Fyra korta

Jag samlar litet grejer som inte kan broderas ut till egna inlägg.

1) Många frågar mig: ”Steelwheels, varför går du upp kvart i sex på morgonen? Är du dum i huvudet eller?” Jag brukar svara att det är nyckeln till ett framgångsrikt och lyckligt liv. Den egentliga anledningen är naturligtvis att jag vill hinna se en film eller spela ett par timmar innan jag måste göra mig i ordning och äta frukost. Jag gillar att ha fritid även innan arbetet. Att få två timmar med Mass Effect innan duschen är fantastiskt.

2) Som rullstolsburen sitter jag ju ganska lågt, i stjärthöjd kan man säga. Det innebär att jag tre eller fyra gånger om dagen är tvungen att passera genom andra människors fjärtar på stan. Eller funkar det så även för gående? Känner ni doften av andras fjärtar?

3) Jag är inte rädd för så många saker som finns på riktigt. Spindlar, ormar, krig, höga höjder, flygresor, döden – jag skrattar dem alla högt och hjärtligt i ansiktet. Däremot är jag livrädd för sjöodjur och Cthulhu (som visserligen vistas en del under vatten, men som ju ursprungligen kommer från rymden). Jag kunde inte slutföra Tomb Raider: Legend för att det dök upp ett sjöodjur, och inte lär jag kunna spela Tomb Raider: Underworld på grund av den stora bläckfisken). Jag är även rädd för art déco (finns i verkligheten). När jag var yngre tyckte jag att art déco var coolt. Sedan spelade jag BioShock. Nu kan jag inte ens gå in i trappen på jobbet utan att bli nervös – där finns bland annat marmor, takkronor, valv och schackrutigt golv. Jag kommer inte heller kunna åka till Miami.

4) Jag skälver av förväntan inför att se The Dark Knight för andra gången ikväll. Första gången överskuggades hela upplevelsen av att jag satt och tänkte ”herrejävlar, jag sitter och kollar på The Dark Knight, jag kan fanimig inte tro det, woohoo”. Den här gången förväntar jag mig en snäppet mer nyanserad och samlad upplevelse.

Tårtfascism

Gröna linjen mot Hässelby Strand. En man med tårtkartong från NK kliver på tåget. Han sätter sig mitt emot en man som också har en tårtkartong med sig, från Gunnarssons. Gunnarssonsmannen ler mot NK-mannen, som liksom för att säga ”hej, kolla på oss liksom, här sitter vi, två killar med varsin tårta! Vilket härligt och oväntat sammanträffande!” NK-mannen möter hans blick i en sekund, men ler inte tillbaka. Istället viker han med blicken och blänger ut genom fönstret. In i mörkret. Bort från den enklare tårtan.

Vidgade vyer vortex

Hamnade på hjälpmedelscentralen med trasig rygg imorse. Hängde läpp. Man hänger liksom alltid läpp när dagen måste inledas med ett besök på hjälpmedelscentralen. Det är en av världens mest deprimerande platser. Som en akutmottagning. Eller ännu värre – en psykakutmottagning.

Man dimper in, man anmäler sig och säger att det är akut, man sätter sig på en hård bänk, det kommer en tjomme i snickarbyxor och för bort rullstolen och sedan sitter man där.

Sedan sitter man där.

Eftersom jag inte kan resa mig upp och knalla iväg på muggen eller ta en sväng i parken eller motsvarande medan jag väntar, kan känslan av att vara inburad infinna sig, speciellt om väntrummet sakteliga fylls till bredden av allehanda besökare av varierande kognitiv förmåga och/eller funktionshinder.

Jag kommer inte i kontakt med andra funktionshindrade särskilt ofta. De senaste åren har det faktiskt begränsats till de gånger som jag suttit i väntrummet på hjälpmedelscentralen. Det känns litet underligt, jag är ju en av dem, samtidigt som jag inte alls kan identifiera mig med dem. Jag brukar sitta där och blänga på någon som sitter i vad som bara kan beskrivas som ett portabelt livsuppehållande system, någon med slangar i halsen och dropp och dränering, och jag tänker dels att det är tur att jag ändå kan leva som jag gör med bil och jobb och insynsfri livsstil, men också att det är litet synd att jag inte är så pass funktionshindrad att det är socialt accepterat att alltid ha på sig mjukisbyxor och sandaler med öppna tår.

Det är litet trist att vara så pass funktionshindrad att man inte kan knalla fritt omkring, men ändå vara vid så pass god vigör att man förväntas skaffa ett jobb och ta hand om sig själv. Det är kluvet. Det är fint.

Jag får helt enkelt grav existentiell ångest av hjälpmedelscentralen.

(Apropå mitt funktionshinder, det här visste ni inte om Steelwheels: Anledningen till att jag är Xbox-människa är främst att PS-kontrollen är för liten och plottrig för mina delvis förlamade händer. Hade PS1 för tio år sedan och det hände att jag krampade rejält efter åtta timmar med Final Fantasy VII. Så när Xbox kom med sin Controller S var det som en skänk från ovan. Och jag har inte sett tillbaka sedan dess).

Why, thank you

Två av varandra helt oberoende personer har spontant utbrustit ”Men hon ser ju helt normal ut!” när jag visat en bild av tjejen jag dejtade i somras.

"Well, whores will have their trinkets."

Farstagrenen var len och fin, men hissen vid Farsta var trasig, vilket kändes underligt och Polen. SL stod bakom mig i rulltrappan ner och släppte taget om rullstolen när vi inte riktigt var nere ännu, men det var okej och litet roligt. Farsta Centrum, denna utandning, denna oas, detta rövhål. En pizza som kanske inte var den sunkigaste, men som fyllde sin funktion och lämnade den rätta postpizzakänslan, och det är det som är det viktigaste.

Postpizzakänsla.

Den satt i hela vägen tillbaka också, och även en bit in på kvällen när jag stod på knä i soffan och gjorde mina höftsträckningar. Ner i Arrested Development-träsket i några timmar, sedan tjejlyssning av Ryan Adams ”Follow The Lights” och Mass Effect-grindande.

Tänker börja ha tjejaccessoarer i höst. Hårspännen, halsband, armband, diadem. Kanske också börjar köra katolsk skolflickeutstyrsel. Kanske. Det känns spännande. En plan! Skoluniform är syndens uniform.

JD fyller år idag. Grattis. I guess.

Läste något bjäffs om att det är bra att tanter tillåts ha sin sexualitet även i hög ålder. Allt det är fine and dandy I guess, men när ska det bli okej och accepterat att rörelsehindrade har sexualitet? Mer om det när jag känner mig lagom uppeldad/full. Kanske fredag eftermiddag.

Finns det något mer deprimerande än en kräftskiva som inte blir av? Funderar på full-tilt manskräftskiva med TG på lördag istället, men kanske ska höra med honom först.

Och jag är fullspäckad av omeprazol och Voltaren.

Här sitter jag och och åker trick och ångrar att jag inte gick

Allt festligt skuldbeläggande och manipulerande aside, visst är det värt att fira Farstalinjens nyöppnande idag! Många är vi som känt att något stort saknats i våra liv medan 18-grenen varit avkapad vid Skärmarbrink de senaste månaderna. Så efter jobbet är det jag som sätter mig på första bästa Farsta Strand-tåg och åker ut och äter fulpizza i Farsta C med SL. Jag förväntar mig att rälsen känns som en bowlingbana under tåget. Inte den minsta skakning eller vibration vill jag känna, får då blir det minsann en arg insändare till Söder om söder om bortslösade skattepengar och den enkla människan och allt det där.

En ursäkt; en avbön

Jag gillar verkligen den typen av vänskap som kan stå pall för allehanda dålig kommunikation. Man ljuger litet, överdriver här, underdriver där, undanhåller vital information och skarvar högt och lågt, men i slutändan så är allt frid och fröjd i alla fall. Jag gillart. I helgen har jag till exempel betett mig mycket illa kring en eventuell upphämtning av SL på Centralstationen, men inte brytt mig om att vare sig styra upp eller ner det, utan lät det helt enkelt bero (mycket på grund av att jag under lördagen var så bakfull att jag bara orkade sitta och orera om Bruce Springsteens stickade mössa tillsammans med en skeptisk NP, som såg på mig på ett sätt man bara gör på människor med grava missbruksproblem). Dagen därpå kände jag mig lugn och fin och pratade litet med SL i telefon, som trott att jag skulle höra mig om att hämta upp henne.

Jag hävdade att jag trott att det var hon som skulle höra av sig om hon ville ha skjuts, så jag skyllde ifrån mig, kan man säga. Å andra sidan hade hon löst det där med hämtningen på annat håll. Jag blev litet indignerad över det, eftersom min jävla reptilhjärna tycker att det antingen är jag som hjälper SL i sådana här situationer eller ingen alls. Så jag sade ingenting om det där om att jag överhuvudtaget inte var i skick att köra bil under lördagen, så att jag kunde få skuldbelägga henne litet grann. Det tog skruv. Å andra sidan fick jag så dåligt samvete av det att jag senare (idag) var tvungen att göra hela bilden klar för henne.

Jag ökade på det här med skulden genom att göra planer med TG ganska tidigt på söndagsförmiddagen när jag bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret stängdes klockan tolv och jag ännu inte fått tag i SL, eftersom hon var på bio. Så jag bestämde mig för att låta litet avmätt och nonchalant när jag väl pratade med henne runt halv två. Det tog också skruv. Hon frågade om det var något som var fel, och jag svarade att jag bara var lugn och fin. Sådant funkar kanske på andra människor, men inte på den människa som känner en allra bäst. Så hon sade att hon skulle ringa snäppet senare. Egentligen ville jag ju säga till SL att jag ville träffa henne där och då, men min jävla reptilhjärna bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret var stängt, och så var det bra med det.

Så jag lunkade surmulet Götgatan bort i duggregnet och träffade TG för tantfika på Billströms och lommade sedan hem och såg fjorton avsnitt av Arrested Development.

Fenix rising

Mina älskade Lovemonkeys, klockan är snart fem, och så här länge hade jag inte tänkt sitta på jobbet. Men efter två glas skumpa och två glas rött är det i det närmaste uthärdligt. Väntar på att en copy ska läsa korr på mina texter för G*eär*s o*f W*ür 2 och litet andra spel som kommer till hösten, ska skickas in praktiskt taget nu, men jag vet inte riktigt hur det går. Min text var ett riktigt skönt fantasifoster där jag lyfte fram allt möjligt nytt och spännande, och jag måste säga det - det är litet som porr att få sitta en hel dag och grotta ner sig i nya features och funktioner. Inte för att jag tycker att Cliffy B är det främste spelskaparen som många andra Xbox-fanboys, men det kommer bli något. Det kommer det. Jag kommer sitta småpackad på spelgalan i vår och krama fiamedknuffpjäserna igen, jag vet det bara. Bästa onlinespel. Bästa actionspel. Det vattnas i munnen.

UPDATE: Nu har vi kört fast med Fåbl'e 2. Vi måste skriva något om hunden man har med sig. Men vad?! VAD?!

En tsunami av populärkultur

God eftermiddag, mina små fuckbuttons. Mina försök att återgå till mitt normala liv fortgår, igår i ett potpurri av populärkulturyttringar. Kom hem, lyssnade på Kings of Convenience, läste litet Spider-Man, spelade sedan Gears of War, kollade på Iron Man, läste klart en Dave Eggers-bok, lyssnade på fler skivor, såg litet lätt BDSM-film, sedan tre avsnitt av Arrested Development innan jag lade mig och började läsa Jonathan Strange & Mr Norell. Sägas bör också att jag försökte se Star Wars Ep I: The Phantom Menace, men var tvungen att avbryta efter tjugo minuter när jag insåg att Jar Jar var ännu mer irriterande än jag mindes honom. Man kan säga att det var en perfekt storm av populärkultur, så pass mycket att det nästan, men bara nästan, blev överväldigande. Mycket angenämt. Det gör vi om ikväll! Fast på lyset!

Bortskänkes: Vrede

Ja, hej. Tydligen är det såhär att jag har en massa vrede till övers som jag inte riktigt vet vart jag ska rikta. Så jag tänkte att kanske någon av er skulle vara intresserade att ta över litet. Ni kan väl höra av er, så kan vi diskutera. Jag kan skicka över litet av min vrede i ett diskret paket eller kuvert.

Pärlor för svin

Om man ska vara litet krass kan man ju misstänka att anledningen till många amerikanska handikapporganisationer protesterat mot användningen av ordet ”retard” i kommande Ben Stiller-filmen ”Tropic Thunder” helt enkelt är att deras medlemmar är för efterblivna för att förstå satir.

Så här va – om en film porträtterar användningen att ordet ”retard” och hur förståndshandikappade skildras i media, dessutom på ett väldigt tydligt ironiserande sätt, tycker jag snarare handikapporganisationerna ska vara tacksamma, och istället protestera mot filmer som skildrar kognitiva funktionshinder på ett romantiserande sätt, som t ex I Am Sam, Forrest Gump och Rain Man.

Här är ett av många exempel på hur folk piskat upp sin indignation så till den milda grad att man inte ens bryr sig om att ta reda på fakta innan man uppmanar till bojkott och allehanda dumheter.

Asså, igår va ja så jääla full asså

Att hitta en kollegas privata blogg kändes på något mer snuskigt än att hitta porr på en kollegas hårddisk (vilket jag gjorde härmodagen). Porrbilderna var bara upskirts på litet kändisar, men den här privata bloggen - sheesh. Efter att ha läst ett par månader i arkivet känns det plötsligt väldigt klokt att inte skriva ut sitt namn här. Även om jag är långt från anonym.

Force Majeure

Den coolaste klausulen av alla tänkbara klausuler måste vara Force Majeure. Den täcker rätt mycket.

"No Party shall be liable for any failure to perform its obligations where such failure is as a result of Acts of God (including fire, flood, earthquake, storm, hurricane or other natural disaster), war, invasion, act of foreign enemies, hostilities (whether war is declared or not), civil war, rebellion, revolution, insurrection, military or usurped power or confiscation, terrorist activities, nationalisation, government sanction, blockage, embargo, labour dispute, strike, lockout or interruption or failure of electricity or telephone service, and no other Party will have a right to terminate this Agreement under in such circumstances".

Once more unto the breach

Jag likställer att frivilligt ge sig hem på middag hos mina föräldrar med att frivilligt gå med i FN:s fredsbevarande trupper - man vet att det är väldigt, väldigt farligt, men man vet också att man måste; dels för att lätta sitt dåliga samvete, men också för att visa för sig själv att man är en man och inte en mus. Förmodligen kommer jag ställas inför livshotande prövningar och psykologisk krigföring på väldigt hög nivå, men jag kommer bli glad och lättad när det hela är över och jag får åka hem.

I'll be waiting beside the phone, waiting for you.

När man sitter såhär i efterdyningarna av något som hade chansen att bli En Stor Grej I Ens Liv Men Som Egentligen Inte Blev Något Alls är det lätt, om man nu är som jag, att man försöker hitta en poplåt som beskriver den situation man just varit i - och i mitt fall grävt sig ur, för att slutligen kunna lämna hela grejen bakom sig och vidare. Så vilken låt kan bäst beskriva de två senaste månaderna? Är det kanske The Smiths "I Know It's Over"? Nä, jag hann ju aldrig egentligen känna något annat än kåtma. "Lover, You Should Have Come Over" med Jeff Buckley? Pja, textmässigt kanske, men den är för ledsen. Men så slog det mig. Som ett ton tegelsten. Det fanns en perfekt låt. När jag hittade den på min iPod igår eftermiddag lutade jag mig bara tillbaka i sängen och skrattade tills jag grät.

Vi illustrerar det hela med detta Gilmore Girls-relaterade klipp, bara för att vi kan.

Fredagsmys

Här går man omkring och visslar och har köpt rostlock på Hötorgshallen och man ser fram emot middag med TG och står i hissen på väg upp från saluhallen, när hissen åker neråt istället för uppåt. När dörrarna öppnas står där en medelålders kille och drar igen gylfen tillsammans med en ung, ung tjej som snörvlar och är rödnäst och rättar till kortkorten och har stilettskor och en liten handväska och man förstår exakt vad som hänt där nere i garaget. Hennes hår är rufsigt och hennes smink utsmetat och hon ser så himla sliten och rädd ut, och hon torkar sig kring munnen med baksidan av handen.

De kliver in i hissen och jag trycker på knappen och de börjar prata om hur tjejen inte tycker att killen ska fortsätta köpa grejer från någon annan kille, och killen ser besvärad ut och hmm:ar och han snörar åt skärpet och tjejen rättar till kläderna och jag stirrar på min egen spegelbild.

Ett par hundra meter därifrån ska Stureplan bli ett enda stort dansgolv, och Kungsan ska bli konsertarena och i Globen har det minsann serverats gratis frukost. Allt det där är naturligtvis i sin ordning, men jag tänker inte glömma att det samtidigt sugits kuk för koks idag - precis som alla andra dagar.

There are things worse in life than never being someone's sweetie

Det var efter två whisky som jag slutligen log mot mig själv i hallspegeln och sade: ”Nu räcker det. Det är bra så.” Jag mötte min egen blick och skrattade. Högt. Rättade till slipsen. Knyckte på huvudet. Gick in i vardagsrummet. Satte mig i soffan. Slog på en film. Och log rakt igenom. Fast att det var Traffic. Även när en knarklangare injicerar heroin mellan tårna på en sextonåring så log jag. Jag sade igen: ”Nu räcker det. Det är bra så”.

Resident Evil gameplay

Jag gillar att titta på gameplay från kommande spel lika mycket som the next person; kanske mer, och det här sju minuter långa klippet från Resident Evil 5 väcker stor entusiasm. Samtidigt stärker det min teori om att folk som får äran att spela in sådana här gameplayfilmer egentligen inte är något vidare på att spela alls. Kolla bara på hur jävla kass personen är på att skjuta med prickskyttegeväret...

I övrigt har jag inga invändningar; det hela är grymt snyggt och jag gillar atmosfären. Det här med stop and pop känns dock litet efterblivet. Har aldrig gillat det, gillar det inte nu heller. Visst är det en del av spelseriens charm, och visst stiger paniken när man är tvungen att stanna upp för att skjuta, men det känns så väldigt, väldigt begränsande.

If I could, I'd fold myself away like a card table

Nu: Hem och tjejlyssna på "Oh My God, Whatever, Etc" med Ryan Adams och börja om från början med Mass Effect.

Känner ingen som helst pepp inför Too Human som släpps i Europa om tre veckor. Borde verkligen försöka. Grottkrypande är sådär, verkligen, men jag är nyfiken på stridssystemet där man främst använder de analoga spakarna. Vare sig grafik eller gameplay verkar dock särskilt engagerande, vilket ju är synd på ett spel som varit under utveckling i mer eller mindre ett decennium.

A band apart

Okej, mina små porch monkeys. Jag har tänkt mycket på det här med skurkgäng. Ärligt talat, vem skulle inte vilja ingå i ett skönt skurkgäng? Planera stötar, bränna runt med bilen, kartlägga måltavlor, kontakta överläppssvettiga hälare, stjäla ritningar och så vidare. Jag menar inte i verkligheten. Att ingå i ett kriminellt gäng i verkligheten är patetiskt. Jag pratar om skurkgäng i filmer. Det finns en uppsjö.

Helst skulle jag vilja ingå i ett skurkgäng där ledaren är hands-on, inte som Laurence Tierny i Reservoir Dogs, snarare som Danny i Ocean’s 11. I övrigt är kanske just hans skurkgäng inte så mycket att hänga i julgranen. Det består till stor del av kulturella eller etniska stereotyper (rednecks, kineser, nördar) och misslyckas oftare än de lyckas. De går alltid efter helt sjukt svåra mål också, och låter det hela bli personligt. De gömmer sig i resväskor och har roliga lösmustascher och låtsas vara filmstjärnor; det hela blir litet larvigt.

Vad gällande skurkgänget i Reservoir Dogs – ett gäng hårdnackade typer som inte känner varandra och därför inte heller känner till varandras styrkor eller svagheter. Diamantstöten blir således litet ad hoc, och det hela går ju mycket riktigt åt helvete.

Nej, hellre skurkgänget i Heat. Där snackar vi! Robert De Niro! Danny motherfucking Trejo! Tom Sizemore! Dennis Haysbert! Val Kilmer! You better recognize. Och så Kevin Gage förstås, som den oefterhärmlige Waingro, som härom sistens gjorde en volta för att ha odlat ansenliga mängder marijuana. Där har vi ett gäng med både kunskap och armkraft. De är redo att lämna allt de har och håller kärt på tre sekunder.

Ett annat skönt skurkgäng är ju det i ”The Italian Job” – helst då versionen från 1969, den från 2003 påminner för mycket om Ocean’s 11. Och hellre utför jag en kupp på egen hand än har med mig Seth Green, så mycket kan jag säga.

Men mitt favoritskurkgäng är utan tvekan det i The Usual Suspects. Det består förvisso av ett gäng halvvissna losers, men vilket galleri – den buttre irländaren, den flummige puertoricanen, den veke sladdertackan, den ettrige prickskytten, den sarkastiska Queensjuden!

Ett skurkgäng behöver också en värdig motståndare. Där ligger ju Heatgänget främst – för att jaga ner De Niros gäng sätter man emot Al Pacino, Wes Studi och Ted Levine i en helt fantastisk mustasch. Reservoir Dogs har Tim Roth, som dock inte har så mycket att sätta emot, eftersom han mest ligger på golvet och blöder, men jag ser faktiskt Chazz Palmenteri i Usual Suspects som ungefär likvärdig Pacino. Även om han blir spelad som en chump under större delen av filmen. Han är dock mycket duktig på att köra ner händerna djupt i fickorna på sina sladdriga kostymbyxor och se nervärderande på Kevin Spacey, och sådant går minsann inte obemärkt förbi.

Den tämligen tråkige fratboykomikern Dane Cook pratar om att alla killar hellre skulle vilja vara med och planera och utföra en kupp än att ha sex. Det ligger något i det (Dane Cook hävdar också att alla män också skulle vilja slåss mot en apa, och det vet jag då inte).

I am not a smart man, but I know what love is

Nästa steg i att göra ett narrativ av mitt liv var naturligtvis att identifiera mig med Forrest Gump, världens kanske mest älskvärde idiot manchild.

Pass auf

more graph humor and song chart memes

Dear Ndugu

I brist på annat blev det raffinerat utsökta temakvällar i helgen. I lördags var vädret alldeles för oberäkneligt för att vistas i. Därför: Star Wars ep IV-VI i originaltappning utan vare sig dataanimerade muppar eller rockringsexplosion kring Dödsstjärnan. Det hela blev både en prövning och en lisa, det visade sig att mitt behov av att mata nörden var ganska stort. Jag tror aldrig jag tidigare sett Star Wars när jag varit på så dåligt humör förut, och det var en speciell upplevelse, som att ha förvandlat sig till en annan person. Annars brukar alltid tioåringen i mig lyckas armbåga sig upp till ytan. Som sitter andlös och låter allting passera utan att riktigt registrera vare sig ewoker eller Admiral Ackbar eftersom det hela setts så många gånger förut, tills det hela tar slut och eftertexterna börjar. Men eftersom vreden och frustrationen på något sätt lyckats vinkla hjärnan tog jag in hela konkarrongen som om jag aldrig sett Star Wars förut. Rekommenderas!

Därefter beslutar jag mig för att helt omfamna mitt eget vansinne, så jag tittar på Transformersfilmen, som verkligen är en guilty pleasure, och därefter är klockan tio. Jag säger fuck you till mig själv och tittar på The Aviator. Jag vrider mig på soffan. Runt runt vrider jag mig. Dåligt mår jag. Men Howard Hughes tycks må om möjligt ännu sämre. Leonardo DiCaprio får något väldigt hårt kring munnen när han tittar på något som han tycker är äckligt, som t ex en bäckforell eller en snorkråka på ett kavajslag. Han kör samma sak i The Departed, minns jag, och bestämmer mig där och då att nästföljande dag ha ett maraton med filmer där Jack Nicholson skildrar psykisk ohälsa i varierande grad och form.

Söndagmorgonen inleds med About Schmidt, där Nicholson efter sin frus död bejakar sitt Id på ett ganska nedtonat och icke-Nicholsonskt sätt. Jag gillar att han plötsligt svävar ut i ursinniga fatwor om sin fru och sin blivande svärson i sina brev till sitt fadderbarn Ndugu. Annars är han inte så fasligt galen. Jag går vidare till The Pledge, och det är där det börjar hända grejer. Här skildrar Nicholson ett vansinne, eller snarare en besatthet, som hela tiden ligger som ett vilddjur bakom ögonen på honom. Och i slutet, när det brister för honom, brister det även för mig. Jag får för mig att jag måste Ta Tag I Saker och ner en massa gammalt stereomög till grovsoprummet, vilket tar en timme eller så. Går sedan och fikar med MH och hans son på Åsögatan.

Jag kommer tillbaka runt fyrarycket och kör As Good As It Gets, där James L. Brooks tydligen sade till Nicholson att tona ner sig när det blev för mycket sjukdom över det hela. Det är lugnt, Nicholson framstår ändå som ganska galen. Men sympatisk. Hur Carol kan överse med alla hans rasistiska kommentarer tycker jag dock är litet väl orealistiskt. Om det här var ett verkligt förhållande skulle jag ge det fem veckor – tops.

Sedan Gökboet. Här spelar Nicholson frisk – kriminell och litet sådär frisjälig, men frisk. Han mår efter ett tag ganska dåligt dock, känner sig frustrerad och låst i den eviga maktkampen mellan honom själv, den mänskliga rätten till frihet och syster Ratched. Tills det går som det går.

Det hela avslutas med The Departed. Här låter Scorsese Nicholson gå bananers med allt vansinne (och det är här DiCaprio åter får det där hårda kring munnen när Nicholson leker med en avhuggen hand över sina stekta ägg), han fräser och hånler och psykoblänger och drar i sig koks och går på operan.

Efter den här dagen har jag inte lärt mig så mycket. Jag har heller inte dragit några direkta slutsatser kring Nicholson och hans val av roller som jag inte redan gjort. Däremot har jag fått spendera tio timmar på ett mycket angenämt sätt.

Nästa vecka kör vi The Shining, Chinatown, Wolf, Witches of Eastwick och The Crossig Guard.

Sidecars are for bitches

Som på beställning kör AV Club en feature om Manic Pixie Dream Girls.

Du sa du behövde tid, du hade tid

Winnerbäck kommer och knackar på. Han står i farstun en stund och trampar. Jag säger: "Jaha?"
Han säger, "Tjena tjena, hur är läget?"
Ja ba: "Jo, det är väl bra. Vad fan vill du förresten, vi skulle vi ju inte ses mer, jag gillar inte dig, jag sade det till dig. Jag lyssnade på dig bara för att IS lyssnade på dig."
"Jo, jag vet. Men vafan, vi var ju grannar hur länge som helst. Släpp in en brorsa, va?"

Så nu sitter jag här på kontoret och dricker risigt vitt vin och lyssnar på "Över gränsen".

Sedan den här:

I deserve to see your face again

Har gått runt med en underlig känsla av att ha blivit lämnad, av någon anledning. Det finns egentligen ingenting som pekar på det, kanske ett par indicier (som att jag inte fått ett livstecken från henne på en vecka) och en allmän sense of impending doom, som innehar tredjeplatsen på min topp 5-lista över ångestsymptom.

När sådant här inträffar brukar jag passa på att vältra mig så mycket jag kan, eftersom jag två tredjedelar av livet bara går runt och känner ingenting, förutom vissa toppar av nördpepp och farbroderlig kärlek inför mina vänners barn.

Så när känslan drabbade mig igår framför Chasing Amy (av alla jävla filmer) var det bara att dra på med patetiken - koka thé, tända ljus och rökelse, och sjunga med till "Waiting for that Day" med George Michael - you're a fool boy, why don't you go out find somebody else?

Just Chasing Amy. Eftersom jag de senaste veckorna handskats med frågor som vida överstiger min mognadsnivå (för att parafrasera Juno) har jag haft ett View Askew-maraton de senaste dagarna för att locka tillbaka den infantilitet som jag vet egentligen är min mest framträdande egenskap. Men helt glömt att Chasing Amy handlar om frågor som för mig just nu är högaktuella. Jag tror att det var det som fick SOID att infinna sig.

Kanske inte så mycket det här att bli kär i en gaytjej, men andra saker (det här med att bli kär i en gaytjej är sååå 2001).

Men sedan blev det Jay & Silent Bob Strike Back och Dogma, och då blev det ju ganska larvigt igen. Man kan säga att Alan Rickmans lena skrev fick mig på åtminstone tillfälligt bättre humör.

Jag åker ut till AS och JR i em med krustader och skagenröra. Gick mig ner i Hötorgshallen på lunchen för att kolla skagen. Den kostade 40 kr hg. Inte ens om den innehöll löjrom av renaste guld och räkor av diamanter skulle jag köpa skagenröra till det priset.

Fuckers.

So Listen Up 'Cause You Can't Say Nothin'

Det blev jobbigt, fast mest på grund av att det inte riktigt funkade med kommunikationen. Hon förstår nästan aldrig vad jag pratar om, och missar referenser och skämt. Dessutom var hon sen och bytte mötesplats två gånger. Från St Eriksplan till Skanstull till Nytorget. Jag var trött och varm och ville gå hem och var nog inget rolig, men vi drog en fika på Skåningen och pratade ikapp oss. Det var det hela. "Vi får hitta på något på riktigt nästa gång", säger hon innan vi skiiljs åt på Södermannagatan. "Om det nu blir någon nästa gång?" Det är en fråga, men jag svarar inte på den.

Good luck, goodbye

"Jag ska träffa en tjej som jag en gång var mycket kär i", berättar jag för R någon kväll i förra veckan. Jag vet inte varför jag berättar det, inte för att det gnager i mig eller något, liksom bara i förbifarten. R säger över vinglaset: "Det får du". Inte för att jag bad om hennes tillåtelse, men det var väl bra att få det avklarat.

Så nu ska jag dra på mig min man-purse och sticka iväg för att ha ett ordentligt Nick Hornby-samtal med den här tjejen. Har egentligen inte träffat henne på fem år eller så, sprang på henne på stan för ett par veckor sedan och kom fram till att det skulle vara kul att ses över en fika. Tjejen sade: "Du får ursäkta hur jag var när vi umgicks, det var som om jag gick igenom min tonårstid då." Jag svarade: "Det är okej, det var mycket lärorikt."

Så nu avslutar jag en Facebookchat jag har med en annan tjej jag en gång varit mycket kär i och drar. Det hela kanske kommer bli vackert. Eller så blir det jobbigt.

Att komma hem ska vara som en hemkomst

Bastuvärme, virvlande damm i solljuset, en omisskännlig doft av bortglömd soppåse under diskbänken. Således: Alla fönster på vid gavel, "All that I can say" med Mary J Blige på hög volym, dammsugare, och rengöringsmedel. En utandning. Det kändes som att komma hem efter lång utlandssemester, trots att jag egentligen bara varit på andra sidan Årstaviken. Fågeln har bajs i stjärten och jag tar en blomspruta och duschar honom noggrant. Det uppskattas inte.

Spelar Fight Night Round 3 ett par timmar och jag slår och slår och slår. Blir besviken när många av mina matcher avbryts för att jag gett mina motståndare så helt sjukt mycket spö så att domaren måste gå emallan. Det är något inom mig, frambragt av något en närstående berättat för mig någon vecka tidigare, som väckts och behöver komma ut. Häromdagen satt jag på altanen och berättade ingående för MS hur jag gärna skulle vilja ha ett trädgårdsredskap i bilen så att jag skulle kunna slå ihjäl folk med det. Jag tror att han blev litet rädd. Då skulle han bara veta att jag alltid har samruaisvärdet jag fått av farfar innanför ytterdörren ifall det skulle komma någon oväntad besökare. Man läser ofta om rörelsehindrade som rånas och misshandlas i sina hem, och det ska inte hända mig, så är det bara.

Och jag slår och slår och slår, och domaren bryter och Joe Tessitore säger "I can't believe how much damage he is taking right now! He has to do a better job of protecting his body!" Och jag slår och slår och slår.

Jag vill förstöra något vackert

Förmodligen har jag gjort något dumt som jag måste straffas för, för nu spelar mina jobbarkompisar Fredde på Grands "Känn ingen sorg för mig Björn Borg" om och om igen, och jag trycker fingrarna mot tinningarna och tänker "fuckers".

I'm a misanthropical breed, insatiable in my need to feed

Ibland räcker det med att se en Wolverine-trailer, avfilmad med mobilkamera i en stökig mässhall i San Diego, för att förstå att framtiden trots allt kanske bär något av värde i sitt sköte.

Oh, I say

Lommade bort till Weekday på lunchen och köpte ett icke föraktligt antal par skor för en mycket billig penning. Jag vill bara såhär i förbifarten ifrågasätta lämpligheten i att spela The Smiths' "Some girls are bigger than others" på en plats där tjejer regelbundet känner sig tjocka.

Cancerpojken och kärleken

Det här är det sorgligaste jag läst. Och kanske också det finaste.

The eggs of mind-numbing inevitibility

Som vanligt känns det som om ingen tid alls förlupit sedan jag var på kontoret senast. Jag sätter mig vid mitt skrivbord och stirrar på kreatörstavlan, som inte är ifylld. Vid mitt namn gapar veckan helt tom. Det sitter ett par ADs och programmerare i rummet härintill. De lyssnar på Coldplays senaste skiva. Jag suckar och drar handen genom håret. Läser en gammal Level som ligger och skräpar. Torkar bort dammet.

Kollar mailen. Läser Kotaku och AV Clubs täckning av ComicCon. Drar igång ett par MSN-konversationer med ett par polare som också sitter fast på sina jobb. "Det är nästan bara jag här", säger båda.

Min själ drar täcket närmare hakan och lägger sig på sidan. Somnar snart.

Teori

Jag har en teori om att framgångsrika amerikanska rappare har litet töntiga förnamn.

Ice Cube: O'Shea
Snoop Dogg: Calvin
Eminem: Marshall
Ice-T: Tracy
Busta Rhymes: Trevor
Fiddy: Curtis
Heavy D: Dwight
Common: Lonnie
Biz Markie: Marcel
Method Man: Clifford
Redman: Reginald
Ghostface Killah: Dennis
DMX: Earl
Chuck D: Carlton
PMD: Parrish
Raekwon: Corey
Mase: Mason
Nelly: Cornell
Beanie Sigel: Dwight

Disappointment was my closest friend

Jag har nyss försökt vända min tidigare kanske något omotiverat negativa inställning till mitt nyblivna förhållande till någonting positivt genom att upprepade gånger lyssna på Jackie Wilsons "Higher and higher" och Sam Cookes "Cupid", och det har fungerat väl. Plus i kanten till min katt, som även han varit tillmötesgående till mina närmanden och låtit mig krama honom litet.

I övrigt har jag försökt komma ikapp om E3-täckningen och börjat läsa spelnyheter igen efter fyra veckors paus. När jag var hemma i lägenheten för att vattna och mata fågel gick jag några ronder i Fight Night Round 3 och kollade trailers på Xbox Live, för att chocken inte ska bli allt för stor när jag släntrar in på kontoret på måndag.

Har också ätit ganska äcklig linssoppa med MS på Etnomuséet, kollat på båtgrejer och grillat, druckit 1 1/2 flaska vin och lyssnat på Feist. Under grillet ringde vi till SL, som befann sig mitt under en brinnande Fjordfestival någonstans i närheten av Uddevalla. Det var svårt att uröna exakt vad hon sade, men jag fick i alla fall prata litet med hennes lillebrolla om The Dark Knight som han sett kvällen innan. Han tyckte att filmens nuvarande placering som den bästa filmen någonsin på IMDb var missvisande, och jag försökte förklara för honom att den snart skulle tappa några placeringar, men över bruset från något slamringt lokalband var det inte det lättaste.

Och jag har fått prata av mig med MS om R, utan att uppge några detaljer, och jag känner fortfarande ångesten Cheshirekatt-le mot mig från högra axeln, och imorgon är det egentligen en helt vanlig söndagjävel, och jag måste foga mig i det och stryka en skjorta.

Blue jean baby

Ett ord av vishet till alla er young turks därute. Ni som tycker att Manic Pixie Dream Girls är det finaste som finns, och ni gladeligen skulle träffa någon som Clementine i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Sam i Garden State eller Penny i Almost Famous, eller öh, Sarah i Forces of Nature, någon som kan ställa hela ens värld på ända med sin ditzyness och sin framfusighet. Kanske föreställer ni er att er relation utvecklas ackompanjerat av ett noggrant utvalt soundtrack med några av era favoritartister, kanske vill ni hångla på en altan i sommartid till Portishead och se varandra djupt in i ögonen (det är grejer det, kan jag lova)?

Well, here's the rub, noobies. Var beredda på ett underliggande mörker, ett monster under sängen. Var beredda på att Manic Pixie Dream Girls ofta har mer bagage än hittegodsavdelningen på Arlanda.

Fast det bästa är naturligtvis att släppa den där jävla tanken på att det överhuvudtaget finns MPDGs. Det är en term som kategoriserar och placerar in människor i fack, och sådant anses ju som mycket ofint.

MPDG är en myt, en uttjatad narrativ ploj, en genväg till att skapa en intressant karaktär. Hur mycket tjejen du dejtar än påminner om Clementine är hon till slut en helt vanlig människa, vars neuroser kanske inte är lika enkla att handskas med som du tror. Det handlar mest om att orka släppa in hennes mörker i ditt eget. För om du lockas av den där MPDG-myten har du definitivt ditt eget mörker att handskas med. Är det värt det? Är det? Det är den frågan jag ställer mig.

Verkligheten överträffar dikten - återigen

För de som vet hur jag träffade tjejen jag dejtar kommer det kanske inte som en överraskning att mitt liv blir mer och mer som fiktion. Men just precis hände det som inte fick hända. Jag satt och snackade med min syrra och hällde upp ett glas av det fina vin som R lämnade efter sig förra veckan, en trevlig australiensk chardonnay, och märkte att det sedan låg en stor, svart fluga och flöt i det.

Det är väl ironiskt, eller hur?

Jag var f ö helt betuttad i samtliga av Alanisarna i den här videon.

Summer is here and the time is right to go racing in the streets

Det är en Springsteenkväll, och hade jag inte dragit i mig tre glas vitt hade jag ut å bränt med kärran.

Bara liksom Thunderroadat över Västerbron.

Träffade JD igår, vi gick runt och snackade och kollade i affärer, och det var exakt vad jag behövde, jag gillar JD skarpt. Vi lever hemskt olika liv, vilket är underligt, eftersom våra liv under ett par år var så hemskt lika. Att träffa JD igår var renande, och jag önskade mig tillbaka till ett mindre komplicerat liv, där jag vägde 20 pannor mer och var utrustad med de mest välutvecklade försvarsmekanismerna known to man.

Varför är min hud tunnare nu?

The last of the famous international playboys

Haha, era jävlar - jag har en majskyckling marinerad i dragon och fransk senap i ugnen och jag är inte ens hungrig! Varför? För att jag kan, motherfuckers, för att jag kan. Och för att matlagning dämpar tokångest.

En annan skön grej som dämpar tokångest är att gå se en skön film. Jag och LA infann oss med svettiga handflator på SF Sergel 11.20 och köpte biljetter till The Dark Knight. All oro jag känt inför R liksom ångvältades över av en välbekant och ljuv känsla av nördpepp.

Halv tre stapplade vi ut i sommarvärmen och var lyriska. Jag tror banne mig att jag sett den bästa filmen baserad på en serietidning som någonsin gjorts. Ska låta det sjunka in litet grann. Bale är fantastisk, speciellt som Bruce Wayne - skönt laidback och fånleende playboy. Jag är kär i Maggie Gyllenhaal. Och Ledger... Hans Joker är fanimig den mest obehagliga jävla karaktären jag någonsin sett på bio.

Så nu dricker jag litet av det vita vin R hade med sig förra veckan och sörjer litet att vi inte ses den här helgen, men det är okej, jag ska försöka få en del annat gjort. CC är här, och jag har inte träffat MS på vad som känns som evigheter. Och så tänker jag vakna bakfull imorgon. Ångesten kommer förmodligen vara fördubblad, men det är smällar man får ta.

Och jag saknar min soffa, jag saknar BBC Food och jag saknar hela min goddamned lägenhet, och jag har bott hos mamma och pappa i en månad nu. På tisdag kommer jag tillbaka till lägenheten, och om det inte vore för att jag är tvungen att gå till jobbet för att tjäna ihop till brödfödan skulle jag aldrig mer lämna den.

The cold predatory eyes of Charlie Sheen

Det har gått litet för långt när man verkligen kämpar för att hålla sig vaken för att kunna se hur det ska gå i Two and a Half Men. Å andra sidan - Jenna Elfman gästspelar!

Flygmyrans dag

Fikar med MH och hans son på deras gård på Åsögatan och dricker latte i ett lusthus i solen. Hans fru och dotter kommer hem. Frun undrar varför vi valt att placera deras sons barnvagn (där han dessutom ligger och sover) mitt i en myrstack. Vi ser oss omtöcknat om. Det är som i en skräckfilm. Vi inser plötsligt att allt, ja precis allt, är täckt av myror, flygande såsom krypande.

MHs fru och dotter går upp till våningen för att sova middag, lillgrabben vaknar och vi spelar fotboll ett tag på gräsmattan. Sedan går vi för att köpa milkshake och glass. Går bort till lekparken mellan Folkungagatan och Tjärhovsgatan och gungar, åker rutschkana och spela mer fotboll. Varannan minut får vi torka lillgrabben ren från flygmyror. Även den gula rutschkanan är översållad. Lillgrabben säger till mig; "Killen, ta bort alla myror", och så får jag stå där och svepa med handen över rutschkanan till alla myror är bortsopade. Det är litet tufft att bli kallad "killen" av en snubbe som inte är mer än 2,5 år.

Och det är myror över allt. Det är myror på fotbollen, det är myror i barnvagnen, det är myror inannför lillkillens blågula fotbollströja. MH säger; "du har en myra på näsan", och även när den är borta måste jag hela tiden dra med handen över näsan med jämna mellanrum, det kliar, det är obehagligt. Känner mig som Short Round i Temple of Doom. Jag vänder ryggen mot MH så han kan torka bort alla insekter med sin oxpiska.

Sedan klättrar lillgrabben för egen maskin upp för repstegen till rutschkanan, vilket han aldrig gjort förut, och vi tar en bild och MH ringer frugan och berättar. Känns stort.

Vi går Tjärhovsgatan bort mot Medis. När vi passerar Kvarnen tänker jag på R. Är våra liv okompatibla? Vem är det egentligen jag släpper in? Minns en scen i Jerry Seinfelds dokumentär "Comedian" när komikern Orny Adams packad ligger på en gata och säger: "Jag har ju inte träffar henne ännu, men min blivande fru är ju därute just nu och lever sitt eget liv... Hon har ingen aning om vad som väntar henne! Stackars jävel!"

Hemma i lägenheten, på andra sidan Skånegläntan, står mitt fönster på glänt. Undrar om flygmyrorna hittat in. Det skulle vara så jävla typiskt.

A freight train running through the middle of my head

Innan jag gick och lade mig igår tänkte jag att här ser för jävveligt ut och jag måste verkligen städa. När jag nyss gick upp inspekterade jag ägorna. Det visade sig att det bara är stökigt i huvudet på mig. Är inte det jävligt underligt?

Hair & Face, Gamla Brogatan, 13.30.

"Du, dra inte med maskinen så långt upp i nacken är du snäll, jag ser ut som om jag har Down Syndrome om jag har för kort hår i nacken."

"Inga problem mannen. Jag kör bara litet. Sedan kör jag med kniven."

"Ja, okej."

Fem minuter senare.

"Men vafan... Jag ser ju för fan mongo ut!"

"Ja, men det är ju sommar! Då ska det ju vara kort!"

"Ja, men inte kort om kromosomer! Dude, whatever, det här får duga. Tack för att du lämnade luggen ialla fall. Jag måste dra, jag ska på bio om tio minuter."

"Inga problem. Kom förbi om du vill ha det kortare, så fixar jag det gratis."

"..."

Women only like me for my mind

Säger till R: "Jag måste gå och klippa mig, jag ser fan ut som en tant." R: "Meh, varför det? Jag tycker du är jättefin i håret!" Instinktivt tänker jag "Hon tycker jag är jättefin, tihi!" och så slår jag klippningen ur hågen. Men vafan. Vad har jag blivit?! Ingen har bett mig att tänka såhär, allra minst hon. Nu går jag och rakar av mig skiten. Sedan Hancock.

I'm looking for Amanda Huggenkiss

Fan vad jag behöver en kram. En omfamning helt utan sexuell laddning. Helst av en man. En storvuxen man; på gränsen till teddy. Eller ja, det kanske var att dra det hela ett varv för långt. Men en man, kanske med rött hår och röda hängslen och skägg, med litet mage och säckiga brallor.

Men någon sådan man ska jag inte träffa idag. Först imorgon. Då ska jag be honom krama mig. Men kanske är jag inte på kramhumör då. Kanske kölden lämnat mig då.

Jag längtar hem. Min lägenhet är också en omfamning. En 56 kvm stor nördig omfamning.

Alkohol var inte lösningen för mig igår.

Jag försökte krama min katt innan jag släppte ut honom, men han spjärnade emot den jäveln.

Sedan var det nära att jag sjönk ihop i en pöl som Amélie på köksgolvet.

Varje dag känns som..., etc

Fan, jag var nyss på väg att gå och lägga mig. Jag är så jävla puckad ibland. Det är söndag, den sista på ett bra tag som jag kan helt och hållet skita i. Om en vecka sitter jag förmodligen och skakar av ångest för att jag måste upp och gå till jobbet, så vad fan skulle jag gå och lägga mig för nu - en semestervecka kvar, måndagen imorgon behöver jag inte låtsas om! Det enda jag har att göra imorgon är att gå och se Hancock, och det gör jag inte förrän tidigast runt 12. Så jag häller för mig ett glas vin till - det sista i boxen jag och R började sörpla i oss i fredags - och lyssnar på Ryan Adams och tänker på The Dark Knight. Åt helvete med måndagen.

"When were you under me?"

De första två säsongerna av Friends är fortfarande riktigt starka. Det här, barn, var på den tiden som karaktärerna fortfarande var personligheter och inte personas. Bara då och då lyser Monicas överdrivna gällhet igenom, det finns fortfarande stunder av klarhet i Phoebes ditzyness, Rachels värdighet är fortfarande någorlunda intakt och hon snubblar inte bara omkring, Joey går inte bara omkring och ser omväxlande arg/nollställd ut. Chandler tillåts i ett avsnitt av säsong uttrycka sin skräck för att bli lämnad ensam kvar när alla andra gifter sig på ett sätt som ter sig i alla fall någorlunda trovärdigt, och Ross... Well, Ross har aldrig varit min favorit.

Hur Rachel till slut lät sig övertygas att bli ihop med honom kommer jag aldrig förstå. Innan hon såg den där gamla videon om hur Ross gör sig i ordning för att ta med henne på skolbal höll Ross på att larva sig något oerhört - sabbade hennes dejter, betedde sig otroligt svartsjukt, gnälligt och possessiv. Aldrig aldrig aldrig att en tjej som Rachel skulle gå med på att vara ihop med en snubbe som är så creepy. För det är exakt det han är.

Jag trodde länge att det var okej att vara som Ross, att man ändå skulle kunna få det att funka med en tjej om man betedde sig på det sättet, för att det i slutändan bara visade på hur mycket man brydde sig om, hur känslig man var. Men jag har på senare år förstått att det där beteendet är helt åt helvete.

Om jag betedde mig som Ross kring min flickvän skulle det var tack och adjöss på fem minuter, det är jag övertygad om. Lyckligtvis är jag äldre nu, mina tendenser till svartsjuka och oro är bortjobbade, och jag vet att jag är fullt kapabel till att ha ett förhållande i vilket jag kan vara helt avslappnad. Ja, nu är ju mitt förhållande helt sprillans nytt, men nu när jag ser om gamla säsonger av Friends ser jag inte Ross som en förebild. Att trägen vinner. Jag tycker bara att han är så otroligt, otroligt obehaglig.

You have killed me

Okej. Man tar Claire Danes och korsar henne med Ivana Milicevic. Sedan injicerar man DNA från Ellen Barkin och Bryce Dallas Howard. Klappat och klart!

Stor intervju med Maggie Gyllenhaal på The AV Club imorse. Maggie G är fantastiskt bra och fin på alla sätt, SherryBaby rev hjärtat ur bröstet på mig och Secretary var en enda stor njutning. Håller på att bygga upp peppet inför The Dark Knight som ju öppnar nästa fredag, gosse kommer jag sitta kl. 12 utanför SF Sergel och banka på dörrarna. Så jag ska pallra mig iväg och hyra Stranger Than Fiction idag är det tänkt. Kanske kolla Batman Begins under nästa vecka. Just nu känner jag ingen gräns för hur bra The Dark Knight kan vara. Peppet kryper under naglarna på mig.

Innan dess har jag ju faktiskt Hancock att se också. Det känns som om TDK har gjort alla andra filmer överflödiga just nu, och att det först i dess efternäle det går att slutligen inse att det faktiskt finns andra filmer att se. TDK känns just nu som det enda viktiga.

Okej, det var inte sant.

När jag först hörde talas om Hancock hette den Tonight He Comes. Smaka på den. Stoppa den i munnen, sug litet på den, säg vad du tycker. Inte så bra, va? På den tiden, detta kanske var tre år sedan, skulle filmen handla om en superhjäte som gömde sig hemma hos en ensamstående morsa - filmen hade en mörkare framtoning än vad Hancocks trailers vittnar om.

Hursom helst. Jag ska se Hancock på måndag. Will Smith hör sommaren till. Jag älskar ju Jason Bateman också, och ser fram emot en återförening mellan honom och Charlize Theron.

Fan. När jag tänker på Jason Bateman känner jag bara gränslös kärlek. Jag tänker på hans nedlåtande babyprat med Michael Cera i Arrested Development, handen som rufsar om hans hår, hans uppläxningar följt av ett tankspritt "okay, buddy...?"

Okej. Det här blev bara jävligt konstigt. Försöker komma tillbaka, försöker bli varm i kläderna. Ursäkta mig. Det går inget vidare, jag inser det. Vi bryter här och försöker igen en annan dag.

This mind will always be defended, this mind will always be protected

Jag sitter här och hoppas på en god fortsättning. Det är första gången jag låter något sippra in på tre år, men nu har det hänt, och det är oåterkalleligt. Och jag ska låta det hända. Shit, jag skulle kuna sitta här och berätta för er en historia som skulle te sig helt påhittad och för konstig för att vara sann, men det ska jag inte, det ska jag inte ännu. Kanske senare. Kanske aldrig.

Men det känns litet konstigt, det måste jag säga, att på något sätt ändå kunna skönja någon form av framtid som inte går ut på att jobba, jobba, äta lunch, jobba, jobba, gå hem, kolla på TV.

Vi får se vad som händer.

Herregud. Hoppas ni fortfarande RSS:ar på det här.

Jag kommer tillbaka.

Farväl Skivfönstret

Mackans skägg

Tack för den passningen, Stureplansgruppen!

Jag har nu blivit så gammal att jag räknas med i den grupp som gillar att ta det litet lugnare när man går ut. Så istället för att stänga klockan fem, som de flesta andra ställen kring Stureplan, stänger Ambassadeur klockan fyra istället; "en unik stängningstid, som öppnar upp en efterlängtad medelväg för dig som är vuxen nog att stanna ute efter tre, men gammal nog att gå hem innan fem". Jag vet inte riktigt vad jag ska bli förolämpad av först.

Å andra sidan är klockan nu nio, och jag kom just hem efter ett tidigt restaurangbesök och tänkte; "vad skönt att komma hem i god tid, så man hinner varva ner litet innan man går och lägger sig".

Win the War

Jag känner mig alltid litet tom när jag klarat av ett spel. Ett spel är ju ett medium som man i bästa fall känner ett engagemang i, och när det gäller Call of Duty 4 kände jag mig verkligen uppslukad. Det tog ett par sittningar, vilket egentligen är alldeles för kort tid att klara av ett spel på, och jag ska säg att jag slarvade litet mot slutet (struntade i att leta efter kvarlämnade datorer och sådant som kan ge achievementpoäng), eftersom Mass Effect ligger så gott som ospelat på vardagsrumsbordet, trots att jag fick det redan för ett par dagar sedan från jobbet.

Så nu då? En andningpaus medan jag trycker resterna av en hemmapizza och ser på ett avsnitt av "Chuck". Och därefter fylla upp det tomrum CoD4 lämnat efter sig med en tretimmarssittning med Mass Effect.

Kräkicho

Meh

I det senaste avsnittet av Scrubs (s07ep02) får Turk bassning av frugan för att han bangar hemmasysslor och hellre spelar spel tillsammans med Vaktmästaren. Konsolen i fråga är Xbox 360, en konsol jag som bekant är mycket familjär med. Spelet nämns aldrig vid namn, med det talas om "warthogs" och "space goblins" (fick de inte säga brutes, jackals eller grunts?!), så det är ju alltså Halo 3 som avses. Dessvärre har NBC inte köpt loss rättigheterna att nämna spelet vid namn, vilket gör det hela litet pinsamt. Som man också ser av bilden spelar Turk och Vaktmästaren co-op. Så här ser det ut då:



Mmm. Tjenare. Jag behöver väl knappast gå in på detaljerna här, men en ganska uppenbar sak - var fan är split-screenen?. Och rent motoriskt sett, hur sköter Turk och Vaktmästaren kontrollerna? Jo, genom att trycka frenetiskt på alla knappar samtidigt förstås. Mother of God. Jag jobbar med marknadsföring av spel och spelkonsoler. Var det här verkligen en bra idé, corp? Var det det? Va? Va?!

Senare i samma avsnitt spelades José González' gamla "Heartbeats"-cover. Underligt.

Förövrigt kan ni hitta mig på Sci-Fimässan på söndag.

City 17 Revisited

Och Klara Norra Kyrkogata framåt, och det är nästan att jag kan inbilla mig att jag har en kofot och en Gravity gun. Det ligger ett tunt dis runt taknockarna, och om jag höjer blicken en aning kanske jag kan se en Strider vagga förbi på Vasagatan. Bakgården utanför mitt kontor är belamrat med containrar och bilar, av byggmaterial och bråte. Hör jag statiskt brus i bakgrunden, röster grumlade bakom gasmasker? Är det en headcrab som lurar bakom den där tunnan? Var kan jag ladda min HEV-dräkt?

No Big Daddy for you! Next!

1) Lånade hem en 360 från jobbet.
2) Gick och köpte lovande superspelet BioShock för att kunna mysa ner mig i soffan ordentligt under kvällen.
3) Kom hem, korkade upp en flaska vin och började sörpla på.
4) Lagade en smarrig karljohanrisotto. Drack mer vin.
5) Åt mat. Drack vin.
6) Litet för berusad för att vilja sätta igång med nytt spel. Snopet. So it goes.

Kaputski

Presenter gör fågelfrön villig

... Är en fras som någon googlat och sedan kommit hit på. Jag tycker det är vackert. Tack!

Mina närfver

Ja, det börjar faktiskt kännas att det var länge sedan man låg och mös med någon. Hade just ett möte där den ena parten var min kollega TJ och den andra, en leverantör, var en ytterst attraktiv kvinna med djup urringning och tjusig klyfta. Så för mig blev det mycket stint stirrande in ögon eller på projektorbilden. Märk nu att jag inte beskyller henne för att hon klär sig utmanande; tvärtom är det mitt fel att mina hormoner inte tuktats bättre. Så medan hon satt och pratade om mallar och moduler satt jag och gned näsroten och försökte koncentrera mig. Fy på mig. Fy.

Malkovich

Det bästa för att hela en själ sargad av strulande apparatur är ju som bekant konsumtion. Så det bar det sig inte bättre än att jag släntrade bort till Pet Sounds efter jobbet och plockade på mig Moneybrothers nya skiva. Passade också på att fråga efter Those Dancing Days EP, som ska släppas i slutet av augusti (klart den skulle köpas, sådana här duktiga kids ska stödjas hela jävla vägen till Japan, där de säkert kommer bli mäkta populära). Stefan sade att den inte kommit ännu, men försvann bakom disken en stund. Sedan daskade han ner skivan på disken. "Nu kom den". Vi skrattade en stund. Jag fick dessutom en limiterad Moneybrothersingel.

Gick sedan till bokaffären i mitt lokala köpcenrtrum och köpte Will Selfs "The Book of Dave" som jag ska läsa ikväll. Nu mår jag bättre.

Kom hem och slog på Xboxen. Det gick bra. Spelade Blue Dragon i en timme. Slog sedan av lådan. Det blinkade rött. Jag tryckte på offknappen igen. Det försvann. Det pumpar isvatten genom mina ådror.

Och eftersom jag är så kär i jenny Lewis fick det bli Rilo Kileys nya också.

Concerti

Trots en Xbox som hänger på en skör tråd har jag i alla fall två konserter att se fram emot i höst - Mark Kozelek på Södran den 23 oktober och Ryan Adams på China den 20 november. Fantastico!

Hjärtkramp

Kom hem igår efter bio och middag med JD och slog på 360:n för en liten svängom innan läggdags. Spelade litet. Stängde sedan av. När jag stängde av dök de upp. Det där som alla Xbox-ägare fruktar. Något som egentligen bara är en tidsfråga innan det inträffar, men som ändå känns som en iskall hand kring pungkulorna.

The Red Ring of Death.

Tre blinkade segment på den vanligtvis grönt flouroscerande ringen. Det betyder att något är vajsing. På väg att krascha. Min konsol är på väg att sparka hinken. Ta ner skylten. Om ett par dagar kanske den inte längre bara trängtar efter fjorderna, den kommer att vara död.

Det är då man ringer Xbox-supporten, så skickar de en UPS-bil som hämtar upp den trasiga konsolen. Sedan skickas den vidare till Tyskland, där den meckas med. Ett par veckor senare återvänder den, frisk och kry. Helt konstnadsfritt är det sagt. Hoppas det.

När jag kommer hem ska jag blåsa litet på den och dra ur och sätta in kontakten, för det är sagt att det kan funka. Men jag vet inte jag. Det har faktiskt varit litet dammigt i vardagsrummet det senaste tiden.

Fan också.

Dessutom drömde jag om VK5 inatt, vilket inte direkt gjorde mitt humör bättre.

Tjejer man skulle ha varit kär i om man gick i gymnasiet

Jag kan inte sluta lyssna på Those Dancing Days "Hitten". Här är deras myspacesida. Just nu är jag väldigt svag för smittande refränger och Hammondslingor.

SL, jag och MSN

Steelwheels säger: (23.10.27)
fuck facebook, man!!! nu sitter jag och cyberstalkar VK5 igen!'
SL säger: (23.11.03)
jag veet!
SL säger: (23.11.07)
jag hatar facebook
SL säger: (23.11.11)
det är ju helt sjukt
SL säger: (23.11.21)
jag har oxå suttit en massa tid idag
SL säger: (23.11.37)
och verkligen, verkligen, inte gjort ngnting men åndå har jag hängt där
Steelwheels säger: (23.11.40)
jag ska fan avsluta min facebook.
SL säger: (23.11.40)
sicked
SL säger: (23.12.19)
jag med
SL igen säger: (23.12.21)
usch
SL säger: (23.12.26)
eller ja, jag vet inte
Steelwheels säger: (23.12.40)
inte jag heller...
Steelwheels säger: (23.12.47)
måste ha koll på syrran. :)
SL säger: (23.13.00)
hehe
SL säger: (23.13.15)
ska jag bli kompis med henne tro, så att jag oxå kan kontrollera henne
SL säger: (23.13.22)
eller spionera snarare
Steelwheels säger: (23.13.31)
jag har massa folks syskon som friends, som typ din brolla och annas brolla... varför...?
Steelwheels säger: (23.13.50)
ja, varför inte?!
SL säger: (23.14.00)
hehe
SL säger: (23.14.04)
nu gör jag det
SL säger: (23.14.11)
som hämnd
Steelwheels säger: (23.14.17)
gör det!!!!'
SL säger: (23.15.47)
done!
SL säger: (23.15.51)
this is sick
Steelwheels säger: (23.16.03)
wOOOHOOO!!!
Steelwheels säger: (23.16.22)
här sitter jag och lyssnar på foo fighters, liksom.
SL säger: (23.16.58)
oj, oj, oj
Steelwheels säger: (23.17.31)
min syrra är polare med FO's ex SO, det är litet roligt, de var på semester i skåne tillsammans. det kan du se när du blir kompis med henne.
SL säger: (23.18.17)
ja, det ska jag allt kontrollera
SL säger: (23.18.18)
hehe
SL säger: (23.18.25)
ngn mer jag bör stalka
Steelwheels säger: (23.19.22)
du kanske helt random kan bli kompis med VK5. eller ska jag skicka request?
SL säger: (23.19.53)
du ska!
SL säger: (23.20.00)
gör det! gör det! gör det!
SL säger: (23.20.03)
du får en femma
Steelwheels säger: (23.20.04)
nääää
Steelwheels säger: (23.20.10)
em femma?!
Steelwheels säger: (23.20.18)
300 spänn ska jag ha!
SL säger: (23.20.41)
nope
SL säger: (23.20.42)
en femma
Steelwheels säger: (23.20.56)
jag requestar VK5 för tvåhundra spänn.
SL igen säger: (23.21.11)
en femma
Steelwheels säger: (23.21.20)
varken mer eller mindre än 150 spänn.
SL säger: (23.21.37)
jo
SL: (23.21.38)
en femma
Steelwheels säger: (23.21.39)
okej, hundra.
Steelwheels säger: (23.22.04)
femti pix, men det är också mitt sista bud.
SL: (23.22.13)
fem
Steelwheels säger: (23.22.40)
tjugofem spänn och en bulle, annars blir det ren förlust.
SL säger: (23.23.03)
nej
SL säger: (23.23.08)
fem spänn och en bulle
Steelwheels säger: (23.23.25)
... sjutton spänn och en bulle.

Oxfilé, ruccola

Att behöva ta fram japanen i mig

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i japanska spel, vilket är en av de största anledningarna till att jag aldrig heller varit en Nintendo nerd eller en Playstation fanboy. Visserligen har jag ägt både Nintendo- och Sonykonsoler av olika slag, men det var först med Xbox som jag började spela på allvar och låta spelandet ta samma plats i mitt liv som musik, film och litteratur. Framför allt har jag haft invändningar mot designen av japanska spel - japanerna är vana vid praktiskt taget låst kamera och snitslade banor, medan västerländska spel tenderar att vara mer öppna, ha fri kamera och större möjligheter till att själv skapa narrativet. I japanska spel är protagonisterna ofta känsliga, storögda emokids med rosa hår, medan man i västvärlden fortfarande är mer inne på muskulösa machomän med svällande pecs. Ärligt talat kan jag säga att jag inte blivit särskilt begeistrad av ett japanskt spel sedan Final Fantasy VII, och det är ju ändå nio år sedan nu. Så det var väl verkligen på tiden när det igår hände igen.

I ett försök att få japanerna att köpa Xbox 360-konsoler anlitade man studion Mistwalker och legenden Akira Toriyama, som skapat karaktärerna i Dragonball Z, att sätta sin stämpel på vad som skulle komma att bli ett enormt och väl genomtänkt RPG - Blue Dragon.

Är huvudpersonerna ett gäng känsliga, storögda emokids? Check. Är banorna linjärt utformade? Check. Är stridssystemet enkelt, effektivt och underhållande? Check. Är det turbaserat? Check. Är det lätt och roligt att levla? Check. Krävs det planering och strategi för att bygga upp sina karaktärer? Check. Är det så underhållande att man spelar fyra timmar på raken utan att pausa, och därmed glömmer att äta mat eller spotta ut snuset? Check.

Handlingen: Ett gäng kids vill rädda sin by från en annalkande fara och ger sig ut på äventyr. De utrustas vad det lider med varsin blå sfär som de anmodas svälja. detta resulterar i att deras skuggor förvandlas till enorma totems i form av mytologiska väsen, som de sedan kan styra för att bekämpa alla former av oknytt de stöter på under resans gång.

Blue Dragon är ett grund och botten ganska enkelt men mycket vackert och underhållande spel som är väl värt ett köp. Att det är uppdelat på tre skivor är på samma gång både modfällande och exalterande, jag kunde inte låta bli att känna en viss resignation när det stod klart att mina kvällar den närmaste månaden framöver kommer vara reserverade för det här spelet. Efter en hel kväll har jag inte klarat av mer än 2 procent av det hela, men av vad jag hittills sett av spelet finns det ingen anledning att tro att det inte kommer vara lika underhållande hela vägen. Problemet är bara hur jag ska hinna lira BioShock, 2K Bostons nya FPS som också ser mycket, mycket lovande ut. Jag har också mycket kvar att spela av Spider-Man 3, Crackdown och Psychonauts. För att inte tala om gamla 1.0-synder som Tomb Raider Legend och Beyond Good and Evil.

Japanska RPG:s tenderar att bli mer storvulna, svulstiga och sentimentala ju längre in man kommer i det, men det är något jag är villig att leva med i det här fallet.

Och hur gick det med Xbox 360-försäljningen i Japan? Jo tack, det gick alldeles utmärkt.

Blue Dragon släpps exklusivt för Xbox 360 den 24 augusti. Missa det inte. Bejaka, liksom jag har gjort, din inre japan.

Jobbduschare of the world, unite and take over

På mitt jobb sitter jag ensam i ett stort rum längst bort i korridoren, alldeles intill toaletten. Det är inte så många som använder den, det mest jag och en till. Ibland kommer kreatörerna dit för att kunna klobasa ifred. Idag såg jag en kollega smita in där med en ryggsäck. Det händer ibland att toaltten används som onklädningsrum, folk som ska byta om innan de cyklar hem och så. Men det här var på förmiddagen. Snart hör jag hur det börjar strila. Det är någon som duschar där inne!

Ja, det finns naturligtvis en dusch där inne i just det syfte att folk ska kunna duscha om de behöver, men jag har aldrig varit med att någon använt den.

Måste man inte var en viss typ av människa om man tänker; "äh, jag orkar inte duscha hemma, jag kan göra det på jobbet", såvida man inte har ett jobb där man svettas väldigt mycket.

En annan teori är att min kollega är av den sorten som i likhet med George Costanza måste klä av sig naken när han bajsar. Kanske något i alla fall gick fel där inne. Kanske han kände sig smutsig efter björnbygget. <

Härmed myntar jag uttrycket jobbduschare. Exakt vad det ska innefatta återkommer jag om.

Jag gillar Facebook

I några år har jag försökt hitta en gammal nätflört från Kanada, mest för att se vart hon tog vägen. Så då kollade jag i Facebook. Och jojomän, där var hon. Med barn och allt! Det värmde ordentligt i hjärtat. Riktigt skönt att se att det gick bra för henne i livet. Vi träffades på Tori Amos chat för nio år sedan och inledde ett väldigt romantiskt brevväxleri under ett par år. Sedan kom det av sig, som det ju kan göra ibland.

Jag skickade henne ett meddelande för att kolla om det verkligen var hon, och idag skickade hon en request för att adda mig. Who'da thunk it? Och enligt hennes profil lyssnar hon fortfarande på Tori.

I don't know, but I've been told

... Matthew Modine is really old.

Det är ju alltid kul att se att Matthew Modine fortfarande får jobb, som här i "Weeds" till exempel. Att han däremot numera är helt gjord av plast kom som något av en överraskning.

Jag hatar Facebook

"Facebook är fantastiskt", kvittrar LA för någon vecka sedan. "Man kan hitta en massa människor man tappat kontakten med, som till exempel folk från lågstadiet. Nu ingår jag i en grupp med folk från min lågstadieklass!"

Jaharu.

"Har du en facebook?" frågar syrran när vi ses hemma hos mamma och pappa för att grilla på lördagkvällen.
Nä, jag skiter i sånt, säger jag, jag är med i fler communities än jag orkar hålla på att administrera.
"Jag skickar dig en inbjudan i alla fall", trugar syrran.

Jag loggar således in och skapar en profil. När jag kommit hem till Söder (min vecka som kattvakt är slut, och jag måste återvända till min dammiga tvåa) loggar jag in och kollar upp litet folk. För att liksom se vilka som finns där. Sho 'nuff, de flesta av mina vänner har redan en facebook. Och litet annat folk också. Mycket riktigt, en massa folk man tappat kontakten med, folk det kanske var lika bra att man tappat kontakten med. Men nu sitter jag där och stirrar på Varm Kemi 5:s profilsida. Hon har lagt upp en massa foton på sig själv också. Inte titta, försöker jag intala mig själv. Inte titta. Men det gör jag naturligtvis.

Det var jag ju tvungen till.

Så fuck you, Facebook. Fuck you very much.

I'm gonna strangle-y-dangle you!

"Får jag fråga en sak: Är du på dåligt humör?" frågar en kollega efter att jag försökt förklara en sak för den i fem minuter och mitt tålamod tryter. Den förstår tydligen ingenting av vad vi just för tillfället håller på med, och kan inte skilja på olika saker. Jag visar den att jag bokat annonsplats på en sida, och den säger på sitt uppnosigaste sätt att den redan gjort det, "såg du inte mejlet jag skickade till XX"? "Men vadå XX", säger jag med illa dolt förakt. Det här handlar om en helt annan annonsplats som inbegriper helt andra människor. Förstår den ens vad vi håller på med?!

"Bilderna ligger på sharet", säger hon. Nej, det gör de inte, säger jag och visar. "Jo, men det har kunden sagt". Jo, men kunden har fel, de ligger helt uppenbarligen inte där.

Den lämnar mitt rum och säger att den ska försöka kolla själv, när den har skaffat eget inloggning till sharet. Den förstår inte att den redan kan logga in själv. Den förstår inte någonting. Och så vitt jag vet har den inte ens testat produkten vi jobbar med.

Som svar på dess fråga: Ja, jag är på jävligt dåligt humör.

It ain't easy being green

Jag har alltid varit mer av en Marvelkille än en DC-kille, och därför känner jag alltid en större entusiasm inför Marvelfilmer än DC-filmer, även om de senastee årens DC-filmer varit snäppet bättre än Marvelfilmerna. Nästa år kommer sommaren totalt domineras av The Incredible Hulk och Iron Man. På ComicCon visades häromdagen fem minuters hopkok av Iron Man, där Robert Downey Jr spelar miljardären Tony Stark, som främst av hälsoskäl bygger sig en rustning med livsuppehållande funktioner. Filmen fanns att beskåda på YouTube under ett fåtal, någon tjomme hade filmat duken med sin mobilkamera och lagt upp den. Givetvis togs den ner illa kvickt. Jag hann dock se den, och det ser väldigt, väldigt bra ut. Intryck: Rustningen ser förbannat cool ut. Downey Jr gör vad som förväntas av honom - han är sarkastisk och loj på det sätt endast han kan. Gwyneth Paltrow klär som rödhårig. Effekterna kommer bli makalösa.

Igår var det dags för skaparna av The Incredible Hulk att träda fram. Den här gången är det Ed Norton som spelar den mjäkige forskaren Bruce Banner, och även hans förbannade alter ego, Hulken (japp, de har spänt fast ping pong-bollar på Norton, så att han kan agera ut Hulkens rörelser, precis som man gjorde med Andy Serkis när han spelade King Kong. I förra Hulkfilmen var det regissören Ang Lee som spelade Hulken). Norton har även skrivit manus.

De visade bilden ovan. Ser ut som om man inte skapat Hulken utifrån Nortons utseende, som man olyckligtvis gjorde när Eric Bana spelade Banner. Istället ser han ut som han gjorde när John Byrne ritade honom på åttiotalet. Mycket klokt. Hulken i Ang Lees film från 2003 såg litet efterbliven ut, som om han ständigt förvånades över vad som hände. Som om han ständigt försökte förstå och analysera sin omgivning. Den här Hulken ser ut att skita totalt i det. Den här Hulken ser bara jävligt arg ut.

Även om jag hört från säkra källor att Norton är fruktansvärt osympatisk, kan ingen ta ifrån honom att han är en driven och ambitiös filmskapare, både framför och bakom kameran. Det här kan nog bli bra. Skitigt och kinetiskt, om man får dra slutsatser från regissören Louis Leterriers tidigare alster (de hektiska The Transporterfilmerna, Jet Li-våfflan Danny the Dog).

Har alltid gillat Hulken. Kan identifiera mig med en outsider full av otyglad och missriktad vrede.

Bilden är snodd från joblo.com

Sambo

Efter jobbet åker jag hem till AS, JR och Kniven och fikar med Hanna och hennes dotter. Vi läser tidningar i ett solvarmt kök och det är mycket mysigt. Äter sedan otroligt god korvsallad på balkongen. JR sätter ihop en hylla och AS och jag snackar skit en stund. Pallrar mig sedan hem för att städa och diska innan CC kommer hem fråg aikidolägret.

När han ringer kvart över åtta sitter jag i soffan och äter Pingvinlakrits i mjukisbyxor framför sista säsongen av Buffy. Han säger att han är på väg in till stan för att lämna sin väska, sedan ska han ut och träffa sin kompis Gabby. Jag som hade sett fram emot en sista kväll med honom innan han åker tillbaka till New Hampshire och inte kommer tillbaka på ett år.

Jag går och häller för mig en stor bourbon med is och känner mig som Sue Ellen i Dallas. När CC kommer hem och ställer ifrån sig väskan sitter jag åter framför TV:n. Han säger att han bara ska duscha, sedan ska han åka ut till Tensta där Gabby bor för att hälsa på henne. Jojo. Jag vet nog vad "hälsa på" innebär. Vi tar varsin bourbon i köket och sitter och snackar ett tag innan han går. Han säger att han kommer tillbaka senare, för tunnelbanan slutar ju gå och så. Han hänger upp sina svettiga träningskläder och sin äckliga suspensoar på en galge för öppet fönster och går sin väg.

Jag ser på Buffy till klockan ett och går sedan och lägger mig, lämnar fönstret halvöppet och lyset vid soffan på så att han ska slippa snubbla i mörkret när han kommer hem. Jag märker att draget från det halvöppna fönstret fyllt lägenheten med en obehaglig doft av manssvett. I draget och svettdoften, och ljuset från vardagsrummet, ligger jag sedan och försöker sova. Jag tror jag somnar halv tre.

Kvart över sju kommer CC hem. Han smyger in och lägger sig och somnar på soffan. Det är tjugo minuter tills jag ska gå upp. Jag ligger kvar och grämer mig en stund innan jag går upp och sätter på kaffe. Kvart i åtta ska min gamla bekant Carro Hainer vara på Nyhetsmorgon för att prata om Simpsons, så jag slår på TV:n. Detta väcker CC. Jag frågar inte hur han haft det eller vad han haft för sig, för jag bryr mig egentligen inte. Jag berättar istället om Carro. Istället för Carro intervjuas istället Eddie Murhpys brorsa Charlie. Det känns konstigt. Jag kollar Carros blogg. Det har blivit uppskjutet till kvart i nio. Jag och CC pratar en stund och jag går sedan och gör mig i ordning. Sedan pratar Carro om Simpsons tillsammans med Fredrik Strage, Strage tar nästan över showen, men Carro hinner säga en och annan bra sak i alla fall.

Klockan nio står jag med kavajen på, med en plastgitarr över axeln, och ska gå till jobbet. CC ska flyga hem klockan två. Vi kramas och säger hejdå och vet att vi inte kommer ses på ett år.

Sedan går jag till jobbet och hoppas att han inte glömmer att ta med sig sin svettiga suspensoar när han går.

Jag är tydligen så jävla rolig

Efter en dyr men väldigt god middag på Street i lördags gick vi upp på Mosebackes uteservering, eftersom det är exakt en sådan sak man känner sig tvungen till när det är en fin sommarkväll. Det var, inte helt oväntat, helt fullt. Jag, CC och MS ställde oss i en liten ring i gruset mellan två bord och sade att vi fick låtsas att det var ett bord här. Eftersom CC:s kunskaper i det svenska språket är ytterst bristfälliga (trots de nio år han mer eller mindre regelbundet vistats här) talade vi alla engelska. Innan någon av oss hunnit med att ta initiativet att gå och köpa öl, hördes det från ett närbeläget bord: "You can sit here if you want". Där satt tre små söta blondiner uppradade kring ett bord och bligade på oss under raka luggar. Vi slog oss förstås ner. Tjejerna tyckte uppenbarligen att det var spännande att få prata litet engelska. De frågade om någon av oss kunde svenska, och CC sade att jag och MS var ganska bra på det. Jag övervägde för en stund att låta charaden fortsätta, men det brast när tjejerna frågade om vi varit här länge. "Sisådär en trettio år", svarade jag på svenska.

Sedan satt vi där och pratade, ytterligare ett bord anslöt efter en stund när CC och en av tjejerna tiggde cigg av ett par tjejer, och på det viset förflöt kvällen. Det var helt klart uppenbart att tjejerna var knappt fyllda tjugo, vilket också bevisades när en av dem av någon anledning halade upp sitt körkort för att visa hur ful hon tyckte hon var på det. Egentligen tror jag att hon ville visa mig hur jävla söt hon var på kortet, för det var hon. Hon visade sig också vara 21 år gammal. Jag berättade det för CC. CC är snart 42.

En rätt stor del av mig tänkte; "fan vad gammal jag känner mig", medan en annan, även den en stor del tänkte "fan vad roligt det här var".

Klockan blev nästan halv två, vi bröt upp, telefonnummer utbyttes, kramar och pussar utdelades. Vi snavade hem över Söder. Tjejerna skulle fortsätta till Kvarnen, men vi skulle upp tidigt dagen därpå. CC malde på om hur gulliga de varit och vem av dem som verkade ha varit intresserad av vem av oss, och så vidare, men jag hakade på inte riktigt på det. CC är en man som är känd för att bli litet för uppspelt av kontakt av det motsatta könet, ibland så till den milda grad att det inte riktigt finns någon hejd för det. CC låg en gång med en student som var 14 år yngre än han, vilket är obehagligt på så många plan samtidigt. Han hävdade med bestämdhet att det var hon som uppvaktade honom, och att det därför inte fanns något han kunde göra för att sätta emot det. Detta är något vi ältat och bråkat över de senaste sju åren, och vi har sedan dess lämnat det mer eller mindre därhän.

Att behålla numren till de där 21-åringarna var ingen bra idé, beslöt jag, så jag raderade dem bryskt dagen därpå. Det får vara bra med sådant där.

Vad som dock var lockande var att de blev imponerade av en sådan enkel sak som att man pratade engelska utan brytning. Det är naturligtvis alltid smickrande att höra hur jävla rolig man är, och det var i sanning ett bra tag sedan någon sade det till mig sist.

Det var en sådan där lördagkväll jag slutade uppleva 2003. Det kanske är dags att ta upp dem igen. Å andra sidan behöver jag CC som katalysator, och han är bara här en vecka om året. Jag antar att jag kan vänta till nästa juli. Då gör vi om det igen.

Ett förtydligande

Det här är sista gången jag skriver ett inlägg för att förtydliga något. Jag tycker inte om att behöva skriva folk på näsan med vad jag exakt menar med något jag tycker, men here goes:

Jag tycker inte det är sorgligt att folk skaffar barn. Jag tycker det dock är sorgligt att jag är helt oförmögen att kunna låta mitt välbefinnande bestämmas av hur någon annan mår. Min devis har på senare år varit att om någon ska göra mig miserabel eller lycklig, så är det jag själv. Att ha modet och kraften att lägga över så pass stora delar av sitt liv på någon annan är jag absolut inte redo för. Och det var främst det som gjorde mig deprimerad.

Man kan säga att jag befinner mig i en ganska allvarlig trettioårskris just nu. Jag tror att det är ganska vanligt, och jag är trött på den - den har pågått ett bra tag nu.

Soaking in the hoisin of your lies

De senaste veckorna har jag fruktat rätt mycket för min egna emotionella stagnation. Inte mycket har hänt det senaste i året i fråga om ansvarsbörda eller andra tyngande saker, och min önskan om att eventuellt träffa någon att bilda familj med har minskat i takt med att mina vänner skaffat familj. Min ovilja att förlora min frihet och självständighet har växt sig allt större, så till den milda grad att den idag närmast ter sig som en fix idé.

Mataffären har alltid varit litet av ett socialt minfält, man vet aldrig vem eller vilka från det förflutna man kommer att stöta på. Igår sprang jag in i många av mina föräldrars vänner, varav några levde under villfarelsen att jag var arbetslös. Men inte nog med det. En människa jag vanligtvis försöker undvika som pesten kom just in i affären när jag rundade chipshyllan. Hon var där i sällskap med hela sin familj, inlusive sin man, som jag fått uppgifter om inte längre levde tillsammans med henne. Underligt. Det var en konstig lögn att dra, en lögn som hon dessutom framfört på självaste midsommarafton. Vi hälsade hjärtligt på varandra, och jag såg också att hon var höggravid med sitt andra barn. Det barn som kom i fjol satt i sin barnvagn och bligade upp på mig med ögon som såg ut som korinter i en jäsande deg. Efter ett antal artighetsfraser skildes vi åt, och jag avslutade mina inköp. Jag tänkte för mig själv; "Men det där var ju lite trevligt." En gammal version av mig själv skulle upplevt det hela som otroligt obehagligt och jobbigt och skulle sedan gått hem och lagt sig i fosterställning under köksbordet, men den jag är nu var tydligen fullt kapabel att hantera den här situationen. Så jag ser det som ett tecken på någon form av utveckling.

Nu undrar jag bara varför hon i midsomras sade att hon inte längre levde tillsammans med sin man, när gårdagens möte visade på det motsatta. Underligt. Mycket underligt. Men samtidigt väldigt typiskt henne.

De hade också åldrats mycket sedan jag sist pratade med dem. När jag senast såg henne sprang jag och gömde mig, igår var den första gången jag pratade med henne ansikte mot ansikte på två år. Jag var tvungen att fälla ner spegeln vid förarsätet i bilen för att se om även jag hade åldrats. Förvisso. Inslag av vitt och grått i skägg och polisonger. Men i övrigt vet jag inte. Inga kråksparkar. Ingen grånande hud. De såg båda väldigt slitna ut.

Själv upptäckte jag häromdagen att jag vill göra en storrensning i min lägenhet och göra mig av med allt jag samlat på mig under de senaste tio åren. Risken att jag kommer förvandlas till Andy i The 40 year old virgin eller Ben i Knocked Up är överhängande.

Å andra sidan är det fortfarande en stor del av mig som verkligen ser fram emot att gå till affären och hämta ut det exemplar av Buffy The Vampire Slayer säsong 7 som jag beställt. En fruktansvärt stor del. Jag tror inte jag vare sig vill eller kan ändra på det.

Impulsköp inte radhus i Skarpnäck

Det var med ett inre som kändes som ett postapokalyptiskt miljonprojekt som jag återvände till jobbet imorse. Det tog inte emot särskilt mycket, jag kände i alla fall att jag längtade tillbaka till mitt rum och min dator. Två veckor av ingenting väntar innan kunderna kommer tillbaka från semestern, kanske litet småplock här och där, men ingenting särskilt alls egentligen.

Min kropp känns otymplig. Jag kan inte samla tankarna. Jag har förlorat talförmågan.

Häromdagen upptäckte jag dock att jag fortfarande är förmögen att ta in och behandla skönhetsintryck. CC, MS och jag på Mosebackes uteservering, blodröd himmel, siluetten av Östermalm på horisonten. Inte bara förstod jag att det var meningen att jag skulle tycka det var fint; jag kunde även förmå mig själv att tycka det. Det kändes bra.

LA höll i sin son häromdagen och sade ungefär, och på engelska: "Från och med nu kommer mitt eget välbefinnande vara avhängigt hur min min son mår". Detta uttalande gjorde mig otroligt deprimerad.

"Did you puke on my shoes?"

Under kanske tretton sekunder i "Knocked Up" imiterar den oöverträfflige Paul Rudd Robert De Niro. Bara de tretton sekunderna får mig att älska Paul Rudd så väldigt, väldigt mycket.

Saker av intresse som inträffade i England medan jag var där

1) Attentatet mot flygplatsen i Glawgow, de misslyckade attentaten i London
2) Tony Blair kliver ner, Gordon Brown stiger upp
3) Praktiskt taget hela landet står under vatten efter ihållande skitregn
4) Harry och William ordnar gala på Wembley på vad som skulle ha varit Dianas 48:e födelsedag
4) Spice Girls återtförenas

Thank you, Stockholm, I love you

Det är outsägligt skönt att vara hemma igen. Jag må väga tre kilo mer än jag gjorde för två veckor sedan och vara i sänrre fysisk form än på säkert sju årm - resultatet av att sitta i baksätet och bli omkringkörd på den engelska landsbygden, och tjogtals måltider till stor det bestående av tkocksuren friterad potatis - men det är ändå fruktansvärt skönt att dricka svenskt kranvatten igen, aii sitta och fisa i soffan framför Buffy och framför allt sova i sin egen säng igen.

Den sista veckan av semestern tillbringades främst i vackra Lake District. Bilder kommer så fort jag får fason på min mobil igen. Tydligen har jag bloggat och ringt så mycket från utlandet att Tele2 sett det som säkrast att spärra mina utgående samtal. Det betyder att jag inte kan ringa eller sms:a någon, oavsett hur mycket jag än vill. I'm looking at you, LA. Ring mig så fort du läser det här, jag vill mycket gärna träffas imorgon. Om jag inte skulle svara - ring igen. Eller skicka mail. Eller lämna en klämmig kommentar. Jag ska naturligtvis betala in de trettio miljoner kronor jag mobilbloggat upp under de senaste veckorna. När det är löst kommer berörda meddelas per telefon. Jag kan dock fortfarande ta emot inkommande.

Två veckor kvar av semestern. Nu måste jag se till att bli uppvilad efter resan, som på många plan varit extremt ansträngande.

Sista kvällen i Manchester

Bjöd på middag på fina Pesto på Deansgate. Sedan gick vi och drack whisky på Wellington Pub (bilden).

Gick till hotellet. Jag har sedan legat på rummet och sett hyllningskonserten till Diana. Nu är det Kill Bill 2 på BBC2. Har inte sett den sedan jag lånade ut den till SL för ett år sedan.

Sinclair oyster bar, MCR

Hej Mina Vänner!

Köpt litet Buffy och annat skräp.

Det känns som om jag gått upp fem kilo sedan jag kom hit - har snittat tre pint öl om dagen sedan jag kom hit, plus alla crisps och chips och annan kolhydratspäckad skit. Bot och bättring vid hemkomst. Har inte rört mig något heller, farsan insisterar på att köra mig hela tiden för att jag ska 'spara på krafterna'.

Ett shout-out till Hanna är på sin plats. Jag kan nämligen inte svara på kommentarer från mobilen, så jag vill på detta sätt visa att jag läser och uppskattar dem.

Imorgon åker vi till Lake District. Mer bonnvischa alltså. Jaja. Det är säkert fint där.

Present inköpt till SL

Hon kommer bli glad.

Piccadilly palare was just silly slang between me and the boys in my gang

Möhippa

I England gifter man sig i juli. Här är ett av många möhippegäng på väg in på burleskklubben The birdcage.

Nöjespalats

So much to answer for

Det var länge sedan jag tyckte om en plats lika instinktivt som jag gjorde med Mnchr. Har varit ute och druckit öl. Sköna människor.

Joyce och Rourkes sista strid

Gnället fortsätter. Hade varit kul att vara där. Kul att de fortfarande försöker få några spänn för åren i The Smiths.