om, ingen övergripande arc att fastna i, knappt något alls utom Goldblums sköna stil.

"The Riches" har hittills både varit underhållande och ibland gripande, och har andra kvaliteter än Izzard och Driver. Om "The Riches" tillåts överleva ett tag till tror jag att den kan bli en svårdefinierad hit precis som Denis Learys "Rescue Me", som distrubueras av samma kanalbolag, FX.

Bortskämning

Scrubs. Vin. Lammentrecote med pytt på matvete, bönor, kikärter och sidfläsk.

Dagens namnsdagsbarn är Evanenscence, som har saxiskt ursprung och betyder Anne Rice-läsande gothposör

Först och främst är det väl på sin plats att gratulera det par som fick godkännande på att döpa sitt barn till Metallica. Nu väntar vi på bloggosfärens reaktioner. Jag förutspår en uppsjö av sådana här inlägg:

"Själv ska jag döpa mitt barn till Megadeath/Panthera/Kool & The Gang/Nate Dogg/Kanye/Tenascious D/Kajagoogoo etc."

Själv ska jag naturligtvis inte vara sämre. Jag ska döpa min förstfödda/e till Sillstryparen. Oavsett kön.

Fan tro't om inte iPoden slumpade fram The Smiths "Last Night I Dreamt Somebody Loved Me". So it goes.

Just nu känner jag för att på ett osunt och pubertalt sätt gräva ner mig i det här, så till den milda grad allt annat får ge vika. Men det ska jag ju inte!

Daddy done good today. Har en arbetslust som jag inte känt på flera månader. Det kanske är jobbet som jag ska gräva ner mig i istället. VK5 har hur som helst aldrig riktigt gått att på allvar fördjupa sig i.

Idag hade jag ett möte med några leverantörer. Den ene hade storre tänder i överkäken än vad han hade i underkäken och skrattade glädjelöst utan att röra ansiktsmusklerna, på ett sätt som påminde om Steve Carell i "The 40 year Old Virgin". Steve Carell är mycket bra på att skratta glädjelöst. Jag tror han gjorde det på Daily Show. Det krävs någon form av geni för att göra det bra, jag står ibland och testar själv framför spegeln.

Nevertheless. Nu spelas Neil Youngs "Thrasher". Den har ytterst litet att göra med just den här drömmen. Gott. Nyss var det "Mistress" med Red House Painters. Huh.

Tyranni

Det måste finnas en orsak att hon kommer tillbaka till mig, och jag tror jag hittat den. På IMDbs förstasida visar man varje dag i en liten låda i högerspalten vilka som fyller år. Igår var det America Ferrara, den lilla rultiga skådespelerskan i "Ugly Betty", som bastade 23, väl värt att fira. Jag var inne på IMDb uppskattningsvis femton-tjugo gånger under gårdagen, och det måste vara därför jag drömmer om Varm Kemi 5 (anagram av verkligt namn, hädanefter refererad till som VK5). Inte för att de är jättelika, men om man läser en annan text på sidan, och bara ser bilden perifert, är det mycket som stämmer överens - det långa mörka håret, den färgade huden, de mörka ögonen. Etc. Likt nog för att monstren inom mig ska börja möblera om.

Jag vill inte ge någon detaljerad bakgrund till VK5, låt oss bara säga att hon förblivit någon form av fix idé/osund idealbild/drömkvinna för mig under de senaste åren; varför är svårt att förklara, sätta fingret på eller ens ursäkta. Egentligen var det ingenting särskilt som hände mellan mig och VK5, pragmatiskt sett, vi träffades under meet-cute-omständigheter, fortsatte att höras av under något år genom sms och telefonsamtal (mest på fyllan), och sågs en gång till under ett minnesvärt tillfälle då hon kom till Stockholm för att hälsa på. Under de senaste åren trodde jag att förpassat henne till något mörkt skrymsle någonstans, men det verkar inte bättre än att den här bilden av America Ferrara drog fram henne i ljuset igen, i form av en otäckt levande och verklighetstrogen dröm.

Drömmen gick i stort ut på att vi slumpträffades utomhus i en stad som inte var Stockholm eller någon annan stad jag varit i. Vad jag minns. Den låg belägen vid ett större vattendrag, för där fanns en hamn vi såg ut över från en terass, där fanns en båt vi åkte på, och där fanns sol och där fanns restauranger. Kanske en semesterort, kanske inte. Det började med att jag skymtade VK5 ett par gånger, men ignorerade henne. Det hjälpte inte, för hon grabbade tag i mig och krävde att jag kände igen henne. Detta påmindre f ö mycket om en scen i "Kiss Kiss Bang Bang" som jag sett tidigare på kvällen. Hon var i sällskap med en tjejkompis, som såg ut som en av birollsinnehavarna i den nya TV-serien "Drive", vars pilotavsnitt jag sett alldeles innan jag gick och lade mig. Henne lämnade vi snabbt, och en stor del av drömmen gick sedan ut på att vi spatserade runt i hamnkvarteren och pratade och skrattade, drack öl och så vidare. Det var en ganska långdragen dröm, där inte mycket hände, men det var fruktansvärt trevligt. Jag tog snygga svartvita fotografier av henne med min telefon. För att verkligen kunna bevisa för mig själv senare att allt detta hade hänt.

När det undermedvetna dessutom kopplar in kroppsminnet kan en dröm bli extra verklighetstrogen. Eftersom vi kyssts på riktigt, även om det är mycket länge sedan nu, upplevde jag kyssarna i drömmen på samma sätt. Likadant med värmen och tyngden från hennes kropp. Ljudet av hennes andetag. Etc.

Vaknade av att hon i drömmen lämnade rummet. Var tvungen att kippa efter andan, drabbad av den starka kontrasten , när jag efter bara några sekunder tagit mig ur den där skymningzonen mellan dröm och brysk verklighet. Gick sedan upp och drack två stora glas vatten och somnade snabbt om.

Nu är hon förpassad tillbaka in det mörka skrymslet igen, och minnena av den där drömmen bleknar snabbt, såhär i dagsljus, när jag sitter på byrån, och JB sjunger till U2 i bakgrunden och jag äter en rostbiffsallad. Men vad händer ikväll, när jag lägger mig, i mörkret? Vad kommer hända när jag somnar?

_________________________________________
Citat ur anteckningarna om drömmen
inatt, kl. 02.10

Helt sjukt verklig dröm om VK5. först mötte henne på uteservering.igno. sedan passera henne på gatanh. igno. seedan på gata. hon var sällskap med någon hon lämnade. en tjej. hon kom fram. greppademinaaxlar, skrattade ett högt kristibrudskratt.vi gick runt och snackade och skrattadfe i en rikt detaljerad stadsmiljö, vi drack öl, träffade på min syrra, anna, annat folk, helt sjukt. Så otroligt verkkligt. detverklkigaste jag någonsin drömt. Allt försvinner nu, helt galet. jag dör, varför, jag trodde jag glömt henjne. vad kan ha sparkat igångdet? värst av allt är minnet av hennes kyssar, som fortfarande är så
verkliga. det var de mest verkoliga samtal jag någonsin fört med någon i en dröm, samtal som till karaktären påminde om sådana vi haft i verklliga livet. jag drömde om saker vi gjorde från att vi träffades, tills det var dags atrt gå och lägga sig. eftersom jag är en konstig jävel drömde jag inte om sex. jag drömde att hon sov i ett annat rum, och att jag sedan satt och tittade på fotografier av henne i telefonen när jag skulle somna. jag ville kolla på de där bilderna för att
försäkra mig om att det hade gänt. att det intte bara var en dröm. jag hörde VK5 ifrån andra rummet: jag är tillbaka nu. jag är här. sedan mer eller mindre vaknade jag. ska föröka komma ihåg mer. och skriva o detalj. värst av allt är att klovkan bara är två på natten. vaknade med ett ryck. varför?! det här var en dröm jasg önskar att jag aldrig
vaknat ifrån.

tagit in på hotell? ligger sked, kramas, känner hennes tyngd.

pga bild av america ferrara på imdbs etta?

lyssnar på dålig liveakt. strand, solnedgång. reling? räcke? båt? ser henne genom fönster.

"I like the movies!" "And I like TV!"

Jag inleder dagen med att se fyra musikvideor med Paula Abdul, i tur och ordning "Forever Your Girl", "Rush Rush", "Vibeology" och "Opposites Attract". Jag kan inte svara på varför, jag tycks gå in på Youtube och leta reda på dem helt automatiskt. Kanske var det något jag drömde. Kanske är det något jag undermedvetet behöver. Jag lyssnade rätt mycket på Paula Abdul åren 1989-1991. Det är inget jag skäms för. Om man skulle skämmas för allt man gjorde som fjortonåring skulle man inte få något annat gjort.

En timme senare sitter jag och förgås i Blekholmstunneln. På P3 intervjuas en adopterad tjej som samlar ihop pengar till barnhemmet i Indien hon kom ifrån. Programledaren frågar hur det faktum att hon är adopterad påverkat henne. Tjejen tänker efter litet och svarar att hon inte tror att det påverkat henne alls. Hon menar alltså att hon skulle arrangera en kyrkokonsert för att samla in kollekt till ett indiskt barnhem om hon inte varit adopterad. Intressant. Hon fortsätter med att berätta att hon bara haft positiva upplevelser av att vara adopterad, och att hon inte tänker någonting på sitt biologiska ursprung. Hon säger att hon sjungit i kör sedan hon var fyra år. Hon är tjugoett, så det innebär sjutton år av kör. Hon är kristen. Det måste hon vara. Religion har ett sätt att släta ut inre kaos och kväsa behovet av reflektion.

Jag kommer aldrig att förneka att det påverkat mig att vara adopterad. Jag kommer heller aldrig överdrirva betydelsen av det, jag vet att jag formats mer av mina riktiga föräldrar än mina biologiska. Det är bara när delar av min natur som inte kan förklaras som överförda av mina riktiga föräldrar som jag tänker att de säkert är genetiskt nedärvda. Jag har en förmåga att sabba saker för mig själv som mina föräldrar inte har, att överge personliga projekt som är för jobbiga att ta itu med. Då tänker jag på mina biologiska föräldrar, och hur de lyckades bli gravida som tonåringar. Hur min biologiska pappa smet en månad in i graviditeten, och hur min biologiska mamma lämnade sjukhuset fem timmar efter min födsel. Den förklaringen till mitt eget underliga beteende är en bekväm tillflyktsort, och jag tror på den. Jag är säker på att tjejen jag hörde på P3 imorse kommer komma underfund med att även hon stöpts efter någon form av predestinerad vilja, en kod, något djupt inom henne. Men det kommer senare. Just nu är hon 21, och i den åldern är det viktigt att tro på den fria viljan.

Irro

Vaknar upp och känner genast en stark irritation. Det bottnar förmodligen i flera saker, däribland en fördröjd reaktion på ett dagen innan blatant bevis på en väns bristande kommunikationsförmåga. Det är dessutom kallt i sovrummet, och jag är fortfarande övermätt efter gårdagkvällens biffochbea-utsvävning. Jag inser också att den stundande söndagen inte kommer ge något som helst utrymme till att se ”Hot Fuzz”. Dessutom, märker jag, är klockan bara kvart i sex.

Idag har jag en aktivitet inbokad som borde vara vigd åt kvällen, men som i det här fallet är planerad till eftermiddagen. Mormor bastar 87, vilket naturligtvis är helt klart värt att fira. Hon bjuckar på middag klockan fem, förmodligen en drink och presentöppning innan, därefter hoppas jag på hennes goda kycklingpaj. Men herregud. Jag ska möta upp min familj i barndomshemmet halv fem. Det betyder att halva jävla dagen går bort. Å andra sidan, inser jag nu, är det i skrivande stund exakt åtta timmar till dess. Jag hinner med en hel del. Kanske inte ”Hot Fuzz”. Den går förvisso klockan 13, men inte vill jag offra en dag i solen för att gå på bio. Jag kan fortfarande se Nick Frosts knubbiga ansikte le framför mig när jag tänker på löftet jag gav honom på Pet Sounds Bar för några veckor sedan. ”Jag lovar att gå och se ”Hot Fuzz” direkt när den kommer”. ”Gör du?” Frost kisar och blottar de stora framtänderna. ”Det behövs verkligen”. Går filmen dåligt? Det visste jag inte, tänkte jag. ”Jag kan se den flera gånger”, säger jag, och har verkligen lagt i högsta växeln på lismandet.

Men det blir nog inte idag, Mr. Frost. Det blir kanske imorgon. Men jag ska fan gå själv. Precis som jag ska gå och se ”Spider-Man 3” ensam. Jag vill inte ha med mig något jävla neggo som gnäller på än det ena, än det andra. Jag vill bara se filmen, ta den för vad den är och gå hem nöjd. Punkt slut.

Presenter till mormor: En påse praliner från Chokladfabriken. En flaska gott vin. Samma vin jag drack själv häromveckan.

Nu sitter jag i solen på altanen och har läst hela jämrans DN från pärm till pärm, utom sporten, och jag ska fan bli solbränd idag och kanske ta en biltur också, ja jävlar.

Irriterad. Så jävla irriterad. Kommer irritationen släppa om jag ser ”Hot Fuzz” klockan 13? Jag hoppas det.

Thees ees the good life, Stimpy

Sover

Sedan går LA hem. Vi går och lägger oss.

Senaste numret av Tara

Vegogrill med LA.

The Sopranos s06e13

C'est magnifique.

Här däremot.

Årsta är the dog's bollocks. Min syrra bor här. Jag gick till BVC i det här huset när jag var liten. I Folkets Hus (t v) var jag på bio första gången. Jag var två och ett halvt. Disneys "Djungelboken". Med pappa.

Åh vad fint

Här kommer vi säkert att trivas. Har någon någonsin sagt det om det här gudsförgätna huset i Solna?

Istället för museum

Det hela gick överstyr, det erkännes:
1. En vit skjorta (det fanns inga snygga byxor)
2. Fyra pocketböcker: Jonathan Safran Foer "Extremt högt och otroligt nära"; Marjaneh Bakhtaiari "Kalla det vad fan du vill", Jens Lapidus "Snabba Cash", Jenny Leeb "Grevgatan 22". En av de härr författarna jobbar på en mediebyrå inom samma koncern som jag. Ledtråd: Det är inte Jonathan Safran Foer.
3. DVD, "Casino Royale" (2006).
4. CD, Maia Hirasawa "Though, I'm Just Me"
5. Chips (vickning, Estrella)
6. Kudde och örngott. Sovkudde till soffan. Ska m a o kunna däcka i soffan utan att vakna upp med nackspärr.

Jag känner mig tom.

Kanske köper jag "Casino Royale" också

Eftersom min fritid på senare tid helt tycks gå ut på att konsumera och/eller äta, blev jag rätt nöjd med mig själv när jag på morgonen beslöt mig för att göra ett stärkande besök på Moderna Museet för att se utställningar av Robert Rauschenberg och William Kentridge. När TG i en MSN-konversation påpekade att museet stängde klockan 18 blev jag så nedstämd och besviken att jag kommer att bli tvungen att gå och köpa nya byxor och något gott till middag istället.

Pilgrim

”Kurt Vonnegut är död. Så kan det gå”. Får ett SMS av LA på väg till jobbet. Jag ler och gräms över att han hann före.

Idag nådde arbetsbördan nästan upp till den nivå jag är van vid, när en tävling skulle vara klar samtidigt som pressmeddelanden skulle ut samtidigt som en kritisk nyhet skulle ut samtidigt som tekniken krånglade. Under två ynka timmar var det som det ska vara; adrenalinnivån höjdes plötsligt och välkommet. Sedan var jag klar. Vi gick på lunch. Och nu är allt som vanligt igen.

Gårdagens ”Life on Mars” blev vare sig en besvikelse eller en positiv överraskning. Kanske något mittemellan. Kanske en hybrid. Kanske något helt eget. Nu ifrågasätter jag dock sanningshalten i ryktena kring Gene Hunts spin-offserie. Nog sagt.

You should see a doctor

Bästa användningen av Tom Waits I hope that I don't fall in love with you någonsin? Kom inte den 1973, förresten?

The long goodbye

Jag vill inte. Jag har total separationsångest. Ikväll måste jag ta avsked igen. Det har blivit dags att (för evigt?) ta farväl av Sam Tyler. "Life on Mars" har, enligt mig, inte haft enda riktigt svagt avsnitt på två säsonger. Det är först nu, när säcken ska knytas ihop, som jag börjar oroa mig. Tänk om det blir fel? Tänk om serien hoppar över hajen i slutminuterna.

Antingen vaknar Sam ut koman. Det är helt okej. Eller så blir läget kritiskt, och han dör. Det är helt okej. Eller så kommer han bada i ett vitt ljus, kliva genom en dörr, och befinna sig i dagens Manchester som om inget hade hänt. Det är inte okej.
Inte heller vill jag ha någon scen där Sam Tyler, i vaket tillstånd, stapplar ur sjukhussängen och släpar sig ner till stationen och upptäcker att Annie är hans chef. Jag vill att 1973 års Manchester ska vara Malkovich. Bara existera i Sams huvud.

Å andra sidan vet jag att det inte blir så.

**SPOILERVARNING EXTRAVAGANZA **
DCI Gene Hunt och Chris och Ray har fått en egen TV-serie, "Ashes to ashes", som förmodligen har premiär till hösten 2008 (eller var det 2007? Tror inte det...). Det betyder att Sam faktiskt rest tillbaka i tiden och fnulat runt, och förmodligen kommer ha ett och annat att förklara när han kliver in på polisstationen. För visst måste någon komma ihåg den där knäppe fan som envisades med sina noggranna förundersökningar, sina moderna förhörsmetoder och mänskliga sätt.

**SLUT PÅ SPOILERS**

Jag har t o m skjutit upp att titta på sista avsnittet till sent ikväll, bjöd ändamålsenligt in mig på middag hos ett par vänner. Jag VILL inte ta farväl av den där sunkiga, inrökta polisstationen, Hunts magnifika beiga rock eller Sams knarkiga drömmar.

I sommar ska jag till Manchester. Jag har redan kollat upp var de spelat in "Life On Mars", och tänker gå dit. Jag tänker se mig om och låtsas som om det är 1973.

Skalda pjäs, glo på garage: landet

Katt

Passar katt. Vi har sett Tennison och fattade redan i mitten av gårdagens avsnitt vem mördaren var. Sedan gick vi och lade oss. Katt lipade åt kameran när jag ville ta en bild av honom.

Pappan och musiken

”Är det här nåt du känner till?” frågar min farsa och sticker fram en LP-skiva framför ögonen på mig. Jag sitter i mitt rum på landet och läser en speltidning, och blickar ut över garaget, björkarna och de soliga fälten. Pappa tittar förväntansfullt på mig, och jag ser att det är en skiva med Gary U.S. Bonds, producerad av Steve van Zandt, med hela jävla E-Street Band som orkester, inklusive Bruce Springsteen. Har just tillbringat bilresan ner lyssnande på dem (det är en klyscha, men inget annat band passar så bra att lyssna på när man kör genom ett soligt Sörmland som Bruce Springsteen & The E Street Band). ”Bruce Springsteen är med”, säger pappa, och vi går ut i vardagsrummet och lyssnar. Det låter som förväntat väldigt mycket E Street. Clarence är Clarence, The Professor är The Professor, med allt vad det innebär. Som det ska vara. Första spåret är en duett med Bruce.

Gary U.S. Bonds låter som om någon fiffig person i Schweiz korsat John Fogerty med Rod Stewart i ett perverst genetiskt expriment, och det är mycket bra. Speciellt när trädgården mönstras av trädkronors gungande skuggor och man har sill, lax och ägg i magen. Pappa berättar att han har köpt femtio LP-skivor de senaste veckorna, han åker till Stadsmissionen i Liljeholmen efter jobbet och vittjar. En dag kan det vara helt tomt, för att dagen därpå vara fullt med skivor man vill ha, säger han. ”Jag köpte den här till dig”, säger pappa och plockar fram Michael Jacksons Bad. Han vet nog att jag redan har den, han var ju fanimig med för 22 år sedan när vi köpte den på Skivfönstret på Drottninggatan. Dessutom slutade jag lyssna på Michael Jackson typ 1994. Jag antar att han vet det också. Vi lyssnar på de två första spåren. Pappa frågar om ”I just can’t stop loving you” är bra, och jag säger, ”nej, nu räcker det, pappa”.

Pappas skivsamling på landet bara växer och växer. För ett år sedan stod här bara ett femtiotal skivor, idag är det säkert trehundra. Han har fyra Springsteenskivor; Darkness on The Edge Of Town, The River, Born in the USA, Tunnel of Love (”The River” är fortfarande plomberad och inplastad. Pappa har hört sig för, den är värd ett par hundra. Jag säger till honom att han borde öppna och lyssna på den, eller åtminstone låna mitt vinylexemplar - en skiva är ju hur som helst helt utan värde om man inte lyssnar på den). Han har en massa Dire Straits, Van Morrison, Orbison, Lundell, Fogerty och annat man kan tänka sig att en pappa skaffar på sig, som jazz, dansk pop, Elvis, klassiskt, men också en hel del otippade saker, som Sade, en stor samling Broadwayshowtunes (” från alla musikaler i världen”, hyperbolerar pappa) och U2. ”Gillar du U2?” frågar pappa och tar fram The Joshua Tree.

Pappa köper skivor på vinst och förlust, egentligen helt utan utskiljning, vilket blir smärtsamt uppenbart när han lägger på en skiva med någon anonym och bortglömd popsoulsångerska som låter värre än Kim Appleby under sin mest desperata soloperiod. Han tycker att det är prisvärt, skivor kostar bara ett par spänn på de loppisar han frekventerar över hela Sörmland. Jag ber honom byta skiva. Vi lyssnar på Barbara Hendricks ett tag, han är helt hänförd och sitter stilla i soffan och kliar sig i skägget. Han säger; ”Jag köpte en annan present till dig också”. Han försvinner ut i sovrummet och kommer tillbaka med en plastkasse. Den innehåller en tjock bunt Spider-Man från 2005. Jag har inte hjärta att säga att jag redan har dem. Jag säger ”tack så mycket, pappa”. Sedan sätter han på en skiva med instrumental calypso.

Två ögon röda

Ibland går flera månader i sträck utan att jag får något uträttat utom att gå till jobbet, om ens det, men så plötsligt kommer det ett par dagar där jag får för mig att ta tag i allting samtidigt. Tisdagen var en sådan dag. Skärtorsdagen blev ännu en.

05.00: Vaknar, fastän klockan är ställd på 06.00. Går upp, kokar kaffe, surfar, ser på nytt Lost, gör mig i ordning.
07.20: Tar bilen till Sätra och lämnar bilen på reparation.
08.10 Blir hämtad av taxi som tar mig till jobbet.
11.55: Blir hämtad av taxi efter halvdag som bestått av redigering och ett möte där jag lagt fram tankar om utvecklingen av ett projekt.
12.30: Hämtar bilen i Sätra. Pungar ut med 2.500.
13.00: Pumpar rullstolen på hjälpmedelscentralen i Fruängen.
13.15: Tankar och tvättar bilen.
13.45. Åker till Globen och köper en skjorta. Träffar Pet Sounds-Stefan som gör påsk och säger att det är knökfullt på ICA. Vi önskar varandra glad påsk. Träffar sedan Rocks-Stefan som säger att jag ser trött ut och frågar om jag ska vara ledig i påsk.
13.50: Jag är helt utpumpad och trött i kroppen. Går runt litet i Globen City och vilar.
14.30: Åker in till N.o1 och lämnar igen en film om en Stasiofficer som plötsligr drabbas av mänsklighet och konstnärlig skönhet, "De andras liv", rekommenderas varmt. Hyr av någon anledning "Rent". N:o1-Emilie säger att jag ser trött ut.
15.00: Åker till Vasastan för att träffa NP.
15.30: NP sluter upp på Lars Bengtsson där jag står och suktar efter en 65" Panasonic-TV. Vi fikar på Bönor & Bakat. Killen bakom disken frågar hur det är med mig och säger att jag ser trött ut. Jag har inte varit på B&B på säkert ett halvår, men det är kul att han bryr sig. NP instämmer; jag är rödögd och ser sliten ut.
17.00: Vi kommer på att vi ska gå på systemet, och tar det som är närmast hennes lgh, i korsningen Birger Jarlsgatan/Karlavägen. Jag köper något Amarone-tjosan för 175 spänn, har druckit det förut.
17.30. Åker till Globen igen för att handla. Lammentrecôte, vildsvsinssalami, Napoli-salami, potatisgratäng, sallad, torkad karl-johan till nästa veckas presumptiva risotto. Träffar en av mammas kompisar. Hon säger att jag ser trött ut. Mormor ringer. Hon ber mig komma förbi på påskafton innan jag åker till landet, så att jag kan få mitt påskägg. Å kära, kära mormor. Men just då står jag i charken. Jag försöker förklara för henne, men hon bara pratar på. Biträdet ler överseende. Min mormor fyller 87 i år.
18.45. Kommer hem. Korkar upp vinet, äter ett par skivor salami och väntar på att entrecôten ska nå rumstemperatur. Skriver ett lågintressant blogginlägg. Lägger upp ett par räkningar för betalning. Lyssnar på Kents förra för att gnälla in påsken. "Mannen i den vita hatten" fortfarande magnifik. Vanligtvis gillar jag inte ens Kent. Trots att jag har deras fullängdare. En gång intervjuade jag Kent i radio, det var för tio år sedan. Min programledarkollega glömde presentera mig, så när jag väl skulle ställa min första min första fråga blev Harri Mänty och Jocke Berg litet förvånade. True but not necessarily interesting story, för att citera Eddie Izzard.

Jag inser förstås att det här knappast är Herkules tio stordåd, men likförbannat känns det skönt att ha tvättat bilen så att den åtminstone från utsidan är representativ, Och min färddator funkar igen.

Skål. Jag börjar fyllna till litet. Kanske borde leta reda på mina nödcigg och skriva hela kvällen.

Sex saker jag en gång romantiserat, men nu ser krasst på

1) Bilfärder till småborgerliga resmål såsom slott, utställningshallar i pastoral miljö och/eller Djurgården. En gång i tiden tyckte jag att det var det finaste som fanns, att sätta sig i bilen med en god vän eller någon form av flickvän och åka och titta på glas eller gamla möbler. Det var någonting i själva resan, färden längs en dammig landsväg, men också att komma fram, att andäktigt spatsera genom utställningshallar, att köpa en dyr kopp kaffe i fiket efteråt. Nu känns tanken på en sådan resa som onödig och jobbig. Man inser snabbt att utställningsobjekten är skit, att konstnären är en prettopajas, och att kaffet stått på kokplattan hela förmiddagen. Och att ens sällskap antingen fryser, är kissnödigt eller hungrigt hela tiden.

2. Ensamma kvällspromenader. Det kan vara skönt att vandra runt på Söder med hörlurar efter maten, ungefär vid den tidpunkt då folk köar utanför biograferna eller tar in en varmrätt. Det brukar i regel sluta med att man efter ett tag inser hur meningslöst det är att bara gå runt runt, medan man bara blir allt tröttare och tröttare. Oundvikligen befinner man sig vid Mariatorget när man inser att man inte orkar gå tillbaka och är tvungen att ta en taxi de 1500 metrarna hem.

3. Högskolestudier. Man kliver in på uppropet helt inställd på ett nytt liv, ett liv som ska lyfta en ur ungdomen och in i vuxenvärlden - man ska bli en Tänkande Människa, man ska börja se Hur Det Hela Hänger Ihop. Det dröjer dock inte många veckor innan man inser att det man pluggar är helt meningslöst, och att de läroböcker man läser är skrivna ur ett mycket snävt perspektiv, förmodligen av en forskare med mycket begränsad erfarenhet av det riktiga livet, som använt sig av respondenter som är den sortens människor som gärna besvarar enkäter från forskare. Man super ner sig på vardagar och står och trängs på kåren, man lever på lån som man sedan måste betala tills den dag man dör, och man känner skuld, skuld, skuld.

4. Skaldande sent på kvällen med ett paket cigg, en flaska vin och tre sexor whisky. När man satt sig ner vid skrivbordet, korkat upp vinet, tagit på sig hörlurar, dragit ur ethernetsladden och tänt den första ciggen, känns allt perfekt. Man är Hemingway, Kerouac, Bukowski och Wilde i ett. Man skriver frenetiskt, tömmer vinflaskan, fyller askfatet och skriver fem sidor undermålig och krystad prosa. Man går och lägger sig klockan tre, nöjd, uppspelt och aspackad. Sedan vaknar man upp klockan sex med bultande hjärta och sprängande bakfylla och kan inte somna om. Resten av dagen blir letargisk, och det man skrev kvällen innan är lik förbannat tvunget att revideras. Idag har jag sedan länge slutat röka, och skriver mest på helgförmiddagar.

5. Publikt firande av Morrisseys födelsedag. En gång i tiden såg jag verkligen fram emot den 22 maj, då man fick stå i en bar och tjoa med höjd näve, sjunga med tillsammans med hundratals andra glansögda Mozfans som man aldrig såg annars. En känsla av gemenskap och förbrödring, en chans att se in i ögonen på människor som kände som en själv. Men sist jag var på Mozkalas stod jag med ansiktet upptryckt i Stefan Malmqvists armhåla, och kunde inte röra mig en kvadratcentimeter åt något håll.

6. Killgänget. Vi är fem killar som växte upp tillsammans. Först var det fotboll och trädklättring och sakletande, Star Warsgubbar och burkpantande, sedan blev det utgång på 18-årsställen och inpräntande av sociala umgängeskoder, tjejfummel och nattliga bilfärder. Sedan blev det campingresor till Tyskland, tentaöl, budgetmiddagar i Vasastan. Nu är det ut med båten, parmiddagar, 30-årsfester och barnvagnsfika i Rosendals trädgårdar. Under tjugo års tid har vi tillsammans gjort allt sådant som förväntats av en, hållit varandra sällskap genom slentrianlivet. Idag ses vi sällan alla tillsammans, svårt med fruar och och chefsjobb och deadlines och tjänsteresor, och när vi ses skakar vi hand med varandra.´Jag har åtminstone sju vänner jag hellre umgås med, som jag har mer gemensamt med. Visst skulle jag gladeligen ta en kula i magen för alla de här killarna, men mycket mer än så är det inte.

Det finns naturligtvis mycket mer jag en gång romantiserat, men det här räcker för nu.

Fridas nattlampor

Det har varit en spännande dag för pressmeddelanden idag kan jag lova. TV4 stoltserar litet med att Carolina Gynning och Carina Berg ska piska upp folkmassorna som programledare för säsongens Idol, Kanal 5 går ut med ett antal spännande inköp, och hej, där kom en inbjudan till en pressvisning på Berns av TV4:s nya sitcomsatsning. Hejkomåhjälpmä. Rena Rama Rolf? En fyra för tre? Vi har inte glömt, TV4. Vi kommer aldrig att glömma.

Kul förresten att få Carolina Gynning upptryckt i fejan när man rödgråten stapplar ut från en misslyckad audition där man just blivit skrattad i ansiktet av en kvinna med en pärla mellan ögonen och två skalliga passiv-aggressiva män.

Kanal 5 har köpt in Friday Night Lights och Psych, och det är bara att gratulera. Canal+ har köpt in The Black Donnellys, och det ju litet kul, eftersom den serien är nerlagd. I likhet med Day Break, ett annat av Kanal 5:s inköp. Den serien fick dock något av ett (om än något rumphugget) slut, men The Black Donnellys slutade väl rätt tvärt, av vad jag har läst mig till.

En annan serie jag skulle avråda Sveriges inköpschefer ifrån är Jeff Goldblums Raines. Jag har bara sett två avsnitt, men skönjer redan en nedläggning på horisonten.

I Kanal 5:s pressrelease döper Tryckfelsnisse om den amerikanska fotbollsserien till ”Fridas Night Lights”. Det är litet roligt. Å andra sidan särskrev jag själv Roomservice alldeles nyss, så what goes around comes around.

Idag ska jag tvätta bilen och återuppta min gamla vana att köra runt, runt, runt i stan, helt utan mål. FM-sändaren var dock inget vidare.

Jag köpte även en pläd till soffan

Mitt motto har länge varit "Varför skjuta upp till imorgon det du kan slingra dig ur idag", vilket naturligtvis föranlett till mycket dumheter. Idag var dock en dag jag blev av med många saker som jag tänkt göra under lång, lång tid.

1) Besiktigat bilen. Uppskjutet: 1 månad. Vaknade upp imorse och tänkte, "nej, idag ska jag besiktiga bilen". Bokade direkt på bilbesiktningens hemsida och fick tid i Sätra 16.40.
2) Kollat upp jordfelet på bilen. Uppskjutet: 9 månader. Mitt bakljus och min färddator har krånglat under en lång tid. Har tid på verkstaden torsdag kl. 8.00. Dyrt, men helt klart värt det.
3) Inköp av FM-sändare till iPoden. Uppskjutet: 13 månader. Äntligen kan jag lyssna på min iPod under resorna till landet.
4) Inköp av Rockstars "Table Tennis" till Xbox 360. Uppskjutet: 5 månader. Nu är det pingis som gäller hela kvällen för mig.

På något sätt känner jag mig fri.

Välkommen hem, Will

Will Ferrell ska flytta till Sverige permanent. Hans fru kommer ju härifrån, och Ferrell har i många intervjuer sagt hur mycket han gillar att vara i Sverige. När han var här sist sågs han träna skridskor på Bromm IP inför "Blades of Glory", som nu är aktuell i USA. Läste någonstans att Ferrell sagt: "Stellan Skarsgård bor ju kvar i Stockholm, och åker till location när det är dags att göra film. Låter skönt, det vill jag också göra." Vi ses på Restaurang Tung Fat på Ulvsundavägen, Will! Vi kan dra ett par friterade bananer. Det skulle vara kul att se Will Ferrell hämta sina grabbar Magnus och Mattias efter bandyn. Här kanske han göra verklighet av sin roll i "Kicking and Screaming" och blev kotfeinstinn fotbollsfarsa. Tänk att se Will Ferrell stå och gapa en mulen söndagförmiddag på IP när Brommapojkarnas 04:or möter EBK hemma.

Igår blev det konsumtion tillsammans med SL och JL. Det blev tre skivor på Pet Sounds, ett San∂manalbum på Alvglans, och en soffa på inneboende. Den är lagom stor och litet lila. Det blev ingen divan heller. Det skulle inte funka särskilt bra i min lgh i alla fall. Inget gör så gott för själen som att impulsköpa dyra saker.