Att inte leva drömmen

Redaktören ringer. Jag får klump i magen och tror att hon ska be om de saker jag lovade henne för ett par veckor sedan. Men istället vill hon skicka iväg mig på jobb. Täcka en mässa om informationsteknik. Min underläpp börjar darra. Tänk att få dra iväg med bilen, parkera utanför en mässhall, visa pressbiljett och smyga in. Träffa fotografen och ge honom direktiv. Prata med initiativtagare och utställare. Snutfika i någon monter med en svettig säljartyp från Uddevalla vars svar är ömsom undflyende, ömsom överentusiastiska. Skala profiltryckskarameller under ljusramper. Undersöka nya produkter och skriva upp eller ner dem. Gå hem. Sätta ihop tvåtusen ord. Ringa fotografen om bilder. Korra hela skiten. Skicka iväg till Redaktören. Få beröm och skicka faktura. Som förr i tiden.

Men jag var tvungen att tacka nej. Jag har ju en miljard finska banners som ska göras.

Gåtan Hegewall

Jag vet inte varför jag gör det, men det händer flera gånger om dagen. Jag går frivilligt in på Gamereactors hemsida och läser nyheter, bloggar och recensioner. Trots att jag vet att jag borde veta bättre och hålla mig uteslutande till typ Edge, Kotaku och Peter Ottsjö sitter jag där och läser Petter Hegewalls blogg. Petter Hegewall är en mystisk man. Han tycker om att beskriva sina känslolägen och fysiska tillstånd i liknelser, ofta ganska krystade sådana – ”hungrig som en liten ettrig bäver”, ”trött som en gnu”, etc. För att ge extra emfas till sina åsikter följer han gärna upp en mening med ett ”Faktiskt.” Eller ett ”Tyvärr.” Som empelvis: ”Kameran är ingen vidare. Tyvärr”. För ett tag sedan blev han utvald till årets spelskribent. Som jag skrattade.

Gamereactor är en gratistidning som inte urskuldar det faktum att de vänder sig till en yngre och bredare målgrupp än de flesta andra tidningar. Det dröjer ofta inte mer än några timmar efter att tidningen ställts ut i affären innan den är slut. Sådant är ju faktiskt roligt och berömvärt. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att Gamereactor – både online och i tryck – vänder sig främst till debila och/eller mycket unga människor. Nivån på kommentarerna är mycket låga. Gamereactors brevlåda fylls varje dag till bredden av ilskna, illitterata insändare som ifrågasätter betyg eller ställer frågor om releasedatum som enkelt besvaras med en googling.

Eftersom redaktionen på Gamereactor säkert känner en viss grad av yrkesstolthet, och trots sina övergripande stilistiska brister är väldigt kunniga, måste det ibland kännas hopplöst att varje dag behöva möta den hord av pleebs som envisas läsa tidningen. Jag frågar mig ibland om tidningen skulle skrivas och utformas på ett annat sätt om redaktionen kände att deras läsare vore snäppet mer intelligenta.

Peter Hegewall skriver en blogg som jag följer. Där skriver han gärna om sin bil, sin taskiga rygg och om Ultimate Fighting. Även om spel. Ibland ger han också bevis på sin bristande smak vad gällande film och musik. Jag tycker om bloggen på något vis. Jag tycker om honom också. Däremot tycker jag inte att han är en bra skribent.

Dagens blogginlägg var häpnadsväckande. Ämnet är bra, det behandlar exakt den typen av trivialitet som jag själv ofta tänker på, men han har ju fel! Han diskuterar hur engelska titlar uttalas och visar samtidigt hur bristande engelskkunskaperna är på Gamereactor. Det är underhållning! Hegewall läxar upp sina kolleger för att de inte kan uttala ”Bros” och ”Tomb Raider” och illustrerar detta genom halvdan onomatopoesi. ”Toumb reijder” hävdar Hegewall att det ska uttalas. Det är ju naturligtvis fel. B:et är ju tyst. Det uttalas alltså ”tooomrejder”. Inget ”i” heller. Faktiskt.

Köttma

Det finns inget som gör mig så glad som ett nyöppnat steakhouse. Jag inbillar mig alltid att jag sa bli stammis, så pass mycket stammis att servitriserna ropar mitt namn när jag stiger innanför dörren. Men så går man dit ett par gånger och servitriserna har döda ögon och är artiga på det där kliniska viset, och så inser man att man just betalat närmare 300 spänn för en bit kött och litet potatis och så vänder det sig i magen och så slutar man gå dit.

Men nu har de smällt upp ett nytt steakhouse i Kicki’s lokaler på Kungsgatan, ett tuppfjät från mitt kontor. Jag står med snålvattnet rinnande från mungiporna och läser menyn. Alla möjliga sorters djur läggs på grillen, inte bara ko och gris – grillade pilgrimsmusslor, minsann!

Jag är redo att göra ett nytt försök. Jag ska bli du och bror med hela personalstyrkan. Vem är med mig? TG? Beardo? Nu gör vi det.

Kjelle möter familjen Costanza

”Är det här rewindknappen?” frågar mamma och håller fram videokameran. Det är en knapp med två pilar som pekar åt vänster. Bredvid den finns en knapp med en pil som pekar åt höger, följt av ytterligare en knapp med två pilar som pekar åt höger.
”Ja, det är det”, svarar jag.
”Är du säker?” frågar mamma.
Jag känner hur den där Kjell Bergqvist-indignationen bubblar upp inom mig, den där som gör att rösten skälver i ett underligt vibrato.
”Ja men vafan, det är väl rätt uppenbart att det där är rewindknappen!” gapar Kjelle, som i det ögonblicket tar över min kropp. ”Den ser ju exakt likadan ut som alla andra rewindknappar på alla apparater som någonsin tillverkats på den här planeten!”
Mammas ansikte krackelerar i ett leende. Det är svårt att ta Kjell Bergqvist-vrede på allvar.
”Lugna ner dig, Kjelle!” säger mamma. ”Hur kopplar man in kameran då?”
”Ja, med USB-sladdden. Du har kopplat in saker till datorn förut, eller hur? Ja!! Exakt samma sak”, gapar Kjelle.
”Jaja”.

Hon kopplar in videokameran och lyckas välja rätt program. Dagens projekt är video capture. Hon har spelat in något på jobbet som hon ska bränna och skicka iväg någonstans, och jag har dumdristigt nog tagit på mig att assistera henne. Det går inget vidare.

”Kan jag inte bara få göra det här själv?” muttrar Kjelle.
”Nej, jag måste lära mig det här någon gång”.
”Ja, och hur går det för dig då?” fräser Kjelle. ”Kan du inte bara gå ut och vänta i köket?”

Pappa kommer in och ställer sig bakom oss. Han skjuter upp glasögonen på näsroten och frågar hur det går. Kjelle gapar åt honom att gå ut. Pappa lommar ut i matrummet och ställer sig och rättar till de indonesiska sticksvärden som hänger på väggen.

”Ja, det skulle vara mycket lättare att göra det här om du inte var med”, fräser Kjelle.
”Det säger du bara för att du inte vet hur man gör”, säger mamma.
”Inte vet hur man gör!” gapar Kjelle. ”Hörrududu, jag capturade video innan du ens hade sett ett 56K-modem, så mycket ska du ha jävligt klart för dig!”

Det hela tar en halvtimme, sedan är det klart för bränning. Mamma rotar i bokhyllan. Hon håller upp en CD-R.
”Är det här ett DVD-band?” frågar hon.
Inom mig harklar sig Kjelle och fyller lungorna.

Det är en hundhäst. Hej hundhäst!

”Ha! Ha! Ha!” skrattar min faster när hennes schäfer skällande kastar sig mot ytterdörren när mormor, 89 bast och nybliven änka, ringer på. ”Ha! Ha! Ha!” Mormor kommer in genom dörren, och schäfern hoppar upp på mormor. Hunden väger kanske 45 kilo. Mormor väger kanske 40. ”Ha! Ha! Ha!” skrattar min faster och hävdar att hunden bara vill hälsa. Min mormor vacklar under schäferns tyngd men är artig och säger att det är en fin hund. Jag säger ”ta bort den där otäcka blodhunden!”. ”Ha! Ha! Ha!” skrattar faster. Lilla E sitter i Stora E:s famn och tittar förundrat på schäfern. När den vill komma fram och nosa på henne ställer sig både jag och mamma emellan. Katterna skakar som asplöv, instängda i matsalen. Faster skrattar: ”Ha! Ha! Ha! Han vill bara hälsa! Ha! Ha! Ha!” Och hunden skäller.

Stefan & Krister Will Tear Us Apart

Min kompis MN skulle visa den där bröllopsvideon där de dansar ”roligt” till Baby Got Back för en tjej som han hade dragit hem. De hade mötts på Facebook och ordnat någon sorts dejt, och det hade väl gått så bra att hon hängt med hem och spelat Guitar Hero och käkat. Men sedan hände det något oväntat. MN knappade in ”brö” i YouTubes sökfält, längre hann han inte innan suggestions-listen fälldes ner. YouTube föreslog följande sökningar:

Tjejen lackade ur och stormade ut ur lägenheten, och kvar stod MN och fattade ingenting. Sedan såg han det. Antagligen måste tjejen trott att MN suttit och sökt på ”bröst knull” [sic], markerat a), på YouTube och tyckt att det var alldeles förkastligt. Det var den enda förklaring han kunde se. Under ett produktionsmöte om en webb vi ska bygga för en kund frågade jag honom om det verkligen inte var något annat hon kunde ha blivit upprörd över. MN sade att det enda som han kunde komma på var att han påpekat att hon missat en fläck på tallriken när de diskade. Han har inte hört av henne sedan dess. Inte heller svarar hon på mail eller på sms.

Nu vet ju varenda barnunge att det inte finns någon porr på YouTube, och förmodligen vet nog de flesta hur en suggestions-lista fungerar. Personligen tror jag att förslaget märkt med b) väckte ännu mer anstöt.

Oh crap...

Jag går och ser Hellboy 2: The Golden Army och allt är större och glansigare och blaffigare, och jag känner att jag måste köpa en tooth fairy, jag som undvikit att börja samla på action figures, men det känns som om jag inte längre har något val – så jääähla gullig asså! Frågan är dock om vi vill ha vår Hellboy stor och glansig och blaffig, eller om vi vill ha honom kvar bland skuggorna.

Dubbelmickey med morfar

Den underligaste filmen som jag och min morfar såg tillsammans var förmodligen Johnny Handsome. Antingen den eller Harley Davidson & The Marlboro Man. Varför jag tvingade med honom på dåliga Mickey Rourke-filmer vet jag inte. Det blev nog bara så. Nu ska jag dock gå och se Hellboy II med Mickey Rourkes andebroder, Ron Perlman. Bra så.

Hejdå

”Han sade att han behövde raka sig”, hör jag pappa säga bakom ryggen. Jag stirrar ut över Årstaviken. ”Han hade ju fått ganska långt vitt skägg under de här veckorna. Så jag tog med mig trimmer och rakapparat och rakade honom igår kväll. Han blev så glad.”

Det där är ju inte morfar, tänker jag när jag blir ensam i det lilla instängda rummet. Någon har byggt ett monument i plast över min morfar i den där sjukhussängen. Det som ligger där är högst olevande. Det står ett ljus på ett bord vid sängen som jag tänder. Sedan skriker jag rakt ut.

Inga fler anakronistiska referenser från och med nu

En produktionsledare går förbi.
JAG: Ey Paco!
PRODUKTIONSLEDAREN: Mäh! Jag jobbar ju inte ens med dig nu!
JAG: Får man inte hälsa längre?
PRODUKTIONSLEDAREN: Vad sade du?
JAG: ... Ey Paco.
PRODUKTIONSLEDAREN: ... Jaha. Jag trodde du sade "fuck off"!
JAG: Nu blev det väldigt dålig stämning. Jag går hem nu.

MDDKDVTU?

”Men det där kan du väl träna upp?” är i likhet med ”Vad duktig du är!” en av mina favoritkommentarer. Båda yttras oftast i alla största välmening, men är så bisarra och avslöjar så mycket okunnighet att det mest av allt är roligt. Senast jag hörde ”Men det där kan du väl träna upp?” var i Lissabon när jag var tvungen klättra in i en turistbuss, eftersom det inte fanns någon lift. Jag förklarade för någon att jag inte har någon bålstabilitet, eftersom jag saknar de flesta viktiga muskelgrupper, då en kollega drämde till med ”MDDKDVTU”, som jag föredrar att kalla det. Jovisst, asshat, förlamning uppstår egentligen när man är för lat för att skaffa gymkort. Om jag bara orkade släpa mig iväg de till den där spinningklassen jag tänkt ta de senaste trettio åren så skulle jag väl kuta San Fransisco Marathon lagom till nästa år. Dumb motherfucker.

Markus har fel

Haha! Dave och Berry! Haha!

Av någon anledning känner jag ett underligt lugn lägga sig över mig när jag ser R logga in på MSN.

What might have been lost

Justin Vernon verkar genuint glad över det gensvar han får av en lyckorusig Bernspublik när han kliver av scenen. Han knäpper händerna i brösthöjd och skakar dem, böjer huvudet och vinkar sedan. Det är uppfriskande. Inga slentriantack, inga obligatoriska ”thank you Stockholm, we love you”, utan bara en uppriktig och förvånad tacksamhet över hur bra det har gått, hur vacker lokalen är och hur väl kommunikationen med publiken har fungerat. Det var inget långt set han körde, Justin Vernon, Bon Iver har bara gett ut en skiva, en kort skiva dessutom, och innan de kör igång med ”For Emma” säger Vernon att de nu spelat alla låtar de kan.

Jag har suttit till höger om scenen bakom ett rep, och det är en riktigt, riktigt bra plats för att beskåda Vernons långa, otympliga kropp utföra allehanda krumbukter. Oftast sitter han dock still, med ryggen lätt krökt. Under ”re: stacks” är han ensam på scen, och det är knäpptyst (sånär på när ett glas faller i golvet och krossas bakom baren). Det är mycket vackert. Det är det faktiskt från start till slut. TG säger att han önskar att de kört hela setlistan ett varv till. Jag säger att jag nog inte behöver gå på någon mer konsert nu. När jag släpper av TG utanför hans hus säger han: ”Ja, vi ses väl, eller…?” ”Nej, jag tror det är bra så”, säger jag. ”Vi kommer ändå inte kunna toppa det här”.

Lapping lakes like leary loons

Jaså, Bon Iver var ikväll! Om jag inte hade skådat postern utanför Konserthuset på väg till jobbet hade jag väl glad i hågen gått iväg till Kinakrogen och druckit fulpints med LA och mottagit ett irro-sms av TG framåt åttablecket. Jag har inte förberett mig alls, trodde det var på fredag av någon anledning. Vanligtvis behöver jag ett par dagar på mig till förberedelse, annars går konserten mig förbi. Jag har suttit och stirrat blankt på både Bob Dylan och The Cure för att jag inte varit i stämning alls. Inför R.E.M. häromveckan lyckades jag uppbåda tillräckligt med pepp för att kunna gå hem glad. Men det värsta exemplet var när Moz var här sist. Jag vet inte riktigt vad det var. Men konserten liksom bara gled rakt igenom mig. Det skulle vara synd om Bon Iver gick samma dystra öde till mötes. I värsta fall får jag väl skjuta en hjort och hugga ved för att komma i stämning.

Adaptation

REDAKTÖREN: Varför har du inte skickat in något på tre månader?
JAG: Men jag har ju inte fått några uppdrag… Jag trodde du hatade min senaste krönika, och att det var därför du var så kort i tonen när vi sågs på Street. Så jag tänkte att du inte ville veta av mig längre.
REDAKTÖREN: …
JAG: Du måste förstå att jag främst drivs av skam och skuld.
REDAKTÖREN: …
JAG: Okej, vad vill du ha?
REDAKTÖREN: Ge mig tvåtusen tecken om lokaltrafiken.
JAG: Okej.
REDAKTÖREN: Om du har fler grejer att skicka, så gör det. Vi har ju suttit och väntat på att du ska höra av dig. Vi trodde bara att du hade stressigt på jobbet.
JAG: Jag har ju tusentals förslag! Jag skickar en sammanfattning. Förlåt det där jag sade om skam och skuld, jag håller på att tända av voltaren.
REDAKTÖREN: …
JAG: Men då skickar jag den där sammanfattningen då. Hej då.

"My kidneys, my kidneys, my kidneys! My poor kidneys!"

Jag har haft yrsel sedan förra fredagen. En kollega har sagt att det är för att han drämde till mig på käften när jag kom tillbaka till hotellet i Lissabon efter att ha druckit en liter sprit och var odräglig och ramlade av sängen, men nu börjar jag förstå vad anledningen egentligen är: Mitt långvariga voltaren(miss)bruk. Egentligen ska man ju bara köra voltaren i fem dagar, men jag har nog kört voltaren i en månad på grund av smärta både litet här och där. Jag glömde bort det. Jag läser sällan bipacksedlar. Så nu måste jag försöka tända av voltaren och undersöka vad jag måste göra nu. Förslag från mina kolleger:
1) Dialys i en månad.
2) Åka till samma klinik som Keith Richards och byta blod.
3) Ättestupan.

Medan vi grubblar vidare på det kan vi ju lyssna på The Amazing SWE, eftersom det faktiskt är höst.

Do we look like the kind of store that sells "I Just Called to Say I Love You"? Go to the mall.

I bokhandeln, Globen City Shopping, fredag em:
STEELWHEELS: Det verkar vara väldigt många medelålders boråsare här idag, och det gör mig illa till mods.
EXPEDIT: Stevie Wonder ska spela på Globen, visste du inte det? Och så är det TV-Pucken.
STEELWHEELS: Det förklarar saken. Jag måste nog gå hem nu.

"Dance, Colin! Dance! Dance!"

Stora E lägger Lilla E på rygg på golvet. Vi ser andäktigt på. Lilla E sprattlar förtvivlat på benen under tystnad. Därefter händer det. Hon rullar över på mage. Stora E jublar. Jag jublar. Mamma jublar. Mormor jublar. Lilla Es pappa jublar.

”Gör det igen! Gör det igen!”

Stora E lägger Lilla E på rygg igen. Hon sprattlar med benen och rullar över på mage.

”Gör det igen! Gör det igen!”

Och så där håller vi på i tjugo minuter tills det brister för Lilla E och hon börjar gråta.

Höstporrade som fan igår. Stickad tröja, manchesterbyxor, läderjacka, Tretornspjuck. Beth Ortons ”Daybreaker” i bilstereon och 222:an ut till Lännersta och Boo Trädgård. Stå och huttra på ett lerigt fält och kolla på loppis, köpa en fickplunta för fem pix, krama snoriga barn, äta en ciabatta på handelsträdgården, det allra sista av sommaren sipprar ner i viken, barn i stövlar på bryggan, solkiga hängmattor kvar mellan träden och 50% på utekrukor, och njut av de sista sommarväxterna. Avlövning, dunvästar, rödkindade trettonåringar. Gulnande fält. Hem till mamma och äta kaka och bulle. Hem och steka kantareller, både tratt och vanliga. Fem avsnitt av Six Feet Under. Gatorna spolas rena klockan 23. Ändå är rännstenen full av löv nästa morgon.

Jag har stått på stationen i behov av utbildning i regnet.

Det var förhandslyssning på Oasis nya skiva igår på Pet Sounds. Jag var inte där. Eller, jag satt i baren däruppe och sörplade Anchor Steam. Det hela hölls i av Stefan, som tidigare jobbade på Rocks i Globen innan den lades ner. Han hade en liknande tillställning inför förra skivan, fast på Mondo.

”Men är den något bra då, skivan?” frågar jag. ”Jao, den var bra… Inga hittar kanske.” ”Men några singlar fanns det väl ändå?” ”Tre kanske. ” ”Men den var bra…?” ”Ja… Nu ska jag gå och dricka skivbolagsöl, hejdå.” Jag önskar han varit litet mer entusiastisk. Inte för att jag tror att den är bra, skivan, men man vill ändå Oasis väl. Man vill att det ska vara bra, för gamla tider skull, även om man knappt orkar engagera sig. Det är som med Bajen, liksom.

Vill gå hem

Vi ska ha kundfest. Det känns litet grann som jag kommer göra en riktigt halvhjärtad insats. Jag hatar mingel. Med eftertryck. Jag vill gå hem och se på Six Feet Under säsong 1 istället. Jag tar en öl. Eller två. Gnager på ett par snittar. Sedan får det vara bra.

Har ni hört den förut?

JK: Det var en norsk, en tysk och Bellman som...
STEELWHEELS: Woah woah woah... Vänta litet, vasaru?
JK: Det var en norsk, en tysk och Bellman som...
STEELWHEELS: Nej, det går inte.
JK: Varför inte?
STEELWHEELS: Man kan ju inte ha en norsk och Bellman i samma skämt. Antingen berättar man ett Bellmanskämt, eller så berättar man ett norgeskämt. Poängen är ju att det antingen är norsken eller Bellman som gör något puckat. Annars blir det tårta på tårta.
JK: Så det var Kålle, Ada och Bellman…
STEELWHEELS: Nej, det går inte heller.
JK: Nej, det blir väl för roligt…
STEELWHEELS: … Ja, så kan man väl se det.

Fuck you very much, Färdtjänsten

Förstoppad och hemorrojdskovig står jag vid bagagebandet i Terminal 2 och ringer till färdtjänst. Jag har nyligen landat och känner mig yr, omtumlad och frusen. Jag ber dem hämta mig utanför Terminal 2, vid Ankommande. Inga problem, får jag höra av tjejen i beställningen, den kommer halv fyra. Jag tar farväl av mina kompisar, som trycker in sig i vanliga taxibilar och virvlar hemåt. De frågar om jag ska dela taxi med dem, men jag säger att det inte är några problem, jag tar färdtjänst. Den egentliga anledningen är att jag verkligen behöver få vara för mig själv.

Så jag slår mig ner och väntar. I fyrtio minuter väntar jag. Sedan ringer jag resegarantin, som frågar om jag är på Vasaplan. ”Varför skulle jag vara på Vasaplan”, säger jag, ”jag hade ju beställt upphämtning på Arlanda.” ”Vi hämtar inte på Arlanda längre,” berättar resegarantin. ”Man måste åka till Vasaplan med Arlanda Express, där man hämtas med bil.” Jag frågar varför. De säger att de inte vet, men sådana är reglerna, så det finns ingen anledning att höja rösten. ”Det gör det visst det,” säger jag. ”Hur fan kan ni säga att ni ska komma och hämta mig vid Terminal 2 när ni egentligen inte gör det?” Resegarantin säger att det låter jättekonstigt, och jag säger att jag skiter i det här, det är förödmjukande och inte värdigt, och avbokar hela jävla färdtjänstgrejen. Det är inget synd om mig, jag kan bära mitt bagage i knäet, men tänk om jag varit ett huvud i en permobil utan assistent, som ju så många är? Jag kände en gång ett permohuve. Han hette Micke och vi var bra polare ända tills jag kallade honom för dvärgjävel när jag drog i mig ett par screwdrivers för mycket på Hard Rock Cafe (jag var sjutton bast). Han är död nu, har jag för mig.

Anyhoo.

Jag tar resväskan i knäet och slänger min man-purse över. Går ner till Arlanda Express och köper biljett. Tåget går snabbt. Jag frågar konduktören hur det funkar med färdtjänst på Arlanda Express. Hon säger att det kostar sjutti pix, och att mitt färdtjänstkonto kommer debiteras. Biljetten jag köpt kunde jag lämna tillbaka i biljettluckan på centralen för att få pengarna tillbaka. Mycket bra. Jag åker hem med tunnelbanan. Ganska bökigt. Men jag klarar det, eftersom jag är awesome. Men jag tänker på alla permohuven. Hur funkar det egentligen på Färdtjänsten? Hur tänkte de, liksom?

Saker jag sagt

Någon har filmat mig med en kamera där jag kläcker ur mig följande visdomsord samtidigt som jag gräver i plånboken efter pengar för att köpa mer sprit.

"Han har druckit fem caprihinhas, jag har druckit fyra caprihinhas, men det är ingen som vet vad det betyder."

"Anledningen till att man blir så full är att man inte vet hur mycket det kostar."

Obestridlig logik.

Obregado, senhor!

Jag har varit på semester, och jag är tröttare idag än jag varit på väldigt, väldigt länge. Lissabon är stad som till stor del består av backar och kullersten, vilka är två av den rullstolsburnes största fiender. Jag fick åka en hel del taxi, men det var så jävla billigt att det nästan bara var roligt.

Saker som jag insett under den här resan:
1) Filindelningen på de lissabonska vägarna är något som man inte behöver respektera
2) Man kan, men bör inte, dricka två öl, ett glas vitt, fem caipirinhas och en sexa whisky inom loppet av två timmar
3) Det kostar sextio spänn att åka taxi två mil
4) Många av handikapptoaletterna står på piedestaler för att göra även tarmtömning till ett äventyr
5) Super Bock är även ett populärt ölmärke
6) Amazing Grace kan framföras på jazzflöjt mitt i natten, gärna ur högtalare placerade direkt utanför hotellrummet
7) Det finns ett stort antal fiskar på Oceaneria. Även psykiskt störda uttrar och pingviner som slåss med hajar
8) Jag är fortfarande rädd för sjöodjur
9) Man kan äta åtminstone tolv djurarter under en enda måltid
10) Sillisdunkar är omåttligt populärt
11) Fiskrestaurangernas lägstanivår är väldigt hög
12) Marizas nya skiva går åt som smör i solsken

Warum ist das Kind im Flüghafen?

Det värsta man kan säga till en rullstolsburen person? Jävla CP? Nej. Krympling? Nej. Det absolut värsta man kan säga till en person i rullstol är ”vad duktig du är!” I alla fall i vardagssituationer. Idag kom jag in på kontoret med min resväska i knäet, och en projektledare utbrister ”vad duktig du är som bär resväskan själv!” Hon är ganska ny. De kolleger som befann sig i närheten stelnade till. Att säga till mig att jag är duktig är som att säga till Marty McFly att han är feg. Folk trodde att jag skulle släppa lös den jävla vreden, men det hela slutade med att situationen desarmerades av en annan kollega som med babyröst jollrade: ”jaa, Steelwheels, du är så duktig, så duktig, du!”, varpå alla föll in: ”ja duktiga, duktiga Steelwheels!” Jag flinade och sade, ”Och så har jag knutit slipsen alldeles själv också”.

Anywho. Varit uppe sedan 5.30. Hällt över schampoo i små flaskor. Vikt skjortor oklanderligt. Jag har suited up. Avföringen är fast och fin. Nu kör vi kör vi!

Det har varit en hård vår

När jag fick reda på att vi skulle åka till Portugal var min första fråga: ”Finns det KFC i Portugal?” Svaret var lyckligtvis ja. Så jag räknar med att till fredag lunch sitta med kycklingflott utsmetat över hela ansiktet. Kommer bli fint. Nu laddar vi med att lyssna på Fados. Jag gillar Fado, och speciellt gillar jag Mariza. Jag såg henne på Chinateatern för några år sedan, tillsammans med min teatergrupp. Otrolig röst, otrolig utstrålning. Här är "Primavera".

Past in present

Trycker en svettig kebab på Kebabkungen på Sveavägen med NP efter jobbet. Det regnar och är mörkt, trots att klockan bara är strax innan sex. Vi är båda småförkylda och genomfrusna. NP berättar att hon ska på trettioårsfest i helgen och att hon tillsammans med tre kompisar måste köpa någon slags present, men att det är oklart om en av de kompisarna kan gå på kalaset. Kompisen har bett att få vara med på presenten i alla fall. NP frågar mig hur jag ser på saken. Jag har i likhet med många ganska stor erfarenhet av de problem som kan uppstå att köpa in sig på presenter. Jag förklarar reglerna för henne.

Det finns olika krav och kriterier som måste uppfyllas om man ska kunna köpa in sig på och ta åt sig äran av en present.
1) Man måste ha som intention att närvara vid överlämningen av presenten.
2) Man måste bidra med idéer och tankar kring vad som kan vara lämpligt att överlämna
3) Man måste kunna betala sin del inom loppet av två (2) veckor efter det att presenten inhandlats

Om man inte kan närvara vid överlämningen av presenten är dessa skäl giltiga:
1) Sjukdom/död av den egna personen
2) Vård av barn, förälder, syskon eller mor- eller farförälder man har en nära relation till
3) Ett oförutsett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tag i det genast
4) En oförutsedd lösning på ett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tillfället i akt
5) Allvarliga sjukdomsfall/dödsfall inom nära vänkrets
6) Man han hamnar i öppen konflikt med mottagaren av presenten efter det att presenten inköpts

Dessa skäl är inte giltiga*:
1) Man skulle ursprungligen vara vid överlämningen, men har ingen lust längre
2) Man är för bakfull för att närvara
3) Något roligare har dykt upp som man hellre vill göra
4) Man glömmer bort att man skulle närvara
5) Man orkar inte
6) Man har av en olyckshändelse dubbelbokat
7) Man ertappas med att frånvara av ett icke godtagbart skäl när man ursprungligen angett ett godtagbart skäl

NP tackar mig för mina råd och ber mig skriva ner dem så hon kan skriva ut dem och ha redo i sin kalender. Hon ber mig följa med till NK och kolla på present. Jag avböjer och går istället hem och sammanställer den här listan.

Jag har själv en lång och brokig historia av att ha brutit mot någon/alla av dessa regler. Det är litet därför jag nu sammanställt dem på det här sättet. Så att jag kan söka bot och bättring.

* Om presenten redan inköpts i god tro måste man stå för sin del i alla fall. Däremot får man inte ta åt sig äran.

Autentisk dialog från jobbet

COPYWRITER: Tjena påre. Ska du ha mer vin?
STEELWHEELS: Ja, vafan, gärna. Fan jag hatar när det kommer in en massa jalla jalla klockan fyra på en fredag eftermiddag.
---
VD: Var är alla chipsen? Har ni redan ätit upp dem?
STEELWHEELS: Jag tror att de tog in dem i pingisrummet.

Muren har inte riktigt fallit på Mäster Samuelsgatan ännu

Trots de idoga renoveringarna och uppfräschningarna av Åhléns City de senaste åren har det ändå stannat kvar en känsla av gamla hederliga DDR-Sverige i form av den ändå ganska nya speakerrösten i hissarna. ”Våning tre – förd flår”, säger den snustorraste kvinnorösten i världshistorien. Vi pratar om en röst som härstammar djupt inifrån det mörkaste innandömet av den mest tillknäppta, panelhöniga russingumma som någonsin stämplat ”nekad” på någons socialbidragsansökan.

Jag begär inte att de fixar någon avancerad AI-lösning, som typ hissarna i Liftarens Guide Till Galaxen, som kunde se in i framtiden och resa i sidled, men kan de åtminstone inte hitta en kvinna som kan läsa upp våningsnumren utan att låta som om hon samtidigt sitter längst ner i en brunn, täckt av bin?

Gick och kollade på skor, vilket alltid gör mig glad, och testade den där moisturizern som Matthew Fox lånat ut sitt ansikte till. Tänkte: ”Så det är alltså såhär Matthew Fox luktar. Mmm… Musty!”

Sedan köpte jag en present till Palten, som fyllde ett igår.

Legen... Wait for it... Dary.

Jag står alldeles utanför spärrarna och gräver i min man-purse efter en tiokrona för att köpa en macka med brie och salami när hon seglar upp för rulltrappan med blicken fäst i marken. Hon ser upp på mig och tappar fattningen. Hon ler, men inte överraskat, utan mer som om hon väntat sig det här. Jag hade verkligen inte en aning om att jag skulle springa på henne idag också, men there it is. Vi utbyter puss och kram och går mot utgången.

”Jag är så trött idag”, säger R, hon ser faktiskt rätt trött ut. ”Jag kan inte ens prata. Förlåt.”
”Inte jag! Jag är pigg som en mört”, utbrister jag ystert. ”Jag har varit vaken sedan klockan sex!”

Jag har kavaj, svart skjorta, slips och kritstrecksrandiga byxor och har suited up för att det var en sådan dag där det känns bra att suit up på. Jag har dessutom sett tre avsnitt av How I Met Your Mother på morgonen, så jag är upplagd för skojiga sitcomsituationer som denna.

Vi tar rulltrappan upp och hinner inte prata så mycket mer innan vi är framme vid hennes jobb. Men det är roligt och breezy och vi pussas hejdå, och sedan går jag till jobbet där folk propsar på att jag ska sjunga ”Beds are Burning” med Cartmans röst.

Jag hade slagit det jag och R pratade om i somras ur hågen, att det var ödet att vi sprang på varandra så ofta – så ofta att hon till slut frågade ut mig på en dejt, men nu är det nästan så att jag börjar tro på det igen. Jag vet inte hur detta kommer sluta. Må chipsen falla där de vill. Jag är redo.

It takes a train to cry

SL ringer och vill prata om något ganska allvarligt på eftermiddagen, när stämningen på kontoret är uppsluppen och vi skickar filmer till varandra där folk sitter på kopieringsaparater så att de går sönder, och länkar till bisarra annonser på blocket. Precis när SL ber mig att ta ställning till ett dilemma får jag den här länken. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och kan inte sluta. Jag får försöka övertyga SL om att jag inte skrattar åt henne. Det gör det ännu roligare. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och där sitter SL i andra änden med ett problem som jag inte kan ta ställning till.

Hela livet blev en helg

Alldeles nyss sade jag till mina kolleger, på fullaste allvar, "den du med smör på" om Veronica Maggio.

Does the body rule the mind, or the does mind rule the body? I don't know.

När jag stirrade in i mig själv i spegeln medan jag ansade polisongerna imorse slogs jag av en plötslig och mycket stark känsla: Jag skulle träffa på R idag. Vanligtvis ägnar jag bara henne en ganska flyktig tanke på väg till tunnelbanan, chansen att springa på henne på väg till jobbet är ganska stor, det var ju så vi träffades, men just den här känslan var så stark att det kändes mer som ett faktum än något annat.

On with the jeans, the jacket and the shirt. De tre första tågen som anlände till stationen var litet för fulla för att jag skulle tycka att det var roligt, men det tredje var halvtomt. Hittills ingen R. Jag korsade armarna och väntade. Svalde en Voltaren. Kom fram. Klev av. Åkte hissen upp till biljetthallen. Klev ur. Knack på axeln. Jag vände mig långsamt, som i en skräckfilm.

R.

Det var R. Hennes hår var långt och brunt. Tidigare har hon haft rödblont. Hon var mycket vacker och klädd i kontorskläder. Vi kramades länge, hon tryckte läpparna mot min kind. Jag hade planerat det här ögonblicket i flera veckor, att jag skulle vara hård och avståndstagande och reserverad, men jag kände ögonblickligen att allt det där bara rann ur mig. Klandra mig inte; om ni såg henne skulle ni förstå – hon har ett väldigt avväpnande leende. Och hennes crazy eyes. Hennes crazy eyes.

”Du kommer inte tro mig”, säger R, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen”.

”Du kommer inte tro mig”, säger jag, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen också”.

(”Och hela kvällen innan”, tänker min Dark Passenger. ”Och större delen av min konvalescens”. Men inget jävla trånande, mest tankar om att måste ha varit galen om jag trodde att det verkligen skulle kunna funka mellan oss, ofta följt av ett galet kacklande skratt.)

Jag följde med henne till hennes jobb medan hon rökte en cigarett och berättade om hur hon haft det under de senaste veckorna. Hon visade mig ärret. Hon sparkade lätt mot min fotplatta, och jag sparkade mot hennes boots. Vi stod i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen och fånlog och stirrade in i varandras ögon, och även om jag gjorde allt det här kunde jag fortfarande förstå att det här var fel, och att jag hade gått vidare och att jag skulle skita i henne. Men hennes crazy eyes.

Hittade en mingelbild av henne igår, där hon agerar kuttersmycke åt en svensk B-skådespelare som jag känner sedan tidigare. Tydligen hade han propsat på att det skulle stå att hon var hans flickvän, vilket gjort henne förbannad och gjort att hon brutit med honom. Det är annars en mycket fin bild, på vilken hon ser ut som Bryce Dallas Howard hade gjort om hon hade fått spela Mary Jane Watson i Spider-Man, och där är hennes crazy eyes mycket tydliga.

Så vi stod i den där jävla korsningen ett tag och pratade. Sakta började mitt vansinne släppa och verkligheten kom tillbaka, ungefär som när man hukar bakom ett betongblock i Call of Duty 4 och väntar på att heala. ”Hon har en skruv lös”, tänkte jag medan hon pratade om hur hon hade på jobbet och att hon levde som en eremit och hade ont i magen och var svullen och jävlig. ”Det kommer aldrig att funka”.

”Kan du inte maila mig från jobbet”, säger hon. ”Jag kan inte MSN:a, min chef sitter precis bredvid”. ”Vad är det för jävla IT-policy ni har”, säger jag och hon rycker på axlarna. Vi kramas, hon trycker sina läppar snäppet för nära min mun för att jag ska tycka det är okej, och sedan säger vi hejdå och hon stolpar iväg. Jag ser efter henne ett par ögonblick innan jag går åt motsatt håll.

Jag har fortfarande inte mailat henne. Vet inte om jag ska. Är jag redo för en vända till? Funderar på att helt enkelt bara skriva. ”Hej! Mail enl. ök. Vänligen, Steelwheels”.

You can't take a picture of this. It's already gone.

Under min Michael C. Hall-temahelg har jag lärt mig följande: Dexter in The Dark är en riktigt dålig roman och en riktig besvikelse. Jag hade runt 39 graders feber när jag läste den, och feber brukar vanligtvis göra mig mindre kritiskt inställd. Men vilken jävla sörja! Lyckligtvis lever ju TV-serien och böckerna separata liv, och jag vet att säsong 3 (börjar den 28 september i staterna) kommer handla om helt andra saker än den tredje romanen.

På väg hem från Sunkmammans födelsedagsmiddag i lördags snubblade jag in på No1 Video och hyrde Six Feet Under säsong 5, som jag sedan började plöja. Två avsnitt direkt på kvällen, sedan de resterande tio under lördagen, när febern slet i mig. Det var en perfekt lördag. De sista tio minuterna av sista avsnittet får mig alltid att böla.

Det var en sådan där förkylning som man har när man är liten. När man stannade hemma och kollade på utbildningsradions engelska TV-program (Barn Theatre FTW) och mamma gjorde latkes till lunch. Men nu var det bara skit på UR, så jag fick kolla på Discovery Channel och lära mig om gula babianer, och på BBC Food där jag började yra om Nigella och vävde in henne i en riktigt skön dagdröm. Jag vill att Nigella ska ta hand om mig. Nigella är den perfekta kvinnan – underskönt ansikte kombinerat med en riktigt stadig timglasformad kropp. Det finns också en mysig tjomme som ser kanadensisk ut (googlat: han är kanadensare!!!) som lagar smarrig enkel mat och pratar med lugn och pedagogisk röst; perfekt när man ligger och hostar upp levern. Jag kan lätt se på BBC Food sex timmar om dagen. Jimmy’s Farm, Rick Stein, Floyd, Ainsley Harriott – I loves it.

Thank you Mario, but our princess is in another castle.

Bon Iver, "Re: Stacks"

I can kill ME with a single thought

Jag och SL låste och larmade IKEA igår. Dessutom lyckades jag med att ljuga för henne om en händelse som hon faktiskt bevittnade med egna ögon, genom att försöka beskriva den för henne så att jag framstod som coolare än jag egentligen var. Well, I guess you had to be there. Man kan säga att det var som om Andy och Maggie i Extras var på IKEA tillsammans. Exakt så outhärdligt pinsamt blev det. Om man hade sett det hela på TV hade man behövt ta till världens största skämskudde. Jag tänkte att jag skulle försöka släta över det hela genom att anförtro henne något som jag aldrig någonsin berättat för en annan människa, vilket kändes mycket underligt, och som jag sedan låg sömnlös över.

Drog ner demot till Star Wars: The Force Unleashed som gjorde mig både upprymd och besviken samtidigt. Nästan exakt som det var att förlora oskulden, kan man säga. SW: TFU är något som jag sett fram emot under en lång tid, och som jag aldrig på riktigt trodde att jag skulle få uppleva. Fysiken var fantastisk och det kändes riktigt, riktigt skönt att slänga en TIE-jagare tvärs över ett hangar, likaså att klyva en AT-ST på mitten (visserligen genom en tröttsam quicktime event), men det hela var över på mindre än tio minuter och sedan var man bara svettig och tom. So yeah, upplevelsen var nästan exakt som att ha samlag. Fast med en cameo av Darth Vader.

I had sixteen stitches all around my head

”Oh my goodness gracious me”, utbrister jag ofrivilligt när min doktor närmar sig med sprutan. Jag ska få ett födelsemärke bortskuret från underarmen, och behöver därför bedövning. ”Ojdå”, säger min doktor, en vacker, högrest kvinna av afrikanskt ursprung, ”om det är goodness gracious me får vi nog ta en mindre spruta”.

För att hon inte ska tro att jag är en mes tittar jag på hela tiden när hon snittar bort den lilla utväxten med skalpell och sedan syr igen såret. Jag känner mig även nödgad att berätta historien om när jag var tolv år och var tvungen att ta bort mina egna stygn efter en knäoperation, eftersom skolsköterskan inte mäktade med.

A nation turns its back and gags

Låt mig berätta en sedelärande historia om självbedrägeri. Den är rätt bra, så björna med mig.

Inför millennieskiftet gick jag till Massimo Dutti i Sturegallerian och slantade upp närmare 600 spänn för en skjorta. Vilket på den tiden var en hiskelig summa pengar (de skjortor jag kör med nu går loss på runt 700 pix). Jag köpte en skjorta av storlek 43-44, vilket jag tänkte skulle vara lämpligt. Då hade jag dock inte räknat med att Massimo Duttis skjortor var utformade för att passa medelhavsmännens tämligen slimmade torso, så när jag kom hem märkte jag snart att jag absolut inte, under några som helst omständigheter, kunde knäppa skortan över vare sig mage eller bröst. Moloket hängde jag in skjortan i garderoben och tänkte: ”En dag! En vacker dag ska jag kunna ta på mig den där skjortan! Inte bara det – den ska vara för stor!” Jag vägde vid det här tillfället runt nittio pannor, så jag insåg att jag hade en lång, mödosam väg framför mig.

Efter det köpte jag nästan bara skjortor av storleken 45-46, dessutom från shirt factory. Deras skjortor är parodiskt stora redan från början, eftersom de är sydda för skandinaviska män.

Under de följande åren pendlade jag upp och ner i vikt, men sakta lyckades jag ta mig ner under sjuttipannorsstrecket. Till nyår i fjol testade jag Massimo Dutti-skjortan igen. Jag hade tagit på mig den den då och då under årens lopp, och sakta men säkert hade jag väl upptäckt att jag faktiskt kunde knäppa en eller ett par knappar, men inte bära den bekvämt. Men nu var det alltså dags. Jag tog andäktigt på mig skjortan. Knäppte knapparna. Såg mig i spegeln. Den satt bra, och lämnade ett behagligt mellanrum mellan tyg och mage.

Men.

Till min förskräckelse märkte jag att jag inte kunde dra fram axlarna.

Till min förskräckelse märkte jag att ärmarna var alldeles för korta.

Till min förskräckelse märkte jag att den nedersta knappen hamnade ovanför naveln.

Jag hade alltså bantat i åtta år för att komma i en skjorta som var alldeles för liten.

Jag var en tjock tonåring på nittiotalet. Jag ville bli smal och se ut som Brett Anderson. Som Damon Albarn. Som Liam Gallagher. Som Ian Brown. Nu står det väl ganska klart att det inte kommer bli så. Även om jag nu gått ner runt tjugo pannor sedan den där nyårsafton 1999. Det hela har varit bra för mig i alla fall, även om jag reflexmässigt fortfarande köper skjortor som är åtminstone en storlek för stora över magen (men alldeles lagom över axlarna). Dessutom är alla mina byxor på tok för stora, vilket har resulterat i en stor mängd slapstickartade situationer, varav den senaste inträffade imorse. Men mer om det imorgon, mina små fuckbuttons. Mer om det imorgon. Nu ska jag ge mig in i IKEA-dödens käftar med SL.

But we cannot cling to the old dreams anymore

Brevbomben till Comhem är nästan klar och behöver i princip bara läggas på lådan, så det är skönt att ha det ur världen. Gött. Nu behöver mitt hat riktas någon annanstans, så vi riktar väl det mot corp som sabbat hela mitt liv. Motherfuckers. Skicka filer som vi inte ska använda. Bygga sidor som inte går att editera på ett smidigt sätt. Jag kanske borde skicka en brevbomb till dem också.

Får man verkligen skriva sådant här?

Anyhoo. I helgen gjorde jag misstaget att söka kontakt med tjejen jag dejtade i somras. Jag hade druckit 20 cl Skåne, ett par öl och kanske så mycket som sex glas vin och fick för mig att det var en bra idé att ringa och göra upp. Det är ju sådant man får för sig i sådana lägen.

Till min stora förvåning svarade hon. Vi pratade ett tag. Det visade sig att hon hade haft goda skäl att inte höra av sig. Om man ska välja att tro på henne, och det vet jag inte om jag gör. Visa mig ärren, R! Visa mig ärren!

I alla fall. Hon ville ses på söndagen. Jag suckade uppgivet och sade att det kunde vi väl. Klockan elva följande morgon fick jag ett sms där hon ställde in och ville ses senare i veckan. Som jag skrattade!

Som jag skrattade!



UPDATED: Jag lyckades koda in den där skiten i alla fall! Men det var fan inte lätt och nu vill jag bara lägga mig i fosterställning.

Yesterday, when I was mad

Om hon vore mer full av skit skulle hennes ögon bli bruna.

Vi stöder Jörgen

Vi har byggt ett pingisbord i stora konferensrummet, lyssnar på Huey Lewis & The News och dricker vin. Vad gör ni på ert jobb?

UPDATE: Jag har spelat pingis och förlorat.

I'm just sitting on a shelf

I somras bestämde sig min libido att jag skulle lyssna på She & Him, liksom ge det en chans, och min libido hade rätt - det var charmigt, gulligt och tralligt, och till och med så bra att jag lyssnat på den ganska ofta. Ibland kommer det en treplusskiva som man bara fortsätter lyssna på, skrev en Aftonbladetrecensent om Paolas soloskiva "Above The Candystore", och She & Hims ”Volume One” är exakt en sådan skiva. She & Him består av M. Ward och Zooey Deschanel, och man kan säga att det var på grund av den sistnämnda som min libido grep in.

En ganska stor invändning jag har är dock ”oh la la la”-kören i en av låtarna. Ända sedan jag var liten och hörde The Beatles ”You won’t see me” har jag fått ta till en mental skämskudde när jag hör ”oh la la la”-körer. Allt detta överskuggas dock av Zooey Deschanels adorability.

Fyra korta

Jag samlar litet grejer som inte kan broderas ut till egna inlägg.

1) Många frågar mig: ”Steelwheels, varför går du upp kvart i sex på morgonen? Är du dum i huvudet eller?” Jag brukar svara att det är nyckeln till ett framgångsrikt och lyckligt liv. Den egentliga anledningen är naturligtvis att jag vill hinna se en film eller spela ett par timmar innan jag måste göra mig i ordning och äta frukost. Jag gillar att ha fritid även innan arbetet. Att få två timmar med Mass Effect innan duschen är fantastiskt.

2) Som rullstolsburen sitter jag ju ganska lågt, i stjärthöjd kan man säga. Det innebär att jag tre eller fyra gånger om dagen är tvungen att passera genom andra människors fjärtar på stan. Eller funkar det så även för gående? Känner ni doften av andras fjärtar?

3) Jag är inte rädd för så många saker som finns på riktigt. Spindlar, ormar, krig, höga höjder, flygresor, döden – jag skrattar dem alla högt och hjärtligt i ansiktet. Däremot är jag livrädd för sjöodjur och Cthulhu (som visserligen vistas en del under vatten, men som ju ursprungligen kommer från rymden). Jag kunde inte slutföra Tomb Raider: Legend för att det dök upp ett sjöodjur, och inte lär jag kunna spela Tomb Raider: Underworld på grund av den stora bläckfisken). Jag är även rädd för art déco (finns i verkligheten). När jag var yngre tyckte jag att art déco var coolt. Sedan spelade jag BioShock. Nu kan jag inte ens gå in i trappen på jobbet utan att bli nervös – där finns bland annat marmor, takkronor, valv och schackrutigt golv. Jag kommer inte heller kunna åka till Miami.

4) Jag skälver av förväntan inför att se The Dark Knight för andra gången ikväll. Första gången överskuggades hela upplevelsen av att jag satt och tänkte ”herrejävlar, jag sitter och kollar på The Dark Knight, jag kan fanimig inte tro det, woohoo”. Den här gången förväntar jag mig en snäppet mer nyanserad och samlad upplevelse.

Tårtfascism

Gröna linjen mot Hässelby Strand. En man med tårtkartong från NK kliver på tåget. Han sätter sig mitt emot en man som också har en tårtkartong med sig, från Gunnarssons. Gunnarssonsmannen ler mot NK-mannen, som liksom för att säga ”hej, kolla på oss liksom, här sitter vi, två killar med varsin tårta! Vilket härligt och oväntat sammanträffande!” NK-mannen möter hans blick i en sekund, men ler inte tillbaka. Istället viker han med blicken och blänger ut genom fönstret. In i mörkret. Bort från den enklare tårtan.

Vidgade vyer vortex

Hamnade på hjälpmedelscentralen med trasig rygg imorse. Hängde läpp. Man hänger liksom alltid läpp när dagen måste inledas med ett besök på hjälpmedelscentralen. Det är en av världens mest deprimerande platser. Som en akutmottagning. Eller ännu värre – en psykakutmottagning.

Man dimper in, man anmäler sig och säger att det är akut, man sätter sig på en hård bänk, det kommer en tjomme i snickarbyxor och för bort rullstolen och sedan sitter man där.

Sedan sitter man där.

Eftersom jag inte kan resa mig upp och knalla iväg på muggen eller ta en sväng i parken eller motsvarande medan jag väntar, kan känslan av att vara inburad infinna sig, speciellt om väntrummet sakteliga fylls till bredden av allehanda besökare av varierande kognitiv förmåga och/eller funktionshinder.

Jag kommer inte i kontakt med andra funktionshindrade särskilt ofta. De senaste åren har det faktiskt begränsats till de gånger som jag suttit i väntrummet på hjälpmedelscentralen. Det känns litet underligt, jag är ju en av dem, samtidigt som jag inte alls kan identifiera mig med dem. Jag brukar sitta där och blänga på någon som sitter i vad som bara kan beskrivas som ett portabelt livsuppehållande system, någon med slangar i halsen och dropp och dränering, och jag tänker dels att det är tur att jag ändå kan leva som jag gör med bil och jobb och insynsfri livsstil, men också att det är litet synd att jag inte är så pass funktionshindrad att det är socialt accepterat att alltid ha på sig mjukisbyxor och sandaler med öppna tår.

Det är litet trist att vara så pass funktionshindrad att man inte kan knalla fritt omkring, men ändå vara vid så pass god vigör att man förväntas skaffa ett jobb och ta hand om sig själv. Det är kluvet. Det är fint.

Jag får helt enkelt grav existentiell ångest av hjälpmedelscentralen.

(Apropå mitt funktionshinder, det här visste ni inte om Steelwheels: Anledningen till att jag är Xbox-människa är främst att PS-kontrollen är för liten och plottrig för mina delvis förlamade händer. Hade PS1 för tio år sedan och det hände att jag krampade rejält efter åtta timmar med Final Fantasy VII. Så när Xbox kom med sin Controller S var det som en skänk från ovan. Och jag har inte sett tillbaka sedan dess).

Why, thank you

Två av varandra helt oberoende personer har spontant utbrustit ”Men hon ser ju helt normal ut!” när jag visat en bild av tjejen jag dejtade i somras.

"Well, whores will have their trinkets."

Farstagrenen var len och fin, men hissen vid Farsta var trasig, vilket kändes underligt och Polen. SL stod bakom mig i rulltrappan ner och släppte taget om rullstolen när vi inte riktigt var nere ännu, men det var okej och litet roligt. Farsta Centrum, denna utandning, denna oas, detta rövhål. En pizza som kanske inte var den sunkigaste, men som fyllde sin funktion och lämnade den rätta postpizzakänslan, och det är det som är det viktigaste.

Postpizzakänsla.

Den satt i hela vägen tillbaka också, och även en bit in på kvällen när jag stod på knä i soffan och gjorde mina höftsträckningar. Ner i Arrested Development-träsket i några timmar, sedan tjejlyssning av Ryan Adams ”Follow The Lights” och Mass Effect-grindande.

Tänker börja ha tjejaccessoarer i höst. Hårspännen, halsband, armband, diadem. Kanske också börjar köra katolsk skolflickeutstyrsel. Kanske. Det känns spännande. En plan! Skoluniform är syndens uniform.

JD fyller år idag. Grattis. I guess.

Läste något bjäffs om att det är bra att tanter tillåts ha sin sexualitet även i hög ålder. Allt det är fine and dandy I guess, men när ska det bli okej och accepterat att rörelsehindrade har sexualitet? Mer om det när jag känner mig lagom uppeldad/full. Kanske fredag eftermiddag.

Finns det något mer deprimerande än en kräftskiva som inte blir av? Funderar på full-tilt manskräftskiva med TG på lördag istället, men kanske ska höra med honom först.

Och jag är fullspäckad av omeprazol och Voltaren.

Här sitter jag och och åker trick och ångrar att jag inte gick

Allt festligt skuldbeläggande och manipulerande aside, visst är det värt att fira Farstalinjens nyöppnande idag! Många är vi som känt att något stort saknats i våra liv medan 18-grenen varit avkapad vid Skärmarbrink de senaste månaderna. Så efter jobbet är det jag som sätter mig på första bästa Farsta Strand-tåg och åker ut och äter fulpizza i Farsta C med SL. Jag förväntar mig att rälsen känns som en bowlingbana under tåget. Inte den minsta skakning eller vibration vill jag känna, får då blir det minsann en arg insändare till Söder om söder om bortslösade skattepengar och den enkla människan och allt det där.

En ursäkt; en avbön

Jag gillar verkligen den typen av vänskap som kan stå pall för allehanda dålig kommunikation. Man ljuger litet, överdriver här, underdriver där, undanhåller vital information och skarvar högt och lågt, men i slutändan så är allt frid och fröjd i alla fall. Jag gillart. I helgen har jag till exempel betett mig mycket illa kring en eventuell upphämtning av SL på Centralstationen, men inte brytt mig om att vare sig styra upp eller ner det, utan lät det helt enkelt bero (mycket på grund av att jag under lördagen var så bakfull att jag bara orkade sitta och orera om Bruce Springsteens stickade mössa tillsammans med en skeptisk NP, som såg på mig på ett sätt man bara gör på människor med grava missbruksproblem). Dagen därpå kände jag mig lugn och fin och pratade litet med SL i telefon, som trott att jag skulle höra mig om att hämta upp henne.

Jag hävdade att jag trott att det var hon som skulle höra av sig om hon ville ha skjuts, så jag skyllde ifrån mig, kan man säga. Å andra sidan hade hon löst det där med hämtningen på annat håll. Jag blev litet indignerad över det, eftersom min jävla reptilhjärna tycker att det antingen är jag som hjälper SL i sådana här situationer eller ingen alls. Så jag sade ingenting om det där om att jag överhuvudtaget inte var i skick att köra bil under lördagen, så att jag kunde få skuldbelägga henne litet grann. Det tog skruv. Å andra sidan fick jag så dåligt samvete av det att jag senare (idag) var tvungen att göra hela bilden klar för henne.

Jag ökade på det här med skulden genom att göra planer med TG ganska tidigt på söndagsförmiddagen när jag bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret stängdes klockan tolv och jag ännu inte fått tag i SL, eftersom hon var på bio. Så jag bestämde mig för att låta litet avmätt och nonchalant när jag väl pratade med henne runt halv två. Det tog också skruv. Hon frågade om det var något som var fel, och jag svarade att jag bara var lugn och fin. Sådant funkar kanske på andra människor, men inte på den människa som känner en allra bäst. Så hon sade att hon skulle ringa snäppet senare. Egentligen ville jag ju säga till SL att jag ville träffa henne där och då, men min jävla reptilhjärna bestämde att aktivitetsplaneringsfönstret var stängt, och så var det bra med det.

Så jag lunkade surmulet Götgatan bort i duggregnet och träffade TG för tantfika på Billströms och lommade sedan hem och såg fjorton avsnitt av Arrested Development.

Fenix rising

Mina älskade Lovemonkeys, klockan är snart fem, och så här länge hade jag inte tänkt sitta på jobbet. Men efter två glas skumpa och två glas rött är det i det närmaste uthärdligt. Väntar på att en copy ska läsa korr på mina texter för G*eär*s o*f W*ür 2 och litet andra spel som kommer till hösten, ska skickas in praktiskt taget nu, men jag vet inte riktigt hur det går. Min text var ett riktigt skönt fantasifoster där jag lyfte fram allt möjligt nytt och spännande, och jag måste säga det - det är litet som porr att få sitta en hel dag och grotta ner sig i nya features och funktioner. Inte för att jag tycker att Cliffy B är det främste spelskaparen som många andra Xbox-fanboys, men det kommer bli något. Det kommer det. Jag kommer sitta småpackad på spelgalan i vår och krama fiamedknuffpjäserna igen, jag vet det bara. Bästa onlinespel. Bästa actionspel. Det vattnas i munnen.

UPDATE: Nu har vi kört fast med Fåbl'e 2. Vi måste skriva något om hunden man har med sig. Men vad?! VAD?!

En tsunami av populärkultur

God eftermiddag, mina små fuckbuttons. Mina försök att återgå till mitt normala liv fortgår, igår i ett potpurri av populärkulturyttringar. Kom hem, lyssnade på Kings of Convenience, läste litet Spider-Man, spelade sedan Gears of War, kollade på Iron Man, läste klart en Dave Eggers-bok, lyssnade på fler skivor, såg litet lätt BDSM-film, sedan tre avsnitt av Arrested Development innan jag lade mig och började läsa Jonathan Strange & Mr Norell. Sägas bör också att jag försökte se Star Wars Ep I: The Phantom Menace, men var tvungen att avbryta efter tjugo minuter när jag insåg att Jar Jar var ännu mer irriterande än jag mindes honom. Man kan säga att det var en perfekt storm av populärkultur, så pass mycket att det nästan, men bara nästan, blev överväldigande. Mycket angenämt. Det gör vi om ikväll! Fast på lyset!

Bortskänkes: Vrede

Ja, hej. Tydligen är det såhär att jag har en massa vrede till övers som jag inte riktigt vet vart jag ska rikta. Så jag tänkte att kanske någon av er skulle vara intresserade att ta över litet. Ni kan väl höra av er, så kan vi diskutera. Jag kan skicka över litet av min vrede i ett diskret paket eller kuvert.

Pärlor för svin

Om man ska vara litet krass kan man ju misstänka att anledningen till många amerikanska handikapporganisationer protesterat mot användningen av ordet ”retard” i kommande Ben Stiller-filmen ”Tropic Thunder” helt enkelt är att deras medlemmar är för efterblivna för att förstå satir.

Så här va – om en film porträtterar användningen att ordet ”retard” och hur förståndshandikappade skildras i media, dessutom på ett väldigt tydligt ironiserande sätt, tycker jag snarare handikapporganisationerna ska vara tacksamma, och istället protestera mot filmer som skildrar kognitiva funktionshinder på ett romantiserande sätt, som t ex I Am Sam, Forrest Gump och Rain Man.

Här är ett av många exempel på hur folk piskat upp sin indignation så till den milda grad att man inte ens bryr sig om att ta reda på fakta innan man uppmanar till bojkott och allehanda dumheter.

Asså, igår va ja så jääla full asså

Att hitta en kollegas privata blogg kändes på något mer snuskigt än att hitta porr på en kollegas hårddisk (vilket jag gjorde härmodagen). Porrbilderna var bara upskirts på litet kändisar, men den här privata bloggen - sheesh. Efter att ha läst ett par månader i arkivet känns det plötsligt väldigt klokt att inte skriva ut sitt namn här. Även om jag är långt från anonym.

Force Majeure

Den coolaste klausulen av alla tänkbara klausuler måste vara Force Majeure. Den täcker rätt mycket.

"No Party shall be liable for any failure to perform its obligations where such failure is as a result of Acts of God (including fire, flood, earthquake, storm, hurricane or other natural disaster), war, invasion, act of foreign enemies, hostilities (whether war is declared or not), civil war, rebellion, revolution, insurrection, military or usurped power or confiscation, terrorist activities, nationalisation, government sanction, blockage, embargo, labour dispute, strike, lockout or interruption or failure of electricity or telephone service, and no other Party will have a right to terminate this Agreement under in such circumstances".

Once more unto the breach

Jag likställer att frivilligt ge sig hem på middag hos mina föräldrar med att frivilligt gå med i FN:s fredsbevarande trupper - man vet att det är väldigt, väldigt farligt, men man vet också att man måste; dels för att lätta sitt dåliga samvete, men också för att visa för sig själv att man är en man och inte en mus. Förmodligen kommer jag ställas inför livshotande prövningar och psykologisk krigföring på väldigt hög nivå, men jag kommer bli glad och lättad när det hela är över och jag får åka hem.

I'll be waiting beside the phone, waiting for you.

När man sitter såhär i efterdyningarna av något som hade chansen att bli En Stor Grej I Ens Liv Men Som Egentligen Inte Blev Något Alls är det lätt, om man nu är som jag, att man försöker hitta en poplåt som beskriver den situation man just varit i - och i mitt fall grävt sig ur, för att slutligen kunna lämna hela grejen bakom sig och vidare. Så vilken låt kan bäst beskriva de två senaste månaderna? Är det kanske The Smiths "I Know It's Over"? Nä, jag hann ju aldrig egentligen känna något annat än kåtma. "Lover, You Should Have Come Over" med Jeff Buckley? Pja, textmässigt kanske, men den är för ledsen. Men så slog det mig. Som ett ton tegelsten. Det fanns en perfekt låt. När jag hittade den på min iPod igår eftermiddag lutade jag mig bara tillbaka i sängen och skrattade tills jag grät.

Vi illustrerar det hela med detta Gilmore Girls-relaterade klipp, bara för att vi kan.

Fredagsmys

Här går man omkring och visslar och har köpt rostlock på Hötorgshallen och man ser fram emot middag med TG och står i hissen på väg upp från saluhallen, när hissen åker neråt istället för uppåt. När dörrarna öppnas står där en medelålders kille och drar igen gylfen tillsammans med en ung, ung tjej som snörvlar och är rödnäst och rättar till kortkorten och har stilettskor och en liten handväska och man förstår exakt vad som hänt där nere i garaget. Hennes hår är rufsigt och hennes smink utsmetat och hon ser så himla sliten och rädd ut, och hon torkar sig kring munnen med baksidan av handen.

De kliver in i hissen och jag trycker på knappen och de börjar prata om hur tjejen inte tycker att killen ska fortsätta köpa grejer från någon annan kille, och killen ser besvärad ut och hmm:ar och han snörar åt skärpet och tjejen rättar till kläderna och jag stirrar på min egen spegelbild.

Ett par hundra meter därifrån ska Stureplan bli ett enda stort dansgolv, och Kungsan ska bli konsertarena och i Globen har det minsann serverats gratis frukost. Allt det där är naturligtvis i sin ordning, men jag tänker inte glömma att det samtidigt sugits kuk för koks idag - precis som alla andra dagar.

There are things worse in life than never being someone's sweetie

Det var efter två whisky som jag slutligen log mot mig själv i hallspegeln och sade: ”Nu räcker det. Det är bra så.” Jag mötte min egen blick och skrattade. Högt. Rättade till slipsen. Knyckte på huvudet. Gick in i vardagsrummet. Satte mig i soffan. Slog på en film. Och log rakt igenom. Fast att det var Traffic. Även när en knarklangare injicerar heroin mellan tårna på en sextonåring så log jag. Jag sade igen: ”Nu räcker det. Det är bra så”.

Resident Evil gameplay

Jag gillar att titta på gameplay från kommande spel lika mycket som the next person; kanske mer, och det här sju minuter långa klippet från Resident Evil 5 väcker stor entusiasm. Samtidigt stärker det min teori om att folk som får äran att spela in sådana här gameplayfilmer egentligen inte är något vidare på att spela alls. Kolla bara på hur jävla kass personen är på att skjuta med prickskyttegeväret...

I övrigt har jag inga invändningar; det hela är grymt snyggt och jag gillar atmosfären. Det här med stop and pop känns dock litet efterblivet. Har aldrig gillat det, gillar det inte nu heller. Visst är det en del av spelseriens charm, och visst stiger paniken när man är tvungen att stanna upp för att skjuta, men det känns så väldigt, väldigt begränsande.

If I could, I'd fold myself away like a card table

Nu: Hem och tjejlyssna på "Oh My God, Whatever, Etc" med Ryan Adams och börja om från början med Mass Effect.

Känner ingen som helst pepp inför Too Human som släpps i Europa om tre veckor. Borde verkligen försöka. Grottkrypande är sådär, verkligen, men jag är nyfiken på stridssystemet där man främst använder de analoga spakarna. Vare sig grafik eller gameplay verkar dock särskilt engagerande, vilket ju är synd på ett spel som varit under utveckling i mer eller mindre ett decennium.

A band apart

Okej, mina små porch monkeys. Jag har tänkt mycket på det här med skurkgäng. Ärligt talat, vem skulle inte vilja ingå i ett skönt skurkgäng? Planera stötar, bränna runt med bilen, kartlägga måltavlor, kontakta överläppssvettiga hälare, stjäla ritningar och så vidare. Jag menar inte i verkligheten. Att ingå i ett kriminellt gäng i verkligheten är patetiskt. Jag pratar om skurkgäng i filmer. Det finns en uppsjö.

Helst skulle jag vilja ingå i ett skurkgäng där ledaren är hands-on, inte som Laurence Tierny i Reservoir Dogs, snarare som Danny i Ocean’s 11. I övrigt är kanske just hans skurkgäng inte så mycket att hänga i julgranen. Det består till stor del av kulturella eller etniska stereotyper (rednecks, kineser, nördar) och misslyckas oftare än de lyckas. De går alltid efter helt sjukt svåra mål också, och låter det hela bli personligt. De gömmer sig i resväskor och har roliga lösmustascher och låtsas vara filmstjärnor; det hela blir litet larvigt.

Vad gällande skurkgänget i Reservoir Dogs – ett gäng hårdnackade typer som inte känner varandra och därför inte heller känner till varandras styrkor eller svagheter. Diamantstöten blir således litet ad hoc, och det hela går ju mycket riktigt åt helvete.

Nej, hellre skurkgänget i Heat. Där snackar vi! Robert De Niro! Danny motherfucking Trejo! Tom Sizemore! Dennis Haysbert! Val Kilmer! You better recognize. Och så Kevin Gage förstås, som den oefterhärmlige Waingro, som härom sistens gjorde en volta för att ha odlat ansenliga mängder marijuana. Där har vi ett gäng med både kunskap och armkraft. De är redo att lämna allt de har och håller kärt på tre sekunder.

Ett annat skönt skurkgäng är ju det i ”The Italian Job” – helst då versionen från 1969, den från 2003 påminner för mycket om Ocean’s 11. Och hellre utför jag en kupp på egen hand än har med mig Seth Green, så mycket kan jag säga.

Men mitt favoritskurkgäng är utan tvekan det i The Usual Suspects. Det består förvisso av ett gäng halvvissna losers, men vilket galleri – den buttre irländaren, den flummige puertoricanen, den veke sladdertackan, den ettrige prickskytten, den sarkastiska Queensjuden!

Ett skurkgäng behöver också en värdig motståndare. Där ligger ju Heatgänget främst – för att jaga ner De Niros gäng sätter man emot Al Pacino, Wes Studi och Ted Levine i en helt fantastisk mustasch. Reservoir Dogs har Tim Roth, som dock inte har så mycket att sätta emot, eftersom han mest ligger på golvet och blöder, men jag ser faktiskt Chazz Palmenteri i Usual Suspects som ungefär likvärdig Pacino. Även om han blir spelad som en chump under större delen av filmen. Han är dock mycket duktig på att köra ner händerna djupt i fickorna på sina sladdriga kostymbyxor och se nervärderande på Kevin Spacey, och sådant går minsann inte obemärkt förbi.

Den tämligen tråkige fratboykomikern Dane Cook pratar om att alla killar hellre skulle vilja vara med och planera och utföra en kupp än att ha sex. Det ligger något i det (Dane Cook hävdar också att alla män också skulle vilja slåss mot en apa, och det vet jag då inte).

I am not a smart man, but I know what love is

Nästa steg i att göra ett narrativ av mitt liv var naturligtvis att identifiera mig med Forrest Gump, världens kanske mest älskvärde idiot manchild.

Pass auf

more graph humor and song chart memes

Dear Ndugu

I brist på annat blev det raffinerat utsökta temakvällar i helgen. I lördags var vädret alldeles för oberäkneligt för att vistas i. Därför: Star Wars ep IV-VI i originaltappning utan vare sig dataanimerade muppar eller rockringsexplosion kring Dödsstjärnan. Det hela blev både en prövning och en lisa, det visade sig att mitt behov av att mata nörden var ganska stort. Jag tror aldrig jag tidigare sett Star Wars när jag varit på så dåligt humör förut, och det var en speciell upplevelse, som att ha förvandlat sig till en annan person. Annars brukar alltid tioåringen i mig lyckas armbåga sig upp till ytan. Som sitter andlös och låter allting passera utan att riktigt registrera vare sig ewoker eller Admiral Ackbar eftersom det hela setts så många gånger förut, tills det hela tar slut och eftertexterna börjar. Men eftersom vreden och frustrationen på något sätt lyckats vinkla hjärnan tog jag in hela konkarrongen som om jag aldrig sett Star Wars förut. Rekommenderas!

Därefter beslutar jag mig för att helt omfamna mitt eget vansinne, så jag tittar på Transformersfilmen, som verkligen är en guilty pleasure, och därefter är klockan tio. Jag säger fuck you till mig själv och tittar på The Aviator. Jag vrider mig på soffan. Runt runt vrider jag mig. Dåligt mår jag. Men Howard Hughes tycks må om möjligt ännu sämre. Leonardo DiCaprio får något väldigt hårt kring munnen när han tittar på något som han tycker är äckligt, som t ex en bäckforell eller en snorkråka på ett kavajslag. Han kör samma sak i The Departed, minns jag, och bestämmer mig där och då att nästföljande dag ha ett maraton med filmer där Jack Nicholson skildrar psykisk ohälsa i varierande grad och form.

Söndagmorgonen inleds med About Schmidt, där Nicholson efter sin frus död bejakar sitt Id på ett ganska nedtonat och icke-Nicholsonskt sätt. Jag gillar att han plötsligt svävar ut i ursinniga fatwor om sin fru och sin blivande svärson i sina brev till sitt fadderbarn Ndugu. Annars är han inte så fasligt galen. Jag går vidare till The Pledge, och det är där det börjar hända grejer. Här skildrar Nicholson ett vansinne, eller snarare en besatthet, som hela tiden ligger som ett vilddjur bakom ögonen på honom. Och i slutet, när det brister för honom, brister det även för mig. Jag får för mig att jag måste Ta Tag I Saker och ner en massa gammalt stereomög till grovsoprummet, vilket tar en timme eller så. Går sedan och fikar med MH och hans son på Åsögatan.

Jag kommer tillbaka runt fyrarycket och kör As Good As It Gets, där James L. Brooks tydligen sade till Nicholson att tona ner sig när det blev för mycket sjukdom över det hela. Det är lugnt, Nicholson framstår ändå som ganska galen. Men sympatisk. Hur Carol kan överse med alla hans rasistiska kommentarer tycker jag dock är litet väl orealistiskt. Om det här var ett verkligt förhållande skulle jag ge det fem veckor – tops.

Sedan Gökboet. Här spelar Nicholson frisk – kriminell och litet sådär frisjälig, men frisk. Han mår efter ett tag ganska dåligt dock, känner sig frustrerad och låst i den eviga maktkampen mellan honom själv, den mänskliga rätten till frihet och syster Ratched. Tills det går som det går.

Det hela avslutas med The Departed. Här låter Scorsese Nicholson gå bananers med allt vansinne (och det är här DiCaprio åter får det där hårda kring munnen när Nicholson leker med en avhuggen hand över sina stekta ägg), han fräser och hånler och psykoblänger och drar i sig koks och går på operan.

Efter den här dagen har jag inte lärt mig så mycket. Jag har heller inte dragit några direkta slutsatser kring Nicholson och hans val av roller som jag inte redan gjort. Däremot har jag fått spendera tio timmar på ett mycket angenämt sätt.

Nästa vecka kör vi The Shining, Chinatown, Wolf, Witches of Eastwick och The Crossig Guard.

Sidecars are for bitches

Som på beställning kör AV Club en feature om Manic Pixie Dream Girls.

Du sa du behövde tid, du hade tid

Winnerbäck kommer och knackar på. Han står i farstun en stund och trampar. Jag säger: "Jaha?"
Han säger, "Tjena tjena, hur är läget?"
Ja ba: "Jo, det är väl bra. Vad fan vill du förresten, vi skulle vi ju inte ses mer, jag gillar inte dig, jag sade det till dig. Jag lyssnade på dig bara för att IS lyssnade på dig."
"Jo, jag vet. Men vafan, vi var ju grannar hur länge som helst. Släpp in en brorsa, va?"

Så nu sitter jag här på kontoret och dricker risigt vitt vin och lyssnar på "Över gränsen".

Sedan den här:

I deserve to see your face again

Har gått runt med en underlig känsla av att ha blivit lämnad, av någon anledning. Det finns egentligen ingenting som pekar på det, kanske ett par indicier (som att jag inte fått ett livstecken från henne på en vecka) och en allmän sense of impending doom, som innehar tredjeplatsen på min topp 5-lista över ångestsymptom.

När sådant här inträffar brukar jag passa på att vältra mig så mycket jag kan, eftersom jag två tredjedelar av livet bara går runt och känner ingenting, förutom vissa toppar av nördpepp och farbroderlig kärlek inför mina vänners barn.

Så när känslan drabbade mig igår framför Chasing Amy (av alla jävla filmer) var det bara att dra på med patetiken - koka thé, tända ljus och rökelse, och sjunga med till "Waiting for that Day" med George Michael - you're a fool boy, why don't you go out find somebody else?

Just Chasing Amy. Eftersom jag de senaste veckorna handskats med frågor som vida överstiger min mognadsnivå (för att parafrasera Juno) har jag haft ett View Askew-maraton de senaste dagarna för att locka tillbaka den infantilitet som jag vet egentligen är min mest framträdande egenskap. Men helt glömt att Chasing Amy handlar om frågor som för mig just nu är högaktuella. Jag tror att det var det som fick SOID att infinna sig.

Kanske inte så mycket det här att bli kär i en gaytjej, men andra saker (det här med att bli kär i en gaytjej är sååå 2001).

Men sedan blev det Jay & Silent Bob Strike Back och Dogma, och då blev det ju ganska larvigt igen. Man kan säga att Alan Rickmans lena skrev fick mig på åtminstone tillfälligt bättre humör.

Jag åker ut till AS och JR i em med krustader och skagenröra. Gick mig ner i Hötorgshallen på lunchen för att kolla skagen. Den kostade 40 kr hg. Inte ens om den innehöll löjrom av renaste guld och räkor av diamanter skulle jag köpa skagenröra till det priset.

Fuckers.

So Listen Up 'Cause You Can't Say Nothin'

Det blev jobbigt, fast mest på grund av att det inte riktigt funkade med kommunikationen. Hon förstår nästan aldrig vad jag pratar om, och missar referenser och skämt. Dessutom var hon sen och bytte mötesplats två gånger. Från St Eriksplan till Skanstull till Nytorget. Jag var trött och varm och ville gå hem och var nog inget rolig, men vi drog en fika på Skåningen och pratade ikapp oss. Det var det hela. "Vi får hitta på något på riktigt nästa gång", säger hon innan vi skiiljs åt på Södermannagatan. "Om det nu blir någon nästa gång?" Det är en fråga, men jag svarar inte på den.

Good luck, goodbye

"Jag ska träffa en tjej som jag en gång var mycket kär i", berättar jag för R någon kväll i förra veckan. Jag vet inte varför jag berättar det, inte för att det gnager i mig eller något, liksom bara i förbifarten. R säger över vinglaset: "Det får du". Inte för att jag bad om hennes tillåtelse, men det var väl bra att få det avklarat.

Så nu ska jag dra på mig min man-purse och sticka iväg för att ha ett ordentligt Nick Hornby-samtal med den här tjejen. Har egentligen inte träffat henne på fem år eller så, sprang på henne på stan för ett par veckor sedan och kom fram till att det skulle vara kul att ses över en fika. Tjejen sade: "Du får ursäkta hur jag var när vi umgicks, det var som om jag gick igenom min tonårstid då." Jag svarade: "Det är okej, det var mycket lärorikt."

Så nu avslutar jag en Facebookchat jag har med en annan tjej jag en gång varit mycket kär i och drar. Det hela kanske kommer bli vackert. Eller så blir det jobbigt.

Att komma hem ska vara som en hemkomst

Bastuvärme, virvlande damm i solljuset, en omisskännlig doft av bortglömd soppåse under diskbänken. Således: Alla fönster på vid gavel, "All that I can say" med Mary J Blige på hög volym, dammsugare, och rengöringsmedel. En utandning. Det kändes som att komma hem efter lång utlandssemester, trots att jag egentligen bara varit på andra sidan Årstaviken. Fågeln har bajs i stjärten och jag tar en blomspruta och duschar honom noggrant. Det uppskattas inte.

Spelar Fight Night Round 3 ett par timmar och jag slår och slår och slår. Blir besviken när många av mina matcher avbryts för att jag gett mina motståndare så helt sjukt mycket spö så att domaren måste gå emallan. Det är något inom mig, frambragt av något en närstående berättat för mig någon vecka tidigare, som väckts och behöver komma ut. Häromdagen satt jag på altanen och berättade ingående för MS hur jag gärna skulle vilja ha ett trädgårdsredskap i bilen så att jag skulle kunna slå ihjäl folk med det. Jag tror att han blev litet rädd. Då skulle han bara veta att jag alltid har samruaisvärdet jag fått av farfar innanför ytterdörren ifall det skulle komma någon oväntad besökare. Man läser ofta om rörelsehindrade som rånas och misshandlas i sina hem, och det ska inte hända mig, så är det bara.

Och jag slår och slår och slår, och domaren bryter och Joe Tessitore säger "I can't believe how much damage he is taking right now! He has to do a better job of protecting his body!" Och jag slår och slår och slår.

Jag vill förstöra något vackert

Förmodligen har jag gjort något dumt som jag måste straffas för, för nu spelar mina jobbarkompisar Fredde på Grands "Känn ingen sorg för mig Björn Borg" om och om igen, och jag trycker fingrarna mot tinningarna och tänker "fuckers".

I'm a misanthropical breed, insatiable in my need to feed

Ibland räcker det med att se en Wolverine-trailer, avfilmad med mobilkamera i en stökig mässhall i San Diego, för att förstå att framtiden trots allt kanske bär något av värde i sitt sköte.

Oh, I say

Lommade bort till Weekday på lunchen och köpte ett icke föraktligt antal par skor för en mycket billig penning. Jag vill bara såhär i förbifarten ifrågasätta lämpligheten i att spela The Smiths' "Some girls are bigger than others" på en plats där tjejer regelbundet känner sig tjocka.

Cancerpojken och kärleken

Det här är det sorgligaste jag läst. Och kanske också det finaste.

The eggs of mind-numbing inevitibility

Som vanligt känns det som om ingen tid alls förlupit sedan jag var på kontoret senast. Jag sätter mig vid mitt skrivbord och stirrar på kreatörstavlan, som inte är ifylld. Vid mitt namn gapar veckan helt tom. Det sitter ett par ADs och programmerare i rummet härintill. De lyssnar på Coldplays senaste skiva. Jag suckar och drar handen genom håret. Läser en gammal Level som ligger och skräpar. Torkar bort dammet.

Kollar mailen. Läser Kotaku och AV Clubs täckning av ComicCon. Drar igång ett par MSN-konversationer med ett par polare som också sitter fast på sina jobb. "Det är nästan bara jag här", säger båda.

Min själ drar täcket närmare hakan och lägger sig på sidan. Somnar snart.

Teori

Jag har en teori om att framgångsrika amerikanska rappare har litet töntiga förnamn.

Ice Cube: O'Shea
Snoop Dogg: Calvin
Eminem: Marshall
Ice-T: Tracy
Busta Rhymes: Trevor
Fiddy: Curtis
Heavy D: Dwight
Common: Lonnie
Biz Markie: Marcel
Method Man: Clifford
Redman: Reginald
Ghostface Killah: Dennis
DMX: Earl
Chuck D: Carlton
PMD: Parrish
Raekwon: Corey
Mase: Mason
Nelly: Cornell
Beanie Sigel: Dwight

Disappointment was my closest friend

Jag har nyss försökt vända min tidigare kanske något omotiverat negativa inställning till mitt nyblivna förhållande till någonting positivt genom att upprepade gånger lyssna på Jackie Wilsons "Higher and higher" och Sam Cookes "Cupid", och det har fungerat väl. Plus i kanten till min katt, som även han varit tillmötesgående till mina närmanden och låtit mig krama honom litet.

I övrigt har jag försökt komma ikapp om E3-täckningen och börjat läsa spelnyheter igen efter fyra veckors paus. När jag var hemma i lägenheten för att vattna och mata fågel gick jag några ronder i Fight Night Round 3 och kollade trailers på Xbox Live, för att chocken inte ska bli allt för stor när jag släntrar in på kontoret på måndag.

Har också ätit ganska äcklig linssoppa med MS på Etnomuséet, kollat på båtgrejer och grillat, druckit 1 1/2 flaska vin och lyssnat på Feist. Under grillet ringde vi till SL, som befann sig mitt under en brinnande Fjordfestival någonstans i närheten av Uddevalla. Det var svårt att uröna exakt vad hon sade, men jag fick i alla fall prata litet med hennes lillebrolla om The Dark Knight som han sett kvällen innan. Han tyckte att filmens nuvarande placering som den bästa filmen någonsin på IMDb var missvisande, och jag försökte förklara för honom att den snart skulle tappa några placeringar, men över bruset från något slamringt lokalband var det inte det lättaste.

Och jag har fått prata av mig med MS om R, utan att uppge några detaljer, och jag känner fortfarande ångesten Cheshirekatt-le mot mig från högra axeln, och imorgon är det egentligen en helt vanlig söndagjävel, och jag måste foga mig i det och stryka en skjorta.

Blue jean baby

Ett ord av vishet till alla er young turks därute. Ni som tycker att Manic Pixie Dream Girls är det finaste som finns, och ni gladeligen skulle träffa någon som Clementine i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Sam i Garden State eller Penny i Almost Famous, eller öh, Sarah i Forces of Nature, någon som kan ställa hela ens värld på ända med sin ditzyness och sin framfusighet. Kanske föreställer ni er att er relation utvecklas ackompanjerat av ett noggrant utvalt soundtrack med några av era favoritartister, kanske vill ni hångla på en altan i sommartid till Portishead och se varandra djupt in i ögonen (det är grejer det, kan jag lova)?

Well, here's the rub, noobies. Var beredda på ett underliggande mörker, ett monster under sängen. Var beredda på att Manic Pixie Dream Girls ofta har mer bagage än hittegodsavdelningen på Arlanda.

Fast det bästa är naturligtvis att släppa den där jävla tanken på att det överhuvudtaget finns MPDGs. Det är en term som kategoriserar och placerar in människor i fack, och sådant anses ju som mycket ofint.

MPDG är en myt, en uttjatad narrativ ploj, en genväg till att skapa en intressant karaktär. Hur mycket tjejen du dejtar än påminner om Clementine är hon till slut en helt vanlig människa, vars neuroser kanske inte är lika enkla att handskas med som du tror. Det handlar mest om att orka släppa in hennes mörker i ditt eget. För om du lockas av den där MPDG-myten har du definitivt ditt eget mörker att handskas med. Är det värt det? Är det? Det är den frågan jag ställer mig.

Verkligheten överträffar dikten - återigen

För de som vet hur jag träffade tjejen jag dejtar kommer det kanske inte som en överraskning att mitt liv blir mer och mer som fiktion. Men just precis hände det som inte fick hända. Jag satt och snackade med min syrra och hällde upp ett glas av det fina vin som R lämnade efter sig förra veckan, en trevlig australiensk chardonnay, och märkte att det sedan låg en stor, svart fluga och flöt i det.

Det är väl ironiskt, eller hur?

Jag var f ö helt betuttad i samtliga av Alanisarna i den här videon.

Summer is here and the time is right to go racing in the streets

Det är en Springsteenkväll, och hade jag inte dragit i mig tre glas vitt hade jag ut å bränt med kärran.

Bara liksom Thunderroadat över Västerbron.

Träffade JD igår, vi gick runt och snackade och kollade i affärer, och det var exakt vad jag behövde, jag gillar JD skarpt. Vi lever hemskt olika liv, vilket är underligt, eftersom våra liv under ett par år var så hemskt lika. Att träffa JD igår var renande, och jag önskade mig tillbaka till ett mindre komplicerat liv, där jag vägde 20 pannor mer och var utrustad med de mest välutvecklade försvarsmekanismerna known to man.

Varför är min hud tunnare nu?

The last of the famous international playboys

Haha, era jävlar - jag har en majskyckling marinerad i dragon och fransk senap i ugnen och jag är inte ens hungrig! Varför? För att jag kan, motherfuckers, för att jag kan. Och för att matlagning dämpar tokångest.

En annan skön grej som dämpar tokångest är att gå se en skön film. Jag och LA infann oss med svettiga handflator på SF Sergel 11.20 och köpte biljetter till The Dark Knight. All oro jag känt inför R liksom ångvältades över av en välbekant och ljuv känsla av nördpepp.

Halv tre stapplade vi ut i sommarvärmen och var lyriska. Jag tror banne mig att jag sett den bästa filmen baserad på en serietidning som någonsin gjorts. Ska låta det sjunka in litet grann. Bale är fantastisk, speciellt som Bruce Wayne - skönt laidback och fånleende playboy. Jag är kär i Maggie Gyllenhaal. Och Ledger... Hans Joker är fanimig den mest obehagliga jävla karaktären jag någonsin sett på bio.

Så nu dricker jag litet av det vita vin R hade med sig förra veckan och sörjer litet att vi inte ses den här helgen, men det är okej, jag ska försöka få en del annat gjort. CC är här, och jag har inte träffat MS på vad som känns som evigheter. Och så tänker jag vakna bakfull imorgon. Ångesten kommer förmodligen vara fördubblad, men det är smällar man får ta.

Och jag saknar min soffa, jag saknar BBC Food och jag saknar hela min goddamned lägenhet, och jag har bott hos mamma och pappa i en månad nu. På tisdag kommer jag tillbaka till lägenheten, och om det inte vore för att jag är tvungen att gå till jobbet för att tjäna ihop till brödfödan skulle jag aldrig mer lämna den.

The cold predatory eyes of Charlie Sheen

Det har gått litet för långt när man verkligen kämpar för att hålla sig vaken för att kunna se hur det ska gå i Two and a Half Men. Å andra sidan - Jenna Elfman gästspelar!

Flygmyrans dag

Fikar med MH och hans son på deras gård på Åsögatan och dricker latte i ett lusthus i solen. Hans fru och dotter kommer hem. Frun undrar varför vi valt att placera deras sons barnvagn (där han dessutom ligger och sover) mitt i en myrstack. Vi ser oss omtöcknat om. Det är som i en skräckfilm. Vi inser plötsligt att allt, ja precis allt, är täckt av myror, flygande såsom krypande.

MHs fru och dotter går upp till våningen för att sova middag, lillgrabben vaknar och vi spelar fotboll ett tag på gräsmattan. Sedan går vi för att köpa milkshake och glass. Går bort till lekparken mellan Folkungagatan och Tjärhovsgatan och gungar, åker rutschkana och spela mer fotboll. Varannan minut får vi torka lillgrabben ren från flygmyror. Även den gula rutschkanan är översållad. Lillgrabben säger till mig; "Killen, ta bort alla myror", och så får jag stå där och svepa med handen över rutschkanan till alla myror är bortsopade. Det är litet tufft att bli kallad "killen" av en snubbe som inte är mer än 2,5 år.

Och det är myror över allt. Det är myror på fotbollen, det är myror i barnvagnen, det är myror inannför lillkillens blågula fotbollströja. MH säger; "du har en myra på näsan", och även när den är borta måste jag hela tiden dra med handen över näsan med jämna mellanrum, det kliar, det är obehagligt. Känner mig som Short Round i Temple of Doom. Jag vänder ryggen mot MH så han kan torka bort alla insekter med sin oxpiska.

Sedan klättrar lillgrabben för egen maskin upp för repstegen till rutschkanan, vilket han aldrig gjort förut, och vi tar en bild och MH ringer frugan och berättar. Känns stort.

Vi går Tjärhovsgatan bort mot Medis. När vi passerar Kvarnen tänker jag på R. Är våra liv okompatibla? Vem är det egentligen jag släpper in? Minns en scen i Jerry Seinfelds dokumentär "Comedian" när komikern Orny Adams packad ligger på en gata och säger: "Jag har ju inte träffar henne ännu, men min blivande fru är ju därute just nu och lever sitt eget liv... Hon har ingen aning om vad som väntar henne! Stackars jävel!"

Hemma i lägenheten, på andra sidan Skånegläntan, står mitt fönster på glänt. Undrar om flygmyrorna hittat in. Det skulle vara så jävla typiskt.

A freight train running through the middle of my head

Innan jag gick och lade mig igår tänkte jag att här ser för jävveligt ut och jag måste verkligen städa. När jag nyss gick upp inspekterade jag ägorna. Det visade sig att det bara är stökigt i huvudet på mig. Är inte det jävligt underligt?

Hair & Face, Gamla Brogatan, 13.30.

"Du, dra inte med maskinen så långt upp i nacken är du snäll, jag ser ut som om jag har Down Syndrome om jag har för kort hår i nacken."

"Inga problem mannen. Jag kör bara litet. Sedan kör jag med kniven."

"Ja, okej."

Fem minuter senare.

"Men vafan... Jag ser ju för fan mongo ut!"

"Ja, men det är ju sommar! Då ska det ju vara kort!"

"Ja, men inte kort om kromosomer! Dude, whatever, det här får duga. Tack för att du lämnade luggen ialla fall. Jag måste dra, jag ska på bio om tio minuter."

"Inga problem. Kom förbi om du vill ha det kortare, så fixar jag det gratis."

"..."

Women only like me for my mind

Säger till R: "Jag måste gå och klippa mig, jag ser fan ut som en tant." R: "Meh, varför det? Jag tycker du är jättefin i håret!" Instinktivt tänker jag "Hon tycker jag är jättefin, tihi!" och så slår jag klippningen ur hågen. Men vafan. Vad har jag blivit?! Ingen har bett mig att tänka såhär, allra minst hon. Nu går jag och rakar av mig skiten. Sedan Hancock.

I'm looking for Amanda Huggenkiss

Fan vad jag behöver en kram. En omfamning helt utan sexuell laddning. Helst av en man. En storvuxen man; på gränsen till teddy. Eller ja, det kanske var att dra det hela ett varv för långt. Men en man, kanske med rött hår och röda hängslen och skägg, med litet mage och säckiga brallor.

Men någon sådan man ska jag inte träffa idag. Först imorgon. Då ska jag be honom krama mig. Men kanske är jag inte på kramhumör då. Kanske kölden lämnat mig då.

Jag längtar hem. Min lägenhet är också en omfamning. En 56 kvm stor nördig omfamning.

Alkohol var inte lösningen för mig igår.

Jag försökte krama min katt innan jag släppte ut honom, men han spjärnade emot den jäveln.

Sedan var det nära att jag sjönk ihop i en pöl som Amélie på köksgolvet.

Varje dag känns som..., etc

Fan, jag var nyss på väg att gå och lägga mig. Jag är så jävla puckad ibland. Det är söndag, den sista på ett bra tag som jag kan helt och hållet skita i. Om en vecka sitter jag förmodligen och skakar av ångest för att jag måste upp och gå till jobbet, så vad fan skulle jag gå och lägga mig för nu - en semestervecka kvar, måndagen imorgon behöver jag inte låtsas om! Det enda jag har att göra imorgon är att gå och se Hancock, och det gör jag inte förrän tidigast runt 12. Så jag häller för mig ett glas vin till - det sista i boxen jag och R började sörpla i oss i fredags - och lyssnar på Ryan Adams och tänker på The Dark Knight. Åt helvete med måndagen.

"When were you under me?"

De första två säsongerna av Friends är fortfarande riktigt starka. Det här, barn, var på den tiden som karaktärerna fortfarande var personligheter och inte personas. Bara då och då lyser Monicas överdrivna gällhet igenom, det finns fortfarande stunder av klarhet i Phoebes ditzyness, Rachels värdighet är fortfarande någorlunda intakt och hon snubblar inte bara omkring, Joey går inte bara omkring och ser omväxlande arg/nollställd ut. Chandler tillåts i ett avsnitt av säsong uttrycka sin skräck för att bli lämnad ensam kvar när alla andra gifter sig på ett sätt som ter sig i alla fall någorlunda trovärdigt, och Ross... Well, Ross har aldrig varit min favorit.

Hur Rachel till slut lät sig övertygas att bli ihop med honom kommer jag aldrig förstå. Innan hon såg den där gamla videon om hur Ross gör sig i ordning för att ta med henne på skolbal höll Ross på att larva sig något oerhört - sabbade hennes dejter, betedde sig otroligt svartsjukt, gnälligt och possessiv. Aldrig aldrig aldrig att en tjej som Rachel skulle gå med på att vara ihop med en snubbe som är så creepy. För det är exakt det han är.

Jag trodde länge att det var okej att vara som Ross, att man ändå skulle kunna få det att funka med en tjej om man betedde sig på det sättet, för att det i slutändan bara visade på hur mycket man brydde sig om, hur känslig man var. Men jag har på senare år förstått att det där beteendet är helt åt helvete.

Om jag betedde mig som Ross kring min flickvän skulle det var tack och adjöss på fem minuter, det är jag övertygad om. Lyckligtvis är jag äldre nu, mina tendenser till svartsjuka och oro är bortjobbade, och jag vet att jag är fullt kapabel till att ha ett förhållande i vilket jag kan vara helt avslappnad. Ja, nu är ju mitt förhållande helt sprillans nytt, men nu när jag ser om gamla säsonger av Friends ser jag inte Ross som en förebild. Att trägen vinner. Jag tycker bara att han är så otroligt, otroligt obehaglig.

You have killed me

Okej. Man tar Claire Danes och korsar henne med Ivana Milicevic. Sedan injicerar man DNA från Ellen Barkin och Bryce Dallas Howard. Klappat och klart!

Stor intervju med Maggie Gyllenhaal på The AV Club imorse. Maggie G är fantastiskt bra och fin på alla sätt, SherryBaby rev hjärtat ur bröstet på mig och Secretary var en enda stor njutning. Håller på att bygga upp peppet inför The Dark Knight som ju öppnar nästa fredag, gosse kommer jag sitta kl. 12 utanför SF Sergel och banka på dörrarna. Så jag ska pallra mig iväg och hyra Stranger Than Fiction idag är det tänkt. Kanske kolla Batman Begins under nästa vecka. Just nu känner jag ingen gräns för hur bra The Dark Knight kan vara. Peppet kryper under naglarna på mig.

Innan dess har jag ju faktiskt Hancock att se också. Det känns som om TDK har gjort alla andra filmer överflödiga just nu, och att det först i dess efternäle det går att slutligen inse att det faktiskt finns andra filmer att se. TDK känns just nu som det enda viktiga.

Okej, det var inte sant.

När jag först hörde talas om Hancock hette den Tonight He Comes. Smaka på den. Stoppa den i munnen, sug litet på den, säg vad du tycker. Inte så bra, va? På den tiden, detta kanske var tre år sedan, skulle filmen handla om en superhjäte som gömde sig hemma hos en ensamstående morsa - filmen hade en mörkare framtoning än vad Hancocks trailers vittnar om.

Hursom helst. Jag ska se Hancock på måndag. Will Smith hör sommaren till. Jag älskar ju Jason Bateman också, och ser fram emot en återförening mellan honom och Charlize Theron.

Fan. När jag tänker på Jason Bateman känner jag bara gränslös kärlek. Jag tänker på hans nedlåtande babyprat med Michael Cera i Arrested Development, handen som rufsar om hans hår, hans uppläxningar följt av ett tankspritt "okay, buddy...?"

Okej. Det här blev bara jävligt konstigt. Försöker komma tillbaka, försöker bli varm i kläderna. Ursäkta mig. Det går inget vidare, jag inser det. Vi bryter här och försöker igen en annan dag.